Tvåstatslösning - vem tar ansvaret?

Obama är på ingång och då ska det naturligtvis talas 'tvåstatslösning'.

Tvåstatslösningen är något man tar till när man inte har energi nog att fundera ut något bättre - eller som de gamle sade; så har det ju alltid varit.

Att det börjar bli pinsamt lägger väldigt få märke till.

I samma andetag som man pratar tvåstatslösning försöker man så där lite i skymundan åtgärda ytterligare en aspekt av den påstådda problematiken.

Man försöker sej på experimentet att bortse från att storleken faktiskt betyder något.

Jag har länge försökt finna logiken i att Israel är OK om det är så litet som möjligt och att  Palestina är OK om det är så stort som möjligt.

Vad skulle hända om man helt fräckt låter Israel och Palestina byta plats?

Oj vej, då skulle man omedelbart vara inne på detta monster som i extremistkretsar kallas 'stor-Israel' och något ruskigare än detta står knappast att finna.

Stor-Palestina då?

Ett stort leende sprider sej över ansiktena på vår tids fredsänglar som vill ha fred för palestinierna men underkastelse av israelerna.
Jämställdhetsministern för Mellanöstern, var är du?

Mina egna små privata betänkligheter inför en tvåstatslösning är rent praktiska; det finns helt enkelt inte plats för ytterligare en stat på den smala landremsa som ligger mellan floden Jordan och Medelhavet – speciellt som invånarna inte direkt älskar varandra.

Motsatsen ligger betydligt närmare sanningen.

Om man ska gå till internationell lag där de bindande FN-resolutionerna ingår så står det absolut ingenstans att palestinierna ska ha någonting.

Förvånad?

Du kommer i så fall att bli ännu mer förvånad när jag berättar att ordet 'palestinier' inte är nämnt en enda gång i de sammanhangen.

Däremot står det att parterna ska förhandla och att Israel i slutändan ska ha säkra och försvarbara gränser.

Palestinierna existerar dock idag eftersom de säger så och det får vi acceptera.

Vi får också acceptera att det är skillnad på palestinier och palestinier – Västbankspalestinier (Fatah) och Gazapalestinier (Hamas) för att gör det övertydligt.

Kommer ni ihåg Helle Klein som skrev arga men urtrista artiklar om Mellanöstern i Aftonbladet men som gömt sej i prästkappan ett tag?

Hon hade ett favorituttryck när det gällde Israel – Israel skulle alltid pressas.

Pressas till att avstå det och detta och pressas att ge bort utan att få något i gengäld.

Pressa, pressa på nu då, pressa ytterligare en bit –bättre kan du!

Israel fortsätter att känna press på sej att ge och ge men aldrig få och en dag har kanske omvärlden pressat fram en tvåstatslösning.

Abbas skriver under papperslappen och redan samma kväll har Hamas tagit över Västbanken.

Vilka av alla de som satsat alla sina krafter på att pressa Israel fram till denna tvåstatslösning är nu beredda att ta ansvar för resultatet?

Nå???

Inte en själ, naturligtvis.

Detta vet israelerna så var inte förvånade om de kommer att vara aningens försiktiga.

Att köpa grisen i säcken har de gjort tillräckligt många gånger, tyvärr med svinaktiga resultat.

Israelerna har skyldighet att ta tillvara sina medborgares intressen likaväl som palestinierna söker främja palestinska intressen.

Det var precis det de gjorde när de krävde av FN att bli betraktade som en stat som inte är en stat.

Israelernas skyldigheter mot de sina handlar om att inte ge bort eller sälja ut intressen som är vitala för landets fortbestånd.

Om palestiniernas agerande betraktas med förtjusning så bör israelernas betraktas åtminstone med förståelse.

Att bli mötta av samma glödande men ofta intelligensbefriade entusiasm som palestinierna möts av är det ingen i Israel som ens drömmer om.

Rosa moln kan vara charmiga men hälleberget har liksom mera substans.

Det har skrivits ett oändligt antal artiklar om tvåstatslösningens förträfflighet och endast ett fåtal har vågat sej på att tvivla.

Tvivlen handlar då oftast om vem eller vilka som tar ansvar när det går åt skogen?

Ingen kommer naturligtvis att ta något ansvar för i en sådan situation är varken ord eller ryggdunkar tillräckliga.

Detta vet israelerna så de har simmat lugnt ett tag medan palestiniernas president Abbas knappt ens doppat tårna i vassen.

Att Obama är missnöjd med båda parter är ingen hemlighet - han är för övrigt missnöjd med varje världsmedborgare som inte älskar honom förbehållslöst.

