Det jihad-kristna Bilda

Studieförbundet Bilda (f.d. Frikyrkliga Studieförbundet) lever dåligt upp till sitt namn.
Vi har för någon vecka sedan sett och hört hur representanter för Bilda demonstrerat sin brist på bildning och sin uppenbara respektlöshet för andra människor.
De har förnedrat och grovt förolämpat utsatta människogrupper med en totalt okristlig jihad-kristendom.
Tillhör man en organisation med detta namn så förpliktar det men här har representanter för Bilda i stället gett oss en skrämmande bild av hur snacket i den organisationen går.
Framtiden får utvisa om de överhuvudtaget är bildbara.

Att vara kristen betyder inte längre att vara en Kristi efterföljare utan numera ingår det att man också bör välja bort och utesluta vissa människor.
Bort, bort.
Så gjorde nazisterna också.
Man ska fjärma sej så mycket det går från juden Jesus och hans folk för då vet man att man håller sej inom den politiskt korrekta mittfåran och kan ostörda fortsätta med sin hatpropaganda till ackompanjemang av folkets ljubel.
Man är ju så vansinnigt både liberal, vidsynt och tolerant...

Hur genomför man då dessa akrobatiska övningar?
Jo i stället för att följa Jesu missionsbefallning som talar om ALLA människor så tar man under sina vingars beskydd människor man vet är ute efter struparna på det folk som kan följas i rakt uppstigande släktled till Kristus själv.

Finemang, då kan man slå två flugor i en smäll.
Man visar omvärlden hur gudeligt godhjärtad man är samtidigt som man med hela sin jihad-själ motarbetar och förtalar judarna.

Vilken lycka att det finns palestinier att tillgå i detta ’ädla’ syfte.
Jag undrar stillsamt vad palestinierna skulle säga om de förstod att de bara är ett medel i kampen mot judarna?
Ett medel Bilda och Diakonia använder sej flitigt av.

Om den svenska kristenheten verkligen brydde sej om palestinierna skulle de först och främst uppmana dem att söka fredliga arrangemang med Israel för utan Israel kommer det aldrig att bli något Palestina.
Ett Palestina utan support av Israel skulle självdö inom en snar framtid – såvida de inte tänker fortsätta att bete sej som super-offer med super-bidrag även bakom egna gränser?

Diakonia påstår att de arbetar i Israel och i de palestinska områdena men det är en absurdt krystad sanning.
Släng ett öga på deras samarbetspartner så ser du att de allra flesta är palestinska organisationer, 25 stycken, medan endast 4 finns i Israel.
För att förstärka slagsidan ytterligare är en av de 4 den ökända organisationen B’Tselem och de övriga tre är organisationer som enbart sysslar med arabiska affärer.

Jodå – Diakonia arbetar i Israel... men MOT Israel.
Helhjärtat, med hela sitt jihad-hjärta.

Bilda då?
Jo, de hjälper Diakonia i dess ’seriösa’ uppdrag att utbilda jude/Israel-hatare och deras energi är outtömlig.
Inga metoder verkar vara dem främmande bara de ligger rätt i tiden - och visst gör de det.
Helt rätt i tiden.
I denna vår tid predikar Hamas i FN’s salar i Geneve och Ashton sitter ännu kvar i sitt elfenbenstorn.

Sista halvan av mars och en bit in i april tänker Bilda bjuda sina tilltänkta offer lite kultur.
En konstutställning i Immanuelskyrkan i Stockholm de kallar Det håliga landet som naturligtvis ska vara en allegori på Det heliga landet.
Dragplåstret skulle vara affischen ser du här ovanför med juderåttor som glatt knaprar i sej palestiniernas förlovade land...

Nassarnas juderåttor är uppenbarligen seglivade.
Sega, bruna råttor.

När skammen gick upp på torra land gav Bilda upp sin bästa bild (naturligtvis väljer man ut sin bästa bild för en affisch) och bytte ut den mot något mera slätstruket.
De var liksom tvungna för annars hade grupptrycket tvingat dem till förklaringar med risk för oönskade kullerbyttor.
Vad man vill med utställningen är ju inte att försöka förstå konflikten utan bjuda publiken på hemmabyggda snabbrecept i tyckanden - och hoppas att ingen märker något.

I Bibel talas det mycket om sinnesändring men jag tvivlar på att det var en sinnesändring som fick Bilda att plocka bort sin favoritaffisch.
Sinnesändringar kommer inifrån men i det här fallet föll råttbilden bort på grund av yttre tryck.
Inte riktigt samma sak skulle jag vilja säga.

Varför håller Bilda och Diakonia på så här?
Varför trasslar de in sej i politik som de oftast inte har något egentligt begrepp om och helt egenmäktigt delar in mänskligheten i onda och goda.
Eftersom de inte orkar (vill? vågar?) studera ämnet med öppna sinnen så faller de i farstun för den gamla stereotypen om ’the underdog’.
Man bestämmer sej raskt för vem som är the underdog, den svagare, och sätter sedan på honom både änglavingar och gloria.
Lätt som en plätt eller om du så vill – klart som korvspad.
Inte behövde man tänka till själv heller.
Att ställa sej frågan om the underdog möjligen kan ha några egna små fel och brister är naturligtvis helt oacceptabelt.

Palestinierna som genom åren finslipat sina metoder att framstå som ’the underdog number one’ kan numera räkna in ’die dumme Schweden’ bland dem de duperat.
Bilda och Diakonia är lysande exempel på detta fenomen men jag är säker på att du kan bidraga med ytterligare exempel.

Tillbaka till konstutställningen och råttorna.
En reflexion så här på sluttampen – skomakare bliv vid din läst.
Pastorer med beväpnade råttor i blick skulle göra väl i att hålla sej till predikandet och låta andra mer begåvade personer sköta konsten.
Att dessutom behöva påminna pastorerna om att ingen blir specialist efter ett par veckors turistande i området känns lite häftigt men visar sej likväl vara nödvändigt.
Amen.


Läs även andra bloggares åsikter om Bilda, nazister, palestinier, Diakonia, Israel, Ashton...

Att demonstrera och att demonstrera

De kloke säger att bloggar man så bör man göra det regelbundet, helst dagligen.
Eftersom jag inte förser omvärlden med dagliga bidrag så bloggar jag följdaktligen inte.
Låt oss i stället säga att jag då och då präntar ned spridda epistlar och så får det vara bra med det.

Min epistel idag kommer att handla om modiga demonstranter.
Inte de som demonstrerar under röda flaggor den första maj utan om människorna som demonstrerar i Syrien.
De drar ut på gator och torg med livet som insats liksom de frihetstörstande demonstranterna i Iran som heller inte räds dödens käftar.

De som trotsar allt vad självbevarelsedrift heter och har ’fräckheten’ att demonstrera mot sin ledare, Bashar Assad, har inte bara presidenten som fiende utan också polisen, militären och hela den övriga säkerhetsapparaten vilket är nyckeln till om diktatorer sitter kvar eller försvinner.

