Cirkuskonster

Medan den 32-gradiga nattliga hettan fortsätter att klibba sej fast så sprutar CNN ut nya, fräscha budskap.

USA ska börja krigsträna de syriska rebellerna - åtminstone ligger det ett förslag om detta vilket redan det är illa nog.

Så snällt av dem tycker alla 'fredsvänner' som älskar allt vad rebeller heter och suckar saligt.

Börja är kanske ett felvalt ord för rebellerna har redan tidigare fått USA-träning i Jordanien men nu ska de börja göra jobbet mera öppet och kanske rent av inbjuda veckopressen till verklighetsnära flerfärgsreportage.

Nästa rubrik som naturligtvis ingen kommer att bli upprörd över är att USA då kommer att träna bl.a. Al Qaida-rebeller.

Hur skulle de kunna undvika detta när allt fler rebeller svär trohet till just Al Qaida.

Vi har nu fått veta att en gränsstad mot Turkiet blivit erövrad av just Al Qaida-rebeller, staden Azaz.

Den staden har fungerat som länk för diverse hjälpsändningar till människorna i Syrien men nu kommer de att vara utlämnade till Al Qaidas eventuella goda vilja. 

USA ska alltså börja träna rebeller där Al Qaida för varje dag vinner allt större inflytande.

Låter detta klokt och normalt?

Ska USA träna Al Qaida för att vara säkra på att nästa gång de anfaller USA de inte kommer att missa Vita Huset/The Capitol Hill.

Den där åkern i Pennsylvania som flight 93 hamnade på ingick absolut inte i planerna.

Nästa gång ska det alltså ske med större precision.

Är Obama och hans klonade rådgivare helt säkra på att det är det amerikanska folkets vilja att bland övriga jihad-rebeller också Al Qaida-liknande grupper kommer att utbildas i krigföringens ädla konst?

Är de alldeles säkra på att detta ligger i USA's nationella intresse?

Själv tycker jag det låter som en desperat åtgärd som man tar till när man inser att något borde göras men inte vet riktigt vad.

Desperata åtgärder blir nästan aldrig lyckosamma eftersom konsekvenserna sällan är optimalt utredda.

Det räcker inte att känna sej fram i dylika sammanhang utan det krävs en vattentät strategi utan några som helst sprickor då den minsta lilla glipa kan resultera i en översvämmningskatastrof.

Hur har Obama tänkt sej välja ut vilka rebeller som ska få åtnjuta den amerikanska krigsträningen?

'Moderata' sa han men vad menade han egentligen med moderat i det sammanhanget?

Menade han FSA (Free Syrian Army)?

Om så är fallet så innebär det att äta upp en annan människas råa hjärta klassas som en moderat handling.

Kanske kommer den slutliga uppdelningen att ske med tanke på vilka som bär Al Qaida-uniform eller har små röda rosetter i håret?

Sedan dyker frågan upp vad som är syftet med den tilltänkta träningen?

Ska USA träna rebellerna i hur de på effektivast möjliga sätt kan ha ihjäl varandra eller hur de med specialutbildade hundar kan snoka reda på alawiter och kristna för att sedan eliminera dem på känt maner?

Jag ser det här skeendet som en blixtrande föreställning i - ursäkta - dumhet.

Jag undrar dessutom fortfarande vad människorna i USA tycker...

Sist idag kan vi läsa om EU-diplomater som blev stoppade när de ville överlämna 'välsignelser' från EU till palestinaaraber vid en illegal och numera raserad by i Jordandalen.
De var väl irriterade över att dagens mediacirkus enbart koncentrerade sej på araber norr och söder om Israel, i Syrien och Egypten, och så fick det verkligen inte lov att fortsätta.

Mitt i hela cirkusen måste de ha tappat hjälp-kompassen för det är i Syrien, lite högre upp på kartan... som behoven finns men någonting säger mej att där skulle EU-diplomaterna inte våga sätta sina små välputsade EU-skor.
Några miljoner verkliga flyktingar, nej tack. 

Best show in town, right?! 

Om jag skulle försöka sammanfatta så tycker jag det sker så många galna saker idag att det är svårt att ha förtroende för någon.

Folk inte bara pratar förbi varandra utan tänker förbi varandra.

Den som skriker högst, samlar ihop flest namn på en namnlista och som upprepar sina argument tillräckligt ofta är den som 'vinner'.

Vad som enligt urgammal hävd och praxis anses vara rätt och riktigt får sällan en chans.

I stället ger man drevet fria tyglar.

Kanske ligger det mer än vad man vid första anblicken förstår i vad israelerna säger - bry dej inte om att alltid få rätt, handla klokt i stället.

Läs även andra bloggares åsikter om CNN, USA, Syrien, rebeller, Al Qaida, Obama, Free Syrian Army, EU, ...

Falsk varubeteckning

Välstylade fredliga demonstranter.

Egentligen tycker jag mest synd om de stackars israeliska värnpliktiga som beordrats ut för att ’baby-sitta’ demonstranter i stället för att få vara hemma med sina familjer och förbereda shabat.

Den falska varubeckningen syftar naturligtvis på de deklarationer de arabiska upprorsledarna gav innan den tjusigt arrangerade demonstrationsdagen ute i friska vårluften sparkade igång.
Det skulle bara bli några fredfulla och fridfulla demonstrationer för att tydliggöra sitt ogillande av Israel i största allmänhet och med Israels huvudstad i synnerhet.
Jerusalem–marschen kallad i dagligt tal.

Demonstrationen i Kalandiya i norra Jerusalem hade knappt fått upp ångan innan de vältränade bicepsarna trädde i funktion.
De kastade molotovcoctails och stenblock mot sina baby-sitters och allt fagert tal om en fredfull demonstration visade sej naturligtvis bara vara en rökridå.
Den kolsvarta rökridån materialiserades dessutom av bildäck man tuttat fyr på i gammal god tradition.
Om detta innebär att palestinierna framöver kommer att tvingas köra omkring på fälgarna får framtiden utvisa.

Att vara en up-dated demonstrant kostar på.
Man kan inte vara klädd hur som helst för då kan ju det katastrofala inträffa att CNN inte består dem med vederbörlig uppmärksamhet.
Nej på med linnet och arafatschalen och välj ut några stenbumlingar som räcks fram av villiga barnahänder.
Därefter är du redo att intaga världens TV-soffor.

