I ett nötskal

Ni får ursäkta min fascination av Saeb Erekat men han lyckas personifiera konflikten mellan israeler och araber i ett enda litet nötskal.
Nu har han gjort det igen.

En liten grupp judiska turister går upp till Tempelplatsen under polisbeskydd (bara det alltså...)
Tempelplatsen ligger ju faktiskt i Israel under israelisk överhöghet.
Att Moshe Dayan i sin eufori efter sexdagarskriget lät araberna sköta de dagliga bestyren runt moskéerna är någonting helt annat.

Araber som befann sej på Tempelplatsen när turistgruppen anlände gillade inte judarna och började kasta både stenbumlingar och ordloskor på den lilla gruppen.
Ganska grov form av rasism, eller...
En grupp blekfeta svenskar skulle inte rönt samma öde – jag lovar.

Poliserna gjorde vad de var satta att göra och området stängdes av.

Erekat gjorde precis som han brukar – han anklagade judarna.
Intet öga var torrt när han berättade om den åtråvärda fredsprocessen (som han bojkottar) och hur hårt president Obama arbetar för att starta upp denna process utan att någon glassar runt på några förhandskrav.
Hoppsan...
Hur var det nu med Erekats och hans presidents alla förhandskrav – en massa hopskrapad skåpmat som nu dammats av i strategiska syften.

Erekat kan inte öppna sin mun utan att det ut kommer en välskräddad och mycket välpressad lögn, men likaväl en lögn.
Som nu.

Han menar att det var den judiska turistgruppens fel att araberna, ca 150 pers, började kasta stenklot som skadade folk av alla kategorier.

Han anser inte att det var den stenkastande arabmobben om bestämde sej för att attackera judarna.
Han anser inte att det var den stenkastande arabmobben som letade upp stenarna.
Han anser inte att det var den stenkastande arabmobben som plockade upp stenarna från marken.
Han anser inte att det var den stenkastande arabmobben som bestämde att stenarna skulle kastas.
Han anser inte att det var den stenkastande arabmobben som avgjorde vilka stenarna skulle kastas på.
Han anser inte att det var den stenkastande arabmobben som blandade upp stenkaskaderna med utkastade genmälen av grövsta slag.

Saeb Erekat är suverän i sitt slag.
Han är suverän på att få sin publik att gråta av förtvivlan över alla hemskheter de lömska judarna begår mot de stackars araberna.
Han är lika suverän på att trolla bort all arabisk rasism, allt hat och all dödlig aggression.

Han låter oss förstå att vi alla skulle kunna bli som en enda stor familj bara judarna gör som han säger.

Till slut undrar jag om Erekat funderat på hur Iran ska kunna undvika att släppa bombskrot på Tempelplatsen när de väl finner för gott att sluta experimentera och skickar iväg sina laddade projektiler mot Israel.
Han borde börja fundera.

En som inte bara har funderat utan också läst på är faktabloggen ’Israel i Sverige’ där du kan läsa om hur israelerna redan funderat en bra stund.
http://israelisverige.info/?p=1676

Läs även andra bloggares åsikter om Saeb Erekat, Tempelplatsen, israeler, araber, Moshe Dayan, Sexdagarskriget, judar, stenbumlingar, rasism, fredsprocessen, Obama, förhandskrav, arabmobb, ordloskor, dödlig aggression, ...

AB D DN Y BLT EX DB VG PS SDS B

Rodnande kinder

Hur många villkor har palestinierna nu ställt för att överhuvudtaget sätta sej vid förhandlingsbordet?
Jag har tappat räkningen.
Det allra fånigaste villkoret är bosättningsstoppet som är ett sådant uppenbart svepskäl att jag nästan rodnar.
De vet ju att bosättningarna kommer att diskuteras under förhandlingarnas gång så varför konstra nu?
Med Olmert och Livni gick det alldeles utmärkt att förhandla medan nya skollokaler byggdes på Västbanken, så vad är orsaken till denna nya tjurighet?

Jag tror det handlar om personkemi.
Palestinierna förstår att Netanyahu inte är lika lätt att lura in i diverse fällor som Olmert var och det har gjort att de tar det säkra före det osäkra och ser till att överhuvudtaget inga förhandlingar kommer till stånd.

Obama gjorde en kupp häromdagen.
Han beordrade både Netanyahu och Abbas till New York och satte dem sedan på skolbänken.
Abbas var den som var mest skakad av bassningen den unge spolingen i Vita Huset gav sina grånade gäster.
Att säga nej till Obama rakt upp i ansiktet tyckte Abbas var knepigt så det var först när Obamas karisma befann sej på visst avstånd som han blev sitt vanliga jag igen och fortsatte att tvärvägra.