Ingen vet vad han har i kikaren så ingen kommer att bli förvånad .

Förvånade skulle människorna bli bara om han levererar intelligenta och väl genomtänkta idéer som kunde resultera i en upplösning av Mellanösterns Gordiska knut.

The teleprompter is yours, Mr. President.

Läs även andra bloggares åsikter om Obama, tvåstatslösning, Israel, palestinierna, FN-resolutioner, Hamas, Fatah, Helle Klein, Mellanöstern, Västbanken, Gordisk knut, ...

En förtrollad värld

Som min mamma sa när hon hade svårt att motivera sina åsikter – DET BARA ÄR SÅ.
Hur ska man annars förklara detta idisslande av förståsigpåare som tror att en tvåstatslösning är det enda som kan rädda världen.
Jag anser det vara brist på fantasi parad med ren och skär lättja.

Man kan betrakta fenomenet ur flera synvinklar varav en vore att se det rent kronologiskt.
Långt innan några palestinier var påtänkta fanns det en folkgrupp som kallade sej kurder.
De har nu en snart tvåtusenårig historia och är den största etniska folkgrupp utan egen stat.
Gör gärna jämförelsen med palestinierna som konstruerades på 60-talet.
Nej inte 60-talet e.Kr. utan 1960-talet – bara en stund sedan.

Kurderna består idag av runt 35 miljoner människor (Wikipedia) varav du finner den största gruppen i Turkiet, runt 55%.
De resterande miljonerna är fördelade mellan Iran - 18%, Irak – 18% och i Syrien finns ca. 5% av den kurdiska folkgruppen.

En icke föraktlig del av denna etniska grupp finns dessutom utspridda i övriga delar av världen.

De har ett eget språk som tillhör den indo-europeiska familjen innehållande ett flertal dialekter.
De var till stor del nomader men deras kultur är högt stående och musiken/dansen är särpräglad och fängslande.
Historiskt sett finner man att Saladin som besegrade korsfararna var kurd i likhet med Iraks nuvarande president, Jalal Talabani.

Tänk efter - när hörde du senast världens store orera om vikten av att kurderna får en egen stat så snart som möjligt.
Om inte kommer världen att rasa samman.
Obama upprepar gång efter annan att palestinierna förtjänar, FÖRTJÄNAR en stat --- men kurderna då?

Nu kan det i ärlighetens namn diskuteras om palestinierna verkligen förtjänar en stat.
Deras smak för judiskt blod har varit lite väl påtaglig genom åren.
Klarar de av att sköta en stat och dessutom bli självförsörjande?
Vill de bli självförsörjande?

Jag måste ha missat en del här.

Dåligt utvecklade sinnen för innovationer är orsaken till att tvåstatslösningen tuggas om gång efter annan och folk stämmer in i kören för att inte riskera att betraktas som avvikande – hemska tanke.

Dessutom avslutade palestinierna sitt lilla demokratiäventyr den 24 januari utan att någon fann det lämpligt att slå på trumman.
Då passerades nämligen slutdatum för Abbas ämbetsperiod och det lilla demokratiembryo man kunnat skönja är nu ett minne blott.
Samma gäller parlamentet som sällan sammanträdde utan för det mesta ersattes av ’presidential dekrets’ – hur pass demokratiska dylika fenomen nu kan anses vara?

Utan demokrati, utan Gaza och utan en vilja att spotta i nävarna och sätta igång – inte vet jag om det där med egen stat verkar speciellt verklighetsförankrat.
Dessutom – även om de tillsammans med Obama skulle lyckas beröva Israel på det mesta så skulle deras landbit inte vara tillräcklig för att underhålla de nuvarande invånarna plus 4-5 miljoner flyktingar som antingen vill eller inte vill flytta till Palestina.
Jodå vi känner till vad araberna menar med ’Palestina’... men vi köper det inte så vill flyktingarna flytta på sej får det bli till området runt Ramalla.

Hur palestinierna lyckats förtrolla världen så till den milda grad beror förmodligen på att motparten heter Israel och om Israel tycker man inte.
Eftersom man inte tycker om Israel så satsat man på att tycka desto mer om deras motpart.
På så vis får palestinierna allting gratis utan att själva behöva lyfta ett finger.
Lätt som en plätt.

Varför har då inte kurderna lyckats förtrolla världen på samma sätt?
Kolla vilka som är kurdernas motparter så förstår ni nog.
Turkiet, Irak och Iran, möjligen med tillägg av Syrien och Ryssland och dessa stater känns det inte lika bekvämt att göra sej ovän med – att bli ovän med Israel faller sej däremot helt naturligt.
Nästan som en naturlag.

