En knäppgök bland andra knäppgökar

Knäppgök är ordet för dagen.
Enligt Svenska Akademiens Ordlista anses en knäppgök vara en konstig person, ett orginal.
Så intelligent beskriver Jan Guillou i dagens i Aftonblad den ömklige terroristen från Tranås som försökte få ett torg uppkallat efter sej någonstans i Mellanöstern.
Nu blir det väl som mest en gatlykta.
Detta hände i det Sverige som alltid vet bäst – i varje fall så länge Carl Bildt styr landet.

Att rädda någon ur en knipa genom att framhålla att personen i fråga inte är normalt funtad är ett gammalt knep som dock oftast genomskådas.
I Guillous fall tycker jag dock det är lite genant att han använder denna iofs reflexmässiga förklaring men ändå – han borde hållit sej för god för dylika lågvattenmärken.

Att svenskarna nu måste greppa att den stora stygga världen sipprat in i ankdammen är trist men inte desto mindre ett faktum.
Om någon knäppgök försöker förklara att självmordsbombare på uppdrag är en äkta gammelsvensk företeelse lika hemvävd som snapsgöken, då kommer nog en och annan ornitolog att tappa både haka och kikare.

Efter att Nidal Malik Hasan avlivat 13 personer och skadat 30 i Fort Hood massakern den 6 november 2009, uppmanade president Obama sina lyssnare att inte dra några förhastade slutsatser.
”Don't jump to conclusions”, var hans budskap.
Han ville som Guillou förmedla intrycket att terroristen kanske inte alls var en terrorist utan bara en – knäppgök.
En knäppgök man inte kunde förvänta sej vara i stånd att ta ansvar för sina handlingar.

Att inte ”jump to conclusions” är liktydigt med att inte lära av historien.
Inte nödvändigtvis den historiska historien utan det räcker bra med dagsfärsk nutidshistoria.
Folk som begår terrorbrott i Islams namn får finna sej i att folk faktiskt drar sina slutsatser.
Motsatsen handlar om feghet, brist på civilkurage och kanske rent av ett generellt knäppgöksbeteende.

Guillou drar sej heller inte för att dra för hela slöjan genom att plocka fram något som enligt honom är etter värre.
Värre än överlagda mord.
Han börjar prata om demokrati och något han kallar antidemokrati vilket förmodligen handlar om någon sorts ’demokrati light’.
Nu tror jag ju inte att de människor terroristen avsåg att mörda skulle blivit på bättre humör på vägen till bårhuset av varken demokrati eller antidemokrati men går det så går det tänkte väl Guillou – det finns alltid folk som längtar efter att bli bluffade.

Förmodligen var Tranåsterroristen en stor besvikelse för Allah men det går väl fler tåg.
Misströsta inte, islamister bryts inte ned så lätt och nya bombbälten ligger redan och väntar.
Spikförrådet är stort och räkna spik kan väl även knäppgökar göra.

Läs även andra bloggares åsikter om Jan Guillou, Aftonbladet, Carl Bildt, Nidal Malik Hasan, Fort Hood massakern, Barack Obama, Islam, självmordsbombare, ...

Drömvärld eller räkmackornas krig

Vilken underbar värld vi skulle haft om det vore tillräckligt att önska och sedan, vips så fanns det man önskade sej inom räckhåll.

Jag vill ha en motorcykel och plötsligt står den utanför dörren.

Jag vill ha tre små kattungar och strax ligger de där i korgen.

Palestinierna vill ha Jerusalem och alla som lyssnar instämmer i att visst ska de ha Jerusalem.

Rena drömvärlden.

Nu är det, som väl är, inte så det fungerar ute i verkliga livet utom i ett alldeles speciellt fall - när det gäller vad palestinierna vill ha.

FN’s generalsekreterare, Ban Ki-moon gav ett magnifikt prov på denna bisarra företeelse när han för cirka en månad sedan sa:

“Israel must halt construction for Jews in all of the areas where the Palestinian Authority claim sovereignty”.

På ren skånska – Israel måste(!) stoppa all konstruktion för judar i de områden palestinierna vill ha.

Vill ha.

VILL HA. (Sorry men Erekat skriker faktiskt ganska högt, speciellt på arabiska.)

Läs gärna vad generalsekreteraren sa en gång till för det är en av nycklarna till den pandemi som i dessa dagar sliter sönder vår värld på ett synnerligen raffinerat sätt.

"Claim sovereignty", de begär överhöghet över vissa områden, just like that, och högste FN-chefen niger och bockar och säger - naturligtvis, det ska vi ordna.

När du eller jag vill ha något får vi först göra rätt för oss och ofta kämpa hårt för att få det.

Trots detta får vi långt ifrån allt vi vill ha.

Endast en grupp valsar runt på en räkmacka och får allt de vill ha kastat efter sej - ungefär den effekten har ett uttalande av FN's generalsekreterare.

Det räcker alltså med att palestinierna berättar att de vill ha något och hög som låg står i givakt och ödmjukt instämmer i att visst......

Palestinierna vill ha Jerusalem och de vill ha Israel.

Som varje sunt tänkande varelse vid det här laget inser så är de inte intresserade av en egen stat med allt arbete och ansvar det innebär utan vad de är ute efter är, vilket är mycket viktigare, att ta ifrån judarna sin stat.

Först Jerusalem och sedan hela Israel.

När du väl förstått detta faller de andra bitarna ganska lätt på plats.

By the way, när Jordanien ockuperade Jerusalem och Västbanken var palestinierna så tysta... så tysta......så tysta.........

Låt oss för ett ögonblick kika in på scenen från den motsatta ingången.

Nu är det, hör och häpna, Israel som vill ha.

Säkerhet för sitt folk de aldrig någonsin upplevt, gränser som det finns en rimlig chans att försvara, ett slut på det explosiva järnskrot gazanerna skjuter upp i luften med en bön till Allah om en fullträff på första bästa jude, att palestiniernas officiella media ägnar något mindre tid åt hatpropaganda mot Israel där judar regelmässigt kallas söner av apor och svin.

Med mera med mera.

Vad Israel vill ha av sin motpart är vad vi i dagligt tal brukar kalla för ett civiliserat beteende.

Ingen håller med.

OK, de flesta säger inte direkt emot - för skams skull - men endast ett litet fåtal ställer sej på barrikaderna för att folk som bor i Israel ska få samma rättigheter som människor i vilken annan nation som helst.

Slutsats - ingen drömvärld för Israel.

En variant på drömvärlden fanns att läsa i Jerusalem Post för ett par dagar sedan.

En av Hamas skyltdockor, Mahmoud Zahar, upplät förra helgen sin stämma och proklamerade att judarna snart skulle bli bortjagade från 'Palestina'.

