Palestinska pass

Tyvärr tar det lite tid ibland innan en tanke mognat, trots att upphovet är en artikel av en professor i praktisk filosofi som tillbringar sommaren med att spela klarinett, springa och läsa Fredrika Bremer.
Professorns namn är Torbjörn Tännsjö och artikeln ifråga var publicerad i Expressen 26 juli under rubriken ”Låt bosättarna bli palestinier.”

Denna tanke är väl värd både en artikel och en världsomstörtande rubrik.
Tanken är dessutom lätt svindlande och inte så lite revolutionerande.
Bosättare med palestinska pass...

Alternativet är att Sverige blir betraktat som aktiv medhjälpare till rasism parad med etnisk rensning genom sitt både verbala som monetära stöd till en välrensad palestinsk stat.
Vi behöver inte ens dra in pengarna i debatten för att tydligt se Sveriges mycket tveksamma moraliska och ofta ganska förvirrade hållning.
En palestinsk stat vill man ha men hur den ska kunna stå på egna ben, utan svenska socialbidrag, lämnar man därhän.

Sverige vill se staten Palestina ta form och så vill större delen av mänskligheten.
Personligen är jag dock inte övertygad om att palestinierna själva är lika entusiastiska.
Under deras korta historia har deras mest framträdande drag varit dessa envist upprepade ”nej, nej, nej” vilket visar på en något annorlunda hållning.

Tännsjös tankekedja snuddar också vid det logiska i att om Palestina ska rensas på judar och allt som möjligen kan lukta judiskt då står det naturligtvis Israel fritt att möta detta med lämpliga åtgärder.
Därmed har två etniskt och religiöst rena stater skapats som kommer att ’leva lyckliga i alla sina dagar.’
Det är ju så de säger...

För ett tag sedan kom dock andra signaler från palestiniernas premiärminister Salaam Fayad.
Han fick en fråga från James Woolsey, tidigare chef för CIA, om israeler skulle tillåtas bo i en eventuell framtida palestinsk stat.
Svar ja.

Eftersom jag inte hört annat än att han fortfarande är vid liv antar jag att denna uppfattning inte enbart är hans egen, så...
Bosättarna kan alltså flytta eller stanna kvar – allt enligt egna önskemål.
Bosättningarna kommer att avdramatiseras och livet kommer att ha sin gång.

Med denna lösning kommer alla inblandade att undgå anklagelser för rasism och etnisk rensning men eftersom vår värld inte är perfekt så återstår dock en liten detalj.
Obama.
Han påstår ju att bosättningarna är ett hinder för en tvåstatslösning, ett hinder för fred.
Abbas har berättat detta för honom och då måste det ju vara sant.

I slutändan verkar det som om det största hindret för fred är – Obama.
Hans käcka ’change’ verkar inte kunna förändra Mellanöstern, i alla fall inte på de tre veckor eller så han hade tänkt sej.
Hans ord är konstigt nog inte lag här - en sådan förmån måste man dessutom förtjäna i ett demokratiskt samhälle.
När det sedan visar sej att han börjar nysta i fel ända då kan det ju inte göra annat än trassla.

I Mellanöstern är vägrarmentaliteten hindret för fred – inte hus.

Torbjörn Tännsjö, bosättare, palestinier, Sverige, etnisk rensning, rasism, Salaam Fayad, Barak Obama, tvåstatslösning, fred, Expressen, ...

DN

Att börja eller inte börja

Det kom ett mail …

Den här gången kom det från en källa mer välunderrättad än de flesta.
Det var en bullentin från PMW, Palestinian Media Watch, daterad July 28, 2009.

Innehållet ägnades den planerade generalkonferensen för Fatah, den sjätte i ordningen och den första på 20 år!
Den är tänkt att gå av stapeln i Betlehem den 4-5 augusti och PMW anslår den optimistiska tonen.
Man talar om den som en chans för Fatah att ansluta sej till den s.k. fredsprocessen.

Jag hoppas ni klickar på länken, läser den koncentrerade bullentinen och studerar videoklippen för där finns en massa information som är censurerad av svensk media.
Ni vet väl att vissa saker får man inte berätta i Sverige?

Att den moderate(!?) Abbas efter många krumbukter och krumelurer fortfarande hävdar att Israel inte har någon rätt att finnas.
Att kartorna och symbolerna i palestinaland konsekvent drar en arafatschal över Israel och inte tillåter denna medlemsstat i FN att synas.
Att deras övergripande strategi fortfarande handlar om att förinta staten Israel.
Att Fatahs charter, typ grundlag, förordar den väpnade kampen även när de säger sej söka fred.

Nu är det inte alls säkert att denna konferens verkligen kommer att hållas enligt planerna.
Eftersom det inte verkar finnas en enda sak där Abbas Fatah och Haniyes Hamas tycker lika så hotar följdriktigt Hamas med att inte låta fatahanhängarna i Gaza deltaga.
De ställer ultimatum.

För att bli utsläppta från Gaza måste Fatah släppa hamasfångar på Västbanken fria – vad nu detta skulle ha med konferensen att göra men går det så går det...
I skrivande stund är sista ordet inte sagt men ni kan under tiden fundera på vem som gör Gaza till ett fängelse.
Jag hoppas dock det är ett ”inomhusfängelse” nu mitt i den vibrerande sommarhettan.

PMW – som trots ovanstående föredrar ett positivt anslag – talar i sina slutkommentarer om en historisk möjlighet för Fatah att börja deltaga i fredsprocessen och kanske t.o.m. i den bästa av världar – få och ge fred.
Man sammanfattar såhär:

- If Abbas's Fatah refuses to recognize Israel, then a peace process has not yet begun.
- If Abbas sits under a map of Israel as "Palestine", then a peace process has not yet begun.
- If Abbas's Fatah charter calls for Israel's destruction, then a peace process has not yet begun.
- If Abbas's Fatah continues endorsing armed conflict, then a peace process has not yet begun.

