Libyens 'change'

Bilden visar ett prov på vad som kallas 'Libyan Desert Glass' eller Libysk meteorit-sten vars fantasieggande historia kan vara värd en stunds googlande.

Världens reservationslösa kärlek till de libyska rebellerna påminner starkt om amerikanarnas reservationslösa kärlek till Obama.
Obamas slagord i sin presidentvalskampanj var ’change’.
Rebellernas slagord är också ’change’.
Inte småslantar utan förändring.

Eftersom ingen i USA frågade vilken förändring Obama hade i sinnet, bara ’change’ rakt av, så fick de heller inte den förändring de hoppades på.
Det är väldigt behändigt att ropa på förändringar utan att precisera sej för då är man fri att hoppa på det tåg som verkar få flest passagerare och får på så vis en garanterad plats när kakan ska delas.

I Obamas fall körde tåget antingen på halvfart eller glömde stanna vid vissa stationer och massorna fick nöja sej med enbart kaksmulor.
Hur utfallet blir i Libyen vet vi först när vi har facit i hand.

Vad vi ser i Libyen just dessa timmar är verkligen förändringens vindar.
Dessa klaner, stammar och familjer som lyckats enas i kampen mot en gemensam förtryckare är värda all respekt.
Betydligt mindre respekt inger NATO som för sitt liv inte ville smutsa ner sina små fingrar utan inskränkte sej till att agera från ett bombsäkert fågelperspektiv.

Många frågar sej naturligtvis hur fortsättningen i Libyen kommer att se ut och en intervju med informationsministern i övergångsregeringen (TNC) gav en bild av ganska realistiska förväntningar som ingav förtroende och det är väl en början så bra som någon.

Jag har full förståelse för att när man nått sitt mål efter månader av skitigt krigande så är man inte speciellt finkänslig när det gäller bordskick och annat civiliserat uppträdande.
Vi såg efter att Gadhafis compound penetrerats av rebellerna hur de ’tog hand om’ drivor av tunga vapen som de sedan sprang hem för att experimentera med.
Man helt enkelt plundrade vilt och det var inte skinnjackor eller märkesjeans som bytte ägare utan livsfarliga vapen som de oftast inte hade en aning om hur de fungerade.
Detta är en orsak till oro, speciellt om det bryter ut småkrig mellan rivaliserande grupperingar spetsad med oerfarenhet och bristande utbildning i att handha dessa vapen.
Att göra vardagslivet säkert för den vanlige libyern är en uppgift som inte bör vänta.

Gadhafi då?
Bli inte förvånade om han kommer att bjuda på en överraskning eller två.
Hans tänkande och planerande ligger långt från västerländska tankemönster och trots surrealistiska framträdanden har ingen kunnat idiotförklara honom.
Han kanske inte var så pigg på det men var nog tvungen att till slut ändå inse att vad som hände var ofrånkomligt och han vidtog förmodligen lämpliga åtgärder för att rädda sitt skinn – och kanske lite till?

Sedan kan man ju roa sej med att dra ut vissa förlängningar av upprorstendenserna främst i den arabiska världen.
Ingen tror väl att det enbart kommer att handla om uppror mot arabiska diktatorer i framtiden.
Vad kommer att hända när massorna i Ryssland inser att de med gemensamma krafter faktiskt har en chans att få bort en hatad ledare.
Hur kommer Kina att handskas med samma problem?

Kommer de att använda sej av samma handbok som Bashar Assad använder sej av i Syrien?

Folkhaven vet nu att till syvende och sist så är det de som sitter inne med makten där makten inte redan demokratiserats.
Jag misstänker starkt att vissa diktatorer är aningens nervösa idag...

Att tro att Libyen ska bli en mönsterstat år 2012 är nog inte särskilt verklighetsförankrat men om de kunde få det bara lite bättre, lite säkrare och lite tryggare än vad de hitintills haft det så var det kanske ändå värt all svett, stank och dynga under den obarmhärtiga ökensolen.

Ett Libyskt 'change'.

