Avigdor Lieberman

Avigdor Lieberman, Israels utrikesminister, väcker alltid känslor.
Speciellt när han uttalar sej vilket han gör med viss regelbundenhet.
För finkulturens folk är dessa känslor förknippade med skräck blandade med viss avundsjuka för ”karl’n säger ju vad vi andra knappt vågar tänka”.
Han säger det dessutom utan krumbukter och krusiduller men med en klarögd förmåga till sunda slutsatser – dock inte alltid salongsfähiga sådana.
Att vara fin i kanten ligger inte högst på hans prioriteringslista.

Man hör ofta att Lieberman är burdus, oborstad och okänslig och att han dessutom lever världar från den diplomatiska sfär han förväntas agera utifrån.
Gräsrötterna förstår precis vad han menar medan etablissemanget rynkar på lilla näsan, suckar och anser att han definitivt är rätt man på fel plats.

Vad är det då med Lieberman som är så provocerande?
Jag är inte längre säker på att det är hans bully-mentalitet som stör utan att det faktiskt är vad han säger som är så utmanande.
Lieberman säger saker som även en vänsternisse inser är både rätt och riktigt men som han absolut inte vågar säga högt.
Högt blir det dock var gång Lieberman säger något i kraft av både hans röstresurser och hans position.

Jag misstänker att man numera använder Liebermans tveeggade rykte som ursäkt för att kritisera honom medan man egentligen är ute efter att kritisera vad han säger.
Personangreppen är i själva verket angrepp på hans åsikter.
Detta tillvägagångssätt är naturligtvis både enklare och mera oantastbart och underlättar definitivt processen att plocka ner honom.
Folk vet att de inte har mycket att hämta om de skulle polemisera med hans logik så därför försöker de eliminera honom via hans rykte.

Ett av de mest brännbara förslagen Lieberman levererat är att palestinier kommer att vara medborgare i Palestina och israeler kommer att vara medborgare i Israel – det vill säga om palestinierna en dag bestämmer sej för att de är beredda att ta ansvar för en egen stat.

Brännbart - hmmm...???
Danskar lever i Danmark och svenskar i Sverige så varför skulle det vara så omvälvande om palestinierna ges möjlighet att t.ex. rösta i ett Palestina?

Är det ett så ruttet land palestinierna tänker skapa att ingen av dem kan tänka sej att bo där?
Är landet de trånar efter så mycket sämre än Israel så – what’s the point?
Är det möjligen vissa 'godsaker' i Israel de skulle sakna?

Finns det inga palestinier som känner ansvar för ett nyfött Palestina, vill bo och bygga där och dra sitt lilla strå till stacken?
Detta sagt mot en bakgrund av palestiniernas dagliga klagomål och fördömanden av det land där de idag njuter friheter och rättigheter folk i kringliggande arabländer bara kan drömma om.

Nej, angreppen på Lieberman känns inte genuina, de känns egentligen ganska torftiga.
Man klarar inte av hans fräscha och ibland fräna diplomati där han gör något så ovanligt som att säga vad han menar och mena vad han säger.

Känns detta alltför avancerat så kolla runt – möjligen finns det kurser???

Läs även andra bloggares åsikter om Avigdor Lieberman, palestinier, Israel, ...

Prioriteringar

Det är ju inte så att blogga har sin tid medan resten av livet har sin – även om man skulle kunna tro det.
Man bloggar ju om livet med alla dess skiftande krummelurer och krumbukter.
Ibland blir det dock så att det vardags-och jordnära blir alltför påtagligt och lyxen att skriva ner sina tankar får skjutas på framtiden.
Eftersom ’den eviga konflikten’ ser ut att bli allt evigare saknas heller inte material - så det är väl bara att sparka igång igen.