Slutsats – ’välj’ din motpart ytterst noggrannt eftersom detta avgör om du kommer att lyckas förtrolla världen – eller inte.

Läs även andra bloggares åsikter om tvåstatslösning, palestinier, kurder, Turkiet, Israel, Saladin, Jalal Talabani, Abbas, Gaza, Obama, ...

Palestinska pass

Tyvärr tar det lite tid ibland innan en tanke mognat, trots att upphovet är en artikel av en professor i praktisk filosofi som tillbringar sommaren med att spela klarinett, springa och läsa Fredrika Bremer.
Professorns namn är Torbjörn Tännsjö och artikeln ifråga var publicerad i Expressen 26 juli under rubriken ”Låt bosättarna bli palestinier.”

Denna tanke är väl värd både en artikel och en världsomstörtande rubrik.
Tanken är dessutom lätt svindlande och inte så lite revolutionerande.
Bosättare med palestinska pass...

Alternativet är att Sverige blir betraktat som aktiv medhjälpare till rasism parad med etnisk rensning genom sitt både verbala som monetära stöd till en välrensad palestinsk stat.
Vi behöver inte ens dra in pengarna i debatten för att tydligt se Sveriges mycket tveksamma moraliska och ofta ganska förvirrade hållning.
En palestinsk stat vill man ha men hur den ska kunna stå på egna ben, utan svenska socialbidrag, lämnar man därhän.

Sverige vill se staten Palestina ta form och så vill större delen av mänskligheten.
Personligen är jag dock inte övertygad om att palestinierna själva är lika entusiastiska.
Under deras korta historia har deras mest framträdande drag varit dessa envist upprepade ”nej, nej, nej” vilket visar på en något annorlunda hållning.

Tännsjös tankekedja snuddar också vid det logiska i att om Palestina ska rensas på judar och allt som möjligen kan lukta judiskt då står det naturligtvis Israel fritt att möta detta med lämpliga åtgärder.
Därmed har två etniskt och religiöst rena stater skapats som kommer att ’leva lyckliga i alla sina dagar.’
Det är ju så de säger...

För ett tag sedan kom dock andra signaler från palestiniernas premiärminister Salaam Fayad.
Han fick en fråga från James Woolsey, tidigare chef för CIA, om israeler skulle tillåtas bo i en eventuell framtida palestinsk stat.
Svar ja.

Eftersom jag inte hört annat än att han fortfarande är vid liv antar jag att denna uppfattning inte enbart är hans egen, så...
Bosättarna kan alltså flytta eller stanna kvar – allt enligt egna önskemål.
Bosättningarna kommer att avdramatiseras och livet kommer att ha sin gång.

Med denna lösning kommer alla inblandade att undgå anklagelser för rasism och etnisk rensning men eftersom vår värld inte är perfekt så återstår dock en liten detalj.
Obama.
Han påstår ju att bosättningarna är ett hinder för en tvåstatslösning, ett hinder för fred.
Abbas har berättat detta för honom och då måste det ju vara sant.

I slutändan verkar det som om det största hindret för fred är – Obama.
Hans käcka ’change’ verkar inte kunna förändra Mellanöstern, i alla fall inte på de tre veckor eller så han hade tänkt sej.
Hans ord är konstigt nog inte lag här - en sådan förmån måste man dessutom förtjäna i ett demokratiskt samhälle.
När det sedan visar sej att han börjar nysta i fel ända då kan det ju inte göra annat än trassla.

I Mellanöstern är vägrarmentaliteten hindret för fred – inte hus.

Torbjörn Tännsjö, bosättare, palestinier, Sverige, etnisk rensning, rasism, Salaam Fayad, Barak Obama, tvåstatslösning, fred, Expressen, ...

DN

Magi eller grisen i säcken

Det har gått troll i uttrycket ’tvåstatslösning’.
Magi eller möjligen ren slöhet?
Om denna tvåstatslösning skulle förverkligas hur många är införstådda med vad som skulle komma ut på andra sidan?
Inte de ropar högst i alla fall.

Som någon uttryckte det – hela världen vill ha en tvåstaslösning – men vad en sådan lösning skulle innebära är mindre intressant.
Det verkar som om man tror att får man bara sin tvåstatslösning faller alla andra pusselbitar också på plats..
Iran kommer av bara farten att skrota sina långdistansraketer med eller utan kärnvapen och förnodligen tror man också att semestervädret blir kanonbra - bara man får sin tvåstatslösning.

