Giftormen

Foto  Bertil Adania

Om ni läst den här bloggen på den tiden den producerade mera regelbundet så kommer ni kanske ihåg vem min favorit scumbag är.
Scumbag översätts lämpligen med ordet skitstövel och det har Saeb Erekat levt upp till i alla avseenden.

I dagarna har vi i Palestinian Media Watch, PMW kunnat läsa några av hans senaste uttalanden och visst håller han stilen.

Saeb Erekat on imprisoned terrorists:

"Our brave prisoners...

We bow our heads in admiration and honor

of the prisoners' sacrifices [and]

for their acts of heroism"

Erekat lägger här in några tungt vägande ord till förmån för våld och mord eftersom de flesta palestinska fångar i Israel gjort sej skyldiga till våld och terrorism och många till mord.
Överlagda mord och massmord.

Långt långt borta är talet om en förhandlad fred trots att Erekats officiella titel är chefsförhandlare.
Komiskt - knappast.
Tragikomiskt - absolut.

"Acts of heroism".
Hjältemod och hjältedåd
Man tänker då kanske på någon som räddat en kompis från att drunkna eller några som lagt personlig vinning åt sidan för att deltaga i projekt för mänsklighetens framåtskridande.

Glöm det.
Vad Erekat kallar hjältemod och som han böjer sitt huvud i vördnad för är terrorism i dess grövsta former.
Här några axplock ur en numera ganska diger skara terrorutövare.

Abdallah Barghouti 

- serving 67 life sentences for preparing explosives for terror attacks in which 67 people were murdered: Sbarro restaurant (15 killed, Aug. 9, 2001, Jerusalem), Sheffield Club (15 killed, May 7, 2002, Rishon LeZion), Moment Café (11 killed, March 9, 2002, Jerusalem), triple attack at Ben Yehuda pedestrian mall (11 killed, Dec. 1, 2001, Jerusalem), Hebrew University (9 killed, July 31, 2002, Jerusalem), and Bus 4 in Tel Aviv (6 killed, Sept. 19, 2002).

Ibrahim Hamed

- serving 54 life sentences for planning suicide attacks, including the suicide bombings at Hebrew University (9 killed), Cafe Moment (12 killed), Cafe Hillel (7 killed), Zion Square in Jerusalem (11 killed).

Abbas Al-Sayid

 - serving 35 life sentences for planning two suicide bombings, one at a Passover dinner at the Park Hotel in Netanya (30 killed, March 27, 2002) and another outside a shopping Mall in Netanya (5 killed, May 18, 2001).

Hjältemodigt?
Ärorikt?
Bra föredömen?

Antagligen anser Erekat det eftersom han förser dessa fångar med en avsevärd terroristlön möjliggjord av de absurda summor som bl.a. Sverige delar ut.

Palestinierna kallar sej för ett folk och jag tycker uppriktigt synd om dem.
De förtjänar inte de ledare de har och tragiskt nog har många efter långvarigt och digert arbete blivit smittade av ledarskapets avgrundsfilosofier.

Nästan ännu värre är det stöd för palestiniernas sak som idag mindre än någonsin handlar om palestinierna.
Det handlar uteslutande om Israel.
Naturligtvis är de genomskådade sedan början av sitt undermineringsarbete.

Tillbaka till Erekat så vill jag bara avsluta med en iakttagelse.
Hur länge har Abbas varit palestiniernas president?
Hur länge har Erekat varit deras chefsförhandlare?
Svar - alltför länge.

De har inte det demokratiska mod som krävs för att bli vägd och utvärderad i ett val så därför finner de alltid en ursäkt för att uppskjuta det.
Detta medför förmodligen att både palestinierna och vi tvingas dras med dessa båda herrar tills något eller någon tvingar dem att fly fältet.

Tills dess kan mördarna fortsätta att stapla penningar på hög för de vet att Wallström och andra inte har mod att stoppa utflödet och Erekat har inte mod annat än att fortsätta böja sitt huvud i vördnad för mångmördarna.
Vi hörs.

Läs även andra bloggares åsikter om Saeb Erekat, Palestinian Media Watch (PMW), massmord, Abbas, Margot Wallström, ...

Herr Dysterkvist

Före bantning och generell makeover.

Vanor kan lätt förvandlas till ovanor vilket Saeb Erekat är ett levande bevis på.

Han småhotar med ditten och datten för att hinta att han har famnen full av 'inside information' och att ingen borde komma på idéen att tvivla på hans förutsägelser.

Senast han lekte spågumma handlade det om att The Palestinian Authority skulle spricka om inte Israel ger dem vad de kräver.

Tidigare har det ofta handlat om det där fönstret.

'The window of opportunity'.

Hur många gånger har inte Erekat siat om att det just nu var sista gången detta fönster stod på glänt och därefter skulle den stora ödeläggelsen inträda.

Ett annat populärt ämne är intifadorna.

Om Israel inte följer de palestinska diktaten så kommer landet att ätas upp, alternativt brännas upp, av hiskliga intifador.

Erekat kan inte släppa denna för honom ljuvliga tanke så det är väl därför han upprepar den gång på gång.

Vill han skrämmas?

Vill han att folk ska betrakta honom som allvetande?

Vill han agera Gud Fader?

Speciellt det senare verkar tilltala Erekat enormt.

En liten person med stort ego är vanligtvis svår att tolerera, i Erekats fall – omöjlig att tolerera.

Som grädde på moset underhåller han oss med alla sina uppsägningar från jobbet medan han nästa morgon går till samma gamla  jobb som om ingenting hade hänt.