Jerusalem Post har en kolumnist vid namn Barry Rubin som är sällsynt redig och klar i sina tankegångar.
Han skrev så här häromdagen:
”By feeding the PA’s false belief that the West will pressure Israel into giving it a state in the borders it wants, without concessions, restrictions or even implementations of past promises, the US and European governments are doing a very effective job of sabotaging any possibility for peace.”

Tänk att så mycket sanning kan rymmas i en enda mening - även om det var en lång sådan - och tänk så många regionala framsteg som skulle uppnås om dessa sanningar blev uppenbara för vederbörliga beslutsfattare snarast möjligt.
De borde också låna ett öra till Israels bufflige men genomärlige utrikesminister, Avigdor Lieberman, som vid ett besök i en drusisk by förundrades över samma beslutsfattares prioriteringar.
Hur de i djupet av sina själar är upprörda över hus i Judéen och Samarien samtidigt som Nordkorea skjuter iväg den ena potentiellt livsfarliga missilen efter den andra och redan har glömt det plågade iranska folkets försök att bli kvitt sina plågoandar.

Prioriteringar var ordet.

Prioriteringarna för den skenheligaste av de skenheliga svenska organisationer, Diakonia, är dock glasklara.
De har tagit på sej uppgiften att förändra Mellanöstern enligt helmuslimska preferenser bl.a. med hjälp av de 13 miljoner dollar de fick under 2008.
Dessa pengar distribuerar denna organisation sedan vidare till de mest infekterade NGO’s i regionen, de som står för det största hatet, den svartaste snuskpropagandan och den grövsta rasismen.
Allt under den förljugna täckmanteln av ”mänskliga rättigheter”.

Diakonia har dock lyckats i ett avseende – att ge förljugenheten och falskspeleriet ett ansikte.
Att de dessutom gör det under täckmantel av religiöst patos gör deras business än mera osmaklig.
Det är inte alls konstigt att de anser sej behöva avlöna en policyhandläggare, typ Joakim Wohlfeil, för att smälla upp skygglappar inför sunt tänkande människor.

Alltså – har Sverige några planer på att spela en roll i Mellanöstern under sitt ordförandeskap i EU då kan en bra början vara att sopa bort den diakoniska dyngan framför egen dörr.
Detta vore en värdig prioritering som skulle öka Sveriges chanser att bli respekterat i alla läger.

Det vill säga - i alla sunda läger.

Barry Rubin, Jerusalem Post, Avigdor Lieberman, Judéen och Samarien, Nordkorea, Iran, Diakonia, Mellanöstern, NGO´s, "mänskliga rättigheter", förljugenhet, religiöst patos, Joakim Wohlfeil, ...

Kalkylerad blindhet

Jag läste nyss några artiklar (Caroline. B. Glick, Ari Shavit, Barry Rubin m.fl.) och kan inte undgå att fundera på varför mänskligheten blir alltmer självdestruktiv för var dag som går.
Det mesta går ju ut på att göra livet så eländigt som möjligt för andra - till vilket pris som helst.
Detta sker numera på ett så utstuderat sätt att vi som får hålla tillgodo med vardagshjärnor har svårt att lägga ihop två och två.
När vi läser artiklar av dessa sällsynta skribenter vars logiska tänkande befinner sej på den övre planhalvan levereras de saknade pusselbitarna även till oss medelmåttor.

För våra ledare handlar det ofta om en kalkylerad blindhet och dövhet och en vägran att befatta sej med uppenbara fakta.
Man kan ju inte låta fakta störa den egna agendan...

Detta kan enkelt rubriceras som prestige.
Kommer världens öde att bestämmas av prestige?

Obama är nu mitt uppe i sin Eriksgata och ler vackert där han drar fram.
Han utgår från att någon som vill andra väl kommer att behandlas väl – vilket tyvärr inte alltid är fallet.
Han anstränger sej för att göra allting tvärtemot hur Bush handlade eftersom det mesta gick åt skogen för den presidenten.

Bush misslyckades p.g.a. otrohet mot egna ideal och tafflig taktik – inte för att hans idéer var galna.
Obama däremot kommer att misslyckas just för att hans idéer är galna.

