Dissonanser

Mördandet är igång igen

... och husbyggandet.

Det är billigt att mörda israeler numera för de vet att snart nog kommer det att pratas fred och då går mördarna fria.

Först mördades Tomer Hazan och sedan Gabriel Koby, unga killar som väl knappast ägnat döden en tanke – i varje fall inte deras egen död.

Häromdagen blev en 9-årig flicka svårt skjuten i bröstet och vårdas nu på sjukhus.

Ungefär så här ser vardagen ut samtidigt som palestinierna pratar fred.

Dissonanserna är skärande.

Sade jag att dessa unga människor mördats och sårats av palestinier?

Om jag glömde det så var det förmodligen för att jag var säker på att ni förstod utan speciellt förtydligande.

Vad jag inte är säker på är om ni överhuvudtaget hört talas om dessa grymma händelser i Sverige?

Jag tror inte det för de anses inte vara intressanta för den belevade svenska menigheten och dessutom något störande.

Någon skulle ju kunna ju få sin världsbild på rätt köl och det vill naturligtvis inte svensk media medverka till.

Ashton var också knäpptyst (rätta mej om jag har fel).

Låt oss nu jämföra med hur mediaintresset skulle sett ut om israelerna bygger ett hus på en plats där EU inte anser att israelerna ska bygga några hus... så skulle du få se hur pluggen dras ut.

Ashton skulle hoppa upp från sin stol och aggressivt attackera sitt tangentbord.

"Jag fördömer i starkast möjliga ordalag att israelerna bygger hus... hindrar fredsprocessen... extremt oroad... olagligt...?

Vi har hört det så många gånger nu så vi kan flosklerna utantill.

Jag har aldrig förstått hur hon har mage att lägga sej i en annan stats inre angelägenheter på det övermaga sätt hon gör.

Vad får henne att tro att hon har någon sorts beslutsrätt över vad självständiga demokratiska stater anser ligger i deras nationella intresse. 
Nämn en stat som glatt skulle tolerera denna hennes blötlagda näsa.

Är hon Gud?

Om hon nu anser sej vara Gud, eller möjligen Allah, så tycker jag hon skulle ha ett allvarligt samtal med Assad i Syrien.

Det värsta är att jag vet att det finns en svensk person med relativt stort inflytande som stöder henne – Carl Bildt.

Var gång hon öppnar munnen tänker han förmodligen att han inte kunde sagt det bättre själv och det säger ganska mycket.

I Mellanöstern handlar mycket om liv eller död.

Det mesta hänger i sköra trådar som brister med jämna mellanrum.

Att bygga hus, handlar det om liv eller död?

Naturligtvis inte.

Att mörda den ena unga israeliska människan efter den andra, handlar det om liv eller död?

Naturligtvis.

Vad sysslar EU och Ashton då med?

Jo med att via hot, påtryckningar och ekonomisk strypning ändra ett demokratiskt FN-lands politik i den riktning som kliar dem i öronen.

Möjligen agerar de på uppdrag av grupperingar de aldrig skulle avslöja namnen på?

I vilket fall som helst så är det något som stinker.

Irak är på väg att bli ett nytt Syrien och Egyptens eldar blossar upp med jämna mellanrum och vad gör EU – de blir högröda i ansiktet av indignation när israelerna gör något så konstruktivt som att bygga hus.


Läs även andra bloggares åsikter om Tomer Hazan, Gabriel Koby, Ashton, israeler, palestinier, Bildt, Mellanöstern, EU, ...

Cirkuskonster

Medan den 32-gradiga nattliga hettan fortsätter att klibba sej fast så sprutar CNN ut nya, fräscha budskap.

USA ska börja krigsträna de syriska rebellerna - åtminstone ligger det ett förslag om detta vilket redan det är illa nog.

Så snällt av dem tycker alla 'fredsvänner' som älskar allt vad rebeller heter och suckar saligt.

Börja är kanske ett felvalt ord för rebellerna har redan tidigare fått USA-träning i Jordanien men nu ska de börja göra jobbet mera öppet och kanske rent av inbjuda veckopressen till verklighetsnära flerfärgsreportage.

Nästa rubrik som naturligtvis ingen kommer att bli upprörd över är att USA då kommer att träna bl.a. Al Qaida-rebeller.

Hur skulle de kunna undvika detta när allt fler rebeller svär trohet till just Al Qaida.

Vi har nu fått veta att en gränsstad mot Turkiet blivit erövrad av just Al Qaida-rebeller, staden Azaz.

Den staden har fungerat som länk för diverse hjälpsändningar till människorna i Syrien men nu kommer de att vara utlämnade till Al Qaidas eventuella goda vilja. 

USA ska alltså börja träna rebeller där Al Qaida för varje dag vinner allt större inflytande.

Låter detta klokt och normalt?

Ska USA träna Al Qaida för att vara säkra på att nästa gång de anfaller USA de inte kommer att missa Vita Huset/The Capitol Hill.

Den där åkern i Pennsylvania som flight 93 hamnade på ingick absolut inte i planerna.

Nästa gång ska det alltså ske med större precision.

Är Obama och hans klonade rådgivare helt säkra på att det är det amerikanska folkets vilja att bland övriga jihad-rebeller också Al Qaida-liknande grupper kommer att utbildas i krigföringens ädla konst?

Är de alldeles säkra på att detta ligger i USA's nationella intresse?

Själv tycker jag det låter som en desperat åtgärd som man tar till när man inser att något borde göras men inte vet riktigt vad.

Desperata åtgärder blir nästan aldrig lyckosamma eftersom konsekvenserna sällan är optimalt utredda.

Det räcker inte att känna sej fram i dylika sammanhang utan det krävs en vattentät strategi utan några som helst sprickor då den minsta lilla glipa kan resultera i en översvämmningskatastrof.

Hur har Obama tänkt sej välja ut vilka rebeller som ska få åtnjuta den amerikanska krigsträningen?

'Moderata' sa han men vad menade han egentligen med moderat i det sammanhanget?

Menade han FSA (Free Syrian Army)?

Om så är fallet så innebär det att äta upp en annan människas råa hjärta klassas som en moderat handling.

Kanske kommer den slutliga uppdelningen att ske med tanke på vilka som bär Al Qaida-uniform eller har små röda rosetter i håret?

Sedan dyker frågan upp vad som är syftet med den tilltänkta träningen?

Ska USA träna rebellerna i hur de på effektivast möjliga sätt kan ha ihjäl varandra eller hur de med specialutbildade hundar kan snoka reda på alawiter och kristna för att sedan eliminera dem på känt maner?

Jag ser det här skeendet som en blixtrande föreställning i - ursäkta - dumhet.

Jag undrar dessutom fortfarande vad människorna i USA tycker...

Sist idag kan vi läsa om EU-diplomater som blev stoppade när de ville överlämna 'välsignelser' från EU till palestinaaraber vid en illegal och numera raserad by i Jordandalen.
De var väl irriterade över att dagens mediacirkus enbart koncentrerade sej på araber norr och söder om Israel, i Syrien och Egypten, och så fick det verkligen inte lov att fortsätta.

Mitt i hela cirkusen måste de ha tappat hjälp-kompassen för det är i Syrien, lite högre upp på kartan... som behoven finns men någonting säger mej att där skulle EU-diplomaterna inte våga sätta sina små välputsade EU-skor.
Några miljoner verkliga flyktingar, nej tack. 

Best show in town, right?! 

Om jag skulle försöka sammanfatta så tycker jag det sker så många galna saker idag att det är svårt att ha förtroende för någon.

Folk inte bara pratar förbi varandra utan tänker förbi varandra.

Den som skriker högst, samlar ihop flest namn på en namnlista och som upprepar sina argument tillräckligt ofta är den som 'vinner'.

Vad som enligt urgammal hävd och praxis anses vara rätt och riktigt får sällan en chans.

I stället ger man drevet fria tyglar.

Kanske ligger det mer än vad man vid första anblicken förstår i vad israelerna säger - bry dej inte om att alltid få rätt, handla klokt i stället.

Läs även andra bloggares åsikter om CNN, USA, Syrien, rebeller, Al Qaida, Obama, Free Syrian Army, EU, ...

Ashton och Kerry i symbios

Så enkelt var det alltså, att skapa fred mellan israeler och palestinier.

Att ingen kommit på det tidigare...?

Nu när EU på egen hand slutfört förhandlingarna och fastställt var gränsen mellan Israel och ett eventuellt Palestina ska gå så borde väl alla andra petitesser också falla på plats, tycker man.

