Human Rights börjar lukta...

Det finns ord som över tiden ändrar sin betydelse och när jag surrar runt lite på Googles börjar jag ana att detta fenomen utvecklats till vetenskap.
Vi har slangen som ofta norpar fräcka ord och låter dem täcka nya företeelser vilket gör att den oinvigde ofta står där som ett fån.
Vi har ord som producerats eller adopterats av olika grupper, ord som identifierar grupptillhörighet, typ vänsterns miserabla vokabulär.
Vi har kidnappade ord, vi har stulna ord och vi har ord som igår betydde en sak men som idag står för något helt annat.

Human Rights.
Mänskliga Rättigheter.

Igår tänkte jag på Martin Luther King och Mandela men idag tänker jag på hur detta begrepp förändrats och förvanskats till oigenkännlighet.
Vågar man inte eller inte klarar av att gå till botten av ett problem så kan man ju alltid anklaga den andre för att våldföra sej på de mänskliga rättigheterna.
Man vet då att hur det nu än står till med förståelsen av problematiken så är man oantastlig när man placerar sej under banderollen ’Mänskliga Rättigheter’.
Vem kan anklaga dej för tvivelaktiga uppsåt när du gömmer dej bakom en mask av ’Mänskliga Rättigheter’?

FN är idag högborgen för denna förvanskade form av ’Mänskliga Rättigheter’
Du finner där allsköns hopkok av kommissioner, kommittéer och allt vad de nu kallar sej.
Smaka lite på den här titeln: ”UN High Commissioner for Human Rights.”
Det låter så tjusigt att man nästan börjar gråta.

Vad sysslar då dessa Human Rights-människor med i FN?
Enligt den ursprungliga meningen med beteckningen skulle de syssla med att påvisa brister i de mänskliga rättigheterna världen över och arbeta för att förbättra situationen men dagens betydelse av mänskliga rättigheter har inneburit att alla deras penningar och all deras kraft koncentreras på att sätta dit Israel.
I alla situationer och inom alla områden.

Som FN är sammansatt idag är det egentligen helt naturligt.
Snuskiga diktaturer bildar säkra majoriteter där det övergripande målet är ett – att hänga ut Israel.
Kina och Libyen behöver inte ligga vakna om nätterna och oroa sej för att någon ska platta till dem i FN för stöds de inte av arab/muslimska grupperingar så kan de fortsätta med sin härskarmentalitet, kemiskt befriad från alla mänskliga rättigheter, på grund av demografiska och ekonomiska hänsynstaganden.

Vad som är förvånande är att detta inte har gått in bland mer respektabla nationer som borde sett att en ändring kommit till stånd som ett naturligt steg.
Det är som vanligt de som tiger still som gör det möjligt för odågorna att härja fritt.

För att avsluta med en riktig godbit så har vi missfostret Amnesty.
Deras senaste rapport från Hamaskriget i Gaza på nyåret gör att man undrar vad som får dem att tro att de är kapabla att syssla med sådant.
De agerar ju enbart som megafon för den globala jihad-rörelsen som har upprättat ett icke oansenligt lokalkontor i Gaza.
Någon annans åsikt göre sej inte besvär.

Var det någon som nämnde NGO's...?
Tyvärr, det får bli en annan gång.
Den biten har utvecklats till en djungel, en ogripbar, ogenomtränglig och oseriös djungel.
Sveriges egen lilla guldklimp i sammanhanget, Diakonia, är naturligtvis oseriösast av alla.

När jag ser och hör att något sägs i namn av ’Human Rights’ drar jag numera öronen åt mej.
Jag synar det som sägs med en ganska trist misstänksamhet som tyvärr visat sej berättigad.
När något som i grunden är fint förvandlas till skam – och ytterst få reagerar – då börjar man ana var grunden ligger till dagens till synes olösliga problem.

Human Rights, Mänskliga Rättigheter, Martin Luther King, Mandela, FN, Israel, Kina, Libyen, demografi, ekonomi, Amnesty, Gaza, NGO's, ...

Prioriteringar

Det är ju inte så att blogga har sin tid medan resten av livet har sin – även om man skulle kunna tro det.
Man bloggar ju om livet med alla dess skiftande krummelurer och krumbukter.
Ibland blir det dock så att det vardags-och jordnära blir alltför påtagligt och lyxen att skriva ner sina tankar får skjutas på framtiden.
Eftersom ’den eviga konflikten’ ser ut att bli allt evigare saknas heller inte material - så det är väl bara att sparka igång igen.

Jerusalem Post har en kolumnist vid namn Barry Rubin som är sällsynt redig och klar i sina tankegångar.
Han skrev så här häromdagen:
”By feeding the PA’s false belief that the West will pressure Israel into giving it a state in the borders it wants, without concessions, restrictions or even implementations of past promises, the US and European governments are doing a very effective job of sabotaging any possibility for peace.”

Tänk att så mycket sanning kan rymmas i en enda mening - även om det var en lång sådan - och tänk så många regionala framsteg som skulle uppnås om dessa sanningar blev uppenbara för vederbörliga beslutsfattare snarast möjligt.
De borde också låna ett öra till Israels bufflige men genomärlige utrikesminister, Avigdor Lieberman, som vid ett besök i en drusisk by förundrades över samma beslutsfattares prioriteringar.
Hur de i djupet av sina själar är upprörda över hus i Judéen och Samarien samtidigt som Nordkorea skjuter iväg den ena potentiellt livsfarliga missilen efter den andra och redan har glömt det plågade iranska folkets försök att bli kvitt sina plågoandar.

Prioriteringar var ordet.

Prioriteringarna för den skenheligaste av de skenheliga svenska organisationer, Diakonia, är dock glasklara.
De har tagit på sej uppgiften att förändra Mellanöstern enligt helmuslimska preferenser bl.a. med hjälp av de 13 miljoner dollar de fick under 2008.
Dessa pengar distribuerar denna organisation sedan vidare till de mest infekterade NGO’s i regionen, de som står för det största hatet, den svartaste snuskpropagandan och den grövsta rasismen.
Allt under den förljugna täckmanteln av ”mänskliga rättigheter”.

Diakonia har dock lyckats i ett avseende – att ge förljugenheten och falskspeleriet ett ansikte.
Att de dessutom gör det under täckmantel av religiöst patos gör deras business än mera osmaklig.
Det är inte alls konstigt att de anser sej behöva avlöna en policyhandläggare, typ Joakim Wohlfeil, för att smälla upp skygglappar inför sunt tänkande människor.

Alltså – har Sverige några planer på att spela en roll i Mellanöstern under sitt ordförandeskap i EU då kan en bra början vara att sopa bort den diakoniska dyngan framför egen dörr.
Detta vore en värdig prioritering som skulle öka Sveriges chanser att bli respekterat i alla läger.

Det vill säga - i alla sunda läger.

Barry Rubin, Jerusalem Post, Avigdor Lieberman, Judéen och Samarien, Nordkorea, Iran, Diakonia, Mellanöstern, NGO´s, "mänskliga rättigheter", förljugenhet, religiöst patos, Joakim Wohlfeil, ...