Ahava - love

Egentligen handlar detta inte alls om love, kärlek, utan om decenniers rått hat.

Ahava betyder kärlek.

Hur orkar någon hata så mycket så länge?
Vad är det man tror sej vinna med dessa orgier?

Vi har i dagarna kunnat läsa hur palestinierna, PA, skrotat Ahava-produkter för 50.000 dollar eftersom de anser att mineralerna som används i dessa cremer m.m. borde tillhöra dem.
De anser dessutom att de tillverkats i en ’bosättning’.

Att slösa så till den milda grad med sina tillgångar kan endast mycket välmående organisationer tillåta sej men det är klart – det är alltid lättare att slösa bort pengar man fått till skänkt och inte behövt arbeta ihop själv.
De 50.000 dollar som gick upp i rök när Ahava-produkterna dumpades kommer naturligtvis att omgående ersättas – palestiniernas kassakistor fylls ju på med förbluffande regelbundenhet.

Jag försöker föreställa mej hur Ahava-produkternas utveckling sett ut om de varit i händerna på palestinierna – men lyckas dåligt.
Att satsa på något bortom kampen mot staten Israel är inget palestinierna är speciellt bra på.

Att kasta Ahava-cremer på sophögen som en symbolhandling i det ständigt pågående propagandakriget är snudd på löjligt.
Visst vet jag att de offrar både sans och vett när det handlar om judebekämpning men att förbjuda sina kvinnor att använda en bra hudcreme verkar vara aningens ’off topic’.

Å andra sidan finns det inget som i dessa dagar överskuggar det pågående propagandakriget – som palestinierna ser det.
Där kan även en sådan bisarr handling som att oskadliggöra Ahavas kroppsvårdsprodukter finna sin nisch.

När palestinierna förstått att de inte kan förinta Israel varken med regelrätta krig och intifador eller bomber och raketer – då förfaller man till ett rasande propagandakrig.
Om det är palestinierna som är bra eller israelerna som är dåliga på denna företeelse i tiden låter jag vara osagt men av alla utrotningstaktiker de tidigare provat så är det pågående mediakriget det mest framgångsrika.
Ni kommer väl ihåg Goldstone som de kollrade bort så totalt – för att inte tala om Bildt...

De har lyckats så bra att västvärlden nu, utan att varken blinka eller reflektera, köper det palestinska narrativet.
Ordet ’narrativ’ är ett inlåningsord från engelskan som väl enklast kan översättas med berättelse eller uttolkning.
Med andra ord – vad palestinierna säger är ”the whole truth and nothing but the truth.”.
Det enda rättesnöret.
Andras synpunkter göre sej icke besvär.

Ahava som är en alldeles utmärkt hudcreme, och som funnit sin väg även till min samling, har blivit ett oförtjänt redskap för det blinda palestinska hatet.

När jag ser hur de handskas även med banalitetet inser jag hur långt från civiliserat tänkande och handlande de fortfarande står.

Alla vi som med glädje fortsätter att inhandla och använda Ahavas hudvårdsprodukter gör det dels för att de är bra och dels för att vi därigenom stöder Israel och alla de fantastiska ’grunkor’ som kommer från detta lilla land av kärlek - mitt i en öken av hat.

Läs även andra bloggares åsikter om Ahava-produkter, hatorgier, palestinier, propagandakrig, Richard Goldstone, Carl Bildt, mediakrig, ...

Det är så tyst där ute...

Världens sorgebarn beter sej allt sorgligare för var dag.
Världens sorgebarn har fått fria tyglar vilket de är mycket väl medvetna om.
Världens sorgebarn utmanar förnuftet till förmån för evig oförsonlighet.

Palestinierna gillar inte ockupationen men jobbar stenhårt på att ha den kvar.
Palestinierna gillar inte bosättningarna men jobbar lika stenhårt på att ha också dem kvar.

Hade de vetat bli av med ockupationen hade de väl gjort allt som står i deras makt för att få slut på den?
Skapat en värdig fred, avslutat konflikten och blivit av med allt vad ockupation heter.
För det är väl fred de vill ha...???

De kanske till och med hade kunnat lägga vantarna på några bosättningar de nu kastar så längtansfulla blickar efter.

Nej ingenting stämmer – det är i stället någonting som stinker.
Dessa ologiska kullerbyttor är uppenbara för oss alla men trots detta är det så tyst så tyst så tyst...
Tystnaden är bedövande och utmynnar tyvärr i ett nolläge där absolut ingenting händer.
Ingenting händer vare sej på marken eller i det internationella samtalet men vanligt folk, som sätter logiskt tänkande före svepande deklarationer - dessa genuina människor börjar alltmer förakta palestiniernas oförsonliga beteende.

Hur tänker då palestinierna?
De tänker inte – de väntar.
De väntar på att Israel ska pressas, gnuggas och i slutändan tvingas till just de eftergifter de har på sin önskelista.
På det sätter riskerar de inget men har allt att vinna.

Varför är det då så tyst?
Varför finns det ingen som vågar berätta för palestinierna att den väg de valt helt enkelt inte är framkomlig.
Varför finns det ingen med lite civilkurage som klarar av att informera palestinierna om vad ordet förhandling innebär.
Ge och ta och ta och ge och ge och ta – i en salig röra.
Vad som saknas i konceptet är att man varken ger eller tar något innan förhandlingarna börjat.
Inte ens palestinierna kan ändra på detta faktum.

Tystnaden från personer palestinierna kunde tänkas lyssna på är extra tragisk.
Dessa personer skulle eventuellt kunna påverka situationen men de avstår.
Skälen till denna tystnad är intressant men ack så besvärande och jag ska bespara er de tragiska detaljerna.

Carl Bildt skriver den 11 december i sin blogg att han ska träffa palestiniernas premiärminister Salam Fayyad och bl.a. ”diskutera förutsättningarna för att återuppta förhandlingsprocessen”.
Detta superdiplomatiska sätt att uttrycka sej på i en superblogg inger inget förtroende.
Politiskt forcerat språk går inte längre hem i stugorna.

Är det någon som tror att Bildt kommer att påpeka för Fayyad vilka åtgärder som vore lämpliga för palestinierna att ta itu med?
Naturligtvis inte.
Samtalet kommer förmodligen att vara ett pep-talk mot deras gemensamma fiende – Israel.

De sansade rösterna skriker ut sin tystnad.
Det är så otroligt tyst där ute...

Läs även andra bloggares åsikter om ockupation, bosättningar, palestinier, Salam Fayyad, eftergifter, civilkurage, Carl Bildt, förhandlingar, Israel, ...

D

"Ett ögonblick av sanning"???

Ett ögonblick av sanning???
Åtminstone är det vad som påstås i en artikel i tidningen Dagen 11 sept, 2009.
Ett ögonblick av bojkott.
Ett ögonblick av hot om förstörelse, skadegörelse, förödelse, åverkan, ödeläggelse och destruktion.

De som ’följer sitt samvete’ med dessa hotelser i åtanke har absolut ingen rätt eller förmåga att avgöra vad som är ’synd mot Gud’.
Har de överhuvudtaget en Gud?
Någon kontakt med Honom har de med all säkerhet inte.

De palestinska kyrkoledarna vill att Israel ska ”vika sej”.
Smaka på det uttrycket.
'Vika sej' är nära besläktat med att ’lägga av’, ’kasta in handsken’ och att ’ge upp’.

Nu börjar vi närma oss pudelns kärna.
Dokumentets författare vill att Israel ska packa ihop och lämna över vad som återstår till dem.
Precis som det står i eldskrift i både Fatahs och Hamas stadgar.
Ränderna går aldrig ur.

Vilken tur att Gud är både större och visare än alla palestinska kyrkoledare tillsammans.

By the way – om de händelsevis skulle vara intresserade av en fredsprocess kan de ju börja med att sparka igång Abbas och hans gossar som valt som strategiskt mål att vägra någon som helst fredsprocess.

För en sund realpolitik - stöd Buycott Israel.

D

Läs även andra bloggares åsikter om palestinska kyrkoledare, Israel, Fatahs stadgar, Hamas stadgar, fredsprocessen, Abbas, ...

Palestinierna som slagträ

Ingen bryr sej egentligen om palestinierna.
Eftersom de fyller en viktigare uppgift än vad du ser vid ett första påseende så fortsätter dock spelet.
År efter år, decennium efter decennium.

Några som absolut inte bryr sej om palestinierna är deras bröder – araberna i resten av världen.
Deras bidrag till UNRWA som arbetar med palestiniernas välbefinnande är mikroskopiskt.
De största bidragsländerna år 2008 är USA (inte förvånande med 95.726.691 dollar) och Sverige (förvånande med 40.645.161 dollar).
Det land som vann arabligan är Kuwait som kom in på plats 20.
De bidrog med 2.499.958 dollar.
Detta kan ställas i relation till att deras oljeinkomster ökade det året med 44%, till nästan 78 miljarder dollar.
Bahrain, Oman, Saudiarabien och Förenade Arabemiraten bidrog tillsammans med 3.6 miljoner dollar trots att deras samlade oljeinkomster uppgick till 575 miljarder dollar.
Dessutom är trenden nedåtgående – 1980 bidrog dessa länder med 8% av sin årliga budget medan de 2008 nöjde sej med 3%.

Detta kallar jag inte direkt någon översvallande kärlek.

Varför står då palestinierna alltid i centrum?
Det beror inte på att de åstadkommit några mirakler eller att de har det sämre än några andra. Det handlar mera om att de fungerar som ett utmärkt slagträ mot Israel.
Hade inte Israel funnits hade förmodligen aldrig palestinierna skapats och ingen hade brytt sej mer än man idag bryr sej om exempelvis kurderna.
Palestinierna kan med andra ord tacka Israel för sin ’celebrity status’.