Läs även andra bloggares åsikter om Libyen, Obama, libyska rebeller, USA, NATO, TNC, Gadhafi, Ryssland, Kina, Assad, ...

Om att bestämma

Bashar Assad, Syriens president, sliter sönder sitt land och framför allt sliter han sönder sitt folk medan alla tänker – Obama???
Sitter den amerikanske ambassadören Robert Ford fortfarande och trycker någonstans i Damaskus?
Obegripligt men kanske ändå... kanske ändå relativt begripligt enligt en viss sorts världsbild.

Tanks omringar städer, militärgubbar i full mundering intar sina positioner, elektriciteten stängs av liksom all annan komunikation med omvärlden.
För säkerhets skull stänger man också gränsen mot det närbelägna Jordanien så man ostörd kan utföra ordern från högste chefen.
Slakten kan börja.

I arabvärlden gäller det idag att vara lyckligt lottad annars kan det lätt gå åt skogen.
I Libyen är rebellerna lyckligt lottade för de har storebror Obama med flera lydkungar till sitt förfogande.
Dessa till och med dödar för rebellernas skull.

I Syrien är ingen på rebellernas, eller rättare sagt på demonstranternas sida.
Inte ens Bildt.
För lite mer än ett år sedan var Bildt på ett vänskapligt besök hos Bashar Assad men jag har inget minne av att vi hörde Bildt be sin värd dra åt skogen, inte ens på diplomaternas eget språk.

Detta trots att han mycket väl visste att det var just vad människorna i Syrien önskade.
Vad som var viktigt för Bildt var att hålla sej väl med den syriska regimen eftersom de är snälla mot Hizballah och Hamas som i sin tur är stygga mot Israel.
Att hålla sej väl med Turkiet är viktigt för Bildt av samma skäl.
Turkiet är snälla mot Syrien som är snälla mot Hizballah och Hamas som är stygga mot Israel.

Nej detta ska inte bli en anti-Bildt blogga utan jag vill bara påpeka hur det mesta hänger ihop och får sina följdriktiga konsekvenser.
Eftersom ingen hjälpt syriens folk tidigare har de nu varit tvungna att börja tala för sej själva.
Folket har ingen armé till sitt förfogande och heller ingen amerikansk ambassadör som sitt fikonlöv... de betalar med sitt blod vilket i dagens Syrien är ganska billigt.
Fråga Assad.
Slakten pågår just nu efter att Assad sett till att insynsskyddet blivit uppdaterat.
Nästan till hundra procent.
Det som trots alla försiktighetsåtgärder sipprar ut är vittnesmål om avgrundsdjup kriminalitet mot den egna befolkningen som egentligen begär så lite – bara lite mer frihet.

De skulle naturligtvis heller inte ha något emot om familjen Assad kastade in handsken för gott.

Obama dreglade över Mubarak och fortsätter att dregla över Gadhafi men Assad har frisedel för allt han kan tänkas ta sej för.
Vem bryr sej om vad folket i Syrien vill?

När det gällde Egypten och Libyen var Obama noga med att påpeka att det var folket som skulle bestämma men i Syrien tillåter han Assad, ensam och i egen hög person, att bestämma.
Jag hoppas den amerikanska väljarkåren genomskådat Obama bluff och framöver visar honom vad resultatet blir när det amerikanska folket bestämmer sej för att bestämma.

Läs även andra bloggares åsikter om Bashar Assad, Robert Ford, Obama, Bildt, Syrien, Hizballah, Hamas, Turkiet, Mubarak, Gadhafi, Egypten, Libyen, ...

Logik eller komik

Alla vill vara vänner med USA, även de som påstår motsatsen.

Hur ska de då nå detta åtråvärda mål?
Enligt vad som sakta men säkert utkristalliserat sej så verkar det säkraste sättet att komma in på USA’s favoritlista vara att understödja global terrorism och att skaffa sej kärnvapen, naturligtvis i skepnad av fredlig hushållsel.

Iran och Syrien är några av de länder som passar in i den mallen.
Vi glömmer inte i första taget Obamas nonchalans när den iranska frihetsrörelsen tiggde och bad om hans stöd.
I Syrien dödas för var dag allt fler människor av statsapparaten.
Vad gör USA?
Beklagar...

