Eko-fenomenet

Att man vill ha någonting har det någon juridisk tyngd?

Det verkar faktiskt så.

Inte framför domarskranket men i praktiken, i det verkliga livet.

Om jag vill ha den där skogsbacken, är det samma sak som att jag har rätt till skogsbacken?

Om jag vill ha den där röda bilen, är det samma sak som att jag har laglig rätt till den?
Om jag vill ha den där godispåsen, är det samma sak som att jag har rätt till den?

Ja kanske det?!

Åtminstone ibland.

Palestinierna säger att de vill ha Västbanken, Gaza och Jerusalem men är det samma sak som att de skulle ha rätt till dessa områden?

Naturligtvis inte.

Palestinierna vill ha massor, inte bara land. 
De vill ha ut sina mördare på gatorna och sina krigsplanerare på torgen.

De vill ha pengar och de vill ha ära.

Framför allt så vill de ha prestige.

Palestinierna vill ha en massa land de aldrig haft och aldrig brytt sej om förrän på senare tid och då endast i ett bestämt syfte.

Att få bort israelerna från detta land via osthyvelsmetoden.
Samma sak gäller för Jerusalem.

Palestinierna har aldrig förr brytt sej om Jerusalem och de bryr sej inte om Jerusalem idag heller.

Vad de bryr sej om är att israelerna inte ska ha tillgång till Jerusalem.

Palestinierna 'vill ha' och ekot från det samlade världssamfundet ekar 'vill ha vill ha vill ha' och i samma ögonblick har en "Sanning" etablerats.

Det är ju så det fungerar.

Det är bara palestinierna som har tolkningsföreträde.

När de en gång upprättat detta faktum, denna kanal, då är det enkelt - bara att köra på.

De vet nu att vad de än väljer att lyfta fram, sant eller osant, så kommer eko-fenomenet att fungera.

Ett av hundratals exempel lyder som följer.

Palestinierna anklagade israelerna för att sälja billiga tuggummin med skumt innehåll och jordgubbssmak till palestinska ungdomar som skulle göra flickorna galna av åtrå och i efterförloppet göra dem sterila.

Vad gäller pojkarna skulle deras' genetiska system' gå upp i rök och i slutändan skulle inga nya palestinier kunna födas och israelerna skulle få vad de ville.

Undersökningar gjordes efter initiativ av Washington Post och naturligtvis fann de ingenting – förutom ett ganska osmakligt tuggummi med någon form av jordgubbssmak.

Rubrikerna var dock palestiniernas eftersom eko-fenomenet hade aktiverats.

"Israelerna har nu åter igen gjort det och detta mot de stackars palestinierna".

Barriären som israelerna tvingades resa när det palestinska mördandet av israeler steg mot astronomiska höjder (mer än tusen människor mördades som borde ha levt idag), kallas av palestinierna för muren eller ännu hellre apartheid-muren.

I vanlig ordning tog det bara minuter innan de som har förmånen att få göra sej hörda i vår värld också kallar skyddsanläggningen för apartheid-mur.

Varför?

Mycket simpelt - därför att palestinierna har sagt så.

Palestinierna själva vet att det inte har någon rätt till området så de väljer en annan väg – att få folk att misstro Israel.

Läs gärna den här länken om San Remobeslutet som idag är gällande internationell lag trots att det har 90 år på nacken.

Den så hett åtrådda fabeln om en tvåstatslösning som de flesta utanför Mellanöstern inte kan leva utan är från palestiniernas synsätt endast ett medel, inte ett mål.

Ett medel att skala bort Israel, bit för bit, tills det inte längre finns.

Palestinierna vet att de har massornas öra så de behöver inte ens föra fram några genialiskt uttänkta anklagelser, några slappa smålögner fungerar lika bra för snabbt som ögat hör de ekot av sina påståenden med helig entusiasm vidarebefordras genom etern.

Det finns numera ett axiom som säger att allt vad palestinierna säger är sant.

Är detta möjligen det elfte budordet?

Snarare den åttonde dödssynden.

I dagarna läser vi att:

Kemiska massutrotningsvapen används (eller inte används) på befolkningen i Syrien.

Rebellerna i Libyen belägrar premiärministens kontor.

Kravaller uppstår i Libanon när premiärministern avgår efter standoff mot den av Europa ICKE terrorstämplade terrorgruppen Hizballah.

I Kairo, Egypten, var det våldsamma demonstrationer mot Det Muslimska Brödraskapet.

Tillståndet i de länder som smittats av den arabiska vårsnuvan kunda ha varit bättre.

I Ramalla fortsätter palestinierna att vilja ha allt de kunde skaffat sej genom arbete, samarbete och en gnutta god vilja.

Synd att dessa begrepp fortsätter att vara okända i Ramalla.

Läs även andra bloggares åsikter om palestinierna, Västbanken, Gaza, Jerusalem, San Remobeslutet, Ramalla, ...

Kavajernas språk

Det verkar som att när Obama äntligen kommit till Israel så får han problem med att ta sej härifrån.

Även presidenter är beroende av hyfsat flygväder.

En sandstorm drog snabbt in över landet och planerna fick justeras men just att lösa plötsligt uppkomna situationer är israelernas styrka så allt ordnade sej – på något sätt.

När jag skriver detta är Obama på väg till Amman i Jordanien med Airforce One.

Det hela är faktiskt lite omtumlande.

Obama kom i förrgår, for runt i landet igår och reser härifrån idag.

Ingen visste riktigt vad vi kunde förvänta oss och ingen verkade heller riktigt bry sej.

Själv var jag ute några ärenden och hörde Israels nationalsång 'Hatikva' (hoppet) från en radio i mataffären och kom då plötsligt ihåg att det var då Obama skulle komma till Israel.

Väl hemma satte jag på TVn och såg Obama ta alla i den uppställda raden i hand och säga några vänliga fraser.

Solen sken och en mässingsorkester spelade käcka låtar.

Israels president Peres och premiärminister Netanyahu var naturligtvis där och stämningen var god – mycket god, även mellan Obama och Netanyahu.

Det var varmt och Obama slängde sin kavaj och en minut senare hivade Natanyahu upp byxorna och gjorde sedan samma sak.

Båda hade vita skjortor och blå slipsar och såg ut som bröder draperade i den israeliska flaggan.

När Obama gjorde sej kvitt kavajen, gjorde han sej då också kvitt Obama A?

Vad det här besöket kommer att ha för effekter vet vi inte idag men israelerna har i varje fall fått en chans att lära känna Obama lite mer.

Atmosfären har varit god och var och en kan hämta sina favoriter från de olika tal Obama hållit och det är väl så en politiker jobbar.

Kastar ett ben till labradoren Snuffen men glömmer inte att terriern Snuffan också vill ha ett ben för annars kan det lätt bli avundsjuka och bråk.

Obama ville träffa vanliga människor och dit räknas väl unga forskare och innovatörer.

Han stod vid ett bord med två robotar och några unga killar förklarade hur de jobbar och hur robotarna fungerar.

Sist sade en av pojkforskarna, 14 år, att snart är det ju helg, Pesah, och --- han startade robotarna som tog långa kliv fram mot Obama (woaooo ska de börja skjuta nu...?)

De snälla robotarna, ja de var snälla, räckte i stället fram en bit osyrat bröd (Matza) till Obama som skrattade gott medan han knaprade i dej den torra brödkanten.

Det var bara i Ramalla det skar sej.

Abbas mötte Obama när helikoptern landat och sedan hade de en stund alldeles för sej själva vilket betyder att det fortfarande fanns en massa människor i rummet men att media hölls utanför.

Annars var scenen satt för den planerade presskonferensen där jornalister och övriga inbjudna väntade. 

Tiden gick och gick men slutligen kom då Obama och Abbas med sina springpojkar och ställde sej i var sin talarstol.

Inte ett leende, inte ett skämt – bara hårda ansikten och hårda röster.

Jag är helt övertygad om att Obama bakom de slutna dörrarna framhållit en eller annan för Abbas ganska obehaglig sanning som möjligen hade något att göra med hur man klättrar ned från ett träd utan att förlora ansiktet.