En fråga som kanske ligger lite närmare oss är om Sverige med Carl Bildt i spetsen (sorry Fredrik Reinfeldt) bryr sej om palestinierna?
Jag tror att för personer som Carl Bildt, Helle Klein och Per Gahrton fungerar palestinierna bara som ett slagträ för att komma åt Israel.
För Carl Bildt handlar det om att tona ned snobbstämpeln och bli sedd som en engagerad företrädare för folk han egentligen inte beblandar sej med.
För Helle Klein betyder palestinierna att hon får utlopp för de aggressioner hon inte gärna kan vädra från predikstolen.
Eller – det kanske hon kan idag...
För Per Gahrton med sina palestinagrupper betyder palestiniernas nedslag i mediacirkusens centrum att han inte behöver bli arbetslös.

En sak är jag dock tämligen säker på – att ingen av dem gjort några personliga uppoffringar för att hjälpa palestinierna.
Prata är en sak men att smutsa ner fingrarna och lätta på plånboken är något helt annat.

Nåväl – palestinierna är en gudagåva till alla dem som tagit som sin livsuppgift att bekämpa judarna och Israel.
EU’s senaste gimmick är att de i sin ariska visdom lämnat demokratin bakom sej för att ägna sej åt diktatoriska diktat.
Carl Bildt som den store ”påhittaren” är övertygad om att han vet bättre än folket på plats.
Han litar bara på sin egen förmodade visdom – inte på folk med decenniers erfarenhet.

Nu hör jag röster som framhåller bristen på resultat vilket visar just hur komplicerade både de formella och informella regionala mönstren är.
Detta är dock inget som Bildt varken förstår eller respekterar så han går på i sina allvisa ullstrumpor och förkunnar det ena utrikesministerliga diktatet efter det andra.
'Jerusalemdiktatet' blev väl inte direkt kronan på hans politiska karriär.

Israel ska det och det och det och måste det och det och det medan palestinierna måste --- hoppsan, jag måste ha missat någonting.
Bildt tillsammans med den stora högljudda massan har lyckliga och glada upptäckt vilken klenod palestinierna är i kampen mot Israel.
En sådan juvel kan man ju inte börja gruffa på eller överhuvudtaget kräva något av.
De måste smöras ordentlig för att på bästa sätt fungera som ett slagträ och ett allmänt vedertaget smörjmedel är pengar.
Köpa dem – kosta vad det kosta vill.
... och det kostar!

Detta får dock inte användarna av palestinierna att blinka då ändamålen naturligtvis helgar medlen på ett övertygande sätt.

Ingen bryr sej egentligen om palestinierna.
Araberna bryr sej inte om palestinierna och Carl Bildt bryr sej inte om palestinierna – de utnyttjar dem.
Palestinierna låter sej också gärna utnyttjas eftersom deras intressen sammanfaller med intressena hos de som bekämpar Israel, så – slutet gott, allting gott???

Det är bara det att positiva resultat når man inte med en fjäskkultur – om det nu verkligen är positiva resultat man är ute efter?

Läs även andra bloggares åsikter om UNRWA, Kuwait, USA, Sverige, Israel, 'celebrity status', Carl Bildt, Helle Klein, Per Gahrton, EU, Jerusalem, fjäskkultur, ...

Luftslott, rökridåer och hägringar.

“Occupied Palestinian Land”.
Har du hört den här ramsan någon gång?
Förresten – du kan inte ha undgått att höra uttrycket ”ockuperat palestinskt land”.
Ibland tar man dessutom till lite extra och skriver ”av Israel ockuperat palestinskt land”.

Underligt.
Luftslott ter sej ofta ganska underliga och rökridåer förvandlar realiteter till oigenkännliga monster.

Om någon ockuperar ett hus betyder det att man lagt beslag på en ägarrätt som tillhör någon annan.
Man har snott något som tillhör någon annan.

Israel har inte snott land från palestinierna.
Palestinierna har aldrig ägt landet i fråga så hur kan Israel ha tagit det från palestinierna?
När vi nu känner till detta - hur kan det betecknas som ockuperat palestinskt land?
Alla vet ju egentligen att detta är galet eller är okunskapen större än befarat?

Västbanken är ockuperad - men inte från palestinierna.
Ockupationen inleddes 1967 efter att Israel framgångsrikt försvarat sej mot en arabisk aggressionsexplosion av sällan skådat slag.
Fram till dess var Västbanken ockuperad av Jordanien så en mera korrekt beskrivning av dagens situation vore att kalla området för ’ockuperat Jordanskt land’.
Detta är nu heller inte korrekt då Jordanien i samma veva avsade sej alla anspråk på Västbanken.
Att kalla området för palestinskt land är dock helt åt skogen såvida man inte ägnar sej åt trolleri – att ett landområde som ingen egentligen äger plötsligt påstås tillhöra en grupp nya spelare.
Ett intressant och ganska fräckt utspel men inte desto mindre fel.

Det finns andra skrönor som borde hängas ut för vädring.
FN-resolutionerna till exempel.
De betraktas i vissa kretsar som heliga även om de allra flesta enbart består av rekommendationer.
Tar man sedan med i beräkningen vilka länder som med automatisk majoritet röstar fram dessa rekommendationer blir respekten noll och får dessutom något av ett löjets skimmer över sej.
Ta till exempel resolution 181 från år 1947.
Den behandlar FN’s delningsplan av det som återstod av det brittiska mandatet i en judisk och en arabisk stat.

Hoppsan - inget omnämnande av någon ’palestinsk stat’ av det enkla skälet att palestinierna inte var uppfunna då.
FN’s lilla önskedröm sprack som bekant genom samma vägrarmentalitet som Abbas använder sej av idag.
Luftslott har en trist benägenhet att spricka och rökridåer döljer en myckenhet av ’trash’.
1947 gick resonemanget att ”kan vi inte lägga beslag på hela området från Jordan till Medelhavet så får det vara”.
Liknande tongångar hör vi idag.
Får vi inte det och det och det och helst lite till, så får det vara.

Detta beteende uppmuntras av bl.a. Carl Bildt som vill ändra förutsättningarna på marken och föregripa förhandlingarna genom ett beslut i EU som överlämnar Jerusalem till palestinierna utan att de behövt sätta sej vid förhandlingsbordet.
Hade jag varit Abbas hade jag tagit detta som en tydlig vink om att han är på rätt väg när han vägrar förhandla - varför riskera att behöva kompromissa när han får en färdig levererans av Bildt och EU utan att på något sätt behövt anstränga sej.

Slutligen den ofta citerade resolutionen 194 från år 1948.
Den nämner flyktingarnas situation i en paragraf bland femton andra paragrafer.
Den berättar inte om arabiska flyktingar och absolut inte om palestinska flyktingar.
Flyktingar, helt enkelt.
Alla sorters flyktingar utan specificeringar.

Vi vet att de judiska flyktingarnas antal var större än de arabiska och dessa lämnade dessutom efter sej avsevärt större värden i form av egendomar, banktillgodohavanden och affärsverksamheter.
Deras situation borde därför behandlas först och erhålla den kompensation som tillhör dem.
Att idag sörja för deras fysiska välbefinnande behöver dock ingen i FN-skrapan göra – det har Israel redan tagit hand om.
Inget UNRWA där inte…

Ett världsberömt palestinskt hemmabygge är frasen “the right of return” men letar du efter den i någon FN-resolution blir du besviken.
Det är endast en politisk/teknisk konstruktion palestinier som Erekat och andra lyckats hamra in i mottagliga medvetanen.
De har på ett fascinerande sätt urholkat stenen och nu vet minsta barn att något av det väsentligaste i vår tillvaro heter ”the right of return” – även om det inte existerar någon dylik skapelse.

Dylika skapelser är som luftslott dolda i en rökridå som förvandlar dag till natt och ljus till mörker.

Det allra mest intressanta med den resolutionen är dock en bisats som sällan eller aldrig citeras trots att den är resolutionens hjärta och dess själva förutsättning.
För att någon flykting överhuvudtaget ska komma ifråga för repatriering måste han (lyssna noga) - leva i fred med sina grannar - i det här fallet Israel.
Den som sett några tecken på en dylik metamorfos - räck upp en hand.

När ett propagandamaskineri har tillgång till obegränsade medel kan vad som helst hända.
Luftiga luftslott och puffiga rökridåer skapar lätt missfoster som inte har något med nakna fakta att göra.
Släktskapen med hägringar känns av någon anledning mer adekvat.

Läs även andra bloggares åsikter om "ockuperat palestinskt land", Israel, Västbanken, aggressionsexplosion, FN resolution 181, Abbas, Carl Bildt, EU, Jerusalem, FN resolution 194, UNRWA, flyktingar, "the right of return", ...

Det är mänskligt att glömma...

Myntet på bilden är från åren 66-70 e.Kr.

Texten är skriven med hjälp av det antika hebreiska alfabetet och säger: "Yerushalayim hakdosha"

"Jerusalem, den heliga".

Det är mänskligt att fela men också att glömma.
Denna glömska går dock att rätta till ganska enkelt genom att man, så snart man kommit på vad man glömt, strax delger sitt forum vad som inte kom med i första vändan.
Om glömskan var medveten eller omedveten kan vi för tillfället kasta en barmhärtighetens slöja över och enbart hålla oss till fakta.

Är Israel det enda landet i världen som inte är berättigat till sin huvudstad?

Bildt håller som bäst på att samla sin flock till en sällsynt illa genomtänkt framstöt mot Jerusalem.
Att Helle Klein och Per Gahrton är hejarklack åt denna framstöt ger en första fingervisning om attackens ensidighet och grava brister.

