Lika barn leka bäst

Du känner till uttrycket att man har det eftertraktade ordet ’på tungan’.
Ofta fortsätter det att vara fastklistrat på tungan men ibland lyckas man spotta ur sej det och då kan man lättad skjuta de första demenstecknen framför sej ytterligare en stund.

Det är inte bara ord som kan fastna halvvägs utan också tankar.
Ibland kan man känna ett vagt obehag när vissa associationer aktualiseras men sammanhangen försvinner ofta bort som en hägring.
Vårt medvetende ter sej ibland aningens överreklamerat.

Jag har länge haft en känsla av att det finns en gemensam nämnare mellan islamisternas jihadrop och Diakonia.
Nu har dimman lättat och sambandet klarlagts.
Båda företeelserna använder sin religion i politiska syften.

Att utöva sin religion är mindre viktigt än att utnyttja den som en ”respektabel” språngbräda för politiska piruetter som utan denna dimridå hade haft en stadigt vikande publik.
Nu är maskineriet synnerligen väloljat (lyssna på Joakim Wohlfeil) och markörorden flödar utan tillstymmelse till självkritik.
Insikten om att även andra kan ha rätt saknas helt.

De islamistiska jihadisterna har lärt sej att dra den ena växeln efter den andra på sin religion.
Eftersom de anser att just deras religion står över alla andra religioner anser de sej ha rätt att kräva total underkastelse från oss andra som går under rubriken ’otrogna’.
Vi ska ta all hänsyn till dem medan deras religion inte tar någon hänsyn till andra än deras egna efterföljare.
”Allt vad vi vill att ni ska göra för oss ger vi blanka katten i att göra för er” – i en lös parafrasering.

I religionens namn kräver de politiska eftergifter var de än drar fram och terror rättfärdigas med religiösa förtecken.
Kvinnor behandlas som hundar och hedersmord förhärligas – allt i religionens namn.

Diakonia (som får representera alla som marscherar under den obibliska banderollen ”vänsterkristna”) vill naturligtvis inte vara sämre än det islamistiska jihadfolket så de trampar på i väl uppkörda hjulspår.
Jag har ingen aning om ifall Diakonia diskriminerar mot kvinnor men de diskriminerar vilt mot allt som har med Israel att göra och gullar frenetiskt med dess fiender.
Allt i den heliga religionens namn.

Dessa människor tänker reflexmässigt med ändalykten och gör en arbetshypotes av att allt palestinskt – från grovterror till finlirsterror – är en försvarbar yttring av ’den svagare parten’(!)
(Jämför gärna Israel med den arabiska/muslimska världen - storlek, invånarantal och petrodollar - och försök sedan lura ut vem som ligger sämst till.)
Möjligheten att ’den svagare parten’ kan ha fel och vara den egentliga orsaken till eländet finns heller inte i deras världsbild.
Fast det är klart, för att komma fram till den slutsatsen krävs en del tankemöda och sådant är inte vardagsmat i deras kretsar.
Det räcker att vifta med lite religion så går man fri – islamism såväl som vänsterkristendom.
Lika barn leker ju bäst som bekant.

Att försöka nå politiska mål med religionen som täckmantel är egentligen ursmart.
Religion är ju tänkt att vara något positivt och respektfullt och tanken är naturligtvis att denna positiva respekt ska lägga sej som skylande bomull kring ett annars förkastligt projekt - och visst fungerar det.
Nu är det upp till dej och mej att demaskera (avmaska!) dessa figurer, ställa fram dem till allmänt beskådande i all sin ömkliga ömklighet och säga – hit men inte längre.

Törs du?
Törs du låta bli?

Läs även andra bloggares åsikter om islamister, jihad, Diakonia, Joakim Wohlfeil, religion, hedersmord, vänsterkristendom, ...

Carina om ondska

Det finns en ännu oskriven bok vars fullbordan jag redan ser fram emot.
En bok som förhoppningsvis kommer att skrivas av en kvinna mitt i livet som vågar göra något så ovanligt som att stanna upp och fundera över mänsklighetens villkor, dess gränser och dess oerhörda och outforskade djup.

