Gottepåsar

Nedanstående kunde lika gärna haft som rubrik ’gester med livet som insats’ men av ren snålhet valde jag det kortare alternativet.

Det har gått troll i det här med gester.
Gester för att blidka, gester för att smöra och för att tala om för motparten hur snäll och vänligt inställd man egentligen är.

Visserligen är ceremonielet runt en överenskommelse en komplicerad process här i Mellanöstern, en ritual, men att låta de lokala traditionerna styra internationella förhandlingar är att ge folkloren mer tyngd än den förtjänar.

Mer tyngd än de nödvändiga kompromisser som krävs för en bestående överenskommelse.

Det krävs som bekant två för att dansa tango men det krävs också likvärdiga insatser och uppoffringar av de två existerande parterna när man ger sej in i förhandlingar.
Om man har anledning att tro att förhandlingar överhuvudtaget är en framkomlig väg i dagens förgiftade atmosfär är en annan historia som vi förmodligen inte kan undvika framöver.

Idag verkar det som om förhandlingar kan påbörjas endast om de föregåtts av gester.
Jag tycker i min enfald att det borde räcka med att ärligt lägga fram sina positioner för att sedermera ställa dessa i relation till motpartens men – inte då.
Det krävs att de som kommer att sitta på andra sidan förhandlingsbordet först får sina gottepåsar innan någon kan komma till skott.

Det är egentligen underligare än så – gottepåsen bör innehålla sådant som står på förhandlingsagendan och helst löften om att utgången av förhandlingarna kommer att bli i enlighet med motpartens krav.
Hänger ni med?
Om inte så är ni ursäktade för hela företeelsen är så vansinnigt absurd.
Som om arbetsgivarna måste lova arbetstagarna att de kommer att få allt vad de begär redan innan några löne-och-anställningsförhandlingar inletts.

I Mellanöstern kan de förväntade gesterna vara typ att släppa ut dömda terrorister (det heter visst extremister nuförtiden...) och kriminella på grönbete, plocka bort skyddande väghinder så att framfarten för dessa terrorister (förlåt extremister) underlättas, låta dem få det polisiära ansvaret för ytterligare områden – som om de inte skulle ha nog problem med de områden de redan idag har ansvar för och naturligtvis säckvis med guldpengar.

Som de ärliga sanningssökare ni är antar jag att ni redan nu är brydda över en sak – att vi har talat om gester från endast en av parterna.
Israeliska goodwill gester.
Nå, hur blir det med goodwill gester från den palestinska sidan?

Hör ni hur det ekar???
Ekot ni får tillbaka säger att en sådan fråga är förbjuden att ställa.
Störtförbjuden.
Inte kan väl någon begära att de stackars palestinierna ska bidraga med några gester till elakingarna i Jerusalem och Tel Aviv – de är ju under ockupation...

För att göra klart en sak så ska jag i rättvisans namn erkänna att palestinierna visst bjuder på gester.
Gester i form av raketbeskjutningar från Gaza, bombsprängningar och granatexplosioner lite här och var och en aldrig sinande hatpropaganda.
Gester javisst, men knappast goodwill gester.

Om ockupationen finns bara en sak att säga – den hade kunnat vara över i stort sett när den inleddes om palestinierna visat någon som helst önskan att ta ansvar för sin egen framtid.
Det finns ingen anledning för någon att ockupera ansvarstagande människor.

Det finns symboliska gester, tomma gester och så finns det livsfarliga gester.
De oanständiga gesterna lämnar vi därhän.
Israel förväntas bjuda sin motpart på gester som innebär livsfara för befolkningen så varför skulle de genomföra ett sådant projekt när motparten på sin höjd redovisar sin likgiltighet?

Slutsats.
Inga fler ensidiga gester.
Inga fler livsfarliga gester.
Inga fler gottepåsar till palestinierna innan de visar att de är beredda att åtminstone göra en ansats att återgälda på ett ansvarsfullt, rakt och hedervärt sätt.

Läs även andra bloggares åsikter om goodwill gestures, Mellanöstern, förhandlingar, kompromisser, Israel, palestinier, Tel Aviv, Jerusalem, hatpropaganda, raketbeskjutningar, ...