Jag tänker på det lilla dilemmat med de palestinska flyktingarna och småsaker som fortsatt fred i regionen men naturligtvis borde jag inte oroa mej nu när det är EU som håller i tyglarna.

Jag erkänner att jag har en ganska oemotståndlig lust att klämma i med Birgit Friggebos paradnummer "We shall overcome" – men det är ju mitt problem.

När det inte hjälper att spotta och skrika får man ta till ironin, speciellt som jag skäms öronen av mej över att jag har ett ganska nyuppgraderat EU-pass.

Det finns ett konstigt axiom som säger att Israel blir ett bättre land ju mindre det blir medan palestinierna säkert skulle bli mer civiliserade ju större område de får.

En annan konstig sak är att man allt efter tycke, smak och övriga omständigheter prydligt lägger åt sidan överenskommelser man tidigare högtidligen signerat som FN-resolutioner, Oslofördraget och The Roadmap to Peace m.fl.

Varför överhuvudtaget bry sej om en fredsöverenskommelse mellan israeler och palestinier när vem som helst ändå kan skrota den när andan faller på?

Nu till en av kärnfrågorna.

Med vilken rätt kan palestinierna hävda att de förtjänar en stat?

Jo jag känner till mantrat om att de vill ha en alldeles egen stat med Jerusalem som sin huvudstad men vet de inte att den huvudstaden redan är upptagen?

De vill alltså ha både ditten och datten men åter till kärnfrågan – med vilken rätt?

De avsade sej rätten redan 1948 då de i stället för att acceptera staten Palestina som FN slängde efter dem utlöste ett obarmhärtigt krig som pågick under 6 långa dagar.

Statserbjudandet var ett extraerbjudande från FN för att få slut på tjafset och extraerbjudanden har alltid en slutdatum.

Jag kan inte komma till ICA och be att få köpa 3 tandborstar för 10 kronor 3 veckor det efter att erbjudandet gått ut.

Palestinierna har inte fått ändan ur vagnen på 65 år.

Åter till EU's senaste beslut om Israels gränser.

Vad tror de sej vinna med detta beslut?

Tror de att detta slutligen kommer att lösa konflikten?

Tror de att den palestinska terrorn och annat otyg från det hållet plötsligt skulle upphöra bara för att EU (vem/vilka är EU egentligen och i ännu högre grad - vilka tror de att de är?) kände för att ge israelerna en näsbränna.

Tror de att Erekat spontant kommer att utbrista i Friggebo-sången?
Dessutom är detta helt i strid med Oslo-avtalet som EU både signerade och bevittnade.
Det avtalet säger bl.a. att ingen har rätt att föregripa förhandlingar mellan parterna genom ensidiga åtgärder på marknivå.
Att fastställa nya gränser borde väl ligga direkt på marknivå.
Ashton, läs på!

Jag såg några rader i ett mail som faktiskt retade fantasin. (Tack Steven Plaut.)

Det talas ju så mycket om "gränsen" från 1967 och under det året hände det ganska mycket i de här trakterna.

Bl.a. fördes ett snabbkrig som förändrade kartan ganska rejält.

När det kriget väl var slut den 11 juni satt Israel plötsligt med en faslig massa nygammalt land – Västbanken, Gaza, Golan och så naturligtvis hela sin huvudstad - Jerusalem.

Så varför inte börja fredsdiskussionerna utifrån gränserna från 11 juni 1967 (vissa gränsjusteringar kan möjligen diskuteras...), inte med stilleståndslinjerna från 1949 som aldrig varit någon gräns, aldrig var avsedd att vara en gräns och som aldrig kommer att bli en gräns.

Allt prat om denna gröna stilleståndslinje är bara ett sätt att närma sej axiomet vi pratade om för en stund sedan – att Israel genom någon underlig metamorfos skulle bli bättre och bättre i samma takt som det blir mindre och mindre.

Som grädde på moset meddelades igår kväll att principerna (hemliga) för att starta förhandlingar med palestinierna är klara och att de ska sparka igång nästa vecka i Washington.

Varför dyker obehagskänslorna upp som ett brev på posten så snart jag hör talas om 'the peace process' och 'fredsförhandlingar'?

Fred är ju något otroligt åtråvärt som vi ju alla längtar förtvivlat efter.

Jo för att alla tidigare gånger palestinierna börjat förhandla och sedan sprungit hem när det börjat brännas så har slutresultatet varit att israelerna förlorat grovt medan palestinierna flyttat fram sina positioner.

Detta skeende har på något sätt legat inbyggt i processen men skulle resultatet mot förmodan bli annorlunda den här gången så har de naturligtvis min välsignelse.

Nu skulle man förstås knyta samman dessa två händelser på ett tjusigt sätt – för det finns ett samband – men eftersom timmen är sen överlåter jag den rebusen åt dej.
Allt är inte gratis här i världen.

Läs även andra bloggares åsikter om Ashton, Kerry, israeler, palestinier, EU, Birgit Friggebo, gröna linjen, ...

Inalienable - ett inalienabelt ord

Inalienable betyder en rätt eller rättighet som inte kan säljas, inte ges bort, inte överföras och som heller inte kan slängas i papperskorgen.

Den sista varianten är mitt tillägg efter att jag slagit upp ordet.

Detta ord förekommer alltid när det är något palestinierna är ute efter så jag blev nyfiken.

Palestinierna själva använder ordet tillsammans med de individer och stater som anser det vara deras moraliska plikt att hålla med.

Inalienable är ett starkt ord som inte används hur och när som helst och jag förutsatte att grunden för att använda det just när det gäller palestinierna och deras krav var välgrundad...

Sedan började jag fundera.

Vem eller vilka har bestämt att just det ordet ska användas när palestinierna lägger ytterligare saker och företeelser till sin kravlista?

Är det deras inalienabla (ursäkta försvenskningen) rätt att skapa en palestinsk stat med fullt utarbetade apartheidlagar?

Är det deras inalienabla rätt att kräva att en icke-gräns betraktas som en gräns?

Är det deras inalienabla rätt att hylla judemördare men förskjuta homosexuella?

Är det deras inalienabla rätt att få (inte bygga) en stat på land som aldrig varit deras och få en huvudstad som heller aldrig varit deras?

Har inte kurderna några inalienabla rättigheter?

Tibetanerna?

Ni får gärna göra listan längre för aspiranter saknas inte.

Det känns lite farligt att spekulera i dessa grumliga vatten men jag undrar varför folk och länder är så rädda för palestinierna?

De är i världssamfundets ögon oförmögna att göra någonting fel och känns det tveksamt någon gång så finns ju alltid Israel i närheten som trofast syndabock.

Fråga EU och Ashton.

Om man nu upplever att tiden är inne att skapa lite nya stater så borde man väl göra det med lite historia i ryggmärgen och inte bara gå dem till mötes som skriker högst.

Kurderna t.ex. har varit ett folk oerhört mycket längre än palestinierna som bara har några decennier på nacken.

Varför finns det inget UNRWA för kurderna och inga solidaritetsdagar med kurderna i FN?

Varför får palestinierna detta grymt stora finansiella understöd medan kurderna själva får släpa ihop till brödfödan så gott de kan – eller inte kan.

Varför är människor mer rädda för palestiniernas morranden än för kurdernas?

De anser ju dessutom att det är din och min förb...... skyldighet att underhålla dem.

Är det skyddspengar vi betalar ut till palestinierna?

Hur var det nu igen med palestiniernas påstådda rättigheter till både stat och huvudstad?

Jag tror inte folk är riktigt medvetna om vad de talar om när de hävdar dessa rättigheter för orkar de tänka ett steg upp finner de att det inte finns några som helst historiska grunder för dessa idéer.

Det är i stället den berömda droppen som urholkat stenen för vad som för inte så länge sedan lät som en absurd utopi är nu var mans egendom – att palestinierna har rätt till både stat och huvudstad på områden de för en stund sedan ansågs attraktiva att flytta till.

OK, vi utgår ett tag från att de verkligen äger dessa rättigheter och att de får både stat och huvudstad.

Sedan då?

Har någon tänkt på vad som förmodligen kommer att hända i efterförloppet?

Någon som överhuvudtaget bryr sej?

En sak som inte kommer att hända är att det blir två fria stater som lever i fred med varandra.

En sak som förmodligen kommer att hända är att Hamas tar över hela ruljansen och då kan ni ganska enkelt räkna ut vad fredsöverenskommelsen kommer att vara värd.

Hur som helst så kommer palestinierna att avsevärt flytta fram sina positioner och gnaga sej in bit för bit i det allt mer krympande Israel medan EU och Ashton ler i mjugg.