Kvinnan jag talar om är den svenska skådespelerskan Carina Lidbom.

När jag flyttade till Israel hade jag väl inga direkta planer på att prenumerera på en veckotidning men veckorna gick och jag förstod snart att livet skulle bli ganska meningslöst(!) utan denna färgklick i tillvaron.
Ni vet väl att veckotidningar fungerar på samma sätt som veckans avsnitt i en TV-serie - ren och skär avkoppling.
Återstod valet av tidning.
Jag hade några blygsamma krav men de var snudd på omutbara.
Tidningen i fråga skulle vara fri från stickbeskrivningar och fri från matlagningsrecept men full av frustande skvaller.
När uteslutningsmetoden var genomförd återstod bara en tidning – Svensk Damtidning och i denna tidning kunde jag nu läsa om Carina Lidbom.

Hennes liv har inte varit spikrakt.
Som mycket ung flyttade hon med familjen till Afrika och sedermera har hon haft sina bopålar placerade både i Nice och nu senast i Bulgarien.
Annars bor hon i Stockholmsområdet tillsammans med vovven Selma.
En sak har hon dock gemensamt med massorna – hon gick in i väggen för ett antal år sedan men kom ut på andra sidan enormt mycket klokare, enligt henne själv.

Denna bloggpost skulle egentligen inte i första hand handla om Carina Lidbom utan om hennes planerade bok.
Carina älskar att skriva och har samlat på sej miljoner små lappar i sina 50 handväskor.
Nu ska det bli ordning och reda och allt tänkande ska sättas på pränt.

Som så många andra är Carina fascinerad av människor och i synnerhet varför människor gör onda saker i godhetens tecken.
Hur långt kan man egentligen tänja sitt psyke...?

Denna frågeställning kunde ligga till grund för en hel bokserie och vem vet?
Jag väntar i första hand på hennes första bok som kommer att behandla denna ödesfråga - historiskt, idag och inför framtiden.

Själv såg jag framför mej skrivet med stora klumpiga bokstäver - Svenska Kyrkan - Diakonia - Broderskapsrörelsen - Bilda - 'följeslagarna' (ni vet vilka jag menar), m.fl.
Diakonia har t.o.m. känt sej föranlåtna att anställa en policyansvarig, Joakim Wohlfeil, för att i ren självbevarelsedrift slå folk i huvudet med lerklumpar från det diakonala träsket.

Dessa falska profeter osar rutten skenhelighet som är resultatet av en av mänsklighetens grövsta svek.
Sveket mot den judiska nationen.
Med religion som täckmantel frossar de i ’onda saker i godhetens tecken’.
Mycket lägre kan man faktiskt inte sjunka.

Jag vet att det är ute att prata om ont och gott men det innebär inte att det inte finns ont i motsats till gott.
Alla detta vet man men trots det försöker folk krångla till vokabulären genom krystade förklaringar och bortförklaringar.

Biltjuven gav sej iväg i den stulna bilen för att han är missförstådd på jobbet.
Mördaren slog ihjäl sin kompis för att han misstänkte att han stötte på hans fru.
Terroristen blåste ut en buss för att han inte gillar judar.

Mankell köper en båt tillsammans med en turkisk terrorsupportande organisation för att ’göra onda saker i godhetens tecken’.

Präster och prelater utnyttjar sin påstådda kontakt med Honom där uppe för att ge extra tyngd åt sin förnekelse.
Förnekelsen av sitt ursprung.
Det faktum att kristendomen är en avknoppning av judendomen visar sej vara alltför svårsmält för alltför många vilket yttrar sej i ett förtäckt hat mot det folk som är de eviga bärarna av kristendomens rötter.
Man förtränger fakta med vulgärt förtal.
Skam är ordet!

Man borde naturligtvis akta sej för den här sortens kvasipsykologi men vissa saker är bara alltför uppenbara och kan inte döljas ens av de fräckaste intellektuella floskler.