Kroppsspråket var återhållsamt och man hörde inga försök att försöka nå varandra via språket heller.

Obama svarade på några frågor och framhöll att om alla problem ska vara lösta redan innan förhandlingar överhuvudtaget inleds så finns det ju ingenting kvar att förhandla om.

Kalla det matematik eller logik men även detta självklara faktum verkade vara svårsmält och märk väl - detta sa Obama i Ramallas hjärta, i Mukata, Abbas högborg. 

Abbas avslutade den bedrövliga tillställningen med ett brinnande tal till försvar av sin gamla skåpmat.

Om allt han vill ha... vill ha... vill ha...

På eftermiddagen träffade Obama det unga gardet.

Jo han var polulär, speciellt när han sade till de ensamma israelerna att "ni är inte ensamma".

Då var Obama gud.

Igår kväll var det fest hos President Peres med medaljutdelning och underhållning.

Jag utgår från att de fick sej något till livs också.

David D'Or sjöng en amazing 'Amazing Grace' medan Obama nynnade med och Rita förstörde totalt 'Jerusalem of Gold'.

Vi är många som försöker förstå det signifikanta av Obamas besök.

Man vill ju inte direkt bli betraktad som lättlurad och naiv men Obama har i varje fall ansträngt sej att få oss att förstå att han förstår.

F.ö. tror jag som många andra att ett fredsavtal mellan Israel och palestinierna inte ligger högst på Obamas prioritetslista.
Det brinner ju många ilsknare eldar runt Israels gränser.

Visst vore det trevligt att få sluta fred, tänker han, men arbetsinsatsen får vara rimlig. (egna tankar om Obamas tankar)

Obama sade en sak under sin första presskonferens som jag inte sett citerad någonstans.

Han sade att han hoppades att han var en bättre president nu efter fyra år i jobbet.

"I hope I am a better president now than I was four years ago"

Var det Obama B som sade detta?

Obama A hade aldrig sagt en sådan sak.

Man vill det ska vara sant så därför är det sant.

Åtminstone tills vidare.

Idag sa rabbi Yisrael Meir Lau vid Yad Vashem till Obama: "Yesterday you promised us we are not alone but please, do not be too late..."
Han vet vad han talar om för han blev själv befriad från Buchenwalds koncentrationsläger 1945 medan nästan hela hans familj blev avlivade av nazisterna.

Frågan kvarstår, fanns det en Obama A som transformerats till en Obama B?

Det hände naturligtvis inte när kavajen åkte av men bilderna var ganska roliga.

Det räcker inte för de som hävdar existensen av Obama B att han numera kallar Netanyahu för Bibi.

Det räcker heller inte han igår möttes av jubel från sina unga åhörare när han påstod att allt prat om att Bibi och han själv inte tidigare dragit jämt bara var en ploj för att ge material till 'Erez Nehederet'.

('Eretz Nehederet', Det Fantastiska Landet, är en älskad satirserie i TV där man hejdlöst driver med sej själva, med Israel och israelerna.)

Någon har viskat att Bill Clinton hade några allvarliga samtal med Obama innan han lämnade USA och talade om för honom hur man umgås med israeler... hur man förvandlar lejon till huskatter och får dem att göra allt vad husse ber om.

Sant eller inte – något har hänt.

Kanske hände det bara under själva besöket men det har i varje fall hänt.

Läs även andra bloggares åsikter om Barack Obama, Israel, Bibi Netanyahu, Shimon Peres, Ramalla, Mahmoud Abbas, ...

Dagsländor eller 'professionell glömska'

Det verkar som om det är hög tid att plocka fram kartan och verkligen fösöka lära sej var alla små och ännu mindre arabländer i Gulfområdet ligger.
Man har ju vetat så där på ett ungefär men nu är det absolut nödvändigt att veta var t.ex. Bahrain ligger.
Man vill ju inte stå där som ett fån...
Jemen ligger ju där nere på tippen och Kuwait lite till höger om Irak, Saudiarabien kan man ju knappast missa... nej, det här går inte så fram med stora kartboken.
Har man glömt så har man.

Vi ligger alla minst ett steg efter utvecklingen i arabvärlden men i en speciell hög alldeles för sej själva ligger Abbas och hans Ramallagäng.
Hur vågade USA trotsa palestinierna och rösta ner dem i FN's säkerhetsråd?
Palestinierna som är vana vid att få allt de pekar på är ordentligt sura idag.
Förbaskade Obama, hur vågar han?
De t.o.m. anspelar på hans hudfärg när de rasar runt på Ramallas gator och hudflänger USA’s president.
Fernissan flagnar allt mer och den västerländska polityren är ett minne blott.

Vem behöver mer än 9 månaders betänketid för en enkel fråga?
Abbas hade 9 månader på sej att reagera på en vänlig inbjudan till förhandlingar då i praktiken inga hus byggdes för judar på det omtvistade område som vanligtvis kallas för Västbanken.
Hus för araber byggdes av oförklarliga skäl som vanligt.
Abbas då, hur reagerade han?
Dödstyst.

Det tar 9 månader för ett foster att bli fullgånget och sedan är det dags för en scenförändring.
Ingen glömska där inte.
Denna naturliga process berör inte palestinierna som aldrig verkar bli fullgångna.
Speciellt allvarligt är det å huvudets vägnar – de verkar lida av diagnosen ’professionell glömska’ och då är läget verkligen allvarligt.
De bara glömmer och glömmer och glömmer.

De glömmer vem som förlorade alla krig, de glömmer att förlorare i krig inte är samma människor som ställer kraven, de glömmer vem som på det grymmaste terroriserat sina grannar genom decennierna och nu på sistone glömde de att komma till förhandlingsbordet under de månader byggverksamheten låg nere.
Den glömmer att de aldrig haft någon stat, de glömmer att de aldrig haft någon huvudstad och de glömmer att de är så färska att de inte ens är omnämnda i de FN-resolutioner som reglerar turerna kring en eventuell fred.

Allt detta spektakel bara för att de är rädda för Netanyahu.
De insåg på ett tidigt stadium att Netanyahu inte var någon Olmert och detta tycks på ett dramatiskt sätt ytterligare ha försämrat deras minne.
Netanyahu sågs arbeta med fasansfulla teser som innefattade kompromisser från båda sidor och är det något som kan få en palestinier att drabbas av akut minnesförlust så är det omnämnandet av ordet kompromiss.
De glömde att Olmert alldeles nyss erbjöd dem prinsessan och hela kungariket men de iddes inte ens svara.
De hade väl glömt.
De glömde att de en gång signerat Oslo-avtalet och förbundit sej att lösa konflikten via förhandlingar och de trodde väl att alla andra också hade glömt.
Dessutom glömde de att de samtyckt till att bosättningsbyggandet ska regleras vid förhandlingsbordet – inte i FN.

Idag sprutar de etter som aldrig förr och masken är till största delen bortsliten.
Ingen vettig person kommer att förundras om Israel mer än någonsin kommer att koncentrera sej på att se om sitt eget hus för erfarenheten visar att ingen annan kommer att göra det åt dem.

Alla känner till var Ramalla ligger för det är ju dit världens mesta biståndspengar skickas men vem visste igår var Manama ligger?
Idag vet vi var Manama ligger, huvudstaden i Bahrain.
I Manama kommer man aldrig att glömma dagen idag då frihetstörstande människor drabbades av det yttersta våldet som senare förbyttes i något som liknar en seger.
Att tanksen till slut drog sej tillbaka till sina hålor var inte Obamas förtjänst men det vill han säkert att vi snabbt ska glömma.

Lite ’professionell glömska’ tack – the presidents order.

Läs även andra bloggares åsikter om Bahrain, Abbas, Ramalla, USA, FN's säkerhetsråd, Obama, Västbanken, Netanyahu, Oslo-avtalet, Manama, ...

Gått för långt? Jag?

När har palestinierna gått för långt – om de nu kan gå för långt och om någon i så fall skulle våga knysta om att de faktiskt har gått för långt?