Resultaten ser vi efter att Assads folk skingrat en demonstration och folk ligger i blödande drivor i gränderna.
Skulle någon vara oförståndig nog och röra på sej blir han strax immobiliserad med hjälp av påkar, kängor eller vapen.
Tortyrmetoderna har lyfts mot nya höjder.

Efter en dag av hårt arbete eller möjligen av lika hård arbetslöshet fortsatte Mahmoud ner till kvällens demonstrationen.
Hans hustru Leila såg till att han åtminstone fick lite couscous i sej innan han gav sej iväg medan de 7 barnen gjorde sitt bästa för att övertala pappa att stanna hemma.
De större barnen visste att det händer läskiga saker nere i stan på kvällarna och de är rädda – ”pappa gå inte, det är farligt.”
De vet inte hur rätt de har.
Det är mycket farligt att demonstrera mot president Assad.

Den svarta natten är svartare än på länge, ”We want freedom” hörs på engelska och ”Allahu Akbar” ekar på arabiska.

Demonstranterna framförde till och med slogans till tonerna av den gamla juldängan Jingle bells...
”We want freedom”, ”Allahu Akbar” och de nu allt vanligare automatvapnen börjar smattra.
Folket skingras utom de som fortsätter att viska ”Allahu Akbar” medan blodet dräneras från deras kroppar.

Mahmoud är på väg hem.
Trött och ledsen men ändå lite stolt över att han vågat stå upp mot den statsunderstödda orättvisan.
Han inser att vägen framåt kan vara lång men hämtar mod från sina kompisar trots att de förlorade en man i kväll.

Vilka är då dessa krafter som driver folk att riskera sina liv för en möjlig förändring.
Alla vill vi ju få det bättre och de flesta av oss arbetar målmedvetet i den riktningen – men inte under dödshot.
Mahmoud och hans vänner ser inte någon annan utväg för att få en förändring till stånd än genom att sätta sina liv på spel.
Alla andra möjligheter verkar vara uteslutna.
Att arbeta demokratiskt för demokrati och frihet i Syrien är lika livsfarligt som att demonstrera för demokrati och frihet - men mindre effektivt.
Därför väljer folket idag demonstrationerna.

Idag efter bönen i moskéen gick Mahmoud och hans vänner inte som vanligt raka vägen hem till sina familjer utan de anslöt sej i stället till den stora, planerade demonstrationen i stan.
Alla gick dit och till slut blev man en tusenhövdad skara.
President Assad var nervös vilket också gjorde hans hantlangare nervösa.
Vad som helst kunde hända --- och det hände.
Bara idag rapporteras det om 40-50 mord i Syrien men det är naturligtvis inget som intresserar verken Ship to Gaza, Diakonia eller Gunnar Olofsson och hans palestinagrupper.

Leila är orolig för hon har ingen aning om Mahmoud överhuvudtaget kommer hem igen.
Barnen är oroliga för de förstår att något farligt har kommit till deras stad.
De är rädda.
Mahmoud är inte rädd för han vet att det gäller nu eller aldrig om han och hans familj ska få en chans till ett bättre liv.
Visst, det är en chans på tusen att de kommer att lyckas men likaväl en chans de måste ta.

Det finns ett tragiskt moment 22 i arabvärlden.
Man har två val.
Antingen en pro-västlig diktatur eller en anti-västlig teokrati.
De pro-västliga diktaturerna fördöms och raseras av väst med Obama i spetsen medan de anti-västliga teokratierna med sina utlöpare i praktiken lämnas ostörda, också här med Obama i spetsen.
Bli inte ledsen om du inte förstår logiken för det finns ingen.

Hoppas i stället att detta ruskiga moment 22 bryts och att åtminstone något som liknar demokrati sprids i Mellanöstern.

En demonstration i Stockholm är inte detsamma som en demonstration i Damaskus.
I Stockholm demonstrerar man om vädret inbjuder till uteliv men i Damaskus demonstrerar man för att man inte har något val.
Antingen man kommer hem levande eller inte.

Läs även andra bloggares åsikter om Syrien, demonstrationer, Iran, Bashar Assad, tortyr, Allahu akbar, Ship to Gaza, Diakonia, Gunnar Olofsson, palestinagrupper, Obama, Damaskus, Stockholm, ...

Lika barn leka bäst

Du känner till uttrycket att man har det eftertraktade ordet ’på tungan’.
Ofta fortsätter det att vara fastklistrat på tungan men ibland lyckas man spotta ur sej det och då kan man lättad skjuta de första demenstecknen framför sej ytterligare en stund.

Det är inte bara ord som kan fastna halvvägs utan också tankar.
Ibland kan man känna ett vagt obehag när vissa associationer aktualiseras men sammanhangen försvinner ofta bort som en hägring.
Vårt medvetende ter sej ibland aningens överreklamerat.

Jag har länge haft en känsla av att det finns en gemensam nämnare mellan islamisternas jihadrop och Diakonia.
Nu har dimman lättat och sambandet klarlagts.
Båda företeelserna använder sin religion i politiska syften.

Att utöva sin religion är mindre viktigt än att utnyttja den som en ”respektabel” språngbräda för politiska piruetter som utan denna dimridå hade haft en stadigt vikande publik.
Nu är maskineriet synnerligen väloljat (lyssna på Joakim Wohlfeil) och markörorden flödar utan tillstymmelse till självkritik.
Insikten om att även andra kan ha rätt saknas helt.

De islamistiska jihadisterna har lärt sej att dra den ena växeln efter den andra på sin religion.
Eftersom de anser att just deras religion står över alla andra religioner anser de sej ha rätt att kräva total underkastelse från oss andra som går under rubriken ’otrogna’.
Vi ska ta all hänsyn till dem medan deras religion inte tar någon hänsyn till andra än deras egna efterföljare.
”Allt vad vi vill att ni ska göra för oss ger vi blanka katten i att göra för er” – i en lös parafrasering.

I religionens namn kräver de politiska eftergifter var de än drar fram och terror rättfärdigas med religiösa förtecken.
Kvinnor behandlas som hundar och hedersmord förhärligas – allt i religionens namn.

Diakonia (som får representera alla som marscherar under den obibliska banderollen ”vänsterkristna”) vill naturligtvis inte vara sämre än det islamistiska jihadfolket så de trampar på i väl uppkörda hjulspår.
Jag har ingen aning om ifall Diakonia diskriminerar mot kvinnor men de diskriminerar vilt mot allt som har med Israel att göra och gullar frenetiskt med dess fiender.
Allt i den heliga religionens namn.

Dessa människor tänker reflexmässigt med ändalykten och gör en arbetshypotes av att allt palestinskt – från grovterror till finlirsterror – är en försvarbar yttring av ’den svagare parten’(!)
(Jämför gärna Israel med den arabiska/muslimska världen - storlek, invånarantal och petrodollar - och försök sedan lura ut vem som ligger sämst till.)
Möjligheten att ’den svagare parten’ kan ha fel och vara den egentliga orsaken till eländet finns heller inte i deras världsbild.
Fast det är klart, för att komma fram till den slutsatsen krävs en del tankemöda och sådant är inte vardagsmat i deras kretsar.
Det räcker att vifta med lite religion så går man fri – islamism såväl som vänsterkristendom.
Lika barn leker ju bäst som bekant.