Kul prick.

Ska jag fortsätta "The Erekat Saga"?

Kommer ni ihåg Jenin-massakern som Erekat är pappa till?

Den är en av hans mest berömda skapelser som han mej veterligen aldrig behövt be om ursäkt för.

Erekat känner vid det här laget till ordens makt, att när de en gång är sagda så hjälper inga dementier i världen.

Orden har släppts fria och lever sedan sitt eget liv.

Detta anammade bl.a. BBC som drog ut det göttaste ur denna fabel tills den till slut självdog, förmodligen på grund av överexponering.

Under en enda månad, mars 2002, mördades 102 civila israeler i 16 olika terrorbombningar.

De flesta som stolt tog på sej ansvaret var från Jenin.

IDF insåg att det var nödvändigt att vända den trenden och eftersom de av erfarenhet visste att vackra ord inte skulle ha någon effekt så beslöt de att gå in i Jenin och hämta ut de skyldiga.

Jag känner en kille som var med och han berättade att i stort sett hela staden var minerad så de var bl.a. tvungna att skjuta på både soptunnor och papperskorgar för att undvika att själva bombas sönder och samman.

Resultat: 52 döda palestinier (varav 46 var vuxna män) samt 23 döda israeler.
Man kan på goda grunder antaga att dessa 46 vuxna palestinier var stridande män eftersom, trots att det var vår i luften, det inte var direkt läge för varken promenader eller picnic.

Naturligtvis är 52 plus 23 alldeles för många unga människoliv som fick ett brutalt slut men Erekat satsade ordentligt, han satsade på 500 (eller 523 som han själv säger på videon här) och de uppgifterna förvränger naturligtvis bilden ganska rejält.

Detta om Erekats bidrag till historien som gjort honom berömd i vissa kretsar medan andra äntligen fått upp ögonen för hans rätta ansikte.

Ansiktet av en kameleont som genom ena mungipan ljuger och förbannar samtidigt som han genom den andra småflörtar med tjejerna på CNN och BBC för att vara säker på att bli inbjuden igen.

Du kan läsa en genomgång av vad som verkligen hände i Jenin här men framför allt – ta allt vad Erekat säger med en ordentlig nypa salt för Erekat kommer du aldrig att slippa – han är en överlevare av Guds nåde.

Hans 'fingertip feeling' sviker honom sällan och han vet exakt hur långt han kan gå innan sörjan han slänger ur sej kommer att kleta ner honom själv.

Jag skulle inte vilja säga att han är en Guds gåva till mänskligheten men säkert en gåva till den palestinska generallögnen.

Läs även andra bloggares åsikter om Saeb Erekat, Israel, The Palestinian Authority, intifada, Jenin-massakern, IDF, ...

Drömvärld eller räkmackornas krig

Vilken underbar värld vi skulle haft om det vore tillräckligt att önska och sedan, vips så fanns det man önskade sej inom räckhåll.

Jag vill ha en motorcykel och plötsligt står den utanför dörren.

Jag vill ha tre små kattungar och strax ligger de där i korgen.

Palestinierna vill ha Jerusalem och alla som lyssnar instämmer i att visst ska de ha Jerusalem.

Rena drömvärlden.

Nu är det, som väl är, inte så det fungerar ute i verkliga livet utom i ett alldeles speciellt fall - när det gäller vad palestinierna vill ha.

FN’s generalsekreterare, Ban Ki-moon gav ett magnifikt prov på denna bisarra företeelse när han för cirka en månad sedan sa:

“Israel must halt construction for Jews in all of the areas where the Palestinian Authority claim sovereignty”.

På ren skånska – Israel måste(!) stoppa all konstruktion för judar i de områden palestinierna vill ha.

Vill ha.

VILL HA. (Sorry men Erekat skriker faktiskt ganska högt, speciellt på arabiska.)

Läs gärna vad generalsekreteraren sa en gång till för det är en av nycklarna till den pandemi som i dessa dagar sliter sönder vår värld på ett synnerligen raffinerat sätt.

"Claim sovereignty", de begär överhöghet över vissa områden, just like that, och högste FN-chefen niger och bockar och säger - naturligtvis, det ska vi ordna.

När du eller jag vill ha något får vi först göra rätt för oss och ofta kämpa hårt för att få det.

Trots detta får vi långt ifrån allt vi vill ha.

Endast en grupp valsar runt på en räkmacka och får allt de vill ha kastat efter sej - ungefär den effekten har ett uttalande av FN's generalsekreterare.

Det räcker alltså med att palestinierna berättar att de vill ha något och hög som låg står i givakt och ödmjukt instämmer i att visst......

Palestinierna vill ha Jerusalem och de vill ha Israel.

Som varje sunt tänkande varelse vid det här laget inser så är de inte intresserade av en egen stat med allt arbete och ansvar det innebär utan vad de är ute efter är, vilket är mycket viktigare, att ta ifrån judarna sin stat.

Först Jerusalem och sedan hela Israel.

När du väl förstått detta faller de andra bitarna ganska lätt på plats.

By the way, när Jordanien ockuperade Jerusalem och Västbanken var palestinierna så tysta... så tysta......så tysta.........

Låt oss för ett ögonblick kika in på scenen från den motsatta ingången.

Nu är det, hör och häpna, Israel som vill ha.