A, 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, SvD, 2, 3, 4, 5, 6, DN, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13, Gp, 2, 3, Dag, 2, Vlt, Blt, Sr, K, S, Vg, 2, 3, 4, 5, N, 2, Svt, Tv2, P, 2, 3, 4, Vl, Sk, Kri, 2, Y, 2, L, Ns, Etc, Hd, 2, 3, C, Ex, 2, 3, Kt, Tv4, 2, Sr, Ln, F, Svt, E

Den iranska basaren

Är det bara jag som är klok i den här världen?

Detta är inte ens är en retorisk fråga men ni kan ändå ta den som en kuliss för det här blogginlägget.

Jag hävdar att ytterst få människor förstår vad som händer i Iran, varför det händer och varför resultaten av alla ansträngningar som gjort för att få en förändring till stånd varit som att spotta i motvind.
För att förstå detta krävs inte ens grundskolekompetens utan bara en förmåga att lyssna till vad iranierna själva säger och att därefter lägga ihop två och två.

Varför har alla dessa välmenade förhandlingsförsök endast producerat sneda leenden i Iran?
Varför har absolut ingenting kunnat redovisas efter alla dessa enorma goodwill gester?
Europeiska förhandlare har ju nästan slagit knut på sej själva i sina ansträngning att blidka, muta, övertala och faktiskt ibland – skrämma Iran.
Ingenting.

Västerlänningar berömmer sej av att vara rationellt tänkande varelser som kan väga fördelar mot nackdelar på ett relevant sätt.
Samma västerlänningar utgår från att icke västerlänningar tänker på ungefär samma sätt.
Irans ledare tänker definitivt inte på samma sätt.
De är lika rationella och kan väga fördelar mot nackdelar på ett lika relevant sätt som västerlänningarna men – inte på samma sätt.

Att förhandla har vissa likheter med att pruta.
Att försöka sej på att pruta på NK i Stockholm är naturligtvis dömt att misslyckas men när människor ur NK’s kundkrets tar en weekendtripp till Marocco drar de sej inte för att pruta.
Många känner sej lite kluvna inför prutfenomenet – man har inget emot att tjäna en slant men tycker samtidigt det känns lite genant.

Att pruta på NK i Stockholm är inte rationellt men att pruta i basarerna i Marocco och Teheran är rationellt.
Man måste alltså tränga ner till ”the bottom line” och ta seden dit man kommer.
Vad som är menat som ett generöst erbjudande i västerländska ögon ter sej kanske för iranierna som att alldeles gratis, utan egen ansträngning, ha fått ytterligare i en tidsfrist i sin orubbliga förhalningstaktik.

Man får ju gu'bevars betänketid och löften om nya samtal - och tiden går...
Att ändra denna förhalningstaktik finns inte i deras världsbild – hur många förhandlare inser detta?

Lägg därtill den allra viktigaste faktorn vad gäller västerlandets misslyckanden i Iran – den fanatisk-religiösa faktorn.
I Sverige har religionen bortrationaliserats till något man kan både ha och mista.
Den har förvisats till ett ceremoniel och på senare tid även förirrat sej in i en snårig politisk propagadjungel.

I Iran är religionen lika viktig som luften man andas och kan lika lite förbises.
De iranska ledarna anser sej vara ledda av högre makter och i sådana sammanhang drar EU och andra kolosser definitivt det kortaste strået.
Inte ens Solana har något att sätta emot den gömde imamen Mahdi.
"We see his hand directing all the affairs of the country," sa Ahmadinejad i Mashad i april 2008.

När Solana och andra planterar imamen Mahdi bland morötterna de levererar till Iran kanske slutresultatet inte blir lika odelat förnedrande.

Att förvänta sej att iranierna ska ge upp sin chans att bli Mellanösterns, muslimernas, arabvärldens - ja hela världens stormakt i utbyte mot ett bländande leende av Obama är naivt, på gränsen till förbjudet.

Iran, Solana, EU, förhalningstaktik, imamen Mahdi, Obama, goodwill gester, pruta, ...