Ett flaggskepp i gungning

             

"De e möcke nu" som en av Galenskaparna (tror jag) en gång sade.

Syrien (som ingen längre pratar om), Egypten (som gräver sej allt djupare ned i sitt hål), Iran (som stryps av sanktioner men ändå fortsätter att växa - i sina egna ögon) och så ska ju israelerna och palestinierna "förhandla" nu igen.

Ordet "förhandla" står inom citationstecken eftersom erfarenheten visar att det inte kommer att bli några förhandlingar utan i stället ett köpslående med strategi och taktik som främsta vapen och där prestige sätter stopp för förnuftet.

Egentligen har allt i denna soppa samma ingredienser och Obama gillar att röra om i den lite nu och då, allt eftersom vindarna blåser.

Detta tog den alltid lika träffsäkre Barry Rubin fasta på i en rapport som nu är ett par veckor gammal men trots det rykande aktuell.

Rubin skriver om bl.a. Egypten och han frågar sej vad som egentligen är USAs politik gentemot det landet?

Som det ser ut idag så stöder USA en anti-amerikansk, anti-kristen, anti-semitisk, anti-kvinnor och anti-gay regim men sådana petitesser kommer naturligtvis inte att störa Obamas inre krets.

Rubin får genom några korta meningar till det ganska elegant.

Amerikaner och andra som fortfarande tror att om USA lyfter ett finger så bävar himlakropparna bör läsa och begrunda följande.

- Den iranska regeringen vill inte alls att USA ska hjälpa dem nå en överenskommelse vad gäller deras kärnvapenambitioner.

- Den palestinska regimen vill inte alls att USA hjälper dem fram till en tvåstatslösning.

- Den syriske diktatorn Assad vill inte alls att USA ska hjälpa till med en diplomatisk lösning om vem som ska styra Syrien.

- De syriska rebellerna vill inte alls att USA ska hjälpa dem fram till en demokratisk stat i Syrien.

- De egyptiska islamisterna vill inte alls ha någonting med USA att göra, bara ha deras pengar.

Varför är detta så svårt att förstå?

Ta t.ex. palestinierna som varje dag satsar stor tankemöda på att hitta nya ursäkter för att inte behöva förhandla med israelerna.

Detta har pågått under så lång tid att ingen borde kunnat undgå dessa piruetter, såvida man inte medvetet bortser från obekväm information.

Sista konstaterandena av Rubin är något mera sötsura.

"Riktigt olycklig blir du när du förstår att Irans regim är smartare än USAs regering.

Botten av olycka är dock när du förstår att både Irans, Det Muslimska Brödraskapets, al-Qaidas och Turkiets ledare är smartare än USAs."

Obama har det inte lätt och hans egotrippade självkänsla får sina törnar var gång Rubin riktar strålkastarljuset direkt i hans teleprompter.

Inte många av Obamas uttalanden klarar den ljusterapin men etablissemanget skyndar sej att dämpa belysningen för en soppa bestående av skumma ingredienser blir bäst om den får sjuda just i skumrasket.

Jag vet inte vad resultatet kommer att bli av dessa high profile-demonstrationer i Kairo?

Att bli av med Morsi gick snabbare än jag väntat mej vilket förmodligen visar på graden av frustration hos egyptierna.

Annat var det på Mubaraks tid.

Att bli av med honom tog hela 18 dagar trots att Obama spolade honom i ett tidigt skede.

Den karlen hade onekligen mer substans än den menlöse Morsi även om han inte direkt var en demokratins förespråkare... men det var ju å andra sidan inte Morsi heller.

Demokrati är svårt för vad som menas med demokrati i Mellanöstern förstås sällan som demokrati i väst och den demokrati som väst tillämpar förstår man sej inte alls på i Mellanöstern.

På Mubaraks tid, när marken gungade under hans fötter, var det Obama som fällde de avgörande orden som tvingade den åldersdigre och ganska krasslige diktatorn att gå.

Så han gick.

Nu när Morsi suttit på tronen ett år och gemene man var grundligt trötta på både honom och hans muslimska bröder så fanns det ingen Obama som bad honom gå.

Varför?

Jo, därför att Obama varken är trött på Morsi eller på de muslimska bröderna.

I stället fick Egyptens gedignaste maktfaktor, armén, göra jobbet.