Säkerhet för sitt folk de aldrig någonsin upplevt, gränser som det finns en rimlig chans att försvara, ett slut på det explosiva järnskrot gazanerna skjuter upp i luften med en bön till Allah om en fullträff på första bästa jude, att palestiniernas officiella media ägnar något mindre tid åt hatpropaganda mot Israel där judar regelmässigt kallas söner av apor och svin.

Med mera med mera.

Vad Israel vill ha av sin motpart är vad vi i dagligt tal brukar kalla för ett civiliserat beteende.

Ingen håller med.

OK, de flesta säger inte direkt emot - för skams skull - men endast ett litet fåtal ställer sej på barrikaderna för att folk som bor i Israel ska få samma rättigheter som människor i vilken annan nation som helst.

Slutsats - ingen drömvärld för Israel.

En variant på drömvärlden fanns att läsa i Jerusalem Post för ett par dagar sedan.

En av Hamas skyltdockor, Mahmoud Zahar, upplät förra helgen sin stämma och proklamerade att judarna snart skulle bli bortjagade från 'Palestina'.

Det var väl inga nyheter direkt att judejakt och judeslakt är vad Hamas väntar på men jag lät tanken segla vidare...

Vi vänder på steken och låter för jämförelsens skull Netanyahu säga att snart kommer araberna att bli utslängda från Israel.

Tala om världskrig..................................................

Per Gahrton rusar hem till sitt key board för att komma först till Newsmill, Ban Ki-moon glömmer sitt luddiga diplomatspråk och uttrycker sin ilska i klarstext, Jimmy Carter surrar om apartheid och Obama orerar om hur "not helpful" Netanyahus yttrande är.

Inget stopp på alla fördömanden.

Hur många levererade ett maffigt fördömande av Mahmoud Zahars yttrande???

Inte Per Gahrton i varje fall och inte någon annan heller i vår trasiga värld.

Naturligtvis saknades fördömanden från de svenska medlöparna, judiska såväl som icke judiska.

Vid det här laget tror jag du fattat idén så jag lägger ner pennan för den här gången.

Låt drömvärldar stanna på drömstadiet och öppna ögonen för vad som faktiskt pågår.

Plocka sedan fram de talanger du har och ställ dem i rättvisans tjänst där båda parters ord och handlingar vägs på samma våg.

Detta skulle innebära obegränsad tillgång på räkmackor att glida runt på för både israeler och palestinier eller - en total bannlysning av allt vad räkmackor heter.

Ett alltför sorgligt öde för dessa smarriga läckerbitar.

Läs även andra bloggares åsikter om Jerusalem, Israel, Ban Ki-moon, Saeb Erekat, palestinier, Jordanien, Västbanken, Per Gahrton, Mahmoud Zahar, Newsmill, Jimmy Carter, Barak Obama, ...

Titelsjuka

En inledande fråga: Hur många chefsförhandlare behöver palestinierna?
Jag har hitintills träffat på tre – kanske har du hittat fler?

Först naturligtvis vår vän från bl.a. CNN, Saeb Erekat, som är du och syster med denna nyhetskanals alla tjusiga journalissor.
Du har säkert hört honom när han plockar fram sängkammarblicken, lägger huvudet på sned och på sin fladdrande engelska säger till nyhetsankaret - ”Rosemary (Church), du kommer väl ihåg... ”

För några år sedan upptäckte denne ’Chief Palestinian Negotiator’ att han var i behov av en makeover så plötsligt var han ca. 20 kilo lättare och framträdde i både ny frissa och nya glasögon.
Allt för att bättre smälta in i den glassiga miljön hos Rosemary på CNN.

Sedan har vi den gamle trotjänaren Nabil Shaat.
En seriös man med mycket pengar.
Han gör affärer runt om i världen och behöver inte, som de människor han säger sej förhandla för, suga på ramarna.
Han har haft sitt finger med i de flesta kringelikrokar i palestiniernas korta historia men spåren är inte direkt iögonenfallande.
Så snart det slås på trumman för palestinierna av ena eller andra orsaken så finns Nabil Shaat på plats, redo att förljuva vår tillvaro med ett uttalande.
Nu titulerar han sej ’palestinsk chefsförhandlare’ till Erekats stora förtret – rivaliteten dem emellan är inte speciellt diskret.
Häromdagen hotade han med att palestinierna skulle upplösa sin nuvarande ledningsorganisation på Västbanken (PA) om de inte får som de vill i de trötta gamla förhandlingarna.
Detta var naturligtvis lille Erekat snabbt ute och dementerade, och i den stilen fortsätter de.

Ganska nyss upptäckte jag ytterligare en ’Chief Negotiator’ i palestiniernas brokiga persongalleri – Yasser Abed Rabbo.
Åtminstone var han titulerad som sådan i Jerusalem Post där han berättade vitt och brett om sin husskräck.
Yasser Abed Rabbo är en gammal Arafat-räv som sedermera tillsammans med bl.a. Jossi Beilin knaprade sej fram till något de kallade ’The Geneva Initiative’ – förmodligen för att schweizarna betalade både deras arbetsluncher och övriga utgifter för att på så sätt förvissa sej om önskvärt resultat.
Nu är karl’n den tredje aspiranten på titeln ’Chief Palestinian Negotiator’.

Varför tre?
OK, man säger ju att ’alla goda ting är tre’ men man säger också att ’ ju fler kockar desto sämre soppa’.
Av resultaten hitintills att döma ligger sista varianten närmast sanningen.

Kanske är det ont om fräcka titlar bland palestinierna så de måste samsas om de som finns?
Kanske tror man att Rosemary på CNN hör av sej oftare om man stilar runt med titlar som börjar med ’Chief......”
Kanske har de helt enkelt drabbats av titelsjukan?