Det var väl inga nyheter direkt att judejakt och judeslakt är vad Hamas väntar på men jag lät tanken segla vidare...

Vi vänder på steken och låter för jämförelsens skull Netanyahu säga att snart kommer araberna att bli utslängda från Israel.

Tala om världskrig..................................................

Per Gahrton rusar hem till sitt key board för att komma först till Newsmill, Ban Ki-moon glömmer sitt luddiga diplomatspråk och uttrycker sin ilska i klarstext, Jimmy Carter surrar om apartheid och Obama orerar om hur "not helpful" Netanyahus yttrande är.

Inget stopp på alla fördömanden.

Hur många levererade ett maffigt fördömande av Mahmoud Zahars yttrande???

Inte Per Gahrton i varje fall och inte någon annan heller i vår trasiga värld.

Naturligtvis saknades fördömanden från de svenska medlöparna, judiska såväl som icke judiska.

Vid det här laget tror jag du fattat idén så jag lägger ner pennan för den här gången.

Låt drömvärldar stanna på drömstadiet och öppna ögonen för vad som faktiskt pågår.

Plocka sedan fram de talanger du har och ställ dem i rättvisans tjänst där båda parters ord och handlingar vägs på samma våg.

Detta skulle innebära obegränsad tillgång på räkmackor att glida runt på för både israeler och palestinier eller - en total bannlysning av allt vad räkmackor heter.

Ett alltför sorgligt öde för dessa smarriga läckerbitar.

Läs även andra bloggares åsikter om Jerusalem, Israel, Ban Ki-moon, Saeb Erekat, palestinier, Jordanien, Västbanken, Per Gahrton, Mahmoud Zahar, Newsmill, Jimmy Carter, Barak Obama, ...

Hur gör karl'n?

Hur gör han egentligen, han Ahmad......, ja ni vet.
Hur gör karl’n?

Hur klarar han av att dupera folk med makt medan gräsrötterna förstår bara alltför väl?
Var lär man sej sådant?

Irans president har nu hållit på att slå blå dunster i ögonen och öronen på världens kloke ett bra tag men trots det är det ytterst få som betraktar hans utbrott mot en bakgrund av realistiskt blått – de flesta fortsätter att se genom det rosa skimmer som omger naivitetens föregångsmän.
De lyssnar vördnadsfullt och låtsas att de överväger hans synpunkter i akt och mening att inte irritera denne man de mycket väl förstår snart kommer att kunna ge order om att trycka eller inte trycka på knappen.

Stora män varnar för att göra Ahmadinejad upprörd för då...
Tror de att han kommer att skicka iväg en lite mindre bomb om han är lite mindre upprörd?
Att Ahmadinejad inte tänker i sådana banor känner de uppenbarligen inte till, de vill i vart fall inte bli påminda om att den iranske presidenten inte pysslar med samma glädjekalkyler som de själva.

Var har Ahmadinejad lärt sej denna helt suveräna och mycket imponerande taktik som han dessutom personligen förfinat till orientalisk brillians?
Ett steg framåt med löften om samarbete och flexibilitet som strax möts av nya fräscha villkor vilket tvingar omvärlden ta två steg bakåt.
Västvärldens ledare kliar sej i huvudet och förstår ingenting – vi hade ju ett avtal som i en liten ask...
Grejen är att Ahmadinejad aldrig haft någon avsikt att pressa ner ett avtal i någon ask, han gav i stället sina ord vingar för att flyga bort till okända stränder.
Kvar stod förundrade män medan den iranske presidenten på nytt bjuder omvärlden på sina nygamla löften.

Jag är imponerad.
Ahmadinejad är smart och hans skolning från 'Tusen och en natt' har varit en ovärderlig tillgång.
För att göra bilden fullständig så verkar västländerna inställda på att bli lurade men det får naturligtvis inte se ut som att de blir lurade för ingen gillar att tappa ansiktet.
Därför döljs piruetterna under ett förhandlingsbord för det verkar ju ambitiöst och så...
Man har ju sin image att vårda.

Obama hade ambitionen att bryta denna onda cirkel genom att vara snäll.
Om jag är snäll mot Mahmoud så borde i rimlighetens namn han också vara snäll mot mej och sedan kan vi ha ett snack – vi kompisar emellan.
Så tänkte Obama – tror jag.
Det sprack.

Nu mumlas det om sanktioner men detta mummel hörs knappast ut i verkligheten.
Menlösheten har skördat nya triumfer.

Frågan kvarstår – hur gör karl’n?
Kan man gå kurser?
ABF?
Bilda? Bilda – naturligtvis!
De har ju skapat sej en profil som inkluderar ett israelhat som har många kvaliteter gemensamma med vad Ahmadinejad bjuder på.

Borde den iranske presidenten lära av oss eller har vi något att lära av honom?
För att göra en sak klar – han kommer aldrig att lära av oss men kanske blir vi tvungna att lära av honom för att åtminstone förstå grundreglerna i det spel han driver.
Att vinna detta spel kommer vi aldrig att göra, taffliga som vi är, men vi har kommit en bit på väg när vi lärt oss att ord ibland har vingar – att så snart de flugit iväg från den som uttalat dem återstår bara tom ansvarslöshet.
Ord som uttalades igår är bortflugna idag och vi står och stampar på samma ställe – i bästa fall.

Ahmadinejad är en duperingskonstnär av guds nåde och att nå upp till hans nivå är inte att tänka på.
Vad vi möjligen skulle kunna åstadkomma är att våga se i backspegeln, erkänna våra misslyckanden för att sedan – möjligen – lära av dem.
Inte ens för detta blygsamma mål har vi all tid i världen.

Men hur gör han då, han Ahmadinejad?
Ingen aning - men han kör hårt.


Läs även andra bloggares åsikter om Mahmoud Ahmadinejad, Barak Obama, Iran, ...

Obamas förföriska dröm

För en man som gav ordet ‘CHANGE’ ett ansikte är hans föråldrade attityd gentemot konflikten i Mellanöstern både förvånande och djupt oattraktiv.
I ärlighetens namn – skulle man inte kunna förvänta sej lite läcker och sensuell ’change’?!
Lite attraktiv, frestande och eggande ’change’?!

En man som vann hela kungariket genom slogans inlindade i vita leenden borde, trots bristen på substans, kunna bjuda på mer än ”more of the same”.
Lade sej förändringens vindar till ro så snart vinnaren besteg podiet för att mottaga folkets ljubel?

Massorna väntade otåligt på den utlovade nya världsordningen och det tragiska är att de väntar än.
Människorna i Mellanöstern väntar – inte på diktat utan på nya idéer, nya tankebanor och nya infallsvinklar.
Vad erbjuds de?
Skåpmat.