Nu kommer det intressanta.
Abbas ständige hjälpreda (hålla ordning på papper och att ställa upp med viskningar i örat vid känsliga tillfällen) - Saeb Erekat - satt några timmar efter Obamas FN-tal i en CNN-studio och ljög tittarna rakt upp i ansiktet.
På frågan om palestinierna fortfarande hade förhandskrav för att börja förhandla svarade Erekat inte bara med undanflykter – han blånekade.
Dags att rodna igen för alla visste ju att han ljög.

Erekat sade ordagrant när deras förhandskrav kom på tal: ”We have never conditioned anything.”

”Vi har aldrig ställt några förhandskrav” förklarade Erekat medan han såg tittarna djupt i ögonen.
Alla känner ju till dessa krav palestinierna omgett sej med den senaste tiden men att sitta i TV-studion och ljuga tittarna rakt upp i ansiktet är något bara Erekat klarar av.

Han har numera befordrats till chef för palestiniernas förhandlingsdelegation vilket borgar för mygel på högsta nivå.
Det var ju Erekat som i ett tal till sina egna berättade hur stora eftergifter de lyckats krama ur israelerna bara genom att sparka bakut och inte ha bråttom.
Simma lugnt för att sedan kamma hem vinsten.

Nu när Abbas hämtat sej från chocken i New York där Obama plötsligt ställde honom mot väggen proklamerar han åter igen att han inte vill förhandla med Netanyahu.
Vad han vill ha är löften om slutresultatet innan förhandlingarna ens börjat.

Nu tror jag att jag rodnar igen...

Bilderna på Erekat visar före och efter.

Före 'celebrity status' i CNN och efter då han varit tvungen att smarta upp sej lite.

Läs även andra bloggares åsikter om palestinier, bosättningar, svepskäl, Olmert, Västbanken, personkemi, Netanyahu, Olmert, Abbas, Vita Huset, Saeb Erekat, CNN, FN, krav, ...

Nytt ord - men snabbt

Snabbt som ögat – nytt ord.
Ett nytt ord måste snabbast möjligt införas i det arabiska språket.
Ett ord ingen någonsin använt, ingen förstår vitsen av och betydelsen – ja, den är totalt okänd.

När någon försöker översätta ordet från engelska blir betydelsen någonting oerhört farligt, obegripligt och skrämmande.
Något i stil med högförräderi och liknande.

I kväll använde Obama ordet i sitt tal till Netanyahu, Abbas och övriga lyssnare.
Han nämnde ordet tillsammans med flera andra saker han förväntar sej av parterna inför de förhandlingar han nu puffar för.
Ordet som för de flesta är en självklarhet basunerades i kväll ut till stora delar av världen och jag tänkte med vemod på palestinierna som inte har den blekaste aning om vad ordet betyder.
Därför vädjar jag nu om att ordet snarast införs i den arabiska vokabulären så alla parter har samma förståelse för vad som krävs framöver.

Ordet är kompromiss.
Ge och ta.
Ömsesidighet.
Ge upp lite av de egna käpphästarna till förmån för det gemensamma bästa.
Våga tänka i nya banor och våga erkänna att man haft fel, gjort fel och tänkt fel.

Man kompromissar genom att våga ta ett steg ut i det okända för att uppleva att det okända bär.

Vi slänger ofta ur oss fraser som är färdigkonstruerade och klara att tas i bruk vid lämpliga tillfällen.
En sådan är – ’man kan inte få allt’.
Banalt kanske men det är så det fungerar.
Man får välja vad som är det mest grundläggande för att lämna annat öppet för kompromisser.
Ingen kan få allt så därför är arbetshypotesen just kompromisser.

Nu förväntar Obama sej att parterna ska kompromissa.
Hitintills är det bara Israel som kompromissat genom bland annat dessa ensidiga 'förtroendeskapande åtgärder' de pressats till gång efter gång.
Nu går vi i stället in i en period av ömsesidiga kompromisser och då tycker jag det är rimligt att ordet kompromiss först införs i det arabiska språket så ingen behöver famla i mörker.

I mörker skapas sällan arbetsdugliga kompromisser.

Läs även andra bloggares åsikter om kompromiss, språkförståelse, Obama, Netanyahu, Abbas, 'förtroendeskapande åtgärder', ...