Han säger att USA är berett att leda - igen - men förstår inte att den muslimska värld han bugar så djupt inför inte är intresserade av att bli ledda av USA.
Det är de som vill leda USA och resten av västvärlden, och de är på god väg.
De är dessutom oberoende av tid och rum vilket är en oerhörd styrka.
Islamisterna kan gå långsamt fram och vägen kan vara knölig, men frammåt går det.

Naturligtvis är jag jävig men jag anser att både Netanyahu och Lieberman har en klarare och nyktrare världsbild än Obama, vilket i sej är ganska kusligt.
Kusligt därför att Netanyahu leder ett pytteland medan Obama leder ett jätteland.

Om jag ska hänge mej åt fromma förhoppningar så består de av möjligheten att Obama är intelligent nog att lyssna med öppet sinne till vad Netanyahu, Lieberman och även Peres har att säga när de kommer att ses framöver.
Vissa av Obamas krumbukter under dessa första månader kanske får rubriceras som försöksballonger medan Clintons uttalanden som bäst bjudit på blandat smågodis.

Om tidsfaktorn för den muslimska världen är oviktig så är den desto viktigare för väst.
Irans slutspurt mot den nukleära lyckan kommer inte att stoppas med vita leenden och en inbjudan till kafferep utan bara om de har något att förlora på att fortsätta.

Idag har de allt att vinna och när de väl vunnit kommer ingen att förstå hur det egentligen gick till...

Caroline B. Glick, Ari Shavit, Barry Rubin, självdestruktion, kalkylerad blindhet, prestige, Barak Obama, George Bush, USA, Benjamin Netanyahu, Avigdor Lieberman, Shimon Peres, Hillary Clinton, Iran, ...

Judisk - icke judisk, judisk - icke judisk, judisk...

Häromdagen fick Abbas en present - en stor tavla med staten Israel på.

Visst ser han nöjd ut...

Vid samma tillfälle upprepade han sin vägran att erkänna Israel som den judiska stat den är med en rad grumliga motiveringar.

En av dessa är enligt Abbas att ingen stat kan definieras utifrån sin religion.

'The Islamic Republic of Iran' - känns namnet igen?

Har Abbas månne informerat Ahmadinejad om detta kardinalfel?

Abbas vårdar sina slogans med kärleksfull ömhet - de känns ju vid det här laget både trygga och ofarliga och kräver absolut ingenting av användaren.

Det är ju så han vill ha det.

Lugnt, tryggt och ofarligt.

Israel är en stat som skapades för judarna.
Detta är verifierat i diverse skrifter genom åren där det tydligt uttalades att landet skulle vara ett hemland för det judiska folket.
Deras nygamla, urgamla hemland.
En högre dimension, Bibeldimensionen, talar också om denna lilla snuttremsa vid Medelhavet som judarnas land.

Vad är Israel då?
Är det en grönländsk stat eller rent av en mongolisk stat.
Naturligtvis inte.
Grönland bebos av grönlänningar och Mongoliet bebos av mongoler.

Nu tror jag inte att det judiska Israel är judiskt enbart med hänsyftning till sin religion utan i ännu högra utsträckning för att det är en stat för det judiska folket.

Det finns ju som bekant religiösa judar och judar som anser sej vara mindre religiösa men de är inte mindre judiska för det.

Hade jag varit Abbas skulle jag vid det här laget känt hur argumentationen pulvriseras allt mer, för att inte tala om att han helt enkelt verkar allmänt gnetig.
Något får han väl bjussa på...

Staten Israel bebos av judar, har odlats upp och byggts upp av judar och är naturligtvis en judisk stat.
Detta utesluter inte att araber och figurer som jag själv får bo här men vi gör det som lojala medborgare i enlighet med landets lagar.