Det mest slående är annars att trots långa och invecklade titulaturer så känner man inte till vad dessa står för.
Fråga några palestinier vad ordet förhandlingar innebär och du kommer att få många svar men inget som är korrekt.

Under förhandlingar diskuterar man både länge och väl med målet att komma överens.
Eftersom utgångspunkterna är olika så måste båda parter kompromissa och där, just där har vi stötestenen.
Araber kompromissar inte.
De gör en hel massa andra saker men de kompromissar inte.

De kan klä sina ståndpunkter i olika färgställningar och leka med ord tills motparten varken vet ut eller in.
Att gång efter gång efter gång – i det oändliga – upprepa sina krav, är en annan strategi.
Någonstans någongång måste ju ändå någon ta till sej budskapet och det är precis vad som sker.
Folk lyssnar, tar till sej och sprider vidare – 'jomenvisst, just så här är det'.

Ett krav kan aldrig ges upp och en ståndpunkt kan aldrig ändras.
Med andra ord så kommer palestinierna aldrig att kompromissa och därför är det i stort sett ogenomförbart att föra regelrätta förhandlingar med en arab eftersom deras kultur och mentalitet likställer kompromiss med skam, förlora ansiktet och att ens fel och brister blir allmän egendom.
Med sådana kulturella belastningar förstår man bättre varför Abbas beter sej som han gör.
För att slippa kompromissa förfaller han till samtidens absurdaste undanflykter och Obama och hans jämlikar spelar med.

Blanda för all del inte ihop kompromiss med prutning i basarerna – den läckra företeelsen är mer besläktad med underhållningsbranschen och är ett stickspår jag inte tänker syssla med idag.

Att vara palestinsk förhandlare i chefställning förpliktar.
Ett antal miljoner människor är beroende av att han gör ett bra jobb.
Vad vi ser är tre personer med aspirationer på samma jobb men där ingen imponerar trots glammiga titlar.

En slutsats vi kan dra är att en titel inte är någon garanti för ett positivt resultat.
Kanske skulle grönsakshandlaren i Jenin klara biffen på ett både ärligare och mera självklart sätt men nu är vi hänvisade till alla dessa ’Chief Palestinian Negotiators’ som verkligen inte gör någon lycklig.

En ännu sistare slutsats – akta er för titelsjukan.
Den krymper både hjärta och hjärna på det gruvligaste och läker inte ut förrän förruttnelsen är ett faktum.
Ingen nobelpristagare har funnit något botemedel så skydda vad som skyddas kan.
Låt alla ’Chief Palestinian Negotiators’ bli varnande exempel på hur det kan gå när det inte går...

Med detta önskar jag er alla både hälsa och välgång.

Läs även andra bloggares åsikter om palestinier, CNN, Saeb Erekat, Rosemary Church, Nabil Shaat, Västbanken, Yasser Abed Rabbo, Jerusalem Post, Jossi Beilin, Mahmoud Abbas,
kompromiss, ...

Obamas förföriska dröm

För en man som gav ordet ‘CHANGE’ ett ansikte är hans föråldrade attityd gentemot konflikten i Mellanöstern både förvånande och djupt oattraktiv.
I ärlighetens namn – skulle man inte kunna förvänta sej lite läcker och sensuell ’change’?!
Lite attraktiv, frestande och eggande ’change’?!

En man som vann hela kungariket genom slogans inlindade i vita leenden borde, trots bristen på substans, kunna bjuda på mer än ”more of the same”.
Lade sej förändringens vindar till ro så snart vinnaren besteg podiet för att mottaga folkets ljubel?

Massorna väntade otåligt på den utlovade nya världsordningen och det tragiska är att de väntar än.
Människorna i Mellanöstern väntar – inte på diktat utan på nya idéer, nya tankebanor och nya infallsvinklar.
Vad erbjuds de?
Skåpmat.

Är detta allt ’Kungen av Change’ har att bjuda på?

I en intervju i Times 15 jan. 2010, berättade Obama för intervjupersonen, Joe Klein, ” I'll be honest with you - this is just really hard”.
I fri översättning – ”det här med Mellanöstern och speciellt problemet med Israel och palestinierna är förbaskat svårt.”

Så Obama tycker det är svårt...
Om han nu tycker det är så svårt så kanske det vore läge för lite självransakan.
Kanske skulle han rent av börja lyssna till vad båda parter säger och inte bara på vad palestinierna säger.

Saeb Erekat, palestiniernas megafon mot västvärlden, säger om det mesta som kommer ut från Israel att det är ”absolutely unacceptable”.
Vad skulle Erekat säga om israelerna började tillämpa samma taktik och påstå med den självklarhet som krävs att Jerusalem aldrig kommer att bli en palestinsk huvudstad.
Aldrig har varit och aldrig kommer att bli.
”Absolutely unacceptable”!

”Acceptable”?

Varför Mellanöstern är så svårt för Obama beror till stor del på att han lyssnar på storheter som Erekat – och enbart på Erekat.
Han har köpt det muslimska narrativet rakt av och då blir det svårt.
Alltför svårt för Obama.

De flesta presidenter i USA lyfter sin blick mot ’fyra nya år’ redan i början av den första ämbetsperioden.
Obama är inget undantag men ska han lyckas med det bör han skynda sej att lämna lågstadiet och åtminstone börja kika på vad de har för sej på mellanstadiet.
En president har kort lärotid och Obamas lärotid är i stort sett över.
Det är dags för ’change’.