Bildt vill att EU under hans ordförandeskap ska rösta för att delar av Israels huvudstad i framtiden ska ges till palestinierna av skäl som egentligen inte existerar.
Om skälet är att ’de vill’ ha Jerusalem till sin huvudstad så är detta naturligtvis inte relevant.

Jag får inte allt jag pekar på och Israel får långt ifrån allt de önskar sej.
Ju snabbare man lär sej i livet att man inte kan få allt, ju enklare blir det att leva.
Att palestinierna 'vill ha' Jerusalem är absolut inget skäl för att de ska få detta.
De palestinier som bor där får gärna bo där de bor men detta har inte något att göra med Jerusalems status som är en helt och hållet israelisk angelägenhet.
’Men de vill ju...’
Israelerna vill också en massa saker men det är inget som intresserar varken Bildt eller EU.

Vad var det Bildt glömde?
Han glömde att i sitt förslag till EU kräva att Jerusalem, eller ens delar av Jerusalem, ska erkännas som Israels huvudstad.
Han orkade inte klämma in ens att de judiska delarna av Jerusalem ska erkännas som Israels huvudstad.
Innebär denna glömska att han inte anser att Israel har någon som helst rätt till Jerusalem?

Palestinierna ska erkännas rätten till de arabiska delarna av Jerusalem men judarna får av Bildt ingen motsvarande deklaration.

Hur ska vi tolka detta?
Glömska?
Omedveten glömska?
Medveten och uppsåtlig glömska???

Är Bildt så ängslig för att argumenten mot att placera den svenska ambassaden i Jerusalem ska tryta, att han för skams skull kommer att behöva flytta denna institution till ett Jerusalem som är erkänt av en hel värld som Israels huvudstad?
Detta ingår naturligtvis inte i Bildts världsbild och måste bekämpas, även med glömskan som medel.
Var det därför Bildt glömde att slå fast att någon som helst del av Jerusalem är och kommer att förbli Israels och judarnas huvudstad?

Vad de bakomliggande orsakerna än var så förväntar vi oss ett snabbt tillrättaläggande.
Ett tillrättaläggande som ger Israel den erkända och suveräna rätten till sin huvudstad de alltför länge saknat – den moraliska rätten har de haft sedan urminnes tider.

En detaljerad och mycket upplysande skildring av Jerusalems status under decenniernas gång kan du läsa i bloggen FiM, Fred i Mellanöstern.

Läs även andra bloggares åsikter om Israel, Carl Bildt, Helle Klein, Per Gahrton, EU, Jerusalem, palestinier, svenska ambassaden, FiM (Fred i Mellanöstern), ...

Karl för sin hatt

Abbas måste stärkas – som om han var en sliten stärkkrage.
Abbas får absolut inte försvagas.
Hade jag varit Abbas hade jag bett alla världens 'kloke' att fara och flyga.

Abbas får nästan alltid sympatiska rubriker för han ser ju så o-farlig och o-jihadisk ut.
En riktig mysgubbe i stil med den morfar och farfar som många av oss minns.
Kruxet är bara att folk anser att han bör göras om.

Abbas måste stärkas – som vore han ett gammalt skjortbröst.
Abbas får absolut inte försvagas.
Vem tar med i beräkningen hur styrka respektive svaghet uppstår i Mellanöstern?

När Abbas klantat till det för sej och framstår i negativ dager får västvärlden skrämselhicka och börjar upprepa mantrat att nu måste Abbas stärkas.
Damerna och herrarna i väst tror att allting kan köpas för pengar, även stärkelse åt Abbas, så de upprepar vad de försökt så många gånger tidigare - de fyller hans bankkonton till brädden.

De förstår inte hur detta uppfattas ’in the arab street’.
De förstår inte att det är dagsformen på gatans parlament som styr Mellanöstern.

En person som i stället för att ropa ’jihad, jihad’ tar emot gåvor från väst ses som en förrädare av tredje graden, en förrädare av den palestinska ’saken’.
Att stärka Abbas genom monetära gåvor åstadkommer således raka motsatsen.

Dessa gåvor uppfattas 'på den arabiska gatan' som blodspengar, som mutor...
Abbas bli kompromitterad, besmittad och hans anseende sjunker för varje mottagen slant.

Abbas måste stärkas – som den gulnande damastduken till julbordet.
Abbas får absolut inte försvagas.
Abbas är svag men tillåts inte visa sin svaghet utan måste ges konstgjord andning så hans eget folk tror att han är stor och stark trots att han är både liten, velig och svag.
Ursäkta – men vad är detta, om inte ren och skär verklighetsflykt.

Hade jag varit Abbas skulle jag skämts ögonen ur mej.
Jag hade blivit både ilsken och förödmjukad av att se andra för mej okända storheter bestämma om jag är stark eller svag.
Jag hade som sagt bett dem fara och flyga och koncentrera sej på sina egna affärer utan att blanda sej i mina.
Vad i hela friden får dem att tro att de har en aning om vad de pratar om och att de överhuvudtaget skulle ha någon rätt att vädra dessa synpunkter offentligt?

Abbas som i sin opportunism målade in sej i sitt hörn sitter nu och tuggar på naglarna.
Han har egentligen inget val annat än att fortsätta gnöla på Israel och USA.
De sistnämnda behandlas dock i försiktigare ordalag – kanske Obama ändå en dag ska komma till hans räddning, varligt ta hans hand och leda honom på en väg där han varken behöver kompromissa eller bjuda till något själv.
”O, sälla dag...”

Nu är folk rädda att Abbas ska försvagas när Hamas firar frisläppandet av sina fångar – när detta nu kommer att ske.
So what!?
Abbas har inte lagt två strån i kors för att ta itu med problemet Hamas och därför är han nu president i Ramalla med benäget bistånd av IDF (israeliska armén) medan Hamas regerar över mer än en miljon palestinier som de effektivt stoppat in i sitt egenhändigt konstruerade utomhusfängelse där ingen ens tillåts peta i näsan utan Hamas benägna tillstånd - om du förstår ironin.

Om Abbas är svag beror det på att han helt enkelt är svag och en svag människa blir inte stark för att man ger honom grejer.
Hans styrka kunde möjligen öka om han började agera som en ledare, en ledare som berättar sanningen för sitt folk och inte döljer den bland gamla rostiga slogans.
Berättar att ingenting är gratis, att decenniers hat och terror har sitt pris och att sista betalningsdagen snabbt börjar närma sej.

Han måste dessutom ta sej an Hamas – det går inte längre att blunda och låtsas som om de inte finns.
Om han ska kunna hävda att palestinierna avslutat sin terrorkampanj mot Israel måste Hamas ingå i detta koncept.

Abbas måste ta sin styrka eller svaghet i sina egna händer och hantera dessa företeelser som en man.
Inte sitta och vänta på att Obama ska komma med sitt trollspö och beta av palestiniernas önskelista.
Det är sådant man har Santa Claus till och han har väl inte speciellt mycket att säga till om i Ramalla.

Att bli karl för sin hatt är Abbas enda chans.
Han kan gärna sätta en fjäder i den också.

Läs även andra bloggares åsikter om Abbas, Mellanöstern, 'the arab street', gatans parlament, jihad, blodspengar, mutor, konstgjord andning, verklighetsflykt, Israel, USA, Obama, Hamas, Ramalla, IDF, utomhusfängelse, Santa Claus, ...

Hamas förbereder sej

Hamas förbereder sej för fångutväxling.
En (1) israelisk värnpliktig mot ca.1.400 hamasnikar med varierande grad av blodigt förflutet.
Fördelningen kan man i och för sej tolka på ett ganska intressant sätt - om hur olika grupper ser på människovärde och liknande.

Hur förbereder sej Hamas då?
Jo, de planerar för tiden efter Gilad Shalit.
Den tiden tänker de inte använda till att bygga nya villaområden eller så – om detta nu hade föresvävat någon.
Khaled Mashal, Hamas utlokaliserade ledare, berättade den 12 november vid en konferens med arabiska partier i Damaskus att Hamas prioriterar den militära uppbyggnaden och allt som innefattas i ordet ’resistance’.
Detta ord ’resistance’ är i sin tur ett inte speciellt kodat kodord för terror.
”Allt annat är politiska manövrer” (som t.ex. mat på bordet för gazaborna) berättade Mashal.

By the way, en någorlunda känd hamasdiggande bloggerska sa en gång att Mashal har så snälla ögon...
Ögon javisst, men snälla?
Nåväl, smaken är som bekant delad.

Hamas tänker heller inte fördriva tiden med nostalgiska drömmar från tiden då de kontrollerade Gilad Shalit.
Denna fantastiska period då de hela tiden hade ”the upper hand” över Israel och till slut fick exakt vad de begärde den dag kidnappningen skedde.

Rent konkret alltså – hur förbereder sej Hamas för den dag och stund då klenoden Gilad Shalit inte längre finns ibland dem?
De planerar helt enkelt för en ny ’Gilad Shalit’!
Guldkalvar ska man inte skrota utan förnya så ofta som möjligt.

Hamas har offentliggjort ett erbjudande om 1.4 miljoner dollar till den person som kidnappar en ny israelisk soldat, en ny Gilad Shalit.
De har funnit att ha kontroll över en israelisk soldat är bästa sättet att få vad de vill och samtidigt förödmjuka Israel.
Att detta samtidigt stärker deras politiska ställning i förhållande till Fatah är liksom grädden på moset.

Hur ställer sej resten av världen till detta 'erbjudande' – nästan en och en halv miljon dollar för att sno in en israelisk kille i Gazas slingrande gränder?

- Inget kunde ha varit mindre intressant.

Just därför att ingen är intresserad kommer det också att bli en ny Gilad Shalit.
Nya krav, nya förhandlingar och ny glorifierning av Hamas.
Snyggt jobbat av Sverige som ytterligare några veckor står vid det europeiska rodret.