Sämre går det för för Gadhafi som frivilligt lämnade över sin kärnkraftsforskning för ett antal år sedan och som nu hamnat – i högsta grad – i onåd.
Hur den store Obama planerar att hantera askan av Libyen när aggressionerna han iscensatte från ovan klingat av – blir säkert både otrevligt och intressant.
Mest otrevligt.

Vill ni ha fler exempel på hur galet det kan bli om man är ovarsam med mekanismer som har med orsak och verkan att göra?

Med logik?

Hamas skjuter sönder en skolbuss med en pansarbrytande missil men än värre – de skjuter sönder en ung kille som efter operationer i hjärnan och på andra trasiga ställen, fortfarande svävar mellan liv och död.
Israelerna som genom erfarenhet vet att Hamas inte lyssnar på normala mellanmänskliga argument svarade med attacker mot deras stridande krafter.

Man borde vara van vid det här laget men jag kände igen den där kittlingen mellan upprördhet och fniss när jag läste att Haniye, Hamaskungen i Gaza, vädjat till FN om hjälp att stoppa Israels svars-och försvarsaktioner.

Det allra underligaste är att inte Bildt och andra vänner till Hamas reagerar.
De borde, om inte annat så för att inte framstå som idioter, vänligt men bestämt påpeka att det inte gillar att bli betraktade som intelligensbefriade utan mycket väl inser att om Hamas håller sej lugna så blir det lugnt.
Enkelt, klart och mycket logiskt.

Nåja, detta är Mellanöstern och som sagt, man borde inte bli förvånad.
Dock, som uppväxt med svensk logik så fortsätter jag att bli förvånad och är ytterst förvånad över att inte resten av mänskligheten också är förvånad.

Jag började visst med USA’s allt underligare ’bed fellows’ medan Hamas allt underligare ’logik’ får avsluta det hela.
Förmodligen handlar det inte om ren logik varken i början eller slutet utan om en plan med stort P som effektivt kör över allt vad vi andra lärt oss om logik.
Kan logiken möjligen ha ersatts av en syster till komiken?

Läs även andra bloggares åsikter om USA, Iran, Syrien, Obama, Gadhafi, Libyen, Hamas, Gaza, FN, Mellanöstern, ...

Chatta med en rebell

Ökenromantiken blommar i Sverige.
Tänk att få chatta med en livs levande rebell.
Visst var det i Aftonbladet man kunde få den äran?
Detta borde kunna jämföras med att bli uppslängd på en vit springare av en ökensheik med svällande muskler och eld i blick.
Doften av blod, svett och testosteron ligger tung över sanddynerna.

Hey, it's a revolution, baby! Celebrate!

Sveriges gråfrusna ankdam inbjuder inte direkt till några oförglömliga upplevelser så hägringar med rebeller vid horisonten blir synnerligen attraktiva.
Att få chatta med en rebell av kött och blod blir således en kick att berätta för barnbarnen om.

Vad är då en rebell och hur ser han ut?
En rebell är någon som inte gillar läget han befinner sej i utan försöker förändra situationen med alla för honom tillgängliga medel.
Han är oftast klädd i dammiga trasor som förgylls av några lager patronbälten runt halsen.
Dessutom släpar han runt ett ofta alldeles för stort vapen.
De lyckligast lottade har hittat en kamouflage jacka och om du därtill lägger den trogna Arafat-schalen så vips har du en rebell.




Rebellerna i Libyen gillar inte Gadhafi och den attityden kan vi säkert acceptera lite till mans.
Gadhafi är ingen man direkt går omkring och gillar.

Vad vill rebellerna då och vilka representerar de?
Nu börjar det bli knepigare.
Först – klart de vill få bort Gadhafi men sedan går det trögare.
Om Gadhafi får för sej att traska vidare vad har rebellerna att erbjuda i stället?
Ett vacuum är aldrig bra för då drar råttorna in.