Är detta allt ’Kungen av Change’ har att bjuda på?

I en intervju i Times 15 jan. 2010, berättade Obama för intervjupersonen, Joe Klein, ” I'll be honest with you - this is just really hard”.
I fri översättning – ”det här med Mellanöstern och speciellt problemet med Israel och palestinierna är förbaskat svårt.”

Så Obama tycker det är svårt...
Om han nu tycker det är så svårt så kanske det vore läge för lite självransakan.
Kanske skulle han rent av börja lyssna till vad båda parter säger och inte bara på vad palestinierna säger.

Saeb Erekat, palestiniernas megafon mot västvärlden, säger om det mesta som kommer ut från Israel att det är ”absolutely unacceptable”.
Vad skulle Erekat säga om israelerna började tillämpa samma taktik och påstå med den självklarhet som krävs att Jerusalem aldrig kommer att bli en palestinsk huvudstad.
Aldrig har varit och aldrig kommer att bli.
”Absolutely unacceptable”!

”Acceptable”?

Varför Mellanöstern är så svårt för Obama beror till stor del på att han lyssnar på storheter som Erekat – och enbart på Erekat.
Han har köpt det muslimska narrativet rakt av och då blir det svårt.
Alltför svårt för Obama.

De flesta presidenter i USA lyfter sin blick mot ’fyra nya år’ redan i början av den första ämbetsperioden.
Obama är inget undantag men ska han lyckas med det bör han skynda sej att lämna lågstadiet och åtminstone börja kika på vad de har för sej på mellanstadiet.
En president har kort lärotid och Obamas lärotid är i stort sett över.
Det är dags för ’change’.

Efter 16 års skräckvälde i Oslos kölvatten ligger bevisbördan helt och hållet hos de som vidhåller tvåstatslösningens förträfflighet.
De bör kunna visa upp att denna lösning bjuder på en rimlig chans att lyckas och att riskerna med detta vågspel är acceptabla.
Kan de inte göra detta är det definitivt dags för ’change’.

Obama har inte kunnat visa tillfredsställande prognoser i något av dessa avseenden så nu återstår bara att se om han har tillräckligt med mod för att genomföra en tydlig och offentlig avveckling av denna galna konstruktion.
När han väl har kommit så lång och hans tankävärld är befriad från gammalt bråte kommer han att finna att klokt folk är beredda att samtala med honom om helt andra typer av lösningar.
Lösningar med stor chans att lyckas och med försumbara risker.

Obamas förföriska dröm behöver inte vara speciellt svår – bara klok och med rötter i både historien och i verkligheten.


Läs även andra bloggares åsikter om 'change', Barak Obama, Mellanöstern, ny världsordning, Saeb Erekat, Israel, Jerusalem, USA, bevisbörda, ...

Bromsklossar

Här i Mellanöstern blir bromsklossarna allt fler och allt mer bombastiska i sina uttalanden.
För att vara ett fredsälskande folk som gör allt för freden... är dessa bromsklossar ett mysterium.
De proklamerar i moskéer, i barnprogram, på gator och torg att ingen uppoffring är för stor för att förverkliga deras dröm om ett eget land.
Barnmartyrer står högt på önskelistan.

Sedan kommer dessa professionella bromsklossar och ställer till det.

En av dem är arabligans – nej, inte Jönssonligan – arabligans generalsekreterare, Amr Moussa.
Han är egyptier och har varit ambassadör i Indien och Egyptens ambassadör i FN innan han fick sitt nuvarande jobb som arabligans ledare.

Han älskar fredsprocessen men hatar fred.
Han gör vad som helst för att processen ska fortsätta men att förorda ett fredsinriktat tänkande vore honom helt främmande.
Han drar sej inte för att hota om någon vilsekommen arabnation skulle frestas ta kontakt med Israel.
Han lovar dessa stackare en ”tough response”.
Min mamma skulle kallat en sådan typ för en riktig elaking...

Hur hans hjärna arbetar i övrigt får du en bild av genom hans svar på frågan hur han ser på de muslimska kvinnornas situation och hur den skulle kunna förbättras.
"As long as our land is occupied, we cannot think about the rights of women".
Hav tålamod, kvinnor!

Amr Moussa älskar sin fredsprocess men den processen bör hanteras utan israelisk inblandning.
Han förbjuder all tanke på eftergifter åt judarna innan ligans alla krav är mötta.
Amr Moussa gillar tydligen också diktat - men inte fred.

En annan nygammal bromskloss är Mahmoud Abbas.
Allt sedan Obama gick direkt från sitt invigningstal på Capitol Hill i Washington i januari till sin nya Vita Hus-telefon och slog nummret till Abbas har denne man svävat runt på små rosa moln.
Jobbet är lagt på hyllan förutom lite nedslag hos omgivande arabpotentater.
Han har fått rådet att ligga lågt och låta Obama göra jobbet.
Visst förstår jag om han uppskattar en sådan omtanke vid sina 80+.

Verbalt har dock hans tjurighet ökat – så till den milda grad att man förstår att han fortfarande svävar runt på sina rosa moln.
Han ställer krav rakt ut i det blå vilket visar att han är desperat i sin ovilja att förhandla med Israel och en palestinsk stat vill han absolut inte ha.
Bästa sättet att inte behöva få en stat på halsen är att uppföra sej precis som han gör nu.
Typisk genuin bromskloss.

Förresten har hamasledaren i Gaza, Ismail Haniye, i dagarna proklamerat att Abbas inte har någon rätt att förhandla för palestinierna och att varje överenskommelse han gör med USA eller Israel kommer att förkastas av dem.
Någonstans här borde Obama satt in sina stötar.

För övrigt blir det allt tydligare – Gaza tillhör moskéerna och Västbanken tillhör sina shoppingcenter.

Vår sista bromskloss för dagen sitter i Vita Huset, en bit från Mellanöstern.
Obama gör alla möjliga piruetter och krumbukter för att inte behöva ta i Iran med tång.
Snacka, lova, böna, le, och plocka bort otrevligheter från agendan och tiden den går...
Snart är dessa diskussioner inte intressanta längre.

Varför blir man en bromskloss?
Jag kan tänka mej flera orsaker men först och främst för att man vill vinna tid för att i ett senare skede säkra fler fördelar.
En annan orsak är naturligtvis ren feghet.
Svårigheter att rätt utvärdera en situation.
Igångsättningssvårigheter.
Orsaken kan dessutom vara att man helt enkelt inte är intresserad av den aktuella situationen och vill skjuta ett obehagligt avgörande på framtiden.