Tänk efter – finns det någon som sett några ansatser i det palestinska samhället till en början på ett statsbyggande?
Har de börjat förbereda sin befolkning för ett freds-och försoningstänkande och slutat kalla sina grannar för apor och svin?
Kommer årets sommarläger att bli uppkallade efter arabiska sporthjältar i stället för att som vanligt ge dem namn från hjältemartyrernas växande skara.
Blir det lovligt att lära ut att ordet kompromiss inte är liktydigt med högförräderi?

Jag skulle vilja påstå att i nuläget pracka på Abbas en stat vore lika illa som att låta en treåring gå ensam till dagis och lika ensam passera fyrvägskorsningen under rusningstid.
Om det går vägen beror det inte på kunskap och skicklighet utan på ren tur.

Förresten – vem är det som ska ha en stat.
Abbas palestinier i Ramalla med omnejd antar jag.
Vad är det egentligen för fel på den palestinierbefolkade staten Jordanien och den relativt nybildade palestinska hamasstaten i Gaza?
Hur många stater anser de sej behöva egentligen?
En stat för var riktning i det palestinska samhället?

Jag bara jämför – tänk om israelerna skulle kräva en stat för Likudmedlemmar och en annan för Kadimafolket?
Kanske en stat för de religiösa och ytterligare en för de något mindre religiösa?
Låter det som en vettig utveckling?
Well...

Den soppa palestinierna tillrett för sej själva får de allt reda upp på ett anständigt sätt innan de börjar kräva några insatser av omvärlden.
Ska man bygga en stat har man varken tid, ork eller intresse av att bråka och ha ihjäl varandra.
Israel har också vissa krav på palestinierna efter utrotningskriget de levererat under decennier med större eller mindre intensitet.
Att köpa grisen i säcken är inte aktuellt – vad Obama än säger.

När det gäller Iran är Obama beredd att prova nya, fräscha initiativ men när det gäller palestinierna är han ärkekonservativ.
Vi hör honom upprepa samma gamla förlegade drapa om den katastrofalt misslyckade tvåststslösningen som inte handlar om något annat än att gå som katten kring en het gröt.
Så länge man mumlar ’tvåstatslösning’ behöver man inte närma sej obehagligheter som grundorsakerna till konflikten och kan lätt slira förbi naturlagarna om sådd och skörd.
Bortkollrad är också den arabiska oförsonligheten med sin ’allt-eller-inget-modell’ i skuggan av hat och hot och dess logiska konsekvens – terrorism.

Att ligga lågt med en tvåstatslösning tills läget klarnat i de palestinierbefolkade områdena och tills vi vet hur många stater palestinierna tänkt sej i slutändan(!) är en ganska rimlig och egentligen mycket blygsam begäran.

tvåstatslösning, Iran, långdistansraketer, semesterväder, statsbyggande, hjältemartyrer, högförräderi, Abbas, rusningstid, Ramalla, Jordanien, Gaza, palestinier, utrotningskrig, Obama, ...

BLOGGPÄRLOR:
Israel i Sverige: Jerusalemdagen och den andra sidan
MXp: Netanyahu "dansade runt utan att använda terminologin"

MEDIA:
SvD DN DN P VG

Utstädning

De flesta säger att de inte blir påverkade av reklam.
”Inte jag inte, jag skulle aldrig låta mej luras av så billiga trick.”
Känner ni igen det eller kanske ni rent av känner igen er själva?

När det är så här vi fungerar borde vi inte heller vara så förundrade över att de som anser sej vara lämpade att styra våra liv också är påverkade av reklamen.
Att förbli kliniskt opåverkade av reklam och propaganda är inget någon av oss kan skryta med.

I mitt förra blogginlägg diskuterade jag den palestinska propagandan och dess makt över skeendena.
Idag vill jag ge några konkreta exempel.

På Västbanken (jo jag skriver Västbanken för enkelhetens skull även om jag borde använda de urgamla och mer korrekta benämningarna Judéen och Samarien) finns det både judiska och arabiska samhällen.
De är byggda på mark som ibland är privatägd och ibland statlig.
Mycket gnet har lagts ned på diverse svåröverskådliga specifikationer utan alltför stora praktiska resultat.
Om man nöjer sej att dra måttligt höga växlar på företeelsen kan man konstatera att dessa byar kommer att få sin slutliga status genom ett eventuellt fredsfördrag mellan Israel och araberna.

Vill man slänga fotogen på lågorna räcker det med att kalla de judiska byarna och städerna för ’bosättningar’.
Motsvarande arabiska byar och städer i Israel slipper av någon anledning detta klistermärke.