De tänker erbjuda lite olika saker om jag förstått saken rätt eftersom de representerar olika familjer, olika stammar och olika organisationstillhörigheter.
Det finns inte en samlad rebellorganisation eller något homogent rebellparti som är redo att ta över Gadhafis jobb men det är kanske inte så viktigt bara de fortsätter att chatta med Aftonbladets läsare.

Sedan läser vi att några svenska Gripen-plan styr näsan mot Libyen på lördagen.
Man trodde kanske då att de skulle deltaga i kriget på rebellernas sida men Herman Lindqvist kallar deras planerade insatser för uppvisningsflygningar.
Sverige har gått med på att skicka ner några plan men de kommer att vara insnärjda i massvis av paragrafer som begränsar vad de får ägna sej åt och ett av undantagen lär vara att deltaga i kriget.

Man hade hoppats att Gripen-killarna skulle få med sej en skopa verklighet hem men så verkar inte bli fallet.
När de väl är återbördade till det trygga svenska luftrummet kan de ju roa sej med att chatta med en rebell nästa gång Aftonbladet bjuder på denna orientaliska helhetsupplevelse.
Det är förmodligen så nära kriget i Libyen de överhuvudtaget lär komma.
Ökenromantiken fortsätter att blomma i Sverige.


Läs även andra bloggares åsikter om Sverige, Aftonbladet, rebell, Libyen, Gadhafi, Gripen-plan, Herman Lindqvist, ...

Obamas balansakt

Nu börjar det bli riktigt snuskigt.
Nej, det ska inte handla om porr utan om fortsatta reflexioner om vad som händer och sker i Libyen – eller rättare sagt vad som händer och sker i Washington, och det är inga trivsamma saker.

Alltså, Obama igen.

Vi har länge känt till att han i sin arroganta självgodhet rört till det mesta han snuddat vid och visat begränsad förståelse för underliggande faktorer.
Fingertoppskänsla vet han inte vad det är medan han däremot är väl förtrogen med förföriska slogans och till intet förpliktande plattityder.

Nu kan vi tillägga att han också är feg.

Jo, Obama är feg.
Han beordrar Gadhafi ut och när denne man inte visar sej intresserad av att lyda order börjar Obama smida länker.
Inte ska en liten arabdiktator ostörd få den store Obama att framstå som ett fån – något måste göras.
Gadhafis öde var beseglat.

Obama börjar planera sin hämnd.
Han har hört rykten från Europa om viss irritation över Gadhafis arbetsmetoder och förstår att där kan det finnas något att börja nysta från.
Även 'Arabligan' hade visat otillfredsställelse över Gadhafis hårda nypor så möjligen skulle motståndet mot hans planer inte bli alltför påtagligt från det hållet.

Obama blev mer än bönhörd när självaste Amr Moussa föreslog en no-fly-zoone över Libyen och vips var han igång med förbredelserna för en FN resolution som en gång för alla skulle visa vem som bestämmer var skåpet ska stå.

En koalition skapades men nu började verkligheten så smått ge Obama kalla fötter.
Vad skulle den av honom så omhuldade ’arabiska gatan’ säga om denna koalition började spänna musklerna mot ett arabland, även om det inte handlade om ett av de mest populära länderna i Mellanöstern.
Hans enda tröst var att 'Arabligan' var med på noterna och då var det ju enklare att köra igång.
Ned med den retfullt ohörsamme Gadhafi.

För att Obamas anseende på ’den arabiska gatan’ inte skulle störas mer än nödvändigt var han noga med att påpeka, gång på gång på gång, att detta inte var en USA-ledd operation utan handlade om allas strid mot en.
USA var bara en pytteliten del i det hela – det förstår ni väl där borta i Mellanösterns gränder?
Snälla, ni måste tro mej.

Nu visar det sej dock att fram till nu är det USA och inga andra som lett krigandet men vid varje mikrofontillfälle påpekar man att det bara handlar om ett par dagar.
För att sparka igång eländet – liksom.
Sedan får resten ta över vad gäller Tomahawks och annat.
Obama planerar att smyga ut bakvägen.

