09 november 2011

Dershowitz klär av FN


Hade jag bott i Durban så hade jag varit ’mycket irriterad’ vid det här laget.
Den gnistrande staden vid Indiska Oceanen med sina långsträckta stränder, sin Botaniska Trädgård och den oförlikneliga Ushaka Marine World har blivit kapad.
Vad Durban blivit känd för på senare tid är inte allt det vackra och intressanta som borde vara förknippat med den staden utan för att den tvingats se sitt namn taget som gisslan av några av vår tids mest skamliga företeelser – Durban Konferenserna.
Fy bubblan för att tvinga Durban att bli synonymt med organiserade hatorgier.
Jag skulle hellre sätta mej mitt i deras berömda Snake Park än att deltaga i någon av dessa konferenser som dragit ner stadens namn i just - ormgropen.

Det var ett tag sedan nu men eftersom FN fortfarande finns kvar så är ämnet fortfarande lika brännbart.
I år tilldrog sej Durban-konferensen i New York – well...
Inte hjälpte det mycket men de fick fler och mer adekvata mothugg än tidigare år, bland annat av en grupp mindre lättduperade individer som samlades tvärs över gatan från FN-skrapan där Orginal-Durban höll till.
Dessa modiga kvinnor och män kallade sej kort och gott för ’Durban Watch’ och framhöll sanningar som aldrig skulle haft en chans att lyfta inom FN’s blå väggar.

En kraftkarl i detta sammanhang är advokaten och rättvisekämpen Alan Dershowitz.
Han kan sitt ämne och darrar inte på manchetten.
Är det någon som borde darra så är det FN efter att ha lyssnat på Dershowitz’s skarpa och initierade sågningar.

Lyssna till hans inlägg i samband med Durban 3 – tvärs över gatan.
Lyssna och släpp gärna en tår över en förförisk idé, FN, som tyvärr visade sej helt sakna ryggrad.

Du kan finna fler videos i samma anda här.

En av mina favoritgrodor vad gäller FN, i all sin absurditet, inkompetens och okunnighet, kan du läsa här nedanför.
Min sammanfattning är hämtad från bloggen Israel i Sverige.

Detta arma FN som betett sej som en dum kossa (sorry Rosa och Stjärna) alltför många gånger levererade till omvärlden en av sina mest oförståeliga och häpnadsväckande ”Muuu” på 70-talet.
Israelerna som har stort hjärta för de mindre lyckligt lottade här i världen insåg att palestinierna själva inte hade det minsta intresse av att göra livet drägligare för sina egna.
De började då att bygga nya fräscha bostadsområden för dessa människor i Gaza.
Det handlade alltså om människor palestinierna själva placerat i flyktingburar för att sedermera bussa på israelerna vid lämplig tidpunkt.
Vad hände?
Palestinierna gick naturligtvis i taket men vem gick mer i taket?
FN!
Att låta palestiniernas guldkalvar smita ut bakvägen gick verkligen inte an.

Ett par uttdrag:

What is perhaps surprising is that the United Nations also opposed the program, and passed harsh resolutions demanding that Israel remove the Palestinians from their new homes and return them to the squalid camps. For example, UN General Assembly Resolution 31/15 of Nov. 23, 1976:
Calls once more upon Israel:
(a) To take effective steps immediately for the return of the refugees concerned to the camps from which they were removed in the Gaza Strip and to provide adequate shelters for their accommodation;
(b) To desist from further removal of refuges and destruction of their shelters.
Similarly, UNGA Resolution 34/52 of November 23, 1979 declared that:
measures to resettle Palestinian refugees in the Gaza Strip away from their homes and property from which they were displaced constitute a violation of their inalienable right to return;
1. Calls once more upon Israel to desist from removal and resettlement of Palestinian refugees in the Gaza Strip and from destruction of their shelters;

Läs hela denna otroliga historia här och förundras...


Jag gissar att du nu är mogen att ta till dej Dershowitz’s budskap i den presenterade videon.
Det är inget hoppfullt budskap men tyvärr ett med sanningen överensstämmande budskap.
Durban är Durban och Gaza är tyvärr fortfarande Gaza men det allra mest bedrövliga är att FN fortfarande är samma gamla trista, besatta FN.
Besatta av lojalitet mot världens förmodligen största falsarium.


Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ...

20 oktober 2011

Tak över huvudet



Israelerna kommer att fortsätta att ge tak över huvudet åt invånarna i landets huvudstad.
Grymt, menar omvärlden.
För det mesta motiverar de inte sina grymtanden utan grymtar mest för att det är ju så man ska göra nuförtiden.
Grymta på Israel.
Förresten, det finns en orsak till; palestinierna grymtar och då måste ju alla andra sympatigrymta.
Rättning i leden till varje pris allt medan man säljer sin själ till högstbjudande.

Låt oss nu säga att palestinierna vill ge tak över huvudet åt invånarna i en arabisk by inte långt från den gröna linjen, 1949-års stilleståndslinje.
Tänk om just denna by kommer att tillfalla Israel i ett eventuellt kommande fredsfördrag?
”Mutually agreed landswaps” – remember?
Att ’swappa’ landsnuttar åligger alltså inte bara Israel utan också palestinierna vilket betyder att även områden där det idag bor araber kan komma att tillfalla Israel vid en eventuell fredsöverenskommelse.

Någon som hör några ilskna grymtanden om byggboomen bland palestinierna?
Naturligtvis inte.
’Double standard’ är rutin i vår del av världen.
Palestinierna har utökat sitt husbestånd med 25% under de senaste fyra åren, dock inte med egna surt förvärvade slantar utan med våra surt förvärvade slantar.
Inte ett grymt.

Jag förundras också över världsmedborgarnas syn på verkliga grymheter som borde orsaka ett antal magnifika grymtanden.
I Syrien förintar Bashar Assad dagligen för honom misshagliga individer och vilka undanflykter man än tillgriper blir slutsatsen att han utan egentliga störningar får fortsätta sitt makabra hantverk.
Hade Israel andats om att göra något liknande med t.ex. sina arabiska medborgare hade NATO’s bombflyg redan slutfört sina uppdrag.
Assad får frisedel för mordorgier medan Netanyahu får på pälsen för husbyggen.
En sådan rutten logik kan bara centrifugeras fram via hjärntvätt.

Hillary Clinton hade en av sina många dåliga dagar häromdagen.
Hon glömde att historien inte började igår och att en konflikt som pågått under decennier inte löses på en kafferast.
Hon sade att om bara gränserna mellan Israel och palestinierna var fastställda (busenkelt...) skulle bosättningarna inte vara något problem.
På ett sätt har hon ju rätt men ändå inte.
Man fastställer inte en gräns innan man vet vad som förväntas rymmas inom denna gräns.
Naturligtvis kan Israel inte sätta några gränser innan de vet om de palestinska flyktingarna kommer att hamna här eller där – eller här.
De måste också förvissa sej om att landet Palestina kommer att bli en fredligt sinnad nation och inte som idag – ställa till största möjliga förtret i jakten på största möjliga PR poäng.
Gränser slänger man inte ut lite hur som helst utan först när relevanta fakta ligger på bordet.
Idag ligger fakta varken på bordet eller någon annanstans eftersom palestinierna har slutat prata, åtminstone med dem de borde prata med.
Prata med CNN är ok men med Netanyahu - no no.
CNN ställer inga obehagliga frågor men det gör inte Netanyahu heller – han ställer frågor som möjligen kan upplevas obehagliga om man inte har rent mjöl i påsen.
Ärligt uppsåt – vad är det?

Åter till dessa arma husbyggen.
Innan jag fortsätter så lägg gärna märke till HUR de som rackar ner på den israeliska byggverksamheten säger vad de säger, Ban Ki-Moon, Clinton och andra.
De upprepar palestiniernas envetna propagandafloskler med en uppenbar likgiltighet och trötthet – ungefär som att fullgöra en generande och ganska obehaglig plikt.
Som papegojor.
Man undrar vad (vem?) som tvingar dem att förfalla till denna menlöshet.

De judiska delarna av Jerusalem har aldrig varit förhandlingsbara lika lite som Abbas anser Ramalla vara en förhandligsbar stad.
Vissa delar av Jerusalem där det bor araber kan det för Israels del kanske vara klokt att göra sej av med, av praktiska skäl.
Frågan kommer att diskuteras där den diskussionen hör hemma - på det idag imaginära förhandlingsbordet.

De människor som sedan några decennier kallar sej palestinier har aldrig varit i närheten av någon sorts överhöghet över Jerusalem och har lika lite rätt till den staden som svenskarna har rätt till Oslo.
Jerusalem står omnämnt 700 gånger i Bibeln men o (noll!) gånger i Koranen men nu plötsligt vill palestinierna ha (”vill ha mamma, vill ha, vill ha...”) Israels huvudstad.
Inte för att vårda den och få den att blomstra utan bara för nöjet att få ta den från israelerna.

Politik handlar ibland om att vilja men i det här fallet väger det oerhört lätt vad palestinierna vill, det handlar i stället om Israels RÄTT till sin eviga huvudstad.
Sedan må omvärlden grymta så mycket den orkar.
Om denna omvärld mellan grymt-utbrotten försöker tänka en enda liten sund tanke skulle både grymtanden och övriga felkalkyler snabbt försvinna från dagordningen.


Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ...

18 oktober 2011

Gilads mamma


Jag kunde inte släppa TV’n idag där de följde frigivningen av Gilad Shalit steg för steg.
Naturligtvis har ni inte hört talas om Gilad Shalit, han är ju bara en israelisk värnpliktig som Hamas ’förbarmade’ sej över för fem år sedan.
Fem år och några månader.
Sedan dess har han genom Hamas försorg varit som död för sin familj, sina vänner och sitt fosterland.
Snyggt och konsekvent genomfört jobb av en billig men enveten terrororganisation.

I vilket fall som helst så är den 18 oktober en glad dag för de flesta i Israel då en av dess söner fick möjlighet att återvända hem.

Jag följde de olika turerna från Gaza till Egypten och från Egypten till Israel och om ett par timmar gissar jag att jag sitter där igen och följer Gilad på vägen hem till Mitzpe Hila i norra Israel där han bor med sina föräldrar och syskon.