Om Abbas Fatah vägrar att erkänna Israel, då har fredsprocessen ännu inte börjat.
Om Abbas sitter under en karta av Israel benämnt ”Palestina”, då har fredsprocessen ännu inte börjat.
Om Abbas och hans Fatahs charter söker Israels förintelse, då har fredsprocessen ännu inte börjat.
Om Abbas Fatah fortsätter att förorda väpnad konflikt, då har fredsprocessen ännu inte börjat.

Är det inte dags att åtminstone börja fundera så smått på att börja...

Palestinian Media Watch, Fatah, generalkonferens, Betlehem, Abbas, Fatahs charter, censur, fredsprocessen, FN, Hamas, Haniye, Västbanken, ultimatum, inomhusfängelse, ...

Tete-a-tete

Jag vet inte vad Obama hade i tankarna men jag tror inte han i första hand var ute efter att stärka de sturska israelerna.
Nu har han i alla fall lyckats ena människor från nästan alla politiska riktningar med sina klumpiga och egentligen ganska barnsliga krav som han förväntar sej att israelerna ska rätta sej efter rakt av.
Han må ha en böjelse för palestinsk shawarma som han inte riktigt kontrollerar och han får gärna ringa upp Abbas när han känner sej ensam och vill prata av sej men att gruffa med israelerna för gruffets egen skull hör mera hemma i sandlådan.
Det finns andra mer subtila vägar att gå om man har ett behov av att visa vem som är starkast.

Nästa gång Obama lyfter luren för att prata bort en stund med Abbas – det lär bli i kväll eller senast i morgon förmiddag – kan han gärna fråga honom hur det egentligen var med det där erkännandet av Israel.
Det går nämligen en del rykten...

Muhammad Dahlan, palestiniernas snygging ni vet, mumlade något i den riktningen för några månader sedan.
Han påstod att Abbas eget parti, Fatah, aldrig erkänt Israel och tillade med förvånande uppriktighet att PA’s skenbara erkännande av Israel iscensatts enbart i avsikt att lura presumtiva givare så biljonerna skulle fortsätta att rulla.
Det skulle vara intressant om Obama kunde bringa klarhet i hur det egentligen förhåller sej med detta vid deras nästa tete-a-tete.

Varför jag vill ha ordning på torpet just nu beror på att vi i dagarna fått ta del av fler likartade yttranden av högt uppsatta Fatah-medlemmar.
Rafik Natsheh heter en nära medarbetare till Abbas som påstår att deras parti inte erkänner Israels rätt att existera och dessutom lovar, dyrt och heligt, att heller aldrig göra detta.
Aldrig någonsin.
Han spär på det hela genom att dessutom utlova att de kommer att fortsätta att starta krig mot Israel – precis som tidigare.
Allt annat kallar han medialt nonsens.

PA, där Fatah är största partiet, har erkänt Israel enbart av praktiska skäl för utan denna plåsterlapp kunde de inte fortsätta att arbeta för ’den palestinska saken.’
Åter igen – pengar, mycket pengar som står på spel och då får man ibland rucka på principerna.
Ändamålet helgar som bekant medlen.
En kollega till Rafik vid namn Azzam el-Ahmed håller med och tillägger att hans parti Fatah, aldrig kommer att ge avkall på ’rätten’ att ge sej in i nya krig med Israel.

Vad jag verkligen skulle vilja veta är om Obama tycker att dessa resonemang är OK?
Tycker han de är rumsrena?
Ett parti som planerar väpnade konflikter med sina grannar kan väl inte kallas för något annat än ett terrorparti.
Skillnaden mellan ett terrorparti och en terrororganisation är väl inte så där rysligt stor och jag har bestämt för mej att det är förbjudet i amerikansk lag att ha något att göra med terrororganisationer och ännu mindre stödja sådana företeelser ekonomiskt.

Jag skulle vilja att Obama tar reda på alla fakta nästa gång de har en av sina många telefonkontakter.
Sedan skulle det vara intressant – inte bara för mej – att höra direkt från källan hur detta går ihop med alla vänskapliga penninggåvor som ganska regelbundet ramlar ner i Fatahs kassakistor, nu senast häromdagen.
Inte krediter utan cash.
Den senaste belöningen från USA för gott PA-uppförande(!) handlade om 200 miljoner dollar.
Nota bene – detta är bara en delbetalning av utlovade 900 miljoner dollar som Obama tidigare lovat förse dem med.

Israelerna må vara naiva men när någon hotar dem utifrån håller de ihop.
Stora delar av vänstern i Israel undrar också stillsamt vad Obama håller på med.

Är han verklig eller bara en kuliss?

Att insistera på att Israel slutar bygga hus med tillhörande juridiskt oantastliga bygglov ingår inte i Obamas ämbetsmässiga plikter och borde vara under hans värdighet, speciellt som han aldrig insisterat på att araberna skulle sluta bygga sina imponerande svartbyggen.
De finns – jag lovar – och de är många MÅNGA...

Ämnena för frukostsamtalen (eller var det möjligen lunchsamtalen) mellan Abbas och Obama borde enkelt kunna programmeras om för att nå reella resultat men då krävs en president som inte tror att världen skapades den dag han höll sitt jungfrutal på Capitol Hill.

Barak Obama, shawarma, Abbas, Muhammad Dahlan, Fatah, Israel, PA, Rafik Natsheh, Azzam el-Ahmed, terrororganisation, USA, svartbyggen, Capitol Hill, ...

SvD SDS

Den iranska basaren

Är det bara jag som är klok i den här världen?

Detta är inte ens är en retorisk fråga men ni kan ändå ta den som en kuliss för det här blogginlägget.

Jag hävdar att ytterst få människor förstår vad som händer i Iran, varför det händer och varför resultaten av alla ansträngningar som gjort för att få en förändring till stånd varit som att spotta i motvind.
För att förstå detta krävs inte ens grundskolekompetens utan bara en förmåga att lyssna till vad iranierna själva säger och att därefter lägga ihop två och två.

Varför har alla dessa välmenade förhandlingsförsök endast producerat sneda leenden i Iran?
Varför har absolut ingenting kunnat redovisas efter alla dessa enorma goodwill gester?
Europeiska förhandlare har ju nästan slagit knut på sej själva i sina ansträngning att blidka, muta, övertala och faktiskt ibland – skrämma Iran.
Ingenting.

