Rönnbären är surare än vanligt

Kan man annat än förundras över USA i dessa dagar?
Är det bara småungar som bebor landet?
Småungar som aldrig tidigare fått ett nej.

Före valet var det något ljushuvud som utmanade Trump och ville han skulle lova att respektera valresultatet hur det än blev.
Trump undvek elegant ett ställningstagande och så var drevet igång.

Hur vågar han störa en fridsam övergångsperiod mellan den gamla och den nya regeringen?
Hur vågar han utmana en mångårig tradition?
Hur vågar han göra vad han själv anser vara bäst och inte bara vad andra säger till honom att göra?

Valet hade sin gång, segertal hölls och en ny dag bröt in.

Det tog några timmar att organisera sej och att få igång den cetrala plakattillverkningen men sedan var det full fart.
CNN var på plats och livet lekte.
Provokationerna blev grövre och alltmer våldsamma för de visste att CNN ville se blod.
Natt eller natt var uppviglarna på plats och visst kan man offra lite nattsömn bara lönen är bra.

Åter till tiden före valet.
Då blev Trump både reellt och virtuellt jagad för att han möjligen inte var beredd att acceptera valresultatet innan han förvissat sej om att allt gått rätt till.
Nu efter valet så har demokraterna brutit alla fördämningar när de inte bara förbannar valresultatet utan också tar lagen i egna händer.
Gråt och tandagnisslan förstärks av knytnävar och hot.
Allt i en salig "demokratisk" röra.

Jomenvisst - rönnbären är verkligen sura.

Fråga.
Var det någon som före valdagen hörde eller läste något om att det urgamla systemet med elektorer borde skrotas?

Inte ett ord.

Efter valet när demokraterna famlade efter första bästa syndabock så kom de ihåg elektorssystemet.
Där har vi boven.
Kör hårt.

Förstår de inte att de hade varit betydligt trovärdigare om de iscensatt den diskussionen före valet?
Alla andra förstår det i alla fall.
Nu handlar det bara om rönnbär.

Elektorssystemet är något som författarna till konstitutionen utarbetade för att även glesbygden skulle få information och möjlighet att påverka.
Lite omständigt kanske men systemet har visat sin bärkraft genom att ha överlevt alla val under alla år.

Låt oss säga att (vilket inte går att genomföra) demokraterna i morgon får igenom att endast en man - en röst ska avgöra vem som blir president.
Då skulle förmodligen Clinton vinna såvida man inte på allvar börjar kontrollera de miljontals valdeltagare som misstänks för olika typer av valfusk.
Långt ifrån alla stater kräver fotolegitimation.

Nu skyndar vi fram till nästa val om 4 år och då antar vi att - hör och häpna -  republikanerna får flest enskilda röster.
Hur ska ni då ha det kära demokrater?
Ska ni då återinföra elektorssystemet?

Jag bara frågar.

Någon skrev att demokraterna har inte varit så här sura sedan republikanerna tog ifrån dem deras slavar.
Det var länge sedan, 6 december 1865 för att vara exakt, då Georgia som sista stat ratifierade det trettonde tillägget i konstitutionen.

Nu är det dags igen.
Demokraterna varken upprätthåller en lugn övergångsperiod som de krävde av rebublikanerna eller visar respekt för kittet som håller staterna samman.
Åtminstone inte efter valet...

Räven vill komma in här på slutet och berätta att han tycker att rönnbären är ovanligt sura just nu.
Vad månne detta nu beror på?
Vi hörs.

Läs även andra bloggares åsikter om USA, Trump, Clinton, demokrater, republikaner, elektorssystemet, ...

Svårt för att fatta

Foto Bertil Adania

Ibland undrar jag om jag inte är klokare än alla politiker tillsammans...
Jag tycker inte alls det är konstigt att Trump vann valet, politikerna själva hade ju iscensatt utgången.
Trump hade bara att följa en lättavläst snitslad bana.

Lyssnar ledarna i USA mer på Wall Street och Saudiarabien än på 'Gerry Gruvarbetare' så blir ju Wall Street och de saudiska prinsarna nöjda medan 'Gerry Gruvarbetare' blir allt mer förtvivlad.
Vissa dagar ordentligt arg.
När han orkar.

Fortfarande fattar politikerna ingenting.

Liknande fenomen ser vi också i Sverige.
När människor upplever att de folkvalda (sug på det ordet) inte tar hand om de svaga i samhället som utlovat var så blir de aningens irriterade.
Att Svea på hemmet inte längre får sin dagliga promenad och att MS-sjuke Erik får mindre assistanstimmar är ett kritiskt tecken på att samhället inte längre tar hand om sina svagaste.
Sundheten och livskraften i ett samhälle regleras bland annat av hur det uppfyller de mest utsattas behov men när detta engagemang fallerar brister en av de viktigaste basbjälkarna samhällsbyggandet.

Fortfarande fattar politikerna ingenting.

Varje gång svensk media publicerar en hatartikel om SD så rusar väljarsympatierna i höjden.
Varje gång.
Rutin.

Fortfarande fattar politikerna ingenting.

Missnöje, besvikelse och uteblivna förväntningar är också politik och folk är både missnöjda, besvikna och utan förväntningar.
Jag talar inte om etablissemanget som nogsamt sett till att få sitt på det torra utan om de som under decennier blivit upplärda hur de ska känna, tänka och bete sej.

När baklänges kullerbyttorna blivit tillräckligt många så harklar sej 'Gerry Gruvarbetare' i USA, sträcker på ryggen och börjar se sej om efter någon som talar hans språk.
Folk är utblottade och skäms för sin situation och behöver någon som är villig att föra deras talan.
Man är trött på att aldrig få vara med och fatta beslut och ännu tröttare på att vara de som tvingas bära konsekvenserna.

Fortfarande fattar politikerna ingenting.

Ungefär vid den tidpunkten dök Trump upp/ned från sina skyskrapor och 'Gerry Gruvarbetare' och hans kompisar upptäckte att de förstod vad han pratade om.
Bara det.
De var gråtfärdiga över att det verkligen fanns någon som med kraft bakom orden ville göra något åt deras situation.

Vad är det då som politikerna inte fattar?

Det kan kort sammanfattas med att folk i gemen inte är dumma.
Varför de som fortfarande inte fattar eller förstår sammanhangen är de mest högljudda kan jag dock inte förklara.
Kanske försöker de överbevisa sej själva?

Jag har naturligtvis ingen aning om huruvida Trump kommer att bli en bra president men jag vet att han idag är ett svar på massornas behov och massorna är det viktigaste i ett samhälle.
Det är vi.
Börjar Trump dessutom leva upp till förväntningarna så kommer han att bli buren av folkhavet och någonstans där kanske ljuset börjar gå upp för dessa vanligtvis så erbarmligt trögfattade.
Vi hörs.


Läs även andra bloggares åsikter om Trump, USA, ...

Om att förändra världen

Varför säger alla (i alla fall några stycken) att jag ska börja blogga igen?
Tycker de att vad jag skriver är något de inte kan leva utan eller är jag bara bäst?
Klart jag är bäst men inte på att blogga och absolut inte bäst på att förändra världen.
Det finns andra som är mycket bättre på det men när jag tänker efter så är de inte så specielt bra de heller.
Speciellt urbota dåliga är de som liksom har det som jobb - att förändra världen.

Kan det vara så att de missat sitt uppdrag (att förändra världen alltså) och tolkat det hela som att förändringen själv är det viktigaste - inte i vilken riktning förändringen går.
Vi ser dagliga exempel på människor, de där stora människorna vi små förväntas se upp till, som förändrar världen i en allt mer hisnande kräftgång.