Bra eller dåligt för Egypten får framtiden utvisa – det landet har inte bråttom, pyramiderna byggdes inte igår.

Obamas flaggskepp när det gäller arabiska vårkänslor är i gungning och var gång han rör om i soppan gungar det etter värre.

Tänk om folk, både stora och små, kunde låta bli att lägga sej i vad de ändå inte begriper.

Detta sagt med tanke både på Obama och Ashton.

Har någonting de rört vid någonsin blivit guld?

Jasså, inte det.

Då så.


Läs även andra bloggares åsikter om Syrien, Egypten, Iran, Israel, palestinierna, Barry Rubin, Obama, USA, Morsi, Mubarak, Mellanöstern, ...

Kloka gubben

Det finns en man som är klokare än andra män – åtminstone vad gäller Mellanösterns alla labyrinter.
Han heter Barry Rubin, har skrivit ett otal böcker i ämnet och undervisar nu oss andra via bl.a. sina regelbundna analyser om dagsläget.
I dessa dagar har det blivit tätt mellan utskicken eftersom det bubblar och pyser lite varstans i regionen.

Ibland verkar det som om alla med ett tangentbord inom räckhåll känner ett tvingande behov av att delge oss andra sina tvärsäkra slutsatser.
Många artiklar presenterar bara vad andra redan sagt och kan staplas i en enda hög och har man läst den översta har man läst dem alla.
Inte så med Barry Ruben.
Hans analyser bygger på en sällsam kunskapsbank vilket ger tyngd och integritet åt hans skrifter.

Han menar bl.a. att vad som hänt i Egypten mest kan liknas vid att ordföranden för det 60 år långa militärstyret avgått.
Ordförande Mubarak var omruskad av folket men det var militären som såg till att han avgick.
Endast framtiden kan utvisa om det ligger i militärens intresse att lämna ifrån sej makten.

Har har också en hel del att säga om Det Muslimska Brödraskapet och undrar varför de flesta säger att de inte riktigt vet hur de ska förhålla sej till detta fenomen.
Vad detta brödraskap vill är absolut ingen hemlighet, de berättar villigt och glatt vad de är ute efter och det är att förvandla Egypten till ett islamistiskt kalifat byggt på sharia-lagar som bekämpar alla icke troende.
Att de sedan lärt sej att linda in sina krav i för västerlänningar attraktiva förpackningar är bara en del av taktiken.

Jag läsar många artiklar från tidningar såväl som från bloggar men vill jag verkligen lära mej något, få en fräsch infallsvinkel då går jag till Barry Rubens artiklar och utskick.
Hans logik är kristallklar och slutsatserna så skarpa att de flesta andra skribenter bleknar vid jämförelsen.
För människor som är intresserade av att tränga ner under mediabrusets glättiga yta är resultaten av Barry Rubins tankeskärpa oöverträffade och rekommenderas på det varmaste.

Barry Rubin is director of the Global Research in International Affairs (GLORIA) Center and editor of the Middle East Review of International Affairs (MERIA) Journal.
GLORIA Center site, http://www.gloria-center.org/
His blog, Rubin Reports, http://www.rubinreports.blogspot.com/.


Läs även andra bloggares åsikter om Barry Rubin, Mellanöstern, Egypten, Mubarak, Det Muslimska Brödraskapet, ...

Otalade tal

Barry Rubin igen.
Smart kille med en ovanligt skarp iakttagelseförmåga – för att inte tala om hans slutledningsförmåga.

Den 27 maj i år satt han och slölyssnade till Hillary Clinton.
Han hade hört henne tala många gånger förut och visste att det hon säger oftast är glassigt och välpolerat men ack så förutsägbart.
Sedan hon blev utrikesminister har hennes roll dessutom inskränkt sej till att framföra Obamas personliga åsikter.
Detta är vad Hillary Clinton sade:

"With respect to settlements, the president was very clear... He wants to see a stop to settlements - not some settlements, not outposts, not natural growth exceptions... That is our position. That is what we have communicated very clearly... And we intend to press that point."