Att försöka nå politiska mål med religionen som täckmantel är egentligen ursmart.
Religion är ju tänkt att vara något positivt och respektfullt och tanken är naturligtvis att denna positiva respekt ska lägga sej som skylande bomull kring ett annars förkastligt projekt - och visst fungerar det.
Nu är det upp till dej och mej att demaskera (avmaska!) dessa figurer, ställa fram dem till allmänt beskådande i all sin ömkliga ömklighet och säga – hit men inte längre.

Törs du?
Törs du låta bli?

Läs även andra bloggares åsikter om islamister, jihad, Diakonia, Joakim Wohlfeil, religion, hedersmord, vänsterkristendom, ...

Carina om ondska

Det finns en ännu oskriven bok vars fullbordan jag redan ser fram emot.
En bok som förhoppningsvis kommer att skrivas av en kvinna mitt i livet som vågar göra något så ovanligt som att stanna upp och fundera över mänsklighetens villkor, dess gränser och dess oerhörda och outforskade djup.

Kvinnan jag talar om är den svenska skådespelerskan Carina Lidbom.

När jag flyttade till Israel hade jag väl inga direkta planer på att prenumerera på en veckotidning men veckorna gick och jag förstod snart att livet skulle bli ganska meningslöst(!) utan denna färgklick i tillvaron.
Ni vet väl att veckotidningar fungerar på samma sätt som veckans avsnitt i en TV-serie - ren och skär avkoppling.
Återstod valet av tidning.
Jag hade några blygsamma krav men de var snudd på omutbara.
Tidningen i fråga skulle vara fri från stickbeskrivningar och fri från matlagningsrecept men full av frustande skvaller.
När uteslutningsmetoden var genomförd återstod bara en tidning – Svensk Damtidning och i denna tidning kunde jag nu läsa om Carina Lidbom.

Hennes liv har inte varit spikrakt.
Som mycket ung flyttade hon med familjen till Afrika och sedermera har hon haft sina bopålar placerade både i Nice och nu senast i Bulgarien.
Annars bor hon i Stockholmsområdet tillsammans med vovven Selma.
En sak har hon dock gemensamt med massorna – hon gick in i väggen för ett antal år sedan men kom ut på andra sidan enormt mycket klokare, enligt henne själv.

Denna bloggpost skulle egentligen inte i första hand handla om Carina Lidbom utan om hennes planerade bok.
Carina älskar att skriva och har samlat på sej miljoner små lappar i sina 50 handväskor.
Nu ska det bli ordning och reda och allt tänkande ska sättas på pränt.

Som så många andra är Carina fascinerad av människor och i synnerhet varför människor gör onda saker i godhetens tecken.
Hur långt kan man egentligen tänja sitt psyke...?

Denna frågeställning kunde ligga till grund för en hel bokserie och vem vet?
Jag väntar i första hand på hennes första bok som kommer att behandla denna ödesfråga - historiskt, idag och inför framtiden.

Själv såg jag framför mej skrivet med stora klumpiga bokstäver - Svenska Kyrkan - Diakonia - Broderskapsrörelsen - Bilda - 'följeslagarna' (ni vet vilka jag menar), m.fl.
Diakonia har t.o.m. känt sej föranlåtna att anställa en policyansvarig, Joakim Wohlfeil, för att i ren självbevarelsedrift slå folk i huvudet med lerklumpar från det diakonala träsket.

Dessa falska profeter osar rutten skenhelighet som är resultatet av en av mänsklighetens grövsta svek.
Sveket mot den judiska nationen.
Med religion som täckmantel frossar de i ’onda saker i godhetens tecken’.
Mycket lägre kan man faktiskt inte sjunka.

Jag vet att det är ute att prata om ont och gott men det innebär inte att det inte finns ont i motsats till gott.
Alla detta vet man men trots det försöker folk krångla till vokabulären genom krystade förklaringar och bortförklaringar.

Biltjuven gav sej iväg i den stulna bilen för att han är missförstådd på jobbet.
Mördaren slog ihjäl sin kompis för att han misstänkte att han stötte på hans fru.
Terroristen blåste ut en buss för att han inte gillar judar.

Mankell köper en båt tillsammans med en turkisk terrorsupportande organisation för att ’göra onda saker i godhetens tecken’.

Präster och prelater utnyttjar sin påstådda kontakt med Honom där uppe för att ge extra tyngd åt sin förnekelse.
Förnekelsen av sitt ursprung.
Det faktum att kristendomen är en avknoppning av judendomen visar sej vara alltför svårsmält för alltför många vilket yttrar sej i ett förtäckt hat mot det folk som är de eviga bärarna av kristendomens rötter.
Man förtränger fakta med vulgärt förtal.
Skam är ordet!

Man borde naturligtvis akta sej för den här sortens kvasipsykologi men vissa saker är bara alltför uppenbara och kan inte döljas ens av de fräckaste intellektuella floskler.

Carina har funderat på de här sakerna och förmodligen sätter hon sin egen prägel på frågeställningarna men jag hoppas verkligen hon kommer igång med sin bok om hur långt man kan tänja sitt psyke utan att gangrän och nekros tillstöter.
Sedan hoppas jag att någon tycker att den boken kunde vara en lämplig present till mej för vi ska ju vara snälla mot varandra...
Eller hur?

Läs även andra bloggares åsikter om Carina Lidbom, Svensk Damtidning, ont och gott, Svenska Kyrkan, Diakonia, Broderskapsrörelsen, Bilda, följeslagarna, Joakim Wohlfeil, den judiska nationen, Mankell, ...

Prioriteringar

Det är ju inte så att blogga har sin tid medan resten av livet har sin – även om man skulle kunna tro det.
Man bloggar ju om livet med alla dess skiftande krummelurer och krumbukter.
Ibland blir det dock så att det vardags-och jordnära blir alltför påtagligt och lyxen att skriva ner sina tankar får skjutas på framtiden.
Eftersom ’den eviga konflikten’ ser ut att bli allt evigare saknas heller inte material - så det är väl bara att sparka igång igen.

Jerusalem Post har en kolumnist vid namn Barry Rubin som är sällsynt redig och klar i sina tankegångar.
Han skrev så här häromdagen:
”By feeding the PA’s false belief that the West will pressure Israel into giving it a state in the borders it wants, without concessions, restrictions or even implementations of past promises, the US and European governments are doing a very effective job of sabotaging any possibility for peace.”

