Spretigt UNESCO

Foto: Bertil Adania

Lika spretiga som insidan på den här blomman var rubrikerna i Jerusalem Post häromdagen.

Dock avsevärt mindre tilltalande.

Tur att man har två ögon och två hjärnhalvor eftersom två uppenbarligt motstridiga rubriker skrek ut sitt budskap i felstil.

Huvudrubrik –' UNESCO delays exhibit on Jewish ties to Land of Israel. It could harm peace process' (UNESCO skjuter upp en utställning om det judiska bandet till landet Israel eftersom den skulle kunna skada fredsprocessen).

Rubriken strax under - 'UNESCO passes six resolutions condemning Israel' (UNESCO godkänner sex resolutioner som fördömer Israel).

Dessa resolutioner togs i maj förra året och är lika säkra kort som Kalle Anka på julafton.

Ren rutin utan minsta tankemöda.

Slutsats.

En utställning i positiv anda om Israels rötter anses av UNESCO skada fredsprocessen.

Sex resolutioner i negativ anda anses främja fredsprocessen.

Man kan ju inte tolka dem annorlunda eftersom de faktiskt togs utan några hänsyftningar till fredsprocessen.

Allt var klart, inbjudningskorten utsända och förtäringen beställd men då ångrade sej bruden.

Skulle inte detta sätt att fega ut kunna kallas för just - feghet.

Ursäkta men det där med fredsprocessen som syndabock tror jag inte ett ögonblick på.

Jag kan se lille Erekat, som alltid befinner sej i kulisserna av The Arab League, stå och viska i örat på

UNESCOs generaldirektör Irina Bokova. 

Han ömsom smickrar och ömsom hotar allt medan hon blir blekare och blekare och svettdropparna ruinerar den vanligtvis vattenfasta mascaran från Dior.

Hon försöker slingra sej genom att säga att "vi har ju lovat..." men Erekat är skoningslös.

Han kommer allt närmare, hans andedräkt blir hetare och hetare och till slut säger Irina med matt röst att "Visst, jag förstår. Ingen utställning. Ingen utställning alls. Vilken utställning?"

Så var det med den saken.

Påverkan och påtryckningar från stora delar av arabvärlden - inte bara av palestinierna - så hur skulle Irina kunna stå emot denna kompakta vägg?

Ett löfte till judarna väger lätt när övermakten höjer rösten.

Det är bara en sak hon kanske inte tog med i beräkningen när hon valde sida.

Hennes UNESCO kommer aldrig att vara vad det en gång var.

Det har nu fått en stämpel av feghet uppblandat med rädslor där förmodligen omsorgen om den egna plånboken spelat roll.

Det är inte lätt att ha med rasande vilddjur att göra som enkelt säljer sin själ för propagandapoäng.

UNESCO förlorade matchen, civilkuraget var noll.

Ytterligare en sak klingar falskt i den här makabra symfonin.

Några dagar innan beslutet från UNESCO publicerades så meddelade USA att de inte ansåg sej kunna stå som sponsor för denna utställning om judarnas eviga band till Israel.

Slutsatsen man kan dra av detta är att USA inte ställer sej bakom fakta där judarnas band till Det Heliga Landet exponeras.

Detta i sin tur visar att USA anser dessa band vara ett hinder i fredsprocessen.

Kerry försöker alltså få dessa naiva och godtrogna israeler att tro att han jobbar för ett lyckligt och säkert Israel men det går naturligtvis inte ihop med hans vägran att stå upp för judarnas rätt till sitt hemland.

Dags för israelerna att se bortom den där amerikanska vildvuxna kalufsen?!

Läs även andra bloggares åsikter om UNESCO, Jerusalem Post, peace process, The Arab League, Irina Bokova, Erekat, USA, Kerry, ...