Hans föräldrar... att försöka föreställa sej deras glädje idag är omöjligt.
Kanske känner de sej bara tomma eftersom deras 5-åriga kamp nu är slut och inga fler kampanjslogans behöver produceras.
Gilad är hemma och de fem åren i Hamas fängelsehåla är slut.
Hur killen kan både gå och stå och ha sitt förstånd i behåll är en gåta.
Själv skulle jag inte överlevt en vecka.

In i det sista stöttes och blöttes det för och emot att frige 1000 fångar, de flesta av grövsta virke, mot en blyg och mager israelisk värnpliktig.
De som är emot är det av glasklara skäl men lika glasklart är att Gilad har rätt att få komma hem.
Många oroas med rätta över den överrepresentation av lösgående mördare som den här dagen producerat men efter att ha sett Gilads mamma, Aviva, le för första gången på många år så tänker jag inte bry mej om dessa nya hot.
Inte idag.
Vad betyder tusen fler frigående terrorister – de är ändå en droppe i det stora terroristhavet som ser till att få jobbet gjort i vilket fall som helst.

Naiva ljushuvuden finns det överallt och av någon anledning är de svårt överrepresenterade i media.
Några har idag ganska högljutt förordat fortsatta förhandlingar med Hamas eftersom den här överenskommelsen gav önskat resultat.
Varför inte smida medan järnet är varmt och förhandla fram en liten fred nu också?
Ljushudet i fråga kom snart ner på jorden då han ganska bryskt blev uppmanad att först läsa Hamas Charter (stadgar) innan han kom med fler förslag.

Har du läst Hamas Charter?
Vet du att Hamas aldrig, aldrig, aldrig kommer att sluta fred med Israel och för då skulle de helt enkelt inte längre ha något existensberättigande.

Diskussionen i Israel – för eller emot fångutväxlingen – fortsätter och när kanal 1 satte två reportrar att samtidigt rapportera om samma händelser så visade det sej snart att de belyste fenomenen från två olika utgångspunkter.
Inte helt lätt att vara premiärminister i ett sådant land.

Mitzpe Hila är smyckat med blommor och kompisarna väntar.
Vad som rör sej i Gilads huvud vet bara han själv men om vi ger honom lite andrum så kommer han snart att vara en vanlig kille igen, en av många.
Men kanske ändå inte...


Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ...

12 oktober 2011

Abbas friger Gilad Shalit?


Abbas, min vän, så har du nu äntligen bestämt dej för att låta Gilad Shalit komma hem.
Bli fri.
Bra.
Lite väl sent men – bra.

För det var väl du som president som höll i trådarna?
Jag bara frågar för jag hör ingen nämna ditt namn...
Det är väl du som har ansvaret för vad som händer i de områden du vill ha som ditt Palestina och det är väl du som har sista ordet?
Varför är det ingen som hyllar dej och varför får du inga blommor?
Är det möjligen så att det uppstått ett missförstånd?
Kanske rent av en liten förödmjukelse?

Vet du vad jag tror?
Jag tror att du inte hade en aaaning om vad som var på gång innan du hörde det i kvällsnyheterna.
Är det verkligen så?
Visste du ingenting, var du inte inblandad i förhandlingarna – var det ingen som frågade dej?

Visst är det du som säger att du är president för palestinierna och i så fall, enligt allmänt vedertagen praxix, är det ju du som ska signera överenskommelsen med Israel och se till att allt går korrekt till.
Är det vad du kommer att göra?

Abbas, förstår du att det är kört nu?
Inte kan du hävda att palestinierna förtjänar en stat under din ledning när du inte ens vågar sticka in näsan i Gaza och än mindre har något inflytande över vad som händer där.
Sorry, men dina Palestina-planer föll just nu som ett korthus.
Du blev av med både dina kläder och ditt ansikte och ingetdera går att rädda.
Du är körd.

Så går det när man gapar efter ett alltför stort stycke och inte tar någon hänsyn till den bistra verkligheten.
Hägringarna försvinner tillsammans med önsketänkandena och du Abbas har landat på baken i den brantaste av utförsbackar.

Abbas, du lär ha en skaplig villa i Amman.
Ta med dej så många palestinier du kan dit och låt Israel ta hand om vad de redan har hand om – sans och vett i denna del av världen.


Läs även andra bloggares åsikter om , , , ...

26 september 2011

Om konsten att roffa åt sej utan att betala


Kan någon berätta vad allt det här handlar om?
Abbas vill att hela världen ska övertyga honom om att Palestina finns och att han, endast han är den rättmätige ägaren.
Att Israel som blivit grymt terroriserat och decimerat under alla dessa år må ha vissa invändningar är högst förståeligt.
Det komiska är att Abbas vill gå bakvägen och roffa åt sej ett territorium där vissa delar är så skrämmande för honom att han inte vågar sticka in näsan.
Gaza ger honom stora skälvan.
Som om Reinfeldt inte skulle våga resa till Strängnäs...

Vad han egentligen säger är ’ge oss alltihop utan förhandlingar så ska vi sedan förhandla om resten’.
Världen gör som den är tillsagd och börjar med att stampa takten till Abbas tal i FN där han bl.a. sade att han nu, efter en gräslig massa år, är beredd att acceptera de gränser de absolut inte kunde tänka sej 1949.
Förmånserbjudanden har vanligtvis en tydlig bäst-före-datum men det är väl inte så noga med det heller.

”Palestina håller på att återfödas” sägerAbbas.
Menar han det gamla brittiska mandatet där judarna kallades för palestinier och som fick se sina potentater dra iväg med svansen mellan benen när det begav sej?

Hamas är mera rak på sak, de tycker det är under palestiniernas värdighet att be om en stat och att Abbas är alldeles för vattenkammad.
Stater ska erövras och först därefter konfirmeras av FN.
Så mycket för kärleken mellan Gaza och Västbanken.

Jag undrar också över FN’s agerande – eller är de bara glömska?
1993 inleddes den s.k. Fredsprocessen där kontentan var att nu ska det bli fred för i fortsättningen vi ska lösa våra mellanhavanden via förhandlingar.
Detta sanktionerades av FN.
Idag ler och applåderar samma FN när Abbas, utan förhandlingar, försöker grabba åt sej vad han inte vill (vågar?) förhandla om.
Utan några tankar på fred som är en given förutsättning för varje överenskommelse.
Den av FN sanktionerade Fredsprocessen avlivades idag av FN självt.

Ja, det är mycket underligt som händer i dessa dagar och det är kanske inte så underligt att jag höll på att glömma det allra underligaste.
FN är i färd med att upprätta en rasistisk apartheidstat och ingen lyfter ett ögonbryn.
Det är inget som jag eller andra sionistfreaks hittar på utan klart och redigt proklamerat av Abbas själv och hans talesmän, bl.a. palestiniernas ambassadör till USA, Maen Rashid Areikat.
Inga judar kommer att få bo eller vistas i ett färskt Palestina och nåde den som inte är straight...

Nästa fråga är naturligtvis vad Israel då, i den heliga jämviktens namn, bör göra med sina araber?
Fortsätta att bjussa på skola, sjukvård och pension?
Någon borde begära lite rättning i leden men snälla – inte FN, de har helt enkelt inga förutsättningar för en opartisk och saklig diplomati.
FN är tyvärr en mycket sjuk organisation och dess prognos är skoningslös.

Detta får vara nog för idag men var så säkra – fortsättning följer.


Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ...

28 augusti 2011

Libyens 'change'

Bilden visar ett prov på vad som kallas 'Libyan Desert Glass' eller Libysk meteorit-sten vars fantasieggande historia kan vara värd en stunds googlande.

Världens reservationslösa kärlek till de libyska rebellerna påminner starkt om amerikanarnas reservationslösa kärlek till Obama.
Obamas slagord i sin presidentvalskampanj var ’change’.
Rebellernas slagord är också ’change’.
Inte småslantar utan förändring.

Eftersom ingen i USA frågade vilken förändring Obama hade i sinnet, bara ’change’ rakt av, så fick de heller inte den förändring de hoppades på.
Det är väldigt behändigt att ropa på förändringar utan att precisera sej för då är man fri att hoppa på det tåg som verkar få flest passagerare och får på så vis en garanterad plats när kakan ska delas.

I Obamas fall körde tåget antingen på halvfart eller glömde stanna vid vissa stationer och massorna fick nöja sej med enbart kaksmulor.
Hur utfallet blir i Libyen vet vi först när vi har facit i hand.

Vad vi ser i Libyen just dessa timmar är verkligen förändringens vindar.
Dessa klaner, stammar och familjer som lyckats enas i kampen mot en gemensam förtryckare är värda all respekt.
Betydligt mindre respekt inger NATO som för sitt liv inte ville smutsa ner sina små fingrar utan inskränkte sej till att agera från ett bombsäkert fågelperspektiv.

Många frågar sej naturligtvis hur fortsättningen i Libyen kommer att se ut och en intervju med informationsministern i övergångsregeringen (TNC) gav en bild av ganska realistiska förväntningar som ingav förtroende och det är väl en början så bra som någon.

Jag har full förståelse för att när man nått sitt mål efter månader av skitigt krigande så är man inte speciellt finkänslig när det gäller bordskick och annat civiliserat uppträdande.
Vi såg efter att Gadhafis compound penetrerats av rebellerna hur de ’tog hand om’ drivor av tunga vapen som de sedan sprang hem för att experimentera med.
Man helt enkelt plundrade vilt och det var inte skinnjackor eller märkesjeans som bytte ägare utan livsfarliga vapen som de oftast inte hade en aning om hur de fungerade.
Detta är en orsak till oro, speciellt om det bryter ut småkrig mellan rivaliserande grupperingar spetsad med oerfarenhet och bristande utbildning i att handha dessa vapen.
Att göra vardagslivet säkert för den vanlige libyern är en uppgift som inte bör vänta.

Gadhafi då?
Bli inte förvånade om han kommer att bjuda på en överraskning eller två.
Hans tänkande och planerande ligger långt från västerländska tankemönster och trots surrealistiska framträdanden har ingen kunnat idiotförklara honom.
Han kanske inte var så pigg på det men var nog tvungen att till slut ändå inse att vad som hände var ofrånkomligt och han vidtog förmodligen lämpliga åtgärder för att rädda sitt skinn – och kanske lite till?