Just där tar sveket över.
När folkbildarna, som vet men inte vågar, förhärligar kräftgången genom att fläta in valium och bomull i sina texter avsedda för det stora folkhavet.

Det är ganska roligt det där med SD.
Hur övertidstimmarna blivit fler och fler när folkbildarna sliter sitt hår för att skapa ny vinklingar på SD's rysligheter.
Detta i samma takt som SD växer.
Bara för att man är folkbildare behöver man väl inte helt ha förlorat känslan för orsak och verkan?

Samma med fenomenet Trump.
I samma takt som de ädla går efter honom ökar hans försprång framför Clinton.

Fattar de då inte att det är en taktik som inte håller och varför håller den då inte?
Jo för att folk i gemen inte är så dumma som vissa önskar att de vore.

I USA är det nog naturligare för folk att reagera sunt men i Sverige tar det längre tid.
Här har stora delar av befolkningen växt upp i tron att pappa staten vet bäst och det bästa lilla du kan göra är att snällt buga och tacka.
Sluta tänka.
Detta fungerade hjälpligt för några decennier sedan men nu har bubblan både spruckit och möglat.
Nu - av naturliga skäl - är de svenskar som fortfarande orkar reagera trötta på att inte tänka.
Svenskarna har börjat tänka alldeles själva vilket så klart starkt måste motarbetas, smutskastas och förnedras.
Detta har så klart inte hjälpt och fenometen SD har skapats.

Hur var det nu då med SD's smutsiga rötter?
Jag säger bara - den som är utan synd kastar första stenen.
Vänster och havvänster - tag er i akt.

Nu har det blivit urakut att förändra världen, sparka ut dimridåerna och rensa luflagren men vem ska göra det?
Du?
Jag?

Förmodligen alla vi tillsammans som är trötta på att tvätta kejsarens obefintliga kläder igen och igen och föredrar overall och arbetskläder framför sfärisk chiffon.
Vi hörs.

Läs även andra bloggares åsikter om Folkbildare, Trump, Clinton, USA, SD, ...

Så har det hänt

Så har det hänt - att någon från de högre sfärerna dristat sej till att uttala vad alla vet sedan länge.
Att bakom det mesta elände här i världen gömmer sej avarter av islam.
"Gömmer sej" är kanske inte rätta ordvalet för de ger högljutt tillkänna att brotten de utför sker i just islams namn.
Namn som ISIS, Al Qaida, Hizballah, Hamas, Al Nusra, Muslimska Brödraskapet, The Talibans, Al Aqsa Brigaden, Boko Haram, Islamic Jihad, och PLFP hör vi dagligen talas om i nyheterna och det är inte i några uppbyggliga sammanhang.

Nu har presidentkandidaten Donald Trump högt och tydligt sagt vad alla vet.
Konstigare än så är det inte.
Möjligen då att han specificerade hur han tänkte sej ta itu med denna fatala soppa för att göra USA så säkert som möjligt för sina medborgare.

Donald Trump ansåg att muslimer inte utan vidare skulle ha fritt tillträde till USA innan det var utrett och utagerat vad som orsar den ena massakern efter den andra.
Det kan vid första påseendet synas inhumant men det är samma arbetsmetod som polisen utnyttjar sej av.
När ett brott begåtts stoppar man tillträde till brottsplatsen och ingen som varit i närheten får avlägsna sej innan polisen förvissat sej om att vederbörande inte har något ytterligare att tillföra utredningen.
Trump vill ha ett tillfälligt stopp på inflödet av muslimer tills det är klarlagt "vad som pågår" och att det finns ett verksamt instrument där vanliga hyggliga muslimer kan skiljas från mindre hyggliga muslimer som kommer till USA för att åstadkomma ond bråd död.
Idag är de instrumenten oerhört trubbiga och slöa.
Dessutom, vi väntar fortfarande på en massiv folkrörelse bestående av de hyggliga muslimerna där de otvetydigt fördömmer allt vad politiskt islamism heter.

I CNN har svallvågorna efter Trumps uttalanden gått höga.
I spetsen för dessa står Christiane Amanpor - vem annars.
Som vanligt väljer hon sina intervjuobjekt efter hur väl de kan artikulera hennes egna åsikter.
Ingen av de CNN medarbetare som idag höjt tonläget nämner med ett ord allmänhetens oro och rädsla för att islamister ska ta chansen att utföra nya massakrer i deras omedelbara närhet.
Detta noteras naturligtvis av det s.k. allmänheten.
Jag känner människor i USA som inte vågar delta i julfesten på sina arbetsplatser av rädsla för nya fräscha islamistattacker.

Donals Trump har sagt vad man inte får säga och naturligtvis fått det dövblinda etablissemanget mot sej.
Detta är inte riktigt sant men ändå...
Etablissemanget (ja ni vet vilka jag menar) vet mycket väl att det är avarterna av islam som orsakar de grövsta brotten mot mänskligheten idag men just det får man naturligtvis inte säga.
Skillnaden mellan dem och Trump handlar alltså egentligen bara om mod.
Mod att äntligen säga vad alla vet.
Metoderna kan alltid diskuteras men finns inte modet så finns ingenting.


Läs även andra bloggares åsikter om Donald Trump, muslimer, USA, radikal islamism, Christiane Amanpor, ...

Spretigt UNESCO

Foto: Bertil Adania

Lika spretiga som insidan på den här blomman var rubrikerna i Jerusalem Post häromdagen.

Dock avsevärt mindre tilltalande.

Tur att man har två ögon och två hjärnhalvor eftersom två uppenbarligt motstridiga rubriker skrek ut sitt budskap i felstil.

Huvudrubrik –' UNESCO delays exhibit on Jewish ties to Land of Israel. It could harm peace process' (UNESCO skjuter upp en utställning om det judiska bandet till landet Israel eftersom den skulle kunna skada fredsprocessen).

Rubriken strax under - 'UNESCO passes six resolutions condemning Israel' (UNESCO godkänner sex resolutioner som fördömer Israel).

Dessa resolutioner togs i maj förra året och är lika säkra kort som Kalle Anka på julafton.

Ren rutin utan minsta tankemöda.

Slutsats.

En utställning i positiv anda om Israels rötter anses av UNESCO skada fredsprocessen.

Sex resolutioner i negativ anda anses främja fredsprocessen.

Man kan ju inte tolka dem annorlunda eftersom de faktiskt togs utan några hänsyftningar till fredsprocessen.

Allt var klart, inbjudningskorten utsända och förtäringen beställd men då ångrade sej bruden.

Skulle inte detta sätt att fega ut kunna kallas för just - feghet.

Ursäkta men det där med fredsprocessen som syndabock tror jag inte ett ögonblick på.

Jag kan se lille Erekat, som alltid befinner sej i kulisserna av The Arab League, stå och viska i örat på

UNESCOs generaldirektör Irina Bokova. 

Han ömsom smickrar och ömsom hotar allt medan hon blir blekare och blekare och svettdropparna ruinerar den vanligtvis vattenfasta mascaran från Dior.

Hon försöker slingra sej genom att säga att "vi har ju lovat..." men Erekat är skoningslös.

Han kommer allt närmare, hans andedräkt blir hetare och hetare och till slut säger Irina med matt röst att "Visst, jag förstår. Ingen utställning. Ingen utställning alls. Vilken utställning?"

Så var det med den saken.