Hamas - biståndsgivare

Jag läste igår en rubrik som aldrig skulle bli publicerad i palestinagruppernas veckoblad - eller vad deras skrifter nu kan heta. 
I Jerusalem Post stod det så här på första sidan :

Hamas: "We'll send aid money to PA if necessary"

Hamas säger alltså att om det blir nödvändigt så kommer de att skicka pengar till palestinierna på Västbanken.
Filantroperna Hamas erövrar världen.

Jag antar att det är nu efter alla dessa livsuppehållande båttransporter från bl.a. Sverige som Gaza nu är självförsörjande...
En bättre fråga är kanske vilka finansiella konsekvenser emirens av Qatar besök i Gaza i oktober 2012 fört med sej.

Hur som helst är det intressant att se hur ballongen Ship to Gaza snabbt tvingas pysa ut luften och numera bara är en slingrig gummitrasa.
Jag tycker mest synd om de människor som trott på vad Gaza-propagandisterna sagt och gett av sina goda hjärtan. 
De trodde säkert att människorna i Gaza var de mest utsatta i hela världen.

I vilket fall så är Hamas nu så rika att de börjar fundera på var de kan placera sitt överflöd.
Naturligtvis slänger de inte ut detta lockbete utan en del tankemöda.
Om ni läser den korta artikeln så ser ni att det finns ett förbehåll, nämligen att politiken på Västbanken ändras.
Hur då ändras?
Naturligtvis så den överensstämmer med den fundametalistiska extremism som tvingas på människorna i Gaza.

När extremister får möjligheter slås friheten i bojor.
När extremister får möjligheter blir demokrati bara ord .
När extremister får möjligheter borde omvärlden darra.

När Hamas får möjligheter försvinner möjligheterna för andra och stålbadens tid gör entré.

Om det nu stämmer att Gaza verkligen är på grön kvist så är det ju trevligt för dem men mindre trevligt för dem de tänker missionera bland.
Förhandlingarna mellan Hamas och Fatah spricker ju ena gången efter den andra - sista gången just i dagarna.
Förmodligen börjar Hamas tröttna på de ständiga sammanbrotten och   förbereder sej för andra metoder.
Utpressning.

Om vi hjälper er med våra pengar så får ni hjälpa oss genom att vara lite mindre dogmatiska och vara mer tillmötesgående i förhandlingarna.
Någonting ditåt.

När en terrororganisation blivit solvent är den livsfarlig, då är alla gränser utsuddade och nåde den som inte stryker den medhårs.
Terror är terror är terror - även i form av biståndsgivare.

Läs även andra bloggares åsikter om Jerusalem Post, Hamas, palestinierna, Fatah, Västbanken, Gaza, emiren av Qatar, Ship to Gaza, terror, ...

..."så måste det ju först finnas en"

Elden som brinner på gatorna i arabvärlden börjar ge upphov till allt fler frågetecken.
Visst blir man spontant glad när folk som levt i diktaturer och autokratier tar sitt öde i sina egna händer, kastar ut sina plågoandar och får chansen att börja andas fritt.
För det är väl det de kommer att få göra?
Andas fritt?!

Man ska tassa mycket försiktigt fram när man närmar sej de dagsaktuella händelserna och i möjligaste mån ha ett öppet sinne.
Visst, först kastar man av sej oket och därefter börjar man fundera över hur man nu ska få jobbet gjort.
Kanske måste man själv, personligen, ta i med dubbel kraft nu och inte som tidigare tro att ’systemet’ kommer att fixa allt.

Vad är det vi ser och hör som låter oss förstå att något stort är på gång?
Jo vi ser hur massiva människoskaror drar ut för att tala om att de inte vill spela med längre i elakt spel.
Ett diskriminerande, förödmjukande och elakt spel.
När människorna sedan inte går hem när de förväntas gå hem utan i stället blir fler och fler då börjar gemene man ana att historiens berömda vingslag är i antågande.

Härskare faller – om inte som käglor men bara att de faller är stort – och segersångerna börjar ljuda över nejden.
Där ungefär är vi nu och då plötsligt ramlar Bildt ner i denna soppa.
Inte för att jag förstår vad han tror han har att erbjuda dessa sargade länder men resa är väl vad utrikesministrar förväntas göra.