EX D DN DN EX DN

Bromsklossar

Här i Mellanöstern blir bromsklossarna allt fler och allt mer bombastiska i sina uttalanden.
För att vara ett fredsälskande folk som gör allt för freden... är dessa bromsklossar ett mysterium.
De proklamerar i moskéer, i barnprogram, på gator och torg att ingen uppoffring är för stor för att förverkliga deras dröm om ett eget land.
Barnmartyrer står högt på önskelistan.

Sedan kommer dessa professionella bromsklossar och ställer till det.

En av dem är arabligans – nej, inte Jönssonligan – arabligans generalsekreterare, Amr Moussa.
Han är egyptier och har varit ambassadör i Indien och Egyptens ambassadör i FN innan han fick sitt nuvarande jobb som arabligans ledare.

Han älskar fredsprocessen men hatar fred.
Han gör vad som helst för att processen ska fortsätta men att förorda ett fredsinriktat tänkande vore honom helt främmande.
Han drar sej inte för att hota om någon vilsekommen arabnation skulle frestas ta kontakt med Israel.
Han lovar dessa stackare en ”tough response”.
Min mamma skulle kallat en sådan typ för en riktig elaking...

Hur hans hjärna arbetar i övrigt får du en bild av genom hans svar på frågan hur han ser på de muslimska kvinnornas situation och hur den skulle kunna förbättras.
"As long as our land is occupied, we cannot think about the rights of women".
Hav tålamod, kvinnor!

Amr Moussa älskar sin fredsprocess men den processen bör hanteras utan israelisk inblandning.
Han förbjuder all tanke på eftergifter åt judarna innan ligans alla krav är mötta.
Amr Moussa gillar tydligen också diktat - men inte fred.

En annan nygammal bromskloss är Mahmoud Abbas.
Allt sedan Obama gick direkt från sitt invigningstal på Capitol Hill i Washington i januari till sin nya Vita Hus-telefon och slog nummret till Abbas har denne man svävat runt på små rosa moln.
Jobbet är lagt på hyllan förutom lite nedslag hos omgivande arabpotentater.
Han har fått rådet att ligga lågt och låta Obama göra jobbet.
Visst förstår jag om han uppskattar en sådan omtanke vid sina 80+.

Verbalt har dock hans tjurighet ökat – så till den milda grad att man förstår att han fortfarande svävar runt på sina rosa moln.
Han ställer krav rakt ut i det blå vilket visar att han är desperat i sin ovilja att förhandla med Israel och en palestinsk stat vill han absolut inte ha.
Bästa sättet att inte behöva få en stat på halsen är att uppföra sej precis som han gör nu.
Typisk genuin bromskloss.

Förresten har hamasledaren i Gaza, Ismail Haniye, i dagarna proklamerat att Abbas inte har någon rätt att förhandla för palestinierna och att varje överenskommelse han gör med USA eller Israel kommer att förkastas av dem.
Någonstans här borde Obama satt in sina stötar.

För övrigt blir det allt tydligare – Gaza tillhör moskéerna och Västbanken tillhör sina shoppingcenter.

Vår sista bromskloss för dagen sitter i Vita Huset, en bit från Mellanöstern.
Obama gör alla möjliga piruetter och krumbukter för att inte behöva ta i Iran med tång.
Snacka, lova, böna, le, och plocka bort otrevligheter från agendan och tiden den går...
Snart är dessa diskussioner inte intressanta längre.

Varför blir man en bromskloss?
Jag kan tänka mej flera orsaker men först och främst för att man vill vinna tid för att i ett senare skede säkra fler fördelar.
En annan orsak är naturligtvis ren feghet.
Svårigheter att rätt utvärdera en situation.
Igångsättningssvårigheter.
Orsaken kan dessutom vara att man helt enkelt inte är intresserad av den aktuella situationen och vill skjuta ett obehagligt avgörande på framtiden.

Grejen är bara att framtiden är nu och Mellanöstern har inte råd med några bromsklossar, inte ens amerikanska sådana som spelar ett högt spel med insatser man låter andra betala.
Att ta tjuren vid hornen kräver sin man – kanske är det vikingar Mellanöstern saknar?


Läs även andra bloggares åsikter om barnmartyrer, Amr Moussa, arabligan, fredsprocessen, Mahmoud Abbas, Barak Obama, palestinsk stat, Ismail Haniye, Israel, USA, Vita Huset, Iran, Mellanöstern, ...

Upp-och-ned-vända-världen

Så har ytterligare en rapport lyft från skrivbordet som anklagar Hamas för krigsförbrytelser och brott mot mänskliga rättigheter under det åtta år långa utnötningskrig de bedrivit mot medborgare i staten Israel.