Påverkan och påtryckningar från stora delar av arabvärlden - inte bara av palestinierna - så hur skulle Irina kunna stå emot denna kompakta vägg?

Ett löfte till judarna väger lätt när övermakten höjer rösten.

Det är bara en sak hon kanske inte tog med i beräkningen när hon valde sida.

Hennes UNESCO kommer aldrig att vara vad det en gång var.

Det har nu fått en stämpel av feghet uppblandat med rädslor där förmodligen omsorgen om den egna plånboken spelat roll.

Det är inte lätt att ha med rasande vilddjur att göra som enkelt säljer sin själ för propagandapoäng.

UNESCO förlorade matchen, civilkuraget var noll.

Ytterligare en sak klingar falskt i den här makabra symfonin.

Några dagar innan beslutet från UNESCO publicerades så meddelade USA att de inte ansåg sej kunna stå som sponsor för denna utställning om judarnas eviga band till Israel.

Slutsatsen man kan dra av detta är att USA inte ställer sej bakom fakta där judarnas band till Det Heliga Landet exponeras.

Detta i sin tur visar att USA anser dessa band vara ett hinder i fredsprocessen.

Kerry försöker alltså få dessa naiva och godtrogna israeler att tro att han jobbar för ett lyckligt och säkert Israel men det går naturligtvis inte ihop med hans vägran att stå upp för judarnas rätt till sitt hemland.

Dags för israelerna att se bortom den där amerikanska vildvuxna kalufsen?!

Läs även andra bloggares åsikter om UNESCO, Jerusalem Post, peace process, The Arab League, Irina Bokova, Erekat, USA, Kerry, ...

Cirkuskonster

Medan den 32-gradiga nattliga hettan fortsätter att klibba sej fast så sprutar CNN ut nya, fräscha budskap.

USA ska börja krigsträna de syriska rebellerna - åtminstone ligger det ett förslag om detta vilket redan det är illa nog.

Så snällt av dem tycker alla 'fredsvänner' som älskar allt vad rebeller heter och suckar saligt.

Börja är kanske ett felvalt ord för rebellerna har redan tidigare fått USA-träning i Jordanien men nu ska de börja göra jobbet mera öppet och kanske rent av inbjuda veckopressen till verklighetsnära flerfärgsreportage.

Nästa rubrik som naturligtvis ingen kommer att bli upprörd över är att USA då kommer att träna bl.a. Al Qaida-rebeller.

Hur skulle de kunna undvika detta när allt fler rebeller svär trohet till just Al Qaida.

Vi har nu fått veta att en gränsstad mot Turkiet blivit erövrad av just Al Qaida-rebeller, staden Azaz.

Den staden har fungerat som länk för diverse hjälpsändningar till människorna i Syrien men nu kommer de att vara utlämnade till Al Qaidas eventuella goda vilja. 

USA ska alltså börja träna rebeller där Al Qaida för varje dag vinner allt större inflytande.

Låter detta klokt och normalt?

Ska USA träna Al Qaida för att vara säkra på att nästa gång de anfaller USA de inte kommer att missa Vita Huset/The Capitol Hill.

Den där åkern i Pennsylvania som flight 93 hamnade på ingick absolut inte i planerna.

Nästa gång ska det alltså ske med större precision.

Är Obama och hans klonade rådgivare helt säkra på att det är det amerikanska folkets vilja att bland övriga jihad-rebeller också Al Qaida-liknande grupper kommer att utbildas i krigföringens ädla konst?

Är de alldeles säkra på att detta ligger i USA's nationella intresse?

Själv tycker jag det låter som en desperat åtgärd som man tar till när man inser att något borde göras men inte vet riktigt vad.

Desperata åtgärder blir nästan aldrig lyckosamma eftersom konsekvenserna sällan är optimalt utredda.

Det räcker inte att känna sej fram i dylika sammanhang utan det krävs en vattentät strategi utan några som helst sprickor då den minsta lilla glipa kan resultera i en översvämmningskatastrof.

Hur har Obama tänkt sej välja ut vilka rebeller som ska få åtnjuta den amerikanska krigsträningen?

'Moderata' sa han men vad menade han egentligen med moderat i det sammanhanget?

Menade han FSA (Free Syrian Army)?

Om så är fallet så innebär det att äta upp en annan människas råa hjärta klassas som en moderat handling.

Kanske kommer den slutliga uppdelningen att ske med tanke på vilka som bär Al Qaida-uniform eller har små röda rosetter i håret?

Sedan dyker frågan upp vad som är syftet med den tilltänkta träningen?

Ska USA träna rebellerna i hur de på effektivast möjliga sätt kan ha ihjäl varandra eller hur de med specialutbildade hundar kan snoka reda på alawiter och kristna för att sedan eliminera dem på känt maner?

Jag ser det här skeendet som en blixtrande föreställning i - ursäkta - dumhet.

Jag undrar dessutom fortfarande vad människorna i USA tycker...

Sist idag kan vi läsa om EU-diplomater som blev stoppade när de ville överlämna 'välsignelser' från EU till palestinaaraber vid en illegal och numera raserad by i Jordandalen.
De var väl irriterade över att dagens mediacirkus enbart koncentrerade sej på araber norr och söder om Israel, i Syrien och Egypten, och så fick det verkligen inte lov att fortsätta.

Mitt i hela cirkusen måste de ha tappat hjälp-kompassen för det är i Syrien, lite högre upp på kartan... som behoven finns men någonting säger mej att där skulle EU-diplomaterna inte våga sätta sina små välputsade EU-skor.
Några miljoner verkliga flyktingar, nej tack. 

Best show in town, right?! 

Om jag skulle försöka sammanfatta så tycker jag det sker så många galna saker idag att det är svårt att ha förtroende för någon.

Folk inte bara pratar förbi varandra utan tänker förbi varandra.

Den som skriker högst, samlar ihop flest namn på en namnlista och som upprepar sina argument tillräckligt ofta är den som 'vinner'.

Vad som enligt urgammal hävd och praxis anses vara rätt och riktigt får sällan en chans.

I stället ger man drevet fria tyglar.

Kanske ligger det mer än vad man vid första anblicken förstår i vad israelerna säger - bry dej inte om att alltid få rätt, handla klokt i stället.

Läs även andra bloggares åsikter om CNN, USA, Syrien, rebeller, Al Qaida, Obama, Free Syrian Army, EU, ...

Drömläge - stjärnläge

Jag erkänner att jag är ganska fascinerad av Putin.

Han är med all sannolikhet en mansgris men inga drifter i världen får honom att vandra ens några grader ur kurs.

En spikrak liten kille.

Jag undrar hur en man så helt utan charm och karisma två gånger kunnat bli vald till statschef i ett stort och viktigt land medan i USA deras nuvarande president blev vald enbart på grund av sin charm - nästan i varje fall.

Visst, det är mer Hollywood-glitter i USA och vintrarna i Sibirien är fortfarande bistra så referensramarna när man väljer president är ganska olika.

Putin har fått Obama att blekna under senaste veckan och nu har Putin honom i ett skruvstäd vilket är en sprillans ny position för Obama.
Putin kan leka med sin sprattelgubbe och ställa vilka krav han vill med vetskapen att Obama behöver honom nu mer än någon någonsin behövt Obama.
Grymt hur snabbt det kan gå när någon nått gränsen för sin förmåga.

Det ska bli intressant att följa hur Putin kommer att utnyttja sin nya status och bli inte överraskad om vad som verkade omöjligt igår går som en dans i morgon.

Strax efter att vi såg den första stjärnan på den rosa kvällshimlen ljöd shofaren.

