Palestinska barns blod i stället för gödselstack

"Our children are our honor and glory,
they were created to be fertilizer for the land of Palestine,
and for our pure land to be saturated with their blood"

"How beautiful you are, my country
The love in my heart for you is great
You have brought up and educated
generation after generation,
You waited patiently and discovered your heroic children
Oh, my pure land, I shall saturate you with my blood
I shall live and die upon your green ground
Your ground satiates us, your goodness satisfies us
I shall redeem you with my life, oh my land
Your embrace warms us
Your ground satiates us, your goodness satisfies us
I shall redeem you with my life, oh my land
Your embrace warms us"

Klicka på länkarna här ovanför för att få mera inblick i en värld som tack och lov fortfarande är främmande för de flesta.

Efter dessa uppmuntrande ord kommer mina lite mer snirkliga tankegångar.

Att gödsla jorden med sitt blod.
Att uppmana barn, sina egna barn, att gödsla jorden med sitt blod.
Att sitta och lyssna till sånger med detta innehåll roar sej den palestinska intelligentian med – att lyssna till hur de redan hjärntvättade barnen förbreder sin förväntade blodiga hädanfärd.
Deras uppgift är att gödsla jorden med sitt blod.

Nej det hjälper inte att bli upprörd, inte ens att bli arg.
Premiärminister Salam Fayyad och andra ministrar satt och applåderade detta framträdande och tyckte det hela var så fint så fint.
De log och nickade för att sedan klappa de små snart livlösa kropparna på huvudet.

Är sådant OK?
Förmodligen eftersom de fortsätter att inhösta ogripbart stora penningsummor från bl.a. EU med Sverige som spjutspets.
Hur många miljoner var det bara i senaste vändan?
Hur många miljarder de senaste tio åren?
(Fyll gärna i någon – jag är inte så bra på siffror.)

”Ja men vi vet ju alla hur Hamas är... ” säger du kanske.
Nej min vän, det var inte Hamas den här gången, det var det ’moderata’ Fatah med sina ledare som lyste av tillfredsställelse.

Fatah är ju som bekant en systerorganisation till det svenska socialdemokratiska partiet och jag undrar stillsamt om SAP också lyser av tillfredsställelse över förvandlingen av små barnakroppar till blodigt gödsel.
Jag antar det eftersom ingen protesterade.
I andra sammanhang är sossarna bland de första att protestera – om existentiella saker som hus och annat, ni vet.

Att gödsla jorden med sina barns blod – tycker ni jag är tjatig?
Bra.
Det var just avsikten.

I Sverige och i resten av baronessan Ashtons Europa verkar det behövas mer än lite rejält gammaldags tjat för att få folk att förstå vilka de gett sej i lag med.
Om ingen säger något så drar naturligtvis palestinierna de alldeles riktiga slutsatserna; att vad de håller på med är både rätt och riktigt – och fortsätter.
Alla som tiger still uppmanar dem att fortsätta på den inslagna vägen.

Jag vet att det är som att slå under bältet om någon dristar sej till att ha synpunkter på en palestiniers beteende.
Har de fribrev så har de och under tidens gång har de blivit allt skickligare på att utnyttja detta – så skickliga att de numera inte skyr någonting, inte ens att producera barn i avsikt att använda deras blod som gödsel.

Observera att det inte är jag som påstår detta - de säger det själva i ack så tydliga ordalag.

Tystnaden fortsätter att vara bedövande allt medan de palestinska barnen fortbildas i att ta sin framtid i sina egna händer.
”Gud vad häftigt det ska bli att bli martyr! Massor av fina klänningar och dataspel och glass hela långa dagen.”

Läser just nu om en buss-crash i Jerusalem som tog 6 eller fler arabiska barns liv.
Abbas utlyste tre sorgedagar efter dessa oskyldiga barns död.

Notera skillnaden – när barn dör i en trafikolycka sörjer Abbas men om de inspireras av sina ledare att låta sitt blod bli gödsel för en törstig jord då ler han.

Fy vale – på ren bonn-svenska från norra Hälsingland.

Läs även andra bloggares åsikter om Palestinier, Fayyad, Abbas, EU, Ashton, Sverige, Fatah, SAP, ...

Chatta med en rebell

Ökenromantiken blommar i Sverige.
Tänk att få chatta med en livs levande rebell.
Visst var det i Aftonbladet man kunde få den äran?
Detta borde kunna jämföras med att bli uppslängd på en vit springare av en ökensheik med svällande muskler och eld i blick.
Doften av blod, svett och testosteron ligger tung över sanddynerna.

Hey, it's a revolution, baby! Celebrate!

Sveriges gråfrusna ankdam inbjuder inte direkt till några oförglömliga upplevelser så hägringar med rebeller vid horisonten blir synnerligen attraktiva.
Att få chatta med en rebell av kött och blod blir således en kick att berätta för barnbarnen om.

Vad är då en rebell och hur ser han ut?
En rebell är någon som inte gillar läget han befinner sej i utan försöker förändra situationen med alla för honom tillgängliga medel.
Han är oftast klädd i dammiga trasor som förgylls av några lager patronbälten runt halsen.
Dessutom släpar han runt ett ofta alldeles för stort vapen.
De lyckligast lottade har hittat en kamouflage jacka och om du därtill lägger den trogna Arafat-schalen så vips har du en rebell.




Rebellerna i Libyen gillar inte Gadhafi och den attityden kan vi säkert acceptera lite till mans.
Gadhafi är ingen man direkt går omkring och gillar.

Vad vill rebellerna då och vilka representerar de?
Nu börjar det bli knepigare.
Först – klart de vill få bort Gadhafi men sedan går det trögare.
Om Gadhafi får för sej att traska vidare vad har rebellerna att erbjuda i stället?
Ett vacuum är aldrig bra för då drar råttorna in.

De tänker erbjuda lite olika saker om jag förstått saken rätt eftersom de representerar olika familjer, olika stammar och olika organisationstillhörigheter.
Det finns inte en samlad rebellorganisation eller något homogent rebellparti som är redo att ta över Gadhafis jobb men det är kanske inte så viktigt bara de fortsätter att chatta med Aftonbladets läsare.

Sedan läser vi att några svenska Gripen-plan styr näsan mot Libyen på lördagen.
Man trodde kanske då att de skulle deltaga i kriget på rebellernas sida men Herman Lindqvist kallar deras planerade insatser för uppvisningsflygningar.
Sverige har gått med på att skicka ner några plan men de kommer att vara insnärjda i massvis av paragrafer som begränsar vad de får ägna sej åt och ett av undantagen lär vara att deltaga i kriget.

Man hade hoppats att Gripen-killarna skulle få med sej en skopa verklighet hem men så verkar inte bli fallet.
När de väl är återbördade till det trygga svenska luftrummet kan de ju roa sej med att chatta med en rebell nästa gång Aftonbladet bjuder på denna orientaliska helhetsupplevelse.
Det är förmodligen så nära kriget i Libyen de överhuvudtaget lär komma.
Ökenromantiken fortsätter att blomma i Sverige.


Läs även andra bloggares åsikter om Sverige, Aftonbladet, rebell, Libyen, Gadhafi, Gripen-plan, Herman Lindqvist, ...

Masspsykosens offer

Jag undrar hur de tänker, för jag förmodar att de i alla fall på något vis tänker...
Hur har masspsykosens offer tänkt sej komma till slutmålet när vägen dit är full av hinder som forceras av ingen, allra minst av förnuftet.

Alla de som är gripna av masspsykosen Palestina vill ha en palestinsk stat.
OK, de vill ha en palestinsk stat men det är Israel ska fixa den åt dem.
Palestinierna säger också att de vill ha en egen stat men deras handlingar och generella agerande motsäger detta.
”Jag hör inte vad du säger för vad du gör skriker så högt.”

Åter till masspsykosens offer.
Jag undrar hur deras palestinska stat ska se ut och hur det ska gå runt liksom?
Självförsörjande? Fridsam? Tolerant? Demokratisk? Fri?
En stat där ledarna vänder ut och in på sej för medborgarnas bästa?
Ni kommer väl ihåg mantrat: ”live side by side in peace and security.”
Nåväl, även för ett mantra kan glorian hamna på sned.

Sedan är det ju det där om hur en palestinier ska se ut?
Ska han vara skäggig som Haniye i Gaza eller slätrakad som Abbas i Ramalla?
Gruvligt religiös eller något mindre gruvligt religiös?
Både och är en utopi så man undrar vem som kommer att äta upp vem?

Hade masspsykosens offer varit realistiska hade de satsat på Hamas och inte på en ex-president som inte klarar av att ta minsta lilla beslut utan att fråga sina stora bröder i Ligan.
Får jag prata med Israel eller ska jag vänta ett tag till?
Får jag träffa Netanyahu eller bör jag skicka små lappar med springpojken?

Hamas frågar inte Ligan för de är tillräckligt starka för att fatta egna beslut.
”Kan själv...”
Hade det bara varit fråga om att genomföra vad man lovat så håller jag helt klart på Hamas framför Abbas och hans fatahpojkar.
Tala om crybabies.

Jag undrar vad det är som gör att masspsykosens offer är så besatta av Abbas?
Har han åstadkommit något positivt för någon någon gång?
Jag menar nu inte prasslande kuvert diskret levererade till hans medbrottslingar utan positiva förändringar för mannen på gatan.
Sällan – så då måste det alltså vara kostymen!
En arab i kostym anses vara lättare att handskas med än någon i fladdrande skynke.