De som idag kallar sej palestinier gick tillsammans med sina bröder ut i krig som de nesligen förlorade.
Israel vann mot alla odds.
Idag uppträder palestinierna som om de skulle vara de egentliga segerherrarna och begär, kräver och i övrigt uppför sej som om de skulle ha några rättigheter kvar.
De rättigheter de en gång hade har de effektivt bombat sönder genom decennierna tillsammans med sina NEJ NEJ NEJ.
De delar ut ultimatum, hotar och beter sej allmänt småaktigt vilket ger varje sunt tänkande människa en bitter eftersmak i munnen.
Att ödmjuka sej och erbjuda kompromisslösningar är lika avlägset som julen är från midsommar.

Går palestinierna för långt?
Inte då.
Ingen säger ju något.

Ramallapalestiniernas förhållande till Gazapalestinierna är också värda några rader.
När Hamas gör bort sej lite för uppenbart är Ramallapalestinierna noga med att påpeka hur svaga de är (snyft) och att de inte har något att säga till om när det gäller Gazapalestinierna.
Hur de har tänkt sej att få Gazapalestinierna att acceptera ett eventuellt fredsfördrag med Israel och ett slut på konflikten förblir en gåta vars uppenbara förklaring ligger i att de aldrig någonsin tänkt sej signera ett sådant papper.

Häromdagen när Gazapalestiniernas krig mot Israel eldade på lite extra varnade Erekat (Ramallapalestiniernas mästare på orientaliska skrönor) Israel för att överhuvudtaget reagera.
”Om ni så bara...” ja då skulle fredsprocessen -----------------
Ni har hört det förut, många gånger, och känner förmodligen väl till hans något egenartade(!) sätt att uttrycka sej.
Det faktiska händelseförloppet var ju annars att när gazaraketerna föll i ett allt häftigare tempo då tyckte israelerna att de på något sätt borde visa att de inte gillade läget och det där sistnämnda gillade inte Erekat.
Om gazaraketerna höll han tyst, --- man får ju inte tappa stinget genom för mycket logik.

Går palestinierna för långt?
Inte då.
Ingen säger ju något.

De signerar gärna allt de vet västvärlden älskar att se och höra - väl medvetna om glömskans makt - för att därefter i ett senare skede handla precis tvärtom.
De skrev glatt under att vilka områden på Västbanken som ska tillhöra vem ska lösas vid förhandlingsbordet och nu klarar de inte ens av att ta sej fram till detta bord.
I stället regredierar de till en ganska enfaldig populism utan annan betydelse än som ytterligare ett sätt att uttrycka en åsikt.
De vill ta sina mest ökända svapskäl till Säkerhetsrådet för att få en snabbstämpel med snabbtorkande bläck på att bosättningsfrågan är något Israel måste ge upp --- innan några förhandlingar ens inletts.
Detta helt i kontradiktion mot vad de själva skrivit under, men folk glömmer ju så lätt...
Med rätta gav USA palestinierna en rejäl näsbränna som i praktiken innebar att de allvarligt ifrågasatte deras läsförmåga, för att inte nämna deras minne.
Om de kommer att tillåta resolutionen att passera vete dock gudarna – med den administrationen...

Går palestinierna för långt?
Inte då.
Ingen säger ju något.

Häromdagen var Abbas i högform och tyckte att det var dags att fräscha upp ett av sina nygamla löften – att inga israeler kommer att tillåtas i en eventuell palestinsk stat.
Han har sagt det tidigare men ytterst få anser det vara värt ens en kommentar.
Man vill ju inte i onödan pådyvla sina påläggskalvar rubriker om etnisk rensning och värre.

Vad hade resultatet blivit om Bildt eller Reinfeldt en dag hade proklamerat att i fortsättningen kommer inga norrmän att tillåtas inom Sveriges gränser - inte ens en endaste liten lusekofta.
Norrmännen är ju grannfolk till Sverige likaväl som israelerna är grannfolk till en eventuell palestinsk stat.
Jag tror inte öppen konflikt skulle bryta ut mellan Norge och Sverige men katastrofen skulle inte vara långt borta och förmodligen skulle både Bildt och Reinfeldt snarast tvingas krypa till korset.
Abbas däremot säger vad han säger och upprepar vad han säger medan de allra flesta sedesamt tiger och samtycker.

Vad vi hör väldigt lite om är hur i så fall israelerna skulle hantera araberna som idag befinner sej i Israel?
Lika för lika - eller???

Har palestinierna gått för långt?
Inte då.
Ingen säger ju något – inte du heller.

Mahmoud Zahar, en av åldermännen i Gaza, sade häromdagen att trots en markant ökad aktivitet av hans krigsmakt så var de intresserade av att iakktaga det relativa lugn (inte direkt men... hmmm, ändå) som rått sedan Hamaskriget för två år sedan.
I nästa ögonblick skickar han över en ännu större svärm Kassamraketer och annat flygande skräp.
Som sagt – ingen säger något.

Exemplen är precis hur många som helst och jag har bara skopat upp lite av vad som flöt på ytan just nu men även om vi tvingats vänja oss och blivit mer eller mindre avtrubbade så är brotten för grova för att ignoreras.
Palestinierna går för långt med en förbluffande regelbundenhet och kommer att fortsätta med det så länge ingen finner det mödan värt att påtala eländet.

Fast det kräver förstås en smula civilkurage och den varan för tyvärr en alltmer tynande tillvaro.

Läs även andra bloggares åsikter om palestinier, Israel, Ramalla, Gaza, Erekat, Västbanken, Säkerhetsrådet, USA, Abbas, Zahar, Hamas, ...

I strutsens rike

Underrubrik: Hamas finns inte och knappast Gaza heller.

Det känns som om det inte var så värst mycket att tillägga efter de senaste dagarnas händelser.
Tala om absurd händelseutveckling.
Inte oväntad men absurd.

Netanyahu förhandlar med en person som påstår sej vara president för palestinierna som samtidigt beskjuter, attackerar och försöker ställa till så mycket elände de bara kan.
Jag syftar naturligtvis på den beskjutning palestinierna sysslat med de senaste dagarna vilket bryter mot alla vedertagna lagar och förordningar, nationella som internationella.
Som grädde på moset infinner sej – som vanligt – den internationella acceptansen vilken är den bästa försäkringen för fortsatta attacker.
Näst efter ’gedigna arbeten’ som Goldstone Rapporten förstås...

Netanyahu förhandlar med en krigsherre eller en – nobody.
Jag kunde tänka mej en hel massa andra saker han borde lägga sin premiärministertid på men...

Frågan är naturligtvis hur mycket freden är värd för Israel och vad för sorts fred vi pratar om.
Ingen tror på en fred där skolutflykten förläggs till Gaza men --- möjligen till Ramalla?
Åter igen hamnar vi i denna återvändsgränd som trots vackra ord visar att Västbanken inte är Gaza och att Gaza inte är Västbanken.
Det handlar snarare om två skilda världar som för var dag glider allt längre isär.

Åter till Abbas och hans ansvarsområde.
Vad i hela friden kan han erbjuda Israel?
Var är den morot han borde sitta och dingla med?
Visst kan han signera ett papper som det står FRED på men vad är det värt?
På vilket sätt skulle det pappret medföra något gott för Israel?

Det är en gedigen strutsmentalitet som demonstreras i dessa förhandlingar där de flesta gör sitt bästa för att tänka bort Hamas och Gaza.
De nämns överhuvudtaget inte så kanske finns de inte???
Om du frågar Abbas när han var i Gaza sist så kommer han att rodna samtidigt som du ramlar rakt ner i den verklighet man försöker dölja eftersom han helt enkelt är portförbjuden där.
Hur har Clinton och andra tänkt sej att Abbas ska genomdriva ett avtal för bl.a. Gazas miljonhövdade befolkning när de inte ens låter honom komma i närheten?