Flygplatsen blir livsfarlig och att åka från norr till söder kommer att vara som att tränga sej igenom ett nålsöga med bomber och granater vinande runt öronen. 

(Jag syftar på Israels smalaste del i höjd med Netanya där det finns berg lämpliga för avskjutningsramper på bekvämt avstånd).

Ingen kommer naturligtvis att säga ett knyst för palestinierna är nu herrar i eget hus och irriterar Israel alldeles utmärkt på egen hand - i större eller mindre skala, allt efter tycke och smak.

Vad jag menar är att inget kommer att bli som de flesta tror eftersom de ignorerar vad palestinierna säger på arabiska men också vad deras korta historia lär oss.

Någon tyckte att palestinierna skulle ha inalienabla rättigheter men glömde i hastigheten att med det följer inalienabla skyldigheter.

Skyldighet att i diverse sammanhang uppträda aningens mer civiliserat än de gör idag.

Att göra som strutsen - att i uppfostrarrollen låtsas som om Israel inte finns - är absolut inte civiliserat.

Frihet, jämlikhet och broderskap var viktiga ord i Frankrike en gång, mycket viktigare än det hysteriska ordet inalienable.

Om orden frihet, jämlikhet och broderskap en dag kommer att bli gångbara i Mellanöstern så kommer hela den inalienabla sörjan att bli än mer verklighetsfrämmande än den är idag.

Nej förresten, det ordet kommer att totalt sakna betydelse eftersom frihet, jämlikhet och broderskap automatiskt krossar alla självpåtagna, framforcerade och inalienabla krav.

Läs även andra bloggares åsikter om palestinierna, EU, Ashton, Israel, kurderna, Hamas, Frankrike, Mellanöstern, ...

Ashton i askan av förhandlingarna

Baronessan Cathrine Ashton må tycka att Irans chefsförhandlare Saeed Jalili är en tjusig karl men något inflytande över honom har hon inte.
Inte första gången de träffades och inte heller idag.

Ursäkta, men vem har satt det fruntimret på det jobbet?
Om hon ska vara EUs ansikte utåt må Gud bevara EU.

Nu har hon i alla fall sagt något som alla andra vetat sedan hedenhös... att förhandlingarna om Irans kärnkraftsprogram har misslyckats.
Under tiden Ashton suttit och pratat - och hon har pratat under många år - så har Irans kärnkraftsprogram gjort stora framsteg.
Iranierna känner sej numera så säkra i sadeln att de nobbar Ashton rakt upp och ned.

Hur är det nu talesättet går?
Någonting om att säkraste sättet att visa att någon inte är vid sina sinnens fulla bruk är om personen ifråga upprepar en identisk handling gång på gång och hela tiden förväntar sej olika resultat.
- Kanske hade den som myntade det begreppet Ashton i tankarna?

Jag kan visst förstå att man vill vända och vrida på varje sten innan man ger spelet förlorat, speciellt med tanke på dess allvarliga karaktär.
Det finns dock ett stort MEN.
Vill man dra fördelar av någon så bör man lära sej så mycket som möjligt om sitt tilltänkta 'offer' för att kunna närma sej honom på ett för en själv fördelaktigt sätt.
Det kanske låter cyniskt men i så fall är all business cynisk.

Om du sitter i förhandlingar med japaner så kan det hända att deras chefsförhandlare plötsligt tar en liten lur.
Detta ska du inte se som ett etikettsbrott utan som något helt naturligt.
Det betyder bara att han har delegerat förhandlingarna till sin närmaste man.

Om du förhandlar med indier så var beredd på att inga beslut fattas på en kafferast och börjar de använda uttryck som "jag ska försöka" eller "möjligen" så kan du vara säker på ett avslag.
Du bör heller aldrig nudda vid någon med din fot som anses oren vilket kan sänka förhandlingarna innan du hunnit blinka.

Om du vill förhandla med iranier så kanske du funderar på att smörja lädret genom att först ge en gåva men då bör du samtidigt beklaga att gåvan är så ynklig och otillräcklig.
Förmodligen ingår en och annan businesslunch och då förväntas man äta enbart med högra handen.
När man blir bjuden att ta en andra gång av maten så bör man först avböja ett par gånger och ge värden tillfälle att truga.
Först tredje gången kan man äntligen acceptera.

Kanske glömde Ashton att uttrycka sin sorg över gåvans obetydlighet och strax var den åtrådda gåvoeffekten borta. 
Kanske åt Ashton med kniv och gaffel och spolade effektivt alla möjligheter till uppgörelse.

Kanske tog Ashton för sej redan vid första erbjudandet om påfyllning och sjönk som en sten i iraniernas ögon.

Kanske uttalade Ashton “Salaam 'Alaykum” med cockney-dialekt eller kanske vippade hon med lilla foten så Jalili kunde se hennes skosula vilket han i så fall uppfattade som en grov förolämpning.

Vi känner naturligtvis inte till i vilka fallgropar Ashton fallit men hon lär inte stå högt i kurs i Teheran idag.
Hennes klantigheter kommer kanske att kosta Mellanöstern både fred och frihet som hon då naturligtvis kommer att beskylla Israel för.
Israelerna är ju fräcka nog att t.ex. anse att deras huvudstad är deras huvudstad(!)

För iranierna har förhandlingarna varit ett lite kul tidsfördriv, ungefär som att gå runt och pruta i bazarerna, men jag tror inte Ashton ens kan stava till det ordet och ännu mindre vara en medspelare i detta sofistikerade kulturella mönster.

Allt är naturligtvis inte Ashtons fel för iranierna har aldrig övervägt några eftergifter men möjligheten finns att med en något mera både ståndaktig och insiktsfull person vid EU-rodret så hade iranierna kanske åtminstone börjat svettas.
Som det nu är låter de sej inte störas av något eller någon och snart har de nått det enda mål som varit viktigt för dem det senaste decenniet - att bli en stat med alldeles egna kärnvapen att leka med.

Läs även andra bloggares åsikter om Cathrine Ashton, Saeed Jalili, Iran, EU, ...

Blåmärken och PR

Jag har aldrig riktigt förstått det där att om någon får ett blåmärke när de är ute och demonstrerar så klagar man.
”Ack detta krig i Syrien som har spräckt våra planer gång på gång.

Jag vet att det är en mänsklig rättighet att demonstrera men det är knappast någon universell skyldighet.

Har man valt att ge sej ut i demonstrationens hetta så får man väl ta situationen som den kommer – man är ju där eftersom man själv valt att vara just där.

’Som man bäddar får man ligga’ sade de gamle.
De enda jag tycker synd om är poliserna för där handlar det ju om arbetsskador.

Obama är på ingång och eftersom palestinierna tycker att deras andel av svarta rubriker varit alltför gles på senare tid så har de vässat knivarna.

Bildligt talat naturligtvis – vad trodde ni?

Inte mycket bättre är det i Egypten där det famösa Tahrir-torget drar CNN med tillhörande folkmassor till sej så snart något inte passar.

Israelerna ja, inte ens av dem har vi kunnat dra några PR-poäng sedan vi duperade FN .”

Så har förmodligen snacket gått i de palestinska korridorerna på senare tid och när nu självaste Obama ska komma så måste de ju ha något att visa upp, något som via honom kommer att ge dem världens odelade sympati samtidigt som syndabocken Israel får ännu en fy-stämpel i baken.

Världens sympati och medföljande antipati mot Israel är palestiniernas eviga livsluft, långt viktigare än medelpalestinierns väl och ve – men det visste ni ju redan.

Nu är goda råd dyra men eftersom det är ont om både tid och fräscha infallsvinklar så dammar de av en gammal käpphäst – fångarna.

De som får sin löning på fredag via EU och Gunilla Carlsson.

Småtjyvar och banditer göre sej inte besvär, endast de som avlivat israeler får del av denna bonus.

Alltså började en del fångar matvägra vilket naturligtvis står dem fritt och parallellt med detta utgick ett påbud till palestinier av rätt ålder och kön att ge sej ut och ställa till största möjliga oreda – vilket också skett.

Under torsdagen och fredagen har dessa yrkesdemonstranter från när och fjärran kastat stenblock, rullat iväg brinnande däck och kastat Molotov-cocktails omkring sej.

Hela Västbanken pyrde, allt enligt order.

Idag har några av de matvägrande fångarna flyttats till sjukhus för de mådde inte sådär rysligt bra...

Vore det inte enklare om de klämt ner en ostsmörgås tillsammans med ett rejält glas 3% mjölk - men när jag tänker efter så var de förmodligen bara ute efter lite miljöombyte.