Vid samma tillfälle som Abbas blånekade till att Israel är en judisk stat förärades han denna tavla där staten Israel är avbildad.
Orsaken till att han bjöd på ett av sina bredaste leenden berodde kanske på att landet på kartan benämndes ’Palestine’, på engelska.

Hur ska vi tolka denna ologiska härva?
Vad är det som gör det så outhärdligt hemskt för en arab att acceptera fakta?
Har möjligen Abbas något annat, något mera sofistikerat i kikaren?
Är han rädd för att om han erkänner det faktum att Israel är en judisk stat så tar det längre tid innan landet övergår i palestinsk ägo?
Som på kartan han fick.

OK – flyktingfrågan.
Eftersom Abbas inte haft varken kraft, mod eller vilja att berätta för folket att så länge de inte lever i fred med Israel är ingen flyktinginvasion aktuell.
Det är den viktigaste förutsättningen för en lösning av problematiken enligt alla rådgivande FN-resolutioner.
Det går alltså inte att elda på med martyrer och shahider och samtidigt inbilla folket att flyktingfrågan snart är löst.

Mod, käre Abbas, mod.

I stället för att tala klarspråk (han borde lära av Lieberman) fortsätter han med förnekandet av den judiska statens karaktär för att på ett ganska osnyggt sätt låta folkhavet fortsätta att leva i förvillelsen att ett snabbt arabiskt övertagande av hela Israel står för dörren – med flyktingarnas hjälp.

Ungefär som på kartan han blev så barnsligt förtjust i.

Abbas, judisk stat, 'The Islamic Republic of Iran', Ahmadinejad, Israel, Lieberman, martyrer, shahider, ...

Titeln vandrar vidare

Det är bara sådär alldeles otroligt vackert.
Solnedgångarna från ’Det lilla huset på höjden’ där vi nu tillfälligtvis bor är fascinerande nästan i överkant.

Man tappar den så kallade andan.

Himmel, himmel och ännu mera himmel med en envis och stolt palm i förgrunden.

När kvällsföreställningen börjar lägger man lätt vad man håller på med åt sidan och bara förundras.

Vår kibbuts, som är något så ovanligt som en kibbuts stadd vid kassa, är mitt uppe i ett projekt som innebär att alla ruckel som medlemmarna bor i ska genomgå en övergripande uppsnofsning och i år har turen kommit till vårt område.

Alla körs ut för en period om 1/2 till 1 år med hotelser om indragen ström och avbruten vattentillförsel.

När det dessutom stod klart att stjärnorna skulle komma att ha fri insyn - ja då började vi packa.

Om någon är road av jämförelser av boendestandard kan ni exempelvis passera Umm-el-Fahm och fascineras av de palatsliknande tusen-och-en-natt-villorna och sedan jämföra med skruttarna kibbutsfolket bor i.
Bara som jämförelse – alltså.

Inga som helst insinuationer...

Nåväl, grovjobbet är gjort men finliret återstår och just när vi lyckats bo in oss är det väl dags att flytta tillbaka till vårt ordinarie hus som då förmodas vara både rymligare och fräschare men ändå ligga ljusår från standarden i Umm-el-Fahm.
Medan vi packade, släpade och allmänt brydde våra hjärnor fick Israel en ny regering.
’Regeringen Lieberman’ - skulle man kunna tro...

Ja, man kan verkligen undra.
Finns det en oskriven lag som säger att utrikesministrar, speciellt utrikesministrar från Israel, måste inskränka sej till att säga vad andra utrikesministrar från Israel tidigare sagt.
Dessutom förvänta sej samma resultat – d.v.s. inga.

Lieberman har tydligen missat denna oskrivna lag så därför berättar han om vad han tror är bra för Israel och är dessutom beredd att genomföra det.
Det är väl ungefär det utrikesministrar är till för.
Premiärministrar också naturligtvis men i dag talar vi om Lieberman.