Abbas och Netanyahu pratar lustigt nog med varandra om sina små kontroverser i landets centrala delar men Gaza, Hamas, Islamic Jihad och andra trevligheter har redan sopats under den berömda mattan.
Jag vill inte direkt påstå att de är dumma men nog är det dumt om de inte förstår att vi förstår att de bara fejkar.
Fattar ni?
Även om ett avtal mellan Abbas och Netanyahu kommer till stånd så är det ju inget värt för Israel eftersom Hamas fortsätter sitt destruktiva krigshetsande mot den israeliska civilbefolkningen via bl.a. raket-och granatbeskjutning när lusten för ond, bråd död blir dem övermäktig.
Jodå Hamas finns, jag bara skojade tidigare.

Snälla någon, berätta hur Abbas tänker ta befälet i Gaza, för det tänker han väl?
Förresten så är Abbas ingen auktoritet där längre – de är sej själva nog och behöver ingen dadda från Västbanken.
Two states for two people, två stater för två folk, det existerar redan i praktiken.
En i Gaza där man tillbeder Allah och en på Västbanken där man tillbeder Allah Light.
Behöver vi verkligen fler stater på dessa futtiga kvadratkilometer?

Igen – låt palestinierna inbördes reda ut sina ’små’ problem, bli vänner med gazaborna eller sparka ut dem, innan någon begär något av Israel.
Är någon intresserad av att få israelerna på gott humör (för att i sin tur få dem att göra Abbas på gott humör) så får ni ju presentera ett arbetsmaterial som är aningens trovärdigt.
Dagens prat är inte trovärdigt – det är inte ens värdigt en struts.

Det här blev visst ganska rörigt men möjligen kan man säga att det är en spegelbild av situationen i denna fridsamma region... vilket i sin tur bl.a. är ett resultat av för många kockar med utländsk brytning som inte kan skilja mellan socker och salt.
Blev du klokare?
Nej jag trodde väl det men jag fick i alla fall nöjet att skriva av mej.

Läs även andra bloggares åsikter om Hamas, Gaza, Netanyahu, Abbas, palestinier, Israel, Goldstone Rapporten, Ramalla, Västbanken, Clinton, Islamic Jihad, ...

Gammal och trött

Konflikten är gammal och trött.
Så trött att både inblandade och åskådare ser i kors.
Man ser vad man vill se och resten får andra ta hand om.

Så trött är konflikten att den ena parten nästan försvunnit utan att någon märkt något.
Endast Abbas är kvar, endast Abbas är vaken.

Abbas säger att han känner sej pressad och det är väl bara att tillägga då – välkommen i klubben.
Vanligtvis är det ju Israel som pressas – fråga Helle Klein.
Hon framhärdar ju i var och varannan mening att – ’Israel måste pressas’ m.fl. liknande standardfraser och nu får hon sällskap av Carl Bildt också som talar om för Israel vad de MÅSTE.
Carl Bildt ger sej själv här ett tolkningsföreträde som faktiskt inte tillkommer honom, varken kvalifikationsmässigt eller politiskt.

Nu vill jag prata lite om den parten i konflikten som försvann.
Israel.
Israel bara försvann.
Vem lyssnar på Israel och vem är intresserad av vad Israel vill diskutera?
Den israeliska versionen finns bara inte.

Världens stora håller på att slå knut på sej själva för att passa in i Abbas världsbild men vem gör några ansatser att förstå eller lyssna på Israel?
Carl Bildts bidrag är att Israel MÅSTE.
Måste underordna sej, måste lägga sej platt.

Abbas har nu – ja, det är väl ungefär ett år – konstruerat den ena undanflykten efter den andra för att slippa sitta ansikte mot ansikte med Netanyahu.
I ärlighetens namn – så handlar inte en man som vill nå resultat.
Nu försöker kvartetter och kvintetter av olika schatteringar (Obama inkluderad) att modulera om anständighetens villkor så Abbas kan smyga in till förhandlingsbordet under deras vingars beskydd.
De försöker rädda något som aldrig funnits.

På ren svenska så tycker jag deras beteende är ganska ynkligt och kanske inte så lite desperat men de försöker ju rädda den världsbild de själva byggt upp genom att fåfängt hålla fast en hägring.

Ta bara fenomenet Hamas.
Låt oss säga att Abbas och Netanyahu signerar samma papper som säger att nu ska vi ha fred.
Kommer Hamas i sitt Gaza att då bidraga med sin signatur?
Vi vet att så inte är fallet - Hamas är ju inte direkt kända för att ändra ståndpunkt på grund av yttre omständigheter.

Detta innebär att Israel kommer att ha fred... (???) med den klick palestinier som omger Abbas och ingenting annat.
En tvåstatslösning där den ena staten är Israel och den andra Ramalla?
Är det detta som är Kvartettens, Obamas och Bildts mål?
Är det någon mer än jag som ser hur dessa distingerade personer och organisationer effektivt och ståndaktigt målat in sej i sitt hörn?

Egentligen är det ganska sorgligt att det inte finns en gnutta nytänkande bland de som innehar makten utan att de satsar hela sitt kapital på en kapitulation inför Abbas och hans piruetter.
Att få parterna att sitta vid samma bord innebär inte automatiskt att en lösning är på väg men det kan naturligtvis ge lite personlig prestige till dessa utomstående aktörer – WOAOW, vi har gjort något.
Gu’ vad vi är duktiga!

Freden då?
Vilken fred?
Vi talade ju bara om ’fredsprocessen’ - denna urgamla och urtrötta fredsprocess.

Läs även andra bloggares åsikter om Abbas, Helle Klein, Israel, Carl Bildt, Netanyahu, Obama, Hamas, Gaza, Ramalla, Kvartetten, 'fredsprocessen', ...

SvD785 DN010 LTZ457 AL573 x AB LTZ vg539 DN064

"Dockornas vrede"

Jag vet, jag borde inte skriva eftersom jag inte haft möjlighet att följa det politiska spelet som jag önskat den senaste tiden.
Jag inskränker mej därför till några ord om vad kvällsnyheterna visar med förbluffande regelbundenhet.

Dockteater
Kasperteater
Marionetteater

Ungefär så ser de allra fräschaste upploppen ut i Jerusalem.
Mönstret är bara alltför välbekant.

Vad jag förstår utgick ett påbud från Hamas för några dagar sedan att en viss dag skulle alla ut på gatorna och demonstrera sin vrede – en vredens dag.

När jag blir arg blir jag det på grund av diverse orsaker jag inte kan acceptera – inte för att någon uppmanar mej att bli arg.
Ilska är en känsla och känslor infinner sej i allmänhet inte på kommando.

Arabiska känslor verkar dock ha specifika utgångslägen och aktiveringsmekanismer.

För några dagar sedan gav man således i Jerusalem föreställningen ”Dockornas vrede” och agerandet följde samma banala mönster som så många gånger tidigare.

Ynglingar som efter att ha gnuggat sömnen ur ögonen drog på sej sina dockuniformer – ja ni vet, tröjor som framhäver en eventuell biceps, någon sorts arafatskynke och så ett försök till rånarluveutrustning – lade sej till med sin mest vredgade uppsyn och sände iväg några stenblock mot närmsta polis.
Aktiviteterna spred sej allt medan dockteaterns handling fördes vidare.

Tjusigt värre.

Vad CNN och andra media visade var endast dockornas sprattlande medan de verkliga aktörerna satt anonyma i kulisserna med alla trådar i sina händer.

Vissa ledare hade dock utsett sej själva till eldarnas herrar och spred svavelosande förbannelser över Israel och israelerna på känt maner.

Araberna har fått för sej att Al Aqsa moskén ska sprängas, rasa samman eller på annat sätt förstöras av israelerna men de har i stridens hetta missat något väsentligt.
Al Aqsa moskén är inte sådär över sej intressant för israelerna i annat avseende än att den gör ett hyfsat jobb för turistnäringen.
Ingen skulle satsa tid eller energi för att se den brytas ned i sina beståndsdelar – det finns en hel del viktigare byggnader i Israel.
Detta är dock dolt för dockorna som fått sej till livs ett mera dramatiskt öde för denna moské och därför springer de gatlopp som yra höns när tuppen är i antågande.