Grejen är bara att framtiden är nu och Mellanöstern har inte råd med några bromsklossar, inte ens amerikanska sådana som spelar ett högt spel med insatser man låter andra betala.
Att ta tjuren vid hornen kräver sin man – kanske är det vikingar Mellanöstern saknar?


Läs även andra bloggares åsikter om barnmartyrer, Amr Moussa, arabligan, fredsprocessen, Mahmoud Abbas, Barak Obama, palestinsk stat, Ismail Haniye, Israel, USA, Vita Huset, Iran, Mellanöstern, ...

Palestinska pass

Tyvärr tar det lite tid ibland innan en tanke mognat, trots att upphovet är en artikel av en professor i praktisk filosofi som tillbringar sommaren med att spela klarinett, springa och läsa Fredrika Bremer.
Professorns namn är Torbjörn Tännsjö och artikeln ifråga var publicerad i Expressen 26 juli under rubriken ”Låt bosättarna bli palestinier.”

Denna tanke är väl värd både en artikel och en världsomstörtande rubrik.
Tanken är dessutom lätt svindlande och inte så lite revolutionerande.
Bosättare med palestinska pass...

Alternativet är att Sverige blir betraktat som aktiv medhjälpare till rasism parad med etnisk rensning genom sitt både verbala som monetära stöd till en välrensad palestinsk stat.
Vi behöver inte ens dra in pengarna i debatten för att tydligt se Sveriges mycket tveksamma moraliska och ofta ganska förvirrade hållning.
En palestinsk stat vill man ha men hur den ska kunna stå på egna ben, utan svenska socialbidrag, lämnar man därhän.

Sverige vill se staten Palestina ta form och så vill större delen av mänskligheten.
Personligen är jag dock inte övertygad om att palestinierna själva är lika entusiastiska.
Under deras korta historia har deras mest framträdande drag varit dessa envist upprepade ”nej, nej, nej” vilket visar på en något annorlunda hållning.

Tännsjös tankekedja snuddar också vid det logiska i att om Palestina ska rensas på judar och allt som möjligen kan lukta judiskt då står det naturligtvis Israel fritt att möta detta med lämpliga åtgärder.
Därmed har två etniskt och religiöst rena stater skapats som kommer att ’leva lyckliga i alla sina dagar.’
Det är ju så de säger...

För ett tag sedan kom dock andra signaler från palestiniernas premiärminister Salaam Fayad.
Han fick en fråga från James Woolsey, tidigare chef för CIA, om israeler skulle tillåtas bo i en eventuell framtida palestinsk stat.
Svar ja.

Eftersom jag inte hört annat än att han fortfarande är vid liv antar jag att denna uppfattning inte enbart är hans egen, så...
Bosättarna kan alltså flytta eller stanna kvar – allt enligt egna önskemål.
Bosättningarna kommer att avdramatiseras och livet kommer att ha sin gång.

Med denna lösning kommer alla inblandade att undgå anklagelser för rasism och etnisk rensning men eftersom vår värld inte är perfekt så återstår dock en liten detalj.
Obama.
Han påstår ju att bosättningarna är ett hinder för en tvåstatslösning, ett hinder för fred.
Abbas har berättat detta för honom och då måste det ju vara sant.

I slutändan verkar det som om det största hindret för fred är – Obama.
Hans käcka ’change’ verkar inte kunna förändra Mellanöstern, i alla fall inte på de tre veckor eller så han hade tänkt sej.
Hans ord är konstigt nog inte lag här - en sådan förmån måste man dessutom förtjäna i ett demokratiskt samhälle.
När det sedan visar sej att han börjar nysta i fel ända då kan det ju inte göra annat än trassla.

I Mellanöstern är vägrarmentaliteten hindret för fred – inte hus.

Torbjörn Tännsjö, bosättare, palestinier, Sverige, etnisk rensning, rasism, Salaam Fayad, Barak Obama, tvåstatslösning, fred, Expressen, ...

DN

Tete-a-tete

Jag vet inte vad Obama hade i tankarna men jag tror inte han i första hand var ute efter att stärka de sturska israelerna.
Nu har han i alla fall lyckats ena människor från nästan alla politiska riktningar med sina klumpiga och egentligen ganska barnsliga krav som han förväntar sej att israelerna ska rätta sej efter rakt av.
Han må ha en böjelse för palestinsk shawarma som han inte riktigt kontrollerar och han får gärna ringa upp Abbas när han känner sej ensam och vill prata av sej men att gruffa med israelerna för gruffets egen skull hör mera hemma i sandlådan.
Det finns andra mer subtila vägar att gå om man har ett behov av att visa vem som är starkast.

Nästa gång Obama lyfter luren för att prata bort en stund med Abbas – det lär bli i kväll eller senast i morgon förmiddag – kan han gärna fråga honom hur det egentligen var med det där erkännandet av Israel.
Det går nämligen en del rykten...

Muhammad Dahlan, palestiniernas snygging ni vet, mumlade något i den riktningen för några månader sedan.
Han påstod att Abbas eget parti, Fatah, aldrig erkänt Israel och tillade med förvånande uppriktighet att PA’s skenbara erkännande av Israel iscensatts enbart i avsikt att lura presumtiva givare så biljonerna skulle fortsätta att rulla.
Det skulle vara intressant om Obama kunde bringa klarhet i hur det egentligen förhåller sej med detta vid deras nästa tete-a-tete.

Varför jag vill ha ordning på torpet just nu beror på att vi i dagarna fått ta del av fler likartade yttranden av högt uppsatta Fatah-medlemmar.
Rafik Natsheh heter en nära medarbetare till Abbas som påstår att deras parti inte erkänner Israels rätt att existera och dessutom lovar, dyrt och heligt, att heller aldrig göra detta.
Aldrig någonsin.
Han spär på det hela genom att dessutom utlova att de kommer att fortsätta att starta krig mot Israel – precis som tidigare.
Allt annat kallar han medialt nonsens.

PA, där Fatah är största partiet, har erkänt Israel enbart av praktiska skäl för utan denna plåsterlapp kunde de inte fortsätta att arbeta för ’den palestinska saken.’
Åter igen – pengar, mycket pengar som står på spel och då får man ibland rucka på principerna.
Ändamålet helgar som bekant medlen.
En kollega till Rafik vid namn Azzam el-Ahmed håller med och tillägger att hans parti Fatah, aldrig kommer att ge avkall på ’rätten’ att ge sej in i nya krig med Israel.

Vad jag verkligen skulle vilja veta är om Obama tycker att dessa resonemang är OK?
Tycker han de är rumsrena?
Ett parti som planerar väpnade konflikter med sina grannar kan väl inte kallas för något annat än ett terrorparti.
Skillnaden mellan ett terrorparti och en terrororganisation är väl inte så där rysligt stor och jag har bestämt för mej att det är förbjudet i amerikansk lag att ha något att göra med terrororganisationer och ännu mindre stödja sådana företeelser ekonomiskt.