Är det någon som hört Carl Bildt bli åtminstone aningens irriterad över Hamas erbjudande att betala 1.4 miljoner dollar till den som kidnappar en ny Gilad Shalit?
Hör gärna av er i så fall för det har jag uppenbarligen missat.
Inte för att Bildt kan trolla men han hade ju kunnat göra klart för Hamas att om det är till att täcka kostnaderna för nya kidnappningar de svenska givarmiljonerna går så finns det större behov i andra delar av världen.
Pengarna går nu till Abbas som i sin tur vidarebefordrar ansenliga summor till Gaza.
Med andra ord till Hamas.
Med ytterligare andra ord till kidnappningar och till ’resistance’.

Till alla ’mellanösternspecialister’ i Sverige som glatt påstår att Hamas håller på att bli ett moderat, trivsamt och riktigt resonligt politiskt parti man kan göra business med – sorry, men hamaschefen Mashal håller inte med.
Han vidhåller att ’resistance’ är hela idén med Hamas och utan denna företeelse har de inget existensberättigande.

Och existera det vill de ju...

Smil-kampanjerna de bjuder nyttiga idioter på är som sagt inget annat än ’politiska manövrer’.

Well – Mona och Helle...???

Hamas förbereder sej för nya stordåd, både militärt och diplomatiskt, och tack vare världens tystnad ser framtiden för Khaled Mashal och hans hamaskrigare ljus ut.
För framtidens Gilad Shalit finns bara mörker.

Läs även andra bloggares åsikter om Hamas, fångutväxling, Gilad Shalit, Khaled Mashal, Carl Bildt, EU, Mona Sahlin, Helle Klein, kidnappning, 'resistance', ...
D T

Vad håller Obama på med egentligen?

Förbereder han marken för våld?
Hotar han med våld?
Uppmanar han, i mer eller mindre förtäckta ordalag, till våld?

Man börjar undra.
Här följer ett citat.

“Obama told Fox News in an interview that additional settlement building did not make Israel safer.
He said such moves made it harder to achieve peace in the region and embittered the Palestinians in a way that he said could be "very dangerous."

Han påstår att om israelerna fortsätter att ge invånarna i bl.a. Gilo tak över huvudet skulle detta göra Israel ”mindre säkert”.
Vad syftar han på, vem skulle göra Israel mindre säkert?
Palestinierna?
Är det möjligen så att han förbereder marken för en förnyad palestinsk revolt?
Han tipsar dessutom palestinierna om att det är läge att känna sej ”bittra” och varnar för att de kan ge sej in på ”mycket farliga” vägar.

By the way - finns det absolut ingenting från det palestinska hållet som Obama anser israelerna har orsak att vara bittra över och som borde nämnas i sammanhanget?

Anser han det vara en naturlag att en palestinier som inte omedelbart får allt han pekar på automatiskt förfaller till ett våldsamt beteende?
Till radikalism?
Till terrorism?
Är detta hans uppfattning om palestinierna, att de som en ryggmärgsreflex börjar terrorisera folk de inte gillar så snart något inte sammanfaller med deras uppfattning om hur saker och ting ska skötas?

Har Obama aldrig hört talas om ’självuppfyllande profetsior’?
Med sådana bör man handskas ytterst försiktigt och inte måla fan på väggen - om man nu inte vill ha honom där.

När en person som Obama varnar för ett våldsscenario som ännu inte sett dagens ljus kan det uppfattas som ett hot.
’Gör ni inte som jag säger så...’
När en person som Obama påstår att bygga hem åt invånarna i Gilo gör det svårare att uppnå fred kan ju inte palestinierna vara sämre utan måste visa att freden praktiskt taget är ouppnåelig.
Att sätta villkor för förhandlingarna är ett effektivt sätt att vägra samarbeta och på så sätt har de ju också dragit sitt lilla strå till stacken.

Har Obama lämnat logik, rim och reson bakom sej och förfallit till billig skrämseltaktik?
Har han upptäckt att han gillar att leka med elden?

Till mycket annat han inte greppat om israelerna kan vi nu lägga informationen att de inte är speciellt lättskrämda.
Livet har lärt dem att rädsla ofta är befogad men att låta den styra sina liv och sina handlingar är inte befogat.
Behöver människorna någonstans att bo är det viktigare att åtgärda detta än om någon möjligen inte skulle unna dem det.

Småfnuttiga attityder göre sej ej besvär.
Världen är större än så.


Läs även andra bloggares åsikter om Obama, våld, Gilo, Israel, palestinier, revolt, radikalism, terrorism, 'självuppfyllande profetsia', skrämseltaktik, 'leka med elden', ...

D

Historieförfalskning på högsta nivå

Idag vet alla vad Gilo är.
Gilo är en stadsdel i Jerusalem – förlåt en ockuperad stadsdel i Jerusalem.
En stadsdel som araberna älskade att skjuta prick på för några år sedan och där invånarna nu förväntas leva utan tak över sina huvuden.

Denna stadsdel tillsammans med andra delar av östra Jerusalem var fram till 1967 ockuperade av Jordanien men när det Hashemitiska Konungadömet valde att dra ut i krig mot det lilla Israel och gjorde det oförlåtliga misstaget att förlora så hamnade dessa områden i Israels händer.
Israel tog sitt fulla ansvar för dessa negligerade delar av Jerusalem och annekterade dem till Staten Israel.

Ban Ki-moon, FN’s generalsekreterare kunde igår inte avhålla sej från att dra sitt tvivelaktiga strå till stacken.
Han påstod, rakt av, att Gilo var "conquered from the Palestinians in 1967."
"Erövrad från Palestinierna..."
Detta är inte bara en grov lögn, det är en oförlåtlig lögn som i högsta grad bidrager till att erodera FN’s redan starkt eroderade anseende.
Någon kunde väl ha förbarmat sej och viskat lite fakta i hans öra innan han vädrade sina synpunkter - om han nu alls var intresserad av några fakta?

För det första är Gilo och andra delar av östra Jerusalem inte ’erövrade’ utan tillföll Israel efter att de framgångsrikt försvarat sej mot stora delar av arabvärlden 1967.
För det andra tillhörde dessa delar av Jerusalem inte palestinierna utan var ockuperade av Jordanien.
Palestinierna var nätt och jämt födda då.

När man lyssnar på folk som anser de har något att bidraga med när det gäller Israels problem får man osökt intrycket att palestinierna en gång ägde världen innan de stygga israelerna kom och tog den ifrån dem.
Vad vi idag menar med palestinier ”uppstod” – eller möjligen skapades – 1964 då PLO bildades.
Denna organisation kom till stånd i avsikt att bättre bekämpa och i förlängningen förinta den judiska staten, och på den vägen är det...
Ban Ki-moon anser uppenbarligen att denna målsättning är så hedervärd att den rättfärdigar palestiniernas krav på de östra delarna av Jerusalem.
Speciellt som de var de förra ägarna... – enligt Ban Ki-moon.

Historieförfalskning.
Historieförfalskning på högsta nivå.
Historierförfalskning så grov att ett skolbarn lätt kunde ha korrigerat honom.

Om Ban Ki-moon fortfarande tror att israelerna ’erövrade’ de östra delarna av Jerusalem ’från palestinierna’ tror han kanske också att denna stad varit palestiniernas huvudstad – någon gång någonstans.
En historieförfalskning lämnar fältet öppet för ytterligare historieförfalskningar som bekant.

Denna fadäs bjuder på intressanta frågor vad gäller Jerusalems framtida status.
Vi känner till att palestinierna aldrig varit intresserade av Jerusalem förrän Arafat kom på att det kunde vara en taktiskt suverän grej att utnyttja denna stad i kampen mot israelerna.
Han lyckades.
Ingen stad är idag i hetare hetluft än Jerusalem.

OK – världens storheter vill spela ’according to the book’.
I denna bok står det att delar av Jerusalem är ockuperade.
Om de läser ytterligare ett kapitel i den boken ser de att palestinierna förväntas – sedan många herrans år – stoppa all hatpropaganda mot Israel.
Eftersom detta är något de verkligen är bra på så är det naturligtvis ingenting de tänker sluta med – i synnerhet som de inte har någon press på sej att göra detta.
Om Obama eller någon annan i gänget händelsevis nämner att det kunde vara lämpligt att palestinierna slutar kalla judarna för apor och svin m.m. (lite tjatigt i längden) så gör de det i en avslutande bisats när utandningsluften ändå håller på att ta slut.
Underförstått – kör på som vanligt.

Jodå, de kör på som vanligt vilket vi såg och hörde för några dagar sedan då man i Ramalla hade en minnesceremoni på dagen fem år efter Arafats död.
Man hade bl.a. engagerat barn som visade prov på hur hatpropagandan genererar den ena förlorade generationen efter den andra.
Här några citat.

"The Jews poisoned him and I hate them very much. Allah will repay them what they deserve."

"Well, I don't know what he died from, but I know it was by the Jews."

One boy praised Arafat because he was a "fighter who did things through violent struggle" and who "did not make peace."
Något som inte är historieförfalskning är således den pågående och ständigt accelererande hatpropagandan som palestinierna hanterar med mästarhand.
Den fortsätter att fostra nya generationer i hat vilket bildar en effektiv propp för en eventuell framtida försoning.

Kunde detta möjligvis vara värt ett uttalande, Ban Ki-moon?
Ett uttalande utan historieförfalskning.


Läs även andra bloggares åsikter om Gilo, Jerusalem, Jordanien, Ban Ki-moon, FN, palestinier, PLO, Arafat, hatpropaganda, Obama, Israel, ...

D

Förlorad investering

“Visserligen startade vi ett krig med målet att ta över din egendom men när vi nu tyvärr misslyckades och i stället förlorade kriget kräver vi att vi ska återgå till utgångspunkten.”