Västerlänningar berömmer sej av att vara rationellt tänkande varelser som kan väga fördelar mot nackdelar på ett relevant sätt.
Samma västerlänningar utgår från att icke västerlänningar tänker på ungefär samma sätt.
Irans ledare tänker definitivt inte på samma sätt.
De är lika rationella och kan väga fördelar mot nackdelar på ett lika relevant sätt som västerlänningarna men – inte på samma sätt.

Att förhandla har vissa likheter med att pruta.
Att försöka sej på att pruta på NK i Stockholm är naturligtvis dömt att misslyckas men när människor ur NK’s kundkrets tar en weekendtripp till Marocco drar de sej inte för att pruta.
Många känner sej lite kluvna inför prutfenomenet – man har inget emot att tjäna en slant men tycker samtidigt det känns lite genant.

Att pruta på NK i Stockholm är inte rationellt men att pruta i basarerna i Marocco och Teheran är rationellt.
Man måste alltså tränga ner till ”the bottom line” och ta seden dit man kommer.
Vad som är menat som ett generöst erbjudande i västerländska ögon ter sej kanske för iranierna som att alldeles gratis, utan egen ansträngning, ha fått ytterligare i en tidsfrist i sin orubbliga förhalningstaktik.

Man får ju gu'bevars betänketid och löften om nya samtal - och tiden går...
Att ändra denna förhalningstaktik finns inte i deras världsbild – hur många förhandlare inser detta?

Lägg därtill den allra viktigaste faktorn vad gäller västerlandets misslyckanden i Iran – den fanatisk-religiösa faktorn.
I Sverige har religionen bortrationaliserats till något man kan både ha och mista.
Den har förvisats till ett ceremoniel och på senare tid även förirrat sej in i en snårig politisk propagadjungel.

I Iran är religionen lika viktig som luften man andas och kan lika lite förbises.
De iranska ledarna anser sej vara ledda av högre makter och i sådana sammanhang drar EU och andra kolosser definitivt det kortaste strået.
Inte ens Solana har något att sätta emot den gömde imamen Mahdi.
"We see his hand directing all the affairs of the country," sa Ahmadinejad i Mashad i april 2008.

När Solana och andra planterar imamen Mahdi bland morötterna de levererar till Iran kanske slutresultatet inte blir lika odelat förnedrande.

Att förvänta sej att iranierna ska ge upp sin chans att bli Mellanösterns, muslimernas, arabvärldens - ja hela världens stormakt i utbyte mot ett bländande leende av Obama är naivt, på gränsen till förbjudet.

Iran, Solana, EU, förhalningstaktik, imamen Mahdi, Obama, goodwill gester, pruta, ...

Otalade tal

Barry Rubin igen.
Smart kille med en ovanligt skarp iakttagelseförmåga – för att inte tala om hans slutledningsförmåga.

Den 27 maj i år satt han och slölyssnade till Hillary Clinton.
Han hade hört henne tala många gånger förut och visste att det hon säger oftast är glassigt och välpolerat men ack så förutsägbart.
Sedan hon blev utrikesminister har hennes roll dessutom inskränkt sej till att framföra Obamas personliga åsikter.
Detta är vad Hillary Clinton sade:

"With respect to settlements, the president was very clear... He wants to see a stop to settlements - not some settlements, not outposts, not natural growth exceptions... That is our position. That is what we have communicated very clearly... And we intend to press that point."

Barry Rubin lyssnade och tänkte över vad hon sagt och tyckte i slutändan att det åtminstone gav klara besked.
En jämförelse med Obamas och Clintons antydningar och ordval vad gäller Iran gav dock vid handen en avgrundslik skillnad i approachen.
Israel gavs order medan Iran gavs inbjudningar.
Om nu rätt ska vara rätt så borde Iran bevärdigas med samma klara budskap som Israel.
En variant kunde låta som följer:

"With respect to nuclear weapons and sponsorship of terrorism, the president was very clear... He wants to see a stop to nuclear weapons - not some nuclear weapons, not just the warheads, not just the missiles... That is our position. That is what we have communicated very clearly... And we intend to press that point."

Ingen har väl några illusioner om att få höra dylika krav från Obama, inte ens efter att alltför många iranier dött, sårats, blivit tillfångatagna eller helt enkelt bara försvunnit i den benhårda kampen mot förtryckarregimen.
Inte ens i kölvattnet av dessa ruskigheter orkar Obama ställa krav på den iranska regimen.
Det enda land han ställer krav på är Israel.
Enklast så.
Verkar denna besatthet möjligen bekant?

Syrien är ett land som både vill ha kakan och äta den.
Visst – går det så går det och det kommer säkert att gå alldeles utmärkt för detta tal kommer syrierna aldrig att behöva höra från Obama.

"With respect to Syrian sponsorship of terrorism, the president was very clear... He wants to see a stop to Syrian sponsorship of terrorism - not just training terrorists, not just financing terrorists, not just ordering them to attack, not just giving them safe passage across the border, not just against Lebanon, not just against Iraq, not just against Israel... That is our position. That is what we have communicated very clearly... And we intend to press that point."

Det skulle i så fall kräva en genuin tuffhet angående genuina tvistefrågor men något sådant är inte inplanerat i Obamas politiska agenda.
Barry Rubin är tveksam, många andra är också tveksamma och nu börjar också jag att tvivla på hans ämbetsmässiga kapacitet.

Den som inte klarar av att tala klartext när så krävs utan bara när han kan slå på en som redan ligger --- är han värd så mycket respekt, egentligen?

BLOGGPÄRLOR:
Sapere Aude: Obama motsätter sig rivning av det palestinska rikskanslietIsrael i Sverige: Israelisk sjukvård för araber
MXp: Palestinapropagandister mörkar svindel, Shame on you!
Garm: Obama förtydligar: Israel är problemet inte palestinierna
Mellanöstern aktualia mm: Israels brydsamma situation

Barry Rubin, Hillary Clinton, Barak Obama, Iran, Israel, Syrien, respekt, ...