Jag skulle vilja att Obama tar reda på alla fakta nästa gång de har en av sina många telefonkontakter.
Sedan skulle det vara intressant – inte bara för mej – att höra direkt från källan hur detta går ihop med alla vänskapliga penninggåvor som ganska regelbundet ramlar ner i Fatahs kassakistor, nu senast häromdagen.
Inte krediter utan cash.
Den senaste belöningen från USA för gott PA-uppförande(!) handlade om 200 miljoner dollar.
Nota bene – detta är bara en delbetalning av utlovade 900 miljoner dollar som Obama tidigare lovat förse dem med.

Israelerna må vara naiva men när någon hotar dem utifrån håller de ihop.
Stora delar av vänstern i Israel undrar också stillsamt vad Obama håller på med.

Är han verklig eller bara en kuliss?

Att insistera på att Israel slutar bygga hus med tillhörande juridiskt oantastliga bygglov ingår inte i Obamas ämbetsmässiga plikter och borde vara under hans värdighet, speciellt som han aldrig insisterat på att araberna skulle sluta bygga sina imponerande svartbyggen.
De finns – jag lovar – och de är många MÅNGA...

Ämnena för frukostsamtalen (eller var det möjligen lunchsamtalen) mellan Abbas och Obama borde enkelt kunna programmeras om för att nå reella resultat men då krävs en president som inte tror att världen skapades den dag han höll sitt jungfrutal på Capitol Hill.

Barak Obama, shawarma, Abbas, Muhammad Dahlan, Fatah, Israel, PA, Rafik Natsheh, Azzam el-Ahmed, terrororganisation, USA, svartbyggen, Capitol Hill, ...

SvD SDS

Otalade tal

Barry Rubin igen.
Smart kille med en ovanligt skarp iakttagelseförmåga – för att inte tala om hans slutledningsförmåga.

Den 27 maj i år satt han och slölyssnade till Hillary Clinton.
Han hade hört henne tala många gånger förut och visste att det hon säger oftast är glassigt och välpolerat men ack så förutsägbart.
Sedan hon blev utrikesminister har hennes roll dessutom inskränkt sej till att framföra Obamas personliga åsikter.
Detta är vad Hillary Clinton sade:

"With respect to settlements, the president was very clear... He wants to see a stop to settlements - not some settlements, not outposts, not natural growth exceptions... That is our position. That is what we have communicated very clearly... And we intend to press that point."

Barry Rubin lyssnade och tänkte över vad hon sagt och tyckte i slutändan att det åtminstone gav klara besked.
En jämförelse med Obamas och Clintons antydningar och ordval vad gäller Iran gav dock vid handen en avgrundslik skillnad i approachen.
Israel gavs order medan Iran gavs inbjudningar.
Om nu rätt ska vara rätt så borde Iran bevärdigas med samma klara budskap som Israel.
En variant kunde låta som följer:

"With respect to nuclear weapons and sponsorship of terrorism, the president was very clear... He wants to see a stop to nuclear weapons - not some nuclear weapons, not just the warheads, not just the missiles... That is our position. That is what we have communicated very clearly... And we intend to press that point."

Ingen har väl några illusioner om att få höra dylika krav från Obama, inte ens efter att alltför många iranier dött, sårats, blivit tillfångatagna eller helt enkelt bara försvunnit i den benhårda kampen mot förtryckarregimen.
Inte ens i kölvattnet av dessa ruskigheter orkar Obama ställa krav på den iranska regimen.
Det enda land han ställer krav på är Israel.
Enklast så.
Verkar denna besatthet möjligen bekant?

Syrien är ett land som både vill ha kakan och äta den.
Visst – går det så går det och det kommer säkert att gå alldeles utmärkt för detta tal kommer syrierna aldrig att behöva höra från Obama.

"With respect to Syrian sponsorship of terrorism, the president was very clear... He wants to see a stop to Syrian sponsorship of terrorism - not just training terrorists, not just financing terrorists, not just ordering them to attack, not just giving them safe passage across the border, not just against Lebanon, not just against Iraq, not just against Israel... That is our position. That is what we have communicated very clearly... And we intend to press that point."

Det skulle i så fall kräva en genuin tuffhet angående genuina tvistefrågor men något sådant är inte inplanerat i Obamas politiska agenda.
Barry Rubin är tveksam, många andra är också tveksamma och nu börjar också jag att tvivla på hans ämbetsmässiga kapacitet.

Den som inte klarar av att tala klartext när så krävs utan bara när han kan slå på en som redan ligger --- är han värd så mycket respekt, egentligen?

BLOGGPÄRLOR:
Sapere Aude: Obama motsätter sig rivning av det palestinska rikskanslietIsrael i Sverige: Israelisk sjukvård för araber
MXp: Palestinapropagandister mörkar svindel, Shame on you!
Garm: Obama förtydligar: Israel är problemet inte palestinierna
Mellanöstern aktualia mm: Israels brydsamma situation

Barry Rubin, Hillary Clinton, Barak Obama, Iran, Israel, Syrien, respekt, ...

DN D

Speglar till palestinierna

...... men låt det gå snabbt.
Man kan ju inte gå omkring och vara okunnig om vem man är hur länge som helst.

Min favoritpalestinier (hmmm...) är Saeb Erekat.
Han är, med sin snubblande engelska och resonabla/västerländska framtoning CNN’s guldkalv.
Han missade inga lektioner när han lärde sej umgås med media och känner väl till fördelarna av att kalla sina utfrågare vid förnamn.
Det blir liksom mera intimt så.

Nåväl, Erekat träffade nyligen den iranske utrikesministern Mottaki i Sharm-e-Sheikh.
Det var inte så att de råkade springa på varandra utan de hade ett avtalat möte där de gav varandra tips om bästa sättet att odla rosor.
Nej inte så.
Erekat fick sej till livs Irans synpunkter på hur samförståndet med Hamas borde utformas för att göra iranierna på gott humör.
Även palestinierna vet att Iran är en makt att räkna med som man gör väl i att helt enkelt rätta sej efter.

Att träffa Irans utrikesminister gör palestiniernas allt-i-allo glatt utan några som helst förhandsvillkor medan palestiniernas president vägrar träffa Netanyahu utan att en rad hemmagjorda villkor först uppfylls.

"Där ens hjärta är..."
Jag kan inte hjälpa att jag undrar om palestinierna verkligen är intresserade av några förhandlingar med Israel och egentligen behöver de ju inte bry sej - de har ju Obama...