Efter dessa långa rader är det förmodligen dags att närma sej pudelns kärna.
Jag tycker således att innan palestinierna kan anses klara av att sköta en egen stat med allt vad det innebär av ansvar och kompromisser, så måste de sopa rent framför egna dörren.
... och där behövs en rejäl kvast för där finns mycket att sopa bort.

Först naturligtvis är det den där lilla detaljen med Hamas.
Hur i hela friden har masspsykosens offer tänkt sej att få ihop detta, kungariket Gaza och republiken Västbanken?
Hur många palestinska stater tänker de skapa (läs – Israel skapa åt dem)?
Varför tror de att Abbas kommer att fortsätta att chefa i Ramalla om israelerna lämnar Västbanken?
Abbas vet, så i den frågan ligger han lågt.
Vad tänker masspsykosens offer göra när deras nya palestinska stat tas över av Hamasligan?

Ingenting, naturligtvis.
Det kommer att vara Israel som ensamma, i vanlig ordning, får ta smällen.
Detta vet israelerna så var inte förvånade om de är aningens på sin vakt.

Ashtons senaste. (Baronessan borde snart kunna dubbla gaget för sina framträdanden som skulle kunna beskrivas som en samling burleska utbrott.)
Det senaste hon proklamerade var att hon kräver att Israel ovilkorligen ska öppna gränserna mot Gaza.
Bara ställa upp grindarna så vem som helst kan komma och gå som de behagar.
Tyvärr tror jag inte att hon menar att grindarna ska öppnas för Gilad Shalit som för hennes del gärna får fortsätta att ruttna bort i sin fängelsehåla någonstans i Gaza.

Snälla, vilket annat land hanterar sina gränser på det sättet?
Högst oansvarigt och förresten – jag bara undrar – gav hon samma order till Egypten?
Människorna i Gaza är värda allt stöd men det bästa stödet vore att befria dem från hamastyranniet men si det är det ingen som törs.
Hamas har låst in sina undersåtar i denna fanatismens högborg och gömt nyckeln som ingen är ett dugg intresserad av att leta efter.
Nej inte Ashton heller...

Så en palestinsk stat ska skapas med blommor och trumpetfanfarer som redan dagen efter kommer att bytas ut mot sprängdeg och rörbomber.
Raketerna börjar falla med en allt större regelbundenhet och precision allt medan Ashton envist fortsätter att kräva att gränserna måste öppnas på vid gavel.
Gissa vem som kommer att få betala?
Ledtråd – inte Ashton.

Masspsykosens offer med Ashton i spetsen skulle gärna plocka bort Israel från Mellanöstern för att ge plats åt en palestinsk stat.
Ett Palestina vars förutsättningar entydigt pekar mot ett kommande missfoster.
Sverige är ett av de utvalda länder som Abbas bett om ett erkännande längs något så diffust som den gröna linjen.
Han känner sina pappenheimare och vet precis vilka länder han har i sin lilla ask.
Sverige skulle gladeligen göra som de blivit ombedda, även med Hamas vid rodret, men för skams skull finns det fortfarande saker man ännu inte gör.
Fast egentligen skulle jag inte bli förvånad om ---

Slutsurrat för nu.
Masspsykosens offer kan sova sött för de vet att deras tid är nu.
Endast några få kloka ugglor håller vakt i islamismnatten.
Ugglor som inte blinkar inför varken hot eller hot om våld.
Leve nattens ugglor!

Förresten, offer och offer – det borde förmodligen stå ”offer”.

Läs även andra bloggares åsikter om palestinsk stat, Israel, Haniye, Abbas, Hamas, Västbanken, The Arab League, Netanyahu, Gaza, Ashton, Gilad Shalit, Egypten, Sverige, ...

Går det så går det

Om du står i begrepp att ta körkort så ge dej inte in på någon uppkörning förrän du fått ett löfte om att du kommer att klara dej.

Om du står i begrepp att gifta dej så säg inte ’ja’ innan du fått försäkringar om att äktenskapet kommer att bli hellyckligt.

Om du står i begrepp att köpa ny bil så överlämna inte ens en handpenning innan du fått vattentäta försäkringar om att det aldrig kommer att bli några fel på bilen.

Om du står i begrepp att ... ja, du fattar va?!

Jag kan med ganska stor säkerhet berätta vad du har lust att säga till mej om ovanstående uppmaningar.
”Lägg av, va.”

OK, så jag lägger av, men bismaken sitter kvar.
Det är ju i samma anda som Mahmoud Abbas driver sitt spel utan att någon ber honom lägga av.
Finns det inte en kotte som någonstans tycker att han beter sej aningens underligt?

Jag vet inte hur många år han gick i skolan men uppenbarligen var han sjuk eller på annat sätt frånvarande när läraren förklarade vad ordet 'förhandlingar' innebär.
Han visar tydligt att han fått hela begreppet om bakfoten men ännu egendomligare är det att ingen berättar för honom vad en förhandling faktiskt innebär.

Idag vill Abbas ha försäkringar om att han får vad han begär INNAN förhandlingarna ens har börjat.
Förlåt en fråga men vad återstår det då att förhandla om?

Jag vet att jag skrivit om detta tidigare vilket får ses som ett tecken på att jag aldrig upphör att förundras över mängden blindstyren bland hög som låg.

Abbas vill att gränser ska sättas och land fördelas INNAN han sätter sej i några förhandlingar.
Själv tycker jag det är både förmätet och helgalet men ingen reagerar ju..................
Varför är det så dödstyst om den här parodin?

Jag gissar att det någonstans har att göra med att om palestinier ska man tycka synd och följdaktligen aldrig kritisera dem.
Denna tes har numera blivit global men är inte desto mindre sjuk för det.

En person, ett land, ett folk slipas mellan kritik och uppmuntran till att bli en livsskraftig individ/företeelse men en person som aldrig får en chans att stämma av mot verkligheten stannar i utvecklingen.
Palestinierna har dessvärre stannat i utvecklingen eftersom de alltför sällan får en chans att bli en i gänget, en som lär sej att både ge och ta.
Livslånga socialbidrag försöker ju Sverige göra sej av med samtidigt som de försätter palestinierna i samma knipa.
Ganska fult egentligen.

Min privata uppfattning om sakernas tillstånd är att Abbas inser att Netanyahu inte är någon Olmert som han kan linda runt sina fingrar och därför helt enkellt är skraj för att sitta öga mot öga med Israels nuvarande premiärminister.
Tänk om rim och reson skulle tvinga även Abbas att göra en eftergift – hur skulle han efter en sådan historisk händelse kunna överleva politiskt, dessutom med Hamas flåsande i nacken?
Inte lätt, så av två onda ting väljer Abbas att göra sej oanträffbar.

För att avrunda så ber jag er alla världens store som naturligtvis läser denna blogg att skapa lite normala förutsättningar för ett normalt liv i Mellanöstern.
Är detta månne en alltför normal önskan?

Läs även andra bloggares åsikter om Abbas, förhandlingar, palestinier, Sverige, Netanyahu, Hamas, Mellanöstern, ...

På pottkanten

Så hur var det i Sverige då?
Och hur var Sverige?

Två helt skilda frågor.

På frågan hur det var i Sverige måste jag leta superlativer, för att träffa både gamla och nya vänner är definitivt en hjärtesak.
Hur Sverige mår har jag tillräckligt mycket information om för att inte vilja spoliera semestern genom att kleta ner fingrarna.
Följaktligen höll jag mej borta från allt vad TT och Aftonbladet och liknande så kallade informationskällor heter.

När man på det sättet leker struts räddar man semestern och undviker skit under naglarna men företeelsen fortsätter att gro och förgrenas som maskrosorna i gräsmattan.
Den smitta invånarna i nationen Sverige utsatts för botas naturligtvis inte med denna taktik utan där krävs en rejäl ’overhaul’ med skrubbning, skurning och tvagning samt ett antal sköljvatten.

Visst har jag en hatkärlek till Sverige som ändå till största delen består av kärlek.
När jag kan få nostalgifrossa av att se en blå-gul plastpåse från City Gross då är det nog ganska allvarligt.

Sverige är så grönt.
Illgrönt.
Det tar några dagar för ögonen att sluta studsa inför all denna klorofyll.

I Israel är man vid den här årstiden hänvisad till något man mycket vänligt kan kalla för jordfärger.
Beigt, brunt, grått, smutsgrönt, gulbrunt, beigebrunt, gulbeige, brungrått, grågult, smutsbeige o.s.v.
Dessa färgkombinationer ger ingen överskottsenergi men är vänliga nog för själen.
När man plötsligt drabbas av den svenska grönskan kommer explosionerna tätt.

En annan explosion var naturligtvis bröllopet.
BRÖLLOPET.
Tala om sagobröllop.
Jag t.o.m. släpade ner till Israel några kvällstidningar fulla av bilder utan att fundera över nämnda tidnings politiska hemvist.
Allt gott tillönskas dessa härliga människor.

Annars – hur är det i Sverige?

Hur mår Mankell efter missen att inte kolla upp sitt ressällskap?
Att han dessutom försökte trassla sej ur situationen genom att tvinga svenska folket att ta till sej och gärna spilla en tår över hans borttappade favoritsockar – eller vad det nu var han blev av med.
Blev han av med snuttefilten också?

Hur har Bitte blivit som Bitte är?
Bitte Hammargren på Svenska Dagbladet.
Är det hon som har uppfunnit ordet ’insinuationer’?
Insinuationernas drottning lever högt på att insinuera att positiva saker nog egentligen inte är så positiva utan om man synar dem lite noggrannare i sömmarna – som förstås Bitte gjort – då visar det sej att vad som i förstone verkade vara en bra grej i själva verket härstammar från hin håle.