Det är egentligen sorgligt att se hur enkelt fanatiska ledare kan modellera sina gräsrötter till önskad skepnad.
Dockorna är ju bara marionetter som utför ett jobb åt sina arbetsgivare, sina ledare.
En del åker i finkan med rumpan bar men de allra flesta sitter nu hemma vid mammas köksbord och får sina blessyrer omsedda medan de trötta och rätt nöjda glufsar i sej sin humus.
Mission accomplished.

Ännu en pseudohändelse har alltså ägt rum och det konstiga är att dockorna med sina ledare, snörenas betvingare, trots allt vill bo kvar i ”eländet” de demonstrerar emot.
Kanske vill de bo kvar just för att de vet att om de uppvisat samma primitiva beteende mot någon i officiell position i Ramalla hade det inte bara blivit blåmärken utan rubbet hade hamnat bakom lås och bom – eller fått andra följder man helst inte bör tala om på fastande mage.

Att araber kan känna sej kränkta och förolämpade av allt och precis ingenting har vi fått lära oss även om det ibland varit ganska svårsmält.
Man vill ju tro att folk i allmänhet är tillgängliga för sunt förnuft och rim och reson.
Idag är läget sådant att ett nersinglande höstlöv i nordanvinden förmodligen skulle kunna utlösa en arabisk vrede och mot nersinglande höstlöv har vi inte mycket att sätta emot.
Länge leve våren!

Läs även andra bloggares åsikter om dockteater, Jerusalem, Hamas, 'vredens dag', CNN, Israel, Al Aqsa moskén, Ramalla, ...

Sparka ut, röka ut eller lyncha?

Om president Mahmoud Abbas är den moderate fredsarbetaren så betraktas premiärminister Salam Fayyad som något av en klippa i västvärldens ögon.
Vad som gör Fayyad speciell är att han betraktas som halv-amerikan, halvt västlig – halvt som vi...

Sådana resonemang är naturligtvis inte rumsrena men är vardagsmat i slutna sällskap i slutna rum.
Salam Fayyad, någon att hänga upp den nya religionen på, ’palestinianism’.

Någon att lita på - som omväxling.

Denne Fayyad sade något vid en konferens i närheten av Ramalla häromdagen som vid första anblicken enbart verkade var ”mer av detsamma” men som vid en närmare granskning visar ’sitt fula, etniskt rensade tryne’.

Fayyad berättade för sin publik att en framtida palestinsk stat skulle bli ’fri från stängsel och fri från bosättningar’.
Jag väljer att för tillfället bortse från stängselbiten för att se lite närmare på vad han menar med bosättningar.

Fayyad talar naturligtvis inte om husen, trädgårdarna eller skolorna – han talar om människorna som bor där.
Judarna.

Premiärminister Fayyad tänker alltså inte tillåta förekomsten av judar i en eventuell framtida palestinsk stat.
Idag, i väntan på att palestinierna ska börja tänka och tala fred, bor det massor av judar i dessa omtvistade områden - så vad har han tänkt göra med dem?

Sparka ut dem?
Röka ut dem?
Lyncha dem?

Inte vet jag men han borde få den frågan med det snaraste.

Tänk dej nu in i följande scenario.
Tänk om Israels premiärminister Netanyahu hade sagt samma sak – fast omvänt.
Tänk om han hade sagt att Israel i framtiden kommer att vara fritt från arabiska byar.
Fritt från araber.

Finns det någon som tror att ett sådant uttalande hade passerat lika smärtfritt som Fayyads tal?
Förmodligen skulle det satt världen i brand eller något om möjligt ännu värre.
”The arabic street” skulle krevera och Helle Klein skulle vässa tangentbordet lite extra inför nästa knastertorra kria.
Carl Bildt skulle i sin nåd lämna ett pressmeddelande där han berättar om sin indignation och sedan något om att ’så får man verkligen inte säga’.

Vari ligger då den stora skillnaden?
Fayyad berättade att han tänker avyttra judarna och Netanyahu sade i vårt virtuella samtal att han tänkte göra sammalunda med araberna.
Detta till trots är skillnaden avgrundsdjup.

När en palestinier berättar att han tänker göra sej av med judarna betraktas det som en fullt legitim handlingsplan.
Om en jude berättar att han tänker göra sej av med araberna betraktas det som något man inte får tänka, än mindre säga och absolut inte göra.
En annan inte helt oviktig detalj är att Netanyahu aldrig sagt vad jag här ovanför lade honom till last medan Fayyad inte missar några tillfällen att uttrycka sitt bestämda avståndstagande från judarna och allt med judisk anknytning.

Nyss tog Fayyad dessutom tillfället i akt att odla sina pyromana böjelser när han slängde varor tillverkade av judar på brasan.

Det ovan beskrivna är ett lättfattligt exempel på den overkliga verklighetsuppfattning Israel har att kämpa emot.
Dag in och dag ut.
Media, politiker och intellektuella – ingen vill stå bredvid när det yppas en chans att sparka på den som alla andra sparkar på.
Enklast så – åtminstone för de som anser att livets mening är att förenkla det intill oigenkännlighet.

Läs även andra bloggares åsikter om Mahmoud Abbas, Salam Fayyad, 'palestinianism', Ramalla, bosättningar, judar, Benjamin Netanyahu, Helle Klein, Carl Bildt, ...

Karl för sin hatt

Abbas måste stärkas – som om han var en sliten stärkkrage.
Abbas får absolut inte försvagas.
Hade jag varit Abbas hade jag bett alla världens 'kloke' att fara och flyga.

Abbas får nästan alltid sympatiska rubriker för han ser ju så o-farlig och o-jihadisk ut.
En riktig mysgubbe i stil med den morfar och farfar som många av oss minns.
Kruxet är bara att folk anser att han bör göras om.

Abbas måste stärkas – som vore han ett gammalt skjortbröst.
Abbas får absolut inte försvagas.
Vem tar med i beräkningen hur styrka respektive svaghet uppstår i Mellanöstern?

När Abbas klantat till det för sej och framstår i negativ dager får västvärlden skrämselhicka och börjar upprepa mantrat att nu måste Abbas stärkas.
Damerna och herrarna i väst tror att allting kan köpas för pengar, även stärkelse åt Abbas, så de upprepar vad de försökt så många gånger tidigare - de fyller hans bankkonton till brädden.

De förstår inte hur detta uppfattas ’in the arab street’.
De förstår inte att det är dagsformen på gatans parlament som styr Mellanöstern.

En person som i stället för att ropa ’jihad, jihad’ tar emot gåvor från väst ses som en förrädare av tredje graden, en förrädare av den palestinska ’saken’.
Att stärka Abbas genom monetära gåvor åstadkommer således raka motsatsen.

Dessa gåvor uppfattas 'på den arabiska gatan' som blodspengar, som mutor...
Abbas bli kompromitterad, besmittad och hans anseende sjunker för varje mottagen slant.

Abbas måste stärkas – som den gulnande damastduken till julbordet.
Abbas får absolut inte försvagas.
Abbas är svag men tillåts inte visa sin svaghet utan måste ges konstgjord andning så hans eget folk tror att han är stor och stark trots att han är både liten, velig och svag.
Ursäkta – men vad är detta, om inte ren och skär verklighetsflykt.

Hade jag varit Abbas skulle jag skämts ögonen ur mej.
Jag hade blivit både ilsken och förödmjukad av att se andra för mej okända storheter bestämma om jag är stark eller svag.
Jag hade som sagt bett dem fara och flyga och koncentrera sej på sina egna affärer utan att blanda sej i mina.
Vad i hela friden får dem att tro att de har en aning om vad de pratar om och att de överhuvudtaget skulle ha någon rätt att vädra dessa synpunkter offentligt?

Abbas som i sin opportunism målade in sej i sitt hörn sitter nu och tuggar på naglarna.
Han har egentligen inget val annat än att fortsätta gnöla på Israel och USA.
De sistnämnda behandlas dock i försiktigare ordalag – kanske Obama ändå en dag ska komma till hans räddning, varligt ta hans hand och leda honom på en väg där han varken behöver kompromissa eller bjuda till något själv.
”O, sälla dag...”