Carina har funderat på de här sakerna och förmodligen sätter hon sin egen prägel på frågeställningarna men jag hoppas verkligen hon kommer igång med sin bok om hur långt man kan tänja sitt psyke utan att gangrän och nekros tillstöter.
Sedan hoppas jag att någon tycker att den boken kunde vara en lämplig present till mej för vi ska ju vara snälla mot varandra...
Eller hur?

Läs även andra bloggares åsikter om Carina Lidbom, Svensk Damtidning, ont och gott, Svenska Kyrkan, Diakonia, Broderskapsrörelsen, Bilda, följeslagarna, Joakim Wohlfeil, den judiska nationen, Mankell, ...

Prioriteringar

Det är ju inte så att blogga har sin tid medan resten av livet har sin – även om man skulle kunna tro det.
Man bloggar ju om livet med alla dess skiftande krummelurer och krumbukter.
Ibland blir det dock så att det vardags-och jordnära blir alltför påtagligt och lyxen att skriva ner sina tankar får skjutas på framtiden.
Eftersom ’den eviga konflikten’ ser ut att bli allt evigare saknas heller inte material - så det är väl bara att sparka igång igen.

Jerusalem Post har en kolumnist vid namn Barry Rubin som är sällsynt redig och klar i sina tankegångar.
Han skrev så här häromdagen:
”By feeding the PA’s false belief that the West will pressure Israel into giving it a state in the borders it wants, without concessions, restrictions or even implementations of past promises, the US and European governments are doing a very effective job of sabotaging any possibility for peace.”

Tänk att så mycket sanning kan rymmas i en enda mening - även om det var en lång sådan - och tänk så många regionala framsteg som skulle uppnås om dessa sanningar blev uppenbara för vederbörliga beslutsfattare snarast möjligt.
De borde också låna ett öra till Israels bufflige men genomärlige utrikesminister, Avigdor Lieberman, som vid ett besök i en drusisk by förundrades över samma beslutsfattares prioriteringar.
Hur de i djupet av sina själar är upprörda över hus i Judéen och Samarien samtidigt som Nordkorea skjuter iväg den ena potentiellt livsfarliga missilen efter den andra och redan har glömt det plågade iranska folkets försök att bli kvitt sina plågoandar.

Prioriteringar var ordet.

Prioriteringarna för den skenheligaste av de skenheliga svenska organisationer, Diakonia, är dock glasklara.
De har tagit på sej uppgiften att förändra Mellanöstern enligt helmuslimska preferenser bl.a. med hjälp av de 13 miljoner dollar de fick under 2008.
Dessa pengar distribuerar denna organisation sedan vidare till de mest infekterade NGO’s i regionen, de som står för det största hatet, den svartaste snuskpropagandan och den grövsta rasismen.
Allt under den förljugna täckmanteln av ”mänskliga rättigheter”.

Diakonia har dock lyckats i ett avseende – att ge förljugenheten och falskspeleriet ett ansikte.
Att de dessutom gör det under täckmantel av religiöst patos gör deras business än mera osmaklig.
Det är inte alls konstigt att de anser sej behöva avlöna en policyhandläggare, typ Joakim Wohlfeil, för att smälla upp skygglappar inför sunt tänkande människor.

Alltså – har Sverige några planer på att spela en roll i Mellanöstern under sitt ordförandeskap i EU då kan en bra början vara att sopa bort den diakoniska dyngan framför egen dörr.
Detta vore en värdig prioritering som skulle öka Sveriges chanser att bli respekterat i alla läger.

Det vill säga - i alla sunda läger.

Barry Rubin, Jerusalem Post, Avigdor Lieberman, Judéen och Samarien, Nordkorea, Iran, Diakonia, Mellanöstern, NGO´s, "mänskliga rättigheter", förljugenhet, religiöst patos, Joakim Wohlfeil, ...

Ve-o-li-a

Diakonias policyhandläggare Joakim Wohlfeil har åter igen varit ute och smutsat ner sina händer.
Det sorgliga är att han förmodligen också får betalt för besväret.
Betald av bidragspengar som kunde gått till betydligt ädlare ändamål.