Det har sagts en hel massa om personen Lieberman men inte så mycket om vad han faktiskt säger.
Han säger sådant som mannen på gatan i Israel mår bra av att höra men som inte passerat världssamfundets lämplighetstest.
Naturligtvis storknar pc-folket men det gör de ju ganska regelbundet även utan Lieberman.
De som haft en pratstund med honom och de som verkligen lyssnat till vad han har att säga letar förgäver efter något att sätta extremiststämpeln på.

Nej, Lieberman är inte extrem – bara klok.

Pragmatisk och klok.
Han gillar inte tomma slogans (typ ’tvåstatslösning’, ’ockupation’, ’bosättningar’) och har lärt sej vad som är meningsfulla åtgärder, och motsatsen, i den här delen av världen.
Han har lärt sej av bl.a. Tsippi Livnis misstag och kommer inte att göra om dem.
Araberna ska inte kunna välja och vraka bland åtaganden de signerat medan Israel dagligen avkrävs fullbordade resultat.

Dessutom vill han ta det i rätt ordning – som det står skrivet i ”The Road Map For Peace”.
Han vet att genvägar är senvägar och ibland till och med återvändsgränder.
Nej, Lieberman är klok – så klok att han skrämmer folk som är vana vid att ord bara är något man kan att gömma sej bakom.

Slut på självbedrägeriet och slut på självförnekandet.
Israel är ett fritt, fräscht och blomstrande land där den officiella politiken numera värnar om dess invånares väl och ve i högre utsträckning än om gamla utslitna slogans.

Extremisttiteln vidarebefordras härmed till en person som sällan vederfars denna ’ära’ men som sedan lång tid får räknas som tämligen överkvalificerad.
Mahmoud Ahmadinejad.

De små ljusen långt borta på Samariens kullar blinkar och glimmar allt medan himlen långsamt antar nattens färger.

Avigdor Lieberman, solnedgång, Umm-el-Fahm, Israel, tvåstatslösning, ockupation, bosättningar, Tsippi Livni, 'The Road Map For Peace', slogans, Mahmoud Ahmadinejad, ...

Utanför fyrkanten

När jag hörde att Avigdor Lieberman skulle bli utrikesminister sa jag till min man att antingen blir han en fantastisk utrikesminister eller en katastrof.
Något där emellan finns inte.
Ordet ’lagom’ finns inte i hans vokabulär.

Nu är han utrikesminister och har redan efter några timmar satt spår i den israeliska utrikespolitiken och vi känner fortfarande av jordbävningens efterskalv.
Fantastiska spår eller katastrofala?
Hav tålamod...

Det intressanta är egentligen omgivningens reaktioner på vad han sade.
Han hävdade bland annat att det nu är ’The Roadmap For Peace’ som gäller och att ’Annapolis’ inte är något som någon var skyldig att ta hänsyn till.
Han sa dessutom att det inte blir några fler blåögda eftergifter till Abbas utan några som helst motprestationer.

Dessa uttalanden gav hela det internationella etablissemanget hjärtsnörp.
Här kommer en förhållandevis okänd kille och säger saker man absolut inte får säga.
Orden stockade sej i halsen på grund av skrämselhicka.
Att många beundrade hans raka och ärliga stil noterades med betydligt mindre känslosvall.

Israels nyvalde premiärminister, Binjamin Netanyahu, fick sej också en släng av sleven.
Han sa inte de rätta orden...
Han sa inte ’tvåstatslösning’.
En nyvald premiärminister måste tydligen uttala ordet ’tvåstatslösning’, denna heliga ko, för att bli godkänd av vissa potentater.
Som ett ’Sesam öppna dej’.

Netanyahu valde bort detta lösenord och närmade sej problematiken på ett nytt sätt.
Ett sätt som inte kan bli sämre eftersom det gamla sättet där man använder sej av lösenordet ’tvåstatslösning’ har visat sej helt resultatlöst.
Det har stötts och blötts natt som dag, både fram-och baklänges allt medan själva tvåstatslösningen verkar flyta längre och längre bort.