Eftersom vi satt utanför synagogan mer eller mindre på gatan så hördes den ganska svagt men en shofar är alltid en shofar och är intimt förknippad med Jom Kippur.
I den svenska Bibeln kallas Jom Kippur för Försoningsdagen och i samband med den talas det om basunklang som väl var det närmaste man kunde komma de ödesmättade stötarna från ett vädurshorn.

En synagoga är inte alls som en kyrka, inte ens som en frikyrka.

Man kommer som man är, går in och ut efter behag, småpratar i grupper samtidigt som det som sker i händelsernas centrum fortskrider.

Som ett hem.

Dörrarna står vidöppna och både barn och hundar kilar in och ut även om hundarna väl aldrig lyckades komma ända fram till ritualernas hjärta.
Där fanns gubbar och unggrabbar i virkade kippor, vita kippor och svarta kippor men bland kibbutsens eget manfolk såg jag väl mest kepsar den kvällen.

Några besökare stoltserade i traditionella svarta hattar tillsammans med kibbutsnikar med enbart lockarna på huvudet.
Någonting för alla.

Plötsligt sa min väninna - se den första stjärnan!

Mycket riktigt för när jag tittade upp såg jag mellan takets sladdar och antenner Noga/Venus som berättade för oss att vi nu fick vänta ett år till nästa Jom Kippur.
Strax därefter ljöd shofaren och folk började sakteliga dra sej hemåt till ett par helt vanliga dagar innan nästa högtid inleds på onsdag kväll.
Succot.

Från någonstans på kibbutsen hörs redan de typiska ihåliga hammarslagen mot träplankor från de som inte kunde vänta en sekund längre med att bygga sin succa.

- Den lilla skolflickan kom hem till sina föräldrar och sa att hon ville bli jude...

Naturligtvis undrade hennes mycket icke-judiska föräldrar varför detta nu då?
Jo för de har så många mysiga helger och ibland får de till och med stanna hemma från skolan.
(Detta tilldrog sej i USA där de fortfarande har respekt för traditioner.)

Putin tror jag att jag lämnar nu, han verkar ju klara sej bra på egen hand.
Det ska bli spännande att se i vilka trådar han tänker dra och hur han i övrigt tänker handskas med Obama.

Det är förändringar på gång och idag är Putin kung.

Läs även andra bloggares åsikter om Putin, Obama, Jom Kippur, shofar, Försoningsdagen, USA, ...

I väntrummet

... eller teorier och sorkhögar

Väntrum är ofta trista historier.

Plaststolar och sönderlästa heminredningstidningar som ingen egentligen läst – bara bläddrat i.

En tavla med byns kyrka och ett par högst ointressanta krukväxter.

Rent och välpolerat men utan själ.

Det jobbigaste med väntrum än naturligtvis det man kommit dit för att vänta på.

Tandläkarborren, läkarens besked eller ett avslag på en ansökan.

Man bläddrar synbarligen intresserad bland elektriska installationer och ytbehandlingsmaterial för att inte visa sina med-väntare att man på något vis är orolig.

Man tittade liksom bara in...

I Israel är det helg nu och inga krig så långt ögat når.

Nåja, bara några stenkast längre bort rasar diverse krig som man helst inte vill tänka på medan vi själva sitter i väntrummet och oroar oss för vad som eventuellt komma skall.

Fattar ni?

Ungdomar som gör lumpen undrar om de om några dagar kommer att skumpa runt inne i en stridsvagn.

Mammor och pappor som tacksamt skulle se sina ungdomar drabbas av snuva, nackspärr eller annat för att med åtminstone halvgott samvete kunna hållas kvar hemma.

Inte ens officerarna i armén undgår detta väntrum.

De kan visserligen grilla sin kyckling men de äter den i omedelbar närhet av en öppen telefon.

Jag läser artiklar och lyssnar på diskussioner där det ältas om det väntade anfallet är värt sitt pris men blir inte klokare för det.

De verkar prata om en massa olika saker.

Att ge Assad en läxa, att ta ifrån honom möjligheten att i fortsättningen använda sej av giftgas och långdistansraketer.

Att stärka rebellerna inklusive Al Qaida – att inte stärka Al Qaida – att blunda för Al Qaida...

Att visa Iran att USA står vid sina ord, att låta Hezballah förstå att om deras raketer börjar falla över Galiléen deras saga är all men framför allt ge Assad en tydlig vink om att hans tid vid makten bestäms av hans eget fortsatta handlande.

Att Israel tillsammans med Hizballah med både tyst och högre röst håller tummarna för Assad visar väl om något hur galet det mesta gått.

Värre än den berömda rödgröna röra Carl Bildt en gång gav vingar.

Ett litet anfall ger mindre negativ press men mindre positiv effekt.

Ett större anfall riskerar en samlad negativ press men kanske ett säkrare Mellanöstern – eller motsatsen.

Det är ungefär detta Kongressen ska diskutera och sedan besluta om utifall de nu har någon uppfattning alls vad omröstningen gäller.

 Ingen lösning är perfekt och ett amerikanskt anfall på Syrien kommer att vara långt ifrån perfekt.

Möjligen något bättre, eller sämre, än inget anfall alls.

Man tager sig för pannan... och jag tror faktiskt jag föredrar att sitta kvar i det trista väntrummet ett tag till, det finns fortfarande ett par heminredningstidningar jag inte hunnit bläddrat i.  

Just nu känns det som om varje framtida äventyr kommer att förvärra situationen, åtminstone göra den osäkrare och med detta för ögonen är jag inte beredd att rösta på Obama – om jag nu hade fått göra det.

Skulle jag gå efter magkänslan så skulle hela Mellanösterna läggas in i frysen tills alla otrevliga småkryp vittrat sönder.

Sedan skulle rejält folk kunna bygga upp denna osaliga del av världen enligt sundare principer och i bästa fall göra den normalt trivsam och anständig.

Vägen dit verkar idag mest bestå av teorier och sorkhögar.

Inga autostrador här inte.

Läs även andra bloggares åsikter om Israel, Assad, Syrien, Al Qaida, Hizballah, Iran, USA, Mellanöstern, Obama, ...

Efter Obamas Kongress-bomb

Jag har läst och hört många förklaringar och bortförklaringar idag varför vad som hände i lördags kväll hände.

Många har varit djuplodande, en del har varit försök till att vara djuplodande medan andra mest försökt hitta någon att kasta sin frustration på.

Just när de flesta hukade inför det kommande slaget så drog Obama i bromsarna.

På något vis kändes det som ett slag i ansiktet.

Vi hade samlat det lilla mod vi möjligen hade inför det okända, dragit luckorna för fönstren och väntade.

Då – ingenting.

Ni kan läsa om alla möjliga förklaringar, allt från Obamas besvikelse över utebliven koalition till hans konstitutionella ovilja att visa att USA är starkare än någon annan.

Teorierna staplas på varandra.

Jag såg ett inslag i CNN för ett par dagar sedan där en blek (faktiskt), ängslig och tillbakadragen Obama gav alla skäl han hade för att slå till mot giftmördarna i Syrien.

Obama gav dock intrycket att han endast levererade inlärda fraser och egentligen hatade vad han höll på med.

Han var mycket noggrann med att understryka hur liten attacken mot Syrien skulle komma att bli, den skulle bli så kort att den knappt skulle komma att märkas...
Som en vindpust.

Jag tyckte nästan synd om honom.

Det påminde mej om när man var liten och tvingades be om ursäkt för något trots att man inte alls varken ångrade eller var ledsen för vad man gjort.