Sedan kan man ju roa sej med att dra ut vissa förlängningar av upprorstendenserna främst i den arabiska världen.
Ingen tror väl att det enbart kommer att handla om uppror mot arabiska diktatorer i framtiden.
Vad kommer att hända när massorna i Ryssland inser att de med gemensamma krafter faktiskt har en chans att få bort en hatad ledare.
Hur kommer Kina att handskas med samma problem?
Kommer de att använda sej av samma handbok som Bashar Assad använder sej av i Syrien?

Folkhaven vet nu att till syvende och sist så är det de som sitter inne med makten där makten inte redan demokratiserats.
Jag misstänker starkt att vissa diktatorer är aningens nervösa idag...

Att tro att Libyen ska bli en mönsterstat år 2012 är nog inte särskilt verklighetsförankrat men om de kunde få det bara lite bättre, lite säkrare och lite tryggare än vad de hitintills haft det så var det kanske ändå värt all svett, stank och dynga under den obarmhärtiga ökensolen.
Ett Libyskt 'change'.


Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , ...

22 augusti 2011

Påtvingade normaltillstånd

Egentligen är det ju krig.
När en civilbefolkning envist blir beskjuten är det väl krig?
Detta påstående är relevant för alla andra länder utom för Israel.
Tydligen ska israelerna ständigt stå framför arkibuseringsplutonerna för att man ska kunna säga att man nått ett normaltillstånd.
I fredags hade man redan glömt vad som hände på torsdagen och idag har man totalt glömt vad som hänt de senaste dagarna.
Nu berättar man bara om hur Israel ’trakasserar’ befolkningen i Gaza utan några kopplingar till de senaste dagarnas händelser och denna ständiga glömska/förträngning får tyvärr också kallas ett normaltillstånd.

Om ett gäng tjyvar och banditer bryter sej in i ditt hus och Gud förbjude, tar livet av din son så har du ingen rätt att varken jaga förövarna eller på annat sätt se till att de får sina straff.
Du ska sitta där hemma och sörja och titta på sonens gamla gympadojor och gråta en skvätt.
Inget annat är tillåtet för då kommer du att få besök av världens alla tjyvar och banditer på en gång och då vete gudarna...
Juridiskt oantastligt?

Israelerna ska sitta hemma och begråta sina döda men de får absolut inte varken straffa förövarna eller ens ta dem i hampan och placera dem framför skranket.
Lida i det tysta bör vara varje israels lott.
Detta som ett exempel på ytterligare ett normaltillstånd.

OK, det ovan sagda haltar förmodligen men man blir onekligen betänksam när man ser utvecklingen de senaste dagarna.
Erekat hotade på ett tidigt stadium israelerna med gu’ vet vad, efter de av palestinierna iscensatta massakrerna i Eilat med omnejd under torsdagen.
Han gav ganska grova hintar om att inga aktioner mot massmördarna skulle tillåtas för då...
Abbas vände sej till Säkerhetsrådet för att få med sej ett uttalande som skulle förhindra Israel att tillvarataga sina juridiska rättigheter att försvara sina medborgare och arabligan har utlyst ett möte.
Allt detta för att ge palestinierna grönt ljus för fortsatta mordiska aktiviteter samt att sätta diplomatisk fotboja på israelerna.
Detta börjar också likna ett normaltillstånd om än ett farsartat sådant.

Israel har all rätt att på vilket sätt de anser relevant tydliggöra för araberna i Gaza att vissa saker inte tolereras.
Världsmedborgarna känner till detta men alltför få har modet att upphäva sin röst.
Araberna är ju många, jättemånga, och om de blir upprörda kan det ju i värsta fall drabba den egna plånboken.
Hemska tanke.

När jag ser de förstörda hemmen i de södra kommunerna i Israel så undrar jag hur man skulle uppleva det om en gradraket plötsligt dunsade ner genom taket och sprängdes mitt på klinkergolvet.
Pianots tangentbord skulle bli ett lego, glassplitter täcka soffa och mattor, tavlorna skulle flyga ut och hamna i fikusen och så detta murbruksdamm...
Grått och skitigt precis överallt.
Nej, jag skulle definitivt inte gilla att få en raket, vilken sort det vara må, in i huset – inte ens i trädgården - om jag nu överhuvudtaget överlevde.

Vår vän Abbas är inte alltid så snabb i vändningarna men häromdagen överträffade han sej själv.
Allt medan palestinierna som bäst levererade sina raketsvärmar över ond som god i Israel och ambulanserna jobbade övertid så sprang han iväg till FN och beklagade sej över att israelerna var fräcka nog att försöka försvara sina illa tilltygade medborgare och försöka stoppa eländet.
Hur låter det där?
Precis – inte riktigt klokt.
Bara en palestinier kan gå i land med sådana kullerbyttor.

Abbas är ju inte direkt den där karismatiske ledaren som genom ett leende kan driva massorna i vilken riktning han vill.
Han får därför försöka utmärka sej genom radikala och ibland enbart dumma uttalanden.
Jag hittade i Anna Ekströms blogg , 19 augusti 2011, några citat av Abbas som inte borde undanhållas någon – speciellt inte de som i denne man fortfarande ser en fredspartner.
I dessa uttalanden beklagar sej Abbas över att han har för lite ammunition för om han bara hade lite mer så skulle han bekriga Israel så stickor och strån börjar flyga.
Han ger dessutom sina arabiska bröder en inte speciellt finkänslig vink om att de starkt borde överväga att starta ett allomfattande krig mot Israel och då skulle ingen vara gladare än han.
Glöm inte att läsa tillhörande kommentar av signaturen BR.
- Där gick illusionen om Abbas som en småmysig jultomtefarbror upp i rök.

...och raketerna fortsätter att falla över Israel men det är ju numera bara ett av alla normaltillstånd detta lilla utsatta land tvingas leva med.
Påtvingade normaltillstånd är aldrig normala.


Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ...

20 augusti 2011

Världen är sej lik, möjligen ännu 'likare'

Världen är sej lik, vilket betyder något rörig.
Om ni tycker den är rörigare än vanligt så kan jag hålla med om det också.
Alla drabbas vi förr eller senare av trassligheter vi inte tagit med i beräkningen och dit hör naturligtvis sjukdom i familjen.
Även om vi tror vi är beredda så är genomslaget så totalt att till och med en mastodontblogg(!) som ’Gilboan’ får ligga i träda tills ljuset i tunneln blir tillräckligt klart.
Idag hoppas och tror jag att så är fallet (möjligen) men eftersom inga garantier ges så kommer fortsättningen att skrivas med halva tangentbordet hängande ut över stupet.

Det är en person jag tycker ordentligt synd om idag.
Mahmoud Abbas.
Vem bryr sej om Abbas idag trots hans magnifika uppladdning inför de palestinska ledarnas stora uppvisningsshow i FN i september.
Vem bryr sej om Abbas när man i Norge har ihjäl sina tonåringar i stället för att gå på tur och Obamas socialiseringsiver satt USA i den ekonomiska skamvrån.
Stackars, stackars Abbas.

Ingen normalt funtad människa kan heller säga att Hamasflottillan till Gaza blev någon större succé (var håller du hus Mankell?) och ’flytillan’, då så många hamassympatisörer som möjligt tänkte landa samtidigt på Israels internationella flygplats för att ställa till största möjliga oreda, blev ett dundrande fiasko.
Lyfte den ens, ’flytillan’?

Nej, käre Abbas, det ser tyvärr ut som om du håller på att förlora greppet.
Möjligen kan allt detta ha att göra med att vanligt folk helt enkelt är trötta på dina tokerier och ser det både meningslösa och farliga i att fortsätta att stödja dina galenskaper.
Hur skulle det vara om du, åtminstone lite emellanåt, visar lite stake tillsammans med en gnutta positivt tänkande.
Din bitterhet och avundsjuka börjar faktiskt synas i ditt ansikte och nu om någonsin, inför din stora dag i FN, borde du tänka lite på ditt utseende.

Sedan var det det där med Nabil Shaat, denne super-super-supermoderate palestinier som trots berg av korruptionsanklagelser alltid lyckas hålla näsan över vattnet.
I ANB TV den 13 juli 2011 sa denne osedvanligt hale palestinier att han inte kommer att gå med på en tvåstatslösning där man menar att skapa två stater för två folk.
OK, där är vi faktiskt överens han och jag, även om våra bevekelsegrunder skiljer sej avsevärt.
Shaat vill ha en stat enbart för palestinierna på Västbanken (apartheid någon?) och samtidigt ytterligare en stat för palestinierna i Israel, möjligen uppblandad med lite judar och annat löst folk som folkloristisk kuriosa.
Allt detta som tillägg till den palestinska stat som redan är etablerad sedan många år – Jordanien.
Oj då, jag höll nästan på att glömma den fjärde palestinska staten, den vid Medelhavets sköna strand, Hamastan (benämns ibland som Gaza), men det är väl ett tecken så gott som något på att det börjar bli lite för många palestinska stater här i grannskapet.

Min tvekan inför en tvåstatslösning är mer pragmatisk.
Det finns helt enkelt inte rum för ytterligare en statsbildning på denna lilla prinskorv till landremsa, speciellt som denna stat inte har några som helst förutsättningat att bli fredligt sinnad - vilket diverse FN-resolutioner kräver.
Man kan heller inte driva en stat på ett ekonomiskt ansvarsfullt sätt om merparten av manfolket är anställda i de många biståndsbetalda säkerhetsstyrkorna (ofta rivaliserande) och dessutom assimilera de palestinska flyktingar som möjligen är intresserade av att bo i ett nyinrättat Palestina.

Att det som trots allt produceras på Västbanken blir ekonomiska fiaskon skylls regelmässigt på de av palestinierna själva upprättade vägspärrarna (se vådan av alltför välutvecklade våldstendenser).
Detta vittnar naturligtvis endast om ett embryopathiskt sinne för proportioner vilket alltid gör sej gällande när oinitierade diskuterar Mellanöstern.
Idag är det arabiska Västbanken ett ihålig välfärdsområde utan förmåga att försörja sej självt och ett framforcerat FN-Palestina skulle bli minst lika ihåligt.
Realiteter Abbas – inte drömmar.