DN D

Speglar till palestinierna

...... men låt det gå snabbt.
Man kan ju inte gå omkring och vara okunnig om vem man är hur länge som helst.

Min favoritpalestinier (hmmm...) är Saeb Erekat.
Han är, med sin snubblande engelska och resonabla/västerländska framtoning CNN’s guldkalv.
Han missade inga lektioner när han lärde sej umgås med media och känner väl till fördelarna av att kalla sina utfrågare vid förnamn.
Det blir liksom mera intimt så.

Nåväl, Erekat träffade nyligen den iranske utrikesministern Mottaki i Sharm-e-Sheikh.
Det var inte så att de råkade springa på varandra utan de hade ett avtalat möte där de gav varandra tips om bästa sättet att odla rosor.
Nej inte så.
Erekat fick sej till livs Irans synpunkter på hur samförståndet med Hamas borde utformas för att göra iranierna på gott humör.
Även palestinierna vet att Iran är en makt att räkna med som man gör väl i att helt enkelt rätta sej efter.

Att träffa Irans utrikesminister gör palestiniernas allt-i-allo glatt utan några som helst förhandsvillkor medan palestiniernas president vägrar träffa Netanyahu utan att en rad hemmagjorda villkor först uppfylls.

"Där ens hjärta är..."
Jag kan inte hjälpa att jag undrar om palestinierna verkligen är intresserade av några förhandlingar med Israel och egentligen behöver de ju inte bry sej - de har ju Obama...

Erekats bravader slutar inte här.
Han skapade häromdagen ett nytt bevingat ord.
Efter att Netanyahu berättat för sina ministrar och den samlade pressen att han kräver samma rättigheter för judar som för araber – bl.a. att bo var som helst i Jerusalem – blev Erekat uppringd av CNN.
Surprise, surprise.
Denne allvise man rådde där Netanyahu att 'berätta för folket inte vad de vill höra utan vad de behöver höra'.

Erekat vet han.

Nu är det hög tid att ställa Erekat framför spegeln.
När tänker Erekat berätta för palestinierna – inte vad de vill höra utan vad de behöver höra.
Palestinierna behöver höra att deras UNRWA-flyktingar aldrig kommer att befolka Israel, vilket Erekat mycket väl vet.
Detta vågar han naturligtvis inte säga utan fortsätter att klia dem i öronen med sagor om snar triumf.
Med sådana ledare......

Det finns en person vid namn Daoud Kuttab som någorlunda regelbundet skriver i Jerusalem Post.
Överskriften på hans senaste kria var ”The settlement freeze – a definitive test of Israel’s intentions.”

Nu behöver vi ytterligare en spegel.
Det är faktiskt en stor del av mänskligheten som ser palestiniernas ovilja att sätta stopp för all hatpropaganda i radio/TV, tidningar, skolböcker och moskéer som det definitiva testet på palestiniernas avsikter.
Jag valde medvetet att inte ifrågasätta deras förmåga att effektuera detta utan endast konfrontera deras ovilja.
Al Jazeera är ett utmärkt exempel på deras handlingskraft – när de dem så lyster.
Ni har väl lagt märke till hur de slänger ut och bojkottar denna mediamogul lika ofta som de sedan välkomnar dem tillbaka.

Vi skulle kunna utvidga galleriet framför spegeln till de provokatörer som försöker sätta Israel på pottan genom att köra ruffiga båtar mot Gaza innehållande mängder av propagandister, mediafolk och fotografer men beklämmande lite av sådant som gazaborna verkligen behöver.
När dessa båtar efter några taffliga styrkedemonstrationer ledsagas in till israelisk hamn så genomsöks lasten, rensas på vapen och annan bråte och om det sedan återstår några varor av värde transporteras de till Gaza i en av de ca. 50 lastbilar som dagligen förser gazaborna med förnödenheter.

Tänk så många givarslantar havets och vågornas betvingare hade kunnat spara genom att avstå från båtturen - hur romantisk den än kunde vara - och i stället forsla varorna till Gaza via ordinarie transporter.

Detta är naturligtvis alltför simpelt och ospekulativt även om de då kunnat undgå skammens rodnad på kinderna när de konfronteras med sin spegelbild.

Att se sej själv i en spegel är inte alltid upplyftande men är förr eller senare nödvändigt.
Det underlättar dock om du själv tar initiativet och inte väntar till du blir tvingad av en allt mer irriterad omgivning.

Bloggpärlor:

MXp: Al-Jazeera och Arafat - Var det Aids, Abbas eller Israel

Israel i Sverige: Israel vägrar lyda Obama – som “talar med judarna”.

Saeb Erekat, CNN, Daoud Kuttab, hatpropaganda, al Jazeera, bojkott, mediamogul, Gaza, provokatörer, Mottaki, Sharm-e-Sheikh, Iran, Obama, Netanyahu, UNRWA-flyktingar, Jerusalem Post, ...

Samförstånd - fy så hemskt

Undrar hur han känner sej egentligen, Daniel Barenboim, efter att alla hans krumbukter och piruetter inför palestinierna sänts tillbaka till avsändaren.
De kom inte tillbaka i ett rött litet paket med vita snören utan i ett brunt affärskuvert där adressaten var brutalt markerad som ’okänd’ - trots att de förra året bestod honom med ett pseudo-medborgarskap i palestinaland.

Hade jag varit i hans kläder skulle jag nog känt mej både bitter och förödmjukad och dessutom ganska billig.
”Efter allt jag gjort för dem...” o.s.v.
Nu tror jag inte Barenboim har några sådana känslor utan förmodligen producerade han i stället en bunt lämpliga ursäkter för palestiniernas förnedrande behandling av en av deras främsta förkämpar.

Daniel Barenboim är ju som ni vet en gudabegåvad musiker antingen han står på dirigentpulten eller smeker tangenterna på en Steinwayflygel.
Den bäste – säger många.