Han var intervjuad i Jerusalem Post och jag måste erkänna att han genom ett par förbluffande realistiska uttalanden klättrade upp några pinnhål på min privata förtroendetopp.
Han sa i princip att för att kunna erkänna en palestinsk stat så måste det ju först finnas en...
Bildts krassa logik kan vara ganska träffande vid utvalda tillfällen.

“I will look forward to recognizing a Palestinian state as soon as possible, but there has to be a Palestinian state,” Bildt said during an interview.“
And a state has to be founded on an end of occupation, and an end of occupation is based upon an agreement with Israel.”

Vadan denna plötsliga klarsyn?
Börjar karl’n växa upp?
Har han slitit av sej skygglapparna och plötsligt börjat se världen?

Vad finns det då att se?
Jo, ett antal araber som i ett alldeles speciellt syfte börjat kalla sej palestinier och som nu leker stat.
(Hade de rätt och slätt kallat sej araber hade ingen någonsin funnit någon anledning till varför det på just denna lilla landremsa skulle blidas ytterligare en arabisk stat).

Som sagt de leker stat utan att vara en stat.
De leker regering utan att vara en stat.
De leker premiärminister och president utan att vara en stat.
De leker en hel massa annat också – och det kan säkert vara kul – men det mest magnifika är att resten av världen leker med.
Obama och Bildt leker med hela tiden och det sägs att de singlar slant om vems tur det är att leka med brandbilen.

Vad jag menar är att palestinierna har producerat en världsbild utan en värld (om ni förstår) men alla leker med som om det handlar om en verklig verklighet.
En verklig värld.

Här på sluttampen passar jag på att slänga in Bildts senaste blänkare igen.
Bevingade ord har blivit bevingade ord av simplare anledningar.

”För att kunna erkänna en palestinsk stat så måste det ju först finnas en.”
Läs även andra bloggares åsikter om Jerusalem Post, Carl Bildt, palestinier, Obama, ...

Titelsjuka

En inledande fråga: Hur många chefsförhandlare behöver palestinierna?
Jag har hitintills träffat på tre – kanske har du hittat fler?

Först naturligtvis vår vän från bl.a. CNN, Saeb Erekat, som är du och syster med denna nyhetskanals alla tjusiga journalissor.
Du har säkert hört honom när han plockar fram sängkammarblicken, lägger huvudet på sned och på sin fladdrande engelska säger till nyhetsankaret - ”Rosemary (Church), du kommer väl ihåg... ”

För några år sedan upptäckte denne ’Chief Palestinian Negotiator’ att han var i behov av en makeover så plötsligt var han ca. 20 kilo lättare och framträdde i både ny frissa och nya glasögon.
Allt för att bättre smälta in i den glassiga miljön hos Rosemary på CNN.

Sedan har vi den gamle trotjänaren Nabil Shaat.
En seriös man med mycket pengar.
Han gör affärer runt om i världen och behöver inte, som de människor han säger sej förhandla för, suga på ramarna.
Han har haft sitt finger med i de flesta kringelikrokar i palestiniernas korta historia men spåren är inte direkt iögonenfallande.
Så snart det slås på trumman för palestinierna av ena eller andra orsaken så finns Nabil Shaat på plats, redo att förljuva vår tillvaro med ett uttalande.
Nu titulerar han sej ’palestinsk chefsförhandlare’ till Erekats stora förtret – rivaliteten dem emellan är inte speciellt diskret.
Häromdagen hotade han med att palestinierna skulle upplösa sin nuvarande ledningsorganisation på Västbanken (PA) om de inte får som de vill i de trötta gamla förhandlingarna.
Detta var naturligtvis lille Erekat snabbt ute och dementerade, och i den stilen fortsätter de.