Nu är det väl inte fler som idag lyssnar till Shaat än de som lyssnar på den övergivne Abbas.
Stackars Abbas som trots att han kör sin propaganda på högsta volym har så få åhörare.

Några av orsakerna till detta öde kan hämtas från konkurrenter om uppmärksamheten som Syrien och Libyen.
Om ni råkar se NATO rodna så beror det på deras taffliga pillande i Libyen.
Hur många månader är det nu som det stora och mäktiga NATO försökt få bukt med ökenretorikens mästare Gadhafi, utan att rubba någon av hans cirklar.
Detta kommer att bli en pärla i framtidens historieböcker och förklaringarna kommer att bli många varav de flesta kommer att peka bakåt på Obama.

Syrien är en desto ilsknare varböld.
Att Bashar får fortsätta att hållas pekar också på Obama eller rättare sagt på Obamas tystnad (jämför gärna hans pratgladhet när Egypten hade sina ’torgmöten’).
Syrien är dessutom ett utmärkt exempel på FN’s ofattbara tafatthet, fumlighet och --- feghet.
Visst kommer det lite atrofiska uttalanden från FN då och då men snart nog återgår man till att vända sina papper allt medan Bashar fortsätter att låta sina tanks massakrera ytterligare några hundra syrier.

FN – släng dej i väggen.
Pratkvarnar och pappersvändare behöver varken en maffig, pengaslukande organisation eller en blåmålad skyskrapa för sina aktiviteter.

Förresten (mera FN) – vad är det för jeppar som tänker tilltyrka upprättandet av en stat som regelbundet skjuter raketer med dödsbringande krafter in över det grannland de är uppmanade av samma FN att leva i fred med.
Vem sa att terrorism inte lönar sej?

Allt detta bekymrar Abbas eftersom han sedan länge är bortskämd med att ha scenen för sej själv.
Allt ljus på Abbas!
När gruppbilden nu tas får han finna sej i att stå någonstans i de bakre leden.
Trist Abbas men det är nog så att du har gjort ditt.
Gå du till FN, det blir nog bra ska du se, men skyll inte på mej när det inte blir riktigt som du tänkt dej.
Envisas du med detta bara för att få den uppmärksamhet du idag saknar så visst – uppmärksamhet kommer du att få.
En riktig stat kommer du däremot inte att få men möjligen en låtsas-stat liksom du själv är en låtsas-president och dina ministrar är välgödda låtsasministrar.
Det palestinska folket är beundransvärt som stått ut med sina ledare/förledare under så många år allt medan de effektivt tystats med rosiga drömmar.

Nu ligger ju dessutom Abbas f.d. beskyddare gentemot Hamas illa till.
Jag tänker på Mubarak som just börjat ligga sej igenom en rättegång där han anklagas (som de flesta andra av Mellanösterns potentater) för korruption och för att ha beordrat fram ond bråd död.
Hur det nu än är med det så önskar jag att de lämnar denne döende man ifred för har han syndat under sitt jordeliv kommer säkerligen krafter på andra sidan att se till att rättvisa skipas.

Att Mubarak i sin bur inleder världens TV-nyheter tilltalar absolut inte Abbas som skulle ge sin högra arm i utbyte mot några fräscha notiser om ’det stackars lidande palestinska folkets kamp mot ockupationen’ och mot de allt igenom illasinnade israelerna.
Vet ni förresten att det första ord en nyfödd palestinsk bebis lär sej uttala är ordet ’o-cku-pa-tion’.
Inte mamma eller pappa eller ens da-da-da utan ’ockupation’.
Så ska en slipsten dras.
(Ovanstående är inte vetenskapligt bevisat men ändå...)

Och Abbas fortsätter att traska fram på sin autostrada mot ett jublande FN.
Förresten så hörde jag nyss att det fortfarande finns folk som anser att FN är en organisation värdig vår respekt.
Oyvey...

Lycka till min vän men bli inte alltför förvånad om du dagen efter omröstningen i FN finner att solen är lika stekhet över ditt fikusträd som vanligt och att Hamas är ute efter din skalp - som vanligt.
Världen kommer att vara sej lik och allt är - som sagt - precis som vanligt.


Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ...

06 juli 2011

Kommentatorer



Ni vet nog själva hur lätt det är att fastna bland kommentarerna till en nätartikel man nyss läst och sedan blir man arg för att man slösat bort sin tid på dessa ofta ganska infantila utbrott.
Jag har i dagarna fått lära mej att rucka lite på dessa mina uppfattningar när jag läst en del av svenska folkets kommentarer till artiklar om Ship to Gaza.
En mycket större procent än jag trodde visar sej ha stor distans till denna företeelse och förvånansvärt många kallar en spade för just en spade.
De har med andra ord lärt sej skilja agnarna från vetet.

Luften verkar vara på väg att gå ur hela båtprojektet men de sörjandes skara är försumbar.
Att det alls fanns någon luft i projektet berodde på att det hela tiden försörjdes med artificiell luft.
Många verkar helt enkelt trötta på tjafset om Gaza och har klart för sej att folket som tänker ta sej dit sjövägen är människor som accepterat och solidariserat sej med Hamas ideologi och övertygelse att Israel ska bort, ju snabbare desto bättre.
Det får man ju i och för sej tycka men det är osedvanligt fegt att gömma sej bakom ett kvasihumanitärt projekt som Ship to Gaza.
Vi förstår alltmer att båtprojektet just nu kämpar för sitt liv och att desperationens tjocka täcke sakta men säkert kväver de resterande ryckningarna.
Nu är det ju så att ett skadeskjutet djur är ganska oberäkneligt och ingen borde bli förvånad om israelerna möts av diverse ’överraskningar’ från inkräktarna.
Det har ju liksom hänt förr...

Åter igen till svenska folkets kommentarer där vi ska ta en stund och resonera kring fenomenet.
Vi kan lätt urskilja vissa distinkta grupper och några av dem tänker jag plocka fram här.

1. Hamasapologeterna
Naturligtvis finns det kommentatorer som glorifierar Gazabåtsprojektet men också en hel del som öppet och ärligt proklamerar en motsatt uppfattning.
Jag undrar om de som sprudlar av beundran över de stora uppoffringar... Mankell, Feiler och co. gör för att nå ’Gazas lidande befolkning' tycker det är rätt och riktigt att på detta naiva sätt solidarisera sej med regimen Hamas.
Denna islamistiska terrorgrupp uttryckte nyss sin ilska över att Bin Laden blev oskadliggjord och lider med Syriens president Assad nu när det syriska folket försöker spränga sina bojor allt medan Assad slaktar dem i drivor - för att inte tala om gullegullandet med Hizballah.
Hamasregimen får dessutom ungefär (+-) hundra miljoner gånger mer bistånd från Iran än någon armada med destination Gaza någonsin skulle kunna bidraga med.

Vill ni ha mer hamasinfo så finns det gott om ytterligare godbitar men även den klene läsaren borde vid det här laget ha skaffat sej en bild av de teokratiska diktatorer som bl.a. svenskarna på väg till Gaza trånar efter att frottera sej med.
När kommentatorerna pressas att förtydliga sin relation till Hamas så blir ofta det enda de kommer på att – ’ja men de vann ju i alla fall ett demokratiskt val’.
Valet må ha varit utan påvisbara odemokratiska inslag men hur de sedan skött om sina undersåtar är så långt från demokrati du kan komma och inte vet jag om dessa shariainfluerade och korrupta ledare är personer någon tänkande person borde uppmuntra.

2. Katalogbitarna
En specialgrupp bland kommentatorerna är de som gjort till sin livsuppgift att föra bok över Israels alla påstådda försyndelser genom tiderna och sedan spotta ut dem över hög som låg.
De drivs av en sjuklig besatthet som gör att allt vad proportionalitet, sammanhang och ärligt uppsåt är försvinner i hanteringen.
De har dessutom oftast grava hörselfel inför fakta och sakargument och bör följdaktligen inte ägnas någon större tankemöda.

3. Yrkeshatarna
Sedan har vi naturligtvis argumentationsproffsen som oftast uppträder i grupp för att egga varandra till det ena övertrampet efter det andra.
Debatten blir en sportgren där man tävlar om vem som kan vräka ur sej mest och värst.
Ju fräckare desto fler poäng.
De känns igen på ett ytterst begränsat och generellt sett fattigt ordförråd som naturligtvis inte ger läsaren någon egentlig information annan än en beklämmande olustkänsla för skribenten.

4. Kändisarna
Den kanske mest maligna grupp av kommentatorer är de som i kraft av position, kändisskap eller annan påklistrad icke-etikett uttalar sej som givna specialister.
De frossar ofta i högtravande ord och högstämda floskler för att överskugga ett hav av okunskap vilket naturligtvis kan imponera på den vilsne Svensson.
De drar på sej ett ansvar de sällan orkar leva upp till eftersom de torgför falska, felaktiga och djupt vinklade åsikter utan någon kontakt med verkligheten.
Dessa människor tillåts framföra vilka tokerier som helst endast i kraft av position eller kändisskap.

5. Humoristen och antihumoristen
Dessa kommentatorer är naturligtvis varandras motpoler och skriver direkt från hjärtat, ofta mot varandra.
Humoristen har svårt att hålla sej till ämnet men vill så hjärtans gärna gjuta olja på debattens grymma vågor, få folk att le mitt i katastrofen.
Antihumoristen känns igen på att han tar sej själv och sina åsikter på blodigaste allvar och blir oerhört upprörd om inte alla andra gör sammalunda.
Speciellt svårt har han för humorister som han tycker klampar in i hans egen seriösa värld med dynga på skorna.

6. Kombinationskommentatorerna
Det finns naturligtvis folk som representerar ett hopkok av ovanstående grupperingar och som har det gemensamt att endast högre syften som kampen mot Israel har förmågan att ge livet dess mening.
De kan allt och vet allt samtidigt som de behändigt viftar bort historiskt verifierbara fakta.
Dessa människor är ofta ganska lätta att genomskåda eftersom deras argument sakta men säkert övergått i ett okontrollerat patos och rester av fradga kan anas i mungiporna.
Lite snyft är aldrig fel heller för dessa kommentatorer.