’Skriftställaren’ Gunnar Olofsson då?
Hata-Israel-Gruppernas (PGS) ordförande i Göteborg, som av någon anledning verkar vara vissa redaktörers kelgris, får sprida sitt kacklande gift där sällan en mening har något gemensamt med verkligheten utan att någon höjer ett ögonbryn.
Jag är medveten om att många svenskar djupt ogillar den typen av råpropaganda men de ogillar den inte tillräckligt mycket för att protestera.
I den heliga toleransens och liberalismens namn tillåts Gunnar Olofsson att inte bara som Bitte Hammargren, insinuera, utan att blåljuga stup i kvarten.

Hur mår Carl Bildt egentligen nuförtiden?
Har han hämtat sej efter flygturen ner till Turkiet för att visa sitt stöd för de svenskar som slog sina påsar ihop med jihadisterna på båten Mavi Marmara.
Kanske kommer ni ihåg slaktartyperna på väg till Gaza med livets nödtorft...
Eller?
Snarare var de på väg för att fullfölja sina åtaganden i Istanbul Deklarationen från 2009.
Tre av signatorerna av den deklarationen, där du finner förhärliganden av jihad i var och varannan mening, var med på Mavi Marmara där du i kölvattnet också fann Mankell, Feiler, Gardell m.fl.
På sluttampen anslöt sej även Sveriges utrikesminister Carl Bildt till detta ädla uppsåt.
Därefter gick han och gifte bort Sveriges kronprinsessa.

Konungariket Sverige är smittat.
De flesta av dess invånare tvättar händerna i klorhexidinlösning och gör regelbundna munsköljningar för att undkomma eländet men snusket kommer allt närmare.
Undfallenheten och bugandet inför islamismens framstötar irriterar många men få orkar bry sej.
Folk som har betalt för att bry sej om Sverige bryr sej inte alls och det är ett av de allra grövsta sveken.

Sverige är fantastiskt men kunde vara ännu mer fantastiskt om man åtminstone lite nu och då kunde finna folk med stake, råg i ryggen och kanske aningens vikingaanda.
Mesrumpor ger ingen mersmak för mesrumpor varken ser, hör eller förstår – alternativt har ingen lust att varken se, höra eller förstå.

Vems fel är det att vi ombeds infinna oss på flygplatsen en timma tidigare än vad som var vanligt förr?
Vems fel är det att vi inte får ta med den halvfulla flaskan med kranvatten från Lund in i planet?
Vems fel är det att du vid flygplatsens säkerhetscheck ser rader av mer eller mindre distingerat folk snällt stå och vänta med skorna i handen?

Det är inte jultomtens fel.

Nåväl, ovanstående är bara några mej i tiden närliggande axplock men var lugn – anpassningen fortsätter.
Sverige det sköna sitter på pottkanten där din och min röst för sans och vett kan avgöra framtiden - och nu talar jag inte om valet i september.
Jag talar om hur Sverige ska fortleva som en någorlunda självständig nation med någorlunda självaktning både i egna och andras ögon.
Den politiska/intoleranta/fanatiska islamismen ombedes vänligen att hålla sej på avstånd från Sveriges framtid.

Läs även andra bloggares åsikter om Sverige, TT, Aftonbladet, sagobröllop, City Gross, Henning Mankell, Bitte Hammargren, Svenska Dagbladet, Gunnar Olofsson, Carl Bildt, ...

DN SDS SMP HD DN HP B D SvD DN

Skogsdoft

Det kommer att vara total bloggtorka här ca. en månad framöver.
Inte som nu, en partiell sådan.
Orsak - besök i det gamla landet, besök i Sverige.

Jag borde naturligtvis skriva att jag reser hem på besök men det river i raggen och krasar under fotsulorna när jag försöker få fram de orden, trots att det idag är Sveriges Nationaldag.
Visst – Sverige med sina underbara människor, sin natur och sin underbara skogsdoft efter ett regn, står i särklass.
Lite ordning och reda skadar inte heller men sedan kommer det svåra för det har hänt något oförklarligt och oförlåtligt med Sverige, något man aldrig trodde skulle kunna hända.

Sverige har trätt betslet på sej själv och låter sej frivilligt föras fram till islamismens slaktbänk.
Via diverse subtila piruetter faller den ena bastionen efter den andra och nu är det inne att vara så förbenat tolerant att man helt tappat sans och vett och totalt förlorat förmågan att se vad som är orsak och verkan.
Förresten, tolerans är inte rätta ordet, feghet är ett mera adekvat ord.

Ingen törs lyfta på förlåten och kika vad som döljer sej bakom exempelvis röjarbåten Mavi Marmara.
Denna båt seglade glatt mot Gaza efter att ha skaffat sej ’beskyddare’ i höga, säkra och respektabla (!) positioner.
Svenska sådana.
Dror Feiler kan vi lämna därhän men ’the bestseller man’, Henning Mankell, var guld värd.
Han försvarade och försvarar även idag hela det solkiga båtäventyret vilket då rimligen bör betyda att han också försvarar islamistbåten med sina intensioner.
Blod och död åt så många judar som möjligt.
Mankells vapen brukar ju annars vara pennan men numera får vi lägga till både knivar, järnstänger och beslagtagna skjutvapen - vilket han uppenbarligen försvarar (miss)bruket av.

Mankell fortsätter att försvara sina ’bed fellows’ medan Israel fortsätter att försöka försvara sina medborgare.

Låt oss säga att din 3-åriga dotter har en favoritsandlåda i en favoritpark dit hon vill gå och leka så snart möjligheten finns.
Låt oss fortsätta att säga att du ser hur hundskiten ständigt ökar i din dotters favoritsandlåda och att hundtrafiken dit börjar likna rusningstid.
Vad gör du då?
Låtsas att du inte varken sett eller luktat vad som sakta fyller sandlådan eller försöker du stoppa hundtrafiken och i förlängningen – hundskiten.

Jo, jag visste väl vilken din attityd skulle vara för du älskar ju din dotter och du vill inte att hon på något vis ska komma till skada.
Du gör vad du kan och israelerna gör vad de kan för att stoppa rusningstrafiken av raketer, missiler, granater och alla övriga upptänkliga vapen på väg till Gaza.
Ingen annan lär göra jobbet åt dem...

I Sverige är Mankell gud.
Vissa skulle inte tveka att stava Mankell-guden med stort G men det hoppar jag över av sentimentala skäl.
Mankell är trots allt bara ett symptom på vad som händer i riket Sverige men hela soppan gör att det numera känns ganska motbjudande att kalla Sverige ’hem’.
Djupt tragiskt och ännu djupare tragik för landet som skulle ha kunnat vara så fint.
Förutsättningarna fanns men sabbades, den ena efter den andra, av denna torftighet och flagranta brist på civilkurage.

På onsdag åker jag i alla fall till Sverige – låt vara via Turkish Airlines med byte i Istanbul(!) – och ser fram emot att träffa nära och kära och en stor bunt gamla och nya kramgo’a vänner.
När det regnat en stund drar jag på sjöstövlarna för då ska jag ut och dofta mej fram genom de bästa skogarna i världen – de svenska skogarna.

På återhörande.
Läs även andra bloggares åsikter om Sverige, tolerans, feghet, Mavi Marmara, Dror Feiler, Henning Mankell, islamism, Gaza, Israel, civilkurage, Turkish Airlines, ...

Sirenen

Ljudet är rått, fränt och hotfullt.
Det bär på otaliga outtalade minnen vars vidd ingen ändå skulle förstå.
Sirenen stiger i tonhöjd och ökar i styrka tills medvandraren inte orkar mer.
Den fräser, den gnyr, den etablerar kontakt med djup du inte visste du hade.

Medan sirenen brölar tänds elden.
Elden är tyst, het och betvingande.
Evig såväl som förgänglig.

Israels kollektiva minnen aktualiseras en dag som denna, minnesdagen för människor som dött för sitt land eller blivit offer för sitt lands fiender.
Alla minns någon eller några och man undrar hur de personerna hade haft det idag om de tillåtits leva.

Vår kibbuts tillhör ”de lyckligt lottade” som inte helt dränerades på ungdomar men 26 människor är ändå 26 människor för mycket i ett relativt litet kollektiv.
Under gårdagskvällens minnesstund satt den församlade skaran och tittade dessa personer i ögonen och försjönk i tankar.
Tankar som borrade sej in i hjärnbalken och varken musik och sång eller bildspel och namnrecitationer hade en chans.
Allt var vackert och fint men de dödas människornas ögon brände djupa hål i ceremonielet.

Några hade dödats på Gilboa, några i Negev och andra på Golan – ingen del av landet har undgått krigen.
En snygging hade ett vildvuxet men charmigt skägg, en annan en tjurig hårlock i pannan.
Ett par killar såg alldeles för unga ut och andra verkade helt enkelt bara starka, friska och lyckliga.

Föräldrar, syskon, syskonbarn och vänner – alla var där.
Människor som inte kände en kotte var också där för att deltaga i Israels minnen.

När sirenen ’Hesa Fredrik’ testas i Sverige är det knappast någon som sätter den i samband med krig.
Den bara ingår i välfärdssamhällets logistika.
Här betyder sirenen krig, död och en aldrig sinande plåga.
Det är verklig och den har en funktion.

Första måndagen i vart kvartal klockan tre på eftermiddagen (så var det förr i alla fall) – testas sirenerna i Sverige.
Här finns det inga regelbundna testkörningar så om du hör den är det säkrast att kolla upp vad som står på.
I Sverige är sambandet siren/krig overkligt medan samma samband här är en del av vardagen.
Att sirenen tvingats användas för sitt egentliga ändamål med förödande regelbundenhet är inget annat än en stor sorg.