Trodde ni ja...

Som vanligt i den här underliga konflikten så handlar det om den nya farsot som kallas ’den upp-och-ned-vända-världen’.
Angripare blir offer och offren blir angriparna.

När araberna i Israel år 2000 med vapen i hand drog ut och startade den andra intifadan då grät Saeb Erekat i CNN och bad snälla människor komma och skydda araberna!
Efter den händelsen som jag själv upplevt vet jag att svart lätt görs till vitt och tvärt om här i Mellanöstern.
För att förstärka sanningshalten i denna anomali upprepas fenomenet lite nu och då när andan faller på.
I dessa dagar föll andan på igen.

Richard Goldstones FN-rapport om händelserna under hamaskriget i Gaza i början av året gör verkligen heder åt begreppet ’den-upp-och-ned-vända-världen’.
Kanske kommer den framöver att bli ett mönsterexempel på denna psykologiskt intressanta förvanskning av verkligheten.

Utan att på något sätt ha läst hela denna utredningslunta på 575 sidor förstår jag att utredarna inte förstår någonting.
De tror att israelerna vaknade en morgon och plötsligt kände för att bege sej till Gaza och kriga runt en stund.
Hade så varit fallet hade vi varit berättigade till vissa undringar men nu var det inte riktigt så det gick till.
Lyssna i stället till följande.

Israelerna vaknade en morgon... och förstod att nu återstod endast ett alternativ, de hade ju en befolkning att skydda.

Man var bara tvungna att sätta punkt för alla år av hamasattacker och hamasaggressioner avsedda att döda och lemlästa så många vanliga människor som möjligt.
Människor som du och jag.
Att de inte lyckades i sina uppsåt alla gånger – well, man kan inte vara bäst i allt.

Vad hamasnikarna sysslat med under dessa år känner de flesta till men bara israelerna har fått känna på det handgripligen.
Dag ut och dag in och dag ut och ...
De tyckte att nu fick det vara nog och begav sej till Gaza för att ta konsekvenserna av sina slutsatser - man var beredda på att det kunde bli kärvt.

Vad fann de där?
Jo en massa kvinnor och barn, utan skyddsrum och utan instruktioner om hur de skulle bete sej när kriget kom.
De var utslängda av hamasfolket som kanonmat medan de själva sprungit och gömt sej i underjorden någonstans - dessa modiga hamasledare med sina lika modiga krigare.

Israelerna hade som sagt fått nog, speciellt sedan ingen i hela vida världen kommit på idén att försöka få Hamas att uppvisa ett något mer civiliserat beteende.
Ingen brydde sej och raketerna fortsatte att falla.

Människor dog.
Människor dör i krig, speciellt om de inte har några ledare som ser till att de har skydd och tar skydd.

En orsak till att krig uppstår är om någon genom sina handlingar ’bett’ om det tillräckligt länge.

Hamas hade bett om detta krig tillräckligt länge, och lite till.

Goldstones FN-rapport, den som representerar den upp-och-ned-vända-världen, anklagar de som efter alldeles för många år av terror fick nog och tvingades ta saken i egna händer (ingen annan var ju pigg på att göra jobbet) medan instiftarna av detta utnötningskrig i stort sett fick en klapp på axeln.
”Go on, you are on the right track”.
Nej, Goldstone sade inte så men Hamas uppfattade utredningen så, vilket är lätt att förstå.

Jag har läst att utredarna – för att deras smutsiga hantverk skulle omges av en doft av trovärdighet – också sade fy till Hamas för sin jakt på civila israeler men proportionerna...?!
Det är Israel, som under alla år varit hamasraketernas offer, som får hela skopan över sej.
Man hade förväntat sej en något mindre havererad utredning – Goldstone ska ju vara en klok karl – men den klokskapen dolde han väl när han drog sina slutsatser efter att ha vallats runt av hamasnikarna i Gaza.

Slutsats – katastrof i den upp-och-ned-vända-världen.
Vad som borde handlat om tydlighet, klarspråk och raka avslöjanden blev i stället ett krälande i stoftet för Hamas och dess gelikar.
Terrorismen fick en härlig fartvind i seglen och den lilla respekt FN tidigare ingav försvann i samma vinddrag.
Denna organisation har förvandlats till diktaturernas och kotteriernas sandlåda och letar du i dess korridorer efter någon med ryggrad och klar blick lär du få leta med både ljus och lykta.