Efter 16 års skräckvälde i Oslos kölvatten ligger bevisbördan helt och hållet hos de som vidhåller tvåstatslösningens förträfflighet.
De bör kunna visa upp att denna lösning bjuder på en rimlig chans att lyckas och att riskerna med detta vågspel är acceptabla.
Kan de inte göra detta är det definitivt dags för ’change’.

Obama har inte kunnat visa tillfredsställande prognoser i något av dessa avseenden så nu återstår bara att se om han har tillräckligt med mod för att genomföra en tydlig och offentlig avveckling av denna galna konstruktion.
När han väl har kommit så lång och hans tankävärld är befriad från gammalt bråte kommer han att finna att klokt folk är beredda att samtala med honom om helt andra typer av lösningar.
Lösningar med stor chans att lyckas och med försumbara risker.

Obamas förföriska dröm behöver inte vara speciellt svår – bara klok och med rötter i både historien och i verkligheten.


Läs även andra bloggares åsikter om 'change', Barak Obama, Mellanöstern, ny världsordning, Saeb Erekat, Israel, Jerusalem, USA, bevisbörda, ...

I ett nötskal

Ni får ursäkta min fascination av Saeb Erekat men han lyckas personifiera konflikten mellan israeler och araber i ett enda litet nötskal.
Nu har han gjort det igen.

En liten grupp judiska turister går upp till Tempelplatsen under polisbeskydd (bara det alltså...)
Tempelplatsen ligger ju faktiskt i Israel under israelisk överhöghet.
Att Moshe Dayan i sin eufori efter sexdagarskriget lät araberna sköta de dagliga bestyren runt moskéerna är någonting helt annat.

Araber som befann sej på Tempelplatsen när turistgruppen anlände gillade inte judarna och började kasta både stenbumlingar och ordloskor på den lilla gruppen.
Ganska grov form av rasism, eller...
En grupp blekfeta svenskar skulle inte rönt samma öde – jag lovar.

Poliserna gjorde vad de var satta att göra och området stängdes av.

Erekat gjorde precis som han brukar – han anklagade judarna.
Intet öga var torrt när han berättade om den åtråvärda fredsprocessen (som han bojkottar) och hur hårt president Obama arbetar för att starta upp denna process utan att någon glassar runt på några förhandskrav.
Hoppsan...
Hur var det nu med Erekats och hans presidents alla förhandskrav – en massa hopskrapad skåpmat som nu dammats av i strategiska syften.

Erekat kan inte öppna sin mun utan att det ut kommer en välskräddad och mycket välpressad lögn, men likaväl en lögn.
Som nu.

Han menar att det var den judiska turistgruppens fel att araberna, ca 150 pers, började kasta stenklot som skadade folk av alla kategorier.

Han anser inte att det var den stenkastande arabmobben om bestämde sej för att attackera judarna.
Han anser inte att det var den stenkastande arabmobben som letade upp stenarna.
Han anser inte att det var den stenkastande arabmobben som plockade upp stenarna från marken.
Han anser inte att det var den stenkastande arabmobben som bestämde att stenarna skulle kastas.
Han anser inte att det var den stenkastande arabmobben som avgjorde vilka stenarna skulle kastas på.
Han anser inte att det var den stenkastande arabmobben som blandade upp stenkaskaderna med utkastade genmälen av grövsta slag.

Saeb Erekat är suverän i sitt slag.
Han är suverän på att få sin publik att gråta av förtvivlan över alla hemskheter de lömska judarna begår mot de stackars araberna.
Han är lika suverän på att trolla bort all arabisk rasism, allt hat och all dödlig aggression.

Han låter oss förstå att vi alla skulle kunna bli som en enda stor familj bara judarna gör som han säger.

Till slut undrar jag om Erekat funderat på hur Iran ska kunna undvika att släppa bombskrot på Tempelplatsen när de väl finner för gott att sluta experimentera och skickar iväg sina laddade projektiler mot Israel.
Han borde börja fundera.

En som inte bara har funderat utan också läst på är faktabloggen ’Israel i Sverige’ där du kan läsa om hur israelerna redan funderat en bra stund.
http://israelisverige.info/?p=1676

Läs även andra bloggares åsikter om Saeb Erekat, Tempelplatsen, israeler, araber, Moshe Dayan, Sexdagarskriget, judar, stenbumlingar, rasism, fredsprocessen, Obama, förhandskrav, arabmobb, ordloskor, dödlig aggression, ...

AB D DN Y BLT EX DB VG PS SDS B

Rodnande kinder

Hur många villkor har palestinierna nu ställt för att överhuvudtaget sätta sej vid förhandlingsbordet?
Jag har tappat räkningen.
Det allra fånigaste villkoret är bosättningsstoppet som är ett sådant uppenbart svepskäl att jag nästan rodnar.
De vet ju att bosättningarna kommer att diskuteras under förhandlingarnas gång så varför konstra nu?
Med Olmert och Livni gick det alldeles utmärkt att förhandla medan nya skollokaler byggdes på Västbanken, så vad är orsaken till denna nya tjurighet?

Jag tror det handlar om personkemi.
Palestinierna förstår att Netanyahu inte är lika lätt att lura in i diverse fällor som Olmert var och det har gjort att de tar det säkra före det osäkra och ser till att överhuvudtaget inga förhandlingar kommer till stånd.