Den fräser, den gnyr, den etablerar kontakt med djup du inte visste du hade.
Den gör ont, den vrider runt kniven och penetrerar våra allra känsligaste --- känslor.

Läs även andra bloggares åsikter om "Hesa Fredrik", minnen, eld, Israel, kibbuts, Gilboa, Negev, Golan, Sverige, ögon, ...

Terrorissan och Carl Bildt

Jag försöker förstå hur Abbas tänker men det är inte helt lätt.
Det är ungefär som om Bildt och co. skulle sponsra, hedra och skapa monument och ärofulla minnesmärken av en person som mördat 37 svenskar.
Jag har inte hört att någon i Sverige skapat idoler och förebilder av folk som uppsåtligt mördat andra människor – bara tanken är frånstötande, omoralisk och sjuk.

Detta till trots uppmuntras folk som sysslar med dylik hantering av Bildt och co.
De uppmuntras så till den milda grad att svenska knegare tvingas bidraga med runt 800 miljoner/år till bl.a. 800.000(!) offentligt anställda i palestiniernas rike.
Dessa offentligt anställda består till stor del av dubbelarbetande Al-Aksa-terrorister som på dagarna drar på sej sin nystärkta polisuniform och hjälper gamla tanter över gatan medan de nattetid svidar om till den väl ingångna kamoflagemunderingen som gör sej så bra tillsammans med automatvapnen.

Sveriges ledare betraktar fortfarande Abbas som en hedervärd person värd allt stöd han kan få vilket naturligtvis är både absurdt och svekfullt.
Det kan ju faktiskt hända att någon svensk tror på detta, tror att Abbas är en fridsam person vars högsta önskan är att sluta fred med Israel.

Vad svenskarna inte blir informerade om av Bildt och co. är att denne Abbas nyss hedrade minnet av den terrorist som mördat flest israeler på ett bräde.
Abbas sponsrade häromdagen en ceremoni med anledning av denna terrorists födelse för 50 år sedan.

Terrorissans namn är Dalal Mughrabi som skapade sej 'evigt liv' genom att 1978 kapa en buss och effektivt avliva 37 vanliga människor.
Hon kan i ensamt majestät ståta med titeln ”den i sitt slag enastående och mest effektiva terroristen, oavsett kön, i Israels historia”.



Värt att fira?
Anser Bildt och co. att detta är värt att fira?
Är det på grund av dylika ceremonier Abbas får allt mer pengar av Bildt och co?

Det är något som inte stämmer här.
Man ger i allmänhet inte ekonomisk support till någon som offentligt glorifierar handlingar man själv föraktar och tar avstånd ifrån.

Är Bildt och co. ovetande om vad Abbas har för sej?
Är Bildt och co. väl medvetna om vad som pågår men föredrar att blunda för eländet?

Förresten – klart att de vet och lika klara är deras bevekelsegrunder men de redovisas aldrig i några regeringsprotokoll.
Dessa protokoll är som vanligt bara en uppvisning i fagert tal.

Att villkorslöst fylla Abbas kassakistor, som är välkända för sina stora, svarta bottenhål, är en ängslig, feg, och naturligtvis helt galen strategi som inte har någonting gemensamt med att hjälpa palestinierna utan enbart är inriktad på att stärka den terroristglorifierande Abbas i hans kamp mot Israel.
Bildt och co. stöder aktivt och djupt engagerat Abbas kamp mot staten Israel.

Jag undrar om majoriteten av hyggliga svenskar egentligen ställer upp på detta men så länge de undanhålls fakta och via TT’s tentakler i stället delges någon hemkokt smörja – vad ska de tro?
De tror naturligtvis att Abbas är vår tids fredsapostel i stället för den person som genom att celebrera mord och mördare kraftfullt uppmuntrar nya generationer att följa i Dalal Mughrabis fotspår.

Slutsats.
Sverige har ledare som stöder, både ekonomiskt och moraliskt (om man nu överhuvudtaget kan tala om moral i detta sammanhang), en person som hyllar och glorifierar både massmord och massmördare.
Sverige har ledare som frotterar sej med dessa terroristkramare och som trots detta förväntar sej att bli betraktade som vördade liberaler med tolerans och vidsynthet i blick.
Sverige har ledare som förlorat sitt folks respekt, förlorat omvärldens respekt och även förlorat min respekt.

Har vi de ledare vi förtjänar eller förtjänar vi möjligen något bättre?


Läs även andra bloggares åsikter om Mahmoud Abbas, Carl Bildt, Sverige, Israel, massmord, Dalal Mughrabi, Al-Aksa-terrorister, automatvapen, regeringsprotokoll, TT, ...

Genuint, genialt eller bara genant

Det var en gång för - som det verkar - oändligt länge sedan.
Sveriges flagga vajade stolt i takt med landets goda och genuina rykte.
En svensk var genuint hjälpsam och genuint ärlig - att han dessutom ofta var genuint tråkig tog man med gott humör.

Sverige var ett genuint land man kunde lita på och i vissa avseenden – beundra.

Man cyklade till badsjön, åkte skridskor i viken och vann en rökt ål i krämarståndet vid Valborgsmässobålet.
När man vid skolavslutningen i början av juni tågade till bykyrkan för att sjunga sommarpsalmerna visste man att framför låg en oändlig frihet med äventyr, upptäckarglädje och evigt solsken.
De flesta av dessa aktiviteter fortsätter i god tradition men den trygga bakgrunden har fått en bismak av smutsigt köpslående.
Deras fortsatta existens har blivit beroende av petrodollar uppblandade med allmän mesighet.

Idag är Sverige ett land man höjer ögonbrynen åt.
Vad som en gång var genuint är numera förvandlat till en jakt efter billiga poänger.
För att försöka behålla flaggan i topp även under år 2009 har man förfallit till ängsliga piruetter med sorgliga och förfärande resultat.

Carl Bildt ansågs en gång vara en genialt begåvad strateg om än oroväckande brådmogen.
Idag har fernissan krackelerat och vi ser en naken kille som försöker skyla sina värsta vanföreställningar med arrogans parad med selektiv blindhet.

Sverige har många invandrare av alla kategorier.
Invandrare i behov av hjälp ska hjälpas. Punkt.
Detta borde dock inte nödvändigtvis vara liktydigt med att våra folkvalda börjar fungera som deras lydiga tjänare.
Steget mellan dessa två ytterligheter har blivit alltför kort och diffust.
En politikers uppgift är inte att bjuda upp till fjäskvalsen utan att presentera en genuin, ansvarsfull och rättvis ideologi som genererar genuina och respektabla beslut.

Jag misstänker att många i Sverige blivit hemmablinda.
Åtminstone vill jag tolka det så – en vänlig och positiv tolkning av ett fenomen som förskräcker.

Har man lite perspektiv från hagarna bortom ankdammen ser man att Sverige lever farligt.
Sverige håller på att bli uppätet både utifrån och inifrån.

Utifrån av religioner och ideologier som inte vill något högre än att ta över ett redan välutvecklat och väletablerat samhälle.
Att piffa upp det med lite sharia-lagar skull dock inte vara helt fel...
Inifrån av brist på civilkurage och av en uppluckring av urgamla och urmodiga begrepp som vad som är rätt eller fel, gott eller ont.
Detta kan tyckas enkelt, banalt och självklart men när förståelsen för sådana basala företeelser eroderar börjar själva fundamenten för vår existens skaka i sina grundvalar.

För att anknyta till bloggens genomgående tema där Israels kamp för sin existens står i centrum är det tydligaste och mest genomgripande felet Sverige som nation gör att inte förstå vad som är orsak och verkan i Mellanöstern.

En bomb exploderar – israelerna får rycka ut.
En raket faller – israelerna får rycka ut.
En familj blir nerskjuten – israelerna får rycka ut.

Slutsats – israelerna rycker ut.

Att israelerna rycker ut är det enda som rapporteras och följdaktligen det enda som folk får reda på vilket resulterar i att det enda man går ut på gatorna och demonstrerar mot är att israelerna ryckt ut till sitt försvar.
Orsaken till att israelerna tvingats rycka ut blir historia snabbare än krutdoften försvinner.

Orsak och verkan i Mellanöstern eller rättare sagt - i Mellanösternrapporteringen.

En genuin förståelse av spelets regler och en lika genuin förståelse av hur dessa spelregler missbrukas hade kunnat göra underverk under det förlorade halvår då Sverige fungerade som EU’s ansikte utåt.
Nu blev det inte så.
Det blev i stället ett platt fall – ett genuint och genant platt fall.

Det var en gång ett land som hette Sverige som var respekterat, aktat och – genuint.
Volvo, smörgåsbord och ungjäntor var varumärkena.
Genialt eller inte – Sverige var ett föredöme.

År 2009 var ett genant år för Sverige.
År 2010 kommer att bli --- ?
Genuint, genialt eller bara genant?!


Läs även andra bloggares åsikter om Sverige, petrodollar, Carl Bildt, sharia-lagar, civilkurage, Israel, Mellanöstern, EU, ...

Palestinierna som slagträ

Ingen bryr sej egentligen om palestinierna.
Eftersom de fyller en viktigare uppgift än vad du ser vid ett första påseende så fortsätter dock spelet.
År efter år, decennium efter decennium.