Obama beordrar, planerar och konspirerar, initierar och ser till att hela operationen flyter friktionsfritt och sedan försvinner han snett ut till höger.
Några använder sej av tjusiga ord som delegering, ansvarsspridande och annat men jag väljer ett banalare ord – feghet.

Obama hade att välja mellan att svälja Gadhafis nonchalans eller att straffa honom men då samtidigt få sitt redan usla anseende på ’den arabiska gatan’ kört ned i stövelskaften.
Han tvingades till en balansakt.

Obamas balansakt låter ungefär så här:
Jag köper in några lämpliga länder och helst också några fikonlöv från Mellanöstern och när hela maskineriet rullat igång då pyser jag och hoppas att ingen märkte att jag ens var där.

Man kan naturligtvis kalla ett sådant beteende för en färgglad strategi förpackad i tjusiga taktiska kläder men jag kallar det rätt och slätt för – feghet.

Läs även andra bloggares åsikter om Libyen, Washington, Obama, Gadhafi, Amr Moussa, 'Arabligan', FN, 'arabiska gatan', Mellanöstern, Tomahawks, ...

Om att bota galenskap med mera galenskap

Nej, jag vet inte...
Det känns inte rätt att som Obama och co. börja bomba Libyen för att få Libyen att sluta bomba.
Människor dödas nu och ännu fler människor kommer att dödas då.
Fler bomber i ett område brukar leda till fler offer eller står det på de godhjärtade västerländska bomberna att de endast ska träffa libyska bomber och annat libyskt järnskrot?

De säger att de måste skydda civila libyer men vad de menar är att de kommer att skydda vissa civila libyer medan de dödar andra civila libyer.
Knepig logik och knepig matematik.

Missförstå mej inte för Gadhafi är uppenbarligen en galen typ men att bota galenskap med mera galenskap kan bara resultera i en ännu galnare värld.

Finns det ingen som kommit på idén att medla?

Jag förstår heller inte Obamas och co. urvalsmetod.
Vad är så bra med Jemens diktator att Obama tillåter honom att sitta kvar?
Vad är så bra med Bahrains diktator att Obama tillåter honom att sitta kvar?
Vad är så bra med --- raden utökas lätt med Saudiarabiens, Syriens och Irans diktatorer m.fl.

Jag misstänker starkt att hela denna 'FN-Obama och co.-cirkusen' kommit till för att rädda Obamas ansikte.

Gör inte misstaget att tro att Obama bara är ett bihang i det här sammanhanget.
Av ideologiska skäl vill han framstå som ett sådant men om någon är motorn i operationen så är det han.

Ansiktena på Frankrikes Sarkozy och Englands Cameron behöver i viss mån också räddas för hela detta lustra gäng har ju tagit sej ton och befallt Gadhafi att gå.
Gå, lämna, säga upp sej, ge sej ut i öknen – vad du vill.
Ingen som får sej en sådan befallning nerkörd i halsen tillåts negligera den och låtsas som om det regnar.
Gadhafi låtsas som om det regnar.

Inte många vet vad den mannen i sina maskeradutstyrslar har för sej idag.

Rebellerna säger att han är ute efter att utrota dem medan Gadhafis folk säger att alla libyer älskar varandra dyrt och innerligt.
Gadhafis dödssynd var att inte ta Obamas order till sitt hjärta, lyda och gå.
Således måste han straffas så Obama kan rädda sitt ansikte och i kraft av sin sällsamma svada fortsätta att bestämma vem som ska leva och vem som ska dö.

Om nu Obama och co. bombar Gadhafi och hans trogna sönder och samman och ansiktena räddats – vad händer sen?
Har de funderat över det?
Ska Libyen delas upp i sina månghövdade klaner eller ska Benghazi bilda ett eget litet oljerike?

Ett oljerike som inte kommer att tillåtas glömma Obamas och co. hjältemodiga insatser genom påtvingade trivselpriser på olja?

Det ska en tysk kvinna till för att tänka efter före och sakta upp i backen.
Angela Merkel tvekade, vände på klacken och drog sej tillbaka för konsultationer.