Någonting påklistrat från utsidan.

Vilken skillnad i attityd och framtoning det var när han dagen efter i Vita Husets trädgård meddelade att han beslutat att involvera Kongressen.

Stark, självsäker och övertygande.

Någonting hade hänt mellan dessa två tillfällen.

Vad detta kan ha varit vet ytterst få och inte heller jag tänker spekulera men det var som att dra i handbromsen på 23.59.59.

Luften gick ur världssamfundet och beroende på grad av inblandning och preferens var man antingen besviken eller lättad.

Eller båda.

Obama hade i den första videon uppenbarligen kalla fötter men kom sedan på den strålande idén att låta någon annan ta smällen om hans tilltänkta äventyr i Syrien skulle gå åt skogen.

Han begär nu att Kongressen ger sitt stöd och därmed kommer de också att vara ansvariga, åtminstone medansvariga.

Innan hans koalitionsbyggande raserades hade nog Obama tänkt löpa linan ut på egen hand men plötsligt stod han där ensam.

Vilken tur att Kongressen då finns till hands och kan hålla honom i handen medan han lär sej spela på de stora killarnas planhalva.

I det här läget är naturligtvis marknaden för rykten lukrativ och påståendet att det var rebellerna som utlöste senaste giftgasattacken med hjälp av vapen från Saudiarabien är förmodligen en groda.

USA säger att de vet att Assad är den skyldige men vi vet inte vad de bygger sitt vetande på.

Förresten, kanske är USA's påståenden om att de vet... också bara grodor.

Nu finns det plötsligt tid för folk att snygga upp och förbereda sina skyddade rum och slänga ut diverse bråte från skyddsrummen.

Kibbutsen hade förutseende nog lämnade detaljerade instruktioner i våra postfack igår och det känns tryggt att det finns några i närheten som bryr sej.

Ingen jag pratat med tror att några vedergällningsaktioner kommer att nå oss men så länge ingen kan lova så behåller vi säkerhetsbältena på.

Jag tycker inte om att åka båt för jag blir så gruvligt sjösjuk och eftersom ingen kan lova att det inte kommer att bli något gung så avstår jag.

En attack på Syrien kan jag inte lika enkelt avstå från men jag kan ta på flytvästen... eller göra som de flesta andra – säga att jag inte tror att någonting kommer att hända när någon frågar.

Det är en fråga om attityder, inte om krig.

Hoppas jag.

Läs även andra bloggares åsikter om Obama, Kongressen, Vita Huset, USA, Syrien, Saudiarabien, ...

Goliath mot Goliath i Syrien?

Nu börjar jag bli nervös...

Rubrikerna talar idag om att USA möjligen kommer att blanda sej i inbördeskriget i Syrien.

Någonstans vill jag tycka att det vore bra men nej, det gör jag inte – av ren självbevarelsedrift.

Ett klart egoistiskt förhållande till omvärlden men det känns definitivt roligare att jobba i trädgården om tecknen i skyn visar på ett fortsatt lugn och en fortsatt lummig grönska.

Om USA ingriper i Syrien så vill naturligtvis de syriska ledarna visa sitt missnöje och eftersom USA ligger så långt borta och de knappast kan skjuta Obama så blir det 'den lille satan' som får ta smällen.

Israel kommer med all säkerhet att få ett raketregn över sej av sällan skådat slag.

De gasattacker som använts i det syriska inbördeskriget är bara en försmak av vad israelerna kommer att få smaka då.

Förmodligen.

En annan aspekt på amerikansk inblandning är hur Ryssland och Putin kommer att reagera och möjligen också agera?

Har ni tänkt på det?

Jag tror inte att Putin kommer att nöja sej med att vara åskådare vid en sådan händelseutveckling och då blir det inte David mot  Goliat utan Goliat mot Goliat.

Vågar och vill USA gå i närkamp med den rysktalande Goliath?

Detta medan Assad avreagerar sej på Israel.

Nästa dag.

Nej USA har inte lagt planerna på hyllan men kanske inte direkt skärpt dem heller.

Folk säger nu alltmer bestämt att giftgas har använts i Syrien och egentligen kan det kanske kvitta vem som använde den.

Läget där är nu så desperat att den som kommer över denna vara använder den.

FNs utsände har idag besökt stället för attacken men kanske ännu viktigare är de prover som sändes ut från Syrien för analys redan första dagen.

Om det visar sej att man i resterna av en artilleripjäs finner giftgaspartiklar så pekar det mot Assads regelrätta armé men just nu är ingen utan skuld.

Vad ska då israelerna göra?

Vi lever liksom i en liten skyddad verkstad medan ruskiga saker pågår runt de flesta av våra gränser.

I kväll är det definitivt mer aktivitet i luftrummet än andra dagar.

Idag kom rubriken jag redan igår såg framför mej när jag började skriva på det här inlägget.

Syrian official: "Israel will come under fire if Syria attacked" top member of Assad's party warns, "we have strategic weapons aimed at Israel".

Jo käre 'top member', det vet vi.

Vi känner mycket väl till att era raketer är riktade mot oss och vi gillar det inte så att skrämma oss har ni i alla fall lyckats med.

Vi vet också att era bröder i anden, Hizballah, är väl rustade och jag erkänner gärna att jag inte gillar det heller.

Kärnfrågan är hur israelerna planerar att ta dem ur illusionen att de skulle kunna förstöra och förinta Israel.

Även om jag visste svaret skulle jag inte avslöja det här utan det får bli en liknande överraskning som då Israel vann ett krig på 6 dagar mot en kvantitativt övermäktig fiende.

Dagens fiender till den judiska staten är väl rustade rent materiellt men skillnaden ligger i motivationen.

Om Syrien, Iran och Hizballah förlorar så kryper de bara tillbaka till sina hålor och slickar sina sår men om Israel förlorar så finns det inte mer.

En motivation så god som någon.

Som avslutning lite svart ironi.

Att det skulle behövas en giftattack för att USA skulle få sina prioriteringar rätt.

Palestinierna är inte världens medelpunkt, inte ens Mellanösterns, även om de varit ute och röjt idag så att soldater var tvungna att bistå andra soldater för att rädda livhanken.

Dålig stil men ger de sej in i leken får de leken tåla.

Ingen tvingade dem ut att kasta ner stenblock och järnrör från hustaken på israelerna.

USA inser kanske nu att palestinierna är ett fejkat problem medan Syrien är ett grymmare och ett allt mer växande problem.

Läs även andra bloggares åsikter om USA, Syrien, Obama, Ryssland, Putin, Goliath, Assad, giftgas, Israel, FN, Hizballah, Mellanöstern, ...

USA i världen - åtminstone i Mellanöstern

Det har inte hänt så många gånger att jag skrivit om USA, det är liksom för stort och för ogripbart.

Klart att Obama fått sina snubbor men här kommer nu en lekmans funderingar kring fenomenet världens enda stormakt.

Jag börjar undra hur USA egentligen mår?

Är de fortfarande en stormakt trots att de är på defensiven på de flesta håll i världen?

Gillar de inte att vara en stormakt?

Klarar de inte av att vara en stormakt?

USA startade ett krig i Irak och fick snart de se sina soldater bli brickor i interna religiösa och dessutom urgamla fejder.

De började tröttna och bestämde sej för att ta hem sina killar och tjejer.
Inte för att det är lugnt där nu utan för att det amerikanska folket inte längre är berett att se kistor komma hem i utbyte för i stort sett ingenting.