Några som absolut inte bryr sej om palestinierna är deras bröder – araberna i resten av världen.
Deras bidrag till UNRWA som arbetar med palestiniernas välbefinnande är mikroskopiskt.
De största bidragsländerna år 2008 är USA (inte förvånande med 95.726.691 dollar) och Sverige (förvånande med 40.645.161 dollar).
Det land som vann arabligan är Kuwait som kom in på plats 20.
De bidrog med 2.499.958 dollar.
Detta kan ställas i relation till att deras oljeinkomster ökade det året med 44%, till nästan 78 miljarder dollar.
Bahrain, Oman, Saudiarabien och Förenade Arabemiraten bidrog tillsammans med 3.6 miljoner dollar trots att deras samlade oljeinkomster uppgick till 575 miljarder dollar.
Dessutom är trenden nedåtgående – 1980 bidrog dessa länder med 8% av sin årliga budget medan de 2008 nöjde sej med 3%.

Detta kallar jag inte direkt någon översvallande kärlek.

Varför står då palestinierna alltid i centrum?
Det beror inte på att de åstadkommit några mirakler eller att de har det sämre än några andra. Det handlar mera om att de fungerar som ett utmärkt slagträ mot Israel.
Hade inte Israel funnits hade förmodligen aldrig palestinierna skapats och ingen hade brytt sej mer än man idag bryr sej om exempelvis kurderna.
Palestinierna kan med andra ord tacka Israel för sin ’celebrity status’.

En fråga som kanske ligger lite närmare oss är om Sverige med Carl Bildt i spetsen (sorry Fredrik Reinfeldt) bryr sej om palestinierna?
Jag tror att för personer som Carl Bildt, Helle Klein och Per Gahrton fungerar palestinierna bara som ett slagträ för att komma åt Israel.
För Carl Bildt handlar det om att tona ned snobbstämpeln och bli sedd som en engagerad företrädare för folk han egentligen inte beblandar sej med.
För Helle Klein betyder palestinierna att hon får utlopp för de aggressioner hon inte gärna kan vädra från predikstolen.
Eller – det kanske hon kan idag...
För Per Gahrton med sina palestinagrupper betyder palestiniernas nedslag i mediacirkusens centrum att han inte behöver bli arbetslös.

En sak är jag dock tämligen säker på – att ingen av dem gjort några personliga uppoffringar för att hjälpa palestinierna.
Prata är en sak men att smutsa ner fingrarna och lätta på plånboken är något helt annat.

Nåväl – palestinierna är en gudagåva till alla dem som tagit som sin livsuppgift att bekämpa judarna och Israel.
EU’s senaste gimmick är att de i sin ariska visdom lämnat demokratin bakom sej för att ägna sej åt diktatoriska diktat.
Carl Bildt som den store ”påhittaren” är övertygad om att han vet bättre än folket på plats.
Han litar bara på sin egen förmodade visdom – inte på folk med decenniers erfarenhet.

Nu hör jag röster som framhåller bristen på resultat vilket visar just hur komplicerade både de formella och informella regionala mönstren är.
Detta är dock inget som Bildt varken förstår eller respekterar så han går på i sina allvisa ullstrumpor och förkunnar det ena utrikesministerliga diktatet efter det andra.
'Jerusalemdiktatet' blev väl inte direkt kronan på hans politiska karriär.

Israel ska det och det och det och måste det och det och det medan palestinierna måste --- hoppsan, jag måste ha missat någonting.
Bildt tillsammans med den stora högljudda massan har lyckliga och glada upptäckt vilken klenod palestinierna är i kampen mot Israel.
En sådan juvel kan man ju inte börja gruffa på eller överhuvudtaget kräva något av.
De måste smöras ordentlig för att på bästa sätt fungera som ett slagträ och ett allmänt vedertaget smörjmedel är pengar.
Köpa dem – kosta vad det kosta vill.
... och det kostar!

Detta får dock inte användarna av palestinierna att blinka då ändamålen naturligtvis helgar medlen på ett övertygande sätt.

Ingen bryr sej egentligen om palestinierna.
Araberna bryr sej inte om palestinierna och Carl Bildt bryr sej inte om palestinierna – de utnyttjar dem.
Palestinierna låter sej också gärna utnyttjas eftersom deras intressen sammanfaller med intressena hos de som bekämpar Israel, så – slutet gott, allting gott???

Det är bara det att positiva resultat når man inte med en fjäskkultur – om det nu verkligen är positiva resultat man är ute efter?

Läs även andra bloggares åsikter om UNRWA, Kuwait, USA, Sverige, Israel, 'celebrity status', Carl Bildt, Helle Klein, Per Gahrton, EU, Jerusalem, fjäskkultur, ...

Kapning pågår

I kölvattnet av den beramade ’organartikeln’ i Aftonbladet för några veckor sedan riktades spotlighten mot den svenska pressfriheten.
Krisen vis-a-vis artikelns offer, Israel, är inte över men upprördheten och sorgen har lagt sej till ro på en bädd av glödande kol där den fortsätter att svida och bränna och göra förbaskat ont.
När ett sår rivs upp med hjälp av tvivelaktiga avsikter blir det lätt infekterat och läkningsprocessen fördröjs.

Den svenska pressfriheten är en utmärkt inrättning när den används med kunskap, ansvar och med den självsanering man förutsatte när reglerna skapades.
Brister man i dessa avseenden blir pressfriheten endast en frihet att publicera vad som är förenligt med ifrågavarande redaktörs egna böjelser.
Sätts denna avart av pressfrihet dessutom i system utsätts hela samhället för fara.

Pressfriheten har också en annan sida – redaktörernas och de ansvariga utgivarnas exklusiva rätt att välja och vraka.
Välja vad de anser värt att publicera och vraka vad de inte anser vara läsvärt.
I det hårda klimat som numera råder i Sverige vad gäller inställningen till den judiska staten Israel, är det inte realistiskt att antaga att de ansvariga på tidningar och i övrig media orkar (vill?) stå utanför denna tsunami och resultaten ser och hör vi dagligen.

Hade jag haft möjlighet skulle jag genomföra en så heltäckande undersökning som möjligt vad gäller procentsatsen publicerat israelvänligt material och jämföra det med texter som stampar och spottar på Israel.
Undersökningen skulle också omfatta hur stor del inskickat israelvänligt material som skrotas jämfört med den inskickade mängd texter som är negativa till Israel och som aldrig verkar behöva oroa sej för papperskorgen.

Vem är det då som har makten över papperskorgen?
Vad jag förstår är det redaktören och den ansvarige utgivaren.
Vad är dessa nyckelpersoners kriterier, riktlinjer och ansvar?
Vilka är deras egna övertygelser och hur hanterar de dessa i jobbet?
Klarar de av att iakttaga god publicistisk sed och ge sina läsare en heltäckande och sanningsenlig bild av ämnet i fråga eller tillåter dagens mediaklimat att man tar sej friheter som inte fanns i sinnevärlden för bara något år sedan?
Tala om att sitta på makten!

Är det rimligt att vissa ansvariga i tidningsbranchen gör sin tidning till sin egen privata lilla lekstuga där man frossar i material som stämmer väl överens med den egna övertygelsen.
Att steget därifrån till publicering är kort, är i och för sej ganska naturligt.
Frågan är bara om detta är sund journalistik?

I skribentkretsar är det ett väl känt faktum att om man valt att skriva en artikel med förståelse för Israels utsatta situation så finns det tidningar man helt enkelt inte gör sej besvär med att kontakta.
Man vet på förhand att man antingen får ett vänligt avböjande (platsbrist används regelmässigt som motivering även om det också i en platsbristsituation naturligtvis handlar om att välja) eller så möts man av den stora tystnaden.
Sedan finns det andra tidningar där man vet att chansen att få sitt alster publicerat är något större.
Tidningar med fingertoppskänsla.

I stället för att låta textens egna kvaliteter styra blir materialets öde beroende av redaktörers och utgivares vid det här laget välkända preferenser.
Jag frågar igen – är detta sund journalistik eller handlar det om något helt annat, någonting som inte tål dagens ljus?

Nästa gång du öppnar din tidning och möts av en av dessa miljoner (nåja...) ’hata-Israel-artiklar’ så fundera över hur det är förenat med en fri press att endast vissa tankeriktningar är fria att bli publicerade och fria nog att nå sin publik.

Det finns tydliga tendenser som visar att journalistiken är kapad av mediala makthavare som bedriver sina egna små propagandakrig maskerade som den ’obefläckade’ svenska pressfriheten.

Läs även andra bloggares åsikter om Aftonbladet, pressfrihet, Israel, redaktör, ansvarig utgivare, Sverige, tsunami, ansvar, mediaklimat, makt, lekstuga, sund journalistik, fingertoppskänsla, ...

BLOGGPÄRLOR
Empatisk men inte patetisk: Aftonbladets vänner
Rabnor tycker o tänker: Följetong
Al Hamatzav: Al-Khabar: Aftonbladets drömpartner?
Israel i Sverige: FN:s rättvisa innebär att Israel alltid döms på förhand
Ilya Meyer: From the sublime to the ridiculous

Gömd bakom protokoll och paragrafer

När ‘kan inte’ visar sej betyda ’vill inte’.
Jag förstår om Carl Bildt vill gömma sej men att fega ut så totalt...
Han gömmer sej bakom protokoll och paragrafer och vågar inte se israelerna i vitögat.
Han vet att han skulle bli den förste som får slå ner blicken.

Alltså stannar han hemma i folkhemmet där bl.a. övervintrade 68-or håller hans humör uppe med allt käckare tillrop.
’Ge dej inte Calle’, ’vik dej inte för judemaffian’ är numera den musik som ger Sveriges utrikesminister råg i ryggen.

Att Bildt hade en så stark önskan att få träffa Netanyahu visste jag inte.
När han i tal och skrift syftat på Israels premiärminister har han gjort det via övertydliga glidningar som tydligt visat vad han anser om folk som inte har vett att underordna sej.
Att det skulle störa honom så på djupet om Netanyahu valde att inte träffa honom kom därför som en total överraskning.