Man vet hur man ser ut när man sticker näsan in i ett krig men ingen vet i vilket tillstånd man befinner sej i när man drar sej ur – eller försöker dra sej ur.

Läs även andra bloggares åsikter om Obama, Libyen, Gadhafi, Jemen, Bahrain, Saudiarabien, Syrien, Iran, Sarkozy, Cameron, Merkel, ...

Prioriteringar

Jag undrar många gånger över folks prioriteringar.
Man orkade spilla galla över hur USA röstade i FN om några hus allt medan större delen av arabvärlden brinner.
Sveriges utrikesminister, Carl Bildt, hör till dem vars prioriteringar ofta är synnerligen verklighetsfrämmande - så också i det här fallet.

I Libyen bör det ansvariga ledarskiktet ha gjort sitt med några hundra mördade demonstranter i bagaget.
Det var inte terrorister som fyllde gator och torg utan vanliga människor som lämnade sin rädsla för makten hemma och krävde ett bättre liv.
Alltför många av dem finns inte längre.

Vad tänkte Libyens makthavare med Gadhafi i spetsen på när de lät helikoptrar och fighter jets skjuta ner människorna på gatorna?
Åtminstone är detta vad obekräftade ögonvittnesrapporter berättar.
Som jag sa – det bör ha gjort sitt.

Nu tillbaka till husen och Carl Bildt.
Bildt som trots sin barnablå blick varit centralt placerad i politiken under många år har tyvärr allt färre fullträffar i sina uttalanden.
När Olmert ganska regelbundet och under lång tid förhandlade med Abbas var Bildt utrikesminister i Svea Rike.

Trots detta kan jag inte påminna mej att han någonsin klassade dessa förhandlingar som både snuskiga och omoraliska eftersom israelerna samtidigt byggde de hus omständigheterna krävde.
Inte heller anklagade han Abbas för att gång efter annan ta sej till förhandlingsbordet utan att samtidigt kräva ett absolut byggstopp.

Idag är det annan låt i skällan.
Fördömanden förstärks av en ganska otrevlig besservisser-attityd som enbart upprepar, sprider och förstärker palestiniernas senaste käpphäst.
Palestinierna kräver nu plötsligt byggstopp och eftersom Bildt gärna fungerar som deras megafon så kräver han också byggstopp.

Det skulle vara roligt att höra Bildts egen förklaring till varför han inte krävde byggstopp under Olmerts förhandlingar men nu ganska ilsket kräver byggstopp av Netanyahu?
Naturligtvis är det megafon-fenomenet som spökar men att sticka emellan med lite konsekvens och logik hade inte skadat.

Tänk om han hade haft lite stake och sagt till sina utrikesministerkolleger i EU att – ”nu har det här faktiskt sprungit iväg lite väl långt”.
”Om vi gör oss besväret att tänka till så både ser vi och hör att israelerna varit redo att duka förhandlingsbordet sedan första dagen den nuvarande regering tillträdde men under tiden har vi sett hur palestinierna plockar fram den ena ursäkten mera långsökt än den andra för att undvika detta bord.
De söker smutsiga genvägar som visat sej vara typiska senvägar.
Vi har försökt hjälpa dem eftersom Israel av någon anledning betraktas som den starkare parten men idag ser vi klart att vi blivit utsatta för inget mindre än en palestinsk PR-kupp.
De har spelat upp snyftvalsen och vi har bidragit med vårt gråtande.
Shame on us!”

En sådan tillnyktring hade gjort Bildt odödlig och dessutom bidragit till konfliktens lösning på ett oöverträffat sätt.

Slut på drömmarna.
Det dagliga hackandet på Israel fortsätter enligt väl uppkörda hjulspår, palestinierna gräver fram nya fräscha svepskäl för att inte förhandla och allt är precis som vanligt.
Bildt hade kunnat bidraga till freden men han ägnar hellre sitt liv åt att hata hus.
Hans prioriteringar är gravt felprioriterade.

Mellanöstern brinner och smarta killar är alltid användbara men det krävs att de har lagt sina prioriteringar rätt.

