Historien börjar 1967 – det vet ju alla.
Historien om Mellanöstern.
Vad som hände före 1967 är så till den grad ointressant att det bara inte finns.
Gud skapade Mellanöstern 1967.
Det vet ju alla.
Nu ska jag berätta något som sällan berättas.
Mellan 1948-1967 var Västbanken och Gaza ockuperat.
Inte av Israel - utan av Jordanien och Egypten.
Jordanien ockuperade Västbanken och Egypten ockuperade Gaza.
Ni som var med på den tiden, har ni några minnen av att palestinaaraberna på Västbanken sprängde jordanska bussar i luften och att andra palestinaaraber i Gaza sköt så många egyptier de kunde för att befria sej från ockupationens tunga ok?
Hur många intifador hann palestinaaraberna med mot Jordanien och Egypten under åren 1948-1967?
Inte speciellt många...
Palestinaaraberna under jordansk och egyptisk ockupation visste att deras gemensamma fiende var Israel och ockupationen var en bisak.
När Israel 1967 blev tvunget att gå ut och försvara sej mot ett grymt och olagligt anfallskrig blev både Jordanien och Egypten tvugna att dra sej ur.
Israel satt där plötsligt med en massa land, land med invånare men ingen ledning.
Israel fick träda in.
Det sorgliga i denna historia är att hade palestinaaraberna gjort vad Israel gjorde 1948 – accepterat FN´s delningsplan – hade de redan haft allt de kämpar för idag.
De hade kunnat haft ett eget land under 61 år och under den tiden aldrig varit nära en ockupation.
De förlorade nitton åren då?
Om det nu är så att bästa sättet att slänga av sej en ockupation är att starta intifador och mörda så många människor det bara är möjligt, ja då förlorade palestinaaraberna alla dessa gyllene möjligheter under ockupationsåren 1948 till 1967.
Tänk så många bombbälten som inte fick explodera och tänk så många fullpackade bussar de missade att bränna ut.
Tänk vilken lycka det skulle ha varit för dem att bli självständiga och låta allt vad jordanier och egyptier heter lägga benen på ryggen och dra hemöver.
I stället jagade palestinaaraberna judar under den tiden som om inte ockupationen existerade, som om ockupationen inte var det allt överskuggande problemet.
För det var det väl...???
Är det väl??
Eller?
Är det möjligen så att araber gärna kan ockupera varandra lite hipp som happ men så snart israelerna kommer in i bilden så...
Nog tycker jag att jag ser palestinaarabernas mask flyga all sin kos i kvällsbrisen.
Deras ursäkt att det är ockupationen som gjort dem lite våldsamma(!) förlorar den lilla trovärdighet detta påstående eventuellt en gång hade och de står där nakna.
Det är inte ockupationen som är problemet utan problemet är att Israel finns där det finns – men det anser de sej inte kunna säga rakt av.
Kanske skulle pengaflödet tryta då, ve och fasa, och vem vet, kanske skulle den store Obama överväga att höja röstläget och offentligt börja peka på deras uppenbara falskspel?
Kanske rent av börja kräva något också av dem.
”Nej, sådana otrevligheter kan vi ju inte riskera så vi drar väl ett varv till om ockupationen!”
Den kända frasen Abba Eban en gång yttrade känns lika aktuell idag.
"Palestinians never miss an opportunity to miss an opportunity."
Delar av det här blogginlägget bygger på tankar av Tilman Tarach framförda i artikeln ”Why a two-state solution?”
Historien om Mellanöstern.
Vad som hände före 1967 är så till den grad ointressant att det bara inte finns.
Gud skapade Mellanöstern 1967.
Det vet ju alla.
Nu ska jag berätta något som sällan berättas.
Mellan 1948-1967 var Västbanken och Gaza ockuperat.
Inte av Israel - utan av Jordanien och Egypten.
Jordanien ockuperade Västbanken och Egypten ockuperade Gaza.
Ni som var med på den tiden, har ni några minnen av att palestinaaraberna på Västbanken sprängde jordanska bussar i luften och att andra palestinaaraber i Gaza sköt så många egyptier de kunde för att befria sej från ockupationens tunga ok?
Hur många intifador hann palestinaaraberna med mot Jordanien och Egypten under åren 1948-1967?
Inte speciellt många...
Palestinaaraberna under jordansk och egyptisk ockupation visste att deras gemensamma fiende var Israel och ockupationen var en bisak.
När Israel 1967 blev tvunget att gå ut och försvara sej mot ett grymt och olagligt anfallskrig blev både Jordanien och Egypten tvugna att dra sej ur.
Israel satt där plötsligt med en massa land, land med invånare men ingen ledning.
Israel fick träda in.
Det sorgliga i denna historia är att hade palestinaaraberna gjort vad Israel gjorde 1948 – accepterat FN´s delningsplan – hade de redan haft allt de kämpar för idag.
De hade kunnat haft ett eget land under 61 år och under den tiden aldrig varit nära en ockupation.
De förlorade nitton åren då?
Om det nu är så att bästa sättet att slänga av sej en ockupation är att starta intifador och mörda så många människor det bara är möjligt, ja då förlorade palestinaaraberna alla dessa gyllene möjligheter under ockupationsåren 1948 till 1967.
Tänk så många bombbälten som inte fick explodera och tänk så många fullpackade bussar de missade att bränna ut.
Tänk vilken lycka det skulle ha varit för dem att bli självständiga och låta allt vad jordanier och egyptier heter lägga benen på ryggen och dra hemöver.
I stället jagade palestinaaraberna judar under den tiden som om inte ockupationen existerade, som om ockupationen inte var det allt överskuggande problemet.
För det var det väl...???
Är det väl??
Eller?
Är det möjligen så att araber gärna kan ockupera varandra lite hipp som happ men så snart israelerna kommer in i bilden så...
Nog tycker jag att jag ser palestinaarabernas mask flyga all sin kos i kvällsbrisen.
Deras ursäkt att det är ockupationen som gjort dem lite våldsamma(!) förlorar den lilla trovärdighet detta påstående eventuellt en gång hade och de står där nakna.
Det är inte ockupationen som är problemet utan problemet är att Israel finns där det finns – men det anser de sej inte kunna säga rakt av.
Kanske skulle pengaflödet tryta då, ve och fasa, och vem vet, kanske skulle den store Obama överväga att höja röstläget och offentligt börja peka på deras uppenbara falskspel?
Kanske rent av börja kräva något också av dem.
”Nej, sådana otrevligheter kan vi ju inte riskera så vi drar väl ett varv till om ockupationen!”
Den kända frasen Abba Eban en gång yttrade känns lika aktuell idag.
"Palestinians never miss an opportunity to miss an opportunity."
Delar av det här blogginlägget bygger på tankar av Tilman Tarach framförda i artikeln ”Why a two-state solution?”
BLOGGPÄRLOR
MXp: Abba Eban: Mike Wallace-intervju från 1958 ännu aktuell
Israel i Sverige: USA bygger armé åt Abbas, Frankrike vill bygga en till.
FiM: Bluffen Free Gaza – hur lättlurade journalister utnyttjas
MXp: Abba Eban: Mike Wallace-intervju från 1958 ännu aktuell
Israel i Sverige: USA bygger armé åt Abbas, Frankrike vill bygga en till.
FiM: Bluffen Free Gaza – hur lättlurade journalister utnyttjas
Mellanöstern, Västbanken, Gaza, Israel, Jordanien, Egypten, ockupation, intifada, anfallskrig, delningsplanen, bombbälten, exploderande bussar, Barak Obama, Abba Eban, Tilman Tarach, ...