Det hela är naturligtvis en show som älskas av massorna men jag tycker fortfarande mest synd om de israeliska värnpliktiga som på själva fredagseftermiddagen tvingas utföra detta skitjobb.


Läs även andra bloggares åsikter om Israel, palestinier, Jerusalem-marschen, Kalandiya, CNN, ...

Det är så tyst

Araber, muslimer – var är ni?
Om ni gått i ide så är det dags att komma ut nu för de arabiska vårkänslorna spirar som aldrig förr.
Det är bara det att vi är några stycken som undrar.

Tycker ni det är som det ska vara när araber mördar andra araber, när muslimer mördar andra muslimer?
Har ni aldrig hört talas om YouTube?

Vi i väst sitter kväll efter kväll och mår rysligt dåligt när vi ser hur regimen i Syrien mördar allt fler av sina egna på ett allt brutalare sätt.
Ser och hör ni ingenting?

Många undrar naturligtvis varför Obama och Nato ger sej på olycksfågeln Gadhafi medan Assad i Syrien tycks ha frisedel?
Namnet Assad betyder lejon på arabiska och det må ljuda både modigt och lite stäppromantiskt men jag undrar om Assad också täcker begreppet ’skrämt, fegt och moraliskt depraverat lejon med mord i blick’?

Kraven på västvärlden stiger att med vilka medel som krävs få detta syriska lejon att lägga av men det naturliga vore väl om ni araber/muslimer tog hand om detta vilddjur själva.
Man kan ju annars falla för tanken att ni inte bryr er.

Varför är ni så tysta, varför går ni inte hem till er blodsbroder och säger till honom att ’enough is enough’, förslagsvis då på arabiska.
Västländerna verkar vara rädda för honom men ni som delar hans syn på – om inte hela världen så åtminstone hur Mellanöstern borde se ut, ni borde väl inte vara rädda för Assad.
Genera er inte för att han är ögonläkare för det har han nog glömt vid det här laget, att vara superdiktator upptar numera all hans tid.

Uppriktigt sagt så förstår jag inte er brist på engagemang.
Är det verkligen så illa att ni inte bryr er?
Är det bara när israelerna stoppar en arab vid en check point för att kolla om hans papper är i ordning som ni skriker er röda i ansiktet, snabbinkallar CNN och sedan författar diverse krior till FN?

Vi i väst förväntar oss att ni nu spottar i nävarna och för en gångs skull står upp för era egna bröder som dagligen och stundligen mördas i drivor av Assad.
Det är faktiskt inget mindre än er förbannade skyldighet.

Många av er var ju högeligen förgrymmade på Obama för att han spillde muslimskt blod när han arkebuserade Bin Laden även om det rörde sej om endast en person.
Möjligen två eller tre.
Assad spiller muslimskt blod från människor räknat i hundratals.
Varje dag.

Gör oss inte besvikna, stoppa Assad – åtminstone av respekt och omtanke om era syriska bröder som nu spiller sitt blod för en dröm om ett bättre liv.
Som sagt – gör oss inte besvikna.
Igen.
Er tystnad har redan gjort oss besvikna alltför länge.


Läs även andra bloggares åsikter om araber, muslimer, YouTube, Syrien, Obama, Nato, Gadhafi, Assad, lejon, CNN, FN, Bin Laden, ...

Början till början

I torsdags gjorde historiens vingslag en tabbe, de glömde att stanna vid hållplatsen.
På fredagen gjorde de bot och bättring och slog ner där det var tänkt från början – bland torgdemonstranterna i Kairo.
De förvandlade deras dröm till en sanndröm medan andra stilla undrade vad som väntar på andra sidan staketet.
Är gräset verkligen alltid grönare på andra sidan staketet?

I torsdags kväll sa Mubarak att han tänkte sitta kvar som Egyptens president till valet i september och sköta vad som bör skötas allt medan man förbereder sej för en fräschare framtid.
På fredagen sa han ungefär precis tvärtom – eller rättare sagt hans nyutnämnde vicepresident, Suleiman, sa det.
Han levererade Mubaraks avgång i ett rekordkort TV-inslag med i stort sett en enda mening.
Mubarak avgår och militären tar över.

Resultatet av denna TV-snutt gav eko i hela Mellanöstern på ett ganska handgripligt sätt.
Vi har ju alla våra rutiner vid sänggåendet och när fredagen övergick i natt utökade Mellanösterns övriga autokrater och despoter sina kvällsrutiner genom att kolla en extra gång om ytterdörren verkligen var låst.
De har all anledning att känna en viss osäkerhet inför framtiden.
Kunde de så kan väl vi också, muttras det bland sanddyner, slöjor och kamelskit.
Åtminstone får vi vara med i CNN.

På Tahrir Square var detta höjdpunkten på 18 demonstrationsdagar men egentligen är det nu allting börjar.
Allt i Egypten ska bli nytt utom då möjligen pyramiderna.

Lite får man ju offra på turismens altare.
Nyskapande tar tid speciellt som inga ansatser till förberedelser är gjorda och snart nog kommer vi att bli varse den mänskliga faktorn.
Den mänskliga faktorn kommer i det här fallet att yttra sej i strider om makten som kommer att bli extra tydliga eftersom inget givet alternativ finns tillgängligt.
Jag tror inte torgdemonstranterna vill att militären ska styra landet i det oändliga.

Demokratin då?
Visa mej förebilderna så ska jag försöka ge ett svar.
De demokratiskla valen bland palestinierna som producerade Hamas-styret i Gaza?
De demokratiska valen i Iran som gav världen Ahmadinejad, mullorna och The Revolutionary Guard?
De demokratiska valen i Libanon som gett Hizballah den makt de krävt?

Jag är full av beundran inför demonstranternas uthållighet och för deras fredliga metoder och önskar verkligen de får lön för sin möda.
Jag bara undrar vem som kan leda dem fram – inte bara till demokratiska val utan också till ett demokratiskt Egypten.

Demokrati är inte en valdag utan oändligt mycket mer.
Att t.ex. fritt och utan påtryckningar genomföra en valrörelse.
Att respektera allas lika värde vad gäller både rättigheter och skyldigheter.
Att varje person har en röst, en röst som förväntas bli hörd.
Att de som är lyckliga nog att få majoriteten av folkets röster bildar folkets regering.
Att majoriteten inte har rätt att förtrycka minoriteten – inte ens genom lite lagom mobbning.