Smaka på ovanstående citat och berätta sedan om du finner någon slags logik i yttrandet.
Möjligen en palestinsk logik.

Det talas mycket och ofta om Abbas fräschaste villkor för att sätta sej till bords med Netanyahu – att han ska sluta ge tak över huvudet till sina medborgare.
Det talas mindre om att Abbas också vill att förhandlingarna – om han nu kommer till skott någon gång – ska börja vid den punkt där han sa nej till Olmerts generösa förslag som lades på bordet strax innan den mannen tvingades avgå.
Abbas sa alltså nej tack men vill nu börja förhandla just vid den paragraf han för några månader sedan sa nej till.
Observera – han säger inte ja till Olmerts erbjudanden utan vill bara använda dem som språngbräda mot nya djärva mål.

Har Abbas inte lagt märke till att Israel fått en ny regering och en ny premiärminister med en mer realistisk syn på tillvaron?
Denne premiärminister har inga skyldigheter att ta ansvar för vad Olmert pysslade med utan driver förhandlingar med Israels bästa för sina ögon.

För att koncentrera det inledande citatet ytterligare så köpte palestinierna en nitlott men kräver nu pengarna tillbaka...
Det kostar inget att bluffa – går det så går det.
Ofta går det alldeles utmärkt för palestinierna att bluffa sej fram, folk lägger huvudena på sned och lyssnar uppmärksamt – det är ju så synd om dem...
Att logiken saknas är ovidkommande.

Abbas har som sagt många bollar i luften i dessa dagar och den hetaste bollen berättar att de med FN’s och dess diktaturers benägna bistånd vill utropa en egen stat.
Vilken tragisk början för en nyfödd stat där ingenting är förberett för den lilles ankomst.

Ska man skaffa barn ska man göra det just för att man vill ha ett barn – inte för att göra upp med grannen genom detta barns ankomst.
Palestinierna vill ha en stat enbart för att sätta dit sin granne, någon annan anledning kan jag inte se då ingen av dem visat något intresse av att bygga de grundläggande institutioner som krävs för en demokratisk rättsstat.
Tony Blair har arbetat i regionen ett bra tag just med det uppdraget men vad han fått ihop är bara småsmulor som även de inte sprungit fram ur någon större entusiasm.

Varför palestinierna föredrar ett FN-beslut framför förhandlingar är uppenbart - de riskerar inte att behöva kompromissa.
Inte om någonting.
FN har de ju som i en liten ask så det kan mycket väl gå vägen.
Hela kungariket och halva Jerusalem.

Man har dock glömt en liten detalj - Gaza - där Hamas regerar.
Hamas tänker inte ge upp någonting till Abbas och Abbas himself vågar sej inte ens in i Gaza.
Ni kanske kan se scenariot framför er - Abbas får en stat av FN men han är bara herre i halva kungariket, på Västbanken, medan han inte ens släpps in i Gaza...

Israel kommer naturligtvis att hermetiskt tillsluta sina gränser vilket kommer att tvinga UNRWA att ytterligare utöka sin lilla nätta budget.
FN trodde de hade skapat en palestinsk stat men upptäckte att de i stället fått ett icke självgående monster på halsen som är beroende av givmilda mostrar och fastrar även för löpande utgifter.
Att investera i sin framtid är det inte ens tal om.

Man startar krig som man förlorar i stället för att investera i sin framtid
Man drar en nitlott och kräver sedan pengarna tillbaka i stället för att investera i sin framtid
Man tigger till sej en ofärdig stat i stället för att investera i sin framtid.

En potentiellt lönande investering har gått upp i rök eftersom palestiniernas vilja att eliminera Israel är större än deras vilja att investera i en egen stat.

Läs även andra bloggares åsikter om palestinier, Abbas, Netanyahu, Olmert, nitlott, FN, Tony Blair, kompromiss, Jerusalem, Gaza, Hamas, Västbanken, UNRWA, monster, investering, ...

'Får jag inte allt så skriker jag'

Abbas och Erekat på hadj.
Den trötte mannen till vänster som är insvept i sitt lakan utan tillstymmelse till glipa är Abbas.
Erekat sitter till höger, visar mera hud och smakar så mycket han törs på en sexigare image.


Att idag ge palestinierna ansvar för en egen stat vore som att låta förskolebarnen sköta och driva sitt eget dagis.
Ansvarslöst.
Man måste lära sej krypa innan man kan gå – eller hur det nu är man säger.

Bildt, Obama och Åsa Linderborg på Aftonbladet vill ge palestinierna en stat, helst idag och eventuella brister i fundamentet tänker de kompensera med lämpligt antal biljoner.
Detta är den absolut rätta vägen om man vill ta sej ur askan och in i elden men vem bryr sej...?
Inte ovanstående sällskap i alla fall.

Palestinierna är fenomenala på att låtsas som om det regnar var gång det kniper.
Vem kommer vid det här laget ihåg vad som hände en gång för länge sedan?

Palestinierna har en imponerande historia av att sätta sej på hasorna och vägra.
Man vägrade en stat första gången 1947 och sedan har detta mönster upprepats medan decennium lagts till decennium.
Att vägra har blivit deras kungsväg ut ur knepiga situationer.

Idag vägrar de igen, vägrar att öppna munnen.
Vägrar att prata med israelerna.
Hur de räknar med att detta beteende skulle tillföra dem själva något positivt är en gåta.
Inte lär det uppmuntra någon att slänga en stat efter dem i alla fall.

För att återknyta till dagiset och 'får jag inte allt så skriker jag-fenomenet'.
Får jag inte allt häller jag vällingen över Lisas klänning.
Får jag inte allt smetar jag jordgubbsglassen på soffan.
Får jag inte allt kletar jag såsen i Pelles hår.

Idag skriker palestinierna med Västbankens alla röstresurser för de vet att världen lyssnar.
Bildt, Obama och Åsa Linderborg lyssnar intensivt, artigt och mycket uppmärksamt.
Idag hörde jag i radion rösten av den som skriker högst, vildast och allra mest ursinnigt.
Saeb Erekat.

Ni som läst något från den här bloggen tidigare vet att jag har ett gott öga till denne Erekat, palestiniernas förhandlingsboss.
En större falskspelare är svårt att finna och idag genomförde han ett av sina utsökta förvandlingsnummer.
Han är ju CNN’s egen lille kelgris och dyker upp i deras sändningar med förunderlig regelbundenhet.
Där är han verserad, elegant, soft spoken, vädjande och belevad.

Idag talade han till sitt eget folk på arabiska i Ramalla och ni som kommer ihåg hur Hitler lät i sina vansinnestal under nazismens guldålder kan föreställa er hur Erekat lät idag.
Lika lite som man behövde kunna tyska för att förstå andemeningen i Hitlers tal, lika lite behövde man förstå arabiska för att greppa vad Erekat bjöd sina lyssnare.

’Får vi inte allt så skriker vi’ var kontentan av hans utbrott enligt referenten och om detta inger förtroende för ett framtida statsbyggande då är solen grön och månen blå.

Palestinierna startar krig och intifador när det dem så lyster vilka de sedan lika regelbundet förlorar.
Trots dessa nesliga förluster låtsar de som om det regnar och ställer krav efter krav efter krav...
Den som förlorar det krig man själv startat är inte den som ställer kraven men detta axiom har uppenbarligen inte nått fram till varken Erekat eller Abbas.
Israelerna får ta på sej en del av ansvaret för att denna fars tillåts fortsätta vilket får ses som ett resultat av omvärldens likgiltighet och okänslighet för rätt och rättvisa.

Det hör naturligtvis till saken att Bildt, Obama och Åsa Linderborg aldrig ställer några besvärande frågor till en palestinier utan, liksom Goldstone, sväljer deras historier med hull och hår.
Detta är palestinierna väl medvetna om och utnyttjar till bristningsgränsen.
Dumma vore de väl annars.

Detta skulle egentligen handlat om vår tids Hitlerdemagog men eftersom Erekat inte hänger i ett vacuum fick han orera till en bakgrund av vår samtids absurditeter.

Det är dags för Bildt, Obama och Åsa Linderborg att berätta för Erekat och Abbas att det är hög tid att sluta med dessa barnsligheter, växa upp och börja ta ansvar för sitt folks välbefinnande och välstånd.

Det är väl sådant man har presidenter och andra ledare till...???!!!


Läs även andra bloggares åsikter om Abbas, Erekat, palestinier, Bildt, Obama, Åsa Linderborg, Västbanken, CNN, Ramalla, Hitler, ...

"Don't jump into conclusions"

"Dra inga förhastade slutsatser".

En amerikansk soldat, Maj. Nidal Malik Hasan, gick häromdagen bärsärkagång bland sina kompisar på Ft. Hood Army Base i Texas, USA.
Han ’lyckades’ avliva 12 av sina kamrater och skada ett 30-tal innan han togs omhand.
Det sägs att han var psykiater...

När något skräckinjagande händer är det lämpligt att landets högste ansvarige gör ett uttalande vilket Obama blivit informerad om.
Han äntrade talarpulpeten i Rosornas Trädgård, The Rose Garden, och började varna lyssnarna för att fästa något som helst avseende vid att massmördaren var en hängiven muslim som inte betraktade landet där han föddes som sitt fosterland utan nogsamt påpekade och registrerade sej som palestinier.
Hans föräldrar kom enligt uppgift ursprungligen från en by inte långt från Jerusalem.

"Don't jump into conclusions".