Ganska nyss upptäckte jag ytterligare en ’Chief Negotiator’ i palestiniernas brokiga persongalleri – Yasser Abed Rabbo.
Åtminstone var han titulerad som sådan i Jerusalem Post där han berättade vitt och brett om sin husskräck.
Yasser Abed Rabbo är en gammal Arafat-räv som sedermera tillsammans med bl.a. Jossi Beilin knaprade sej fram till något de kallade ’The Geneva Initiative’ – förmodligen för att schweizarna betalade både deras arbetsluncher och övriga utgifter för att på så sätt förvissa sej om önskvärt resultat.
Nu är karl’n den tredje aspiranten på titeln ’Chief Palestinian Negotiator’.

Varför tre?
OK, man säger ju att ’alla goda ting är tre’ men man säger också att ’ ju fler kockar desto sämre soppa’.
Av resultaten hitintills att döma ligger sista varianten närmast sanningen.

Kanske är det ont om fräcka titlar bland palestinierna så de måste samsas om de som finns?
Kanske tror man att Rosemary på CNN hör av sej oftare om man stilar runt med titlar som börjar med ’Chief......”
Kanske har de helt enkelt drabbats av titelsjukan?

Det mest slående är annars att trots långa och invecklade titulaturer så känner man inte till vad dessa står för.
Fråga några palestinier vad ordet förhandlingar innebär och du kommer att få många svar men inget som är korrekt.

Under förhandlingar diskuterar man både länge och väl med målet att komma överens.
Eftersom utgångspunkterna är olika så måste båda parter kompromissa och där, just där har vi stötestenen.
Araber kompromissar inte.
De gör en hel massa andra saker men de kompromissar inte.

De kan klä sina ståndpunkter i olika färgställningar och leka med ord tills motparten varken vet ut eller in.
Att gång efter gång efter gång – i det oändliga – upprepa sina krav, är en annan strategi.
Någonstans någongång måste ju ändå någon ta till sej budskapet och det är precis vad som sker.
Folk lyssnar, tar till sej och sprider vidare – 'jomenvisst, just så här är det'.

Ett krav kan aldrig ges upp och en ståndpunkt kan aldrig ändras.
Med andra ord så kommer palestinierna aldrig att kompromissa och därför är det i stort sett ogenomförbart att föra regelrätta förhandlingar med en arab eftersom deras kultur och mentalitet likställer kompromiss med skam, förlora ansiktet och att ens fel och brister blir allmän egendom.
Med sådana kulturella belastningar förstår man bättre varför Abbas beter sej som han gör.
För att slippa kompromissa förfaller han till samtidens absurdaste undanflykter och Obama och hans jämlikar spelar med.

Blanda för all del inte ihop kompromiss med prutning i basarerna – den läckra företeelsen är mer besläktad med underhållningsbranschen och är ett stickspår jag inte tänker syssla med idag.

Att vara palestinsk förhandlare i chefställning förpliktar.
Ett antal miljoner människor är beroende av att han gör ett bra jobb.
Vad vi ser är tre personer med aspirationer på samma jobb men där ingen imponerar trots glammiga titlar.

En slutsats vi kan dra är att en titel inte är någon garanti för ett positivt resultat.
Kanske skulle grönsakshandlaren i Jenin klara biffen på ett både ärligare och mera självklart sätt men nu är vi hänvisade till alla dessa ’Chief Palestinian Negotiators’ som verkligen inte gör någon lycklig.

En ännu sistare slutsats – akta er för titelsjukan.
Den krymper både hjärta och hjärna på det gruvligaste och läker inte ut förrän förruttnelsen är ett faktum.
Ingen nobelpristagare har funnit något botemedel så skydda vad som skyddas kan.
Låt alla ’Chief Palestinian Negotiators’ bli varnande exempel på hur det kan gå när det inte går...

Med detta önskar jag er alla både hälsa och välgång.