Obama gjorde en kupp häromdagen.
Han beordrade både Netanyahu och Abbas till New York och satte dem sedan på skolbänken.
Abbas var den som var mest skakad av bassningen den unge spolingen i Vita Huset gav sina grånade gäster.
Att säga nej till Obama rakt upp i ansiktet tyckte Abbas var knepigt så det var först när Obamas karisma befann sej på visst avstånd som han blev sitt vanliga jag igen och fortsatte att tvärvägra.

Nu kommer det intressanta.
Abbas ständige hjälpreda (hålla ordning på papper och att ställa upp med viskningar i örat vid känsliga tillfällen) - Saeb Erekat - satt några timmar efter Obamas FN-tal i en CNN-studio och ljög tittarna rakt upp i ansiktet.
På frågan om palestinierna fortfarande hade förhandskrav för att börja förhandla svarade Erekat inte bara med undanflykter – han blånekade.
Dags att rodna igen för alla visste ju att han ljög.

Erekat sade ordagrant när deras förhandskrav kom på tal: ”We have never conditioned anything.”

”Vi har aldrig ställt några förhandskrav” förklarade Erekat medan han såg tittarna djupt i ögonen.
Alla känner ju till dessa krav palestinierna omgett sej med den senaste tiden men att sitta i TV-studion och ljuga tittarna rakt upp i ansiktet är något bara Erekat klarar av.

Han har numera befordrats till chef för palestiniernas förhandlingsdelegation vilket borgar för mygel på högsta nivå.
Det var ju Erekat som i ett tal till sina egna berättade hur stora eftergifter de lyckats krama ur israelerna bara genom att sparka bakut och inte ha bråttom.
Simma lugnt för att sedan kamma hem vinsten.

Nu när Abbas hämtat sej från chocken i New York där Obama plötsligt ställde honom mot väggen proklamerar han åter igen att han inte vill förhandla med Netanyahu.
Vad han vill ha är löften om slutresultatet innan förhandlingarna ens börjat.

Nu tror jag att jag rodnar igen...

Bilderna på Erekat visar före och efter.

Före 'celebrity status' i CNN och efter då han varit tvungen att smarta upp sej lite.

Läs även andra bloggares åsikter om palestinier, bosättningar, svepskäl, Olmert, Västbanken, personkemi, Netanyahu, Olmert, Abbas, Vita Huset, Saeb Erekat, CNN, FN, krav, ...

Speglar till palestinierna

...... men låt det gå snabbt.
Man kan ju inte gå omkring och vara okunnig om vem man är hur länge som helst.

Min favoritpalestinier (hmmm...) är Saeb Erekat.
Han är, med sin snubblande engelska och resonabla/västerländska framtoning CNN’s guldkalv.
Han missade inga lektioner när han lärde sej umgås med media och känner väl till fördelarna av att kalla sina utfrågare vid förnamn.
Det blir liksom mera intimt så.

Nåväl, Erekat träffade nyligen den iranske utrikesministern Mottaki i Sharm-e-Sheikh.
Det var inte så att de råkade springa på varandra utan de hade ett avtalat möte där de gav varandra tips om bästa sättet att odla rosor.
Nej inte så.
Erekat fick sej till livs Irans synpunkter på hur samförståndet med Hamas borde utformas för att göra iranierna på gott humör.
Även palestinierna vet att Iran är en makt att räkna med som man gör väl i att helt enkelt rätta sej efter.

Att träffa Irans utrikesminister gör palestiniernas allt-i-allo glatt utan några som helst förhandsvillkor medan palestiniernas president vägrar träffa Netanyahu utan att en rad hemmagjorda villkor först uppfylls.

"Där ens hjärta är..."
Jag kan inte hjälpa att jag undrar om palestinierna verkligen är intresserade av några förhandlingar med Israel och egentligen behöver de ju inte bry sej - de har ju Obama...

Erekats bravader slutar inte här.
Han skapade häromdagen ett nytt bevingat ord.
Efter att Netanyahu berättat för sina ministrar och den samlade pressen att han kräver samma rättigheter för judar som för araber – bl.a. att bo var som helst i Jerusalem – blev Erekat uppringd av CNN.
Surprise, surprise.
Denne allvise man rådde där Netanyahu att 'berätta för folket inte vad de vill höra utan vad de behöver höra'.

Erekat vet han.

Nu är det hög tid att ställa Erekat framför spegeln.
När tänker Erekat berätta för palestinierna – inte vad de vill höra utan vad de behöver höra.
Palestinierna behöver höra att deras UNRWA-flyktingar aldrig kommer att befolka Israel, vilket Erekat mycket väl vet.
Detta vågar han naturligtvis inte säga utan fortsätter att klia dem i öronen med sagor om snar triumf.
Med sådana ledare......

Det finns en person vid namn Daoud Kuttab som någorlunda regelbundet skriver i Jerusalem Post.
Överskriften på hans senaste kria var ”The settlement freeze – a definitive test of Israel’s intentions.”

Nu behöver vi ytterligare en spegel.
Det är faktiskt en stor del av mänskligheten som ser palestiniernas ovilja att sätta stopp för all hatpropaganda i radio/TV, tidningar, skolböcker och moskéer som det definitiva testet på palestiniernas avsikter.
Jag valde medvetet att inte ifrågasätta deras förmåga att effektuera detta utan endast konfrontera deras ovilja.
Al Jazeera är ett utmärkt exempel på deras handlingskraft – när de dem så lyster.
Ni har väl lagt märke till hur de slänger ut och bojkottar denna mediamogul lika ofta som de sedan välkomnar dem tillbaka.