För en tid sedan var hans hatobjekt en liten svenskägd låsfabrik på Västbanken och strax därefter fann han till sin stora tillfredsställelse Soda Stream.
Idag vet hans lycka inga gränser – han har hittat ett företag som bygger spårväg i Jerusalem.
Veolia.

Hans arbetsgivare, Diakonia, startade sin verksamhet som en kristen biståndsorganisation men numera har man effektivt skrotat prefixet kristen.
Det är väl inte tillräckligt inne att vara kristen så man har förvandlat sej till en småaktig lobbygrupp som gräver fram och hänger ut välskötta företag som Diakonia och Wohlfeil tycker befinner sej på fel ställe.
De tycker numera en hel massa saker förenliga med sin nya skepnad.

Man har på ett dramatiskt sätt gjort gemensam sak med arabernas propagandamaskineri av ett enda skäl – att skada Israel.
Man har placerat sej vid fötterna av virulenta hatorganisationers upphovsmän av ett enda skäl – att skada Israel.
Man har trollat bort fakta om kristendomens rötter av ett enda skäl – att skada Israel.

Nu till Veolia.
Veolia sysslar med transportmedel.
De hjälper folk att förflytta sej från punkt A till punkt B.
Detta anser Diakonia och Wohlfeil är syndigt.
Hör du deras protester?
Naturligtvis är det inte syndigt att åka spårvagn men...

Så, vad är problemet med Veolia då?
Jo de bygger på ett ställe Diakonia och Wohlfeil bestämt sej för att inte gilla.
De tror att det är så man måste tycka för att bli älskade.
Där har ni en av förklaringarna.
Man har egentligen inga egna principer så därför gör man som man tror man måste göra för att bli älskad – man följer strömmen.
Hata-Israel-strömmen.

Detta är dock inte hela sanningen.
Det allra värsta kommer nu...
Spårvägen är planerad att serva människorna i Jerusalem, judar såväl som araber, och täcka in en bra bit av staden.

Jag förstår om läsaren inte förstår någonting.
Det är verkligen inte lätt att förstå de krystade tankebanor Diakonia och Wohlfeil följer.

Visst, det pågår förhandlingar mellan israelerna och arberna och när de är slutförda vet vi vem som ansvarar för respektive områden.
Ägarrättsförhållanden och gränsdragningar tar vi ställning till då – det är förhandlarna eniga om.

Vad Diakonia och Wohlfeil sysslar med är egentligen något otroligt folkrättsvidrigt, möjligen olagligt.
De föregriper förhandlingarna på ett sätt det är förbjudet att göra.
Hur vet Diakonia och Wohlfeil vilka landområden som i slutändan kommer att tillfalla vem?
Är de parter i någon förhandlingsdelegation?
Vet de var en eventuell gräns kommer att gå?
Naturligtvis inte.
De har tagit ett privat ställningstagande för den ena parten och driver nu för deras räkning en grovt osmaklig propagandaverksamhet.

Hela problematiken ligger dock djupast sett på ett helt annat plan.
Deras kristendom är en ytlig kristendom utan rötter.
De starka rötter sann kristendom har i judendomen trampar Diakonia och Wohlfeil på.
När de trampat på dem en stund stampar de till ordentligt och spottar på geggan.
Ungefär som att bränna den israeliska flaggan.

Denna förnekelse tar sej uttryck i en rosaskimrade proarabisk hållning där man med klåfingrighet klampar in där man gör största möjliga skada.
Allt under en hymlande kvasireligiös täckmantel.

Diakonia och Wohlfeil skulle kunna använda sej av Veolias utmärkta spårvägsbygge som transportmedel under sina bjud-/propagandaresor.
Deras muslimska PLO-kontakt i Ramalla som hjälper till vid uppläggen av dessa resor kunde kanske också ha nöje av en trivsam spårvägstripp i Israels eviga huvudstad.

Diakonia, Joakim Wohlfeil, propaganda, Veolia, hatobjekt, israeliska flaggan, kristendom, judendom, ..