Läs även andra bloggares åsikter om palestinier, CNN, Saeb Erekat, Rosemary Church, Nabil Shaat, Västbanken, Yasser Abed Rabbo, Jerusalem Post, Jossi Beilin, Mahmoud Abbas,
kompromiss, ...

Speglar till palestinierna

...... men låt det gå snabbt.
Man kan ju inte gå omkring och vara okunnig om vem man är hur länge som helst.

Min favoritpalestinier (hmmm...) är Saeb Erekat.
Han är, med sin snubblande engelska och resonabla/västerländska framtoning CNN’s guldkalv.
Han missade inga lektioner när han lärde sej umgås med media och känner väl till fördelarna av att kalla sina utfrågare vid förnamn.
Det blir liksom mera intimt så.

Nåväl, Erekat träffade nyligen den iranske utrikesministern Mottaki i Sharm-e-Sheikh.
Det var inte så att de råkade springa på varandra utan de hade ett avtalat möte där de gav varandra tips om bästa sättet att odla rosor.
Nej inte så.
Erekat fick sej till livs Irans synpunkter på hur samförståndet med Hamas borde utformas för att göra iranierna på gott humör.
Även palestinierna vet att Iran är en makt att räkna med som man gör väl i att helt enkelt rätta sej efter.

Att träffa Irans utrikesminister gör palestiniernas allt-i-allo glatt utan några som helst förhandsvillkor medan palestiniernas president vägrar träffa Netanyahu utan att en rad hemmagjorda villkor först uppfylls.

"Där ens hjärta är..."
Jag kan inte hjälpa att jag undrar om palestinierna verkligen är intresserade av några förhandlingar med Israel och egentligen behöver de ju inte bry sej - de har ju Obama...

Erekats bravader slutar inte här.
Han skapade häromdagen ett nytt bevingat ord.
Efter att Netanyahu berättat för sina ministrar och den samlade pressen att han kräver samma rättigheter för judar som för araber – bl.a. att bo var som helst i Jerusalem – blev Erekat uppringd av CNN.
Surprise, surprise.
Denne allvise man rådde där Netanyahu att 'berätta för folket inte vad de vill höra utan vad de behöver höra'.

Erekat vet han.

Nu är det hög tid att ställa Erekat framför spegeln.
När tänker Erekat berätta för palestinierna – inte vad de vill höra utan vad de behöver höra.
Palestinierna behöver höra att deras UNRWA-flyktingar aldrig kommer att befolka Israel, vilket Erekat mycket väl vet.
Detta vågar han naturligtvis inte säga utan fortsätter att klia dem i öronen med sagor om snar triumf.
Med sådana ledare......

Det finns en person vid namn Daoud Kuttab som någorlunda regelbundet skriver i Jerusalem Post.
Överskriften på hans senaste kria var ”The settlement freeze – a definitive test of Israel’s intentions.”

Nu behöver vi ytterligare en spegel.
Det är faktiskt en stor del av mänskligheten som ser palestiniernas ovilja att sätta stopp för all hatpropaganda i radio/TV, tidningar, skolböcker och moskéer som det definitiva testet på palestiniernas avsikter.
Jag valde medvetet att inte ifrågasätta deras förmåga att effektuera detta utan endast konfrontera deras ovilja.
Al Jazeera är ett utmärkt exempel på deras handlingskraft – när de dem så lyster.
Ni har väl lagt märke till hur de slänger ut och bojkottar denna mediamogul lika ofta som de sedan välkomnar dem tillbaka.

Vi skulle kunna utvidga galleriet framför spegeln till de provokatörer som försöker sätta Israel på pottan genom att köra ruffiga båtar mot Gaza innehållande mängder av propagandister, mediafolk och fotografer men beklämmande lite av sådant som gazaborna verkligen behöver.
När dessa båtar efter några taffliga styrkedemonstrationer ledsagas in till israelisk hamn så genomsöks lasten, rensas på vapen och annan bråte och om det sedan återstår några varor av värde transporteras de till Gaza i en av de ca. 50 lastbilar som dagligen förser gazaborna med förnödenheter.