Erekats bravader slutar inte här.
Han skapade häromdagen ett nytt bevingat ord.
Efter att Netanyahu berättat för sina ministrar och den samlade pressen att han kräver samma rättigheter för judar som för araber – bl.a. att bo var som helst i Jerusalem – blev Erekat uppringd av CNN.
Surprise, surprise.
Denne allvise man rådde där Netanyahu att 'berätta för folket inte vad de vill höra utan vad de behöver höra'.

Erekat vet han.

Nu är det hög tid att ställa Erekat framför spegeln.
När tänker Erekat berätta för palestinierna – inte vad de vill höra utan vad de behöver höra.
Palestinierna behöver höra att deras UNRWA-flyktingar aldrig kommer att befolka Israel, vilket Erekat mycket väl vet.
Detta vågar han naturligtvis inte säga utan fortsätter att klia dem i öronen med sagor om snar triumf.
Med sådana ledare......

Det finns en person vid namn Daoud Kuttab som någorlunda regelbundet skriver i Jerusalem Post.
Överskriften på hans senaste kria var ”The settlement freeze – a definitive test of Israel’s intentions.”

Nu behöver vi ytterligare en spegel.
Det är faktiskt en stor del av mänskligheten som ser palestiniernas ovilja att sätta stopp för all hatpropaganda i radio/TV, tidningar, skolböcker och moskéer som det definitiva testet på palestiniernas avsikter.
Jag valde medvetet att inte ifrågasätta deras förmåga att effektuera detta utan endast konfrontera deras ovilja.
Al Jazeera är ett utmärkt exempel på deras handlingskraft – när de dem så lyster.
Ni har väl lagt märke till hur de slänger ut och bojkottar denna mediamogul lika ofta som de sedan välkomnar dem tillbaka.

Vi skulle kunna utvidga galleriet framför spegeln till de provokatörer som försöker sätta Israel på pottan genom att köra ruffiga båtar mot Gaza innehållande mängder av propagandister, mediafolk och fotografer men beklämmande lite av sådant som gazaborna verkligen behöver.
När dessa båtar efter några taffliga styrkedemonstrationer ledsagas in till israelisk hamn så genomsöks lasten, rensas på vapen och annan bråte och om det sedan återstår några varor av värde transporteras de till Gaza i en av de ca. 50 lastbilar som dagligen förser gazaborna med förnödenheter.

Tänk så många givarslantar havets och vågornas betvingare hade kunnat spara genom att avstå från båtturen - hur romantisk den än kunde vara - och i stället forsla varorna till Gaza via ordinarie transporter.

Detta är naturligtvis alltför simpelt och ospekulativt även om de då kunnat undgå skammens rodnad på kinderna när de konfronteras med sin spegelbild.

Att se sej själv i en spegel är inte alltid upplyftande men är förr eller senare nödvändigt.
Det underlättar dock om du själv tar initiativet och inte väntar till du blir tvingad av en allt mer irriterad omgivning.

Bloggpärlor:

MXp: Al-Jazeera och Arafat - Var det Aids, Abbas eller Israel

Israel i Sverige: Israel vägrar lyda Obama – som “talar med judarna”.

Saeb Erekat, CNN, Daoud Kuttab, hatpropaganda, al Jazeera, bojkott, mediamogul, Gaza, provokatörer, Mottaki, Sharm-e-Sheikh, Iran, Obama, Netanyahu, UNRWA-flyktingar, Jerusalem Post, ...

Ny knepig världsordning

Att det är mycket jag inte begriper är jag mycket väl medveten om.
Många saker är jag inte ens intresserad av att begripa.
Det finns företeelser som inte är värda någon tankemöda medan jag lämnar över annat till kompetenta människor som nu och för all framtid kommer att hantera - vad det nu är - betydligt bättre än jag någonsin skulle kunna.
Varför skulle jag bry mej med vad som finns under huven på min bil eller innanför skalet på min dator?
Krånglar det vet jag vart jag ska vända mej.
Detta jämnar i någon mån ut sej genom att det finns andra saker jag kan bättre än bilmekanikern och datorteknikern, så det är lugnt.

Mitt i detta finns det saker och ting jag gärna skulle vilja begripa men som jag inte för mitt liv kan greppa, hur jag än försöker.
En sak som länge retat min nyfikenhet är hur en grupp människor som själva, i kallt blod startar ett krig som var avsett att förinta den angripne, hur dessa människor - som till råga på allt förlorade - skulle ha några som helst rättigheter att ställa krav vid en förhandling?

Jag hör redan de gamla trötta fraserna och motiveringarna om hur synd det är om dem... men det handlar inte om att tycka synd – det handlar om rätt, rättigheter och rättvisa.
Den som ger sej in i leken får leken tåla säger ett gammalt talesätt men detta verkar gälla alla utom palestinierna.
De tillåts ge sej in i ’leken’ med hull och hår men behöver aldrig ta konsekvenserna av sina utbrott.
Sina brott.
Så kanske man behandlar ett barn eller en mindre vetande men det är inte en behandling någon borde vara stolt över.

Saeb Erekat, en av de palestinska språkrören som inte förstått att han borde ställt sin plats till förfogande för länge sedan, kräver och kräver och sedan kräver han ännu lite mer.
Abbas morskar också upp sej ibland och kräver lite han också för han kan ju inte kosta på sej att verka mesigare än Hamas...
Erekat och Abbas kräver och Obama verkställer.

Detta är den nya tingens ordning och allt som har med rätt, rättigheter och rättvisa att göra, förbleknar.
Nu är det angriparen/förloraren som regerar och ställer krav och med det är en ny världsordning införd.

Om vi gillar det eller inte gör det samma - vi är alla offer för denna nya knepiga världsordning

- åtminstone tills sundare och mer realistiska krafter tar över.

rätt, rättigheter, rättvisa, palestinier, Saeb Erekat, Abbas, Hamas, Obama, ny världsordning

...

De förlorade nitton åren

Historien börjar 1967 – det vet ju alla.
Historien om Mellanöstern.

Vad som hände före 1967 är så till den grad ointressant att det bara inte finns.
Gud skapade Mellanöstern 1967.
Det vet ju alla.

Nu ska jag berätta något som sällan berättas.
Mellan 1948-1967 var Västbanken och Gaza ockuperat.
Inte av Israel - utan av Jordanien och Egypten.
Jordanien ockuperade Västbanken och Egypten ockuperade Gaza.

Ni som var med på den tiden, har ni några minnen av att palestinaaraberna på Västbanken sprängde jordanska bussar i luften och att andra palestinaaraber i Gaza sköt så många egyptier de kunde för att befria sej från ockupationens tunga ok?
Hur många intifador hann palestinaaraberna med mot Jordanien och Egypten under åren 1948-1967?
Inte speciellt många...