Nu är det ju faktiskt så att Netanyahu har en gås oplockad med Bildt som Bildt vägrar att leverera.
Han säger att han inte kan men vi vet vid det här laget att han inte vill.
Bildt har valt att inte vilja.

Han vill inte berätta för Netanyahu att han tycker det är oförenligt med god publicistisk sed att trycka vad Aftonbladet tryckte, och fortfarande trycker.
Kanske för att han faktiskt tycker det är förenligt med god publicistisk sed att trycka vad Aftonbladet tryckte, och fortfarande trycker?

Han klarar inte av att erkänna att han var fel ute från början och nu känner han att det börjar brännas i lilla svansen.

Därför vågar Bildt inte resa till Israel.
Han gömmer sej i trygghetsmetropolen Sverige bakom protokoll och paragrafer.
Folk har fått lämna sina jobb för mindre...

Läs även andra bloggares åsikter om Carl Bildt, Israel, Aftonbladet, folkhemmet, judemaffian, Netanyahu, Sverige, ...

AB SvD D SDS

'En rättvis fred'

Det är inte så att jag ligger sömnlös på grund av detta bedrägliga uttryck men jag får heller ingen ordning på vad det betyder.
En rättvis fred – för vem?
En rättvis fred – i vilket avseende?
En rättvis fred - från vems utgångspunkt?

Kan en rättvis fred vara rättvis för två parter?
Är det viktigaste att freden blir rättvis endast för ena parten?
Vem ställer upp som domare och dömer vad som är en rättvis fred och vad som inte kan räknas som en rättvis fred?

Att köra minimalistiskt och kräva en rättvis fred rakt ut i det blå, utan att sätta kött på benknotorna, är ett ypperligt sätt att själv ha ryggen fri.
Man behöver inte kräva rättvisa exklusivt för palestinierna - det ligger ändå som en kletig gyttjeström under själva påståendet.
Man behöver heller inte framhålla att det är Israels skyldighet att se till att palestinierna får allt de pekar på - detta faktum är själva luften de andas.

Rättvisa är ett viktigt ord som inger stor respekt.
Vårt rättsväsende är en viktig hörnpelare i dagens samhälle och att försöka norpa glans från denna företeelse och föra över den till egna grumliga vatten är ganska smart av Helle Klein.

”Bara förhandlingar om en rättvis fred kan kallas fredsförhandlingar”.
Så ljöd avslutningsfrasen i gårdagens Helle Kleinare - till allas vår uppbyggelse.

Det är alltså H.K. som alltid spelar på rättvisesträngarna och jag förmodar att hon anser att det är hon själv som ska döma om en eventuell fred kan betraktas som rättvis eller inte.
Det är inte freden i sej H.K. eftersträvar utan en enligt hennes egna preferenser skräddarsydd fred.

H.K. har trots sina billiga trick inte behövt känna sej ensam.
Hon har i dagarna fått sällskap av det gamla go’a gänget bestående av bl.a. Gunnar Olofson, Bo Staaf, Per Gahrton och den prydlige Dror Feiler, vilka alla har fallenhet för samma rättvisesyn som H.K.
Jodå, det finns fler...

Blir de aldrig trötta på sej själva när de regelbundet träder ut i det offentliga rummet, drar ur pluggen och låter flosklerna forsa ut genom avloppet i deras ädla och självuppoffrande kamp mot det ’skurkaktiga’ Israel.

Är de möjligen rädda för detta ’skurkaktiga’ lilla landet Israel?
Tror de att någon någon gång gått på myten att de skulle bry sej om palestinierna?
Förstår de inte att hur de än virkar in sitt israelhat via snirkliga ordvändningar till en filt med bara en sida, står resultatet fram naket, för alla att beskåda – HAT!

Så hur har H.K. nu tänkt sej att hon ska få sin rättvisa fred?
Ingen vet men att pressa Israel vore ett naturligt första steg – det är ju ett annat av hennes favorituttryck ... men hur tänker hon ta itu med vägrarparten i konflikten?
(Naturligtvis skulle H.K. aldrig uttrycka sej så slafsigt om palestinierna så ovanstående ordvändning står helt för mej.)

Tänker hon fortsätta med kriorna i Aftonbladet där hon käckt konstaterar att Hamas-folket nog inte är så läskiga i alla fall – de kan ju både trä på en kostym och tala tjusig engelska?
Tänker hon äntra predikstolen och där ägna sej åt att tycka synd om dessa engelsktalande kostymer?
Tomgång, trampa vatten, på stället marsch.
Är detta allt?
Är detta allt hon klarar av?

Hade jag varit palestinier hade jag nog krävt att bli kliad på ryggen i Sverige av en något mera rättviseförankrad person än H.K.
Någon som inte är så fascinerad av utsidan (klädsidan) att hon inte klarar av att ge en trovärdig analys av vad hon menar med en rättvis fred.

Fast det var ju det där med civilkuraget...

Läs även andra bloggares åsikter om Helle Klein, 'rättvis fred', Israel, palestinier, Aftonbladet, Hamas, Sverige, civilkurage, ...

BLOGGPÄRLOR:
Israel i Sverige: Boström berömd – i iransk press. Organhantering
MXp: Ta itu med 'träsket' Aftonbladet! Jan Helin: 'Jag var naiv'
Fred i Mellanöstern: DN:s chefredaktör: Regeringen får visst kritisera artiklar
Ilya Meyer: How the West was wonSapere Aude: Aftonbladet’s ongoing incitement against Israel
Pophögern: Dershowitz kritiserar Sverige

DN DN AB DN

Översvämning

Sverige, fosterlandet, översvämmas av plagiat.

’Hata-Israel-älska-Hamas’- artiklar sveper över landet med tsunamins kraft och lavinens hastighet.
Det trista är att har man läst en har man läst dem alla.
De som vill lära och förstå har absolut inget att hämta från dessa artiklar som portioneras ut i parti och minut.
Allt som skrivs i dem har redan skrivits - så varför bry sej.
Om någon händelsevis söker efter lösningar på konflikten så leta inte bland svenska tidningsartiklar, de inskränker sej enbart till typ vrål och primalskrik.
Personligt hat transformeras till en medial produkt som ekonomiansvariga vet har högt säljvärde.

Översvämningen är ett faktum.

Några primalskriksexempel från de senaste dagarna.
· Skånskan: Terrorlista Israels regering! (Tony Johansson)
· Hufvudstadsbladet: Israel måste axla ett större ansvar (Yrsa Grune)
· Östran: Israels övergrepp (Kenneth Jonsgården)
· Dagens Arena: Öka trycket på Israel (Anna Hellgren)

Kanske har det tillkommit nya plagiat under tiden jag skrivit detta?

Varför kallar jag dem plagiat?
Jo därför att de med stor ordrikedom och med ett minst lika stort patos skriver om judarnas och Israels förmodade brister i samma anda och med samma mål – att blidka den muslimska världen som i deras ögon börjar te sej både hotfull och skrämmande.
Det som skulle kunna stoppa de muslimska kraven på en förändring av din och min tillvaro får man inte tala om.
Man törs inte heller, man kunde ju då riskera att betraktas som intolerant vilket i Sverige ses som ett öde värre än döden.
Därför föser man in sina rädslor under de gamla välkända rubrikerna – israelfobi och judefobi.
Där traskar man på mammas gata och kan känna sej helt trygg, speciellt sedan Obamaeffekten lyft det sista skälvande tabut.

Jag har inga planer på att bemöta dravlet vilket förmodligen inte heller behövs.
Läsarna klarar den saken på egen hand – de är oftast intellektuellt överlägsna vissa som gillar att kalla sej skribenter.

Israelerna klarar sej också – de fyller sin vardag med familjeliv, arbete och den gamla välkända kampen för sin existens.
De har som vanligt häcken full och har varken tid eller intresse av att lyssna på små svenska tyckare som så elegant fastnat i den välgillrade palestinafällan.
Med bakdelen före och huvudet i kläm - vilket märks.

Jag tänker inte skriva att Sverige är fantastiskt, Sverige börjar i stället bli rejält patetiskt.
En patetisk översvämning.

Läs även andra bloggares åsikter om Sverige, primalskrik, Tony Johansson - Skånskan, Yrsa Grune - Hufvudstadsbladet, Kenneth Jonsgården - Östran, Anna Hellgren - Dagens Arena, plagiat, israelfobi, judefobi, tabu, palestinafällan, ...

Palestinska pass

Tyvärr tar det lite tid ibland innan en tanke mognat, trots att upphovet är en artikel av en professor i praktisk filosofi som tillbringar sommaren med att spela klarinett, springa och läsa Fredrika Bremer.
Professorns namn är Torbjörn Tännsjö och artikeln ifråga var publicerad i Expressen 26 juli under rubriken ”Låt bosättarna bli palestinier.”

Denna tanke är väl värd både en artikel och en världsomstörtande rubrik.
Tanken är dessutom lätt svindlande och inte så lite revolutionerande.
Bosättare med palestinska pass...

Alternativet är att Sverige blir betraktat som aktiv medhjälpare till rasism parad med etnisk rensning genom sitt både verbala som monetära stöd till en välrensad palestinsk stat.
Vi behöver inte ens dra in pengarna i debatten för att tydligt se Sveriges mycket tveksamma moraliska och ofta ganska förvirrade hållning.
En palestinsk stat vill man ha men hur den ska kunna stå på egna ben, utan svenska socialbidrag, lämnar man därhän.