Detta kommer antagligen att fortsätta tills Obama består Israel med den äran och då tvingas han förmodligen att säga usch och fy till israelerna medan palestinierna ler i mjugg.

Allt enligt politiska spelregler på hög nivå.

Om det allra mest underbara skulle hända att någon av matvägrarna dör skulle det bli full pott men även lite blåmärken har en förmåga att ge PR-poäng.

PR-poäng den palestinska själen så hett åtrår.

Kom igen nu då, stenblocken väntar...

Läs även andra bloggares åsikter om palestinierna, Obama, Syrien, Egypten, Tahrir-torget, Israel, FN, EU, Gunilla Carlsson, Västbanken, ...

Grek eller palestinier - vad väljer du?

Båda har sol och skön semestervärme större delan av året men båda har tyvärr också ekonomiska problem att brottas med.
Ekonomiska problem är ju inget de är ensamma om här i välden men deras problem är gigantiska.
Helt ofattbart gigantiska.

Bilden: Att titta på brödet har aldrig gjort någon mätt.

Om du nu var tvungen att välja; i vems kläder skulle du vilja vara?
I grekernas eller i palestiniernas?
För att göra valet mindre traumatiskt så låter jag dej göra enbart ett symboliskt val och låta grekerna och palestinierna (hmmm...) själva ta hand om svångremmarna.

Hey, stopp där.
Existerar det några svångremmar i Grekland och bland palestinierna?
Ja och nej.

I Grekland är svångremmen synnerligen påtaglig och faktiskt ganska grym.
Folket tvingas vända på slantarna som aldrig förr och inte ser de något slut på eländet heller.
Mindre lön och högre priser tillsammans med ännu högre skatter.
EU kräver dessutom att svångremmen dras åt allt hårdare för att på så sätt sona de grekiska ledarnas oprofessionella handhavande av rikets finanser.
Ledarnas inkompetens ska nu betalas med det grekiska folkets blod, svett och tårar. 

I de palestinska områdena är det också kärvt.
Många fredagar är fredagar utan lönekuvert.
Möjligen står de brödlösa men inte rådlösa.
De vet av erfarenhet precis vad de ska göra.

De går hem, fattar pennan och skriver ett av sina nu ganska frekventa brev till sköna Lady Ashton och beklagar sej över att israelerna åter igen hindrat dem från att få ut sin rättmätiga lön.
En väl fungerande syndabock ska man vårda så den kan utnyttjas i många många år.

Man skriver alltså till Ashton att pengarna hon nyss skickat tyvärr tagit slut och ber om påfyllning.
Mer behöver inte sägas för Ashton är strax med på noterna och sammankallar en s.k. givarkonferens där hon med blödande hjärta ber folk ge ännu mer pengar till palestinierna.
 - Hur många givarkonferenser har den damen hunnit avverka genom åren? 

Förresten, har ni någonsin hört talas om några givarkonferenser till förmån för grekerna? 

Sverige som inte vill helt försvinna ut i kulissen hojtar till och meddelar att de också vill ge, ge mer, ge ännu mer.
Regeringen, SIDA och allt vad NGO's heter trängs för att ligga i täten av den internationella givarligan.
Frågan är varför?
Verkligen - jag undrar varför, av den enkla anledningen att jag inte tror att enda orsaken är genuin människokärlek.
Det är sunt och riktigt att vara generös men inte att vara blint generös.
Hörde jag någon viska orden 'naiva dumskallar'?

Visst lär pengarna behövas när det palestinska ledargarnityret varje månad betalar 'lön' till sina säkerhetsfångar - de som mördat och lämlästat israeler.
Utbetalningarna per månad i maj 2011 var 17.6 miljoner shekel som du i runt tal får dubbla för att få fram motsvarande värde i svenska kronor.
Varför kommer jag att tänka på ordet 'bonus' - något du får efter väl förrättat värv.
Hamas, Fatah och Islamic Jihad-fångar får i sann socialdemokratisk anda samma lön, samma bonus.

Ryktet har sedan gått att finansminister Fayyad tredubblade dessa summor under förra året.
Ni kan läsa själva i Times of Israel.

Tro sedan inte att en simpel biltjuv får någon del av kakan, nej bara fångar med extra krut i blir upphöjda till de ärorika positioner som ger dem rätt till lön från Abbas.

'Lön för Mord'. (Kunde vara titeln på en absurd deckare...)
I mer civiliserade sammanhang tillämpas 'Straff för Mord'. 

För dessa nätta summor hade de annars lätt kunnat försörja en och annan lärare men den mest anmärkningsvärda lärdomen detta ger är vad palestinierna anser vara viktigt och vad som uppenbarligen är mindre viktigt.
Att utbilda sina barn är således betydligt mindre viktigt än att genom Ashtons miljoner uppmuntra till fortsatta mordorgier.

Grekerna står i hela världens skamvrå och får ta de gruvliga konsekvenserna av sina ledares lättsinne medan palestinierna går hem, kokar en kopp kaffe och skriver till Ashton.

Hon har aldrig gjort dem besvikna och kommer inte att göra det när nästa tiggarbrev anländer heller.

Inte heller Sveriges egen lilla Ashton, biståndsminister Gunilla Carlsson.

Alltid redo!

Läs även andra bloggares åsikter om Abbas, EU, givarkonferens, grek, Gunilla Carlsson, Lady Ashton, palestinier, SIDA, svångremmar, ...

Palestinska barns blod i stället för gödselstack

"Our children are our honor and glory,
they were created to be fertilizer for the land of Palestine,
and for our pure land to be saturated with their blood"

"How beautiful you are, my country
The love in my heart for you is great
You have brought up and educated
generation after generation,
You waited patiently and discovered your heroic children
Oh, my pure land, I shall saturate you with my blood
I shall live and die upon your green ground
Your ground satiates us, your goodness satisfies us
I shall redeem you with my life, oh my land
Your embrace warms us
Your ground satiates us, your goodness satisfies us
I shall redeem you with my life, oh my land
Your embrace warms us"

Klicka på länkarna här ovanför för att få mera inblick i en värld som tack och lov fortfarande är främmande för de flesta.

Efter dessa uppmuntrande ord kommer mina lite mer snirkliga tankegångar.

Att gödsla jorden med sitt blod.
Att uppmana barn, sina egna barn, att gödsla jorden med sitt blod.
Att sitta och lyssna till sånger med detta innehåll roar sej den palestinska intelligentian med – att lyssna till hur de redan hjärntvättade barnen förbreder sin förväntade blodiga hädanfärd.
Deras uppgift är att gödsla jorden med sitt blod.

Nej det hjälper inte att bli upprörd, inte ens att bli arg.
Premiärminister Salam Fayyad och andra ministrar satt och applåderade detta framträdande och tyckte det hela var så fint så fint.
De log och nickade för att sedan klappa de små snart livlösa kropparna på huvudet.

Är sådant OK?
Förmodligen eftersom de fortsätter att inhösta ogripbart stora penningsummor från bl.a. EU med Sverige som spjutspets.
Hur många miljoner var det bara i senaste vändan?
Hur många miljarder de senaste tio åren?
(Fyll gärna i någon – jag är inte så bra på siffror.)

”Ja men vi vet ju alla hur Hamas är... ” säger du kanske.
Nej min vän, det var inte Hamas den här gången, det var det ’moderata’ Fatah med sina ledare som lyste av tillfredsställelse.

Fatah är ju som bekant en systerorganisation till det svenska socialdemokratiska partiet och jag undrar stillsamt om SAP också lyser av tillfredsställelse över förvandlingen av små barnakroppar till blodigt gödsel.
Jag antar det eftersom ingen protesterade.
I andra sammanhang är sossarna bland de första att protestera – om existentiella saker som hus och annat, ni vet.

Att gödsla jorden med sina barns blod – tycker ni jag är tjatig?
Bra.
Det var just avsikten.

I Sverige och i resten av baronessan Ashtons Europa verkar det behövas mer än lite rejält gammaldags tjat för att få folk att förstå vilka de gett sej i lag med.
Om ingen säger något så drar naturligtvis palestinierna de alldeles riktiga slutsatserna; att vad de håller på med är både rätt och riktigt – och fortsätter.
Alla som tiger still uppmanar dem att fortsätta på den inslagna vägen.

Jag vet att det är som att slå under bältet om någon dristar sej till att ha synpunkter på en palestiniers beteende.
Har de fribrev så har de och under tidens gång har de blivit allt skickligare på att utnyttja detta – så skickliga att de numera inte skyr någonting, inte ens att producera barn i avsikt att använda deras blod som gödsel.