Varför var Obama så angelägen om att tysta ner fakta – att Hasan var palestinier med samma destruktiva inställning till västerlandet som självmordsbombarna i Mellanöstern?
Varför var han rädd för att erkänna sambandet palestinier – massmord?
Varför varnade han alla, inklusive media, för att på något sätt sätta likhetstecken mellan palestinier – massmord?
Har Obama lärt sej av TT?
Hasan själv var ju noga med att framhålla sin palestinska identitet och att han sköt vilt omkring sej är ju kalla fakta.
Den rent kriminella utredningen lämnar vi med varm hand över till polisen.

Obama borde ha berättat vad Hasan själv var noga med att berätta, att han var palestinier, och att ju snabbare palestinierna världen runt lär sej att lösa sina konflikter med demokratiska metoder i stället för med våld, desto snabbare kommer deras generella situation att stabiliseras.
Vad Obama gjorde var att försöka hindra folk att se det uppenbara, att säga det uppenbara och att skriva det uppenbara.
Var det något annat än censur Obama ägnade sej åt???
Censur att jihad har kommit till Amerika.

Obama hade naturligtvis själv omedelbart dragit de riktiga slutsatserna men för att ingen skugga skulle falla på massmördaren och den folkgrupp han representerade, palestinierna, så avrådde presidenten sina lyssnare från att lägga ihop två och två.
Denna räkneoperation betraktas ju annars vara ganska okontroversiell.

Att Obamas hjärta flödar över av kärlek till muslimer det vet vi men att genom förtäckta hot dölja islamist-fanatikernas verkliga agenda är ett brott mot presidenteden.
Genom att svära denna ed lovade Obama, bland lite oklarheter och felsägningar, att arbeta för de amerikanska medborgarnas säkerhet, trygghet och välstånd.
Detta stämmer dåligt med hans taktik att sopa under mattan – och vänligt men bestämt beordra andra att också sopa under mattan – de faror som lurar i vassen runt den amerikanska kontinenten.

Jihad har kommit till Amerika.


Läs även andra bloggares åsikter om massmord, Obama, The Rose Garden, muslimer, palestinier, Jerusalem, Mellanöstern, censur, jihad, Amerika, islamist-fanatiker, presidenteden, 'sopa under mattan', ...

I dunkla och tysta korridorer

Vad är det som händer?
Egentligen?
Under ytan i dunkla och tysta korridorer utom hörhåll för nyhetsuppläsaren med sitt polerade pokerface.

Där, i de dunkla och tysta korridorerna händer allt som verkligen händer.
Allt som kommer att påverka vår framtid, vår värld.
Allt som är fött i hat och förverkligat i synd.

Det händer inte i FN’s välmodulerade korridorer utan i de dunkla och tysta korridorerna.

Vad är terrorism egentligen?
Terrorism handlar om att pådyvla andra människor sina åsikter till vilket pris som helst.
Priset har absolut ingen betydelse – enbart målet är av intresse.
Tidsfaktorn är också ganska ointressant när det glorifierade slutmålet hägrar.
När vi förstått detta bör vi inte bli förvånade över det välplanerade massmördande vi dagligen ser och hör i våra TV-nyheter.

Vem sysslar med dessa makabra beställningsverk?
Det är folk som anser att deras väg är den enda rätta och dessutom den enda väg som har något existensberättigande.
Därför anser de sej vara i sin fulla rätt att välja ut vilka människor som har rätt att leva och vilka som bör avrättas.

Fanatismen är boven.
Fanatismen har som kännemärke ett utpräglat tunnelseende, man ser inte den andre – vad man ser är målet.
Fanatismen har som få andra företeelser orsakat lidande genom seklerna och dagens fanatiska islamism är en värdig efterföljare till historiens alla skamliga ismer.

Den fanatiska islamismen är roten till fördärvet i dagens alla oroshärdar.
Det är islamismen som lastar stora containerfartyg fulla av maffiga, blankpolerade och sprillans nya vapen att användas av Hizballah, Hamas och likasinnade, mot människor de inte anser har något människovärde.

En bläckfisk har som bekant många tentakler.
Islamismen är inte längre en marginell företeelse om vilken vi kan bry oss eller låta bli.
Den angår oss alla på ett rent personligt plan, åtminstone oss som inte vill bli manipulerade in i en fälla där insatsen är framtiden.

Hur ska vi då hantera detta ”snusk”?
I ett drömläge skulle vi kunna gå till FN och be denna överjordiskt goda och rättvisa organisation om hjälp och råd men tyvärr utlöser en sådan tanke enbart ett snett leende.
Vi lär oss mer för varje dag om det taskspel som idag bedrivs i FN’s regi vars huvudsysselsättning verkar vara att skicka rapporter från det ena rummet till det andra och sedan tillbaka igen.
Det kan de väl i och för sig få hålla på med men att så många länder, demokratier som diktaturer, spelar med i detta spel för gallerierna är minst sagt förvånande.
Snarare fegt, ynkligt och djupt deprimerande.

Vad FN borde syssla med är att rädda världen från sej själv.
Förpassa islamismen till den plats där den hör hemma – på sophögen, och uppmuntra och stödja länder och folk som på allvar och genom stora uppoffringar tar sej an denna knepiga hantering.
Fanatism och terrorism kan idag fira allt större segrar medan FN kniper med ögonen och blundar hårt i förhoppning att denna elakartade företeelse ska försvinna och lämna dem ifred med sina rapporter.

För att inte göra detta alltför långt avslutar jag med en fundering om Sveriges förhållande till FN.
Sveriges förhållande till FN är gott eftersom man i likhet med denna organisation lever för sina rapporter.
Sverige har blivit hela världens lilla vindflöjel.
Man gömmer sej bakom EU och FN och låter dessa mer eller mindre ruttnande organisationer bestämma vad Sverige ska tycka och tänka.
Vad FN säger säger Sverige, vad FN gör gör Sverige.

Kanske beöver vi inte gå längre än så för att förstå varför FN har blivit en sådan verklighetsfrånvarande organisation där bollandet med rapporter överskuggar farorna med islamismen och i förlängningen den fria världens fortbestånd.

I de dunkla och tysta korridorerna händer allt som verkligen händer.

Läs även andra bloggares åsikter om FN, terrorism, islamism, massmördande, fanatism, Hizballah, Hamas, sophögen, den fria världen, ...

SvD SDS DN

Mannen i trädet

Jag undrar hur det egentligen är att sitta uppe i ett träd?
Dag efter dag och vecka efter vecka tills man en regnmulen natt vågar krypa ner och smita iväg in i mörkret.

Personen i fråga vill nog komma ner men han kan inte.
Visst hade han rent fysiskt kunna både klättra och hoppa ner men orsakerna till att han inte kan ta sej ner från trädet är mer subtila och samtidigt oändligt klumpiga.
Motsägande?
Visst, men hela trädhistorien är en burlesk och lätt tragikomisk historia full av motsägelser.

Obama den store kom till makten med dunder och brak och bland det första han gjorde var att förvissa sej om att den muslimska världen förstod att han inte var Bush.
I sin jakt på kärlek gjorde han allt och lite till för att berätta, inte minst för muslimerna, att han älskade dem.
Abbas var en av de första att ta till sej detta kärleksbudskap.

Han satte sej tungt på baken och bara njöt.
Nåja, han väntade nog lite också.
Väntade på att Obamas kärlek till honom skulle visa sej genom konkreta resultat.
Han bestämde sej för att under tiden göra – ingenting.
”Gör jag ingenting så gör jag i alla fall inte som jag brukar – en massa idiotiska saker.”

Hur hamnade då den arme palestinske presidenten uppe i en trädkrona?

Jo, han förstod inte att Obamas kärlek var ett medel att förhärliga Obama, inte ett medel att göra jobbet åt palestinierna.
OK, Obama delgav världen en del omogna yttranden som Abbas misstolkade och följdaktligen trodde att saken var klar.
Saken var inte klar men då hade Abbas redan klättrat en bra bit upp i trädet.

Han började säga – vill inte, vill inte, vill inte och märkte inte att Obama inte heller ville.
Kanske inte samma saker men Obama som nyktrat till något vill inte hjälpa araberna till världsherravälde utan att få någonting tillbaka.
Han sökte normalisering mellan Israel och arabvärlden för att på det sättet hjälpa Israel att få tillbaka något av förtroendet för världssamfundet och våga ge sej ut på den slaka linan.
Han fick nobben direkt.

Obama inser numera att hans ord inte är var stugas lag vilket Abbas inte förstod.
Vid det laget befann han sej redan uppe i trädkronan med alla sina ’vill inte’ som enda sällskap.
’Vill inte’ gör sej bra i en valkampanj men knappast som kompromiss i en förhandlingssituation så därför har det heller inte blivit några förhandlingar.

Alla tror att palestinierna bara vill en sak – att få en stat.
Nu vet vi att så inte är fallet.
Åtminstone vill de inte ha en stat om de riskerar att behöva kompromissa om utfallet.
Då blir det i stället ett ’vill inte’.

Nu sitter Abbas uppe i sitt träd och önskar att han hade varit lite försiktigare i sin tolkning av Obamas kärlek.
Abbas kräver att Israel slutar bygga på Västbanken och det kan väl vara OK men inte innan förhandlingarna ens börjat.

Bostadsbyggandet är en av de frågor som ska diskuteras under förhandlingarnas gång – inte en gottepåse att dela ut innan man ens enats om dagordningen.
Abbas hade tänkt sej att Obama skulle ge honom ett bosättningsstopp i en liten ask men även den store visade sej ha sina begränsningar.
Om viljan dessutom saknas har jag ingen aning om.

Att kliva ner från trädet och säga - OK, OK, OK, vi börjar väl förhandla då - är naturligtvis inte att tänka på.
Det vore att förlora ansiktet och det bör man helst undvika om man tillhör den arabiska nationen.
Detta innebär att Abbas fortsätter att häcka uppe i sin trädkrona och har du vägarna förbi kan du ju alltid fråga hur han mår.