I alla resolutioner som vill främja en tvåstatslösning, två stater för två folk, är det första och viktigaste villkoret att araberna ska kunna visa att de klarar av att leva i fred med sina grannar.
Well – är det någon som sett några spår av dylika fenomen?
En arabisk fredsrörelse kanske eller några demonstrationståg som med plakat och skanderingar proklamerar sin längtan efter fred med Israel?
Arabiska företrädare som berättar vad de tänker bidraga med för att se denna fred komma till stånd?

Jag talar inte om Egypten och inte heller om Jordanien utan om de araber som kallar sej palestinier och som vill få något de aldrig någonsin haft – en stat.
Jo jag vet att de ännu hellre än att få sin stat - inte bygga den - vill se Israel skrotat, men detta intrikata upplägg får vi återkomma till.

Strax intill där jag bor finns några arabiska bosättningar - förlåt byar - men ingen i Israel skulle komma på den befängda idén att kontakta CNN om någon bygger ett nytt hus där.
Om någon bygger ett nytt hus i en judisk by – förlåt bosättning - på Västbanken blir inte bara CNN kontaktat utan också alla andra mäktiga mediaföretag.
Protestskrivelser lämnas in och anmälningar haglar.

Var ligger skillnaden?
Jag kan inte se någon annan skillnad än att araberna på Västbanken hatar judarna så mycket att de använder vilka medel som helst för att fördriva och utrota dem.
Detta beteende kallas i andra sammanhang etnisk rensning på gravt rasistiska grunder men palestinierna har sina automatiska fribrev - för detta som för så många andra mindre väl valda aktiviteter.

Det logiska vore naturligtvis att israelerna använder samma taktik och börjar tömma landet på araber enligt mönsterbilden från vad som pågår på Västbanken.
Det finns bara en hake – israelerna har inga automatiska fribrev, de har inga fribrev alls.
De anses skyldiga långt innan någon skuld fastställts.
Ropen skallar...

Vad jag egentligen vill komma fram till är i hur stor omfattning det internationella samfundet med sina ledare påverkats av palestiniernas förmåga att urholka stenen.
De är helt fast, de köper allt och är inte medvetna om de mekanismer som styr deras handlande.
De upprepar helt okritiskt allt palestinierna påstår – och det är inte lite det.
Självständigt tänkande anses farligt och bör tydligen undvikas till varje pris.

Bosättningar, bosättningar, bosättningar.
En judisk 'bosättning' är en judisk by eller stad i ett landområde som ännu inte har någon ägare.
Bosättningar är fult - för det säger palestinierna, och då måste det ju vara sant.
I ’The Roadmap for Peace’ står det att man inte bör syssla med företeelser som föregriper en slutlig lösning men palestinierna föregriper hela tiden denna lösning genom att påstå att hela Västbanken ska bli deras – redan är deras.
'Palestinskt land' ...

Alla som medvetet eller omedvetet låtit sej påverkas av reklampropagandan att hela Västbanken redan idag tillhör palestinierna bryter också mot intentionerna i denna ’Roadmap’.
Hade de inte varit påverkade av denna outtröttliga reklampropaganda hade de sagt att det nu är dags att reda ut den här soppan och komma fram till rimliga lösningar som inbegriper de judiska samhällena på Västbanken likaväl som de arabiska samhällena i Israel.
Om etnisk rensning och rasism är OK på Västbanken borde samma lagar gälla för Israel – fast sådan jämlikhet är israelerna inte bortskämda med.

Att denna jämlikhet lyser med sin frånvaro idag är resultatet av att våra ledare påverkats av den palestinska propagandan SÅ TILL DEN MILDA GRAD......
Att få dem att inse detta borde vara ett första steg mot jämställdhet och jämlikhet inför lagen, inför internationell lag och rätt och inför humanitär lag och rätt.

reklampropaganda, Västbanken, Israel, araber, tvåstatslösning, CNN, bosättningar, judehat, fribrev, rasism, etnisk rensning, 'The Roadmap for Peace', palestinier, ...

BLOGGPÄRLOR:
MXp: Säg "Nej" till tvåststslösning och säg "Ja" till Israel
Israel i Sverige: Tvåstatslösningen förstås
Ilya Meyer: Meningen med livet

MEDIA:
DN

Titeln vandrar vidare

Det är bara sådär alldeles otroligt vackert.
Solnedgångarna från ’Det lilla huset på höjden’ där vi nu tillfälligtvis bor är fascinerande nästan i överkant.

Man tappar den så kallade andan.

Himmel, himmel och ännu mera himmel med en envis och stolt palm i förgrunden.

När kvällsföreställningen börjar lägger man lätt vad man håller på med åt sidan och bara förundras.