Som avslutning på sin utredning framförde Goldstone och hans kumpaner ett hjärtevarmt tack till “The Gaza Authorities” för deras stöd och sammarbete.
Vad han syftar på är samma “authority” som slängde ut levande människor från höghustaken under sin våldsamma militärkupp för några år sedan och som nu Goldstone känner att han står i djup tacksamhetsskuld till.

Upp-och-ned-vända-världen har spritt sej från hamasträsket i Gaza till i FN-husets softade salonger men det handlar om samma galenskap – upp är ned och ned har blivit upp och världen har producerat ytterligare en utredning där ingenting handlar om vad den egentligen skulle ha handlat om.
Ingen törs.

Läs även andra bloggares åsikter om Richard Goldstone, krigsförbrytelser, Mellanöstern, Israel, hamaskriget, Gaza, FN, ...

DN DN AB

Kapning pågår

I kölvattnet av den beramade ’organartikeln’ i Aftonbladet för några veckor sedan riktades spotlighten mot den svenska pressfriheten.
Krisen vis-a-vis artikelns offer, Israel, är inte över men upprördheten och sorgen har lagt sej till ro på en bädd av glödande kol där den fortsätter att svida och bränna och göra förbaskat ont.
När ett sår rivs upp med hjälp av tvivelaktiga avsikter blir det lätt infekterat och läkningsprocessen fördröjs.

Den svenska pressfriheten är en utmärkt inrättning när den används med kunskap, ansvar och med den självsanering man förutsatte när reglerna skapades.
Brister man i dessa avseenden blir pressfriheten endast en frihet att publicera vad som är förenligt med ifrågavarande redaktörs egna böjelser.
Sätts denna avart av pressfrihet dessutom i system utsätts hela samhället för fara.

Pressfriheten har också en annan sida – redaktörernas och de ansvariga utgivarnas exklusiva rätt att välja och vraka.
Välja vad de anser värt att publicera och vraka vad de inte anser vara läsvärt.
I det hårda klimat som numera råder i Sverige vad gäller inställningen till den judiska staten Israel, är det inte realistiskt att antaga att de ansvariga på tidningar och i övrig media orkar (vill?) stå utanför denna tsunami och resultaten ser och hör vi dagligen.

Hade jag haft möjlighet skulle jag genomföra en så heltäckande undersökning som möjligt vad gäller procentsatsen publicerat israelvänligt material och jämföra det med texter som stampar och spottar på Israel.
Undersökningen skulle också omfatta hur stor del inskickat israelvänligt material som skrotas jämfört med den inskickade mängd texter som är negativa till Israel och som aldrig verkar behöva oroa sej för papperskorgen.

Vem är det då som har makten över papperskorgen?
Vad jag förstår är det redaktören och den ansvarige utgivaren.
Vad är dessa nyckelpersoners kriterier, riktlinjer och ansvar?
Vilka är deras egna övertygelser och hur hanterar de dessa i jobbet?
Klarar de av att iakttaga god publicistisk sed och ge sina läsare en heltäckande och sanningsenlig bild av ämnet i fråga eller tillåter dagens mediaklimat att man tar sej friheter som inte fanns i sinnevärlden för bara något år sedan?
Tala om att sitta på makten!

Är det rimligt att vissa ansvariga i tidningsbranchen gör sin tidning till sin egen privata lilla lekstuga där man frossar i material som stämmer väl överens med den egna övertygelsen.
Att steget därifrån till publicering är kort, är i och för sej ganska naturligt.
Frågan är bara om detta är sund journalistik?

I skribentkretsar är det ett väl känt faktum att om man valt att skriva en artikel med förståelse för Israels utsatta situation så finns det tidningar man helt enkelt inte gör sej besvär med att kontakta.
Man vet på förhand att man antingen får ett vänligt avböjande (platsbrist används regelmässigt som motivering även om det också i en platsbristsituation naturligtvis handlar om att välja) eller så möts man av den stora tystnaden.
Sedan finns det andra tidningar där man vet att chansen att få sitt alster publicerat är något större.
Tidningar med fingertoppskänsla.

I stället för att låta textens egna kvaliteter styra blir materialets öde beroende av redaktörers och utgivares vid det här laget välkända preferenser.
Jag frågar igen – är detta sund journalistik eller handlar det om något helt annat, någonting som inte tål dagens ljus?

Nästa gång du öppnar din tidning och möts av en av dessa miljoner (nåja...) ’hata-Israel-artiklar’ så fundera över hur det är förenat med en fri press att endast vissa tankeriktningar är fria att bli publicerade och fria nog att nå sin publik.