Läs även andra bloggares åsikter om USA, FN, Carl Bildt, Libyen, Gadhafi, Olmert, Abbas, palestinier, Netanyahu, EU, Israel, Mellanöstern, ...

A man of peace

Hur mår Mahmoud Abbas egentligen?
Förmodligen ganska dåligt.
Han slingrar sej som en orm vilket blir tröttsamt i längden – speciellt när man tar hänsyn till att det är ett bra tag sedan han lämnade ungdomsåren bakom sej.

Palestinierna hade planerat att snabbt och behändigt skjuta Israel i sank med hjälp av Goldstonerapporten och efterföljande juridiska processer men därav blev intet.
Vad hände?
Idag är det bara de närmast sörjande som är insatta i alla turerna men uppenbarligen gav någon (några, något?) Abbas kalla fötter.
Iskalla och stelfrusna fötter är inget trevligt så Abbas lade ett av sina bättre kort på länge – på hyllan.
Omröstningen om Goldstonerapporten i UNHRC blev helt enkelt inte av.

Kanske trodde Abbas han gjort något gott för mänskligheten... men han fick snart nog bita i det sura äpplet.
Fotfolket tyckte han sålt ett synnerligen verksamt verktyg mot Israel för en spottstyver medan Hamas ansåg att han sålt sin själ.
De mumlade ord som landsförrädare...
Abbas drabbades av ett lätt illamående.

Vad blev Abbas svar på dessa beskyllningar?
Han började veva med armarna och orera om både det och detta.
Någon hade förrått honom, förrått palestinierna och nu skulle han hitta skurken.
Indignationen var imponerande men gick likaväl inte hem i stugorna.
Abbas började få ont i magen.

Abbas lade på några extra kol och lovade att tillsätta en utredning.
Löften om utredningar brukar ju gjuta olja på vågorna och är ett välkänt knep när man inte har några färdiga svar.
By the way - är det någon som någonsin sett ett resultat av alla de utredningar palestinierna säger de tänker genomföra var gång de befinner sej i ett trängt läge?

Var det Obama som tvingade Abbas att dra tillbaka sitt stöd för Goldstonerepporten?
Vad blev han lovad i stället?
Var det Israel som pressade den palestinske presidenten?
Eftersom den här regeringen inte har några likheter med Olmerts ”böna-och-be-regering” så tror jag knappast det.

Åtminstone lovade de inte guld och gröna skogar men kanske gav de honom lite matnyttiga fakta på vägen.
Tids nog får vi säkert veta.
Abbas började känna att han höll på att förlora fotfästet.

När Abbas inte längre kunde skylla på andra och inte heller kunde sätta till fler utredningar då började hans egna ministrar att tala ur skägget.
Inte bara det – de började anklaga Abbas för det som araber regelmässigt anklagar andra misshagliga araber för – att vara sionistlakejer.
Abbas började må allt sämre.

Rykten började cirkulera och han förstod att hans eget folk inte gick att skrämma till tystnad längre.
Måttet blev rågat när en av hans trognaste korruptionskompisar genom åren, Yasser Abed Rabbo, öppet erkände att de gjorde fel när de inte framhärdade med Goldstonerapporten.
Jag är inte säker på att Abed Rabbo nämnde några namn i sammanhanget men det behövdes heller inte – det är ju Abbas som chefar och följdaktligen är det han som bär ansvaret.

Den natten mådde Abbas inte alls bra, han kände sej riktigt sjuk.
Han hade mardrömmar om att folk kastade guldstenar på honom och redan nästa morgon kröp han fram och berättade att han nu stöder Libyens initiativ - att kräva en diskussion om Goldstonerapporten i FN’s säkerhetsråd.

Tillbaka till ruta ett.
Ungefär.

Nota bene - denne man sägs vara en ärlig och rakryggad fredspartner - a man of peace!!!

Läs även andra bloggares åsikter om Mahmoud Abbas, palestinier, Israel, Goldstonerapporten, UNHRC, Hamas, Obama, utredningar, sionistlakej, Yasser Abed Rabbo, Libyen, FN's säkerhetsråd, ...