Vår kibbuts, som är något så ovanligt som en kibbuts stadd vid kassa, är mitt uppe i ett projekt som innebär att alla ruckel som medlemmarna bor i ska genomgå en övergripande uppsnofsning och i år har turen kommit till vårt område.

Alla körs ut för en period om 1/2 till 1 år med hotelser om indragen ström och avbruten vattentillförsel.

När det dessutom stod klart att stjärnorna skulle komma att ha fri insyn - ja då började vi packa.

Om någon är road av jämförelser av boendestandard kan ni exempelvis passera Umm-el-Fahm och fascineras av de palatsliknande tusen-och-en-natt-villorna och sedan jämföra med skruttarna kibbutsfolket bor i.
Bara som jämförelse – alltså.

Inga som helst insinuationer...

Nåväl, grovjobbet är gjort men finliret återstår och just när vi lyckats bo in oss är det väl dags att flytta tillbaka till vårt ordinarie hus som då förmodas vara både rymligare och fräschare men ändå ligga ljusår från standarden i Umm-el-Fahm.
Medan vi packade, släpade och allmänt brydde våra hjärnor fick Israel en ny regering.
’Regeringen Lieberman’ - skulle man kunna tro...

Ja, man kan verkligen undra.
Finns det en oskriven lag som säger att utrikesministrar, speciellt utrikesministrar från Israel, måste inskränka sej till att säga vad andra utrikesministrar från Israel tidigare sagt.
Dessutom förvänta sej samma resultat – d.v.s. inga.

Lieberman har tydligen missat denna oskrivna lag så därför berättar han om vad han tror är bra för Israel och är dessutom beredd att genomföra det.
Det är väl ungefär det utrikesministrar är till för.
Premiärministrar också naturligtvis men i dag talar vi om Lieberman.

Det har sagts en hel massa om personen Lieberman men inte så mycket om vad han faktiskt säger.
Han säger sådant som mannen på gatan i Israel mår bra av att höra men som inte passerat världssamfundets lämplighetstest.
Naturligtvis storknar pc-folket men det gör de ju ganska regelbundet även utan Lieberman.
De som haft en pratstund med honom och de som verkligen lyssnat till vad han har att säga letar förgäver efter något att sätta extremiststämpeln på.

Nej, Lieberman är inte extrem – bara klok.

Pragmatisk och klok.
Han gillar inte tomma slogans (typ ’tvåstatslösning’, ’ockupation’, ’bosättningar’) och har lärt sej vad som är meningsfulla åtgärder, och motsatsen, i den här delen av världen.
Han har lärt sej av bl.a. Tsippi Livnis misstag och kommer inte att göra om dem.
Araberna ska inte kunna välja och vraka bland åtaganden de signerat medan Israel dagligen avkrävs fullbordade resultat.

Dessutom vill han ta det i rätt ordning – som det står skrivet i ”The Road Map For Peace”.
Han vet att genvägar är senvägar och ibland till och med återvändsgränder.
Nej, Lieberman är klok – så klok att han skrämmer folk som är vana vid att ord bara är något man kan att gömma sej bakom.

Slut på självbedrägeriet och slut på självförnekandet.
Israel är ett fritt, fräscht och blomstrande land där den officiella politiken numera värnar om dess invånares väl och ve i högre utsträckning än om gamla utslitna slogans.

Extremisttiteln vidarebefordras härmed till en person som sällan vederfars denna ’ära’ men som sedan lång tid får räknas som tämligen överkvalificerad.
Mahmoud Ahmadinejad.

De små ljusen långt borta på Samariens kullar blinkar och glimmar allt medan himlen långsamt antar nattens färger.

Avigdor Lieberman, solnedgång, Umm-el-Fahm, Israel, tvåstatslösning, ockupation, bosättningar, Tsippi Livni, 'The Road Map For Peace', slogans, Mahmoud Ahmadinejad, ...

Utanför fyrkanten

När jag hörde att Avigdor Lieberman skulle bli utrikesminister sa jag till min man att antingen blir han en fantastisk utrikesminister eller en katastrof.
Något där emellan finns inte.
Ordet ’lagom’ finns inte i hans vokabulär.

Nu är han utrikesminister och har redan efter några timmar satt spår i den israeliska utrikespolitiken och vi känner fortfarande av jordbävningens efterskalv.
Fantastiska spår eller katastrofala?
Hav tålamod...

Det intressanta är egentligen omgivningens reaktioner på vad han sade.
Han hävdade bland annat att det nu är ’The Roadmap For Peace’ som gäller och att ’Annapolis’ inte är något som någon var skyldig att ta hänsyn till.
Han sa dessutom att det inte blir några fler blåögda eftergifter till Abbas utan några som helst motprestationer.