Observera att det inte är jag som påstår detta - de säger det själva i ack så tydliga ordalag.

Tystnaden fortsätter att vara bedövande allt medan de palestinska barnen fortbildas i att ta sin framtid i sina egna händer.
”Gud vad häftigt det ska bli att bli martyr! Massor av fina klänningar och dataspel och glass hela långa dagen.”

Läser just nu om en buss-crash i Jerusalem som tog 6 eller fler arabiska barns liv.
Abbas utlyste tre sorgedagar efter dessa oskyldiga barns död.

Notera skillnaden – när barn dör i en trafikolycka sörjer Abbas men om de inspireras av sina ledare att låta sitt blod bli gödsel för en törstig jord då ler han.

Fy vale – på ren bonn-svenska från norra Hälsingland.

Läs även andra bloggares åsikter om Palestinier, Fayyad, Abbas, EU, Ashton, Sverige, Fatah, SAP, ...

Prioriteringar

Jag undrar många gånger över folks prioriteringar.
Man orkade spilla galla över hur USA röstade i FN om några hus allt medan större delen av arabvärlden brinner.
Sveriges utrikesminister, Carl Bildt, hör till dem vars prioriteringar ofta är synnerligen verklighetsfrämmande - så också i det här fallet.

I Libyen bör det ansvariga ledarskiktet ha gjort sitt med några hundra mördade demonstranter i bagaget.
Det var inte terrorister som fyllde gator och torg utan vanliga människor som lämnade sin rädsla för makten hemma och krävde ett bättre liv.
Alltför många av dem finns inte längre.

Vad tänkte Libyens makthavare med Gadhafi i spetsen på när de lät helikoptrar och fighter jets skjuta ner människorna på gatorna?
Åtminstone är detta vad obekräftade ögonvittnesrapporter berättar.
Som jag sa – det bör ha gjort sitt.

Nu tillbaka till husen och Carl Bildt.
Bildt som trots sin barnablå blick varit centralt placerad i politiken under många år har tyvärr allt färre fullträffar i sina uttalanden.
När Olmert ganska regelbundet och under lång tid förhandlade med Abbas var Bildt utrikesminister i Svea Rike.

Trots detta kan jag inte påminna mej att han någonsin klassade dessa förhandlingar som både snuskiga och omoraliska eftersom israelerna samtidigt byggde de hus omständigheterna krävde.
Inte heller anklagade han Abbas för att gång efter annan ta sej till förhandlingsbordet utan att samtidigt kräva ett absolut byggstopp.

Idag är det annan låt i skällan.
Fördömanden förstärks av en ganska otrevlig besservisser-attityd som enbart upprepar, sprider och förstärker palestiniernas senaste käpphäst.
Palestinierna kräver nu plötsligt byggstopp och eftersom Bildt gärna fungerar som deras megafon så kräver han också byggstopp.

Det skulle vara roligt att höra Bildts egen förklaring till varför han inte krävde byggstopp under Olmerts förhandlingar men nu ganska ilsket kräver byggstopp av Netanyahu?
Naturligtvis är det megafon-fenomenet som spökar men att sticka emellan med lite konsekvens och logik hade inte skadat.

Tänk om han hade haft lite stake och sagt till sina utrikesministerkolleger i EU att – ”nu har det här faktiskt sprungit iväg lite väl långt”.
”Om vi gör oss besväret att tänka till så både ser vi och hör att israelerna varit redo att duka förhandlingsbordet sedan första dagen den nuvarande regering tillträdde men under tiden har vi sett hur palestinierna plockar fram den ena ursäkten mera långsökt än den andra för att undvika detta bord.
De söker smutsiga genvägar som visat sej vara typiska senvägar.
Vi har försökt hjälpa dem eftersom Israel av någon anledning betraktas som den starkare parten men idag ser vi klart att vi blivit utsatta för inget mindre än en palestinsk PR-kupp.
De har spelat upp snyftvalsen och vi har bidragit med vårt gråtande.
Shame on us!”

En sådan tillnyktring hade gjort Bildt odödlig och dessutom bidragit till konfliktens lösning på ett oöverträffat sätt.

Slut på drömmarna.
Det dagliga hackandet på Israel fortsätter enligt väl uppkörda hjulspår, palestinierna gräver fram nya fräscha svepskäl för att inte förhandla och allt är precis som vanligt.
Bildt hade kunnat bidraga till freden men han ägnar hellre sitt liv åt att hata hus.
Hans prioriteringar är gravt felprioriterade.

Mellanöstern brinner och smarta killar är alltid användbara men det krävs att de har lagt sina prioriteringar rätt.

Läs även andra bloggares åsikter om USA, FN, Carl Bildt, Libyen, Gadhafi, Olmert, Abbas, palestinier, Netanyahu, EU, Israel, Mellanöstern, ...

Om att peta i Mellanöstern

Jag är alltid förvånad – fast det borde jag förmodligen inte vara – över hur mysigt det verkar vara att bestämma över andra.
Eftersom livet är ganska knepigt borde var och en ha nog med att bestämma över sej själv.

Israelerna hatar att behöva moderera palestiniernas liv men de har å andra sidan tvingats lära sej vilka resultat eftergifter och annan urskuldningspolitik ger.
Palestinierna förnekar det judisk folkets rätt till sitt land, sin stat och sin existens medan Hamas med frustande spänning inväntar rätta tillfället att förgöra den.

Stora och mäktiga men ganska handfallna organisationer älskar att peta i Mellanöstern.
De älskar att göra uttalanden som vilket barn som helst inser är helt uppåt väggarna.
Signifikant nog är det dessa organisationer som alla israelrefuseniks refererar till som de renaste, klaraste och mest pålitliga sanningssägare.
Känner ni igen ramsan om FN, EU och Kvartetten för att inte tala om inhemska organisationer med utländsk försörjning som t.ex. Peace Now m.fl.
Hoppsan, nu glömde jag visst alla dessa ’människorättsorganisationer’, religiösa och mindre religiösa, som har funnit den perfekta rökridån för att driva sina ursinniga attacker mot lilleputtstaten Israel.
De är uppenbarligen smittade av den allvarligaste formen av palestinianism och sprider nu sina virus på vingar av förvriden humanism.

Alla dessa älskar att peta i Mellanöstern och speciellt älskar de att peta i Israel.
Favoritpetandet alla kategorier gäller alltid Israel.
De har alla svar och alla lösningar om nu bara Israel...
När Israel med sin långa och tunga erfarenhet av blåögd eftergiftspolitik inte samtycker, då börjar petandet på allvar.
Man rotar runt och gräver sej in, man bökar och påtar, man hotar och gillrar morotsfällor allt i avsikt att tvinga på Israel sina egna trossatser vars kvaliteter oftast inte är värda ens en plats på dagordningen.
Israel och israeler jämställs med hin håle och hans mostrar för inte kan väl detta överlägsna etablissemang finna sej i att lilleputtstaten Israel inte lyder order.
Som sagt, alla gillar att peta i Mellanöstern.

Varför är just Mellanöstern så intressant för kreti och pleti att projektera sina inre böjelser på?
Varför drar Israel till sej detta intresse för sin ’person’?
En del av förklaringen tror jag är ren och skär avundsjuka.
Att de inte skäms de där oförskämda judarna som bara efter några decennier törs klara sej helt på egen hand. (Den hågne kan gärna göra en jämförelse med palestiniernas förmåga(?) att klara sej själva.)
Till och med ’bidragen’ från USA har blivit en belastning.
Dessutom vill de bestämma över sej själva som vilken annan nation som helst – vilka egensinniga och otacksamma typer.
Här måste vi in och peta.

En dam med naturlig fallenhet för att peta i Mellanöstern är baronessan Ashton, EU’s taleskvinna i utrikesfrågor med rätt att peta.
Och petar det gör hon med avundsvärd frenesi dock helt utan stil och finess.
Baronessor - borde de inte vara bra på stil och finess?
Om ni känner för att underhållas av plattityder så lyssna till Ashton och ni kommer att få era drömmar uppfyllda.

Vi har ju faktiskt en både välborstad och oborstad person på närmre håll som också gillar att peta runt i Mellanöstern.
Carl Bildt torgför alltid sina synpunkter med knastertorr elegans som tyvärr överskuggar det faktum att han glömt att ta reda på hur det faktiskt förhåller sej.
Han gjorde ett blixtbesök till Gaza och när fotograferna arrangerat bilden så att ett bombskadat hus fyllde hela bakgrunden uttalade han sej och sa att detta hade Israel gjort på pin kiv.
Ungefär.
Ren nöjeslystnad alltså.
Industribyar sprängdes medvetet, sa Bildt, utan att darra på manchetten.
Det var han tvärsöker på, lilla Sveriges utrikesminister.
Att möjligheten fanns att dessa industribyar inte fungerade enbart som industribyar fanns inte i Bildts sinnevärld.
Inte heller att dessa aktioner föregåtts av ett grymt och långvarigt Hamaskrig mot staten Israels medborgare.