Som jag sade i början så har glädjande nog många svenskar insett det galna och smått löjliga i vad Ship to Gaza håller på med.
Är månne en sundare insikt om Mellanösterns trixare på ingång, börjar folk bli tveksamma till att även i fortsättningen leta fram ursäkter för palestiniernas vägrarmentalitet och till slut inse att de inte kan fortsätta att vara världens störste bidragstagare genom tiderna alla kategorier utan att behöva lära sej vad ordet kompromiss innebär.

Kan möjligen en tillnyktring vara i sikte?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , ...

27 juni 2011

De 'intellektuellas' båtresa


Ni som varit med förr känner till att jag brukar uppsöka nordliga breddgrader när syrenernas tid börjar närma sej.
Så även i år även om deras tunga doft redan tunnats ut och blomställningarnas fräschör allvarligt kunde ifrågasättas när jag väl anlände.

Åter i Landet så rör sej mycket kring vad som kommer att tilldraga sej på böljan den blå inom en snar framtid.
Folk som lider av (berömmer sej av) en brinnande israelfobi förbereder som bäst en ny medelhavstur.
De tänker segla till Gaza.

Man ska akta sej generellt för att underskatta folks intelligens men i det här fallet tycker jag det är fritt fram.
Om jag tänker besöka en vän så tar jag mej inte in via skorstenen eller en lucka i taket utan jag går fram till entrédörren, ringer på dörrklockan och blir i bästa fall insläppt.
De som vill bli insläppta i Gaza undviker nogsamt entrédörren och satsar hela sin prestige på att göra sin ankomst så spektakulär som möjligt.

Dessutom finns det i dagsläget minst två vidöppna entrédörrar in till Gaza.
Gillar man inte den ena så finns det alltid ytterligare en man bekvämt kan slinka in genom.
Inte så - för då blir det ju inga fetstilsrubriker.

Man säger att man seglar för att förse gazaborna med grejer och för att visa solidaritet men redan här inställer sej rader av frågor.
Vill man bara leverera grejer i humanitetens namn så finns det redan upptrampade stigar för detta.
Israelerna begagnar sej av dessa stigar vid sina dagliga lastbilskonvojer med varor till Gaza och skulle båtfolket ha något de vill komplettera med så är det bara att höra av sej.
Om de inte har alltför mycket emot egyptier och Egypten så finns det dessutom sedan några veckor en vidöppen dörr mellan Gaza och Egypten vid Rafah.
Är den gränsövergången god nog för gazaborna så borde det väl också duga för Mankell och hans anhang.

Förresten – känner man inte till att gazaborna idag lider så av sitt överflöd (kan vara en lätt överdrift) att de börjat sälja av till egyptierna (ingen överdrift)!

Om det nu i ställer är solidaritet man vill visa med de som röstade på Hamas i Gaza (nåde de som inte gjorde det) så sprutar det strax fram en kaskad av frågor.
Solidariserar man sej med de regelbundet levererade raketerna av olika storleksgrad in över israeliskt territorium?
Solidariserar man sej med Hamas makabra militära uppladdning?
Solidariserar man sej med Hamas ständiga påminnelser om att deras huvudsakliga uppgift är att eliminera Israel tillsammans med dess inbyggare?
Solidariserar man sej med Hamas krav på att få ut alla sina mördare ur israeliska fängelser i utbyte mot den värnpliktige Gilad Shalit som suttit och möglat någonstans i Gaza i fem år?

Jag läste nyss att en båt från USA förutom ett antal vilseförda själar kommer att vara fylld av brev som visar solidaritet med befolkningen i Gaza.
Pluttigt, eller hur?
(Läs ovanstående stycke igen.)

Vad tror de svenskar som tänker ta sjövägen till Gaza egentligen om oss åskådare?
Förstår de inte att de på ett föredömligt sätt förkroppsligar begreppet ’nyttiga idioter’?
Till råga på eländet har de mage att kalla sej intellektuella.
Av en intellektuell person kräver man aningens mer distans till den allmänt förhärskande pop-politiken.

En annan intressant aspekt är symbiosen media/jihadisterna/ de nyttiga idioterna.
Tänk efter – varför är media närvarande på båtarna?
För att berätta för sina läsare hur det var att resa med Ship to Gaza?
Naturligtvis inte.
Media kommer att finnas där för att ytterligare spetsa till detaljerna i den story de redan skrivit.
Tror ni det finns några skribenter eller kommentatorer närvarande som inser det smått löjliga i dessa båtäventyr?
Nej dessa håller sej nogsamt hemma för att informera om sakernas rätta tillstånd enligt de hedersbegrepp varje journalist är skyldig att följa.
De som åker med båtjippot är de som redan lierat sej med och accepterat Hamas utrotningsplan vad gäller Israel.
De får gärna förmedla vilken soppa de vill för i slutändan är det bara deras egen integritet som tar stryk men vad de inte får göra är att kalla detta äventyr för någonting som har med humanitet att göra.
Det är ren spekulation och manipulation, främst med fakta och därefter i sjunkande grad med människors svaghet och vilsenhet i informationsdjungeln.
Vem har rätt och vem har mindre rätt?
Hamas har deklarerat krig mot Israel (alla som hotar mej till livet är i krig med mej) och för krig finns det speciella lagar, även till sjöss.
Sök på Hamas Charter, läs och begrunda men helst inte som sänglektyr eftersom det kan äventyra din välförtjänta nattsömn.
Lycka till med självstudierna.

Ship to Gaza och liknande organisationer är en sliskig förolämpning mot alla med någorlunda kunskaper om situationen.
Man skaffar en båt, ger sej ut på de stora haven i hopp om konfrontationer och andra tvetydiga handlingar som kan förolämpa, degradera och förnedra Israel.
Allt snusk är välkommet.

Båtarna på väg till Gaza handlar faktiskt mindre om Gaza än om Israel, mindre om förnödenheter än om propaganda och mindre om fakta än om ett väldesignat snyftutbrott.
Inser du detta är du på god väg att självständigt ta ställning för fred och frihet och individens ansvar att välja rätt framför fel, gott framför ont och (faktiskt) kärlek framför hat.

Sedan tycker jag nog att notan för hela evenemanget för Israels del bör sändas till anstiftarna.
Israel har nog med sina gamla vanliga terrorister och nu när det blir en extra belastning på den fronten så hör det väl till god ton att göra rätt för sej...

Ship to Gaza är en ack så pinsam historia för folk som har råd att inte ha något nyttigare för sej.


Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ...

21 maj 2011

Oraklet har talat


Oraklet Obama tror att det bästa som skulle kunna hända denna världen vore om Israel drar sej tillbaka till '1967 lines' med lite inbuktningar här och lite utbuktningar där.
Med andra ord – lite hipp som happ.
Pratkvarn skulle man kunna kalla honom på ren bonnsvenska men en egentligen ganska fantasilös pratkvarn.
Är det av bekvämlighet, lathet eller något ännu mer dubiöst som gör att etablissemanget kedjat sej fast längs '1967 lines'?
Det måste ju i rimlighetens namn finnas en uppsjö av idéer att jobba med om någon bara orkar.

Ibland får man intrycket av att vad de strävar efter är någon slags återställare trots att en internationellt erkänd gräns aldrig funnits där gröna linjen nu finns och att något palestinskt ägande aldrig funnits bortom denna linje.
Propagandans vapen är knivskarpt och hugger skoningslöst vettet från omedvetna människor som negligerat att utrusta sej med kunskaper.

Åter till 1967-års gränser som kanske inte är så tokiga när allt kommer omkring.
Under större delen av 1967 var Israel i besittning av, inte Stor-Israel precis men ändå ganska avsevärda landområden.
Man hade vad som är egentliga Israel nu, Västbanken, Gaza, hela Sinai, Golan och till och med Jerusalem var befriat.
Egentligen skulle Netanyahu slå till direkt och med Obamas benägna bistånd skapa denna underbara, åtråvärda och (naturligtvis) eviga fred.

Om nu någon skulle vilja rulla tiden tillbaka till före Sexdagarskriget så var Västbanken ockuperad av Jordanien och om Israel skulle få för sej att dra sej tillbaka till '1967 lines' så skulle i rimlighetens namn landområdet gå tillbaka till ägaren vid det tillfället – Jordanien.
Det stora mysteriet är hur de som valt att kalla sej palestinier ploppat upp från ingenstans och nu gör anspråk på Västbanken för egen del.
De som stöder denna kullerbytta har en hel del att förklara.

Ahmad i någon av de östra delarna av Jerusalem berättar att han på kvällen den sista dagen av sex-dagarskriget gick till sängs som jordanier men vaknade morgonen efter och fann att han plötsligt blivit palestinier.
Underliga äro Herrens vägar...

I ärlighetens namn sägs Jordanien ha avsagt sej anspråk på Västbanken men det innebär knappast att palestinierna med automatik skulle ha några rättigheter där.

Om vi går tillbaka till FN’s delningplan från 1947 så innebar beslutet att två stater skulle bildas i det brittiska mandatet väster om floden Jordan, en judisk och en arabisk.
Vi känner till hur det gick - åt skogen - åtminstone med den tilltänkta arabiska staten.
Ni som förstår vad ni läser har säkert redan observerat att det aldrig var FN’s avsikt att bilda något så tvetydigt som en palestinsk stat på bl.a. delar av nuvarande Västbanken – hela mandatet kallades ju The British Mandate for Palestine.
Man beslutade om en judisk och en arabisk stat.
Sedan inträffade återigen denna mystiska metamorfos där plötsligt människor med etiketten palestinier dök upp.
Jag undrar vem som gnuggade fram anden ur den flaskan?

Min man genomlevde det brittiska mandatet och när han drog ut som soldat under Andra Världskriget så blev han registrerad som palestinier trots att han är heljude och ärkesionist.
På frimärkena stod det Palestine följt av alef jod på hebreiska som stod för Eretz Israel och en av de stora tidningarna hette The Palestine Post, nuvarande Jerusalem Post.