Förutom förmågan att trollbinda sin publik har han gjort sej känd som en person som utnyttjat sitt kändisskap till att stödja palestinierna och nu har de kastat ut honom...
De helt enkelt bojkottar en planerad konsert i Ramalla eftersom de anser att han inte tillräckligt kraftfullt och inte heller tillräckligt uppriktigt(!) bekämpar ockupationen...

Nå, vad säger ni om det?

Hur var det egentligen med Leonard Cohens konsert som också planerades äga rum i Ramalla i slutet av september?
Den spolades lika glatt med ungefär samma motivering.
De försökte sej dessutom på lite utpressning genom att försöka få honom att avstå från konserten i Tel Aviv och BARA gulla med palestinierna.
Nu gick inte den valsen och egentligen borde man förbigå dylika skamgrepp med tystnad.

Paul McCartney uppträdde förra hösten i Tel Aviv inför en entusiastisk publik men blev inför sitt besök i landet mordhotad av palestinska 'musikälskare'.
Ett besök i Ramalla var planerat men fick inställas eftersom ingen kunde garantera att de massiva demonstrationer som väntade honom där inte skulle övergå i våld.

Gammalt och nytt i en salig blandning men taktiken är evig.
Palestinierna lägger locket på trivsamheter för den egna befolkningen om dessa samtidigt skulle föra med sej något positivt för israelerna.

Vad gäller Barenboim består hans grova brott av att han arbetar för samförstånd mellan israeler och palestinier.
För palestinierna verkar det inte finnas något gruvligare än detta.
Samförstånd – fy så hemskt.

Det kommer att bli intressant att se hur Obama, som ju är samförståndets färskaste profet, kommer att hantera palestiniernas skräck för just samförstånd.
Lyckas han bryta detta destruktiva mönster så – bless him – men då får han nog plocka fram något mera substantiellt än det charmiga ”yes, we can”.

Daniel Barenboim, palestinierna, musiker, dirigent, Ramalla, Steinwayflygel, Tel Aviv, Leonard Cohen, Paul McCartney, Obama, ...

SDS

Solanas check in blanco

Jag har väl aldrig varit någon fan av Javier Solana, the Foreign Policy Chief of EU och att han snart avgår från sitt uppdrag med en trivsam pension på fickan förändrar inte den situationen nämnvärt.

Världen är full av problem men för Solana finns bara ett problem, problemet med stort P, en stat för det palestinska folket.
Det är bara det att Solana vill se denna stat materialiseras i betydligt högre grad än palestinierna själva.
Detta förstår man när man läser den här artikeln i Haaretz.
Abbas blev erbjuden 100% av Västbanken och hela Gaza men slingrade sej ur sina 'Nej, Nej, Nej' med motiveringen att "The gaps were too wide."

Att han inte kontrollerar hamasnikarna i Gaza är konstigt nog inte Israels fel.

Jag misstänker att det har gått en massa prestige i kravet på en palestinsk stat.
Den enda som verkar genomförbart idag verkar vara två stater för palestinierna.
En på Västbanken och en i Gaza.
Till detta får vi också räkna Jordanien som till största delen består av palestinier.

Hur många stater anser sej palestinierna egentligen behöva?
Deras egentliga guldkalv är ju att förvandla staten Israel till ytterligare en palestinsk stat.
Kan denna splittrade bild möjligen vara en spegling av palestiniernas egen splittring och bör detta i så fall uppmuntras?
Solana anser så i varje fall.

Han tycks dessutom tro att en palestinsk stat kommer att fungera som ett globalt ”Sesam öppna dej.”

Om bara palestinierna får en stat kommer mullorna i Iran att sluta kämpa för att bli en regional kärnvapen-supermakt
Om bara palestinierna får en stat kommer arabiska/muslimska diktaturer att snarast införa demokratiska val, representativa regeringar och införa tolerans på skolschemat

Om bara palestinierna får en stat kommer shiamuslimer och sunnimuslimer att sluta spränga varandra i luften
Om bara palestinierna får en stat kommer kurder, tibetaner och andra minoriteter att få samma chans till egen stat som palestinierna.

Talibanerna i Afganistan kommmer att befria sina kvinnor från heltäckningstvånget
Nordafrikas islamister kommer att lägga ner vapnen
Al Qaida kommer att upplösas och
Europas muslimer kommer att assimileras

...... bara palestinierna får en stat.

Att ge palestinierna en stat enligt tidtabell utan föregående statsbyggande, som Solana föreslår, är ett säkert recept för katastrof.
Att kräva detta är liktydigt med att planera en plågsam död för det palestinska experimentet.
En stat som drar sej fram endast genom konstgjord andning är inte livskraftig utan är dömd till säker undergång.

Med sitt initiativ visar Solana att han egentligen inte bryr sej ett dugg om palestinierna, han vill bara säkra en krok i en EU-korridor att hänga sitt porträtt på med en guldstjärna för varje uppnått mål.
Hans favoritmål är en palestinsk stat vad den än må föra med sej av krossade drömmar, krossade familjer och krossade nationella aspirationer.

BLOGGPÄRLOR:

MXp: Mahmoud Abbas mål är inte 'fred' utan målet är Palestina

Israel i Sverige: Anonyma soldater. Israels försvar. Censurerande vänsterbloggare.

Javier Solana, palestinsk stat, Haaretz, Abbas, Gaza, Västbanken, Jordanien, Israel, Iran, shiamuslimer, sunnimuslimer, kurder, tibetaner, talibaner, Afganistan, Al Qaida, ...

Ny knepig världsordning

Att det är mycket jag inte begriper är jag mycket väl medveten om.
Många saker är jag inte ens intresserad av att begripa.
Det finns företeelser som inte är värda någon tankemöda medan jag lämnar över annat till kompetenta människor som nu och för all framtid kommer att hantera - vad det nu är - betydligt bättre än jag någonsin skulle kunna.
Varför skulle jag bry mej med vad som finns under huven på min bil eller innanför skalet på min dator?
Krånglar det vet jag vart jag ska vända mej.
Detta jämnar i någon mån ut sej genom att det finns andra saker jag kan bättre än bilmekanikern och datorteknikern, så det är lugnt.