Demokrati är inget perfekt styresskick men förmodligen bättre än andra.
Vi kommer att följa egyptiernas väg med stort intresse och hoppas att de kommer att bli det stora undantaget – en lyckad demokratisk demokrati i Mellanöstern.

Läs även andra bloggares åsikter om Kairo, Egypten, Mubarak, Suleiman, CNN, Tahrir Square, demokrati, Hamas, Gaza, Ahmadinejad, Iran, Hizballah, Libanon, Mellanöstern, ...

Titelsjuka

En inledande fråga: Hur många chefsförhandlare behöver palestinierna?
Jag har hitintills träffat på tre – kanske har du hittat fler?

Först naturligtvis vår vän från bl.a. CNN, Saeb Erekat, som är du och syster med denna nyhetskanals alla tjusiga journalissor.
Du har säkert hört honom när han plockar fram sängkammarblicken, lägger huvudet på sned och på sin fladdrande engelska säger till nyhetsankaret - ”Rosemary (Church), du kommer väl ihåg... ”

För några år sedan upptäckte denne ’Chief Palestinian Negotiator’ att han var i behov av en makeover så plötsligt var han ca. 20 kilo lättare och framträdde i både ny frissa och nya glasögon.
Allt för att bättre smälta in i den glassiga miljön hos Rosemary på CNN.

Sedan har vi den gamle trotjänaren Nabil Shaat.
En seriös man med mycket pengar.
Han gör affärer runt om i världen och behöver inte, som de människor han säger sej förhandla för, suga på ramarna.
Han har haft sitt finger med i de flesta kringelikrokar i palestiniernas korta historia men spåren är inte direkt iögonenfallande.
Så snart det slås på trumman för palestinierna av ena eller andra orsaken så finns Nabil Shaat på plats, redo att förljuva vår tillvaro med ett uttalande.
Nu titulerar han sej ’palestinsk chefsförhandlare’ till Erekats stora förtret – rivaliteten dem emellan är inte speciellt diskret.
Häromdagen hotade han med att palestinierna skulle upplösa sin nuvarande ledningsorganisation på Västbanken (PA) om de inte får som de vill i de trötta gamla förhandlingarna.
Detta var naturligtvis lille Erekat snabbt ute och dementerade, och i den stilen fortsätter de.

Ganska nyss upptäckte jag ytterligare en ’Chief Negotiator’ i palestiniernas brokiga persongalleri – Yasser Abed Rabbo.
Åtminstone var han titulerad som sådan i Jerusalem Post där han berättade vitt och brett om sin husskräck.
Yasser Abed Rabbo är en gammal Arafat-räv som sedermera tillsammans med bl.a. Jossi Beilin knaprade sej fram till något de kallade ’The Geneva Initiative’ – förmodligen för att schweizarna betalade både deras arbetsluncher och övriga utgifter för att på så sätt förvissa sej om önskvärt resultat.
Nu är karl’n den tredje aspiranten på titeln ’Chief Palestinian Negotiator’.

Varför tre?
OK, man säger ju att ’alla goda ting är tre’ men man säger också att ’ ju fler kockar desto sämre soppa’.
Av resultaten hitintills att döma ligger sista varianten närmast sanningen.

Kanske är det ont om fräcka titlar bland palestinierna så de måste samsas om de som finns?
Kanske tror man att Rosemary på CNN hör av sej oftare om man stilar runt med titlar som börjar med ’Chief......”
Kanske har de helt enkelt drabbats av titelsjukan?

Det mest slående är annars att trots långa och invecklade titulaturer så känner man inte till vad dessa står för.
Fråga några palestinier vad ordet förhandlingar innebär och du kommer att få många svar men inget som är korrekt.

Under förhandlingar diskuterar man både länge och väl med målet att komma överens.
Eftersom utgångspunkterna är olika så måste båda parter kompromissa och där, just där har vi stötestenen.
Araber kompromissar inte.
De gör en hel massa andra saker men de kompromissar inte.

De kan klä sina ståndpunkter i olika färgställningar och leka med ord tills motparten varken vet ut eller in.
Att gång efter gång efter gång – i det oändliga – upprepa sina krav, är en annan strategi.
Någonstans någongång måste ju ändå någon ta till sej budskapet och det är precis vad som sker.
Folk lyssnar, tar till sej och sprider vidare – 'jomenvisst, just så här är det'.

Ett krav kan aldrig ges upp och en ståndpunkt kan aldrig ändras.
Med andra ord så kommer palestinierna aldrig att kompromissa och därför är det i stort sett ogenomförbart att föra regelrätta förhandlingar med en arab eftersom deras kultur och mentalitet likställer kompromiss med skam, förlora ansiktet och att ens fel och brister blir allmän egendom.
Med sådana kulturella belastningar förstår man bättre varför Abbas beter sej som han gör.
För att slippa kompromissa förfaller han till samtidens absurdaste undanflykter och Obama och hans jämlikar spelar med.

Blanda för all del inte ihop kompromiss med prutning i basarerna – den läckra företeelsen är mer besläktad med underhållningsbranschen och är ett stickspår jag inte tänker syssla med idag.

Att vara palestinsk förhandlare i chefställning förpliktar.
Ett antal miljoner människor är beroende av att han gör ett bra jobb.
Vad vi ser är tre personer med aspirationer på samma jobb men där ingen imponerar trots glammiga titlar.

En slutsats vi kan dra är att en titel inte är någon garanti för ett positivt resultat.
Kanske skulle grönsakshandlaren i Jenin klara biffen på ett både ärligare och mera självklart sätt men nu är vi hänvisade till alla dessa ’Chief Palestinian Negotiators’ som verkligen inte gör någon lycklig.

En ännu sistare slutsats – akta er för titelsjukan.
Den krymper både hjärta och hjärna på det gruvligaste och läker inte ut förrän förruttnelsen är ett faktum.
Ingen nobelpristagare har funnit något botemedel så skydda vad som skyddas kan.
Låt alla ’Chief Palestinian Negotiators’ bli varnande exempel på hur det kan gå när det inte går...

Med detta önskar jag er alla både hälsa och välgång.

Läs även andra bloggares åsikter om palestinier, CNN, Saeb Erekat, Rosemary Church, Nabil Shaat, Västbanken, Yasser Abed Rabbo, Jerusalem Post, Jossi Beilin, Mahmoud Abbas,
kompromiss, ...