Tänk så många givarslantar havets och vågornas betvingare hade kunnat spara genom att avstå från båtturen - hur romantisk den än kunde vara - och i stället forsla varorna till Gaza via ordinarie transporter.

Detta är naturligtvis alltför simpelt och ospekulativt även om de då kunnat undgå skammens rodnad på kinderna när de konfronteras med sin spegelbild.

Att se sej själv i en spegel är inte alltid upplyftande men är förr eller senare nödvändigt.
Det underlättar dock om du själv tar initiativet och inte väntar till du blir tvingad av en allt mer irriterad omgivning.

Bloggpärlor:

MXp: Al-Jazeera och Arafat - Var det Aids, Abbas eller Israel

Israel i Sverige: Israel vägrar lyda Obama – som “talar med judarna”.

Saeb Erekat, CNN, Daoud Kuttab, hatpropaganda, al Jazeera, bojkott, mediamogul, Gaza, provokatörer, Mottaki, Sharm-e-Sheikh, Iran, Obama, Netanyahu, UNRWA-flyktingar, Jerusalem Post, ...

Prioriteringar

Det är ju inte så att blogga har sin tid medan resten av livet har sin – även om man skulle kunna tro det.
Man bloggar ju om livet med alla dess skiftande krummelurer och krumbukter.
Ibland blir det dock så att det vardags-och jordnära blir alltför påtagligt och lyxen att skriva ner sina tankar får skjutas på framtiden.
Eftersom ’den eviga konflikten’ ser ut att bli allt evigare saknas heller inte material - så det är väl bara att sparka igång igen.

Jerusalem Post har en kolumnist vid namn Barry Rubin som är sällsynt redig och klar i sina tankegångar.
Han skrev så här häromdagen:
”By feeding the PA’s false belief that the West will pressure Israel into giving it a state in the borders it wants, without concessions, restrictions or even implementations of past promises, the US and European governments are doing a very effective job of sabotaging any possibility for peace.”

Tänk att så mycket sanning kan rymmas i en enda mening - även om det var en lång sådan - och tänk så många regionala framsteg som skulle uppnås om dessa sanningar blev uppenbara för vederbörliga beslutsfattare snarast möjligt.
De borde också låna ett öra till Israels bufflige men genomärlige utrikesminister, Avigdor Lieberman, som vid ett besök i en drusisk by förundrades över samma beslutsfattares prioriteringar.
Hur de i djupet av sina själar är upprörda över hus i Judéen och Samarien samtidigt som Nordkorea skjuter iväg den ena potentiellt livsfarliga missilen efter den andra och redan har glömt det plågade iranska folkets försök att bli kvitt sina plågoandar.

Prioriteringar var ordet.

Prioriteringarna för den skenheligaste av de skenheliga svenska organisationer, Diakonia, är dock glasklara.
De har tagit på sej uppgiften att förändra Mellanöstern enligt helmuslimska preferenser bl.a. med hjälp av de 13 miljoner dollar de fick under 2008.
Dessa pengar distribuerar denna organisation sedan vidare till de mest infekterade NGO’s i regionen, de som står för det största hatet, den svartaste snuskpropagandan och den grövsta rasismen.
Allt under den förljugna täckmanteln av ”mänskliga rättigheter”.

Diakonia har dock lyckats i ett avseende – att ge förljugenheten och falskspeleriet ett ansikte.
Att de dessutom gör det under täckmantel av religiöst patos gör deras business än mera osmaklig.
Det är inte alls konstigt att de anser sej behöva avlöna en policyhandläggare, typ Joakim Wohlfeil, för att smälla upp skygglappar inför sunt tänkande människor.

Alltså – har Sverige några planer på att spela en roll i Mellanöstern under sitt ordförandeskap i EU då kan en bra början vara att sopa bort den diakoniska dyngan framför egen dörr.
Detta vore en värdig prioritering som skulle öka Sveriges chanser att bli respekterat i alla läger.