Mitt i detta finns det saker och ting jag gärna skulle vilja begripa men som jag inte för mitt liv kan greppa, hur jag än försöker.
En sak som länge retat min nyfikenhet är hur en grupp människor som själva, i kallt blod startar ett krig som var avsett att förinta den angripne, hur dessa människor - som till råga på allt förlorade - skulle ha några som helst rättigheter att ställa krav vid en förhandling?

Jag hör redan de gamla trötta fraserna och motiveringarna om hur synd det är om dem... men det handlar inte om att tycka synd – det handlar om rätt, rättigheter och rättvisa.
Den som ger sej in i leken får leken tåla säger ett gammalt talesätt men detta verkar gälla alla utom palestinierna.
De tillåts ge sej in i ’leken’ med hull och hår men behöver aldrig ta konsekvenserna av sina utbrott.
Sina brott.
Så kanske man behandlar ett barn eller en mindre vetande men det är inte en behandling någon borde vara stolt över.

Saeb Erekat, en av de palestinska språkrören som inte förstått att han borde ställt sin plats till förfogande för länge sedan, kräver och kräver och sedan kräver han ännu lite mer.
Abbas morskar också upp sej ibland och kräver lite han också för han kan ju inte kosta på sej att verka mesigare än Hamas...
Erekat och Abbas kräver och Obama verkställer.

Detta är den nya tingens ordning och allt som har med rätt, rättigheter och rättvisa att göra, förbleknar.
Nu är det angriparen/förloraren som regerar och ställer krav och med det är en ny världsordning införd.

Om vi gillar det eller inte gör det samma - vi är alla offer för denna nya knepiga världsordning

- åtminstone tills sundare och mer realistiska krafter tar över.

rätt, rättigheter, rättvisa, palestinier, Saeb Erekat, Abbas, Hamas, Obama, ny världsordning

...

De förlorade nitton åren

Historien börjar 1967 – det vet ju alla.
Historien om Mellanöstern.

Vad som hände före 1967 är så till den grad ointressant att det bara inte finns.
Gud skapade Mellanöstern 1967.
Det vet ju alla.

Nu ska jag berätta något som sällan berättas.
Mellan 1948-1967 var Västbanken och Gaza ockuperat.
Inte av Israel - utan av Jordanien och Egypten.
Jordanien ockuperade Västbanken och Egypten ockuperade Gaza.

Ni som var med på den tiden, har ni några minnen av att palestinaaraberna på Västbanken sprängde jordanska bussar i luften och att andra palestinaaraber i Gaza sköt så många egyptier de kunde för att befria sej från ockupationens tunga ok?
Hur många intifador hann palestinaaraberna med mot Jordanien och Egypten under åren 1948-1967?
Inte speciellt många...

Palestinaaraberna under jordansk och egyptisk ockupation visste att deras gemensamma fiende var Israel och ockupationen var en bisak.
När Israel 1967 blev tvunget att gå ut och försvara sej mot ett grymt och olagligt anfallskrig blev både Jordanien och Egypten tvugna att dra sej ur.
Israel satt där plötsligt med en massa land, land med invånare men ingen ledning.
Israel fick träda in.

Det sorgliga i denna historia är att hade palestinaaraberna gjort vad Israel gjorde 1948 – accepterat FN´s delningsplan – hade de redan haft allt de kämpar för idag.
De hade kunnat haft ett eget land under 61 år och under den tiden aldrig varit nära en ockupation.

De förlorade nitton åren då?
Om det nu är så att bästa sättet att slänga av sej en ockupation är att starta intifador och mörda så många människor det bara är möjligt, ja då förlorade palestinaaraberna alla dessa gyllene möjligheter under ockupationsåren 1948 till 1967.
Tänk så många bombbälten som inte fick explodera och tänk så många fullpackade bussar de missade att bränna ut.
Tänk vilken lycka det skulle ha varit för dem att bli självständiga och låta allt vad jordanier och egyptier heter lägga benen på ryggen och dra hemöver.
I stället jagade palestinaaraberna judar under den tiden som om inte ockupationen existerade, som om ockupationen inte var det allt överskuggande problemet.

För det var det väl...???
Är det väl??
Eller?

Är det möjligen så att araber gärna kan ockupera varandra lite hipp som happ men så snart israelerna kommer in i bilden så...
Nog tycker jag att jag ser palestinaarabernas mask flyga all sin kos i kvällsbrisen.
Deras ursäkt att det är ockupationen som gjort dem lite våldsamma(!) förlorar den lilla trovärdighet detta påstående eventuellt en gång hade och de står där nakna.

Det är inte ockupationen som är problemet utan problemet är att Israel finns där det finns – men det anser de sej inte kunna säga rakt av.
Kanske skulle pengaflödet tryta då, ve och fasa, och vem vet, kanske skulle den store Obama överväga att höja röstläget och offentligt börja peka på deras uppenbara falskspel?
Kanske rent av börja kräva något också av dem.
”Nej, sådana otrevligheter kan vi ju inte riskera så vi drar väl ett varv till om ockupationen!”

Den kända frasen Abba Eban en gång yttrade känns lika aktuell idag.
"Palestinians never miss an opportunity to miss an opportunity."

Delar av det här blogginlägget bygger på tankar av Tilman Tarach framförda i artikeln ”Why a two-state solution?”

BLOGGPÄRLOR
MXp: Abba Eban: Mike Wallace-intervju från 1958 ännu aktuell
Israel i Sverige: USA bygger armé åt Abbas, Frankrike vill bygga en till.
FiM: Bluffen Free Gaza – hur lättlurade journalister utnyttjas

Mellanöstern, Västbanken, Gaza, Israel, Jordanien, Egypten, ockupation, intifada, anfallskrig, delningsplanen, bombbälten, exploderande bussar, Barak Obama, Abba Eban, Tilman Tarach, ...

Human Rights börjar lukta...