Det finns tydliga tendenser som visar att journalistiken är kapad av mediala makthavare som bedriver sina egna små propagandakrig maskerade som den ’obefläckade’ svenska pressfriheten.

Läs även andra bloggares åsikter om Aftonbladet, pressfrihet, Israel, redaktör, ansvarig utgivare, Sverige, tsunami, ansvar, mediaklimat, makt, lekstuga, sund journalistik, fingertoppskänsla, ...

BLOGGPÄRLOR
Empatisk men inte patetisk: Aftonbladets vänner
Rabnor tycker o tänker: Följetong
Al Hamatzav: Al-Khabar: Aftonbladets drömpartner?
Israel i Sverige: FN:s rättvisa innebär att Israel alltid döms på förhand
Ilya Meyer: From the sublime to the ridiculous

Katt-och-råtta-leken

Djurvärlden är bra mycket klokare än människovärlden.
En katt vet att den är en katt och en hund vet att den är en hund som förväntas jaga upp så många katter i träden som möjligt.
En råtta vet att den är en råtta och att den bör vara vaksam när den känner doften av katt.
De vet vad de är och de känner till spelets regler.

I människovärlden är rollerna mer flytande och agerandet beroende av preferenser, motiv och dunkla böjelser.

Iran leker katt-och-råtta-leken med västländerna men västländerna förstår inte att de endast är ett fritidsnöje för Iran.
Iran dansar och ler medan västländerna slår knut på sej själva för att leva upp till en liberalism som inte borde ha någon plats i detta ödesmättade sammanhang.

Återigen erbjuder Iran västländerna samtal och det dröjde inte många timmar innan dessa länder med tacksamhet och förtjusning accepterade.
Kanske sände de t.o.m. blommor...
Man accepterade Irans erbjudande om en ny samtalsrunda (har ni hört det förut?) trots att Iran från sin nya styrkeposition i förväg aviserat att de inte kommer att tillåta några förändringar av sitt nucleära program.
Inga produktionsstopp kommer att övervägas – men det kan ju alltid vara trevligt att träffas och prata lite...

Obama och Solana förstår inte att de är råttor.
Råttor som Iran leker med i väntan på att tiden ska gå och de når sina utstakade mål.
Kanske är dessa mål redan nådda?

Ibland får jag känslan av att resten av världen inte bara skulle acceptera ett nucleärt Iran utan också ta emot det med en ganska nöjd suck.
Då behöver man inte längre riskera att bli beskyllda för att fjanta för Israel och leka sanktionspolitik mot Iran.
När de äntligen skaffat sej bomben kan man i lugn och ro satsa på att hålla sej väl med den nya kärnvapenmakten för att på så vis kunna fortsätta sin trygga välfärdspolitik.
Smäller det är det ju ändå bara Israel som smäller av.

I första smällen.

Mullorna i Iran har nog aldrig haft så roligt.
Tidigare hade de någon slags förträngd respekt för västländerna, för USA och för Europa, men i samma takt som dessa länders oförklarliga svaghet, förvirring och velighet blivit allmän egendom har mullornas belåtna leenden blivit allt bredare.
Det har varit mycket enklare att lura väst än de förutspådde – de har ju i princip gått på vad som helst.
Otroligt och förbluffande infantilt.

Katten Iran har gett råttorna i väst en nådatid som Iran utnyttjar till bristningsgränsen.
Man gör allt för att påskynda den 12:e imamen Mahdis återkomst och det bästa välkomnande de kan ge honom är ett Mellanöstern utan Israel.
Detta kan enklast åstadkommas genom en nätt liten kärnladdning som lyfter bort Israel med sina invånare på ett bekvämt och slutgiltigt sätt.

Katt-och-råtta-leken går mot sitt slut.

Katten vässar belåtet sina långa klor medan råttorna i väst ägnar sej åt önsketänkande.
Nådatiden är över, råttorna sargade och Israel...???

Läs även andra bloggares åsikter om Iran, Obama, Solana, Israel, sanktionspolitik, kärnvapenmakt, USA, Europa, Mellanöstern, nådatid, ...

DN SDS

BLOGGPÄRLOR:

MXp: Bruce Springsteen-YouTube till Sahlin, ev. statsminister
Israel i Sverige: Ser du något konstigt i TT:s rapportering?

FiM: Dottern till ledare för svenska muslimer gripen med Ghezali

Jihad i Malmö: Safia Benaouda gripen i Pakistan
Rabnor tycker och tänker: Bosättningar

Gömd bakom protokoll och paragrafer

När ‘kan inte’ visar sej betyda ’vill inte’.
Jag förstår om Carl Bildt vill gömma sej men att fega ut så totalt...
Han gömmer sej bakom protokoll och paragrafer och vågar inte se israelerna i vitögat.
Han vet att han skulle bli den förste som får slå ner blicken.