Stam-och religionskrigen fortsätter och dagar utan attentat i någon form är sällsynta.

Afganistan har sett en liknande utveckling där man tar hem sina trupper – inte för att situationen i landet tillåter det utan för en princip.

Har presidenten sagt att USA ska lämna landet ett visst år så kan inte bagateller som ett allt mer förskräckande inbördeskrig rucka på denna princip.

Dålig strategi eller brist på strategi?

Inte vet jag.

Vad gäller tragedin i Syrien så säger USA ett men gör sedan raka motsatsen vilket betyder – ingenting.

Kanske är det rätt att göra ingenting i Syrien eftersom det är svårt att finna 'the bad guy' och 'the good guy' inom Syriens gränser.

Det handlar snarare om fenomenet att båda parter är lika goda kålsupare – på ett ungefär.

Resultatet blir dock en enorm förtroendeklyfta och USAs ställning i arabvärlden är så låg att man numera öppet och obehindrat grovskämtar om Obama och hans allt underligare piruetter.

Om Egypten är det svårt att sia för där är läget fortfarande oklart.

Det underliga är att landet förlorat USAs stöd när äntligen någonting görs åt dess katrastrofala säkerhetssituation.

När det äntligen görs något överhuvudtaget.

Sinai som var på god väg att bli ett terrorns ingenmansland håller på att rensas upp och islamisternas Gaza börjar hållas i de tyglar de gjort sej förtjänta av.

Att USA föredrar den menlöse Morsi som inte blev färdig till någonting får väl ses som ett offer på den heliga demokratins altare.

Iranierna kräver respekt av USA men får i stället saktioner så de har slutat prata med varandra.

Iranierna förstår inte att de måste möta USA på halva vägen om de ska få denna respekt så ingenting händer på den fronten heller.

Detta om delar om arabvärlden.

Nu till den del av världen vi tror, trodde i alla fall, att vi kunde "läsa" med lite större förståelse.

Ryssland.

Obama tycker inte om Putin och Putin tycker inte om Obama.

Därför kan de inte enas om någonting för det blir strax personligt och några som kommer i kläm är den syriska befolkningen.

Säkerhetsrådet har blivit ett ställe där man krampaktigt håller sina ställningar med resultat att Assad och rebellerna (vilka de nu är?) fortsätter att mörda människor och skövla landet.

Nu senast gällde dragkampen med Putin en kille som ansåg han hade en mission att fylla, Edward Snowden.

Putin gjorde inte som Obama ville, Obama sparkade bakut och på den vägen är det.

Vad jag undrar över är vad Putin har i kikaren?

Han ska snart hälsa på i Iran, Assad håller han om axlarna och på alla ställen i arabvärlden där Obama tvingas ta ett steg tillbaka tar Putin ett steg framåt.

Kommer Syrien möjligen att bli katalysatorn?

Putin beväpnar Assad medan USA stöder rebellerna och om detta får fortsätta så är väl 'boots on the ground' inte samma utopi som det är idag.

Två tjuskalliga ledare kan lätt börja skalla varandra på ett mera närgånget sätt och då gör vi andra nog bäst i att hålla oss på avstånd.

USA är inget dåligt land men har i händerna på en (milt sagt) underlig ledare får ryggraden knäckt.

Eftersom ryggraden inte är helt av så går den att reparera även om vissa funktioner inte kommer att vara helt fullgoda över en ansenlig tid.

Konvalescenttiden kan inledas först efter nästa presidentval och kommer inte att bli smärtfri. 

Den är dock av största vikt för hela världen.

Läs även andra bloggares åsikter om USA, Obama, stormakt, Irak, Afganistan, Syrien, Iran, Egypten, Morsi, Putin, Ryssland, Assad, ...

Ett flaggskepp i gungning

             

"De e möcke nu" som en av Galenskaparna (tror jag) en gång sade.

Syrien (som ingen längre pratar om), Egypten (som gräver sej allt djupare ned i sitt hål), Iran (som stryps av sanktioner men ändå fortsätter att växa - i sina egna ögon) och så ska ju israelerna och palestinierna "förhandla" nu igen.

Ordet "förhandla" står inom citationstecken eftersom erfarenheten visar att det inte kommer att bli några förhandlingar utan i stället ett köpslående med strategi och taktik som främsta vapen och där prestige sätter stopp för förnuftet.

Egentligen har allt i denna soppa samma ingredienser och Obama gillar att röra om i den lite nu och då, allt eftersom vindarna blåser.

Detta tog den alltid lika träffsäkre Barry Rubin fasta på i en rapport som nu är ett par veckor gammal men trots det rykande aktuell.

Rubin skriver om bl.a. Egypten och han frågar sej vad som egentligen är USAs politik gentemot det landet?

Som det ser ut idag så stöder USA en anti-amerikansk, anti-kristen, anti-semitisk, anti-kvinnor och anti-gay regim men sådana petitesser kommer naturligtvis inte att störa Obamas inre krets.

Rubin får genom några korta meningar till det ganska elegant.

Amerikaner och andra som fortfarande tror att om USA lyfter ett finger så bävar himlakropparna bör läsa och begrunda följande.

- Den iranska regeringen vill inte alls att USA ska hjälpa dem nå en överenskommelse vad gäller deras kärnvapenambitioner.

- Den palestinska regimen vill inte alls att USA hjälper dem fram till en tvåstatslösning.

- Den syriske diktatorn Assad vill inte alls att USA ska hjälpa till med en diplomatisk lösning om vem som ska styra Syrien.

- De syriska rebellerna vill inte alls att USA ska hjälpa dem fram till en demokratisk stat i Syrien.

- De egyptiska islamisterna vill inte alls ha någonting med USA att göra, bara ha deras pengar.

Varför är detta så svårt att förstå?

Ta t.ex. palestinierna som varje dag satsar stor tankemöda på att hitta nya ursäkter för att inte behöva förhandla med israelerna.

Detta har pågått under så lång tid att ingen borde kunnat undgå dessa piruetter, såvida man inte medvetet bortser från obekväm information.

Sista konstaterandena av Rubin är något mera sötsura.

"Riktigt olycklig blir du när du förstår att Irans regim är smartare än USAs regering.

Botten av olycka är dock när du förstår att både Irans, Det Muslimska Brödraskapets, al-Qaidas och Turkiets ledare är smartare än USAs."

Obama har det inte lätt och hans egotrippade självkänsla får sina törnar var gång Rubin riktar strålkastarljuset direkt i hans teleprompter.

Inte många av Obamas uttalanden klarar den ljusterapin men etablissemanget skyndar sej att dämpa belysningen för en soppa bestående av skumma ingredienser blir bäst om den får sjuda just i skumrasket.

Jag vet inte vad resultatet kommer att bli av dessa high profile-demonstrationer i Kairo?

Att bli av med Morsi gick snabbare än jag väntat mej vilket förmodligen visar på graden av frustration hos egyptierna.

Annat var det på Mubaraks tid.

Att bli av med honom tog hela 18 dagar trots att Obama spolade honom i ett tidigt skede.

Den karlen hade onekligen mer substans än den menlöse Morsi även om han inte direkt var en demokratins förespråkare... men det var ju å andra sidan inte Morsi heller.

Demokrati är svårt för vad som menas med demokrati i Mellanöstern förstås sällan som demokrati i väst och den demokrati som väst tillämpar förstår man sej inte alls på i Mellanöstern.

På Mubaraks tid, när marken gungade under hans fötter, var det Obama som fällde de avgörande orden som tvingade den åldersdigre och ganska krasslige diktatorn att gå.