Dessa uttalanden gav hela det internationella etablissemanget hjärtsnörp.
Här kommer en förhållandevis okänd kille och säger saker man absolut inte får säga.
Orden stockade sej i halsen på grund av skrämselhicka.
Att många beundrade hans raka och ärliga stil noterades med betydligt mindre känslosvall.

Israels nyvalde premiärminister, Binjamin Netanyahu, fick sej också en släng av sleven.
Han sa inte de rätta orden...
Han sa inte ’tvåstatslösning’.
En nyvald premiärminister måste tydligen uttala ordet ’tvåstatslösning’, denna heliga ko, för att bli godkänd av vissa potentater.
Som ett ’Sesam öppna dej’.

Netanyahu valde bort detta lösenord och närmade sej problematiken på ett nytt sätt.
Ett sätt som inte kan bli sämre eftersom det gamla sättet där man använder sej av lösenordet ’tvåstatslösning’ har visat sej helt resultatlöst.
Det har stötts och blötts natt som dag, både fram-och baklänges allt medan själva tvåstatslösningen verkar flyta längre och längre bort.

Få har noterat att Netanyahu valde en utrikesminister som förordar ’The Road Map’ vilken i sin tur har som mål just en tvåstatslösning.
Hela bibban i tur och ordning och inte bara vissa utvalda särskilt attraktiva avsnitt.

Varför är idétorkan så kompakt bland de politiker och skribenter som anser sej destinerade att lägga sin näsa i blöt?
Man undrar ibland över kvalifikationerna för ovanstående yrkesgrupper och hur jobbet som sådant påverkar deras tankeförmåga.

Vad menar man egentligen med en tvåstatslösning?
Om Israel är den ena staten, vilka ska då bo i den andra staten?
Palestinierna så klart – säger alla dessa politiker och skribenter.
Jag undrar om de tar hänsyn till att den palestinska flaggan då kommer att vara hamas-grön?!

Dessa fyrkantiga politiker och skribenter älskar sin fyrkant och vill absolut inte göra om den till en trekant eller en cirkel.
En hermetiskt tillsluten fyrkant ska det vara.

Att tänka i nya banor, utanför fyrkanten, vill de inte höra talas om för då kunde någon kanske få för sej att de är velbyttor eller att de försöker syssla med någonting förbjudet.
Att våga sej på en titt utanför fyrkanten anses farligt vilket ger upphov till vissa moraliska undringar.

Är det moraliskt rätt att till varje pris hävda en viss idé även om alla dess möjligheter för länge sedan är uttömda.
Är det moraliskt rätt att bortse från relevanta fakta när de inte passar in i fyrkanten?
Är det moraliskt rätt att gömma sej bakom klichéer i stället för att söka verklighetsanknutna lösningar?

Både Lieberman och Netanyahu har modet att söka nya lösningar på urgamla problem vilket är en strategi efterlängtad av många.
Speciellt av folk som inte gillar fyrkanter.

Avigdor Lieberman, 'The Road Map For Peace', Annapolis, Abbas, hjärtsnörp, skrämselhicka, Binjamin Netanyahu, tvåstatslösning, 'Sesam öppna dej', palestinier, fyrkant, velbyttor, ...

SvD K BLT Y T DN SmP K Y BLT T SvD SDS HD SmP K T K BLT Y SvD SmP HD D D DN T
BLT SvD Y HD SmP DN AB AB AB AB ECT

BLOGGPÄRLOR
Israel i Sverige: Lieberman - en frisk fläkt
MXp: Araber: Enbart nollor till vänster med zero militära segrar
Fred i Mellanöstern: Dagens skämt: FNs diktatoriska Människorättsråd ska “utreda” Gazakriget
Sapere aude!: Helle Klein och demoniseringen av Israel
Bertils blogg: Malmö och Sverige straffas
Mellanöstern aktualia: Nya hot från Israel - från norr och från söder
Empatisk men inte patetisk: Israels nya regering - och utrikesminister
Rabnor tycker o tänker: Fri kritik - eller?
Tundra Tabloids: Hamas to children: Death is Honor and Victory
Dick Erixon: FN:s Israelkritik var bestämd på förhand

Storpolitik

Nu tänker jag skriva om storpolitik!!!
USA och sådant...

Trots det måste vi börja i världens navel – Israel.
Det har ju varit val i Israel och som tredje största parti seglade Avigdor Liebermans "Israel Vårt Hem" upp som valets egentlige segerherre.
Som partiledare för det tredje största partiet får han automatiskt en vågmästarroll som han ser ut att trivas alldeles förträffligt med – och vem skulle inte göra det.