Läs även andra bloggares åsikter om Obama, Abbas, muslimska världen, 'vill inte', kompromiss, palestinier, Västbanken, förlora ansiktet, ...

Är kungen rädd?

Vad har hänt med den lille mysige jordanske kungen?
Han som lyckades fånga den överjordiskt vackra Rania och göra henne till sin och sitt folks drottning.
Är kungen rädd?

Det är i dagarna 15 år sedan ett fredspapper skrevs under av företrädare för Jordanien och Israel och detta papper har visat sej motstå både knöliga kanter och eldfängd retorik, MEN...
Ett stort MEN svävar över denna fred i högre utsträckning idag än någon gång tidigare under dess tidvis ganska påfrestande historia.

80% av Jordaniens befolkning består av människor som kallar sej palestinier och kungen verkar anse att det inte skulle vara hälsosamt om den procentsatsen ökar.
Han är med andra ord livrädd för att palestinierna inte ska få en stat, helst idag, eftersom han inte vill att missnöjda araber från Västbanken ska komma på idén att kliva över den lilla rännil som kallas Jordan och söka sej nya hem i Jordanien.
Kungen har ju sett dessa palestiniers benägenhet för ’utomparlamentariska metoder’ och han är med rätta oroad för sitt kungarikes fortbestånd och sin sköna drottnings sköna liv.

I dagarna har kungen tyvärr lånat argument och använt sej av en retorik hämtad från Hamas och deras trätobröder i den palestinska myndigheten.
En retorik som gör vitt till svart och som inte på något sätt hedrar varken honom eller hans konungadöme.

Rania som räknar sej som palestinier stöttar sin kung och hjälper ofta till att måla det svarta i en läckrare och mer sofistikerad nyans.

Telefonkedjan trädde i funktion och araber från när och fjärran kallades i söndags till Tempelplatsen i Jerusalem för en uppviglingsshow.
Allt var förberett, bussarna lastade med nystylade stenkastare, hatslogans väl inövade och påkar och stenbumlingar inom bekvämt räckhåll.
Showen kunde börja.

Ja, ni har förmodligen sett dessa stenkastande ungdomar som visar sitt mod genom att dölja ansiktena i arafatschalens djupa veck medan de angriper de stackars utkommenderade poliserna.
Jag tycker alltid synd om poliserna som faktiskt har viktigare saker att syssla med än att jaga runt dessa oborstade barnrumpor men ordningen måste ju å andra sidan återställas.

Det är nu kungen blir riktigt rädd.

Rania har vid det här laget gått en trappa upp för att natta barnen.
Kungen blir rädd att detta spektakel ska sprida sej till hans egna palestinier och de är ju som sagt många.
Han hänfaller åt sina ryggmärgsreflexer och börjar anklagar Israel.
Han kallar polisens rutinarbete för ett ’provokativt beteende’ som äventyrar stabiliteten på Tempelberget...

På ett sätt tycker jag synd om kungen för det har funnits tillfällen då han visat lite stake men att bortse från uppenbara fakta och anklaga de som försöker minimera skadeverkningarna av arabernas provokationer – det gör att han definitivt hamnat i en förtroendekris.
Han undervärderar sina läsares och lyssnares intelligens på ett ganska trist sätt och kommer att få jobba hårt om han har för avsikt att återställa sitt förtroendekapital.

En kung bör agera så att undersåtarna finner anledning att se upp till honom men i fallet Jordanien börjar det likna ett platt fall.
När israelerna 1967 bad jordanierna att hålla sej utanför kriget förstod de inte att ett sådant handlande hade varit i deras eget intresse.
Trycket från ’the arabic street’ blev för hårt och jordanierna började tillsammans med de andra arabiska krigshetsarna att puckla på Israel.
Historien upprepar sej som bekant och idag har jordanierna en ny chans att lämna Tusen och en natt–argumentationerna, se verkligheten i solljuset och undvika att ge omgivningen orsak att betrakta dem som både blinda och döva skuggboxare.

Även en liten kung kan bli en stor kung om han vågar se sanningen i vitögat och kalla en spade för en spade.
Arabiska uppviglare och stenkastare är just uppviglare och stenkastare vars bärsärkagång polisen har som uppgift att stävja.
Dessa enkla fakta borde även en kung, av vilken storlek han än må vara, förstå.

Läs även andra bloggares åsikter om Jordanien, Rania, Israel, palestinier, Jordan, Västbanken, 'utomparlamentariska metoder', Hamas, Tempelplatsen, Jerusalem, uppvigling, provokation, förtroendekris, bärsärkagång, ...

Lågvattenmärke

För att fungera bör propaganda vara subtil och delikat, omärklig men ändå effektiv.
När Reinfeldt propagerar för sej själv och sin politiska framtid går han fram som en elefant i en glasbutik och tror att ingen märker någonting.

Att han behöver allt stöd han kan få av 'de nya svenskarna' är jag medveten om men att vädja till deras sämre jag genom att hylla judehatare (att tiga är att samtycka) och att med hög och tydlig röst slå ner på en tidningsartikel som möjligen skulle kunna irritera dessa nya svenskar – det är klumpigt, fegt och naturligtvis osedvanligt inkonsekvent.
Framför allt är det en uselt bedriven propaganda.

De gamla och trötta ursvenskarna som ser hur Reinfeldt fjäskar runt kommer förmodligen inte ha något intresse av att alls gå till valurnorna nästa gång det drar ihop sej.

Om vi drar in tryckfrihetslagen i denna soppa blir det hela ännu mer förvirrat och oförståeligt.
Av Reinfeldts handlande att döma drar man slutatsen att en lagändring ägt rum mellan Aftonbladets ’organartikel’ som riktade blåslampan på judarna och Israel och Jimmie Åkessons artikel i samma tidning ett antal veckor senare.

Har en lagändring ägt rum?
Inte vad jag har hört.

När Donald Boström spred sina gissningar och insinuationer genom Aftonbladets försorg inträdde för Reinfeldts del den stora munhäftan.
Naturligtvis var han rädd att hur han än vände och vred på sina ord kunde han råka förolämpa någon presumptiv väljare från gruppen de nya svenskarna.
Han tog den enklaste vägen ut och påstod, helt felaktigt, att tryckfrihetslagen förhindrar honom att överhuvudet öppna munnen – vilket han heller inte gjorde.

Härom veckan var det dags för ytterligare en kontroversiell artikel i Aftonbladet och i konsekvensens namn förväntade man sej att samma lag skulle förhindra statsministern att yppa sina djupare känslor nu som då.

Inte då.

De som knep käft när judiskt blod genom Boströms försorg dröp från Aftonbladets sidor stod nu i kö för att med hög röst offentligt fördöma Jimmie Åkessons artikel i samma Aftonblad.
Hur var det nu med tryckfrihetslagen...???

Detta handlingssätt är verkligen inte speciellt smart, det är så genomskinligt och söndervinklat att jag faktiskt skäms å deras vägnar.

Att det finns kloka människor som är allvarligt bekymrade över Sveriges framtid är inte så underligt med de lealösa ledare som nu regerar från sina höga ämbetstaburetter.
Om Sverige ska överleva som en fri nation för fria människor bör folkhemsfolket se till att skaffa sej ledare med en vision av en framtid utan skam, feghet och allmänt snuskigt beteende.

Läs även andra bloggares åsikter om propaganda, Reinfeldt, 'de nya svenskarna', tryckfrihetslagen, Donald Boström, Jimmie Åkesson, Aftonbladet, munhäfta, ...

SDS HD DN AB EX EX KB KB HD YA SvD SvD BLT DN SvD SDS SDS

Orientens axiom

’Goldstone’ har förmodligen landat och förruttnelseprocessen inletts.
Araber och övriga intressenter kommer dock att prova både mumifiering och balsamering för att dra ut det allra göttaste ur en rapport som inte ens har författarens egen välsignelse.
”Ingenting är bevisat...” (Goldstone)
Så uttalar man sej om rykten, propaganda och allmänt förtal.
Bevisföring är någonting helt annat men det var inte något Goldstone ansåg vara väsentligt nog att syssla med.
Att UNHRC likställde hamaspropagandan med bevisade påståenden är i sej bevis på deras icke-existensberättigande.

Debatten har varit förutsägbar med röster från Aftonbladsentusiaster till rena blindstyren.
Många lugnade sej bara de fick skrika av sej en stund men att få folk att rulla filmen baklänges för att granska roten till det onda – det lyckades debatten inte åstadkomma.
Debatten har varit kemiskt fri från förslag om vad Israel skulle ha gjort i stället för vad hon gjorde.

Dessförinnan måste jag dock ställa en avgörande fråga.
Är kravet på Israel att ödmjukt acceptera tusentals raketer som Hamas och likasinnade godtyckligt skickar in över Israel ett rättmätigt krav?
Hemmabyggda raketer, irantillverkade raketer, raketer som effektivt blåser ut hus med sitt innehåll, raketer som dödar, raketer som alltid skadar fysiskt eller psykiskt - ofta i båda dessa avseenden.
Ska Israel även i fortsättningen tyst acceptera detta sitt öde?
Är detta vad ni anser?
Debatten tyder på att så är fallet.

Till er som trots allt inte anser att Israel ska behöva ta emot dessa raketer och lämna dem utan åtgärd – till er har jag en följdfråga.
Vad skulle Israel ha gjort i stället?
Så länge jag inte varken hör eller ser några motförslag finns det ju tyvärr heller inga åsikter att ta hänsyn till.