Så han gick.

Nu när Morsi suttit på tronen ett år och gemene man var grundligt trötta på både honom och hans muslimska bröder så fanns det ingen Obama som bad honom gå.

Varför?

Jo, därför att Obama varken är trött på Morsi eller på de muslimska bröderna.

I stället fick Egyptens gedignaste maktfaktor, armén, göra jobbet.

Bra eller dåligt för Egypten får framtiden utvisa – det landet har inte bråttom, pyramiderna byggdes inte igår.

Obamas flaggskepp när det gäller arabiska vårkänslor är i gungning och var gång han rör om i soppan gungar det etter värre.

Tänk om folk, både stora och små, kunde låta bli att lägga sej i vad de ändå inte begriper.

Detta sagt med tanke både på Obama och Ashton.

Har någonting de rört vid någonsin blivit guld?

Jasså, inte det.

Då så.


Läs även andra bloggares åsikter om Syrien, Egypten, Iran, Israel, palestinierna, Barry Rubin, Obama, USA, Morsi, Mubarak, Mellanöstern, ...

Ritualen

Det här kommer verkligen inte att bli något orginellt blogginlägg eftersom det handlar om något som upprepas med stor regelbundenhet och som i varje fall jag upplever som pinsamt.

Jag syftar på RITUALEN.

Abbas ska blidkas med gester på Israels bekostnad – igen.

Uppriktigt sagt så tycker jag det känns lite barnsligt, som att dela ut gottpåsar till en bunt trilskande ungar för att få dem att uppföra sej.

Man skulle naturligtvis också kunna kalla det mutor.

Det handlar inte ens om gamla idéer i ny tappning utan vad de dammar av är gamla idéer i lika gammal tappning.
Idéer som aldrig fungerat eftersom de är ologiska till sin karaktär och inte tar hänsyn till människors inneboende rättskänsla.
Det ska inte gå att i efterförloppet säga - ha, nu gick de allt på en nit!
- Hur många plötsligt frisläppta palestinska brottslingar har inte sagt så till sina polare om de godtrogna israelerna.

Abbas å sin sida betraktar USA som sin privata jultomte och kräver att de ska pressa Israel till eftergift efter eftergift efter eftergift... 

Kan inte vuxna människor gå raka vägen fram till ett förhandlingsbord och helt enkelt börja jobba?

De enda 'gester' israelerna fått av palestinierna är elakartade raketsvärmar från Gaza, bomber och granater uppblandade med de mycket populära stenkastningstävlingarna mot passerande bilar.
Vissa av de martyriserade självmordsbombarna (som också kan räknas in bland de 'gester' palestinierna varit så generösa med)

kallas numera "Palestinas brud", vilket visar hur stolta de är över dem?

Detta låter ju ganska sandlådeaktigt, att de är stolta över sina mördare, men detta är vad israelerna har att kämpa mot dagligen.

Det är inte svårt att förstå att allt färre tar palestinierna på allvar.

Jag menar att vill palestinierna att omvärlden ska betrakta dem som ansvarskännande vuxna så får de sluta med sina 'gottpåsar i sandlådan-beteenden'.

Har de inte en enda kille med stake i som kan dra dem lite lätt i örat och föra fram dem till förhandlingsbordet, dra ut stolen och med en lätt puff få dem att sätta sej ner?

En sådan prestation hade varit värd ett Nobel-pris.

Palestinierna vill ha gester men i ärlighetens namn – hade det inte varit bättre med ett hyfsat resultat efter en väl genomförd förhandlingsomgång.

Ritualer är bara ritualer och gester är bara gester och ingetdera kan mäta sej med verkliga och bestående resultat.

Läs även andra bloggares åsikter om Abbas, Israel, USA, Gaza, 'Palestinas brud', palestinierna....

Libyens 'change'

Bilden visar ett prov på vad som kallas 'Libyan Desert Glass' eller Libysk meteorit-sten vars fantasieggande historia kan vara värd en stunds googlande.

Världens reservationslösa kärlek till de libyska rebellerna påminner starkt om amerikanarnas reservationslösa kärlek till Obama.
Obamas slagord i sin presidentvalskampanj var ’change’.
Rebellernas slagord är också ’change’.
Inte småslantar utan förändring.

Eftersom ingen i USA frågade vilken förändring Obama hade i sinnet, bara ’change’ rakt av, så fick de heller inte den förändring de hoppades på.
Det är väldigt behändigt att ropa på förändringar utan att precisera sej för då är man fri att hoppa på det tåg som verkar få flest passagerare och får på så vis en garanterad plats när kakan ska delas.

I Obamas fall körde tåget antingen på halvfart eller glömde stanna vid vissa stationer och massorna fick nöja sej med enbart kaksmulor.
Hur utfallet blir i Libyen vet vi först när vi har facit i hand.

Vad vi ser i Libyen just dessa timmar är verkligen förändringens vindar.
Dessa klaner, stammar och familjer som lyckats enas i kampen mot en gemensam förtryckare är värda all respekt.
Betydligt mindre respekt inger NATO som för sitt liv inte ville smutsa ner sina små fingrar utan inskränkte sej till att agera från ett bombsäkert fågelperspektiv.

Många frågar sej naturligtvis hur fortsättningen i Libyen kommer att se ut och en intervju med informationsministern i övergångsregeringen (TNC) gav en bild av ganska realistiska förväntningar som ingav förtroende och det är väl en början så bra som någon.

Jag har full förståelse för att när man nått sitt mål efter månader av skitigt krigande så är man inte speciellt finkänslig när det gäller bordskick och annat civiliserat uppträdande.
Vi såg efter att Gadhafis compound penetrerats av rebellerna hur de ’tog hand om’ drivor av tunga vapen som de sedan sprang hem för att experimentera med.
Man helt enkelt plundrade vilt och det var inte skinnjackor eller märkesjeans som bytte ägare utan livsfarliga vapen som de oftast inte hade en aning om hur de fungerade.
Detta är en orsak till oro, speciellt om det bryter ut småkrig mellan rivaliserande grupperingar spetsad med oerfarenhet och bristande utbildning i att handha dessa vapen.
Att göra vardagslivet säkert för den vanlige libyern är en uppgift som inte bör vänta.

Gadhafi då?
Bli inte förvånade om han kommer att bjuda på en överraskning eller två.
Hans tänkande och planerande ligger långt från västerländska tankemönster och trots surrealistiska framträdanden har ingen kunnat idiotförklara honom.
Han kanske inte var så pigg på det men var nog tvungen att till slut ändå inse att vad som hände var ofrånkomligt och han vidtog förmodligen lämpliga åtgärder för att rädda sitt skinn – och kanske lite till?

Sedan kan man ju roa sej med att dra ut vissa förlängningar av upprorstendenserna främst i den arabiska världen.
Ingen tror väl att det enbart kommer att handla om uppror mot arabiska diktatorer i framtiden.
Vad kommer att hända när massorna i Ryssland inser att de med gemensamma krafter faktiskt har en chans att få bort en hatad ledare.
Hur kommer Kina att handskas med samma problem?

Kommer de att använda sej av samma handbok som Bashar Assad använder sej av i Syrien?

Folkhaven vet nu att till syvende och sist så är det de som sitter inne med makten där makten inte redan demokratiserats.
Jag misstänker starkt att vissa diktatorer är aningens nervösa idag...

Att tro att Libyen ska bli en mönsterstat år 2012 är nog inte särskilt verklighetsförankrat men om de kunde få det bara lite bättre, lite säkrare och lite tryggare än vad de hitintills haft det så var det kanske ändå värt all svett, stank och dynga under den obarmhärtiga ökensolen.