Hans frotteringar med den svenska och internationella Hamassympatisörseliten i det vilseförda projektet Ship to Gaza ska vi den här gången förbigå med tystnad.

Obama då, överpetaren av guds nåde?
Jag nästan skäms för att ta upp den tråden.
Förhoppningarna låg väl redan från början under strecket men den bottennotering han nu innehar efter sina olika petningskatastrofer i Mellanöstern är ganska dramatisk.
Dramatisk och ödesdiger.
Att peta i Mellanöstern utan att förstå mekanismerna kan inte bli annat än ödesdigert och där sitter vi nu mitt i denna ödesdigra soppa.

De som drivs av detta oemotståndliga begär att bestämma över andra och peta i andras inre angelägenheter borde först lära känna materialet de ämnar peta i och därefter noga studera följderna av sitt planerade petande.
Dessutom borde man djuploda sina egna bevekelsegrunder innan man börjar peka, helst också klippa naglarna och inte glömma handcremen.

Om man inte vill göra ont värre vore det allra klokast att peta i någonting helt annat – kanske sätta sin potatis eller plantera en tulpanlök.
Det kräver sin man att medge att man är klokare idag än vad man var igår.

Vem vet, detta är kanske förklaringet till att det är så ont om Män i avgörande positioner.

Läs även andra bloggares åsikter om Israel, palestinier, Hamas, Mellanöstern, FN, EU, Kvartetten, Peace Now, människorättsorganisationer, Ashton, Bildt, Gaza, Obama, ...

Abbas sista-minuten-resa

När Israel pressades att ställa in byggverksamheten för judar på Västbanken (araberna kunde i sann apartheid-anda fortsätta att lägga sten på sten) – då hette det att orsaken var att ge Abbas det magiska budskap han behövde för att sätta igång att förhandla vilket han sade sej (hmmm...)vara intresserad av.
Byggstoppet för judar trädde i kraft och vad hände?
Ingenting.
Absolut ingenting.

Alltså en grav felkalkyl från första början parad med kunskapsbrister som närmsta Wikipedia-artikel hade kunnat avhjälpa.
Fel från början.

Palestinierna fick dock en oväntad present från ovan – en tjusig diplomatisk seger över Israel.
Nu skulle de bara vila på lagrarna.
Länge, länge.

Mystiskt tänkte den oskyldige, varför sparkar palestinierna inte igång att förhandla nu när de fått som de velat?
Varför trängdes de inte redan kring förhandlingsbordet?
Naturligtvis var situationen inte lika solklar i verkligheten som för vår oskyldige vän och månaderna rullade på.
Snart hade ett halvår förflutit och ännu inga förhandlingar i sikte.
Abbas inväntade sin sista-minuten-resa.

Han var massivt tjurskallig och lika massivt ologisk men vad gjorde det när han hade en kumpan i Vita Huset.
Tillsammans planerade Abbas och Obama hur de skulle gripa sej an Israel och Netanyahu och fann att bästa tidpunkt för aktivitet var några veckor innan byggstoppet var över.
Sagt och gjort, Obama inbjöd parterna till Vita Huset och överlämnade var sin penna och anteckningsblock och sa – sätt igång och förhandla.

Ovanstående stycke är inte försett med varken länk eller annan hänvisning eftersom det är vilda fantasier från min sida men ett inte desto mindre troligt scenarie.
Dessa båda herrar skulle genom förenade ansträngningar få Netanyahu att förlänga byggstoppet rakt av men så blev nu inte fallet.

Abbas hade satsat på en sista-minuten-resa med femstjärnig hotellkomfort.
Som vanligt ville han få allt utan att själv behöva betala någonting.

Vad händer nu?
Jo helt enligt planerna så är det Israel som ensamt pressas att förlänga byggstoppet för vem skulle i sin vildaste fantasi komma på något så otroligt som att be Abbas att för en stund glömma sin besatthet av hus och fortsätta förhandla i en någorlunda pragmatisk anda.
Cathrine Ashton, EU’s utrikes... nån’ting, kräver slentrianmässigt (vad kan man annars förvänta sej av EU?) att Israel MÅSTE förlänga byggstoppet ”för att ge freden en chans”.
Måste... (who is this lady and where did she come from???)
“Ge freden en chans” – banaliteternas banalitet.

Naturligtvis finns det inte i hennes sinnevärld att hon skulle kunna be Abbas (hon behöver inte använda ordet ’måste’ även om det skulle ge en viss balans åt stollerierna) att fortsätta förhandla som om ingenting hade hänt – för ingenting har ju hänt, bara en återgång till vad som var normalt före denna helt meningslösa paus i byggandet.
Hennes attityd säger mer än ord, den berättar med iskall övertydlighet hur hon och hennes EU anser att slipstenen ska dras.
Att hon borde dra den i motsatt riktning i ett helt annat sammanhang är förvisso en annan historia.

Abbas bad Obama om ett byggstopp som han strax omvandlade till axiom.
Inga fredssamtal utan ett byggstopp för hus för judar.
Eftersom detta var rent trams så blev det som det blev.
Abbas gick i ide i stället för att förhandla och vaknade upp lagom till sin sista-minuten-resa.
När några få dagar återstår av byggstoppet sparkar Abbas och Obama igång cirkusen ”Pressa Israel” och Ashton eldar på.

Att vänta med bokningen till sista minuten innebär risker men de riskerna tar Abbas med jämnmod.
Han vet att om det blåser lite extra kan han alltid ringa Obama om vilken man kan fråga samma sak som angående Cathrine Ashton – vem är den karlen egentligen och var kommer han ifrån?
Detta får vi dock lägga åt sidan ikväll eftersom Abbas högljutt klagar på komforten på sin sista-minuten-resa.
Sängen är för mjuk och tvålen luktar målarfärg men det värsta av allt är utsikten – han ser bara den israeliska försvarsarmén, i stället för solstolar ser han IDF.

Vad som irriterar honom allra mest är att han vet att utan deras kontinuerliga beskydd vore han varken president eller överhuvudtaget någonting.
Nästa fråga måste bli om han, med eller utan IDF’s beskydd, egentligen alls är president och i så fall i vilket land?
Därom tvista de lärde så tills de enats säger jag bara - så det kan bli...

Läs även andra bloggares åsikter om Israel, Västbanken, Abbas, Obama, byggstopp, palestinier, Netanyahu, Ashton, EU, IDF, ...

Hallå Carl Bildt

Hallå Carl Bildt, var håller du hus?
Jag har saknat din lite torra och gnetiga röst men ändå – jag har saknat den.
Mellanöstern du vet..., det hände ju något där igår och vi är vana vid att du då med självsäkert patos framför dina åsikter.

Var är du, varför är du tyst?
Israel var ju inblandat och då brukar inte vilda hästar kunna avhålla dej från att vädra dina antipatier.
Så, var finns du, Carl Bildt?

OK, det är semestertider och du vill kanske vara ledig men du har ju en viss vana att kombinera varm medelhavsluft med politiska aktiviteter.
Vi kommer väl ihåg när du tog första flyg till Turkiet för att fotograferas med Gaza-entusiasterna/Hamas-entusiasterna.
Båtfolket, du vet.
Jag hoppas värmen i Turkiet gjorde dej gott för längtan efter sol och värme är ju något vi svenskar har inbakat i våra gener.

Nu hör det ju till saken att din Turkiet-resa gick helt stick i stäv med FN’s principer men du kanske börjar bli karl för din hatt och börja gå din egen väg?
På gott och ont.

FN har nu klart och tydligt uppmanat sina medlemsländer att om de vill ytterligare göda Gazaborna så bör de lämpligen göra så via den inarbetade landvägen.
Du hyllade sjövägen vilket var en skamlig och oförlåtlig blunder.

Nu har du ytterligare ett tillfälle att gå din egen väg genom att kraftfullt fördöma gårdagens krigshandlingar från Libanon.
Låt dej inte bli alltför störd av att USA redan fördömt den oprovocerade eldgivningen.
Du har alla kort liggande framför dej, allt är klart så du behöver inte krysta fram några egna hemkokta bortförklaringar.
Bara upprepa vad libaneserna och UNIFIL själva sagt.