Barry Rubin lyssnade och tänkte över vad hon sagt och tyckte i slutändan att det åtminstone gav klara besked.
En jämförelse med Obamas och Clintons antydningar och ordval vad gäller Iran gav dock vid handen en avgrundslik skillnad i approachen.
Israel gavs order medan Iran gavs inbjudningar.
Om nu rätt ska vara rätt så borde Iran bevärdigas med samma klara budskap som Israel.
En variant kunde låta som följer:

"With respect to nuclear weapons and sponsorship of terrorism, the president was very clear... He wants to see a stop to nuclear weapons - not some nuclear weapons, not just the warheads, not just the missiles... That is our position. That is what we have communicated very clearly... And we intend to press that point."

Ingen har väl några illusioner om att få höra dylika krav från Obama, inte ens efter att alltför många iranier dött, sårats, blivit tillfångatagna eller helt enkelt bara försvunnit i den benhårda kampen mot förtryckarregimen.
Inte ens i kölvattnet av dessa ruskigheter orkar Obama ställa krav på den iranska regimen.
Det enda land han ställer krav på är Israel.
Enklast så.
Verkar denna besatthet möjligen bekant?

Syrien är ett land som både vill ha kakan och äta den.
Visst – går det så går det och det kommer säkert att gå alldeles utmärkt för detta tal kommer syrierna aldrig att behöva höra från Obama.

"With respect to Syrian sponsorship of terrorism, the president was very clear... He wants to see a stop to Syrian sponsorship of terrorism - not just training terrorists, not just financing terrorists, not just ordering them to attack, not just giving them safe passage across the border, not just against Lebanon, not just against Iraq, not just against Israel... That is our position. That is what we have communicated very clearly... And we intend to press that point."

Det skulle i så fall kräva en genuin tuffhet angående genuina tvistefrågor men något sådant är inte inplanerat i Obamas politiska agenda.
Barry Rubin är tveksam, många andra är också tveksamma och nu börjar också jag att tvivla på hans ämbetsmässiga kapacitet.

Den som inte klarar av att tala klartext när så krävs utan bara när han kan slå på en som redan ligger --- är han värd så mycket respekt, egentligen?

BLOGGPÄRLOR:
Sapere Aude: Obama motsätter sig rivning av det palestinska rikskanslietIsrael i Sverige: Israelisk sjukvård för araber
MXp: Palestinapropagandister mörkar svindel, Shame on you!
Garm: Obama förtydligar: Israel är problemet inte palestinierna
Mellanöstern aktualia mm: Israels brydsamma situation

Barry Rubin, Hillary Clinton, Barak Obama, Iran, Israel, Syrien, respekt, ...

DN D

Prioriteringar

Det är ju inte så att blogga har sin tid medan resten av livet har sin – även om man skulle kunna tro det.
Man bloggar ju om livet med alla dess skiftande krummelurer och krumbukter.
Ibland blir det dock så att det vardags-och jordnära blir alltför påtagligt och lyxen att skriva ner sina tankar får skjutas på framtiden.
Eftersom ’den eviga konflikten’ ser ut att bli allt evigare saknas heller inte material - så det är väl bara att sparka igång igen.

Jerusalem Post har en kolumnist vid namn Barry Rubin som är sällsynt redig och klar i sina tankegångar.
Han skrev så här häromdagen:
”By feeding the PA’s false belief that the West will pressure Israel into giving it a state in the borders it wants, without concessions, restrictions or even implementations of past promises, the US and European governments are doing a very effective job of sabotaging any possibility for peace.”

Tänk att så mycket sanning kan rymmas i en enda mening - även om det var en lång sådan - och tänk så många regionala framsteg som skulle uppnås om dessa sanningar blev uppenbara för vederbörliga beslutsfattare snarast möjligt.
De borde också låna ett öra till Israels bufflige men genomärlige utrikesminister, Avigdor Lieberman, som vid ett besök i en drusisk by förundrades över samma beslutsfattares prioriteringar.
Hur de i djupet av sina själar är upprörda över hus i Judéen och Samarien samtidigt som Nordkorea skjuter iväg den ena potentiellt livsfarliga missilen efter den andra och redan har glömt det plågade iranska folkets försök att bli kvitt sina plågoandar.

Prioriteringar var ordet.

Prioriteringarna för den skenheligaste av de skenheliga svenska organisationer, Diakonia, är dock glasklara.
De har tagit på sej uppgiften att förändra Mellanöstern enligt helmuslimska preferenser bl.a. med hjälp av de 13 miljoner dollar de fick under 2008.
Dessa pengar distribuerar denna organisation sedan vidare till de mest infekterade NGO’s i regionen, de som står för det största hatet, den svartaste snuskpropagandan och den grövsta rasismen.
Allt under den förljugna täckmanteln av ”mänskliga rättigheter”.