Det finns ord som över tiden ändrar sin betydelse och när jag surrar runt lite på Googles börjar jag ana att detta fenomen utvecklats till vetenskap.
Vi har slangen som ofta norpar fräcka ord och låter dem täcka nya företeelser vilket gör att den oinvigde ofta står där som ett fån.
Vi har ord som producerats eller adopterats av olika grupper, ord som identifierar grupptillhörighet, typ vänsterns miserabla vokabulär.
Vi har kidnappade ord, vi har stulna ord och vi har ord som igår betydde en sak men som idag står för något helt annat.

Human Rights.
Mänskliga Rättigheter.

Igår tänkte jag på Martin Luther King och Mandela men idag tänker jag på hur detta begrepp förändrats och förvanskats till oigenkännlighet.
Vågar man inte eller inte klarar av att gå till botten av ett problem så kan man ju alltid anklaga den andre för att våldföra sej på de mänskliga rättigheterna.
Man vet då att hur det nu än står till med förståelsen av problematiken så är man oantastlig när man placerar sej under banderollen ’Mänskliga Rättigheter’.
Vem kan anklaga dej för tvivelaktiga uppsåt när du gömmer dej bakom en mask av ’Mänskliga Rättigheter’?

FN är idag högborgen för denna förvanskade form av ’Mänskliga Rättigheter’
Du finner där allsköns hopkok av kommissioner, kommittéer och allt vad de nu kallar sej.
Smaka lite på den här titeln: ”UN High Commissioner for Human Rights.”
Det låter så tjusigt att man nästan börjar gråta.

Vad sysslar då dessa Human Rights-människor med i FN?
Enligt den ursprungliga meningen med beteckningen skulle de syssla med att påvisa brister i de mänskliga rättigheterna världen över och arbeta för att förbättra situationen men dagens betydelse av mänskliga rättigheter har inneburit att alla deras penningar och all deras kraft koncentreras på att sätta dit Israel.
I alla situationer och inom alla områden.

Som FN är sammansatt idag är det egentligen helt naturligt.
Snuskiga diktaturer bildar säkra majoriteter där det övergripande målet är ett – att hänga ut Israel.
Kina och Libyen behöver inte ligga vakna om nätterna och oroa sej för att någon ska platta till dem i FN för stöds de inte av arab/muslimska grupperingar så kan de fortsätta med sin härskarmentalitet, kemiskt befriad från alla mänskliga rättigheter, på grund av demografiska och ekonomiska hänsynstaganden.

Vad som är förvånande är att detta inte har gått in bland mer respektabla nationer som borde sett att en ändring kommit till stånd som ett naturligt steg.
Det är som vanligt de som tiger still som gör det möjligt för odågorna att härja fritt.

För att avsluta med en riktig godbit så har vi missfostret Amnesty.
Deras senaste rapport från Hamaskriget i Gaza på nyåret gör att man undrar vad som får dem att tro att de är kapabla att syssla med sådant.
De agerar ju enbart som megafon för den globala jihad-rörelsen som har upprättat ett icke oansenligt lokalkontor i Gaza.
Någon annans åsikt göre sej inte besvär.

Var det någon som nämnde NGO's...?
Tyvärr, det får bli en annan gång.
Den biten har utvecklats till en djungel, en ogripbar, ogenomtränglig och oseriös djungel.
Sveriges egen lilla guldklimp i sammanhanget, Diakonia, är naturligtvis oseriösast av alla.

När jag ser och hör att något sägs i namn av ’Human Rights’ drar jag numera öronen åt mej.
Jag synar det som sägs med en ganska trist misstänksamhet som tyvärr visat sej berättigad.
När något som i grunden är fint förvandlas till skam – och ytterst få reagerar – då börjar man ana var grunden ligger till dagens till synes olösliga problem.

Human Rights, Mänskliga Rättigheter, Martin Luther King, Mandela, FN, Israel, Kina, Libyen, demografi, ekonomi, Amnesty, Gaza, NGO's, ...

Frukt och grönt

Ni kommer inte att tro att det är sant men det stora samtalsämnet i Israel idag är om det ska bli skatt eller inte på frukt och grönt.
Hade detta monstruösa hot tilldragit sej i Sverige (som naturligtvis redan har en ansenlig skatt på dessa klenoder) hade det lätt smält in i tapeten.

Man skulle ju kunna tänka sej att Israel har en del andra små problem som borde lösas, men nej – idag handlade det om frukt och grönt.

Hela problematiken har haft alla poänger som hör till en livsavgörande diskussion.
Först rykten följda av snabba dementier.
Någon lade sedan ihop två och två och fick ut en story som strax engagerade både press och allmänhet och som ett brev på posten kom hoten att spräcka regeringen.
Shas har spräckt många regeringar under sin livstid.

Finansministern förklarade och försvarade medan premiärministern lurade i vassen.
Idag hade han lurat färdigt och bestämde sej för att plocka bort överflödig prestige från sin finansminister.
Han gick emot dennes förslag genom att hänvisa till folkviljan.
Kunden har ju alltid rätt, sägs det.

Ingen skatt och följdaktligen inga nya slantar att slösa på ministrarnas engelsklektioner.
Tragiskt, för de har ju så låg lön...

Varför berättar jag detta och inte råskäller på palestinierna?
Därför att det pekar på kompliciteten i Israel.
Israel består inte bara av kampen mot terrorismen utan också av kampen mot nya skatter.
Hederligt folk i Europa har på sistone fått sej till livs ett synnerligen förenklat budskap från världens ledare.
’Skicka iväg alla judar från Västbanken till Tel Aviv så kommer vi strax att kunna inleda en fredens guldålder i Mellanöstern.’

Vad skönt det är med enkla och klara budskap.
Att de inte har något med verkligheten att göra är marginellt.

I Israel gillar folk att äta massor av frukt och grönt och vill naturligtvis inte betala mer än nödvändigt för dessa naturprodukter.
Man vill också ha fred men vill inte bli lurad på konfekten - en gång till.
Israels fredslängtan är lika stark idag som för några år sedan då man sparkade ut sina egna från Gaza.
Den gesten togs emot med kalla handen – död mans hand.