Det vill säga - i alla sunda läger.

Barry Rubin, Jerusalem Post, Avigdor Lieberman, Judéen och Samarien, Nordkorea, Iran, Diakonia, Mellanöstern, NGO´s, "mänskliga rättigheter", förljugenhet, religiöst patos, Joakim Wohlfeil, ...

Rubriceringspyssel

Ibland ser man en rubrik som får en att stanna upp och läsa den en gång till.
I gårdagens Haaretz kunde man läsa ”Abbas warns Europeans against easing boycott of Hamas”.
Abbas varnar europeerna för att lätta på bojkotten av Hamas.

Av detta överraskande uttalande av palestiniernas president kan man dra minst två slutsatser.
Den första är hur lite gemene man i Europa förstår av vad som pågår i Mellanöstern och att de heller inte har någon aning om hur det bör tolkas.

Den andra slutsatsen är att det kommer att bli ytterst knepigt att förena gazapalestinierna och västbankspalestinierna till en fungerande och fredlig enhet.

Vad handlade egentligen rubriken om?
Det stod att palestiniernas egen president varnar för att normalisera förbindelserna med delar av hans eget folk.
Det är som om fadern i en familj varnar vänner och bekanta för att ha någon kontakt med en av hans söner.
En sådan situation går man inte ut med i media om inte sprickan dem emellan är oöverstiglig.

Förhandlingar pågår ju av och till mellan Fatah och Hamas för de inser att båda skulle vinna på en enad front utåt.
Inte minst skulle det bli enklare för Hamas att låta miljarderna rulla direkt ner i deras fickor.
Trots dessa fördelar kan de inte komma till skott vilket låter oss ana att det föreligger ’vissa svårigheter’.

Abbas vill inte att världen ska öppna sin famn för Hamas, inte just nu i alla fall, för det kunde i så fall ge dem fördelar vid förhandlingsbordet.
Visst – ett ganska ’lågt’ resonemang men ändamålen helgar medlen även bland palestinierna.

En annan rubrik i samma anda stod att läsa i Jerusalem Post den 19 mars.
Den löd ”PA (Palestinian Authority) officials welcome failure of prisoner swap talks”.
Från officiellt palestinskt håll välkomnar man att förhandlingarna om en fångutväxling misslyckades.

Rubriken med vidhängande artikel handlade om att utväxla Gilad Shalit mot ett och ett halvt tusen fångar men efter ett och ett halvt tusen sorger och lika många bedrövelser lades förhandlingarna på is.
En del hävdar att de är nedfrusna för gott.

Fatah gläder sej alltså åt att hamaspalestinierna får fortsätta att skaka galler vilket vid första påseendet ter sej ganska underligt.
Börjar man skrapa lite på påståendets yta inser man att skillnaden mellan Fatah och Hamas är som mellan himmel och hav.
De kan ibland ge intryck av att ha samma färg men frånsett detta är de totalt väsensskilda.

Fatha med Abbas i spetsen var rädda att om Hamas lyckades prångla ut ett stort antal fångar ur de israeliska fängelserna skulle deras popularitet öka mångdubbelt och Fatha skulle te sej som de förlorare de egentligen är.
De var av erfarenhetsmässiga skäl också rädda för att ett nytillskott av nyutsläppta hamashjältar på Västbanken skulle öka risken för en upprepning av den blodiga militärkupp Hamas genomförde sommaren 2007.
Den gav definitivt ingen mersmak.

Man kan, inte bara på grund av dessa rubriker, med gott fog fråga sej vad som egentligen förenar Fatahpalestinier och Hamaspalestinier?
Frånsett den geografiska separationen är den religiösa hängivenheten ett starkt skiljande fenomen som skär genom ande, märg och ben.
Trosfrågor har en förmåga att både hela och söndra och mellan palestinier och palestinier har det enbart handlat om att söndra.