Få har noterat att Netanyahu valde en utrikesminister som förordar ’The Road Map’ vilken i sin tur har som mål just en tvåstatslösning.
Hela bibban i tur och ordning och inte bara vissa utvalda särskilt attraktiva avsnitt.

Varför är idétorkan så kompakt bland de politiker och skribenter som anser sej destinerade att lägga sin näsa i blöt?
Man undrar ibland över kvalifikationerna för ovanstående yrkesgrupper och hur jobbet som sådant påverkar deras tankeförmåga.

Vad menar man egentligen med en tvåstatslösning?
Om Israel är den ena staten, vilka ska då bo i den andra staten?
Palestinierna så klart – säger alla dessa politiker och skribenter.
Jag undrar om de tar hänsyn till att den palestinska flaggan då kommer att vara hamas-grön?!

Dessa fyrkantiga politiker och skribenter älskar sin fyrkant och vill absolut inte göra om den till en trekant eller en cirkel.
En hermetiskt tillsluten fyrkant ska det vara.

Att tänka i nya banor, utanför fyrkanten, vill de inte höra talas om för då kunde någon kanske få för sej att de är velbyttor eller att de försöker syssla med någonting förbjudet.
Att våga sej på en titt utanför fyrkanten anses farligt vilket ger upphov till vissa moraliska undringar.

Är det moraliskt rätt att till varje pris hävda en viss idé även om alla dess möjligheter för länge sedan är uttömda.
Är det moraliskt rätt att bortse från relevanta fakta när de inte passar in i fyrkanten?
Är det moraliskt rätt att gömma sej bakom klichéer i stället för att söka verklighetsanknutna lösningar?

Både Lieberman och Netanyahu har modet att söka nya lösningar på urgamla problem vilket är en strategi efterlängtad av många.
Speciellt av folk som inte gillar fyrkanter.

Avigdor Lieberman, 'The Road Map For Peace', Annapolis, Abbas, hjärtsnörp, skrämselhicka, Binjamin Netanyahu, tvåstatslösning, 'Sesam öppna dej', palestinier, fyrkant, velbyttor, ...

SvD K BLT Y T DN SmP K Y BLT T SvD SDS HD SmP K T K BLT Y SvD SmP HD D D DN T
BLT SvD Y HD SmP DN AB AB AB AB ECT

BLOGGPÄRLOR
Israel i Sverige: Lieberman - en frisk fläkt
MXp: Araber: Enbart nollor till vänster med zero militära segrar
Fred i Mellanöstern: Dagens skämt: FNs diktatoriska Människorättsråd ska “utreda” Gazakriget
Sapere aude!: Helle Klein och demoniseringen av Israel
Bertils blogg: Malmö och Sverige straffas
Mellanöstern aktualia: Nya hot från Israel - från norr och från söder
Empatisk men inte patetisk: Israels nya regering - och utrikesminister
Rabnor tycker o tänker: Fri kritik - eller?
Tundra Tabloids: Hamas to children: Death is Honor and Victory
Dick Erixon: FN:s Israelkritik var bestämd på förhand

Storpolitik

Nu tänker jag skriva om storpolitik!!!
USA och sådant...

Trots det måste vi börja i världens navel – Israel.
Det har ju varit val i Israel och som tredje största parti seglade Avigdor Liebermans "Israel Vårt Hem" upp som valets egentlige segerherre.
Som partiledare för det tredje största partiet får han automatiskt en vågmästarroll som han ser ut att trivas alldeles förträffligt med – och vem skulle inte göra det.

Nästan 400.000 israeler röstade på honom på grund av omständighter hämtade från dagens verklighet.
Inte för att han är vacker och inte heller för att han talar felfri hebreiska utan för att han påpekar saker och ting ingen annan politiker har mod att påpeka.
Vad han brukar bli beskylld för är att han har rasistiska tendenser men det är inte sant.
Vad han är ute efter är att araberna som bor i Israel ska förstå att med rättigheter följer skyldigheter – konstigare än så är det inte.