"Dockornas vrede"

Jag vet, jag borde inte skriva eftersom jag inte haft möjlighet att följa det politiska spelet som jag önskat den senaste tiden.
Jag inskränker mej därför till några ord om vad kvällsnyheterna visar med förbluffande regelbundenhet.

Dockteater
Kasperteater
Marionetteater

Ungefär så ser de allra fräschaste upploppen ut i Jerusalem.
Mönstret är bara alltför välbekant.

Vad jag förstår utgick ett påbud från Hamas för några dagar sedan att en viss dag skulle alla ut på gatorna och demonstrera sin vrede – en vredens dag.

När jag blir arg blir jag det på grund av diverse orsaker jag inte kan acceptera – inte för att någon uppmanar mej att bli arg.
Ilska är en känsla och känslor infinner sej i allmänhet inte på kommando.

Arabiska känslor verkar dock ha specifika utgångslägen och aktiveringsmekanismer.

För några dagar sedan gav man således i Jerusalem föreställningen ”Dockornas vrede” och agerandet följde samma banala mönster som så många gånger tidigare.

Ynglingar som efter att ha gnuggat sömnen ur ögonen drog på sej sina dockuniformer – ja ni vet, tröjor som framhäver en eventuell biceps, någon sorts arafatskynke och så ett försök till rånarluveutrustning – lade sej till med sin mest vredgade uppsyn och sände iväg några stenblock mot närmsta polis.
Aktiviteterna spred sej allt medan dockteaterns handling fördes vidare.

Tjusigt värre.

Vad CNN och andra media visade var endast dockornas sprattlande medan de verkliga aktörerna satt anonyma i kulisserna med alla trådar i sina händer.

Vissa ledare hade dock utsett sej själva till eldarnas herrar och spred svavelosande förbannelser över Israel och israelerna på känt maner.

Araberna har fått för sej att Al Aqsa moskén ska sprängas, rasa samman eller på annat sätt förstöras av israelerna men de har i stridens hetta missat något väsentligt.
Al Aqsa moskén är inte sådär över sej intressant för israelerna i annat avseende än att den gör ett hyfsat jobb för turistnäringen.
Ingen skulle satsa tid eller energi för att se den brytas ned i sina beståndsdelar – det finns en hel del viktigare byggnader i Israel.
Detta är dock dolt för dockorna som fått sej till livs ett mera dramatiskt öde för denna moské och därför springer de gatlopp som yra höns när tuppen är i antågande.

Det är egentligen sorgligt att se hur enkelt fanatiska ledare kan modellera sina gräsrötter till önskad skepnad.
Dockorna är ju bara marionetter som utför ett jobb åt sina arbetsgivare, sina ledare.
En del åker i finkan med rumpan bar men de allra flesta sitter nu hemma vid mammas köksbord och får sina blessyrer omsedda medan de trötta och rätt nöjda glufsar i sej sin humus.
Mission accomplished.

Ännu en pseudohändelse har alltså ägt rum och det konstiga är att dockorna med sina ledare, snörenas betvingare, trots allt vill bo kvar i ”eländet” de demonstrerar emot.
Kanske vill de bo kvar just för att de vet att om de uppvisat samma primitiva beteende mot någon i officiell position i Ramalla hade det inte bara blivit blåmärken utan rubbet hade hamnat bakom lås och bom – eller fått andra följder man helst inte bör tala om på fastande mage.

Att araber kan känna sej kränkta och förolämpade av allt och precis ingenting har vi fått lära oss även om det ibland varit ganska svårsmält.
Man vill ju tro att folk i allmänhet är tillgängliga för sunt förnuft och rim och reson.
Idag är läget sådant att ett nersinglande höstlöv i nordanvinden förmodligen skulle kunna utlösa en arabisk vrede och mot nersinglande höstlöv har vi inte mycket att sätta emot.
Länge leve våren!

Läs även andra bloggares åsikter om dockteater, Jerusalem, Hamas, 'vredens dag', CNN, Israel, Al Aqsa moskén, Ramalla, ...

'Får jag inte allt så skriker jag'

Abbas och Erekat på hadj.
Den trötte mannen till vänster som är insvept i sitt lakan utan tillstymmelse till glipa är Abbas.
Erekat sitter till höger, visar mera hud och smakar så mycket han törs på en sexigare image.


Att idag ge palestinierna ansvar för en egen stat vore som att låta förskolebarnen sköta och driva sitt eget dagis.
Ansvarslöst.
Man måste lära sej krypa innan man kan gå – eller hur det nu är man säger.

Bildt, Obama och Åsa Linderborg på Aftonbladet vill ge palestinierna en stat, helst idag och eventuella brister i fundamentet tänker de kompensera med lämpligt antal biljoner.
Detta är den absolut rätta vägen om man vill ta sej ur askan och in i elden men vem bryr sej...?
Inte ovanstående sällskap i alla fall.

Palestinierna är fenomenala på att låtsas som om det regnar var gång det kniper.
Vem kommer vid det här laget ihåg vad som hände en gång för länge sedan?

Palestinierna har en imponerande historia av att sätta sej på hasorna och vägra.
Man vägrade en stat första gången 1947 och sedan har detta mönster upprepats medan decennium lagts till decennium.
Att vägra har blivit deras kungsväg ut ur knepiga situationer.

Idag vägrar de igen, vägrar att öppna munnen.
Vägrar att prata med israelerna.
Hur de räknar med att detta beteende skulle tillföra dem själva något positivt är en gåta.
Inte lär det uppmuntra någon att slänga en stat efter dem i alla fall.

För att återknyta till dagiset och 'får jag inte allt så skriker jag-fenomenet'.
Får jag inte allt häller jag vällingen över Lisas klänning.
Får jag inte allt smetar jag jordgubbsglassen på soffan.
Får jag inte allt kletar jag såsen i Pelles hår.

Idag skriker palestinierna med Västbankens alla röstresurser för de vet att världen lyssnar.
Bildt, Obama och Åsa Linderborg lyssnar intensivt, artigt och mycket uppmärksamt.
Idag hörde jag i radion rösten av den som skriker högst, vildast och allra mest ursinnigt.
Saeb Erekat.

Ni som läst något från den här bloggen tidigare vet att jag har ett gott öga till denne Erekat, palestiniernas förhandlingsboss.
En större falskspelare är svårt att finna och idag genomförde han ett av sina utsökta förvandlingsnummer.
Han är ju CNN’s egen lille kelgris och dyker upp i deras sändningar med förunderlig regelbundenhet.
Där är han verserad, elegant, soft spoken, vädjande och belevad.