Libaneserna berättade med klang i stämman att visst var det de som sköt de första dödande skotten och UNIFIL deklarerade att ingen israelisk soldat – inte någon annan heller förresten – passerade gränsen mot Libanon.
På något sätt verkar libaneserna stolta över att de kunde sätta igång ett krig som sedermera av mer moderata krafter i Israel kom av sej.
För den här gången i alla fall.

Carl Bildt, det tillhör väl ditt jobb att framföra synpunkter på omvärlden och här får du en historia serverad på silverbricka.
Bara att upprepa vad libaneserna redan erkänt och fördöma deras handlande.
För detta krävs inte ens någon intellektuell broiler – som du en gång ansågs vara.

Har du redan fördömt Libanon?
Nej, jag trodde väl det.
Frågan är om det i stället hade varit israelerna som skjutit de första dödande skotten – hade du varit lika tyst då?

Ärligt talat är vi ganska trötta på ditt sätt att agera utrikesminister.
Vem som köpt dej och vad köpeskillingen var vet vi inte men det är definitivt något som stinker.
Vi vet att det snart är val och att du måste se om ditt hus men även om Alliansen vinner är vi övertygade om att Sverige, och även EU, skulle befinna sej i ett bättre läge om någon annan fick utrikesministerjobbet.

Vill du bättra på din image bör du snarast förena dej med FN och fördöma sjösmugglingen till Gaza.
Inte ens du kan väl ha något intresse av att Gazas begränsade område alltmer upptas av vapen – eller...???
Förresten – svenskarna är visst på gång igen så du kan redan nu beställa en flygbiljett till Turkiet.

När du ändå håller på att fördöma kan du lämpligen inbegripa gårdagens fatala libanesiska skjutövningar.
Endast det faktum att israelerna höll huvudet kallt räddade lugnet.
För att inte bli alltför ensidig kunde du kanske som omväxling bjuda dem på ett litet erkännande för detta om det nu inte är så att du spontant känner ett obehag över att behöva säga något positivt om Israel.

Jag ska fundera lite till om jag ska önska dej lycka till i valet - eller ej.

Läs även andra bloggares åsikter om Carl Bildt, Turkiet, Gaza, Hamas, båtfolket, FN, Libanon, UNIFIL, USA, Israel, EU, ...

SDS, D, SVD, BT,

Kasta nyckeln?

Oj, vad palestinierna älskar sin ockupation.
Visste ni det?
De älskar sin ockupation lika mycket som de älskar att hålla kvar sitt folk i flyktingläger decennium efter decennium.
Visste ni inte det heller?

Mankell-båtarna börjar bli ganska tjatiga nu och israelerna har faktiskt viktigare saker att syssla med än att tvingas äntra båt efter båt som inkräktar på Israels lagliga rättigheter.
Båtar som ger sej in i leken men inte har lust att ta konsekvenserna.

Israels utrikesministerium utarbetade därför en plan som de presenterade för EU’s utrikesbaronessa, Cathrine Ashton.
Hon visade ett välvilligt intresse för planen men hur hon tänker hantera den i fortsättningen är höljt i dunkel.

Vad gick då denna plan ut på?
Jo, kort och gott gick den ut på att för Israels del avbryta alla kontroller och kontakter med Gaza och överlåta på EU att hantera problemet enligt mallar de anser vara rätta och riktiga.

Israel ockuperar inte Gaza i egentlig mening och det vet Hamas som inte missar några tillfällen att påpeka hur de genom jihad besegrade och drev ut sionistslöddret...
Vad Israel gör idag är att skydda sej själva från Hamas och deras krigsupptrappningar genom att, i den mån de kan, hindra ytterligare införsel av vapen och annan krigsmateriel.
Detta har Israel rätt till eftersom krigstillstånd råder – går det någon dag utan att Hamas hotar Israel med utplåning?

Nåväl, utrikesministeriets plan går i korthet ut på att EU bl.a. förser Gaza med kraftstationer för elektricitet och avsaltnings/ reningsanläggningar för att tillgodose gazabornas vattenförsörjning.
Enligt numera känt mönster sa hamasledarna nej till att bli självförsörjande trots att det markant skulle främja välbefinnandet hos befolkningen.
En förändring till det bättre för dem själva är av intet värde om den på något sätt kan misstänkas gynna Israel.
Vad kallar man sådant – finns det ord för att beskriva ett sådant beteende?
Det är inte vanlig avundsjuka utan något mycket djupare – ett hat så djupt att vi har svårt att greppa det.

En rolig detalj i detta ganska avancerade spel är att om Israel till punkt och prickar tillgodosåg kraven från alla organisationer som utsett sej till jihadisternas företrädare (human rights hit och human rights dit...) och öppnade gränsen mot Gaza på vid gavel och upphörde med sina ofta fåfänga försök att stoppa vapenimporten – då, DÅ hade det som av vissa fortfarande kallas ockupation i sanning upphört och Israel kunde, utan att någon kunde säga bu, låsa sina gränser mot Gaza och kasta nyckeln i sjön.
Problemen hade fallit på någon annan men så roligt verkar ingen tycka vi ska ha – en kvarnsten om Israels hals är propagandamässigt alltför värdefull för att bara slarvas bort si-så-där.

Jag gissar att hur det än går med utrikesministeriets ”Free-Gaza-plan” så närmar vi oss en lösning i stil med ovanstående.
Därför kära gazabor, njut av ockupationen så länge ni kan för mörka moln lägrar sej vid horisonten.
Snabbare än ni tror kan den gyllene ockupationen vara över, ni blir ockupationslösa och Hamas kommer att tillsammans men Iran brutalt kasta er ur askan och in i elden.
In i en sharia-ockupation där frihet är ett både farligt, förbjudet och förskräckande begrepp.

Ovanstående funderingar baseras på en artikel av Jonathan Halevi du finner här:

http://www.globallawforum.org/ViewPublication.aspx?ArticleId=131

Läs även andra bloggares åsikter om palestinier, ockupation, Mankell-båtarna, Israel, Cathrine Ashton, Gaza, Hamas, EU, hat, sharia, ...

NSK, SDS, SDS, DN, SVD, SVD, D, GP, HD, SMP,

Jag läste en artikel...

Mellanösterndebatten surrar av frågor, anklagelser och ibland ett och annat svar.
Den här artikeln ger en gruvlig massa svar på ett bräde.

Nytt decennium har inletts och entusiasmen över världens, och mera specifikt Israels, situation är inte direkt överflödande.
Den här artikeln ger, om än inte entusiastiska så åtminstone vederhäftiga svar som kan bygga en grund för större entusiasm framöver.

Artikeln är skriven på engelska av Israels vice utrikesminister Danny Ayalon och översättningen är gjord av Ralph Haglund vars tillstånd jag fått att kopiera den från hans blogg Israel i Sverige.

Du som läser nedanstående är att gratulera eftersom du när du närmar dej slutorden har blivit en hel del klokare än du är just nu.

-------------------------------------------------------------------

Israels rättigheter i de ‘omdiskuterade’ territorierna Dec 31

Av Danny Ayalon

WSJ Online, 30 december 2009
Översättning av originalet nedan.

De senaste uttalandena från EU:s nya chef för ‘utrikes relationer’, Catherine Ashton, och hennes kritik av Israel har återigen väckt internationell uppmärksamhet till Jerusalem och bosättningarna. Tyvärr verkar det föreligga total okunnighet om Israels rätt till vad som i allmänhet kallas “ockuperade områden”, men vad som verkligen är “omtvistade territorier.”

Det beror på att marken som nu kallas Västbanken inte kan betraktas som “ockuperad” i juridisk bemärkelse, eftersom det inte hade uppnått erkänd suveränitet, självständighet före Israels erövring. I motsats till vad vissa tycks ha övertygat sig själva om, har det aldrig funnits en palestinsk stat, och ingen annan nation har någonsin etablerat Jerusalem som huvudstad trots att den varit i islamisk kontroll i hundratals år.

Namnet “Västbanken” användes första gången 1950 av jordanierna när de annekterade marken för att skilja det från resten av landet, som ligger på östra stranden av floden Jordan. Avgränsningen för detta område sattes endast ett år tidigare under vapenvila mellan Israel och Jordanien är de gjorde slut på kriget som inleddes 1948, då fem arabiska arméer invaderade den framväxande judiska staten. Det var Jordaniens krav på att 1949 års stilleståndslinje inte blev en internationellt erkänd gräns utan endast en linje som skiljer arméer. Vapenstilleståndsavtalet nämner specifikt: “Ingen bestämmelse i detta avtal skall på något sätt påverka de rättigheter, krav och ståndpunkter endera parten fattar vid en fredlig lösning av den palestinska frågan, och bestämmelserna i detta avtal dikteras enbart av militära skäl.” (Ayalons kursivering.) Denna gräns blev den berömda “gröna linjen” och kallas så därför att militärer under vapenstilleståndssamtalen använde en grön penna för att rita linjen på kartan.