Nu åter till storpolitiken.
USA och EU, plus en hel massa andra, stöder ju tanken på en tvåstatslösning.
En stat för israelerna och en stat för araberna.
Det låter ju både logiskt och rättvist.
Jag bara undrar om de någonsin funderat över vad det är de egentligen stöder?

Under förhandlingarna påpekas det nogsamt att de judiska städer och samhällen som finns på Västbanken inte bör utvidgas eller – gud förbjude – bli fler.
De betraktas som ett hot mot "fredsprocessen" där processen verkar vara viktigare än freden.
Hus dödar inte men ses som allvarliga hot medan kulor, bomber och raketer som dödar, betraktas som försumbara.
Proportionerna är onekligen fantasieggande.

Dessutom kräver palestinierna att innan de accepterar (!) att bilda sin stat måste alla dessa judiska städer och samhällen bort.
De kallar dem 'bosättningar' och gör ett fasligt väsen av dem.
'Bosättningar' är en palestinauppfunnen klyscha som numera är allmänt accepterad – på samma sätt som att alla svänger sej med termer som intifada och hudna m.fl.
Muuuren också, naturligtvis...

USA och EU, plus en hel massa andra, nickar instämmande.
Bort, bort.
Dessa judiska städer och samhällen måste bort – för så säger palestinierna.

Nu börjar vi närma oss pudelns kärna för vad är det USA och EU, plus en hel massa andra, stöder – jo, en rasistisk palestinsk stat där de judiska städerna och samhällena är bortplockade.
Detta betyder att alla judar kommer att vara etniskt utrensade i ett eventuellt framtida Palestina.
Om dessa judiska städer och samhällen betraktas som ett problem så är det endast under förutsättning att man accepterar ett rasistiskt Palestina.
Således stöder både USA och EU, plus en hel massa andra, rasism.
Märk väl att detta inte sker under bordet i skumma lokaler utan i de högsta av sfärer där gåslever med tryffelsås betraktas som vardagsmat.

Finns det något annat sätt att tolka detta beklämmande fenomen?
Möjligen så att dessa världshärskare inte är världsbäst på att undvika smittan från den sofistikerade palestinska propagandan utan har svalt betet rakt av.
Ett eventuellt framtida Palestina i en tvåstatslösning kommer att bli en rasistisk stat där ingen jude och absolut ingenting med judisk anknytning kommer att vara tillåtet.
Vad är detta om inte ren och skär rasism?
Supermaktsunderstödd rasism!

USA och EU och alla andra – är detta vad ni stöder, planerar och förordar?
Har ni blivit blindstyren hela högen...???

Om det inte vore så makabert vore det nästan komiskt när man hör, ser och läser att Israel av vissa betraktas som rasistiskt.
Israel som gett de 20% araber som bor här rösträtt och andra rättigheter som ingen av dem skulle drömma om i något av de omgivande arabländerna.
Bara i Israel kan en arab kalla sin premiärminister skitstövel utan att bli ett huvud kortare.
Som så många gånger tidigare visar araberna att de är suveräna på att sätta krokben för sej själva vilket naturligtvis är rysligt sorgligt.

Nå, hur ska vi nu ha det?
Ske det nya och fräscha Palestina födas ur en uppfräschad rasism, ur renodlad apartheid, eller finns det modigt folk som vågar ta sej an problemet och lösa det på ett okonventionellt och o-rasistiskt sätt.

Liebermans vana (ovana?) att inte gå som katten kring en het gröt får betraktas som en folklig kuriositet i jämförelse med större potentaters systematiskt planerade och envetet förordade rasism.