Tänk att så mycket sanning kan rymmas i en enda mening - även om det var en lång sådan - och tänk så många regionala framsteg som skulle uppnås om dessa sanningar blev uppenbara för vederbörliga beslutsfattare snarast möjligt.
De borde också låna ett öra till Israels bufflige men genomärlige utrikesminister, Avigdor Lieberman, som vid ett besök i en drusisk by förundrades över samma beslutsfattares prioriteringar.
Hur de i djupet av sina själar är upprörda över hus i Judéen och Samarien samtidigt som Nordkorea skjuter iväg den ena potentiellt livsfarliga missilen efter den andra och redan har glömt det plågade iranska folkets försök att bli kvitt sina plågoandar.

Prioriteringar var ordet.

Prioriteringarna för den skenheligaste av de skenheliga svenska organisationer, Diakonia, är dock glasklara.
De har tagit på sej uppgiften att förändra Mellanöstern enligt helmuslimska preferenser bl.a. med hjälp av de 13 miljoner dollar de fick under 2008.
Dessa pengar distribuerar denna organisation sedan vidare till de mest infekterade NGO’s i regionen, de som står för det största hatet, den svartaste snuskpropagandan och den grövsta rasismen.
Allt under den förljugna täckmanteln av ”mänskliga rättigheter”.

Diakonia har dock lyckats i ett avseende – att ge förljugenheten och falskspeleriet ett ansikte.
Att de dessutom gör det under täckmantel av religiöst patos gör deras business än mera osmaklig.
Det är inte alls konstigt att de anser sej behöva avlöna en policyhandläggare, typ Joakim Wohlfeil, för att smälla upp skygglappar inför sunt tänkande människor.

Alltså – har Sverige några planer på att spela en roll i Mellanöstern under sitt ordförandeskap i EU då kan en bra början vara att sopa bort den diakoniska dyngan framför egen dörr.
Detta vore en värdig prioritering som skulle öka Sveriges chanser att bli respekterat i alla läger.

Det vill säga - i alla sunda läger.

Barry Rubin, Jerusalem Post, Avigdor Lieberman, Judéen och Samarien, Nordkorea, Iran, Diakonia, Mellanöstern, NGO´s, "mänskliga rättigheter", förljugenhet, religiöst patos, Joakim Wohlfeil, ...

Carl Bildt i Cecilia Uddéns våld

Så mycket bryr sej inte Carl Bildt om Gaza att han själv skulle betala för att få tillfälle att säga det han sade.
Om det nu var vad han sade?
Nu verkar det faktiskt vara så att han faktiskt sade vad han sade.
Han sade något som hördes som "uppenbarligen medvetet" bland en hel massa andra saker han sade.

Vi har ju tidigare träffat på de numera ökända bjudresorna till Israel och Palestina (gu´bevars...) där mer eller mindre välrenommerade journalister får en gratisresa där det är underförstått att arrangörerna förväntar sej återbetalning i form av välregisserat och välpublicerat propagandamaterial.

Allt enligt researrangörernas politiska preferenser.
De monetära utläggen för dessa resor har visat sej vara väl investerade slantar, i varje fall för de som kanaliserar sitt judehat i frustande kritik av staten Israel och dess invånare.
Organisationer som Diakonia och Broderskaparna gnuggar sina okristliga händer av ren hänförelse.

Nu var det Bildts tur att ta en bjudresetur, "uppenbarligen medvetet".
Vem som betalade resan är i det här fallet inte det viktigaste för alla förstår att utan att lyfta från skrivbordsstolen är det svårt att sköta utrikesministerjobbet.
Varför han reste är desto mer intressant och vem som var hans guide.

Vem bestämde vad han fick se och framför allt vad han inte fick se?
Om orsaken var att bli fotograferad framför ett raserat hus kan gazaresan tyckas lite väl överdriven.
Om hans avsikt var att framhålla att Israel "uppenbarligen medvetet" gjorde allt i sin makt för att rasera varje försörjningsmöjlighet för oskyldiga, hårt arbetande gazabor, kunde han sagt samma sak i vilken telefonintervju som helst från sitt ämbetsrum i Stockholm.
Samma fantasi han odlade i Gaza kunde han ha odlat på hemmaplan.

För att beskylla någon för att göra någonting "uppenbarligen medvetet" måste man ha gjort en djupdykning i vederbörandes psyke, inneha specialistkompetens för både psykologisk och psykiatrisk analys samt vara väl bevandrad i tankemönstren hos den man påstår gjort något "uppenbarligen medvetet".
Hur gick resonemangen innan denna medvetna handling effektuerades, vilka bakgrundsmaterial fanns tillgängliga och vilka överväganden gjorde man?

Bildt påstod att Israel raserat affärsrörelser "uppenbarligen medvetet".
Alltså känner han till de informationer Israel hade innan de gjorde vad han påstår de gjorde och varför de medvetet raserade dessa affärsrörelser.
Det skulle skingra vissa misstankar om Bildt kunde utveckla sin tankegång lite mer och berätta hur han kom fram till att affärsrörelserna raserades medvetet, om det nu är så att han har någon som helst aning om hur det hela gick till – och varför.
Hitintills har resultatet av hans bjudresa inte betalat sej.

Carl Bildt blev vid ett par tillfällen intervjuad av Cecilia Uddén och en mer insinuant utfrågare har jag sällan lyssnat till.
Jag har bott utanför Sverige de senaste åren så jag är inte 'tillvand' till hennes sätt att uttrycka sej och hur utmejslat och försåtligt hon presenterar sina personliga åsikter i varje enskild frågeställning.
Hon försökte hela tiden lägga sina ord i Carl Bildts mun för att få Sveriges utrikesminister att stödja hennes klart definierade agenda.
Hon ville med var och varannan fråga få Bildt att medge att han nu tänkte deltaga i renskrubbningen av Hamas men i det avseendet gick han förhållandevis fri.
Hennes undran hur han planerade att stampa på de israeliska företrädare han också skulle träffa gav också anledning till maliciösa frågor.
Bildt svarade som den politiker har är.

Cecilia Uddén är ju ingen duvunge i sitt jobb som utrikeskorrespondent men jag undrar om hon inte vid det här laget är ganska så övermogen.
Är det verkligen så illa ställt i den svenska rekryteringsbranschen att det inte finns några fräschare förmågor att tillgå som dessutom lärt sej att ett sådant jobb inte innebär att man med automatik har obegränsad rätt att leverera sina privata åsikter var gång man har tillgång till etervågorna.
Hur resonerar hennes arbetsgivare?
Varför låter de henne fortsätta att förpesta denna yrkeskårs rykte och varför låter de henne fortsätta att jobba under helt andra förutsättningar än vad som gäller för andra korrespondenter?
Förutsättningar som tillåter denna kvinna att obehindrad fortsätta sitt privata korståg mot staten Israel och smitta ner sina lyssnare med en propaganda värdig Goebbels.

Bildt kan fortsätta att tro att vad Sveriges utrikesminister klassar som "uppenbarligen medvetet" har något med verkligheten att göra men Cecilia Uddén bör snarast skickas att rapportera om pingvinernas fortplantningsproblem i Antarktis eller ännu hellre föräras en enkel biljett till ett ställe där hon kan njuta en obemärkt pensionärstillvaro – till vilket pris som helst.
Inget pris är för högt för att bevara svenskarnas känsla för rent spel.