Nu vill Obama att Israel ska göra om proceduren i Västbanken.
Sluta att bygga hus där för att sedan lättare kunna sparka ut människorna.
Och vad får Israel för det?
Vad får Israel den här gången?
Well – det verkar i pressläggningsögonblicket inte riktigt klart, men – ja det ordnar sej nog.

Visst, det kommer att ordna sej för i motsats till Abbas så har Hamas gjort upp planer.
Obama borde ha hört talas om Hamas planer men jag börjar undra, för han nämner dem aldrig...

Israelerna kan torrskodda fortsätta att klämma sina kopiösa mängder av frukt och grönt utan att bli ruinerade.
De kan behöva alla tillgängliga vitaminer och mineraler för att ta Joe Biden på orden – agera som den fria och suveräna nation de är och inte störas alltför mycket av virrhjärnor som i brist på egen tankeverksamhet nöjer sej med att upprepa vad Obama sagt.
Obama sa – UT, och följdaktligen upprepar världen – UT.

Ett råd till världen – åt mer frukt och grönt.

Israel, frukt och grönt, skatter, Gaza, fred, Mellanöstern, Västbanken, Tel Aviv, Europa, terrorism, Barak Obama, Joe Biden, ...

Icke-logik

Kan man inte förvänta sej åtminstone en gnutta logik från det största, starkaste och vackraste(?) landet i världen?

Jag hade egentligen tänkt ta upp något helt annat men kvällens uttalanden av den amerikanske vicepresidenten gör att jag får skrämselhicka.
Jag kände hur det började krypa av fysiskt obehag längs ryggraden när jag började lägga ihop två och två.
När jag såg hur det stora USA tvingar in det lilla Israel i ett hörn så att de inte har något annat val än att göra jobbet för dem.
Som om Iran var bara Israels problem?
Israel kommer väl att få sin beskärda del men den store satan är ju USA.

Joseph Biden upprepade ett antal gånger i kvällens intervju att Israel var en självständig nation, fri att ta sina egna beslut.
Gång på gång uprepade han det.
USA såg ingen anledning att försöka stoppa Israel om landet beslöt att plocka bort Irans kärnkraft(-vapen?)anläggningar - Israel är ju en nationalstat med rätt och förmåga att fatta egna beslut.

Så talar USA när det gäller att ta saker och ting i egna händer vad gäller en annan nation.
När det gäller att bygga hus lägger USA ned all sin pondus, smäller sin stora, breda näve i bordet och säger – stopp!
Hus......

I går skrev jag om prioriteringar och jag undrar hur man ska kunna ta USA på allvar när de avslöjar sin totala brist på logik på detta flagranta sätt.
Är Israel en fri och självständig nation, helt kapabel att fatta sina egna beslut när det gäller storpolitik men måste ha en babysitter som fattar besluten för dem när det gäller att utöka duschutrymmet med en halv meter?

Joseph Biden, USA, Israel, Iran, storpolitik, duschutrymme, icke-logik, ...

DN

Prioriteringar

Det är ju inte så att blogga har sin tid medan resten av livet har sin – även om man skulle kunna tro det.
Man bloggar ju om livet med alla dess skiftande krummelurer och krumbukter.
Ibland blir det dock så att det vardags-och jordnära blir alltför påtagligt och lyxen att skriva ner sina tankar får skjutas på framtiden.
Eftersom ’den eviga konflikten’ ser ut att bli allt evigare saknas heller inte material - så det är väl bara att sparka igång igen.

Jerusalem Post har en kolumnist vid namn Barry Rubin som är sällsynt redig och klar i sina tankegångar.
Han skrev så här häromdagen:
”By feeding the PA’s false belief that the West will pressure Israel into giving it a state in the borders it wants, without concessions, restrictions or even implementations of past promises, the US and European governments are doing a very effective job of sabotaging any possibility for peace.”

Tänk att så mycket sanning kan rymmas i en enda mening - även om det var en lång sådan - och tänk så många regionala framsteg som skulle uppnås om dessa sanningar blev uppenbara för vederbörliga beslutsfattare snarast möjligt.
De borde också låna ett öra till Israels bufflige men genomärlige utrikesminister, Avigdor Lieberman, som vid ett besök i en drusisk by förundrades över samma beslutsfattares prioriteringar.
Hur de i djupet av sina själar är upprörda över hus i Judéen och Samarien samtidigt som Nordkorea skjuter iväg den ena potentiellt livsfarliga missilen efter den andra och redan har glömt det plågade iranska folkets försök att bli kvitt sina plågoandar.

Prioriteringar var ordet.

Prioriteringarna för den skenheligaste av de skenheliga svenska organisationer, Diakonia, är dock glasklara.
De har tagit på sej uppgiften att förändra Mellanöstern enligt helmuslimska preferenser bl.a. med hjälp av de 13 miljoner dollar de fick under 2008.
Dessa pengar distribuerar denna organisation sedan vidare till de mest infekterade NGO’s i regionen, de som står för det största hatet, den svartaste snuskpropagandan och den grövsta rasismen.
Allt under den förljugna täckmanteln av ”mänskliga rättigheter”.

Diakonia har dock lyckats i ett avseende – att ge förljugenheten och falskspeleriet ett ansikte.
Att de dessutom gör det under täckmantel av religiöst patos gör deras business än mera osmaklig.
Det är inte alls konstigt att de anser sej behöva avlöna en policyhandläggare, typ Joakim Wohlfeil, för att smälla upp skygglappar inför sunt tänkande människor.

Alltså – har Sverige några planer på att spela en roll i Mellanöstern under sitt ordförandeskap i EU då kan en bra början vara att sopa bort den diakoniska dyngan framför egen dörr.
Detta vore en värdig prioritering som skulle öka Sveriges chanser att bli respekterat i alla läger.

Det vill säga - i alla sunda läger.

Barry Rubin, Jerusalem Post, Avigdor Lieberman, Judéen och Samarien, Nordkorea, Iran, Diakonia, Mellanöstern, NGO´s, "mänskliga rättigheter", förljugenhet, religiöst patos, Joakim Wohlfeil, ...