USA, EU, Israel, Avigdor Lieberman, rasism, tvåstatslösning, fredsprocessen, proportioner, bosättningar, palestinier, världshärskare, propaganda, blindstyren, potentater, ...
DN 2 SvD Syd 2 Ab 2 3 Hd 2 Smp Kri Y Tra B Etc Ps 2 3 SvD
Dagen VG 2 Dagbladet 2 DN 2 AB 3 SvD B SmP K T AB Y HD
Mera läsning: MXp JiM IiS FiM FiM Hamatzav M-Ö aktualia Meyer Meyer Rabnor

'Yvette' Lieberman, den smarte juden

Nu ska jag studera min kristallkula en stund och sedan slänga ut Tarotkorten – allt för att få lite grepp om framtiden.
Egentligen är dessa åtgärder överflödiga för vi fick vissa föraningar i Knesset igår.

Man hade satt sej ner för den årliga minnesstunden över den av palestinierna mördade ministern Rehavam Ze´evi och talarna avlöste varandra.
Turen kom till ledaren för partiet 'Israel Beiteinu' (Israel vårt hem), Avigdor Lieberman, och jag riktigt både såg och kände hur de församlade spetsade öronen.
De visste av erfarenhet att de inte kommer att få lyssna till samma slätstrukna upprepningar från honom som från de andra talarna.
De blev inte besvikna.

"Every self-respecting [Israeli] leader," Lieberman said, would expect a reciprocal visit when making one on his own.
"He wants to talk with us? Let him come here; he doesn't want to talk with us - let him go to hell," Lieberman said.

Med andra ord – varför ska vi springa häcken av oss för Mubarak när han aldrig gör detsamma för oss – på ren skånska.

Lieberman har mycket emot sej.
Han är ingen sabra (en som är född i Israel), han har en grötig rysk brytning när han talar hebreiska och han ser smått demonisk ut med ett stort och ett mindre öga som ibland verkar se rakt igenom dej.
Däremot är han stolt över att vara jude och låter ingen trampa på sej på grund av detta faktum.
Han inser dessutom att Israel måste kräva respekt och inte ständigt kräla i stoftet för sina arabiska grannarna.
Att han tycker att politisk korrekthet är mindre viktigt än att stå för en konsekvent uppfattning anser jag hedrar honom.
Många har mycket att lära av 'Yvette' i det avseendet.
Lite anarkist-anda skulle inte sitta helt fel bland dagens ganska mesiga ledarskikt.

Jossi Beilin, ledaren för vänster-vänsterpartiet Meretz-Yahad hade en gång en arbetsfrukost tillsammans med Lieberman.
Efter att kaffet var urdrucket blev han tillfrågad om vad han tyckte om Lieberman – underförstått då att de representerar var sin ytterlighetsriktning.
"Han är en smart jude" svarade Beilin, som likaväl hade kunnat ta tillfället i akt att hänga ut sin frukostkompis och vinna ett par politiska poäng.

Tillbaka till Knesset och gårdagens samling.
Vad hände?
Tro det eller ej men så fort etiketten tillät sprang både Olmert och Peres till sina telefoner, datorer eller faxar och knäböjande inför Mubarak började de ödmjukt framföra sina lika ödmjuka ursäkter för vad Lieberman hade sagt.
Jag kan livligt föreställa mej hur de försökte framställa honom som mindre vetande medan de gjorde som hundarna gör – rullade över på rygg, blottade magen och visade sin totala underdånighet och undergivenhet.

Vad håller de på med egentligen, vad är det som gjort att de förlorat all stolthet?
Att kräva jämställdhet med araberna är inte på deras agenda – smulorna räcker så bra.
Gettojuden i sin prydno.

Nå, vad säger kristallkulan då?
Jo, den säger att Avigdor Lieberman i framtiden kommer att betraktas som en av de stora i Israel, en som inte varit rädd för att stå uppe på de urgamla murarna till landets försvar, helt i klass med David Ben Gurion, Golda Meir och Menachem Begin.
Efter dem har dessvärre fältet tunnats ut betänkligt.

Avigdor Lieberman, Israel Beiteinu, Mubarak, Olmert, Peres, Beilin, ..