Många vindar har blåst sedan den tiden och på andra sidan gröna linjen skördar man frukterna av sin masochistiska vägrarmentalitet.
Det tragikomiska är att idag vill palestinierna ha precis samma sak som de absolut inte ville ha 1948 – en stat.
Woao woao, så många förlorade år... hur dum får man vara?
Åter igen vägrarmentalitetens frukter.

Som ni vet så accepterade israelerna delningsplanen 1948 trots att landremsan de erbjöds mest liknade ett obetydligt missfoster till prinskorv.
De började från ingenting - nej förresten, de började från minus - eftersom de samtidigt som de byggde landet tvingades försvara det mot ständiga mer eller mindre fantasifulla terrorattacker.

Idag är Israel ett bra land.
Inte ett perfekt land men ett bra land.
Ett land där varje dag är en utmaning.
Vi ska vara rädda om detta lilla land och stötta det när de för sin dagliga kamp mot en elakartad omgivning.
Välkommna i klubben som är större än du anar.


Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , ...

19 maj 2011

'Älle bälle bi nu är du fri'


Du har säkert använt denna eller någon av alla de andra ramsorna när du och dina kompisar i er grönaste ungdom inte kunde samsas om vem som skulle väljas in i laget.
Nu när Israel sitter mellan två hötappar så får de väl snart börja träna på ’Älle bälle bi.’

Den egyptiske utrikesministern Nabil Elaraby berättade på onsdagen den 18 maj för den italienska tidningen La Republica att när han initierade förbrödningen mellan Fatah och Hamas så gjorde han det med fred i blick.
Tyvärr ser det ut som han glömde att förvissa sej om att förbrödningsparterna själva var med på noterna.

Hamas gamle trotjänare i Gaza, Mahmoud al-Zahar, var samma onsdag mycket klar i sina uttalanden i den palestinska tidningen Al-Quds.
Han bedyrade där att Hamas inte hade förändrats på något vis och avvisade som tidigare alla tankar på förhandlingar med Israel.
Han förklarade dessutom att Hamasfolket i Gaza heller inte gett Abbas någon tillåtelse att förhandla med Israel.
Kan det sägas tydligare?

Det enda som intresserar Hamas är ren och skär terrorism som i deras interna vokabulär kallas ’resistance’, motstånd.
Även de måste ju tänka på sitt levebröd och inte i onödan irritera dessa nyttiga idioter som försörjer dem.
Naturligtvis talar al-Zahar inte om vad som blev Martin Luther Kings signum, motstånd genom icke-våld, utan vad han förordar är mord.
Folkmord - i ju större skala desto bättre.
De sörjer ju som sagt Bin Laden...

Nu står israelerna och river sej i huvudsvålen – vem ska man tro på?
Den egyptiske utrikesministern Elaraby eller Hamas äldste al-Zahar?

Som vanligt får pragmatiken ta över när rim och reson är en bristvara och
’Älle bälle bi nu är du fri’ är inget jag rekommenderar i dessa livsavgörande sammanhang.
Ramsor har sin plats på skolgården men Israel tvingas på grund av uppenbara diskrepanser i motparternas officiella resonemang ofta ta saker och ting i egna händer.
Råkar du inte gilla denna ordning så är du välkommen att själv påverka omständigheterna i en sundare riktning.
Du kan till exempel hjälpa till att avslöja Ship to Gaza som en skröna värdig ’Tusen och en natt’ men varken ramsor eller skrönor har någon plats när vi talar om att göra Mellanöstern till en något bättre plats att leva på.


Jodå jag vet att Obama höll ett tal ikväll och jag lyssnade faktiskt på det från början till slut men man kan väl få fundera över vad han egentligen sa i lugn och ro på sin kammare innan man sprider ut sin visdom över hög som låg.
En glosa har dock redan utkristalliserat sej - ytligt.


Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ...

10 maj 2011

Det är så tyst


Araber, muslimer – var är ni?
Om ni gått i ide så är det dags att komma ut nu för de arabiska vårkänslorna spirar som aldrig förr.
Det är bara det att vi är några stycken som undrar.

Tycker ni det är som det ska vara när araber mördar andra araber, när muslimer mördar andra muslimer?
Har ni aldrig hört talas om YouTube?

Vi i väst sitter kväll efter kväll och mår rysligt dåligt när vi ser hur regimen i Syrien mördar allt fler av sina egna på ett allt brutalare sätt.
Ser och hör ni ingenting?

Många undrar naturligtvis varför Obama och Nato ger sej på olycksfågeln Gadhafi medan Assad i Syrien tycks ha frisedel?
Namnet Assad betyder lejon på arabiska och det må ljuda både modigt och lite stäppromantiskt men jag undrar om Assad också täcker begreppet ’skrämt, fegt och moraliskt depraverat lejon med mord i blick’?

Kraven på västvärlden stiger att med vilka medel som krävs få detta syriska lejon att lägga av men det naturliga vore väl om ni araber/muslimer tog hand om detta vilddjur själva.
Man kan ju annars falla för tanken att ni inte bryr er.

Varför är ni så tysta, varför går ni inte hem till er blodsbroder och säger till honom att ’enough is enough’, förslagsvis då på arabiska.
Västländerna verkar vara rädda för honom men ni som delar hans syn på – om inte hela världen så åtminstone hur Mellanöstern borde se ut, ni borde väl inte vara rädda för Assad.
Genera er inte för att han är ögonläkare för det har han nog glömt vid det här laget, att vara superdiktator upptar numera all hans tid.

Uppriktigt sagt så förstår jag inte er brist på engagemang.
Är det verkligen så illa att ni inte bryr er?
Är det bara när israelerna stoppar en arab vid en check point för att kolla om hans papper är i ordning som ni skriker er röda i ansiktet, snabbinkallar CNN och sedan författar diverse krior till FN?

Vi i väst förväntar oss att ni nu spottar i nävarna och för en gångs skull står upp för era egna bröder som dagligen och stundligen mördas i drivor av Assad.
Det är faktiskt inget mindre än er förbannade skyldighet.

Många av er var ju högeligen förgrymmade på Obama för att han spillde muslimskt blod när han arkebuserade Bin Laden även om det rörde sej om endast en person.
Möjligen två eller tre.
Assad spiller muslimskt blod från människor räknat i hundratals.
Varje dag.

Gör oss inte besvikna, stoppa Assad – åtminstone av respekt och omtanke om era syriska bröder som nu spiller sitt blod för en dröm om ett bättre liv.
Som sagt – gör oss inte besvikna.
Igen.
Er tystnad har redan gjort oss besvikna alltför länge.


Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , ...

07 maj 2011

Enighet - tills döden skiljer oss åt, eller åtminstone till september


Bilden är från den tidigare enighetsdeklarationen i Mecca 2007.
Kanske har de lärt sej av erfarenheterna att inte trassla in sej i några lakan den här gången.


Den nya innebörden av ordet enighet är numera att man enats om att säga att man är eniga.
Fråga palestinierna.
I samma veva kan du fråga dem vilka som numera har hand om deras säkerhetsstyrkor.
Frågan är mycket brännbar, som du snabbt kommer att märka, eftersom det är en av de många saker de absolut inte är eniga om.

Om man blandar äpplen och päron så får man fram någon sorts hybridvariant och nu sitter vi där med en hybridenighet enligt ett mycket sofistikerat palestinskt koncept.
Hybrider måste dessutom ha varit en bristvara under en längre period om man får döma av omvärldens glassiga välkomstparty.
Det viktigaste är nu att hålla hybridchimären uppe fram till palestiniernas stora dag i FN i september och med viss möda och mycket krumelurande kan de eventuellt gå iland med det.

Om världens ledare inte har något annat för sej fram till dess så kan de alltid ägna sej åt att pressa Israel.
Sådant ger alltid pluspoäng bland gräsrötterna.
Idag, med Hamasterrorister bland de palestinska beslutsfattarna får dessa ledare dock ett tuffare jobb.
Israel kommer inte att låta sej pressas på samma sätt som tidigare och då är det inte lika kul.
OK – det finns alltid ett nytt Sudoku bakom hörnet.

Hade freden sina klart utstakade parametrar tidigare så är dessa nu ett minne blott.
Hamas kommer aldrig att förändras för då är de helt enkelt inte längre Hamas och de har då heller inget existensberättigande.
De skapades som en projektil mot Israel och har under årens lopp finslipat detta uppdrag.

Vad finns det då som Israel skulle kunna diskutera med dessa projektiler?
Vad pratar man om med folk som endast är ute efter det snabbaste och mest effektiva sättet att få bort dej?

Ska man prata om när israelernas uttåg ur landet ska påbörjas – respektive vara avslutat?
Vilka tvångsmetoder Hamas kan tänka sej använda om det inte går snabbt nog?
Hur många tusen fångar de vill ha frisläppta mot den värnpliktige Gilad Shalit?
Hur de ska kunna dra bästa nytta av turistnäringen?
Kanske behöver de också prya någon vecka innan de är redo att ta över den internationella flygplatsen?
Vart israelerna ska ta vägen är inget Hamas är intresserade av så det kommer inte att vara upptaget på dagordningen.

Drömscenario för många men sorry...
Den kraft som sanningen bär med sej kommer inte att tillåta detta att hända.

Sist om fiascot med de av USA tränade palestinska säkerhetsstyrkorna.
Jag undrar vad den amerikanska allmänheten anser om att det nu i praktiken är möjligt att de kommer att ledas av Hamas?
Hamas som Abbas för inte så länge sedan kallade ”the forces of darkness”, mörkrets krafter, i spetsen för Daytons gubbar?
Där försvann ytterligare ett projekt ner i ett stort, svart hål.
Hade det varit möjligt att spola detta äventyr rakt av utan att tappa ansiktet så hade det nog skett illa kvickt.
Nu står dessa nystylade säkerhetsstyrkor där i all sin glans som ett bevis på en försvagad stormakts försvagade impulser och en ännu mer försvagad verklighetsuppfattning.
Naivt till bristningsgränsen.

Men de är ju eniga...
Enighet kan vara otroligt bra om man med det menar verklig enighet där man kommit fram till en kompromiss genom att ge och ta.
En enighet som bara är en medial papperskonstruktion är naturligtvis inget annat än just en papperskonstruktion.