Human Rights börjar lukta...

Det finns ord som över tiden ändrar sin betydelse och när jag surrar runt lite på Googles börjar jag ana att detta fenomen utvecklats till vetenskap.
Vi har slangen som ofta norpar fräcka ord och låter dem täcka nya företeelser vilket gör att den oinvigde ofta står där som ett fån.
Vi har ord som producerats eller adopterats av olika grupper, ord som identifierar grupptillhörighet, typ vänsterns miserabla vokabulär.
Vi har kidnappade ord, vi har stulna ord och vi har ord som igår betydde en sak men som idag står för något helt annat.

Human Rights.
Mänskliga Rättigheter.

Igår tänkte jag på Martin Luther King och Mandela men idag tänker jag på hur detta begrepp förändrats och förvanskats till oigenkännlighet.
Vågar man inte eller inte klarar av att gå till botten av ett problem så kan man ju alltid anklaga den andre för att våldföra sej på de mänskliga rättigheterna.
Man vet då att hur det nu än står till med förståelsen av problematiken så är man oantastlig när man placerar sej under banderollen ’Mänskliga Rättigheter’.
Vem kan anklaga dej för tvivelaktiga uppsåt när du gömmer dej bakom en mask av ’Mänskliga Rättigheter’?

FN är idag högborgen för denna förvanskade form av ’Mänskliga Rättigheter’
Du finner där allsköns hopkok av kommissioner, kommittéer och allt vad de nu kallar sej.
Smaka lite på den här titeln: ”UN High Commissioner for Human Rights.”
Det låter så tjusigt att man nästan börjar gråta.

Vad sysslar då dessa Human Rights-människor med i FN?
Enligt den ursprungliga meningen med beteckningen skulle de syssla med att påvisa brister i de mänskliga rättigheterna världen över och arbeta för att förbättra situationen men dagens betydelse av mänskliga rättigheter har inneburit att alla deras penningar och all deras kraft koncentreras på att sätta dit Israel.
I alla situationer och inom alla områden.

Som FN är sammansatt idag är det egentligen helt naturligt.
Snuskiga diktaturer bildar säkra majoriteter där det övergripande målet är ett – att hänga ut Israel.
Kina och Libyen behöver inte ligga vakna om nätterna och oroa sej för att någon ska platta till dem i FN för stöds de inte av arab/muslimska grupperingar så kan de fortsätta med sin härskarmentalitet, kemiskt befriad från alla mänskliga rättigheter, på grund av demografiska och ekonomiska hänsynstaganden.

Vad som är förvånande är att detta inte har gått in bland mer respektabla nationer som borde sett att en ändring kommit till stånd som ett naturligt steg.
Det är som vanligt de som tiger still som gör det möjligt för odågorna att härja fritt.

För att avsluta med en riktig godbit så har vi missfostret Amnesty.
Deras senaste rapport från Hamaskriget i Gaza på nyåret gör att man undrar vad som får dem att tro att de är kapabla att syssla med sådant.
De agerar ju enbart som megafon för den globala jihad-rörelsen som har upprättat ett icke oansenligt lokalkontor i Gaza.
Någon annans åsikt göre sej inte besvär.

Var det någon som nämnde NGO's...?
Tyvärr, det får bli en annan gång.
Den biten har utvecklats till en djungel, en ogripbar, ogenomtränglig och oseriös djungel.
Sveriges egen lilla guldklimp i sammanhanget, Diakonia, är naturligtvis oseriösast av alla.

När jag ser och hör att något sägs i namn av ’Human Rights’ drar jag numera öronen åt mej.
Jag synar det som sägs med en ganska trist misstänksamhet som tyvärr visat sej berättigad.
När något som i grunden är fint förvandlas till skam – och ytterst få reagerar – då börjar man ana var grunden ligger till dagens till synes olösliga problem.

Human Rights, Mänskliga Rättigheter, Martin Luther King, Mandela, FN, Israel, Kina, Libyen, demografi, ekonomi, Amnesty, Gaza, NGO's, ...