Nu är folk rädda att Abbas ska försvagas när Hamas firar frisläppandet av sina fångar – när detta nu kommer att ske.
So what!?
Abbas har inte lagt två strån i kors för att ta itu med problemet Hamas och därför är han nu president i Ramalla med benäget bistånd av IDF (israeliska armén) medan Hamas regerar över mer än en miljon palestinier som de effektivt stoppat in i sitt egenhändigt konstruerade utomhusfängelse där ingen ens tillåts peta i näsan utan Hamas benägna tillstånd - om du förstår ironin.

Om Abbas är svag beror det på att han helt enkelt är svag och en svag människa blir inte stark för att man ger honom grejer.
Hans styrka kunde möjligen öka om han började agera som en ledare, en ledare som berättar sanningen för sitt folk och inte döljer den bland gamla rostiga slogans.
Berättar att ingenting är gratis, att decenniers hat och terror har sitt pris och att sista betalningsdagen snabbt börjar närma sej.

Han måste dessutom ta sej an Hamas – det går inte längre att blunda och låtsas som om de inte finns.
Om han ska kunna hävda att palestinierna avslutat sin terrorkampanj mot Israel måste Hamas ingå i detta koncept.

Abbas måste ta sin styrka eller svaghet i sina egna händer och hantera dessa företeelser som en man.
Inte sitta och vänta på att Obama ska komma med sitt trollspö och beta av palestiniernas önskelista.
Det är sådant man har Santa Claus till och han har väl inte speciellt mycket att säga till om i Ramalla.

Att bli karl för sin hatt är Abbas enda chans.
Han kan gärna sätta en fjäder i den också.

Läs även andra bloggares åsikter om Abbas, Mellanöstern, 'the arab street', gatans parlament, jihad, blodspengar, mutor, konstgjord andning, verklighetsflykt, Israel, USA, Obama, Hamas, Ramalla, IDF, utomhusfängelse, Santa Claus, ...

'Får jag inte allt så skriker jag'

Abbas och Erekat på hadj.
Den trötte mannen till vänster som är insvept i sitt lakan utan tillstymmelse till glipa är Abbas.
Erekat sitter till höger, visar mera hud och smakar så mycket han törs på en sexigare image.


Att idag ge palestinierna ansvar för en egen stat vore som att låta förskolebarnen sköta och driva sitt eget dagis.
Ansvarslöst.
Man måste lära sej krypa innan man kan gå – eller hur det nu är man säger.

Bildt, Obama och Åsa Linderborg på Aftonbladet vill ge palestinierna en stat, helst idag och eventuella brister i fundamentet tänker de kompensera med lämpligt antal biljoner.
Detta är den absolut rätta vägen om man vill ta sej ur askan och in i elden men vem bryr sej...?
Inte ovanstående sällskap i alla fall.

Palestinierna är fenomenala på att låtsas som om det regnar var gång det kniper.
Vem kommer vid det här laget ihåg vad som hände en gång för länge sedan?

Palestinierna har en imponerande historia av att sätta sej på hasorna och vägra.
Man vägrade en stat första gången 1947 och sedan har detta mönster upprepats medan decennium lagts till decennium.
Att vägra har blivit deras kungsväg ut ur knepiga situationer.

Idag vägrar de igen, vägrar att öppna munnen.
Vägrar att prata med israelerna.
Hur de räknar med att detta beteende skulle tillföra dem själva något positivt är en gåta.
Inte lär det uppmuntra någon att slänga en stat efter dem i alla fall.

För att återknyta till dagiset och 'får jag inte allt så skriker jag-fenomenet'.
Får jag inte allt häller jag vällingen över Lisas klänning.
Får jag inte allt smetar jag jordgubbsglassen på soffan.
Får jag inte allt kletar jag såsen i Pelles hår.

Idag skriker palestinierna med Västbankens alla röstresurser för de vet att världen lyssnar.
Bildt, Obama och Åsa Linderborg lyssnar intensivt, artigt och mycket uppmärksamt.
Idag hörde jag i radion rösten av den som skriker högst, vildast och allra mest ursinnigt.
Saeb Erekat.

Ni som läst något från den här bloggen tidigare vet att jag har ett gott öga till denne Erekat, palestiniernas förhandlingsboss.
En större falskspelare är svårt att finna och idag genomförde han ett av sina utsökta förvandlingsnummer.
Han är ju CNN’s egen lille kelgris och dyker upp i deras sändningar med förunderlig regelbundenhet.
Där är han verserad, elegant, soft spoken, vädjande och belevad.

Idag talade han till sitt eget folk på arabiska i Ramalla och ni som kommer ihåg hur Hitler lät i sina vansinnestal under nazismens guldålder kan föreställa er hur Erekat lät idag.
Lika lite som man behövde kunna tyska för att förstå andemeningen i Hitlers tal, lika lite behövde man förstå arabiska för att greppa vad Erekat bjöd sina lyssnare.

’Får vi inte allt så skriker vi’ var kontentan av hans utbrott enligt referenten och om detta inger förtroende för ett framtida statsbyggande då är solen grön och månen blå.

Palestinierna startar krig och intifador när det dem så lyster vilka de sedan lika regelbundet förlorar.
Trots dessa nesliga förluster låtsar de som om det regnar och ställer krav efter krav efter krav...
Den som förlorar det krig man själv startat är inte den som ställer kraven men detta axiom har uppenbarligen inte nått fram till varken Erekat eller Abbas.
Israelerna får ta på sej en del av ansvaret för att denna fars tillåts fortsätta vilket får ses som ett resultat av omvärldens likgiltighet och okänslighet för rätt och rättvisa.

Det hör naturligtvis till saken att Bildt, Obama och Åsa Linderborg aldrig ställer några besvärande frågor till en palestinier utan, liksom Goldstone, sväljer deras historier med hull och hår.
Detta är palestinierna väl medvetna om och utnyttjar till bristningsgränsen.
Dumma vore de väl annars.

Detta skulle egentligen handlat om vår tids Hitlerdemagog men eftersom Erekat inte hänger i ett vacuum fick han orera till en bakgrund av vår samtids absurditeter.

Det är dags för Bildt, Obama och Åsa Linderborg att berätta för Erekat och Abbas att det är hög tid att sluta med dessa barnsligheter, växa upp och börja ta ansvar för sitt folks välbefinnande och välstånd.

Det är väl sådant man har presidenter och andra ledare till...???!!!


Läs även andra bloggares åsikter om Abbas, Erekat, palestinier, Bildt, Obama, Åsa Linderborg, Västbanken, CNN, Ramalla, Hitler, ...

Samförstånd - fy så hemskt

Undrar hur han känner sej egentligen, Daniel Barenboim, efter att alla hans krumbukter och piruetter inför palestinierna sänts tillbaka till avsändaren.
De kom inte tillbaka i ett rött litet paket med vita snören utan i ett brunt affärskuvert där adressaten var brutalt markerad som ’okänd’ - trots att de förra året bestod honom med ett pseudo-medborgarskap i palestinaland.

Hade jag varit i hans kläder skulle jag nog känt mej både bitter och förödmjukad och dessutom ganska billig.
”Efter allt jag gjort för dem...” o.s.v.
Nu tror jag inte Barenboim har några sådana känslor utan förmodligen producerade han i stället en bunt lämpliga ursäkter för palestiniernas förnedrande behandling av en av deras främsta förkämpar.

Daniel Barenboim är ju som ni vet en gudabegåvad musiker antingen han står på dirigentpulten eller smeker tangenterna på en Steinwayflygel.
Den bäste – säger många.

Förutom förmågan att trollbinda sin publik har han gjort sej känd som en person som utnyttjat sitt kändisskap till att stödja palestinierna och nu har de kastat ut honom...
De helt enkelt bojkottar en planerad konsert i Ramalla eftersom de anser att han inte tillräckligt kraftfullt och inte heller tillräckligt uppriktigt(!) bekämpar ockupationen...

Nå, vad säger ni om det?