Överraska mej gärna med en verklig palestinsk enighet, gärna uppblandad med lite demokrati, lite ödmjukhet och sist en endaste liten nypa självkritik.
Hoppsan – nu tog jag nog i lite...


Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ...

06 maj 2011

Han hade i alla fall fina ögon


Efter 10 år som megakändis, vad finns det mer att tillägga?
Det göttaste är väl vid det här laget redan utsuget.

All heder åt den amerikanska underrättelsetjänsten som till slut lokaliserade Bin Laden och lika stor heder till de som handgripligen avlägsnade honom från de levandes skara.

Eldstriden som dödade Bin Laden var mera en rituell handling än en banal avrättning och nu anses rättvisa vara skipad.
Det skulle således innebära att vi nu är tillbaka på ruta ett.
Eller?

Naturligtvis kan ingen avrättning i världen väcka till liv alla de människor vilkas död han är ansvarig för men den kan säkert bidraga till att de anhöriga mår lite bättre och kan handskas med sina förluster på ett sätt som trots allt tillåter dem gå vidare.

Amerika jublade, Israel jublade, omvärlden jublade och till och med Abbas verkade lite uppåt.
En värld utan Bin Laden skulle förmodligen bli lite lugnare, trodde han.

Några som (som vanligt) valde att stå utanför den civiliserade världen var Hamas i Gaza med sin ledare Ismail Haniye.
Han fördömde dödandet av denne arabiske jihadkrigare som han sedan behändigt förklarade som martyr.

Kanske ser Haniye sej själv som Gazas egen Bin Laden och började svettas innanför kragen.
Kanske började han ha mardrömmar om att israelerna skulle kopiera USA’s krigslister och att nästa helikopter som närmar sej är ute efter honom personligen.
Att plocka bort ärketerrorister verkar ju nu vara ett allmänt accepterat tillvägagångssätt, en sorts radikal men effektiv problemlösning.

Nu är det väl inte många som tror att Bin Ladens frånfälle kommer att ta någon udd av jihadismen men även ett symboliskt skott är ett skott.
Han blev symbolen för allt ont men allt ont slängdes inte i havet tillsammans med hans döda kropp.
Hans livsverk lever vidare och frodas dessutom på vissa fronter.
Att hans lärjungar nu kan liknas vid skadskjutna djur bådar heller inte gott för framtiden.
Förresten, inte mycket annat heller bådar gott för framtiden så vi får vi nog tampas med både terror och larm om terror även i fortsättningen.

Obama som hyllades som Vita Husets Messias efter tillkännagivandet har väl trots detta inte helt undgått kritik.
Att döda en annan människa med hjälp av lagboken är inte så lätt att arrangera men jag hörde en superb lösning – man kallar det helt enkelt för självförsvar.
Nationellt självförsvar!
Nationellt självförsvar bedrivet inom en annan suverän stats territorium --- det börjar onekligen bli lite invecklat nu.

Synd att inte israelerna kom på det där med nationellt självförsvar först för de har ju varit tvingade att försvara sin nation vid fler tillfällen än någon annan stat.

Ja det var lite rundsnack efter Bin Ladens hädanfärd och cirkeln är inte sluten än.
Den sluts dock på den här bloggen med den lakoniska sammanfattningen - han hade i alla fall fina ögon.


Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ...

02 maj 2011

Jom Hashoah


Som ni vet så är judarna lite ’egna’ och nöjer sej inte med att minnas Förintelsen tillsammans med resten av världen den 27 januari.
De trilskas med att dessutom ha en alldeles egen dag, den dagen enligt den judiska kalendern då det judiska upproret inleddes i Warszawagettot 1943.

Av någon anledning... ville de som bodde i gettot inte att vad som återstod av den judiska befolkningen skulle transporteras vidare till utrotningslägret Treblinka, så de började försvara sej.
Dessa krigsmärkta individer stred i kraft av ren övertygelse men slutligen fick även de tappraste bita i gräset.
Tyskarnas krigsmaskiner som var gediget tyskt hantverk gjorde sakta men säkert mos av även de största idealisterna - David mot Goliat i 1943-års tappning.
Det är detta man samlats kring i Israel idag.

Vår minnesstund ägde rum i kibbutsens matsal i går kväll där de mest gripande inslagen var uppläsningen av namnen på medlemmarnas anhöriga som avlivats av nazisterna, i år dessutom med tillgängliga foton.
De var faktiskt alldeles normala människor med barn, hund, hus och Volvo(?) som makten bestämt skulle förintas.

Just den här dagen känner jag en djup skam över att vara från Europa.
Här sitter jag mitt i en stor församling som med förtvivlan minns vad européerna tog sej för under Hitlers ledning.
En livs levande representant för dessa uslingar.
Jag vet att kibbutsfolket inte tänker så men jag upplevde att jag satt där som en slaskhink där de kunde slänga alla sina sorger och bedrövelser vilket naturligtvis var en uppgift så god som någon – om man så säger...

Under programmets fortsättning får vi besök av en danstrupp bestående av ett tiotal tjejer och en kille.
Dessa unga artister framförde med förbluffande stringens hur människor slaktades i drivor och hur ett normalt vardagsliv i ett nu förvandlades till ett inferno.
Detta till ’infernalisk’ musik som naturligtvis i högsta grad förstärkte upplevelsen.

Jom Hashoah, en dag med tyngd.
Judarna känner mer och mer hur deras livsrum krymper och snaran dras åt, sakta men mycket medvetet.
Kriser blir rutin och hatet växer.
I Andra Världskrigets skugga var det ytterst få som reagerade och agerade.
Idag, i Bin Ladens skugga, hur många skulle idag reagera?
Agera?

Detta är den stora och ofrånkomliga frågan för dagen, Jom Hashoah.


Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ...

29 april 2011

Vårt underbara FN


Nej bilden är inget misstag.
Jag tyckte tillgängliga bilder på FN och Säkerhetsrådet var så fantasilösa så jag valde en på The Arab League i stället.
Målsättningsmässigt är det väl heller ingen större skillnad på dessa båda organisationer.


Vilken underbar värld och vilken underbar, världsomfattande fredsorganisation vi har.
Vad effektivt den arbetar, hur klart den ser komplicerade samband och hur uppoffrande den är i kampen för den lilla människan.

Vi kan i dagarna läsa om FN’s säkerhetsråd som inte kunde komma överens om att fördöma Syriens massakrer på civila.
Varken Ryssland, Kina eller Libanon tyckte det skulle vara någon bra idé.

Det var inte fråga om att intervenera eller att på annat sätt visa klorna utan bara några väl valda ord till förmån för de massakrerade och de som står på tur att bli massakrerade men även det var mer än de kunde svälja.

Visst är FN en underbart fin organisation, full av människor som brinner för mänskliga rättigheter och fred på jorden.

Varken Ryssland, Kina eller Libanon kunde samsas med resten av länderna i Säkerhetsrådet om en liten hint till Assad att det kanske skulle vara lämpligt att försöka leta reda på några ansvariga för de som just nu likviderar gräsrotssyrier och utreda om detta verkligen är rätt och riktigt.
Uppenbarligen tyckte Ryssland, Kina och Libanon att det var att ta i.
500 avlivade människor, vad är det att bråka om?

I dag är det en ny dag i folkmordets tecken i Syrien medan FN fortsätter med sina talk shows och coctail parties.
Är det FN som gett upphov till företeelser som chat sessions och twitter?
Att syssla med vad som är rättvist och rättfärdigt gör ingen längre i FN’s trångsynta korridorer.

Om vi av uppenbara skäl lämnar Libanon utanför så ser vi att det inte är vilka länder som helst som idag vägrar ta sitt moraliska och humanitära ansvar i FN.
Det är länder med ett ohyggligt stort antal invånare och med ett lika ohyggligt stort inflytande internationellt.
Man hade kanske trott att med detta skulle följa ett särskilt ansvar att föregå med gott exempel.
Vad vi ser är motsatsen.

Av skäl det tar för lång tid att gå in på här vill dessa länder inte att Assad ska störas i sitt ”reformarbete” så därför blev det inget gemensamt uttalande av FN’s Säkerhetsråd.
Om några dagar, när ytterligare några hundra människor mördats och drivorna av skadade och fängslade växt ytterligare, då kanske Säkerhetsrådet kompromissat sej fram till ett nytt förslag till uttalande.
Man måste ju visa att man verkligen anstränger sej...
Naturligtvis blir det då ett både urvattnat och söndervittrat förslag som även Ryssland, Kina och Libanon kan signera men då är det syriska folket förmodligen redan nere för räkning och proklamationer lär inte uppväcka några döda.

Idag var det bröllopsyra i London och bilarna som fraktade kungligheterna hade en liten guldig krona på taken.
Gulligt.

I Syrien är det begravningar, fler och fler för varje dag allt medan FN-personalen har helgledigt och avnjuter sina coctail parties i den sköna, sorglösa vårens tid.



Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ...

25 april 2011

Om att bestämma


Bashar Assad, Syriens president, sliter sönder sitt land och framför allt sliter han sönder sitt folk medan alla tänker – Obama???
Sitter den amerikanske ambassadören Robert Ford fortfarande och trycker någonstans i Damaskus?
Obegripligt men kanske ändå... kanske ändå relativt begripligt enligt en viss sorts världsbild.

Tanks omringar städer, militärgubbar i full mundering intar sina positioner, elektriciteten stängs av liksom all annan komunikation med omvärlden.
För säkerhets skull stänger man också gränsen mot det närbelägna Jordanien så man ostörd kan utföra ordern från högste chefen.
Slakten kan börja.

I arabvärlden gäller det idag att vara lyckligt lottad annars kan det lätt gå åt skogen.
I Libyen är rebellerna lyckligt lottade för de har storebror Obama med flera lydkungar till sitt förfogande.
Dessa till och med dödar för rebellernas skull.

I Syrien är ingen på rebellernas, eller rättare sagt på demonstranternas sida.
Inte ens Bildt.
För lite mer än ett år sedan var Bildt på ett vänskapligt besök hos Bashar Assad men jag har inget minne av att vi hörde Bildt be sin värd dra åt skogen, inte ens på diplomaternas eget språk.
Detta trots att han mycket väl visste att det var just vad människorna i Syrien önskade.
Vad som var viktigt för Bildt var att hålla sej väl med den syriska regimen eftersom de är snälla mot Hizballah och Hamas som i sin tur är stygga mot Israel.
Att hålla sej väl med Turkiet är viktigt för Bildt av samma skäl.
Turkiet är snälla mot Syrien som är snälla mot Hizballah och Hamas som är stygga mot Israel.