Palestinaaraberna under jordansk och egyptisk ockupation visste att deras gemensamma fiende var Israel och ockupationen var en bisak.
När Israel 1967 blev tvunget att gå ut och försvara sej mot ett grymt och olagligt anfallskrig blev både Jordanien och Egypten tvugna att dra sej ur.
Israel satt där plötsligt med en massa land, land med invånare men ingen ledning.
Israel fick träda in.

Det sorgliga i denna historia är att hade palestinaaraberna gjort vad Israel gjorde 1948 – accepterat FN´s delningsplan – hade de redan haft allt de kämpar för idag.
De hade kunnat haft ett eget land under 61 år och under den tiden aldrig varit nära en ockupation.

De förlorade nitton åren då?
Om det nu är så att bästa sättet att slänga av sej en ockupation är att starta intifador och mörda så många människor det bara är möjligt, ja då förlorade palestinaaraberna alla dessa gyllene möjligheter under ockupationsåren 1948 till 1967.
Tänk så många bombbälten som inte fick explodera och tänk så många fullpackade bussar de missade att bränna ut.
Tänk vilken lycka det skulle ha varit för dem att bli självständiga och låta allt vad jordanier och egyptier heter lägga benen på ryggen och dra hemöver.
I stället jagade palestinaaraberna judar under den tiden som om inte ockupationen existerade, som om ockupationen inte var det allt överskuggande problemet.

För det var det väl...???
Är det väl??
Eller?

Är det möjligen så att araber gärna kan ockupera varandra lite hipp som happ men så snart israelerna kommer in i bilden så...
Nog tycker jag att jag ser palestinaarabernas mask flyga all sin kos i kvällsbrisen.
Deras ursäkt att det är ockupationen som gjort dem lite våldsamma(!) förlorar den lilla trovärdighet detta påstående eventuellt en gång hade och de står där nakna.

Det är inte ockupationen som är problemet utan problemet är att Israel finns där det finns – men det anser de sej inte kunna säga rakt av.
Kanske skulle pengaflödet tryta då, ve och fasa, och vem vet, kanske skulle den store Obama överväga att höja röstläget och offentligt börja peka på deras uppenbara falskspel?
Kanske rent av börja kräva något också av dem.
”Nej, sådana otrevligheter kan vi ju inte riskera så vi drar väl ett varv till om ockupationen!”

Den kända frasen Abba Eban en gång yttrade känns lika aktuell idag.
"Palestinians never miss an opportunity to miss an opportunity."

Delar av det här blogginlägget bygger på tankar av Tilman Tarach framförda i artikeln ”Why a two-state solution?”

BLOGGPÄRLOR
MXp: Abba Eban: Mike Wallace-intervju från 1958 ännu aktuell
Israel i Sverige: USA bygger armé åt Abbas, Frankrike vill bygga en till.
FiM: Bluffen Free Gaza – hur lättlurade journalister utnyttjas

Mellanöstern, Västbanken, Gaza, Israel, Jordanien, Egypten, ockupation, intifada, anfallskrig, delningsplanen, bombbälten, exploderande bussar, Barak Obama, Abba Eban, Tilman Tarach, ...

Frukt och grönt

Ni kommer inte att tro att det är sant men det stora samtalsämnet i Israel idag är om det ska bli skatt eller inte på frukt och grönt.
Hade detta monstruösa hot tilldragit sej i Sverige (som naturligtvis redan har en ansenlig skatt på dessa klenoder) hade det lätt smält in i tapeten.

Man skulle ju kunna tänka sej att Israel har en del andra små problem som borde lösas, men nej – idag handlade det om frukt och grönt.

Hela problematiken har haft alla poänger som hör till en livsavgörande diskussion.
Först rykten följda av snabba dementier.
Någon lade sedan ihop två och två och fick ut en story som strax engagerade både press och allmänhet och som ett brev på posten kom hoten att spräcka regeringen.
Shas har spräckt många regeringar under sin livstid.

Finansministern förklarade och försvarade medan premiärministern lurade i vassen.
Idag hade han lurat färdigt och bestämde sej för att plocka bort överflödig prestige från sin finansminister.
Han gick emot dennes förslag genom att hänvisa till folkviljan.
Kunden har ju alltid rätt, sägs det.

Ingen skatt och följdaktligen inga nya slantar att slösa på ministrarnas engelsklektioner.
Tragiskt, för de har ju så låg lön...

Varför berättar jag detta och inte råskäller på palestinierna?
Därför att det pekar på kompliciteten i Israel.
Israel består inte bara av kampen mot terrorismen utan också av kampen mot nya skatter.
Hederligt folk i Europa har på sistone fått sej till livs ett synnerligen förenklat budskap från världens ledare.
’Skicka iväg alla judar från Västbanken till Tel Aviv så kommer vi strax att kunna inleda en fredens guldålder i Mellanöstern.’

Vad skönt det är med enkla och klara budskap.
Att de inte har något med verkligheten att göra är marginellt.

I Israel gillar folk att äta massor av frukt och grönt och vill naturligtvis inte betala mer än nödvändigt för dessa naturprodukter.
Man vill också ha fred men vill inte bli lurad på konfekten - en gång till.
Israels fredslängtan är lika stark idag som för några år sedan då man sparkade ut sina egna från Gaza.
Den gesten togs emot med kalla handen – död mans hand.

Nu vill Obama att Israel ska göra om proceduren i Västbanken.
Sluta att bygga hus där för att sedan lättare kunna sparka ut människorna.
Och vad får Israel för det?
Vad får Israel den här gången?
Well – det verkar i pressläggningsögonblicket inte riktigt klart, men – ja det ordnar sej nog.

Visst, det kommer att ordna sej för i motsats till Abbas så har Hamas gjort upp planer.
Obama borde ha hört talas om Hamas planer men jag börjar undra, för han nämner dem aldrig...

Israelerna kan torrskodda fortsätta att klämma sina kopiösa mängder av frukt och grönt utan att bli ruinerade.
De kan behöva alla tillgängliga vitaminer och mineraler för att ta Joe Biden på orden – agera som den fria och suveräna nation de är och inte störas alltför mycket av virrhjärnor som i brist på egen tankeverksamhet nöjer sej med att upprepa vad Obama sagt.
Obama sa – UT, och följdaktligen upprepar världen – UT.

Ett råd till världen – åt mer frukt och grönt.

Israel, frukt och grönt, skatter, Gaza, fred, Mellanöstern, Västbanken, Tel Aviv, Europa, terrorism, Barak Obama, Joe Biden, ...