Hur var det egentligen med Leonard Cohens konsert som också planerades äga rum i Ramalla i slutet av september?
Den spolades lika glatt med ungefär samma motivering.
De försökte sej dessutom på lite utpressning genom att försöka få honom att avstå från konserten i Tel Aviv och BARA gulla med palestinierna.
Nu gick inte den valsen och egentligen borde man förbigå dylika skamgrepp med tystnad.

Paul McCartney uppträdde förra hösten i Tel Aviv inför en entusiastisk publik men blev inför sitt besök i landet mordhotad av palestinska 'musikälskare'.
Ett besök i Ramalla var planerat men fick inställas eftersom ingen kunde garantera att de massiva demonstrationer som väntade honom där inte skulle övergå i våld.

Gammalt och nytt i en salig blandning men taktiken är evig.
Palestinierna lägger locket på trivsamheter för den egna befolkningen om dessa samtidigt skulle föra med sej något positivt för israelerna.

Vad gäller Barenboim består hans grova brott av att han arbetar för samförstånd mellan israeler och palestinier.
För palestinierna verkar det inte finnas något gruvligare än detta.
Samförstånd – fy så hemskt.

Det kommer att bli intressant att se hur Obama, som ju är samförståndets färskaste profet, kommer att hantera palestiniernas skräck för just samförstånd.
Lyckas han bryta detta destruktiva mönster så – bless him – men då får han nog plocka fram något mera substantiellt än det charmiga ”yes, we can”.

Daniel Barenboim, palestinierna, musiker, dirigent, Ramalla, Steinwayflygel, Tel Aviv, Leonard Cohen, Paul McCartney, Obama, ...

SDS

Magi eller grisen i säcken

Det har gått troll i uttrycket ’tvåstatslösning’.
Magi eller möjligen ren slöhet?
Om denna tvåstatslösning skulle förverkligas hur många är införstådda med vad som skulle komma ut på andra sidan?
Inte de ropar högst i alla fall.

Som någon uttryckte det – hela världen vill ha en tvåstaslösning – men vad en sådan lösning skulle innebära är mindre intressant.
Det verkar som om man tror att får man bara sin tvåstatslösning faller alla andra pusselbitar också på plats..
Iran kommer av bara farten att skrota sina långdistansraketer med eller utan kärnvapen och förnodligen tror man också att semestervädret blir kanonbra - bara man får sin tvåstatslösning.

Tänk efter – finns det någon som sett några ansatser i det palestinska samhället till en början på ett statsbyggande?
Har de börjat förbereda sin befolkning för ett freds-och försoningstänkande och slutat kalla sina grannar för apor och svin?
Kommer årets sommarläger att bli uppkallade efter arabiska sporthjältar i stället för att som vanligt ge dem namn från hjältemartyrernas växande skara.
Blir det lovligt att lära ut att ordet kompromiss inte är liktydigt med högförräderi?

Jag skulle vilja påstå att i nuläget pracka på Abbas en stat vore lika illa som att låta en treåring gå ensam till dagis och lika ensam passera fyrvägskorsningen under rusningstid.
Om det går vägen beror det inte på kunskap och skicklighet utan på ren tur.

Förresten – vem är det som ska ha en stat.
Abbas palestinier i Ramalla med omnejd antar jag.
Vad är det egentligen för fel på den palestinierbefolkade staten Jordanien och den relativt nybildade palestinska hamasstaten i Gaza?
Hur många stater anser de sej behöva egentligen?
En stat för var riktning i det palestinska samhället?

Jag bara jämför – tänk om israelerna skulle kräva en stat för Likudmedlemmar och en annan för Kadimafolket?
Kanske en stat för de religiösa och ytterligare en för de något mindre religiösa?
Låter det som en vettig utveckling?
Well...

Den soppa palestinierna tillrett för sej själva får de allt reda upp på ett anständigt sätt innan de börjar kräva några insatser av omvärlden.
Ska man bygga en stat har man varken tid, ork eller intresse av att bråka och ha ihjäl varandra.
Israel har också vissa krav på palestinierna efter utrotningskriget de levererat under decennier med större eller mindre intensitet.
Att köpa grisen i säcken är inte aktuellt – vad Obama än säger.

När det gäller Iran är Obama beredd att prova nya, fräscha initiativ men när det gäller palestinierna är han ärkekonservativ.
Vi hör honom upprepa samma gamla förlegade drapa om den katastrofalt misslyckade tvåststslösningen som inte handlar om något annat än att gå som katten kring en het gröt.
Så länge man mumlar ’tvåstatslösning’ behöver man inte närma sej obehagligheter som grundorsakerna till konflikten och kan lätt slira förbi naturlagarna om sådd och skörd.
Bortkollrad är också den arabiska oförsonligheten med sin ’allt-eller-inget-modell’ i skuggan av hat och hot och dess logiska konsekvens – terrorism.

Att ligga lågt med en tvåstatslösning tills läget klarnat i de palestinierbefolkade områdena och tills vi vet hur många stater palestinierna tänkt sej i slutändan(!) är en ganska rimlig och egentligen mycket blygsam begäran.

tvåstatslösning, Iran, långdistansraketer, semesterväder, statsbyggande, hjältemartyrer, högförräderi, Abbas, rusningstid, Ramalla, Jordanien, Gaza, palestinier, utrotningskrig, Obama, ...

BLOGGPÄRLOR:
Israel i Sverige: Jerusalemdagen och den andra sidan
MXp: Netanyahu "dansade runt utan att använda terminologin"

MEDIA:
SvD DN DN P VG

Den heta och mustiga soppan

När man tänker berätta lite om palestinierna slås man strax av frågan – vilka palestinier?
Det är egentligen ganska underligt att inte fler ställer samma fråga men man har ju blivit tillvand på något sätt.
Att klumpa ihop dem till en homogen grupp funkar inte i verkligheten.

Vi har de någorlunda sekulariserade palestinierna på Västbanken där Abbas är kung och så har vi de islamistiska palestinierna nere i Gaza där Hamas försöker regera.
Detta är naturligtvis en grov uppdelning men ungefär så ser det ut vid ett första påseende.

Dessutom kan vi dela upp dem enligt politiska gränsdragningar och då blir söndringen ännu tydligare.
Vi har presidenen, Mahmoud Abbas med sitt krigarnamn Abu Mazen, som av någon oförståelig anledning kallades "a man of peace" av både Bush och Rice.
Vi får se om Obama nu hakar på trenden.
Nere i hamasgettot i Gaza finns en man som kallar sej för premiärminister och heter Ismail Haniye allt medan Västbankspalestinierna har sin egen premiärminister vid namn Salam Fayyad.
Att palestinierna håller sej med dubbel upplaga av premiärministrar är det ytterst få som reagerar över trots att det knappast kan vara någon idealisk lösning.

Abbas är den som i världssamvetets ögon är klassad som acceptabel och ska både stödjas och stöttas för utan uppholstring inser de att hans regim kommer att falla ihop som ett korthus.
Han är den omvärlden satsat alla sina kort på och enligt prestigens lagar kan man inte bara ge upp utan han måste stöttas och stärkas och stärkas och stöttas, även om man egentligen inte vet vad man håller på med.
Alla inser att han bara är en annonspelare men ingen vågar säga det högt.
Ingen vet bättre än han själv att utan beskydd från IDF hade han varit bortplockad från sitt kontor för länge sedan.
Dessutom gick hans ämbetsperiod ut i januari men det verkar ingen anse vara speciellt viktigt – viktigare då att uppehålla skenet av honom som palestiniernas starke man.
Skenet får bli en ersättare för verkligheten.

I Gaza finns Haniye som påstår att han är den ende laglige premiärministern, men även om han blev vald i ett demokratiskt val så förlorade han snabbt sin legitimitet efter sin blodiga militärkupp mot sina palestinska Fatah-bröder i juni 2007.
Då släpade hans gorillor ut andra palestinier ur sina hus och sköt ner dem framför deras familjemedlemmar och hade några varit dumdristiga nog att försöka gömma sej på ett hustak så jagade de upp dem där också och för att spara några kulor slängdes dessa olyckliga behändigt ut i himlarymden för att sluta sin färd som en oigenkännlig massa nere på asfalten.
Efter den händelsen får Haniye finna sej i att bli betraktad som en diktator.