Vi skulle kunna utvidga galleriet framför spegeln till de provokatörer som försöker sätta Israel på pottan genom att köra ruffiga båtar mot Gaza innehållande mängder av propagandister, mediafolk och fotografer men beklämmande lite av sådant som gazaborna verkligen behöver.
När dessa båtar efter några taffliga styrkedemonstrationer ledsagas in till israelisk hamn så genomsöks lasten, rensas på vapen och annan bråte och om det sedan återstår några varor av värde transporteras de till Gaza i en av de ca. 50 lastbilar som dagligen förser gazaborna med förnödenheter.

Tänk så många givarslantar havets och vågornas betvingare hade kunnat spara genom att avstå från båtturen - hur romantisk den än kunde vara - och i stället forsla varorna till Gaza via ordinarie transporter.

Detta är naturligtvis alltför simpelt och ospekulativt även om de då kunnat undgå skammens rodnad på kinderna när de konfronteras med sin spegelbild.

Att se sej själv i en spegel är inte alltid upplyftande men är förr eller senare nödvändigt.
Det underlättar dock om du själv tar initiativet och inte väntar till du blir tvingad av en allt mer irriterad omgivning.

Bloggpärlor:

MXp: Al-Jazeera och Arafat - Var det Aids, Abbas eller Israel

Israel i Sverige: Israel vägrar lyda Obama – som “talar med judarna”.

Saeb Erekat, CNN, Daoud Kuttab, hatpropaganda, al Jazeera, bojkott, mediamogul, Gaza, provokatörer, Mottaki, Sharm-e-Sheikh, Iran, Obama, Netanyahu, UNRWA-flyktingar, Jerusalem Post, ...

Ny knepig världsordning

Att det är mycket jag inte begriper är jag mycket väl medveten om.
Många saker är jag inte ens intresserad av att begripa.
Det finns företeelser som inte är värda någon tankemöda medan jag lämnar över annat till kompetenta människor som nu och för all framtid kommer att hantera - vad det nu är - betydligt bättre än jag någonsin skulle kunna.
Varför skulle jag bry mej med vad som finns under huven på min bil eller innanför skalet på min dator?
Krånglar det vet jag vart jag ska vända mej.
Detta jämnar i någon mån ut sej genom att det finns andra saker jag kan bättre än bilmekanikern och datorteknikern, så det är lugnt.

Mitt i detta finns det saker och ting jag gärna skulle vilja begripa men som jag inte för mitt liv kan greppa, hur jag än försöker.
En sak som länge retat min nyfikenhet är hur en grupp människor som själva, i kallt blod startar ett krig som var avsett att förinta den angripne, hur dessa människor - som till råga på allt förlorade - skulle ha några som helst rättigheter att ställa krav vid en förhandling?

Jag hör redan de gamla trötta fraserna och motiveringarna om hur synd det är om dem... men det handlar inte om att tycka synd – det handlar om rätt, rättigheter och rättvisa.
Den som ger sej in i leken får leken tåla säger ett gammalt talesätt men detta verkar gälla alla utom palestinierna.
De tillåts ge sej in i ’leken’ med hull och hår men behöver aldrig ta konsekvenserna av sina utbrott.
Sina brott.
Så kanske man behandlar ett barn eller en mindre vetande men det är inte en behandling någon borde vara stolt över.

Saeb Erekat, en av de palestinska språkrören som inte förstått att han borde ställt sin plats till förfogande för länge sedan, kräver och kräver och sedan kräver han ännu lite mer.
Abbas morskar också upp sej ibland och kräver lite han också för han kan ju inte kosta på sej att verka mesigare än Hamas...
Erekat och Abbas kräver och Obama verkställer.

Detta är den nya tingens ordning och allt som har med rätt, rättigheter och rättvisa att göra, förbleknar.
Nu är det angriparen/förloraren som regerar och ställer krav och med det är en ny världsordning införd.

Om vi gillar det eller inte gör det samma - vi är alla offer för denna nya knepiga världsordning

- åtminstone tills sundare och mer realistiska krafter tar över.

rätt, rättigheter, rättvisa, palestinier, Saeb Erekat, Abbas, Hamas, Obama, ny världsordning

...

Propagandavirus

Känner ni till att det är palestinierna som styr världen?
Ni som trodde det var judarna kan således slänga er i väggen.

Alla slogans du numera finner i artiklar, debattinslag, insändare m.m. härrör från palestiniernas propagandaindustri som med sina aktiviteter styr världen.
Åtminstone vad världen ska tycka och tänka.
Vad denna industri sysslar med och vem som står för fiolerna är något av det hemligaste i den här delen av världen, vilket inte vill säga lite, men du ser och hör dess resultat i snart sagt varje nyhetsreportage.
De har specialiserat sej på slogans och på att upprepa dessa slogans tills inga alternativ känns trovärdiga.
Deras succé är ovedersäglig och genomslagskraften dräpande – en dröm för vilken PR-kung som helst .

I palestinadebatten dräller det av slogans som efter envis, metodisk och genial marknadsföring blivit var mans egendom.
Ta ord som ’muren’, ’bosättningar och bosättare’, ’ockupation’, ’tvåstatslösning’, palestinskt land’, ’ land mot fred’, ’rätten att återvända’, ’apartheid’ och många fler.
Detta är ord som i sej har ett uns av sanning men har fått status av att täcka in hela sanningen och inget annat än sanningen.
De sträcker dessutom sanningen långt bortom dess inneboende elasticitet.