Carl Bildt, Cecilia Uddén, Gaza, bjudresor, Diakonia, Broderskaparna, propaganda, utrikeskorrespondent, ...
SvD 1 2 3 4 DN2 3 4 Sydsvenskan 2 3 4 5VG 2 Dagbladet 2 3 4Dagen 2 3 4 5 6 A 2 3 4 5 N 2 3 4 N Barometern 2 3HD 2 3PSTrAKrB YA DN
Mera läsning: MXp 2 FiM Sapere A Adania Meyer 2 Jihad Rabnor IiS

Ringrostiga krigare

Arma krigare.
De brukar vanligtvis hålla sej hemma när det regnar och blåser och spara krutet till en soligare dag men idag brann den fanatiska elden så stark att de till och med trotsade ovädret.
Med detta följde att de löpte en uppenbar risk att bli våta om fötterna.
Krigare med våta fossingar gör inget bra jobb så därför blev det som det blev.
Förmodligen fick de dessutom för mycket av öknens gula sand i ögonen för resultatet av de 70-80 raketer de skickade iväg till Israel idag gav ett magert resultat.
Inte en enda jude lyckades de mörda även om detta var huvuduppgiften för varje raket som seglade iväg.
"Död åt judarna, död åt aporna och svinen".

OK, de som fått sina hem urblåsta av exploderande raketer kanske inte håller med om att resultatet var magert men trots träning både under "vapenvilan" och därefter verkade Hamas-krigarna förbluffande ringrostiga.
70-80 raketer och inte en enda död jude...
Skamligt resultat.

Hamas beklagade sej idag över att de inte fick några lastbilsleveranser.
Krigaren som blev intervjuad krävde att förråden skulle fyllas med Israels benägna bistånd – "kmo she tsarich".
"Som sej bör" – eller något liknande.

De anser uppenbarligen att Israel är skyldigt att förse dem med förnödenheter även om leverantörerna blir nedskjutna på kuppen.
De skjuter, fortsätter att skjuta och kommer att fortsätta att skjuta samtidigt som de vill ha sitt godis.

De har lärt sej hur saker och ting fungerar - det är precis så det fungerat senaste tiden.
De skjuter och samtidigt får de vad de anser sej ha rätt till.
Går det så går det...

Raketerna är ett meddelande till resten av världen, proklamerade Hamas.
Var det inte Hamas som var så demokratiska?
Det säger i alla fall Diakonia.
Varför ägnar sej då detta demokratiska Hamas åt att lösa sina konflikter med utomdemokratiska metoder?
Jag måste fråga Diakonia...

Åter till det dåliga vädret.
Det har varit svinkallt, runt 14° och regnigt, grått och blåsigt.
Att krigarna trots det drog man ur huse kan bero på dess allt yvigare fanatism.
Islamistiska lagar (sharia) är på väg att införas i Gaza.
Lagar som utmäter straff som piskning, avhuggna händer och hängning.

Jag undrar i mitt stilla sinne var alla mäniskorättsorganisationer är nu?
Kom igen alla människorättsaktivister!!!
Var är Diakonia?
Förmodligen är de upptagna av att skära upp julskinkan och får inte störas men jag tvivlar starkt på att, även när julskinkan är uppäten, de kommer att närma sej problemet.

Om en palestinier piskar en annan palestinier -
Om en palestinier hugger av handen på en annan palestinier -
Om en palestinier hänger en annan palestinier i en lyktstolpe -
- rör dem inte i ryggen.

Om en israel höjer rösten mot en palestinier blir han fördömd av det samlade världssamfundet.
Så ser arbetsfördelningen ut.
Fanatism, extremism och andra –ismer sprider sej och världen ser allt ruttnare ut.

Hamas varnar ikväll Israel för att besvara dagens massiva eldgivning.
Det skulle kunna äventyra stabiliteten i området...
De skjuter när det dem så behagar utan några tankar på en eventuell destabilisering men Israel får inte ens överväga hur de ska förhålla sej till dessa krigshandlingar.

Hamas vill ha förnödenheter allt medan de skjuter på leverantören och de vill fortsätta att skjuta utan att bli störda av israeliska motdrag.
Så talar en organisation som aldrig blir motsagd, en organisation som har världens öra och vet att deras våldsmentalitet kommer att ursäktas ända uppe i de högsta boningarna.

krigare, våta fötter, exploderande raketer, vapenvila, Diakonia, sharialagar, människorättsorganisationer, julskinka, palestinier, ..
IiS TA Y SmP K Y TA SvD HD SmP Y TA SDS SvD HD SmP SDS TA Y K DN SmP
TA K Y B SmP B D D SDS SDS P P BH MXp

Ve-o-li-a

Diakonias policyhandläggare Joakim Wohlfeil har åter igen varit ute och smutsat ner sina händer.
Det sorgliga är att han förmodligen också får betalt för besväret.
Betald av bidragspengar som kunde gått till betydligt ädlare ändamål.

För en tid sedan var hans hatobjekt en liten svenskägd låsfabrik på Västbanken och strax därefter fann han till sin stora tillfredsställelse Soda Stream.
Idag vet hans lycka inga gränser – han har hittat ett företag som bygger spårväg i Jerusalem.
Veolia.

Hans arbetsgivare, Diakonia, startade sin verksamhet som en kristen biståndsorganisation men numera har man effektivt skrotat prefixet kristen.
Det är väl inte tillräckligt inne att vara kristen så man har förvandlat sej till en småaktig lobbygrupp som gräver fram och hänger ut välskötta företag som Diakonia och Wohlfeil tycker befinner sej på fel ställe.
De tycker numera en hel massa saker förenliga med sin nya skepnad.

Man har på ett dramatiskt sätt gjort gemensam sak med arabernas propagandamaskineri av ett enda skäl – att skada Israel.
Man har placerat sej vid fötterna av virulenta hatorganisationers upphovsmän av ett enda skäl – att skada Israel.
Man har trollat bort fakta om kristendomens rötter av ett enda skäl – att skada Israel.

Nu till Veolia.
Veolia sysslar med transportmedel.
De hjälper folk att förflytta sej från punkt A till punkt B.
Detta anser Diakonia och Wohlfeil är syndigt.
Hör du deras protester?
Naturligtvis är det inte syndigt att åka spårvagn men...

Så, vad är problemet med Veolia då?
Jo de bygger på ett ställe Diakonia och Wohlfeil bestämt sej för att inte gilla.
De tror att det är så man måste tycka för att bli älskade.
Där har ni en av förklaringarna.
Man har egentligen inga egna principer så därför gör man som man tror man måste göra för att bli älskad – man följer strömmen.
Hata-Israel-strömmen.

Detta är dock inte hela sanningen.
Det allra värsta kommer nu...
Spårvägen är planerad att serva människorna i Jerusalem, judar såväl som araber, och täcka in en bra bit av staden.