Idag talade han till sitt eget folk på arabiska i Ramalla och ni som kommer ihåg hur Hitler lät i sina vansinnestal under nazismens guldålder kan föreställa er hur Erekat lät idag.
Lika lite som man behövde kunna tyska för att förstå andemeningen i Hitlers tal, lika lite behövde man förstå arabiska för att greppa vad Erekat bjöd sina lyssnare.

’Får vi inte allt så skriker vi’ var kontentan av hans utbrott enligt referenten och om detta inger förtroende för ett framtida statsbyggande då är solen grön och månen blå.

Palestinierna startar krig och intifador när det dem så lyster vilka de sedan lika regelbundet förlorar.
Trots dessa nesliga förluster låtsar de som om det regnar och ställer krav efter krav efter krav...
Den som förlorar det krig man själv startat är inte den som ställer kraven men detta axiom har uppenbarligen inte nått fram till varken Erekat eller Abbas.
Israelerna får ta på sej en del av ansvaret för att denna fars tillåts fortsätta vilket får ses som ett resultat av omvärldens likgiltighet och okänslighet för rätt och rättvisa.

Det hör naturligtvis till saken att Bildt, Obama och Åsa Linderborg aldrig ställer några besvärande frågor till en palestinier utan, liksom Goldstone, sväljer deras historier med hull och hår.
Detta är palestinierna väl medvetna om och utnyttjar till bristningsgränsen.
Dumma vore de väl annars.

Detta skulle egentligen handlat om vår tids Hitlerdemagog men eftersom Erekat inte hänger i ett vacuum fick han orera till en bakgrund av vår samtids absurditeter.

Det är dags för Bildt, Obama och Åsa Linderborg att berätta för Erekat och Abbas att det är hög tid att sluta med dessa barnsligheter, växa upp och börja ta ansvar för sitt folks välbefinnande och välstånd.

Det är väl sådant man har presidenter och andra ledare till...???!!!


Läs även andra bloggares åsikter om Abbas, Erekat, palestinier, Bildt, Obama, Åsa Linderborg, Västbanken, CNN, Ramalla, Hitler, ...

Rodnande kinder

Hur många villkor har palestinierna nu ställt för att överhuvudtaget sätta sej vid förhandlingsbordet?
Jag har tappat räkningen.
Det allra fånigaste villkoret är bosättningsstoppet som är ett sådant uppenbart svepskäl att jag nästan rodnar.
De vet ju att bosättningarna kommer att diskuteras under förhandlingarnas gång så varför konstra nu?
Med Olmert och Livni gick det alldeles utmärkt att förhandla medan nya skollokaler byggdes på Västbanken, så vad är orsaken till denna nya tjurighet?

Jag tror det handlar om personkemi.
Palestinierna förstår att Netanyahu inte är lika lätt att lura in i diverse fällor som Olmert var och det har gjort att de tar det säkra före det osäkra och ser till att överhuvudtaget inga förhandlingar kommer till stånd.

Obama gjorde en kupp häromdagen.
Han beordrade både Netanyahu och Abbas till New York och satte dem sedan på skolbänken.
Abbas var den som var mest skakad av bassningen den unge spolingen i Vita Huset gav sina grånade gäster.
Att säga nej till Obama rakt upp i ansiktet tyckte Abbas var knepigt så det var först när Obamas karisma befann sej på visst avstånd som han blev sitt vanliga jag igen och fortsatte att tvärvägra.

Nu kommer det intressanta.
Abbas ständige hjälpreda (hålla ordning på papper och att ställa upp med viskningar i örat vid känsliga tillfällen) - Saeb Erekat - satt några timmar efter Obamas FN-tal i en CNN-studio och ljög tittarna rakt upp i ansiktet.
På frågan om palestinierna fortfarande hade förhandskrav för att börja förhandla svarade Erekat inte bara med undanflykter – han blånekade.
Dags att rodna igen för alla visste ju att han ljög.

Erekat sade ordagrant när deras förhandskrav kom på tal: ”We have never conditioned anything.”

”Vi har aldrig ställt några förhandskrav” förklarade Erekat medan han såg tittarna djupt i ögonen.
Alla känner ju till dessa krav palestinierna omgett sej med den senaste tiden men att sitta i TV-studion och ljuga tittarna rakt upp i ansiktet är något bara Erekat klarar av.

Han har numera befordrats till chef för palestiniernas förhandlingsdelegation vilket borgar för mygel på högsta nivå.
Det var ju Erekat som i ett tal till sina egna berättade hur stora eftergifter de lyckats krama ur israelerna bara genom att sparka bakut och inte ha bråttom.
Simma lugnt för att sedan kamma hem vinsten.

Nu när Abbas hämtat sej från chocken i New York där Obama plötsligt ställde honom mot väggen proklamerar han åter igen att han inte vill förhandla med Netanyahu.
Vad han vill ha är löften om slutresultatet innan förhandlingarna ens börjat.

Nu tror jag att jag rodnar igen...

Bilderna på Erekat visar före och efter.

Före 'celebrity status' i CNN och efter då han varit tvungen att smarta upp sej lite.

Läs även andra bloggares åsikter om palestinier, bosättningar, svepskäl, Olmert, Västbanken, personkemi, Netanyahu, Olmert, Abbas, Vita Huset, Saeb Erekat, CNN, FN, krav, ...

Speglar till palestinierna

...... men låt det gå snabbt.
Man kan ju inte gå omkring och vara okunnig om vem man är hur länge som helst.

Min favoritpalestinier (hmmm...) är Saeb Erekat.
Han är, med sin snubblande engelska och resonabla/västerländska framtoning CNN’s guldkalv.
Han missade inga lektioner när han lärde sej umgås med media och känner väl till fördelarna av att kalla sina utfrågare vid förnamn.
Det blir liksom mera intimt så.

Nåväl, Erekat träffade nyligen den iranske utrikesministern Mottaki i Sharm-e-Sheikh.
Det var inte så att de råkade springa på varandra utan de hade ett avtalat möte där de gav varandra tips om bästa sättet att odla rosor.
Nej inte så.
Erekat fick sej till livs Irans synpunkter på hur samförståndet med Hamas borde utformas för att göra iranierna på gott humör.
Även palestinierna vet att Iran är en makt att räkna med som man gör väl i att helt enkelt rätta sej efter.