Ett Libyskt 'change'.

Läs även andra bloggares åsikter om Libyen, Obama, libyska rebeller, USA, NATO, TNC, Gadhafi, Ryssland, Kina, Assad, ...

Enighet - tills döden skiljer oss åt, eller åtminstone till september

Bilden är från den tidigare enighetsdeklarationen i Mecca 2007.

Kanske har de lärt sej av erfarenheterna att inte trassla in sej i några lakan den här gången.


Den nya innebörden av ordet enighet är numera att man enats om att säga att man är eniga.
Fråga palestinierna.
I samma veva kan du fråga dem vilka som numera har hand om deras säkerhetsstyrkor.
Frågan är mycket brännbar, som du snabbt kommer att märka, eftersom det är en av de många saker de absolut inte är eniga om.

Om man blandar äpplen och päron så får man fram någon sorts hybridvariant och nu sitter vi där med en hybridenighet enligt ett mycket sofistikerat palestinskt koncept.
Hybrider måste dessutom ha varit en bristvara under en längre period om man får döma av omvärldens glassiga välkomstparty.
Det viktigaste är nu att hålla hybridchimären uppe fram till palestiniernas stora dag i FN i september och med viss möda och mycket krumelurande kan de eventuellt gå iland med det.

Om världens ledare inte har något annat för sej fram till dess så kan de alltid ägna sej åt att pressa Israel.
Sådant ger alltid pluspoäng bland gräsrötterna.
Idag, med Hamasterrorister bland de palestinska beslutsfattarna får dessa ledare dock ett tuffare jobb.
Israel kommer inte att låta sej pressas på samma sätt som tidigare och då är det inte lika kul.
OK – det finns alltid ett nytt Sudoku bakom hörnet.

Hade freden sina klart utstakade parametrar tidigare så är dessa nu ett minne blott.
Hamas kommer aldrig att förändras för då är de helt enkelt inte längre Hamas och de har då heller inget existensberättigande.
De skapades som en projektil mot Israel och har under årens lopp finslipat detta uppdrag.

Vad finns det då som Israel skulle kunna diskutera med dessa projektiler?
Vad pratar man om med folk som endast är ute efter det snabbaste och mest effektiva sättet att få bort dej?

Ska man prata om när israelernas uttåg ur landet ska påbörjas – respektive vara avslutat?
Vilka tvångsmetoder Hamas kan tänka sej använda om det inte går snabbt nog?
Hur många tusen fångar de vill ha frisläppta mot den värnpliktige Gilad Shalit?
Hur de ska kunna dra bästa nytta av turistnäringen?
Kanske behöver de också prya någon vecka innan de är redo att ta över den internationella flygplatsen?
Vart israelerna ska ta vägen är inget Hamas är intresserade av så det kommer inte att vara upptaget på dagordningen.

Drömscenario för många men sorry...
Den kraft som sanningen bär med sej kommer inte att tillåta detta att hända.

Sist om fiascot med de av USA tränade palestinska säkerhetsstyrkorna.
Jag undrar vad den amerikanska allmänheten anser om att det nu i praktiken är möjligt att de kommer att ledas av Hamas?
Hamas som Abbas för inte så länge sedan kallade ”the forces of darkness”, mörkrets krafter, i spetsen för Daytons gubbar?
Där försvann ytterligare ett projekt ner i ett stort, svart hål.
Hade det varit möjligt att spola detta äventyr rakt av utan att tappa ansiktet så hade det nog skett illa kvickt.
Nu står dessa nystylade säkerhetsstyrkor där i all sin glans som ett bevis på en försvagad stormakts försvagade impulser och en ännu mer försvagad verklighetsuppfattning.
Naivt till bristningsgränsen.

Men de är ju eniga...
Enighet kan vara otroligt bra om man med det menar verklig enighet där man kommit fram till en kompromiss genom att ge och ta.
En enighet som bara är en medial papperskonstruktion är naturligtvis inget annat än just en papperskonstruktion.

Överraska mej gärna med en verklig palestinsk enighet, gärna uppblandad med lite demokrati, lite ödmjukhet och sist en endaste liten nypa självkritik.
Hoppsan – nu tog jag nog i lite...

Läs även andra bloggares åsikter om Hamas, palestinier, Israel, FN, Gilad Shalit, USA, Abbas, ...

Han hade i alla fall fina ögon

Efter 10 år som megakändis, vad finns det mer att tillägga?
Det göttaste är väl vid det här laget redan utsuget.

All heder åt den amerikanska underrättelsetjänsten som till slut lokaliserade Bin Laden och lika stor heder till de som handgripligen avlägsnade honom från de levandes skara.

Eldstriden som dödade Bin Laden var mera en rituell handling än en banal avrättning och nu anses rättvisa vara skipad.
Det skulle således innebära att vi nu är tillbaka på ruta ett.
Eller?

Naturligtvis kan ingen avrättning i världen väcka till liv alla de människor vilkas död han är ansvarig för men den kan säkert bidraga till att de anhöriga mår lite bättre och kan handskas med sina förluster på ett sätt som trots allt tillåter dem gå vidare.

Amerika jublade, Israel jublade, omvärlden jublade och till och med Abbas verkade lite uppåt.
En värld utan Bin Laden skulle förmodligen bli lite lugnare, trodde han.

Några som (som vanligt) valde att stå utanför den civiliserade världen var Hamas i Gaza med sin ledare Ismail Haniye.
Han fördömde dödandet av denne arabiske jihadkrigare som han sedan behändigt förklarade som martyr.

Kanske ser Haniye sej själv som Gazas egen Bin Laden och började svettas innanför kragen.
Kanske började han ha mardrömmar om att israelerna skulle kopiera USA’s krigslister och att nästa helikopter som närmar sej är ute efter honom personligen.
Att plocka bort ärketerrorister verkar ju nu vara ett allmänt accepterat tillvägagångssätt, en sorts radikal men effektiv problemlösning.

Nu är det väl inte många som tror att Bin Ladens frånfälle kommer att ta någon udd av jihadismen men även ett symboliskt skott är ett skott.
Han blev symbolen för allt ont men allt ont slängdes inte i havet tillsammans med hans döda kropp.
Hans livsverk lever vidare och frodas dessutom på vissa fronter.
Att hans lärjungar nu kan liknas vid skadskjutna djur bådar heller inte gott för framtiden.
Förresten, inte mycket annat heller bådar gott för framtiden så vi får vi nog tampas med både terror och larm om terror även i fortsättningen.

Obama som hyllades som Vita Husets Messias efter tillkännagivandet har väl trots detta inte helt undgått kritik.
Att döda en annan människa med hjälp av lagboken är inte så lätt att arrangera men jag hörde en superb lösning – man kallar det helt enkelt för självförsvar.
Nationellt självförsvar!
Nationellt självförsvar bedrivet inom en annan suverän stats territorium --- det börjar onekligen bli lite invecklat nu.

Synd att inte israelerna kom på det där med nationellt självförsvar först för de har ju varit tvingade att försvara sin nation vid fler tillfällen än någon annan stat.

Ja det var lite rundsnack efter Bin Ladens hädanfärd och cirkeln är inte sluten än.
Den sluts dock på den här bloggen med den lakoniska sammanfattningen - han hade i alla fall fina ögon.

Läs även andra bloggares åsikter om Osama Bin Laden, USA, Israel, Abbas, Hamas, Gaza, jihad, Obama, ...