Nästan 400.000 israeler röstade på honom på grund av omständighter hämtade från dagens verklighet.
Inte för att han är vacker och inte heller för att han talar felfri hebreiska utan för att han påpekar saker och ting ingen annan politiker har mod att påpeka.
Vad han brukar bli beskylld för är att han har rasistiska tendenser men det är inte sant.
Vad han är ute efter är att araberna som bor i Israel ska förstå att med rättigheter följer skyldigheter – konstigare än så är det inte.

Nu åter till storpolitiken.
USA och EU, plus en hel massa andra, stöder ju tanken på en tvåstatslösning.
En stat för israelerna och en stat för araberna.
Det låter ju både logiskt och rättvist.
Jag bara undrar om de någonsin funderat över vad det är de egentligen stöder?

Under förhandlingarna påpekas det nogsamt att de judiska städer och samhällen som finns på Västbanken inte bör utvidgas eller – gud förbjude – bli fler.
De betraktas som ett hot mot "fredsprocessen" där processen verkar vara viktigare än freden.
Hus dödar inte men ses som allvarliga hot medan kulor, bomber och raketer som dödar, betraktas som försumbara.
Proportionerna är onekligen fantasieggande.

Dessutom kräver palestinierna att innan de accepterar (!) att bilda sin stat måste alla dessa judiska städer och samhällen bort.
De kallar dem 'bosättningar' och gör ett fasligt väsen av dem.
'Bosättningar' är en palestinauppfunnen klyscha som numera är allmänt accepterad – på samma sätt som att alla svänger sej med termer som intifada och hudna m.fl.
Muuuren också, naturligtvis...

USA och EU, plus en hel massa andra, nickar instämmande.
Bort, bort.
Dessa judiska städer och samhällen måste bort – för så säger palestinierna.

Nu börjar vi närma oss pudelns kärna för vad är det USA och EU, plus en hel massa andra, stöder – jo, en rasistisk palestinsk stat där de judiska städerna och samhällena är bortplockade.
Detta betyder att alla judar kommer att vara etniskt utrensade i ett eventuellt framtida Palestina.
Om dessa judiska städer och samhällen betraktas som ett problem så är det endast under förutsättning att man accepterar ett rasistiskt Palestina.
Således stöder både USA och EU, plus en hel massa andra, rasism.
Märk väl att detta inte sker under bordet i skumma lokaler utan i de högsta av sfärer där gåslever med tryffelsås betraktas som vardagsmat.

Finns det något annat sätt att tolka detta beklämmande fenomen?
Möjligen så att dessa världshärskare inte är världsbäst på att undvika smittan från den sofistikerade palestinska propagandan utan har svalt betet rakt av.
Ett eventuellt framtida Palestina i en tvåstatslösning kommer att bli en rasistisk stat där ingen jude och absolut ingenting med judisk anknytning kommer att vara tillåtet.
Vad är detta om inte ren och skär rasism?
Supermaktsunderstödd rasism!

USA och EU och alla andra – är detta vad ni stöder, planerar och förordar?
Har ni blivit blindstyren hela högen...???

Om det inte vore så makabert vore det nästan komiskt när man hör, ser och läser att Israel av vissa betraktas som rasistiskt.
Israel som gett de 20% araber som bor här rösträtt och andra rättigheter som ingen av dem skulle drömma om i något av de omgivande arabländerna.
Bara i Israel kan en arab kalla sin premiärminister skitstövel utan att bli ett huvud kortare.
Som så många gånger tidigare visar araberna att de är suveräna på att sätta krokben för sej själva vilket naturligtvis är rysligt sorgligt.

Nå, hur ska vi nu ha det?
Ske det nya och fräscha Palestina födas ur en uppfräschad rasism, ur renodlad apartheid, eller finns det modigt folk som vågar ta sej an problemet och lösa det på ett okonventionellt och o-rasistiskt sätt.

Liebermans vana (ovana?) att inte gå som katten kring en het gröt får betraktas som en folklig kuriositet i jämförelse med större potentaters systematiskt planerade och envetet förordade rasism.

USA, EU, Israel, Avigdor Lieberman, rasism, tvåstatslösning, fredsprocessen, proportioner, bosättningar, palestinier, världshärskare, propaganda, blindstyren, potentater, ...
DN 2 SvD Syd 2 Ab 2 3 Hd 2 Smp Kri Y Tra B Etc Ps 2 3 SvD
Dagen VG 2 Dagbladet 2 DN 2 AB 3 SvD B SmP K T AB Y HD
Mera läsning: MXp JiM IiS FiM FiM Hamatzav M-Ö aktualia Meyer Meyer Rabnor