Att träffa Irans utrikesminister gör palestiniernas allt-i-allo glatt utan några som helst förhandsvillkor medan palestiniernas president vägrar träffa Netanyahu utan att en rad hemmagjorda villkor först uppfylls.

"Där ens hjärta är..."
Jag kan inte hjälpa att jag undrar om palestinierna verkligen är intresserade av några förhandlingar med Israel och egentligen behöver de ju inte bry sej - de har ju Obama...

Erekats bravader slutar inte här.
Han skapade häromdagen ett nytt bevingat ord.
Efter att Netanyahu berättat för sina ministrar och den samlade pressen att han kräver samma rättigheter för judar som för araber – bl.a. att bo var som helst i Jerusalem – blev Erekat uppringd av CNN.
Surprise, surprise.
Denne allvise man rådde där Netanyahu att 'berätta för folket inte vad de vill höra utan vad de behöver höra'.

Erekat vet han.

Nu är det hög tid att ställa Erekat framför spegeln.
När tänker Erekat berätta för palestinierna – inte vad de vill höra utan vad de behöver höra.
Palestinierna behöver höra att deras UNRWA-flyktingar aldrig kommer att befolka Israel, vilket Erekat mycket väl vet.
Detta vågar han naturligtvis inte säga utan fortsätter att klia dem i öronen med sagor om snar triumf.
Med sådana ledare......

Det finns en person vid namn Daoud Kuttab som någorlunda regelbundet skriver i Jerusalem Post.
Överskriften på hans senaste kria var ”The settlement freeze – a definitive test of Israel’s intentions.”

Nu behöver vi ytterligare en spegel.
Det är faktiskt en stor del av mänskligheten som ser palestiniernas ovilja att sätta stopp för all hatpropaganda i radio/TV, tidningar, skolböcker och moskéer som det definitiva testet på palestiniernas avsikter.
Jag valde medvetet att inte ifrågasätta deras förmåga att effektuera detta utan endast konfrontera deras ovilja.
Al Jazeera är ett utmärkt exempel på deras handlingskraft – när de dem så lyster.
Ni har väl lagt märke till hur de slänger ut och bojkottar denna mediamogul lika ofta som de sedan välkomnar dem tillbaka.

Vi skulle kunna utvidga galleriet framför spegeln till de provokatörer som försöker sätta Israel på pottan genom att köra ruffiga båtar mot Gaza innehållande mängder av propagandister, mediafolk och fotografer men beklämmande lite av sådant som gazaborna verkligen behöver.
När dessa båtar efter några taffliga styrkedemonstrationer ledsagas in till israelisk hamn så genomsöks lasten, rensas på vapen och annan bråte och om det sedan återstår några varor av värde transporteras de till Gaza i en av de ca. 50 lastbilar som dagligen förser gazaborna med förnödenheter.

Tänk så många givarslantar havets och vågornas betvingare hade kunnat spara genom att avstå från båtturen - hur romantisk den än kunde vara - och i stället forsla varorna till Gaza via ordinarie transporter.

Detta är naturligtvis alltför simpelt och ospekulativt även om de då kunnat undgå skammens rodnad på kinderna när de konfronteras med sin spegelbild.

Att se sej själv i en spegel är inte alltid upplyftande men är förr eller senare nödvändigt.
Det underlättar dock om du själv tar initiativet och inte väntar till du blir tvingad av en allt mer irriterad omgivning.

Bloggpärlor:

MXp: Al-Jazeera och Arafat - Var det Aids, Abbas eller Israel

Israel i Sverige: Israel vägrar lyda Obama – som “talar med judarna”.

Saeb Erekat, CNN, Daoud Kuttab, hatpropaganda, al Jazeera, bojkott, mediamogul, Gaza, provokatörer, Mottaki, Sharm-e-Sheikh, Iran, Obama, Netanyahu, UNRWA-flyktingar, Jerusalem Post, ...

Utstädning

De flesta säger att de inte blir påverkade av reklam.
”Inte jag inte, jag skulle aldrig låta mej luras av så billiga trick.”
Känner ni igen det eller kanske ni rent av känner igen er själva?

När det är så här vi fungerar borde vi inte heller vara så förundrade över att de som anser sej vara lämpade att styra våra liv också är påverkade av reklamen.
Att förbli kliniskt opåverkade av reklam och propaganda är inget någon av oss kan skryta med.

I mitt förra blogginlägg diskuterade jag den palestinska propagandan och dess makt över skeendena.
Idag vill jag ge några konkreta exempel.

På Västbanken (jo jag skriver Västbanken för enkelhetens skull även om jag borde använda de urgamla och mer korrekta benämningarna Judéen och Samarien) finns det både judiska och arabiska samhällen.
De är byggda på mark som ibland är privatägd och ibland statlig.
Mycket gnet har lagts ned på diverse svåröverskådliga specifikationer utan alltför stora praktiska resultat.
Om man nöjer sej att dra måttligt höga växlar på företeelsen kan man konstatera att dessa byar kommer att få sin slutliga status genom ett eventuellt fredsfördrag mellan Israel och araberna.

Vill man slänga fotogen på lågorna räcker det med att kalla de judiska byarna och städerna för ’bosättningar’.
Motsvarande arabiska byar och städer i Israel slipper av någon anledning detta klistermärke.

I alla resolutioner som vill främja en tvåstatslösning, två stater för två folk, är det första och viktigaste villkoret att araberna ska kunna visa att de klarar av att leva i fred med sina grannar.
Well – är det någon som sett några spår av dylika fenomen?
En arabisk fredsrörelse kanske eller några demonstrationståg som med plakat och skanderingar proklamerar sin längtan efter fred med Israel?
Arabiska företrädare som berättar vad de tänker bidraga med för att se denna fred komma till stånd?

Jag talar inte om Egypten och inte heller om Jordanien utan om de araber som kallar sej palestinier och som vill få något de aldrig någonsin haft – en stat.
Jo jag vet att de ännu hellre än att få sin stat - inte bygga den - vill se Israel skrotat, men detta intrikata upplägg får vi återkomma till.

Strax intill där jag bor finns några arabiska bosättningar - förlåt byar - men ingen i Israel skulle komma på den befängda idén att kontakta CNN om någon bygger ett nytt hus där.
Om någon bygger ett nytt hus i en judisk by – förlåt bosättning - på Västbanken blir inte bara CNN kontaktat utan också alla andra mäktiga mediaföretag.
Protestskrivelser lämnas in och anmälningar haglar.