Diakonia har dock lyckats i ett avseende – att ge förljugenheten och falskspeleriet ett ansikte.
Att de dessutom gör det under täckmantel av religiöst patos gör deras business än mera osmaklig.
Det är inte alls konstigt att de anser sej behöva avlöna en policyhandläggare, typ Joakim Wohlfeil, för att smälla upp skygglappar inför sunt tänkande människor.

Alltså – har Sverige några planer på att spela en roll i Mellanöstern under sitt ordförandeskap i EU då kan en bra början vara att sopa bort den diakoniska dyngan framför egen dörr.
Detta vore en värdig prioritering som skulle öka Sveriges chanser att bli respekterat i alla läger.

Det vill säga - i alla sunda läger.

Barry Rubin, Jerusalem Post, Avigdor Lieberman, Judéen och Samarien, Nordkorea, Iran, Diakonia, Mellanöstern, NGO´s, "mänskliga rättigheter", förljugenhet, religiöst patos, Joakim Wohlfeil, ...

Kalkylerad blindhet

Jag läste nyss några artiklar (Caroline. B. Glick, Ari Shavit, Barry Rubin m.fl.) och kan inte undgå att fundera på varför mänskligheten blir alltmer självdestruktiv för var dag som går.
Det mesta går ju ut på att göra livet så eländigt som möjligt för andra - till vilket pris som helst.
Detta sker numera på ett så utstuderat sätt att vi som får hålla tillgodo med vardagshjärnor har svårt att lägga ihop två och två.
När vi läser artiklar av dessa sällsynta skribenter vars logiska tänkande befinner sej på den övre planhalvan levereras de saknade pusselbitarna även till oss medelmåttor.

För våra ledare handlar det ofta om en kalkylerad blindhet och dövhet och en vägran att befatta sej med uppenbara fakta.
Man kan ju inte låta fakta störa den egna agendan...

Detta kan enkelt rubriceras som prestige.
Kommer världens öde att bestämmas av prestige?

Obama är nu mitt uppe i sin Eriksgata och ler vackert där han drar fram.
Han utgår från att någon som vill andra väl kommer att behandlas väl – vilket tyvärr inte alltid är fallet.
Han anstränger sej för att göra allting tvärtemot hur Bush handlade eftersom det mesta gick åt skogen för den presidenten.

Bush misslyckades p.g.a. otrohet mot egna ideal och tafflig taktik – inte för att hans idéer var galna.
Obama däremot kommer att misslyckas just för att hans idéer är galna.

Han säger att USA är berett att leda - igen - men förstår inte att den muslimska värld han bugar så djupt inför inte är intresserade av att bli ledda av USA.
Det är de som vill leda USA och resten av västvärlden, och de är på god väg.
De är dessutom oberoende av tid och rum vilket är en oerhörd styrka.
Islamisterna kan gå långsamt fram och vägen kan vara knölig, men frammåt går det.

Naturligtvis är jag jävig men jag anser att både Netanyahu och Lieberman har en klarare och nyktrare världsbild än Obama, vilket i sej är ganska kusligt.
Kusligt därför att Netanyahu leder ett pytteland medan Obama leder ett jätteland.

Om jag ska hänge mej åt fromma förhoppningar så består de av möjligheten att Obama är intelligent nog att lyssna med öppet sinne till vad Netanyahu, Lieberman och även Peres har att säga när de kommer att ses framöver.
Vissa av Obamas krumbukter under dessa första månader kanske får rubriceras som försöksballonger medan Clintons uttalanden som bäst bjudit på blandat smågodis.

Om tidsfaktorn för den muslimska världen är oviktig så är den desto viktigare för väst.
Irans slutspurt mot den nukleära lyckan kommer inte att stoppas med vita leenden och en inbjudan till kafferep utan bara om de har något att förlora på att fortsätta.

Idag har de allt att vinna och när de väl vunnit kommer ingen att förstå hur det egentligen gick till...

Caroline B. Glick, Ari Shavit, Barry Rubin, självdestruktion, kalkylerad blindhet, prestige, Barak Obama, George Bush, USA, Benjamin Netanyahu, Avigdor Lieberman, Shimon Peres, Hillary Clinton, Iran, ...