Tycker ni fortfarande att det palestinska problemet är klart som korvspad?

Vi har det där med religionen.
I Gaza är man besatt av religion – observera att endast den rätta läran är accepterad och sharialagar är på väg att antas där straffen varierar från spöstraff till hängning med lite lämplig kroppsstympning där emellan.
I Gaza företar man sej ingenting om inte Allah saktionerat det så vi utgå från att det är en Allah välbehaglig gärning att hålla den unge Gilad Shalit i fångenskap år ut och år in.
Att det är moraliskt tveksamt - ja, vem bryr sej?
Jag vet inte om de Iran-utbildade gossarna som skjuter raketer in över Israel lite när det passar gör detta för att behaga Allah - kanske är de ute efter bonuspoäng.

På Västbanken där Abbas försöker styla upp sina Fatah-män ägnar man sej åt en Islam utan yvigare gester.
Hans USA-tränade gossar är ofta ute och samlar ihop spridda hamasgäng som satsat sina liv på att göra om Västbanken till Hamasbanken.
Själv far Abbas världen runt gång på gång för att påminna makthavare och andra om att det är han som är president i 'landet som inte är'.
'Landet som inte är' som har både president och en dubbel upplaga av premiärministrar.

Att vara hamasnik i Gaza är heller inte så enkelt för trots sina ökända maktmetoder är de inte herrar i eget hus.
Uppe i Damaskus i Syrien sitter kejsaren av Hamas, Haled Mashal, och driver sin hovstat.
I sina förgyllda sammetssalonger sitter han och bestämmer över sitt Gaza men ledargarnityret där, som befinner sej ljusår från elegansen i Damaskus, blir ibland lite irriterade.
Haniyes tankebanor är inte alltid identiska med Mashals och som extra krydda finns det i Gazas absoluta toppgarnityr ytterligare en man att räkna med, Mahmoud Zahar, vars kännetecken är en obrottslig trohet mot de islamistiska trenderna.
Zahar är den mest dogmatiske av de dogmatiska och det är oftast han som får något gjort.
Ska det smugglas in några miljoner dollar till Gaza är det Zahar som får jobbet.

Tillbaka till Abbas.
Abbas finns där för att västvärlden bestämt att han ska finnas där.
Västvärlden har bestämt att det är honom man ska förhandla med och att det är han som ska ha pengarna, för så snart det handlar om palestinier så handlar det också om pengar.

Mycket pengar.
Inte deras pengar utan pengar de pådyvlas så att risken inte ska finnas att de börjar tjäna egna pengar och då inte kommer att behöva stå i tacksamhetsskuld till väst.
Det är inte helt enkelt detta spel och gallerierna är månghövdade.

I bakgrunden döljer sej naturligtvis de stora oljepengarna.

Att Bush och andra satsade på Abbas från början hade kanske sina grunder men som situationen ser ut idag har han ingen reell uppgift.
Även om han skulle lyckas pränta ner sin signatur på ett fredsfördrag med Israel skulle det bara gälla för Ramalla med omnejd.
Hamas nere i sin ringhörna är förbjudna av Den Högste att stifta fred med Israel, så vad är vitsen?

Vi vet dessutom att Abbas och hans Fatah är den svagare länken medan Hamas, pådrivna av Iran, Syrien och Hizballah, är mycket starkare och mycket mera målmedvetna.

Att sedan Mashal i Damaskus jobbar stenhårt på att peta bort Abbas för att bli palestiniernas oomstridde kultlfigur förenklar inte heller bilden.

Var kommer då Israel in?
Egentligen finns de inte med alls.
Alla ingredienser i den palestinska soppan är hemmaproducerade och att hålla grytan kokande klarar de också av riktigt bra.
Lite uppfriskande hatpropaganda, lite kryddiga bombbälten uppblandade med en delikat raketsvärm då och då gör soppan både het och mustig.

palestinierna, Abbas, Gaza, Hamas, Västbanken, Haniye, Qurei, annonspelare, militärkupp, diktator, sharialagar, Allah, Gilad Shalit, Fatah, Islam, Mashal, Zahar, oljepengar, Ramalla, Iran, ...

SvD 2 TA K Y HD SP B SDS 2 3 HD Y T SvD AB AB D DB VG DN 2 SDS

Mera läsvärt: MXp Meyer JiM FiM Sapere

Grönt hav

Uppskattningarna skiftar från 150.000 till 300.000 entusiaster.
Dessa entusiaster samlades till ett rally i Gaza City för att fira Hamas 20-åriga existens.

Hamas är Gaza och Gaza är Hamas.
Där bor lite Fatah-folk också och några sega ännu överlevande kristna men slutsatsen är klar, Gaza är Hamas.
Hamas är kungar i Gaza och då menar jag inte bara smuggelkungar.

Hamas bestämmer allt.
De bestämmer t. ex. hur de själva kommer att bli behandlade av omvärlden.
De bestämmer själva om Israel kommer att se några fördelar med att serva dem.
De bestämmer själva om gränserna ska vara öppna eller stängda.
De bestämmer själva om de kommer att bli en medlemsstat i FN, eller inte.

De bestämmer också ljudnivån på sina rally och av den att döma är Gazaborna döva – eller åtminstone näst intill.
Ljudnivån är bedövande.
Deras mikrofoner verkar ha bara två knappar, en för på och en för av.
Under ett rally är det bara på-knappen som gäller.

Tonen under rallyt var påtagligt militant, delvis mot deras frånvarande boss, Mashal, i sina gyllene salonger borta i Damaskus.
Inga hårda ord yttrades mot honom – det ingår inte i deras kultur – men man framförde en avvikande mening om en eventuell fortsatt "vapenvila" med Israel.
Jag använder mej av ordet "vapenvila" även om det inte stämmer överens med verkligheten och heller inte är det namn parterna vanligtvis använder sej av.
Man har karaktäriserat de gångna månaderna som ett "lung" vilket inte många i Gazas närområde håller med om av naturliga skäl.
Om det hade varit ett verkligt lugn hade folk inte flyttat in sina datorer i sina bombsäkrade rum.

Under mastodont-rallyt i går bjöd man också på teater.
Teater "direkt ur livet".
Man hade klätt ut en kille i en IDF-uniform och tryckt ner honom på knä.
I hans instruktioner ingick sedan att han skulle kvida efter mamma och pappa och berätta hur mycket han saknade dem.
Den utklädde killen föreställde Gilad Shalit.

Av uppenbara skäl kan man ifrågasätta denna föreställnings konstnärliga kvaliteter men jag är säker på att den medförde en moralisk uppåtkick bland de gröna flaggorna.

Har ni sett ett grönt hav?
De som hade tillfälle att se detta rally såg ett grönt hav bestående av myriader illgröna Hamas-flaggor och lika illgröna Hamas-kepsar.
Hamas är grönt.
Varför vet jag inte.

I Ramalla var det svart-vitt-rutigt idag.
Arafat-rutigt.
Busslasterna med frisläppta fångar på väg till Ramalla skrek ut sitt budskap.
Budskapet och bönen från Olmert löd – ÄLSKA MEJ!
Väl framme blev det puss och kram av anhöriga och Abbas tog sin vana trogen chansen att kräva mer.
Kräva allt.
Ingen fred med Israel om inte alla palestinska fångar släpps fria - så nu vet vi det.

För Olmert måste det ha varit en stor besvikelse att Abbas inte ens sa tack.
Han sa för den delen inte heller att han älskade Olmert.
De frisläppta fångarna verkade heller inte älska Olmert.
Vilken miss...

Västbanken och Gaza ligger oerhört mycket längre från varandra än de kilometer du kan se på kartan.
Som natt från dag och som grönt från svart-vitt-rutigt.
Hamas-grönt från Arafat-rutigt.
Var för sej i ett land för sej och aldrig mötas de två.

Hamas rally, Hamas grönt, Hamas flaggor, Ramalla, frigivning av fångar, vapenvila, Mashal, Gilad Shalit, ..
DN P SvD DB B SDS HD DN D