Sverige vill se staten Palestina ta form och så vill större delen av mänskligheten.
Personligen är jag dock inte övertygad om att palestinierna själva är lika entusiastiska.
Under deras korta historia har deras mest framträdande drag varit dessa envist upprepade ”nej, nej, nej” vilket visar på en något annorlunda hållning.

Tännsjös tankekedja snuddar också vid det logiska i att om Palestina ska rensas på judar och allt som möjligen kan lukta judiskt då står det naturligtvis Israel fritt att möta detta med lämpliga åtgärder.
Därmed har två etniskt och religiöst rena stater skapats som kommer att ’leva lyckliga i alla sina dagar.’
Det är ju så de säger...

För ett tag sedan kom dock andra signaler från palestiniernas premiärminister Salaam Fayad.
Han fick en fråga från James Woolsey, tidigare chef för CIA, om israeler skulle tillåtas bo i en eventuell framtida palestinsk stat.
Svar ja.

Eftersom jag inte hört annat än att han fortfarande är vid liv antar jag att denna uppfattning inte enbart är hans egen, så...
Bosättarna kan alltså flytta eller stanna kvar – allt enligt egna önskemål.
Bosättningarna kommer att avdramatiseras och livet kommer att ha sin gång.

Med denna lösning kommer alla inblandade att undgå anklagelser för rasism och etnisk rensning men eftersom vår värld inte är perfekt så återstår dock en liten detalj.
Obama.
Han påstår ju att bosättningarna är ett hinder för en tvåstatslösning, ett hinder för fred.
Abbas har berättat detta för honom och då måste det ju vara sant.

I slutändan verkar det som om det största hindret för fred är – Obama.
Hans käcka ’change’ verkar inte kunna förändra Mellanöstern, i alla fall inte på de tre veckor eller så han hade tänkt sej.
Hans ord är konstigt nog inte lag här - en sådan förmån måste man dessutom förtjäna i ett demokratiskt samhälle.
När det sedan visar sej att han börjar nysta i fel ända då kan det ju inte göra annat än trassla.

I Mellanöstern är vägrarmentaliteten hindret för fred – inte hus.

Torbjörn Tännsjö, bosättare, palestinier, Sverige, etnisk rensning, rasism, Salaam Fayad, Barak Obama, tvåstatslösning, fred, Expressen, ...

DN

Lydstat

Är Israel det internationella samfundets lydstat?
Det verkar så.

Är Sverige det internationella samfundets lydstat?
Naturligtvis inte.

Var ligger skillnaden?
Båda länderna är suveräna nationalstater vars regeringar har som uppgift att värna om sina medborgares väl och ve.
Båda länderna har ett demokratiskt styressätt med fri press, yttrandefrihet och en massa andra friheter.

Den svenska regeringen ser som sin första plikt att tillgodose sina egna medborgares behov, inte norrmännens eller danskarnas, vilket också ses naturligt och riktigt av omvärlden.
Om den israeliska regeringen agerar utifrån samma kriterier anses det onaturligt och riktigt ordentligt galet.

Omvärlden förväntar sej att den israeliska regeringen först och främst ska värna om palestinierna och före allt annat se till att just deras önskningar blir uppfyllda.
Om så inte sker utlöser man hot om både det och detta och drevet är igång...
Israel har blivit det internationella samfundets lydstat.

Nu kommer naturligtvis förståsigpåarna ilande och hävdar med tordönsröst att ”Israel befinner sej ju i krig...” och eftersom krig är fult så anser de sej har en given rätt att torgföra sina synpunkter.

Det finns många länder som befinner sej i krig och som absolut inte förväntas påtaga sej rollen som lydstat – USA är ett exempel.
Därtill kan man lägga det faktum att krigstillståndet som råder här är frukten av en serie krig som angriparna av förståeliga skäl talar mycket tyst om.

Israel ska lyda, annars...

Det där ’annars...’ betyder lite olika beroende på vem som yttrar sej.
Per Gahrton tycker Israel ska bojkottas för de lyder ju inte honom.
Helle Klein tycker Israel ska pressas för de lyder ju inte henne heller.
Andreas Malm tycker att Israel ska kräla i stoftet för de gör ju inte som han säger.
Carl Bildt – egentligen vet jag inte riktigt vad han tycker mer än att, naturligtvis, Israel ska lyda.

Lyd Israel, lyd.

Jag leker ibland med tanken att TT skulle stötta Israel i sin självklara uppgift att tillgodose behoven för sina medborgare.
Detta är ju ett krav på varje regering i varje fritt land.
Denna tankelek får alltid ett abrupt slut när verkligheten tränger sej på och TT’s propaganda med tsunamins hastighet sköljer över landet.
Deras kallsupar sväljs av intet ont anande mediakonsumenter och resultatet ser vi i dag.
Ett land som sålt sin själ till högstbjudande liksom Helle Klein sålde sin prästsjäl för att kunna glufsa i sej från kapitalets köttgrytor.

Israel lyd – eller...

Lyd och ge palestinierna vad palestinierna begär.
Olmert och Livni gav palestinierna vad de begärde, hela tiden mer och mer, vilket resulterade i att de idag står nakna och tomhänta.

Netanyahu och Lieberman har förstått var deras lojalitet bör ligga och tänker först och främst se till sina egna medborgares behov – precis som den svenska regeringen förväntas göra.
Inget konstigt med det.

Det konstiga är att vad som är rätt för Sverige är inte rätt för Israel
- men vad bryr sej ett drev om vad som är rätt?

lydstat, Israel, Sverige, nationalstat, drevet går, Per Gahrton, Helle Klein, Andreas Malm, Carl Bildt, TT, tsunami, palestinier, Olmert, Livni, Netanyahu, Lieberman, kapitalets köttgrytor, ...

DN DN DN T K BLT SmP Y SvD HD DN PS D AB D HD

BLOGGPÄRLOR

MXp: Tzafrir Ronen: Eldsjälen som lämnade Vänstern för Israel

Israel i Sverige: Obama kanske till Mellanöstern i juni

Fred i Mellanöstern: Svenska humanister och sionister försvarar rätten att kritisera religion

Bertils blogg: Ingen bojkott planerad inför EM i bowling

Ilya Meyer: Måttlighet genom islamisternas ögon

Rabnor tycker o tänker: Yttrandefrihet och böter

Hellströms okultiverade tanketrädgård: Upprepade dumheter om arabvärlden och palestinierna

Dick Erixon: FN-resolution förbjuder varje form av islamkritik

Skam

Skam är fult – ingen vill ju behöva skämmas eller stå i skamvrån.
I byskolan för ett antal decennier sedan var skamvrån en skräckens vrå som gav upphov till många svettiga mardrömmar.

Nu händer det likaväl skamliga saker, både planerade och oplanerade, men lika skamliga ändå.
Inte bara människor kan känna skam utan också djur.
Om en hund blir tagen ’red handed’ när han försöker lägga beslag på julskinkan (ack och ve) visar han ofta något som kan liknas vid skam.

Dessvärre finns det människor som inte förstår när det är läge att skämmas utan låtsas som om det regnar – en attityd som ofta spetsas med anklagelser mot andra för att på så sätt framstå i en ljusare dager.
Genomskinligt för de flesta men ack så vanligt.

En sådan händelse upplevde israelerna framför sina TV-apparater härom kvällen då den förre presidenten i Israel kallat till presskonferens.
Moshe Katzav som är anklagad för bl.a. våldtäkt talade till folket för att söka folkets välsignelse i sin häxjakt på de myndigheter och media han anser har felat.
Tro det eller ej men han orerade i nästan tre timmar men min vana trogen somnade jag framför TV’n efter en kvart.
I efterhand förstår jag att jag inte missade något väsentligt trots att han utlovat sensationella avsöjanden.

Det allmänna omdömet är att både han och lyssnarna/tittarna hade mått bättre utan denna famösa tillställning och min personliga reflexion blir en fråga – har denne man verkligen innehaft ämbetet som Israels president?
Katzav kände ingen skam – han hade inte förstånd nog att göra det men alla vi som lyssnade till hans förklaringar, som mera tedde sej som bortförklaringar, kände stor skam.
Skam över att en människa man hade väntat sej mer av krymper inför ens ögon och förvandlas till en ömklig och ganska otrevlig figur.
Jag tycker bara så otroligt synd om hans lilla runda fru som fortsätter att stå vid hans sida i vått och torrt, som säkert ser och förstår hur han ställer till det för sej men är den absoluta lojaliteten personifierad.

Sverige - å andra sidan - är ett fint land med fina människor och fina traditioner.
Ett fint land med fina människor och fina traditioner som borde känna en enorm skam.
Skam över att man tillåtit att landet blivit ockuperat – ockuperat och hänfört av några av vår tids mest intoleranta och fanatiska organisationer som genom denna uppmuntran naturligtvis känner vind i seglen.
Hamas och Hizballah tillsammans med sina ’fäder’ i Iran uppträder tillsammans i en våldsam tango som inte tillåter några frivola danssteg.

Att höga representanter för socialdemokratin och vänstern var så fängslade av denna ideologi att de glatt marscherade och demonstrerade under dessa gröna resp. gula flaggor för någon månad sedan kom trots allt som en överraskning för många.
En skamlig överraskning som kanske trots allt medverkade till att öppna ögonen på många människor.
För er som inte kommer ihåg namnen så talar jag om Mona Sahlin och Jan Eliasson.
Många i Sverige känner skam, oro och förtvivlan över vad dessa personer och andra tillfogat Sverige, möjligen utan att förstå vidden av den skada de åsamkat landet.