Att ge upp fanatismen och Allah för det gemensammas bästa kommer Hamas aldrig att göra och Fatah kommer aldrig att låta Allah och fanatismen definiera sin ideologi.
Vad återstår?
Var det någon som viskade något om att det är på tiden att Jordanien och Egypten tar sitt ansvar?
Well – frågan bör i varje fall ställas.

rubricering, Haaretz, Abbas, Hamas, bojkott, palestinier, Europa, Fatah, 'ändamålet helgar medlen', Jerusalem Post, fångutväxling, Gilad Shalit, Västbanken, militärkupp, ...
SvD, 2, 3, 4, DN, 2, 3, 4, 5, 6, 7, Syd, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, Dag, 2, 3, 4, 5, Ab, 1, 2, 3, 4, N, Hd, 2, 3, 4, 5, Ps, N, 2, 3, 4, Svt, R, 2, 3, 4, 5, Vg, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, T2, B, 2, 3, 4, Smp, 2, 3, 4, 5, 6, Kri, 2, 3, Tra, 2, 3, Y, 2, 3, Nm

BLOGGPÄRLOR
MXp: Etiska dilemman i Operation Cast Lead mot terrorismen
Israel i Sverige: Vad sägs om lite fakta
Fred i Mellanöstern: Vilken moralisk måttstock har vi rätt att använda på Israel
Ilya Meyer: Ett möte i frammåtanda
Mellanöstern aktualia: Obamas huvudvärk
Rabnor tycker o tänker: Sprängd anka

Olmert - brevbäraren

"För sent ska brevbäraren vakna" - och det är inte bra.
Folk vill ha sin morgontidning till frukostflingorna.
Vi har på senare tid lärt oss att Olmert är fascinerad av brev.
(Jo, jag vet att det blir lite mycket "Olmert" men just denne mans person är vad som bekymrar folk här.)
Hur hans lycka blev fullständig var gång den amerikanske penningmagnaten Talansky stack till honom ett kuvert med dollar. Dollar i kubik och kvadrat. Pengar att betala både för personlig PR och en vidlyftig livsföring under ett stort antal år.
Alla israeler klafsar inte runt i leriga kängor i apelsinlunden utan många har lärt sej uppskatta livets goda.
En av dem är Olmert.

Ingen vet hur många "Talanskys" som passerat Olmert genom åren men han har onekligen uppnått en avundsvärd elegans när han låter kuverten osynligt slinka ner i fickorna.
"Doing makes perpect."
Idag kunde han inte motstå frestelsen att göra det han är allra bäst på - att hantera brev.
Han spred ett antal hotelsebrev till knessetfolk i arbetarpartiet som innehöll paragrafer om vad han skulle göra med dem om de inte gjorde som han sa.
De skulle bli sparkade.
Det handlar om en omröstning på onsdag som kan utfalla så att Knesset upplöses och det blir nyval. Arbetarpartiet har där en nyckelroll så lite skrämseltaktik kunde inte vara helt fel.
Om de utvalda låter sej skrämmas eller inte får vi veta på onsdag.

Ett annat viktigt parti i sammanhanget är det religiösa partiet Shas men de kan alltid köpas. Olmert räknar kallt med att han ska ha ordnat de praktiska detaljerna vad gäller deras aldrig sinande lust för penningar innan omröstningen.
Allt vad köpstående heter är Olmert suverän på, då är han helt på sin mammas gata.
Olmert rör om i sina olika grytor med en frenesi som naturligtvis ger enbart röriga resultat.
Häromdagen, den 16 juni, skrev jag om Olmerts alla initiativ, om alla Israels problem han tänker lösa på en gång.
I fredagens Jerusalem Post kunde vi på första sidan läsa en artikel på samma tema av Calev Ben-David kallad "A prime minister churning as fast as he can."
Det är roligt när Jerusalem Post hämtar sin inspiration från min blogg...
Jag undrar om Olmert orkar upp i morgon för att ta itu med sina nya utmaningar på brevfronten?