Efter sexdagarskriget, när än en gång de arabiska arméerna sökte förgöra Israel och den judiska staten, erövrade Israel Västbanken och andra områden, och FN försökte att skapa en varaktig lösning på konflikten. FN:s säkerhetsråds resolution §242 är förmodligen en av de mest missförstådda handlingarna på den internationella arenan. Medan många, speciellt palestinierna, trycker på tanken att dokumentet kräver att Israel återlämnar allt erövrat över den gröna linjen, kunde inget vara längre från sanningen. Resolutionen uppmanar till “fred inom säkra och erkända gränser”, men ingenstans nämns var dessa gränser skulle vara.

Det är bäst att lyssna på avsikterna hos författarna till resolution §242 som visar hur den skall tolkas. Eugene V. Rostow, USA:s statssekreterare för politiska frågor 1967 och redaktör för den artikel som förklarade innehållet 1990 [se min artikel med översättning på denna länk]: “säkerhetsrådets resolution nr 242 och (senare FN:s Säkerhetsråds resolution) §338 … vilar på två principer, Israel skall administrera territorierna till dess de arabiska grannarna sluter fred, och när freden görs bör Israel dra sig tillbaka till “säkra och erkända gränser”, som inte behöver vara samma som vapenstilleståndets demarkationslinjer enligt §194.”

Lord Caradon, den brittiske FN-ambassadören vid den tiden och resolutionens huvudredaktör som introducerade det till Rådet, sade 1974 entydigt att “Det hade varit fel att kräva att Israel återgår till sina ställningar 4 juni 1967, eftersom de positionerna var oönskade och artificiella.

Den amerikanska FN-ambassadören vid den tiden, fd justitierådet Arthur Goldberg, gjorde frågan ännu tydligare när han 1973 förklarade att “resolutionen talar om tillbakadragande från ockuperade områden, utan att definiera omfattningen av tillbakadragandet.” Detta skulle omfatta “mindre än ett fullständigt tillbakadragande av Israels styrkor från ockuperat territorium, eftersom Israel har haft gränser som visat sig vara mycket osäkra.”

Även den sovjetiska delegaten till FN, Vasilij Kuznetsov, som kämpade mot den slutliga texten, medgav att resolutionen gav Israel rätt att “dra tillbaka sina trupper endast till de linjer som de finner lämpligt.”

Efter kriget 1967, då judar började återvända till sina historiska centra på Västbanken, eller Judeen och Samarien, som det området har varit känt för världen i 2000 år tills jordanierna döpte om det, uppstod frågan om bosättningarna. Rostow fann inga rättsliga hinder för den judiska bosättningen i dessa områden. Han vidhöll att reglerna för det ursprungliga brittiska mandatet Palestina fortfarande gällde på Västbanken. Han sa: “den judiska rätten till bosättning i Palestina väster om Jordanfloden, som är i Israel, gjorde äganderätten av Västbanken, Jerusalem, oantastlig. Denna Mandaträtt har aldrig avslutats och kan inte ändras annat än genom en erkänd fred mellan Israel och sina grannar.” Det finns inget internationellt bindande dokument som rör detta område som har upphävt den här rätten till judisk bosättning därefter.

Och ändå existerar denna uppfattningen att Israel ockuperar stulen mark och att palestinierna är det enda partiet med nationell, juridisk och historisk rätt till det. Detta är inte bara moraliskt och sakligt felaktigt, utan innebär också att ju mer denna berättelse accepteras, desto mindre sannolikt är det att palestinierna känner ett behov av att komma till förhandlingsbordet. Uttalanden som de av Lady Ashton’s är inte bara felaktiga, de för en förhandlingslösning längre bort.

Mr Ayalon är vice utrikesminister i Israel.

Israel’s Right in the ‘Disputed’ TerritoriesWSJ online december 30, 2009
By DANNY AYALON

The recent statements by the European Union’s new foreign relations chief Catherine Ashton criticizing Israel have once again brought international attention to Jerusalem and the settlements. However, little appears to be truly understood about Israel’s rights to what are generally called the “occupied territories” but what really are “disputed territories.”

That’s because the land now known as the West Bank cannot be considered “occupied” in the legal sense of the word as it had not attained recognized sovereignty before Israel’s conquest. Contrary to some beliefs there has never been a Palestinian state, and no other nation has ever established Jerusalem as its capital despite it being under Islamic control for hundreds of years.

The name “West Bank” was first used in 1950 by the Jordanians when they annexed the land to differentiate it from the rest of the country, which is on the east bank of the river Jordan. The boundaries of this territory were set only one year before during the armistice agreement between Israel and Jordan that ended the war that began in 1948 when five Arab armies invaded the nascent Jewish State. It was at Jordan’s insistence that the 1949 armistice line became not a recognized international border but only a line separating armies. The Armistice Agreement specifically stated: “No provision of this Agreement shall in any way prejudice the rights, claims, and positions of either Party hereto in the peaceful settlement of the Palestine questions, the provisions of this Agreement being dictated exclusively by military considerations.” (Italics added.) This boundary became the famous “Green Line,” so named because the military officials during the armistice talks used a green pen to draw the line on the map.

After the Six Day War, when once again Arab armies sought to destroy Israel and the Jewish state subsequently captured the West Bank and other territory, the United Nations sought to create an enduring solution to the conflict. U.N. Security Council Resolution 242 is probably one of the most misunderstood documents in the international arena. While many, especially the Palestinians, push the idea that the document demands that Israel return everything captured over the Green Line, nothing could be further from the truth. The resolution calls for “peace within secure and recognized boundaries,” but nowhere does it mention where those boundaries should be.

It is best to understand the intentions of the drafters of the resolution before considering other interpretations. Eugene V. Rostow, U.S. Undersecretary of State for Political Affairs in 1967 and a drafter of the resolution, stated in 1990: “Security Council Resolution 242 and (subsequent U.N. Security Council Resolution) 338… rest on two principles, Israel may administer the territory until its Arab neighbors make peace; and when peace is made, Israel should withdraw to “secure and recognized borders,” which need not be the same as the Armistice Demarcation Lines of 194.”

Lord Caradon, the British U.N. Ambassador at the time and the resolution’s main drafter who introduced it to the Council, said in 1974 unequivocally that, “It would have been wrong to demand that Israel return to its positions of June 4, 1967, because those positions were undesirable and artificial.”

The U.S. ambassador to the U.N. at the time, former Supreme Court Justice Arthur Goldberg, made the issue even clearer when he stated in 1973 that, “the resolution speaks of withdrawal from occupied territories without defining the extent of withdrawal.” This would encompass “less than a complete withdrawal of Israeli forces from occupied territory, inasmuch as Israel’s prior frontiers had proven to be notably insecure.”

Even the Soviet delegate to the U.N., Vasily Kuznetsov, who fought against the final text, conceded that the resolution gave Israel the right to “withdraw its forces only to those lines it considers appropriate.”

After the war in 1967, when Jews started returning to their historic heartland in the West Bank, or Judea and Samaria, as the territory had been known around the world for 2,000 years until the Jordanians renamed it, the issue of settlements arose. However, Rostow found no legal impediment to Jewish settlement in these territories. He maintained that the original British Mandate of Palestine still applies to the West Bank. He said “the Jewish right of settlement in Palestine west of the Jordan River, that is, in Israel, the West Bank, Jerusalem, was made unassailable. That right has never been terminated and cannot be terminated except by a recognized peace between Israel and its neighbors.” There is no internationally binding document pertaining to this territory that has nullified this right of Jewish settlement since.

And yet, there is this perception that Israel is occupying stolen land and that the Palestinians are the only party with national, legal and historic rights to it. Not only is this morally and factually incorrect, but the more this narrative is being accepted, the less likely the Palestinians feel the need to come to the negotiating table. Statements like those of Lady Ashton’s are not only incorrect; they push a negotiated solution further away.

Mr. Ayalon is the deputy foreign minister of Israel.

Läs även andra bloggares åsikter om Danny Ayalon, Ralph Haglund, EU, Cathrine Ashton, Israel, Jerusalem, Västbanken, "Gröna Linjen", FN, pargraf 242, Lord Caradon, Arthur Goldberg, Vasilij Kuznetsov, Eugene V. Rostow, ...