På den tiden då Olmert bestämde inträdde en egendomlig situation.
Han förbjöd under en lång period israelerna att på något sätt försvara sej mot Hamas raketer.
Han måtte ha trott att om han är snäll mot Hamas så kommer de i sin tur att vara snälla mot honom.
Att en person med denna grava okunskap om den del av världen han befinner sej i tillåtits stå i spetsen för landets ledning är en kuslig tanke.
Under den tiden lärde sej israelerna att snällhet betraktas som värre än både svaghet och dumhet och ger araberna en blodad tand som inte är av denna världen.
Obama har fortfarande inte lärt sej den läxan och för sin egen skull bör han inhämta dessa orientens axiom snarast möjligt.

Åter till hur Israel ska hantera raketkaskaderna från Gaza.
Snällhet?
Nej.
Tålamod?
Nej.
Ödmjukhet?
Nej.

Fler förslag?
Inga fler förslag.

Den som inte har några egna förslag att erbjuda har ingen rätt att komma med kritik i efterförloppet.
Israel har behövt hjälp och assistans under åtta års beskjutning men endast mötts av den stora likgiltigheten.
Från den dag Israel tvingades ta saken i sina egna sargade händer hade ingen av åskådarna längre någon rätt att tala.

All rätt finns på Israels sida, rätten för åskådarna är förbrukad.
Till sista droppen.

Läs även andra bloggares åsikter om Goldstone-rapporten, UNHRC, Israel, Hamas, Olmert, Obama, ...

SvD K SmP TA BLT SvD

Goldstones resa

Bilden visar hur Goldstone kom fram till sina slutsatser - efter seanser tillsammans med bl.a. Ghazil Hamadi, en av talesmännen för Hamas.

Goldstone reser mellan de olika världsdelarna som vilken garvad globetrotter som helst.
Inte Goldstone in person utan rapporten som för alltid kommer att vara en kvarnsten runt hans sydafrikanska hals.
I Mellanöstern har den under sin korta levnad orsakat splittring bland palestinierna medan man i Israel betraktar den som ’den öppna kranens rapport’.
Plötsligt hade Hamas en grupp välvilligt inställda människor som log, lade huvudena på sned och nickade instämmande till allt vad de sade.
Kranen för propagandaflödet öppnades av naturliga skäl så mycket det gick och sedan rann det bara på.
Att betrakta denna rapport som något annat än ett rent spektaket av en terrororganisation som plötsligt erbjöds inta världsscenen med alla spotlights påslagna – är inget mindre än ren dumhet.
Möjligen dessutom ett uttryck för ’en viss antipati’(!) mot staten Israel...

Att hela den här makabra situationen aldrig hade behövt uppstå om man vågat gå till roten av det onda, är det få som reflekterar över.
Hade någon i detta både rostiga och ruttna FN samlat ihop sej till några sessioner i säkerhetsrådet (kanske på initiativ av Carl Bildt) för att med gemensamma ansträngningar sätta stopp för Hamas raketsvärmar mot Israel hade Goldstone himself kunnat leva resten av sitt liv utan denna plump i ett annars ganska snyggt protokoll.

Idag pockade ’Goldstone’ på uppmärksamhet i FN’s säkerhetsråd i New York men redan i morgon är rapporten programmerad för en ny show i Genéve.
Tyvärr inte på en cirkus där den möjligen hade kunnat smälta in i manegen utan på en av de mer säregna inrättningar i världshistorien, UNHRC.

Där har ’respektabla’ nationer som Bahrain, Bangladesh, Bolivia, China, Cuba, Djibouti, Egypt, Gabon, Indonesia, Jordan, Mauritius, Nicaragua, Nigeria, Pakistan, Philippines, Qatar, Saudi Arabia and Senegal efter påtryckningar av en ännu mer repektabel grupp...(!), palestinierna, bestämt att Israel ska hudflängas.
De flesta av dessa länder har en lång tradition av att hudflänga Israel på hemmaplan men att nu få göra det under FN’s beskydd med uppmonterade mikrofoner från alla media outlets av rang, gör naturligtvis föreställningen extra njutbar.

Palestinierna skulle enligt diverse FN-resolution kunna bli med stat när de gör sinnesändring.
Jag ser leendet på era läppar – sinnesändring...
Dock, utan en sinnesändring där de tydligt visar att de är beredda att leva i fred med sina grannar (varav Israel är en) är de helt enkelt inte berättigade till en egen stat.

Med sina försök att sätta blåslampan på Israel i diverse mer eller mindre respektabla instanser världen runt visar de att de fortfarande har oerhört lång väg att vandra.
Vägen till en egen stat verkar vara betydligt mindre intressant än möjligheten att med hjälp av länder med ett närmast skrattretande ’human rights record’ försöka genera Israel.

Någon generad?

Läs även andra bloggares åsikter om Ghazil Hamadi, Hamas, Mellanöstern, palestinier, Israel, propagandaflöde, terrororganisation, världsscenen, FN, säkerhetsrådet, Carl Bildt, New York, Genéve, UNHRC, ...

DN AB SvD EX

Hjärnspöken

Vem kommer att bli först med att avslöja ”Det Stora Bedrägeriet”?
Detta bedrägeri bildar ett numera välbekant mönster där de flesta aktörer glatt spelar med, många gånger utan att reflektera alltför mycket.

I Sverige är vi noga med att lära våra barn kritiskt tänkande.
Att utifrån tillgängliga fakta bilda sej en självständig uppfattning.
Ingen bör lämna skolan utan att få med sej en rejäl skopa kritiskt tänkande i ryggsäcken.
Men sedan då...?

Väl ute i vuxenlivet tenderar alltför många att köpa färdigstuvade idéer utan att blinka.
Naturligtvis är det enklast så men vem har sagt att det samtidigt är relevant, respektabelt eller har någonting med sanningen att göra.

Det finns en grupp människor där denna brist är av avgörande betydelse – opinionsbildarna.
De som väljer ut vad vi andra bör läsa, se och höra och inte minst väljer utformningen av materialet de levererar till oss.
Nog är de en statsmakt alltid!

Denna opinionsbildargrupp finner du bakom rubrikerna i din tidning, du hör dem i dina radioreportage och du ser dem på kvällskvisten i dina TV-nyheter.
Alla påverkar dej, på gott och ont, såvida du inte lärt dej ett visst mått av kritiskt och analytiskt tänkande.
I dessa IT-tider finns det faktiskt hur mycket information som helst att tillgå med minimal ansträngning.
Du har alla möjligheter att genom allsidig information skaffa dej en hållbar uppfattning vilken av någon anledning ofta har väldigt lite gemensamt med vad TT lagt tillrätta för dej.
En vuxen människa bör ha lämnat den färdigtuggade barnmaten bakom sej och börja bearbeta maten själv.

Nu snabbt över till ’Det Stora Bedrägeriet’.
Naturligtvis har det sin vagga i Mellanöstern.

Det handlar om klara och tydliga händelseförlopp som medvetet förvrängs för att sedan okritiskt köpas i sin nya gestalt.

Tempelplatsen är en del av Israel där muslimer är satta att sköta de dagliga sysslorna.

Religionsfrihet råder i landet och jag som kristen blir alltid varmt välkomnad i en synagoga.
Muslimerna på Tempelplatsen anser dock att de skulle ha någon sorts särställning där och själva kunna bestämma vilka som får besöka berget, vilket naturligtvis är absurdt.
Religionsfrihet är religionsfrihet är religionsfrihet.
För att lugna dessa muslimska själar har Israel infört ett schema där muslimerna får ha platsen för sej själva vissa tider och andra besökare har tillträde andra delar av dagen.

För ett tag sedan kom en grupp judar upp på Tempelplatsen och möttes av stenkastning.
En välplanerad stenkastning.
Stenförråd hade lagts upp och gömts inne i Al-Aqsa-moskén(!) och det handlade inte om stenar man skrämmer bort en hund med.

De var av typ gatstenar som verkligen inte vem som helst orkade kasta iväg och följdaktligen kunde orsaka andra skador än blåmärken.
Polisen fick rycka ut för att få stopp på eländet men flera hann tyvärr bli skadade innan ett bedrägligt lugn var återinfört.

Strax kördes händelseförloppet i Bedrägerimaskinen och kom ut på andra sidan i en tappning som hade ytterst lite gemensamt med den verkliga händelsen.

Plötsligt var det polisen som började slå ned muslimska tillbedjare och Erekat hakade naturligtvis på genom att anklaga Israel för att leka med elden på Tempelplatsen.
Hänger ni med i bedrägerihärvan?
Jag hoppas det för efter den händelsen har det rullat på.
Muslimska ledare har hetsat sina anhängare och uppmanat dem att ta sej till Tempelplatsen för att ’skydda Al-Aqsa’.
Skydda? Skydda?? Skydda???
Skydda mot vad? Mot vem?

Stenkastarna själva är värda en egen liten avdelning.
Jag har sällan sett killar så måna om sin image.
Alla de rätta attributen var på plats för tänk om man lyckades komma med i en TV-sändning...
Alla bolag av rang var ju där.
Arafatschalen lindad i de rätta sekvenserna, en svart ansiktsmask eller en rödrutig snusnäsduk för att dölja sin identitet (modiga killar...) och sist men inte minst den vita brynjan.
Går de till sin stylist innan de beger sej ut i hetluften?

Ingen i Israel har några ambitioner att peta på Al-Aqsa utan hela härvan kommer från muslimska hjärnspöken.
... som köps, rakt av, av opinionsbildare för att sedan levereras till dej och mej i sin splitternya förpackning där vänster blev höger - eller om det möjligen var tvärtom.
Inte så noga, bedrägeriet är ett faktum och alla är nöjda och glada.
Hmmm...
Araberna är offren medan israelerna är de stora bovarna – precis som vanligt.

Precis så är det med hjärnspöken.

Läs även andra bloggares åsikter om kritiskt tänkande, opinionsbildare, TT, IT-teknik, Tempelplatsen, stenkastning, Al Aqsa, gatstenar, Erekat, bedrägeri, arafatschal, ...