De har också insett värdet av att använda de rätta personerna när det gäller att missionera inför en västerländsk publik.
Flytande engelska är ett krav men också ett förtroendeingivande och självsäkert uppträdande som inte inbjuder till irriterande följdfrågor.
Hanan Ashrawi och Saeb Erekat är goda exempel på dessa viktiga propagandainstrument som fullgör sina utstakade uppgifter med bravur.

Första gången jag verkligen blev medveten om den palestinska propagandans inflytande var när det andra palestinska upproret bröt ut på hösten år 2000.
Samtidigt som jag såg i TV hur arabgäng lade beslag på vägar och bebyggda områden och kastade tegelstenar mot allt judiskt samtidigt som de krossade irriterande glasrutor och slet sönder trafikljus m.m. – samtidigt hördes i media Erekats sonora stämma som bad om hjälp att skydda arabgängen...
Tablå!

Några händelser som utnyttjats i det palestinska propagandamaskineriet näst intill fullkomlighet handlar om den lille pojken Muhammad al-Dura och palestinaaktivisten Rachel Corrie.
Muhammad al-Dura blev symbol för att rättfärdiga den palestinska terrorn efter en filmsekvens som till synes visade hur Muhammad sköts ihjäl av den ’brutala’ israeliska armén.
Denna video spreds över världen med blixtens hastighet (vem ordnade detta...?) och därmed var ytterligare en propagandaseger i hamn.
Efter granskning i ett lugnare skede fann man tillräckligt med oklarheter för att inse nödvändigheten av en mera genomgripande utredning.
Domstolsutslaget accepterade att oklarheterna var tillräckligt många och tillräckligt grava för att kalla videon ett faslarium.

Rachel Corrie, en ISM-are (International Solidarity Mission) blev upphöjd till helgon efter att hon blivit dödad av en israelisk bulldozer.
Hon blev påkörd efter att själv, i en militär krigszoon, ha ställt sej i vägen för denna bulldozer och resultatet blev ond, bråd död.
ISM är - om ni inte visste det - en organisation som entusiastiskt sympatiserar, understödjer och deltager i det palestinska våldet och som anser att staten Israel måste försvinna - vilka medel som än krävs.


Första gången jag hörde skyddsbarriären benämnas ’muren’ tänkte jag att det var ett suveränt grepp, med hänsyftningar både till Berlinmuren, apartheid och annat 'fult' på ett bräde.
Det dröjde väl ett antal timmar innan muren blev murarnas mur världen runt med associationer till murar tjocka och långa som Kinesiska Muren.
Att skyddsbarriären skapades efter palestiniernas enträgna begäran (gärningar kan också begära...) och att den endast punktvis består av krypskyttsvänliga muravsnitt är ingen intresserad av.
Så elegant fungerar palestiniernas propagandaindustri.

Saeb Erekat är värd några egna rader eftersom det var han som uppfann Jenin-massakern.
Den 10 april, 2002 såg han CNN-publiken djupt i ögonen och berättade att israelerna avlivat mer än 500 araber i Jenin.
Naturligtvis visste han att avståndet till sanningen låg ljusår bort men han hade också lärt sej propagandans viktigaste grunder.
Han visste att den första informationen är den viktigaste och guld värd.
Efterföljande tillrättalägganden och dementier är i praktiken ointressanta.
Alltså – mer än 500 döda araber i Jenin!
När krutröken lagt sej och förnuftigt folk började ställa frågor visade det sej att 52-56 människor dödats varav de flesta var män med vapen i hand.
Att så många som 23 israeliska soldater också dog berodde på strategin att så långt möjligt spara människoliv.

Ja, så ser ett axplock ut av ”mission accomplished”.
Accomplished av några av världens skarpaste hjärnor som ’The Palestinian Authority’ anser sej ha råd att köpa för bl.a. dina och mina skattepengar.

En fråga man ställer sej är varför de satsar så många sköna slantar på PR, de har ju onekligen andra olösta problem i sitt samhälle.
Ett av svaren kan möjligen vara att det är enklare att smutskasta och misstänkliggöra andra än att börja fundera över vad de själva skulle kunna bidraga med för att sluta fred med sina grannar.

Kontentan av vad som kommer ut från detta superhemliga propagandamaskineri är tyvärr samma raspiga skiva vi hört upprepas 'sedan tidernas begynnelse' – israelerna torterar palestinierna både andligen och kroppsligen och måste därför utrotas.
Israelerna som inte har någon lust att låta sej utrotas ber och bönar om fred men ingen lyssnar för alla vet ju redan att israelerna torterar palestinierna både andligen och kroppsligen och måste därför utrotas.
Ahmadinejad i Iran verkar inte ha mycket annat för sej än att proklamera att israelerna torterar palestinierna både andligen och kroppsligen och måste därför utrotas.

Hoppsan – jag fick visst en släng av det palestinska propagandaviruset men det är ungefär så det fungerar.
Ni fick del av ett budskap tre gånger men hade ni hört det 33 eller 333 gånger hade det för länge sedan varit en solklar och oomtvistad sanning.

Jag bryter härmed förtrollningen genom att återigen påstå att det är palestinierna som styr världen – även om ingen tror mej.
Tanken är ju så absurd att ingen skulle försöka sprida den om den nu inte råkade vara sann.

palestinsk propagandaindustri, slogans, Hanan Ashrawi, Saeb Erekat, Muhammad al-Dura, Rachel Corrie, ISM (International Solidarity Movement), CNN, 'Jenin massakern', ...