Alltså stannar han hemma i folkhemmet där bl.a. övervintrade 68-or håller hans humör uppe med allt käckare tillrop.
’Ge dej inte Calle’, ’vik dej inte för judemaffian’ är numera den musik som ger Sveriges utrikesminister råg i ryggen.

Att Bildt hade en så stark önskan att få träffa Netanyahu visste jag inte.
När han i tal och skrift syftat på Israels premiärminister har han gjort det via övertydliga glidningar som tydligt visat vad han anser om folk som inte har vett att underordna sej.
Att det skulle störa honom så på djupet om Netanyahu valde att inte träffa honom kom därför som en total överraskning.

Nu är det ju faktiskt så att Netanyahu har en gås oplockad med Bildt som Bildt vägrar att leverera.
Han säger att han inte kan men vi vet vid det här laget att han inte vill.
Bildt har valt att inte vilja.

Han vill inte berätta för Netanyahu att han tycker det är oförenligt med god publicistisk sed att trycka vad Aftonbladet tryckte, och fortfarande trycker.
Kanske för att han faktiskt tycker det är förenligt med god publicistisk sed att trycka vad Aftonbladet tryckte, och fortfarande trycker?

Han klarar inte av att erkänna att han var fel ute från början och nu känner han att det börjar brännas i lilla svansen.

Därför vågar Bildt inte resa till Israel.
Han gömmer sej i trygghetsmetropolen Sverige bakom protokoll och paragrafer.
Folk har fått lämna sina jobb för mindre...

Läs även andra bloggares åsikter om Carl Bildt, Israel, Aftonbladet, folkhemmet, judemaffian, Netanyahu, Sverige, ...

AB SvD D SDS

Papegojkören

Vid det här laget drar jag faktiskt på smilbandet när jag hör den ena storheten efter den andra lydigt upprepa palestiniernas käpphästar.
En riktig papegojkör i djungelns alla skriande färger.

Ingen person av rang i Europa vill stå utanför denna kör.
Alla vill vara inne i mer än en bemärkelse.
Inträdeskraven är få – vad som krävs är bara förmågan att upprepa.
Ett upprepande från de ’rätta’ källorna, naturligtvis.
Om medlemmarna därtill har en begränsad förmåga till självständigt och kritiskt tänkande underlättar det naturligtvis genomförandet av papegojkonserten.

Abbas och hans lille hjälpreda, Erekat, proklamerar att bosättningarna är det största hindret för fred och strax går stafetten till Papegojkören.
Nu är det deras uppgift att upprepa vad Abbas och Erekat sagt och helst piska upp stämningen med lite fluffig indignation.

Vår egen utrikesminister har en färgstark baryton, rik på övertoner.
Han vill ju inte vara sämre än någon annan i Papegojkören så han plockar fram sin allra myndigaste stämma när han yttrar sitt mantra om bosättningarna.
Solana med sin sobra tenor har finslipat denna metod under många år i gamet.
Han vill ju bara de små livens bästa...

Obama som representerar vissa grupperingar i USA, har dirigentuppdraget i Papegojkören och tror av någon anledning att Israel ingår i hans regeringsunderlag.
Han har med sin djupa bas villigt anammat myten om bosättningarnas hemskheter eftersom detta synsätt passar hans ambitioner som hand i handske.
Han jagar varje halmstrå som kan ge honom världens muslimer på ett bräde.

Jag har aldrig förstått sambandet mellan bosättningar och fred.
Jag tvivlar starkt på att någon annan heller sett ljuset.
Bosättningarna är ett typiskt ’icke-problem’ som kommer att lösas genom förhandlingar den dagen palestinierna bestämmer sej för fred och gör slut på konflikten.

Detta ’icke-problem’ är ett så tydligt svepskäl för att inte vilja avsluta konflikten att jag blir riktigt generad å palestiniernas och Papegojkörens vägnar.
Fattar de inte att folk förstår... att folk förstår att bara driver med oss.
Storgubbarna förstår naturligtvis ingenting - de har ju sin prestige att tänka på - men vanligt folk förstår nog förutsatt de inte är totalt aftonbladsindoktrinerade.

Obama ställer idag kravet på Israel att införa totalstopp för allt byggande i bosättningarna.
Till Abbas säger han att han borde nog, för att ’saken’ ska se lite bättre ut och för att ge sken av viss trovärdighet, minska lite på hatpropagandan mot judar och mot Israel.
Putsa fasaden.