Var ligger skillnaden?
Jag kan inte se någon annan skillnad än att araberna på Västbanken hatar judarna så mycket att de använder vilka medel som helst för att fördriva och utrota dem.
Detta beteende kallas i andra sammanhang etnisk rensning på gravt rasistiska grunder men palestinierna har sina automatiska fribrev - för detta som för så många andra mindre väl valda aktiviteter.

Det logiska vore naturligtvis att israelerna använder samma taktik och börjar tömma landet på araber enligt mönsterbilden från vad som pågår på Västbanken.
Det finns bara en hake – israelerna har inga automatiska fribrev, de har inga fribrev alls.
De anses skyldiga långt innan någon skuld fastställts.
Ropen skallar...

Vad jag egentligen vill komma fram till är i hur stor omfattning det internationella samfundet med sina ledare påverkats av palestiniernas förmåga att urholka stenen.
De är helt fast, de köper allt och är inte medvetna om de mekanismer som styr deras handlande.
De upprepar helt okritiskt allt palestinierna påstår – och det är inte lite det.
Självständigt tänkande anses farligt och bör tydligen undvikas till varje pris.

Bosättningar, bosättningar, bosättningar.
En judisk 'bosättning' är en judisk by eller stad i ett landområde som ännu inte har någon ägare.
Bosättningar är fult - för det säger palestinierna, och då måste det ju vara sant.
I ’The Roadmap for Peace’ står det att man inte bör syssla med företeelser som föregriper en slutlig lösning men palestinierna föregriper hela tiden denna lösning genom att påstå att hela Västbanken ska bli deras – redan är deras.
'Palestinskt land' ...

Alla som medvetet eller omedvetet låtit sej påverkas av reklampropagandan att hela Västbanken redan idag tillhör palestinierna bryter också mot intentionerna i denna ’Roadmap’.
Hade de inte varit påverkade av denna outtröttliga reklampropaganda hade de sagt att det nu är dags att reda ut den här soppan och komma fram till rimliga lösningar som inbegriper de judiska samhällena på Västbanken likaväl som de arabiska samhällena i Israel.
Om etnisk rensning och rasism är OK på Västbanken borde samma lagar gälla för Israel – fast sådan jämlikhet är israelerna inte bortskämda med.

Att denna jämlikhet lyser med sin frånvaro idag är resultatet av att våra ledare påverkats av den palestinska propagandan SÅ TILL DEN MILDA GRAD......
Att få dem att inse detta borde vara ett första steg mot jämställdhet och jämlikhet inför lagen, inför internationell lag och rätt och inför humanitär lag och rätt.

reklampropaganda, Västbanken, Israel, araber, tvåstatslösning, CNN, bosättningar, judehat, fribrev, rasism, etnisk rensning, 'The Roadmap for Peace', palestinier, ...

BLOGGPÄRLOR:
MXp: Säg "Nej" till tvåststslösning och säg "Ja" till Israel
Israel i Sverige: Tvåstatslösningen förstås
Ilya Meyer: Meningen med livet

MEDIA:
DN

Propagandavirus

Känner ni till att det är palestinierna som styr världen?
Ni som trodde det var judarna kan således slänga er i väggen.

Alla slogans du numera finner i artiklar, debattinslag, insändare m.m. härrör från palestiniernas propagandaindustri som med sina aktiviteter styr världen.
Åtminstone vad världen ska tycka och tänka.
Vad denna industri sysslar med och vem som står för fiolerna är något av det hemligaste i den här delen av världen, vilket inte vill säga lite, men du ser och hör dess resultat i snart sagt varje nyhetsreportage.
De har specialiserat sej på slogans och på att upprepa dessa slogans tills inga alternativ känns trovärdiga.
Deras succé är ovedersäglig och genomslagskraften dräpande – en dröm för vilken PR-kung som helst .

I palestinadebatten dräller det av slogans som efter envis, metodisk och genial marknadsföring blivit var mans egendom.
Ta ord som ’muren’, ’bosättningar och bosättare’, ’ockupation’, ’tvåstatslösning’, palestinskt land’, ’ land mot fred’, ’rätten att återvända’, ’apartheid’ och många fler.
Detta är ord som i sej har ett uns av sanning men har fått status av att täcka in hela sanningen och inget annat än sanningen.
De sträcker dessutom sanningen långt bortom dess inneboende elasticitet.

De har också insett värdet av att använda de rätta personerna när det gäller att missionera inför en västerländsk publik.
Flytande engelska är ett krav men också ett förtroendeingivande och självsäkert uppträdande som inte inbjuder till irriterande följdfrågor.
Hanan Ashrawi och Saeb Erekat är goda exempel på dessa viktiga propagandainstrument som fullgör sina utstakade uppgifter med bravur.

Första gången jag verkligen blev medveten om den palestinska propagandans inflytande var när det andra palestinska upproret bröt ut på hösten år 2000.
Samtidigt som jag såg i TV hur arabgäng lade beslag på vägar och bebyggda områden och kastade tegelstenar mot allt judiskt samtidigt som de krossade irriterande glasrutor och slet sönder trafikljus m.m. – samtidigt hördes i media Erekats sonora stämma som bad om hjälp att skydda arabgängen...
Tablå!

Några händelser som utnyttjats i det palestinska propagandamaskineriet näst intill fullkomlighet handlar om den lille pojken Muhammad al-Dura och palestinaaktivisten Rachel Corrie.
Muhammad al-Dura blev symbol för att rättfärdiga den palestinska terrorn efter en filmsekvens som till synes visade hur Muhammad sköts ihjäl av den ’brutala’ israeliska armén.
Denna video spreds över världen med blixtens hastighet (vem ordnade detta...?) och därmed var ytterligare en propagandaseger i hamn.
Efter granskning i ett lugnare skede fann man tillräckligt med oklarheter för att inse nödvändigheten av en mera genomgripande utredning.
Domstolsutslaget accepterade att oklarheterna var tillräckligt många och tillräckligt grava för att kalla videon ett faslarium.

Rachel Corrie, en ISM-are (International Solidarity Mission) blev upphöjd till helgon efter att hon blivit dödad av en israelisk bulldozer.
Hon blev påkörd efter att själv, i en militär krigszoon, ha ställt sej i vägen för denna bulldozer och resultatet blev ond, bråd död.
ISM är - om ni inte visste det - en organisation som entusiastiskt sympatiserar, understödjer och deltager i det palestinska våldet och som anser att staten Israel måste försvinna - vilka medel som än krävs.