Det finns andra personer som Per Gahrton och Lars Ohly med sina respektive ligamedlemmar som verkligen borde skämmas för jag anser att dessa agitatorer uppviglar folket på ett ännu grymmare och mera utstuderat sätt.
De spelar på massaker-och bojkottsträngade lyror de själva mycket väl vet är konstruerade av falsk och rutten propaganda men eftersom de har ett mål med sin verksamhet skyr de inga medel.
Deras massmediala slughet för dem för var dag närmare målet – dödsstötet för Israel.
Om detta scenario är bra eller dåligt för palestinierna är dem ganska likgiltigt.
Palestinierna får nöja sej med att fungera som täckmantel för dessa människors vilda judahat.

Israel känner djup skam över sin förre president som genom sin intellektuella ohederlighet (för att inte tala om de grundläggande anklagelserna) dragit skam över presidentämbetet, sin familj och sina vänner.
Sverige borde känna skammens rodnad sprida sej över att ha varit ett så infantilt byte för islamistiska landvinningar, för billigt röstfiske och för att med historiens vingslag som bakgrund än en gång tvinga judarna i Sverige att känna sej som något katten släpat in.

Hamas, agitatorer, Israel, Hizballah, häxjakt, Iran, Jan Eliasson, Lars Ohly, mardrömmar, Mona Sahlin, Moshe Katzav, Per Gahrton, skamvrå, Sverige, judehat, täckmantel, islamism, ...
SvD HD SvD BLT SVT-O

BLOGGPÄRLOR
Israel i Sverige
MXp
Fred i Mellanöstern
Sapere aude!
Bertils blogg
Ilya Meyer
Rabnor tycker o tänker
Tundra Tabloids

Låt Sverige bli...

Även datorer behöver lite hälsovård ibland men sådant får en liten blogg lära sej att leva med.
Det värsta är att händelseutvecklingen inte stannar upp och inväntar tillfrisknandet...

Farsen i Malmö gjorde att jag starkt övervägde att gå omkring med en stor lapp på bröstet där det stod ’JAG ÄR INTE FRÅN SVERIGE’ men eftersom mina personliga kontakter bygger på en djupare förståelse lät jag lappen bli av det mentala slaget.

Israelerna var nog mest förvånade över raseriet i Malmö och de barbariska scener som kablades ut.
Människorna här har ju sällan någon orsak att fördjupa sej i vad som händer i Sverige så vad de känner till är flera decennier gammalt.
Ingmar Bergman, Raoul Wallenberg, Volvo och ’vackra svenska flicka’ är väl några av de företeelser en vanlig israel spontant tänker på när han hör ordet Sverige.

Absolut inte rått judehat.

Under tennisturneringen genomgick gemene man ett brutalt uppvaknande och begreppet Sverige fick en helt ny och mycket ruskigare innebörd.
Sedan dess förknippar man Sverige med planerat våld, myndigheters tafatthet och polisens oförsvarliga mesighet.

Under flera dagar har dessa händelser stötts och blötts i snart sagt varje TV-och radiokanal – för att inte tala om papperspressen såväl som den nätburna.
Alla lika förvånade för att så sakteliga låta den sjuka verkligheten sjunka in.

Vad har hänt med Sverige?
Varför har detta drabbat Sverige och hur har svenskarna tillåtit att detta drabbat Sverige?

Zvi Mazel som var Israels ambassadör i Sverige vid tiden för den beramade utställningen i Stockholm där en tjusig självmordsbomberska symboliskt flöt omkring i en blodpö.
Ni kommer kanske ihåg hans icke helt PK-mässiga agerande då han försatte hela härligheten i mörker efter att ha dragit ur sladden.

Mazel har ingående kunskaper om hur det svenska samhället fungerar och han berättade på bästa sändningstid om hur de oerhört starka vänsterkrafterna får centralstyrd draghjälp att förena sej med ännu mörkare krafter.
Han påpekade också att i Sverige var nästan allting tillåtet vilket påverkade polisens arbete så att de för det mesta lät det mesta passera...

Israelernas bild av Sverige har efter händelserna i Malmö förvandlats från att ha varit ett föregångsland till att nu betraktas med en blandning av sorg och bestörtning.
Hur kan ett land som var bra så snabbt brytas ned och förvandlas till ett ormbo med myndigheternas tysta välsignelse?

De israeliska tennisspelarna berättade att det var första gången de personligen upplevde antisemitism och det gav en i övrigt välorganiserad turnering ett lika oväntat som bittert inslag.
Gissa om de så snart de kunde flydde landet för att andas friskare luft på andra breddgrader.

Jag undrar om det finns några modiga människor i Sverige som vågar evaluera vad som hänt och vad som ledde fram till den ödesdigra händelseutvecklingen.
Kanske borde vissa agitatorer få markant mindre utrymme i media till förmån för mer sansade individer.
Kanske borde ledare och debattörer offentligt ta avstånd från det grövsta persongalleriet som är välkänt för att elda massorna och spela på dunkla krafter från dunkla tider.
Kanske borde sunda idéer och friska hjärnor få en chans att rensa upp i träsket med stöd av politiker med civilkuraget i behåll och kanske, kanske kan vi med gemensamma krafter vända utvecklingen så vår fria värld får fortsätta att vara fri.
Fri från påtvingade snöpningar till förmån för ett friskare samhälle där sunda människor hjälps åt i ett gemensamt samhällsbyggande.

Låt Sverige återigen bli fantastiskt.

Malmö, Sverige, Ingmar Bergman, Raoul Wallenberg, Volvo, tennis, Zvi Mazel, vänsterkrafter, civilkurage, agitatorer, ...

B Y BLT D SvD T AB K HD SMP B Y BLT D K AB SvD SMP T AB DN DN DN SvD SvD SvD SDS

SDS SDS SDS SDS D DB

BLOGGPÄRLOR

Israel i Sverige

MXp

FiM

Bertils blogg

Ilya Meyer

Jihad i Malmö

Empatisk men inte patetisk

Rabnor tycker o tänker

Härdsmälta

Det är ju ett känt faktum att när man bor utomlands blir man mycket svenskare än man var på den tiden då man bodde i Sverige och följdaktligen vill man att Sverige ska uppfattas som ett bra land av människorna i ens nya hemland.

Jag kan bli riktigt lyrisk när jag kommer till IKEA i Netanya och ser den svenska flaggan vaja i vinden bredvid den israeliska.

När jag sedan ser bokhyllan 'Billy' och soffan 'Klippan' - ja, då är det kört...

Jag bor i Israel sedan många år och den första tiden besvarade jag frågan var jag kom ifrån med stolthet.

"Från Sverige" sa jag och jag såg frågeställarens ansikte lysa upp av både intresse och nyfikenhet.
Följdfrågorna blev ofta början på en trivsam konversation.

Gissa om läget ändrats...

I dag vädrar gamarna blod i Malmö.
Stridsstyrkorna är mobiliserade och ropen skallar.

Israel, Israel, Israel.
Ingen annan än Israel, bara Israel, alltid Israel.
Alltid Israel som världsalltets hackkyckling.

Vi var nere vid matsalen idag och småpojkarna sparkade fotboll på gräsmattan som var smaragdgrön efter några dagars efterlängtat regn.
Jag funderade över vad det var som gjorde dessa småkillar så hatade i Sverige?

En gammal dam glider långsamt fram i sin trehjuling på väg hem från mataffären.
Hon vinkar glatt "Shabat Shalom" och berättar att hon väntar besök av sin dotter med familj till helgen.
Varför är denna åldriga kvinna så hatad av vissa malmöbor?

Mina jobbarkompisar, tjejer i sina bästa år med en självklar stil och integritet – varför betraktas de inte som andra tjejer utan som sataniska monster av de svenska "tennisentusiasterna"?

Det är ju inte den politiska ledningen i Israel som Reepalu och hans gelikar vill jaga bort från sin åsyn utan vanligt folk, vanliga killar och tjejer som i det här fallet gillar att spela tennis.
Jag har aldrig hört eller läst så många omskrivningar på gediget judehat som det som framförts av vissa grupperingar de senaste veckorna.
Vore det inte så sorgligt så vore det nästan komiskt - som om de inte förstår att vi vanliga människor läser dem som en öppen bok.

En sak är tydlig – att helgens tennisturnering kommit som en skänk från ovan för folk som ständigt söker tillfällen att stampa, spotta och fräsa mot Israel.
Kanske har luften redan gått ur dessa världsmoralens väktare men jag tvivlar...
Jag hoppas Gahrton och Ohly dragit på sej långkalsongerna för även om de får med sej en hop individer vars liv verkar vara meningslösa utan regelbundna protester mot företeelser långt borta i något främmande land, så verkar inte vädrets makter vara så lättpåverkade.

Jag hoppas aldrig mina vänner i Israel kommer att höra talas om Reepalu och den skada hans ruttenhet, och i förlängningen hans parti, åsamkat Sveriges anseende i detta land.
De är alldeles för bra människor för att behöva bli medvetna om dylika moraliska och logiska härdsmältor.

Jag får fortsätta att leva på hoppet att så få människor som möjligt kommer att fråga vilket land jag kommer ifrån.

Sverige, IKEA, Israel, Malmö, sataniska monster, judehat, Ilmar Reepalu, Per Gahrton, Lars Ohly, långkalsonger, protestaktioner, hackkyckling, ...

SvD, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 11, 12, 13, 14, 15, 16, DN, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, Ab, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, Vg, 2, 3, 4, Dagb, 2, Dag, Ps, 2, F, Dag, 2, 3, 4, Hd, 2, 3, Y, 2, 3, Kri, 2, Hd, Etc, Smp

BLOGGPÄRLOR

Israel i Sverige

MXp

Fred i Mellanöstern

Ilya Meyer

Jihad i Malmö

Empatisk men inte patetisk

Rabnor tycker o tänker

Svansbo