Jag förstår om läsaren inte förstår någonting.
Det är verkligen inte lätt att förstå de krystade tankebanor Diakonia och Wohlfeil följer.

Visst, det pågår förhandlingar mellan israelerna och arberna och när de är slutförda vet vi vem som ansvarar för respektive områden.
Ägarrättsförhållanden och gränsdragningar tar vi ställning till då – det är förhandlarna eniga om.

Vad Diakonia och Wohlfeil sysslar med är egentligen något otroligt folkrättsvidrigt, möjligen olagligt.
De föregriper förhandlingarna på ett sätt det är förbjudet att göra.
Hur vet Diakonia och Wohlfeil vilka landområden som i slutändan kommer att tillfalla vem?
Är de parter i någon förhandlingsdelegation?
Vet de var en eventuell gräns kommer att gå?
Naturligtvis inte.
De har tagit ett privat ställningstagande för den ena parten och driver nu för deras räkning en grovt osmaklig propagandaverksamhet.

Hela problematiken ligger dock djupast sett på ett helt annat plan.
Deras kristendom är en ytlig kristendom utan rötter.
De starka rötter sann kristendom har i judendomen trampar Diakonia och Wohlfeil på.
När de trampat på dem en stund stampar de till ordentligt och spottar på geggan.
Ungefär som att bränna den israeliska flaggan.

Denna förnekelse tar sej uttryck i en rosaskimrade proarabisk hållning där man med klåfingrighet klampar in där man gör största möjliga skada.
Allt under en hymlande kvasireligiös täckmantel.

Diakonia och Wohlfeil skulle kunna använda sej av Veolias utmärkta spårvägsbygge som transportmedel under sina bjud-/propagandaresor.
Deras muslimska PLO-kontakt i Ramalla som hjälper till vid uppläggen av dessa resor kunde kanske också ha nöje av en trivsam spårvägstripp i Israels eviga huvudstad.

Diakonia, Joakim Wohlfeil, propaganda, Veolia, hatobjekt, israeliska flaggan, kristendom, judendom, ..

Med denna rätt

Tack Bertil Adania för bilden.


Till Diakonias huvudmän och andra intressenter -

Jag skriver detta med stor sorg för vad jag tänker beskriva ser jag som symptom på en ännu större och ännu mer förödande förändring i den svenska kristna gemenskapen.
En förändring som visar på en farlig utveckling som ingen sann kristen kan försvara.

Jag är uppvuxen i en varm frikyrkomiljö i Sverige och lärde mej vad som har bestående värde och vad som bör saneras bort.
Jag fick lära mej vad som var det rena Gudsordet och vad som var dimridåer för falska och svekfulla läror.

Jag bor nu i Israel sedan 11 år och har under den tiden med stigande frustration sett hur vissa kristna ledare, församlingar och organisationer i Sverige helt tappat kontakt med verkligheten.
Men verklighet menar jag då inte vad TT och likartade media levererar utan verkligheten bortom kittlande slogans, ytliga slutsatser och förledande propaganda.

Som svensk och kristen i detta plågade land har jag nu börjat skämmmas.
Skämmas över hur stora delar av den svenska kristenheten blåögt tagits som gisslan för renodlad lobbyverksamhet mot den judiska staten.

Vi har Följeslagarprogrammet där ännu ingen följeslagare blivit stationerad i Israel för att följa skolbarnen i Sderot till skolan när de tvingas krypa längs husväggarna vid alarm om inkommande Kassamraket.
Detta trots att programmet säger att man arbetar även i Israel.
Tala om fikonlöv.

Vi har Studieförbundet Bilda där man reser land och rike runt och berättar om "Palestina" (har jag missat så grovt att fredsförhandlingarna redan är slutförda?) och visar färska kartor över området där Israel, en medlemsstat i FN, inte finns.
Jag bor i Israel – alltså finns inte jag heller...

Sedan har vi Diakonia...
Diakonia har förvanskats ner till en effektiv och utstuderad påtryckargrupp för ett folk som inte anser att Israel borde finnas.
Hela deras upplägg på webbplatsen om Mellanöstern är speciellt ihoptråcklad med specialdesignade definitioner, allt för att jaga upp judarna, inte för att hjälpa några palestinier!
Bara en blind kan med samvetsfriden i behåll svälja något sådant.
Hos vissa går ränderna aldrig ur.
Vad Diakonia dessutom gör är något som vanligtvis Israel brukar anklagas för – skapa "facts on the ground".
Jag refererar här till det sofistikerade uppgrävandet av en liten svenskägd fabrik, Assa Abloy, belägen på Västbanken i ett industriområde där både israeler och palestinier var välkomna att tjäna sitt uppehälle.
Detta arbets-och fredsprojekt kunde inte Diakonia med sina smutsiga ambitioner hålla fingrarna borta från.
Enkel fråga – hjälpte detta spektakel palestinierna?
Möjligen propagandamässigt men det trodde jag låg utanför Diakonias uppdrag.

De föregrep utkomsten av fredsförhandlingarna i de avseenden där parterna redan till största delen är överens.
Man frågar sej om Diakonia är ute efter att sabotera de redan tillräckigt komplicerade fredsförhandlingarna eller drivs de av judehat?
Det är faktiskt svårt att finna någon annan förklaring.
Hela detta komplex är i grunden väldigt enkelt, på gränsen till banalt.
Efter att ett genuint och heltäckande fredsfördrag är undertecknat och slutet på konflikten proklamerad kommer de hus som står på fel sina om gränsen att bli justerade till sin rätta lokalisering.
Diakonia kan inte avhålla sej från att spela ett högt spel som försvarare och megafon för den ena parten allt medan man konsekvent kallar de urgamla Bibliska områdena Judéen och Samarien för "ockuperat palestinskt territorium".
Detta vet varje initierad individ är fel.
Området är ockuperat, omstritt och omtvistat - men inte palestinskt.
Området har aldrig varit palestinskt, senast det tillhörde någon var det Jordanien fram till kriget 1967.
Israel fick det då "på halsen" och eftersom det till dags dato inte funnits någon där med fredliga ambitioner som med kraft kunnat sprida dessa fredliga ambitioner till sitt folk, sitter Israel fortfarande fast där.
De kända FN-resolutionerna säger ju att land kan lämnas endast i utbyte mot fred.

Det har sagts mycket i detta ämne de senaste veckorna och det finns ännu mycket mer att tillägga.
Min avsikt med detta brev är helt enkelt att be er att ompröva, omvärdera eller omforma ert huvudmannaskap i Diakonia.

Detta är viktigt för hela Sveriges anseende och respekt i området.
Just nu ligger det i botten.
Detta är ett litet land och alla känner någon...
En person jag känner, känner en annan person som arbetar på utrikesministeriet som nära assistent till Tsippi Livni.
Enligt honom är det ingen som tar Sverige på allvar längre i den israeliska diplomatiska kåren.
Detta förkrossande omdöme bidrar ni till så länge ni understöjder och deltager i Diakonias förödande politik i området.
Det höjs dessutom röster i Israel för att bojkotta det svenska företagets varor och då blir man ännu mer förbluffad över vad Diakonia anser sej ha vunnit med sitt agerande.