Obama, förbarma dej

Vad var det egentligen som gjorde att världens nye frälsare gavs makten att frälsa världen?
Var det det vita leendet, de vita skjortorna eller vad var det?
Hade det något att göra med vad han sade?
Knappast, eftersom hans budskap var synnerligen nedbantat.
Nerbantat, men upprepat tillräckligt många gånger för att stadigt urholka den svarta graniten.
Ordet, signalordet, levererades dessutom helt naket, utan några som helst fingervisningar om huvudpersonens avsikter.
Tala om helgardering...

Ordet var "change", "förändring".
Hänger ni med?
Förändring från vad?
Till vad?

Man har ju fått lära sej att man inte ska ändra något bara för ändringens egen skull och motsatsen har gett upphov till många bittra tårar längs vägen.
Obama bad väljarna köpa grisen i säcken vilket de också glatt gjorde.
Idag befinner vi oss alla, tillsammans med grisen, begravda djupt nere i den nyss nämnda säcken.

Förändringens vindar må blåsa över vissa kullar men inte över kullarna i Judéen och Samarien.
När det gäller dessa områden och vad det ska bli av dess omtvistade kullar då gäller bara gammal skåpmat.
Möglig sådan med stank av trött uppgivenhet.

Den brännande frågan är varför Obama och co. inte orkar (har lust?) att producera några nya, fräscha idéer om Västbankens fortsatta fortbestånd som åtminstone skulle ha en rimlig chans att löpa linan ut?
Varför är inte Västbanken värd någon tankemöda utan enbart kicksparkar bland sedan länge slokande slogans.

Okey, okey, jag vet att världen är drabbad av en girighetskris som borde lösas snarast möjligt men om Iran är värt ett nytänkande så varför är inte Västbanken värd åtminstone ett enda litet sammanträde?
Nej, Obama gräver fram ur sophinken några knöliga ostskivor, lite grönluddiga potatisskal och en rutten tomat och vips startar han upp utförsäljningen.
När ingen köpeskilling är i sikte går säljivern över till regelrätta krav.
Krav som endast en frälsare med iskall blick och en nerfryst själ skulle ställa.

"Nu köper ni det här för jag, Obama, säger att ni ska köpa det.
Jag, Obama, världens frälsare (mitt tillägg) vet vad som är bäst för er så - kom igen...

Inga nya tankebanor, inte ens några nya försöksballonger.
Israel kvider medan Obama, världens frälsare, lägger sitt förbarmande på annat håll, inte så värst långst borta.

Jag undrar om Obama verkligen tänkt sin tanke till dess bittra slut för när han nu med hjälp av sina president-påbud ämnar tömma Västbanken på judar då ägnar han sej ju åt ren och skär etnisk utrensning.
Resultatet kommer att bli en palestinsk apartheidstat, skapad av Obama, på andra sidan gränsen mot Israel.

Jag som trodde etnisk rensning var något fult???

Kommer nästa steg i hans masterplan att vara etnisk utrensning av araber från Israel?
Naturligtvis inte - här finns ingen likhet inför lagen.
Obama vill bli älskad av så många som möjligt och araberna är många.

Det är inte lätt att ha blivit utsedd till världens frälsare och än har vi inte sett Obamas sista drag.
Vad vi sett hitintills gör dock att vi automatiskt hukar oss inför nästa slag.

Frälsningen är för andra - inte för Israel.

Barak Obama, etnisk rensning, grisen i säcken, Iran, Judéen och Samarien, palestinsk apartheidstat, skåpmat, Västbanken, ´change´,

Kalkylerad blindhet

Jag läste nyss några artiklar (Caroline. B. Glick, Ari Shavit, Barry Rubin m.fl.) och kan inte undgå att fundera på varför mänskligheten blir alltmer självdestruktiv för var dag som går.
Det mesta går ju ut på att göra livet så eländigt som möjligt för andra - till vilket pris som helst.
Detta sker numera på ett så utstuderat sätt att vi som får hålla tillgodo med vardagshjärnor har svårt att lägga ihop två och två.
När vi läser artiklar av dessa sällsynta skribenter vars logiska tänkande befinner sej på den övre planhalvan levereras de saknade pusselbitarna även till oss medelmåttor.

För våra ledare handlar det ofta om en kalkylerad blindhet och dövhet och en vägran att befatta sej med uppenbara fakta.
Man kan ju inte låta fakta störa den egna agendan...

Detta kan enkelt rubriceras som prestige.
Kommer världens öde att bestämmas av prestige?

Obama är nu mitt uppe i sin Eriksgata och ler vackert där han drar fram.
Han utgår från att någon som vill andra väl kommer att behandlas väl – vilket tyvärr inte alltid är fallet.
Han anstränger sej för att göra allting tvärtemot hur Bush handlade eftersom det mesta gick åt skogen för den presidenten.

Bush misslyckades p.g.a. otrohet mot egna ideal och tafflig taktik – inte för att hans idéer var galna.
Obama däremot kommer att misslyckas just för att hans idéer är galna.

Han säger att USA är berett att leda - igen - men förstår inte att den muslimska värld han bugar så djupt inför inte är intresserade av att bli ledda av USA.
Det är de som vill leda USA och resten av västvärlden, och de är på god väg.
De är dessutom oberoende av tid och rum vilket är en oerhörd styrka.
Islamisterna kan gå långsamt fram och vägen kan vara knölig, men frammåt går det.

Naturligtvis är jag jävig men jag anser att både Netanyahu och Lieberman har en klarare och nyktrare världsbild än Obama, vilket i sej är ganska kusligt.
Kusligt därför att Netanyahu leder ett pytteland medan Obama leder ett jätteland.

Om jag ska hänge mej åt fromma förhoppningar så består de av möjligheten att Obama är intelligent nog att lyssna med öppet sinne till vad Netanyahu, Lieberman och även Peres har att säga när de kommer att ses framöver.
Vissa av Obamas krumbukter under dessa första månader kanske får rubriceras som försöksballonger medan Clintons uttalanden som bäst bjudit på blandat smågodis.

Om tidsfaktorn för den muslimska världen är oviktig så är den desto viktigare för väst.
Irans slutspurt mot den nukleära lyckan kommer inte att stoppas med vita leenden och en inbjudan till kafferep utan bara om de har något att förlora på att fortsätta.

Idag har de allt att vinna och när de väl vunnit kommer ingen att förstå hur det egentligen gick till...

Caroline B. Glick, Ari Shavit, Barry Rubin, självdestruktion, kalkylerad blindhet, prestige, Barak Obama, George Bush, USA, Benjamin Netanyahu, Avigdor Lieberman, Shimon Peres, Hillary Clinton, Iran, ...