Första gången jag hörde skyddsbarriären benämnas ’muren’ tänkte jag att det var ett suveränt grepp, med hänsyftningar både till Berlinmuren, apartheid och annat 'fult' på ett bräde.
Det dröjde väl ett antal timmar innan muren blev murarnas mur världen runt med associationer till murar tjocka och långa som Kinesiska Muren.
Att skyddsbarriären skapades efter palestiniernas enträgna begäran (gärningar kan också begära...) och att den endast punktvis består av krypskyttsvänliga muravsnitt är ingen intresserad av.
Så elegant fungerar palestiniernas propagandaindustri.

Saeb Erekat är värd några egna rader eftersom det var han som uppfann Jenin-massakern.
Den 10 april, 2002 såg han CNN-publiken djupt i ögonen och berättade att israelerna avlivat mer än 500 araber i Jenin.
Naturligtvis visste han att avståndet till sanningen låg ljusår bort men han hade också lärt sej propagandans viktigaste grunder.
Han visste att den första informationen är den viktigaste och guld värd.
Efterföljande tillrättalägganden och dementier är i praktiken ointressanta.
Alltså – mer än 500 döda araber i Jenin!
När krutröken lagt sej och förnuftigt folk började ställa frågor visade det sej att 52-56 människor dödats varav de flesta var män med vapen i hand.
Att så många som 23 israeliska soldater också dog berodde på strategin att så långt möjligt spara människoliv.

Ja, så ser ett axplock ut av ”mission accomplished”.
Accomplished av några av världens skarpaste hjärnor som ’The Palestinian Authority’ anser sej ha råd att köpa för bl.a. dina och mina skattepengar.

En fråga man ställer sej är varför de satsar så många sköna slantar på PR, de har ju onekligen andra olösta problem i sitt samhälle.
Ett av svaren kan möjligen vara att det är enklare att smutskasta och misstänkliggöra andra än att börja fundera över vad de själva skulle kunna bidraga med för att sluta fred med sina grannar.

Kontentan av vad som kommer ut från detta superhemliga propagandamaskineri är tyvärr samma raspiga skiva vi hört upprepas 'sedan tidernas begynnelse' – israelerna torterar palestinierna både andligen och kroppsligen och måste därför utrotas.
Israelerna som inte har någon lust att låta sej utrotas ber och bönar om fred men ingen lyssnar för alla vet ju redan att israelerna torterar palestinierna både andligen och kroppsligen och måste därför utrotas.
Ahmadinejad i Iran verkar inte ha mycket annat för sej än att proklamera att israelerna torterar palestinierna både andligen och kroppsligen och måste därför utrotas.

Hoppsan – jag fick visst en släng av det palestinska propagandaviruset men det är ungefär så det fungerar.
Ni fick del av ett budskap tre gånger men hade ni hört det 33 eller 333 gånger hade det för länge sedan varit en solklar och oomtvistad sanning.

Jag bryter härmed förtrollningen genom att återigen påstå att det är palestinierna som styr världen – även om ingen tror mej.
Tanken är ju så absurd att ingen skulle försöka sprida den om den nu inte råkade vara sann.

palestinsk propagandaindustri, slogans, Hanan Ashrawi, Saeb Erekat, Muhammad al-Dura, Rachel Corrie, ISM (International Solidarity Movement), CNN, 'Jenin massakern', ...

Mindre modiga män

De här modiga killarna har ni säkert sett förut.
De dyker upp som Kalle Anka var gång något terrordåd har förövats.
Jag förmodar att de har ett ansikte under trasorna men till att visa det räcker inte dras mod.

De tillhör en "grupp".
En terrorgrupp – och det är de vansinnigt stolta över.

När jag växte upp fick man lära sej att skämmas och be om förlåtelse om man skadat någon människa.
Numera, i Hamas-land och liknande tillhåll, är man STOLT över att ha tillfogat andra människor skada.
Moral och människovärde har de aldrig hört talas om.
Dessutom förmeras och förfleras dessa grupper hela tiden.
De skulle aldrig kunna samsas under en ledare för där finns alltid utbrytare och småpåvar som mest månar om den egna äran och som plötsligt känner sej manade att starta ytterligare en terrorgrupp.

Jag tänker inte ge mej på att förmedla några namn, trots att de är osedvanligt fantasifulla, men jag har förstått att så länge det finns "martyrnamn" att plocka av så är det rysligt populärt.

Om de inte vore så makabra skulle man kunna driva med dem ganska bra.
Hur de arrangerat bilden med värstingvapen i händerna och annat järnskrot som dekoration.
Rånarhuvan är naturligtvis på plats när de med tordönsröst (kan de tala normalt?) förkunnar att de är ansvariga för så och så många människors onda, bråda död.
Ibland är det sant men lika ofta tävlar dessa grupper om att ta åt sej äran, även om det är kusinens grupp som detonerade bomben.

Sen skallar ropen på hämnd inför de ditkommenderade internationella mediamänniskorna.
Det som är en förnedrande tillställning blir rumsrent när det passerar CNN´s kameralins.
Jag har vid det här laget lärt mej att araberna är bra på att prata.
De kan hota och skrämma och känsligt folk kanske känner visst obehag, men ofta rinner det ut i sanden bara de fått häva ur sej sitt hat.

En av dessa djupingar blev nyss uppbringad av israelerna, men han kände sej tydligen tillräckligt skyldig för att börja skjuta på de som ville ha en pratstund med honom.
Israelerna gillade inte läget utan besvarade elden.
Plötsligt kände han sej inte riktigt lika frisk längre och fann att det blivit ett hårt liv att vara terrorist.
En hård död också, som gav de svenska tidningarna något att berätta för medelsvensson – nämligen att israelerna som vanligt är ute och nöjesskjuter – eller något ditåt.

Arbetsolyckorna börjar bli vanliga i Gaza. Vapentillverkarna verkar inte vara tillräckligt professionella utan dödade bl.a. en liten femårig flicka.
Detta var gömt i slutet av texten, men jag ser framför mej rubrikerna i fetstil om det hade varit israelerna som dödat denna flicka.
Nu var det bara en arab som dödade en annan arab och det höjer inga upplagesiffror.

Lika intressant som vädeleksrapporten.

Må den lilla femååriga flickan ha många ulliga kattungar att leka med i sin flickhimmel.

SvD DN HD