Visa världen att det fortfarande finns kristna som läser sin Bibel och ledda av Gudsordet gör "allt vad ni vill att andra ska göra för er".
Vad jag vet står det inte omnämnt i Bibeln att vänsterkristendomen är den enda rätta kristendomen.
Även ett barn som inte ännu kan skilja på höger och vänster är ju välkommet.

Ta avstånd från falska bevekelsegrunder under en ännu falskare flagg och låt oss som bor här åter igen känna stolthet över att vara svenskar.
Nu bara skäms vi.

Diakonia, Svenska Alliansmissionen, Svenska Missionskyrkan, Svenska Baptistförbundet, Evangeliska Frikyrkan, Metodistkyrkan i Sverige, ..

Diakonias olika måttstockar

Jag känner mej utvald idag.
Jag har fått tillåtelse att publicera en artikel skriven av en av mina favoritskribenter, Ilya Meyer.
Hans artikel som är publicerad i Världen Idag - just idag - säger vad man kunde förvänta sej att en organisation med kristen anknytning som Broderskapsrörelsen skulle säga – men som de naturligtvis inte säger.
Broderskapsrörelsen tillsammans med den likaledes avkristnade Diakonia är som uttorkade öknar, skamfläckar vi andra "normala" kristna anser helt har förfelat målet.
De är på sin höjd ljumma och ska som sådana utspys ur Guds mun.

Nu åter till artikeln av Ilya Meyer.
http://www.varldenidag.se/index.php?option=com_content&task=view&id=3162&Itemid=29

DIAKONIAS OLIKA MÅTTSTOCKAR

Brinnande antipati mot världens enda judiska stat.

Förnekande av judarnas rättigheter i Mellanöstern.

Uppmuntran till indoktrinering och terrorism genom frikostigt medie- och penningstöd till militanta grupper.

Medveten vinkling av fakta och medvetna lögner om staten Israel.

En anmärkningsvärd tystnad när den judiska minoriteten i vårt eget land attackeras på öppen gata.

Fullständigt ointresse för mänskliga rättigheter i omvärlden.

Det här handlar inte om de globalt terrorstämplade Hamas, Hizbollah eller Talibanerna.

Det handlar om Svenska kyrkan och det nominellt kristna biståndsorganet Diakonia.

Två organisationer som ser det som sin heliga plikt att tvinga bort judar från deras historiska och nuvarande boplatser i Mellanöstern (först Jordanien, sedan Gazaremsan och nu Västbanken ska göras judenrein – vem minns inte förra gången det ordet klingade i våra öron, det var för inte så väldigt länge sedan).

Ett utmärkt exempel på dessa organisationers politiskt drivna enögdhet är deras förhållande till Västbanken, ett område som FN först öronmärkte för palestinska judar men som sedan övertogs av palestinska araber. Västbanken ockuperades senare av Jordanien, och är sedan dess administrerat av Israel efter att området användes som plattform för krig mot Israel. Just nu avvaktar parterna en slutlig överenskommelse om Västbankens framtida status. Svenska kyrkan och Diakonia motsätter sig byggande av hus för judar på Västbanken. Däremot är de inte emot byggande av hus för araber: i bara en enda stad, Jerusalem, till exempel, har araberna olagligt byggt fler än 6000 hus enligt den opolitiske Jerusalem Center for Public Affairs. Svenska kyrkan och Diakonia driver ingen kampanj för att dessa hus ska rivas. Judarnas anspråk erkänns inte, enbart arabernas beaktas. En måttstock för judar och ett annat för alla andra. Det låter bekant.

Svenska kyrkan och Diakonia ser det som sin heliga plikt att stänga arbetstillfällen för palestinska araber bara man samtidigt lyckas sparka några israeliska judar från deras jobb – Diakonia tvingade nyligen svenska låsföretaget Assa-Abloy att flytta från industriområdet Barkan byggt på det omtvistade Västbanken och som var tillgänglig för både araber och judar. När företaget nu flyttar några kilometer västerut får palestinska araber ingen möjlighet att arbeta där – det är ju ett annat land enligt Svenska kyrkans och Diakonias egna tolkning.

Hela vitsen med industriområdet Barkan var att ge alla möjlighet att arbeta tillsammans, bli sams, umgås med varandra. Produktivt arbete, lika lön för alla, en hederlig inkomst brukar sällan uppmuntra till eller ens lämna utrymme för rasism, politisk extremism och benägenhet att utföra självmordsbombningar på civila. Så var det tänkt. Så här skrev till exempel den framåttänkande liberale israeliske filantropen Stef Wertheimer: ”Dessa gemensamma industriområden kan markera en era då produktion, export, utbildning och en högre levnadsstandard kan ersätta terrorism och fattigdom.” Det bakåtsträvande Diakonia förstör förutsättningarna för samlevnad mellan israeler och palestinier.

Vilket i och för sig är ganska förståeligt – för hur skulle Diakonia överleva om araber och judar blev sams? Vem skulle då behöva Diakonia? Hela deras existensberättigande skulle slås i spillror – utan konflikt, inget behov av Diakonia, som enbart fokuserar på konflikten i detta smala landområde, utan minsta intresse för massakrer i Tjetjenien, Armenien, Burma, Tibet, Sri Lanka, Iran, Darfur, Egypten, Syrien, Saudiarabien, Pakistan.

Inte förvånande eftersom vare sig Svenska kyrkan eller Diakonia, två skenbarligen kristna organisationer, har engagerat sig i den makabra situationen för de kristna på Västbanken, som av islamister fördrivs från sina hem – där de levt i 2008 år. Eller den förödande situationen för Egyptens koptiska kristna, en minoritet som genomlider systematisk rasism. Eller de kristna i Pakistan, som systematiskt mördas och jagas på flykt av en alltmer stridbar våg av islamism. Eller de kristna på Filippinerna, som kommer under allt starkare attacker från den extremistiska islamistiska omgivningen.

Det finns en avgrundsdjup skillnad mellan å ena sidan den genompolitiserade ledningen för Svenska kyrkan och Diakonia, och å andra sidan det stora flertalet hyggliga, ärliga och troende kristna – helt enkelt hederligt folk med tro på demokrati, etik och moral – i vårt underbara avlånga land. Det är dags för de olika samfunden att sätta stopp för Svenska kyrkans och Diakonias systematiska enögdhet, deras sjuka besatthet med Israel, deras fullständiga oförmåga att betrakta och behandla judar och araber med samma måttstock, och den rasism detta innebär.

Det är dags för Sveriges kristna att återta sin kyrka. Och de finansiella medel som idag brukas på ett minst sagt anmärkningsvärt sätt.

Ilya Meyer
Västra Frölunda

Broderskapsrörelsen, Diakonia, Svenska Kyrkan, Västbanken ..