Obama använder ordet ’reduce’, minska ner lite lagom sådär, när han talar om de giftiga förtalskampanjerna palestinierna kontinuerligt bedriver – inte minst bland barnen.
Tala om en förlorad generation.
Många generationer vid det här laget.

Naturligtvis låtsas palestinierna inte höra Obamas stilla vädjan utan brer på etter värre bl.a. genom nyligen genomförda test och TV-program för skolbarn där man enades om att både Haifa och Negev ligger i Palestina.

Tablå!
(Tack Bildt för finansieringen. Nu vet vi att vi har dej som i en liten ask...)

Israel krävs på totalstopp av all byggverksamhet medan palestinierna vänligen ombeds reducera sina hatkampanjer.
Jag tror det är dags att aktivera Papegojkören igen för att upprepa och förklara dessa blatanta orättvisor.

Sammankallandet till generalrepetition ger dock ett magert resultat.
Obama är ute och dansar med Michelle, Solana är på tjurfäktning och Bildt bara bloggar och bloggar.
Merkel, Sarkozy och Brown är antingen i tvättstugan, på tennisplanen eller deltager i höstjakten.
Ingen kan komma.

När Papegojkören sysslar med kväden av obskyr karaktär som att kalla en spade för ett trollspö och bosättningar för ’ett hinder för fred’ då är uppslutningen mangrann, entusiasmen på topp och körklangens timbre i klass med Orfei Drängar.
Himlarymden fylls av sång för gudar.

När Papegojkörens program innehåller obekväma fakta och obestridlig information kan ingen komma.

Läs även andra bloggares åsikter om Abbas, Erekat, Solana, Bildt, Obama, Israel, palestinier, bosättningar, Brown, Merkel, Sarkozy, svepskäl, aftonbladsindoktrinering, Haifa, Negev, ...

DN DN T SDS SDS SvD SvD SvD AB

Holocaust - vill inte

Hamas är rädda.
Hamas är rädda för att sanningen ska bli känd.
Hamas är rädda för att sanningen om deras ärkefiende ska befläcka Gazas obefläckade barnasjälar.

FN och deras UNRWA har haft uppe till diskussion att innesluta information om Holocaust i materialet de använder i sin skolundervisning i Gaza.

Detta tyckte dock inte Jamila al-Shanti, officiell hamasparlamentariker, var någon bra idé.
’Det står i stark kontrast till vår kultur, våra principer, traditioner, värderingar, arv och religion’ förklarade hon vilket i klarspråk bör betyda något i stil med att man själva vill välja och vraka bland de historiska fakta man anser är lämpliga att delge sina telningar.

Hamas utbildningsminister (jo de säger att de har en sådan) Muhammad Askol, är samma andas barn och hävdar att UNRWA genom detta grymma initiativ inte respekterar Hamas överhöghet och kontroll över Gaza.
Här fick vi på köpet klart för oss att Hamas inte heller framöver tänker beblanda sej med andra palestinier utan fortsätta att vara kungar i kungariket Gaza som de med gruvsamt våld roffade åt sej för ett par år sedan.
Detta i strid med allt vad internationell lag och rätt heter.

Andra tyckare har också tyckt till, som Hamas andlige ledare Yunis al-Astal (by the way - vem är Bildts andlige ledare?), som i sin andliga vishet förklarade att ’undervisa barn om vad som hände med 6 miljoner judar under Andra Världskriget vore att marknadsföra en lögn och att införa denna lögn i undervisningen av barnen i Gaza skulle betraktas som ett krigsbrott’.

Jaha, nu vet vi det.

Överraskad?

En som borde vara överraskad är Obama.
Åtminstone lite.
Han prisade nyss Islam vid en Iftar-måltid under pågående Ramadan och proklamerade att Islam var en stor religion ägnad åt framsteg och rättvisa.
Han påstod också att muslimernas bidrag till det amerikanska samhället är alltför lång för att kunna katalogiseras…
I en video Obama släppte innan Ramadan påstår han dessutom att kristna och muslimer delar vackra fraser som rättvisa, framsteg, tolerans och respekt för alla människor.

Någonstans får jag inte rosorna Obama strör över Islam att gå ihop med inskränktheten i Gaza men är det någon som ser några sammanlänkande band får ni gärna höra av er.

Läs även andra bloggares åsikter om Holocaust, Hamas, Gaza, FN, UNRWA, skolundervisning, Andra Världskriget, Obama, Ramadan, ...