Nej detta ska inte bli en anti-Bildt blogga utan jag vill bara påpeka hur det mesta hänger ihop och får sina följdriktiga konsekvenser.
Eftersom ingen hjälpt syriens folk tidigare har de nu varit tvungna att börja tala för sej själva.
Folket har ingen armé till sitt förfogande och heller ingen amerikansk ambassadör som sitt fikonlöv... de betalar med sitt blod vilket i dagens Syrien är ganska billigt.
Fråga Assad.
Slakten pågår just nu efter att Assad sett till att insynsskyddet blivit uppdaterat.
Nästan till hundra procent.
Det som trots alla försiktighetsåtgärder sipprar ut är vittnesmål om avgrundsdjup kriminalitet mot den egna befolkningen som egentligen begär så lite – bara lite mer frihet.
De skulle naturligtvis heller inte ha något emot om familjen Assad kastade in handsken för gott.

Obama dreglade över Mubarak och fortsätter att dregla över Gadhafi men Assad har frisedel för allt han kan tänkas ta sej för.
Vem bryr sej om vad folket i Syrien vill?

När det gällde Egypten och Libyen var Obama noga med att påpeka att det var folket som skulle bestämma men i Syrien tillåter han Assad, ensam och i egen hög person, att bestämma.
Jag hoppas den amerikanska väljarkåren genomskådat Obama bluff och framöver visar honom vad resultatet blir när det amerikanska folket bestämmer sej för att bestämma.


Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , ...

22 april 2011

Att demonstrera och att demonstrera


De kloke säger att bloggar man så bör man göra det regelbundet, helst dagligen.
Eftersom jag inte förser omvärlden med dagliga bidrag så bloggar jag följdaktligen inte.
Låt oss i stället säga att jag då och då präntar ned spridda epistlar och så får det vara bra med det.

Min epistel idag kommer att handla om modiga demonstranter.
Inte de som demonstrerar under röda flaggor den första maj utan om människorna som demonstrerar i Syrien.
De drar ut på gator och torg med livet som insats liksom de frihetstörstande demonstranterna i Iran som heller inte räds dödens käftar.

De som trotsar allt vad självbevarelsedrift heter och har ’fräckheten’ att demonstrera mot sin ledare, Bashar Assad, har inte bara presidenten som fiende utan också polisen, militären och hela den övriga säkerhetsapparaten vilket är nyckeln till om diktatorer sitter kvar eller försvinner.

Resultaten ser vi efter att Assads folk skingrat en demonstration och folk ligger i blödande drivor i gränderna.
Skulle någon vara oförståndig nog och röra på sej blir han strax immobiliserad med hjälp av påkar, kängor eller vapen.
Tortyrmetoderna har lyfts mot nya höjder.

Efter en dag av hårt arbete eller möjligen av lika hård arbetslöshet fortsatte Mahmoud ner till kvällens demonstrationen.
Hans hustru Leila såg till att han åtminstone fick lite couscous i sej innan han gav sej iväg medan de 7 barnen gjorde sitt bästa för att övertala pappa att stanna hemma.
De större barnen visste att det händer läskiga saker nere i stan på kvällarna och de är rädda – ”pappa gå inte, det är farligt.”
De vet inte hur rätt de har.
Det är mycket farligt att demonstrera mot president Assad.

Den svarta natten är svartare än på länge, ”We want freedom” hörs på engelska och ”Allahu Akbar” ekar på arabiska.
Demonstranterna framförde till och med slogans till tonerna av den gamla juldängan Jingle bells...
”We want freedom”, ”Allahu Akbar” och de nu allt vanligare automatvapnen börjar smattra.
Folket skingras utom de som fortsätter att viska ”Allahu Akbar” medan blodet dräneras från deras kroppar.

Mahmoud är på väg hem.
Trött och ledsen men ändå lite stolt över att han vågat stå upp mot den statsunderstödda orättvisan.
Han inser att vägen framåt kan vara lång men hämtar mod från sina kompisar trots att de förlorade en man i kväll.

Vilka är då dessa krafter som driver folk att riskera sina liv för en möjlig förändring.
Alla vill vi ju få det bättre och de flesta av oss arbetar målmedvetet i den riktningen – men inte under dödshot.
Mahmoud och hans vänner ser inte någon annan utväg för att få en förändring till stånd än genom att sätta sina liv på spel.
Alla andra möjligheter verkar vara uteslutna.
Att arbeta demokratiskt för demokrati och frihet i Syrien är lika livsfarligt som att demonstrera för demokrati och frihet - men mindre effektivt.
Därför väljer folket idag demonstrationerna.

Idag efter bönen i moskéen gick Mahmoud och hans vänner inte som vanligt raka vägen hem till sina familjer utan de anslöt sej i stället till den stora, planerade demonstrationen i stan.
Alla gick dit och till slut blev man en tusenhövdad skara.
President Assad var nervös vilket också gjorde hans hantlangare nervösa.
Vad som helst kunde hända --- och det hände.
Bara idag rapporteras det om 40-50 mord i Syrien men det är naturligtvis inget som intresserar verken Ship to Gaza, Diakonia eller Gunnar Olofsson och hans palestinagrupper.

Leila är orolig för hon har ingen aning om Mahmoud överhuvudtaget kommer hem igen.
Barnen är oroliga för de förstår att något farligt har kommit till deras stad.
De är rädda.
Mahmoud är inte rädd för han vet att det gäller nu eller aldrig om han och hans familj ska få en chans till ett bättre liv.
Visst, det är en chans på tusen att de kommer att lyckas men likaväl en chans de måste ta.

Det finns ett tragiskt moment 22 i arabvärlden.
Man har två val.
Antingen en pro-västlig diktatur eller en anti-västlig teokrati.
De pro-västliga diktaturerna fördöms och raseras av väst med Obama i spetsen medan de anti-västliga teokratierna med sina utlöpare i praktiken lämnas ostörda, också här med Obama i spetsen.
Bli inte ledsen om du inte förstår logiken för det finns ingen.
Hoppas i stället att detta ruskiga moment 22 bryts och att åtminstone något som liknar demokrati sprids i Mellanöstern.

En demonstration i Stockholm är inte detsamma som en demonstration i Damaskus.
I Stockholm demonstrerar man om vädret inbjuder till uteliv men i Damaskus demonstrerar man för att man inte har något val.
Antingen man kommer hem levande eller inte.


14 april 2011

Den arabiska våren


Jag letar och letar men hittar inga vårtecken som skulle kunna bekräfta att våren verkligen är här.
The Arab Spring.

Resultaten av upproren i både öst och väst är fortfarande en öppen fråga men jag tycker man borde kunna skönja åtminstone några skissartade fragment om hur framtiden möjligen skulle kunna gestalta sej.
Några tveksamma snödroppar eller en ensam videkvist.
I stället får vi dagliga rapporter av typen ett steg frammåt och två tillbaka och därtill informationer om ofattbara grymheter.

Vad håller det syriska ledarskapet på med egentligen?
De gör ju precis det som alliansen på grund av sin outgrundliga männioskokärlek... sade sej vara tvungna att stoppa i Libyen.
Mördar sitt eget folk i drivor.
En försiktig uppskattning man hör är att ca.200 människor fallit offer för regimen men någonting i magtrakten säger oss att de mördades antal är av en helt annan dignitet.
Offren för den Syriska statsterrorismen i Hama 1982 uppgavs till mellan 17.000-40.000.
Redan då hade syrierna som synes problem med matematiken.

Militärer skjuter skarpt mot sårade som söker medicinsk vård, prickskyttarna på hustaken överträffar varandra i precision och Kashnikovs smattrar i vinden.
Vissa städer har helt isolerats och vad som tilldrar sej där i grändernas dunkel vill vi nog helst inte ens tänka på.

USA beklagar.

Ursäkta men var finns den i Mellanöstern så sällsynta logiken?
Fast det är klart, Ahmadinejad säger att det är infiltratörer från väst som är orsaken till eländet i Syrien, speciellt då naturligtvis från Israel och USA, och då är det väl så...
Blodsbröder i vått som torrt, Bashar(den långe) och Mahmoud(den korte).

I Egypten har en bloggare slängts ner i en fängelsehåla just för att han bloggat.
Han hade synpunkter på hur militären skötte landet och sådana synpunkter får man inte vädra i det nya, fritagna Egypten.

Tahrirtorgs-demonstranterna har vid det här laget effektivt slängts åt sidan till förmån för starkare och mer organiserade krafter som militären och Det Muslimska Brödraskapet och häromdagen blev de med våld hemskickade av den militär de för några veckor sedan förde fram till makten.
Å andra sidan var det faktiskt militären som avsatte Mubarak och som generöst nog lät demonstranterna få äran av kuppen – åtminstone i den mediala världen.

Egypten planerar att hålla val i september men jag undrar i mitt stilla sinne om, när och hur militären verkligen kommer att frivilligt frånsäga sej makten.
Om egyptierna kommer att ersätta landets grundlagar med sharia-lagar återförs landet effektivt till den öken där den islamska revolutionen startade år 626 e.Kr.

Vad som sker i Libyen är heller inte så vårlikt.
Jag gissar att de som beordrade flygräderna in över Libyskt territorium vid det här laget är ganska förvirrade och önskar de tagit det lilla lugna – som Angela Merkel gjorde.
Hur många av de de avsåg att försvara, de goda libyerna, har de avlivat fram till idag?
Hur många av de onda?

Så kan det gå om man som gör som Obama gjorde.
Han slängde in en brinnande tändsticka i Mellanöstern för att se vad som hände (kul kul) och nu brinner det som aldrig förr.

Sist en liten notis som berättar för oss mer än vad notiser vanligtvis brukar berätta.
Palestiniernas premiärminister Fayyad talade på onsdagen i Bryssel.
Han sade där att nu - nu eller aldrig - skulle palestinierna ta sitt öde i sina egna händer så ge oss 5 miljarder...