D

Judejägare

Diakonia har gjort det igen.
De har finslipat sitt spionprogram och blivit mer professionella i sin yrkesutövning samtidigt som de stärkt sin position som Sveriges mest "lyckade" judejägare.
Diakonia behöver inte dra sej för någonting längre för de har lärt sej att de är trygga med media och annan svensk intelligentia bakom ryggen.
De utnyttjar grovt folks generella okunskap vad gäller internationell rätt och folkrätt och slår det sedan i huvudet på sina offer.
Att kopulera med utvalda journalister med ökända svagheter gör de ytterst elegant, och strax är drevet igång.

Vad som känns allra jobbigast är att allt detta görs under en täckmantel av fromhet och människokärlek och att folk inte genomskådar det...
Man trampar på det vi sedan barnsben lärt oss är fint och bra och besudlar det med sitt frustande hat för judar.
Diakonia tar palestiniernas situation som intäkt för att i varje läge anklaga judarna för allt från husbyggen till utövandet av självbevarelsedriften och ännu värre saker.

När man studerar listan på Diakonias samarbetspartner behöver man egentligen bara slänga en blick för att förstå vart vinden blåser.
I Israel har de 4 partners medan de i de palestinska områdena har 33.
Den israeliska partner som nämns först är B´tselem som är en lobbyorganisation, finansierad av europeiska intressenter, som uppmuntrar palestinsk akrobatik och som lämnar ut videokameror till minderåriga så de kan filma personer och företeelser som möjligen kan vara till Israels nackdel.
Av denna smutsiga hantering har Diakonia lärt sej massor.

Varför kommer ordet "skenhelighet" osökt till mej?
Kanske för att det är vad det handlar om.
En skenhelig organisation med ett kristet skyddsnät som tillåter dem att fritt utföra mörkrets gärningar.

De har funnit en liten svensk fabrik på Västbanken som de inte tycker ska få finnas där.
Det handlar inte om bovar och banditer utan om hederliga jobb för hederliga människor.
Diakonia tycker inte om fabriken för att den kan tänkas vara bra för judarna och då måste den bort.
Innan man startade drevet hade man försäkrat sej om tillhörande snyfthistoria – nej, den här gången handlade den inte om farfars olivträd utan om en arab som berättade att han brukade plöja just där fabriken nu låg.
Jurnalisten som drog fram historien hade dessutom lämplig darr på rösten så ingen skulle lämnas oberörd.
Var man oberörd kunde det ju tänkas att man startade en självständig tankeprocess och det kunde Diakonia inte tillåta.

Jag tänker inte lägga ner mer tid i kväll på denna för Diakonia så förnedrande historia men jag har en bestämd känsla av att sista ordet inte är sagt i den här historien.
Jag tror Diakonia skjutit sej själv i foten med dagens spektakel men det kräver en hel del fakta och upplysning till media och mediakonsumenterna innan normala företeelser återgår till sina normala funktioner.

Diakonia, Västbanken, B´tselem, .. SvD DN SvD D AB

Urkundsförfalskning

Denna bild är producerad av en synnerligen begåvad bildkonstnär, Bertil Adania, som använder sina konstverk i upplysningssyfte just där och när de bäst behövs.
Diakonia frågade i en av sina propagandaskrifter "Med vilken rätt"? men Bertil Adania blir dem inte svaret skyldig.
Studera bilden så förstår du varför han ändrade frågan till "Med denna rätt"!
Jag ser här bitar av den verklighet vi lever i men som alltför många i Sverige tror är - sagor.



Hur något som var fint kan bli så fult.
Jag tänker på Den Svenska Statskyrkan.
OK, den tillhör inte staten längre men sedan staten lät henne stå på egna ben har hon visat att hon helt förlorat kursen.
Nu är hon bara ett tomt skal med en sur och unken lukt.

Det finns inte många lika fanatiskt antiisraeliska fästen i Sverige som den svenska kyrkan.
Den har tagit under sina vingars beskydd organisationer som Broderskapsrörelsen, Diakonia och Bilda.
Det finns säkert fler tentakler som bläckfiskkyrkan använder sej av för att sprida sitt gift.
Vi har hört talas om de så populära bjudresorna som erbjuds prominenta skribenter.
Den vet vad den gör, den svenska kyrkan...
De vet att de behöver erfarna journalister till hjälp i sitt demagogiska arbete, vilket de också får.



En annan företeelse som också går i kyrkans ledband är "Följeslagarprogrammet".
De skriver i sin arbetsbeskrivning att de arbetar i Israel/Palestina.
Jag begriper inte varför de envisas med att skriva att de agerar följeslagare i Israel och Palestina, men de behöver väl ett fikonlöv?

Båda benämningarna är fel.
Israel är fel för det har aldrig funnits en enda följeslagare till israeliska barn som ibland måste kravla längs murar och husgavlar för att ta sej till skolan.
Detta för att söka skydd mot Gazapalestiniernas raketer de älskar skjuta in i Israel just vid skoldags.
Palestina är också fel för det namnet ligger på is tills ett fredsfördrag är undertecknat och klart.
Idag är namnet Palestina antingen en antikvarisk benämning eller en hägring.

Dessa grupper som är utmärkta demonstrationsobjekt för benämningen 'urkundsförfalskning' lever sin skyddade tillvaro bakom en anständighetens fasad i form av en tidigare respekteras kyrka.
Får de fortsätta gå på i ullstrumporna och sprida sitt virulenta Israelhat som de nu gör, lär Palestina fortsätta att förbli en hägring.
Israel klarar sej utan deras tjänster eftersom rätten alltid segrar till slut.

Journalist med tunnelseende

Det är inte så ofta jag får tid över att läsa andra bloggar, men det händer.
Jag börjar då gärna med Israel i Sverige som är en aktuell, initierad och fräck blogg.
Författaren presenterar där nu sin korrespondens med en journalist på GP, vid namn Gert Gelotte.
Denne Gelotte har inte förmågan att göra någon glad.
Han är så förblindad av sitt eget underbara jag att han inte ens orkar engagera sej i adekvata frågor kring sina egna artiklar. Bara snorkiga kommentarer "von oben".
Vad säger ni om nedanstående?

Varför skulle jag öda ett endaste ord på dylikt skitprat?
Gert Gelotte
Ovanstående citat av den världsbäste (!) journalisten syftar på information han fick sej tillhanda om något som eventuellt skulle kunna ta bort glansen från palestiniernas underbara lidande.
Tala om tunnelseende!
Han har ett sätt att närma sej den oerhört komplicerade konflikten mellan araberna och Israel på ett för honom själv förnedrande sätt. Han är helt ointresserad av någon annan information än den han han själv producerat och den är både fragmentarisk, ytlig och propagandistisk.

Jag undra vad som skulle hända om den breda och ofta ganska kloka allmänheten fick reda på vad som döljer sej under Gelottes polityr.
Inte hade det bidragit till att öka GP´s upplaga.

Sverige är fullt av stinkande, antiisraelisk propaganda. Vad som för tio år sedan viskades i vadderade rum skriks nu med stolthet ut på stadens torg.
I den kören finner vi Diakonia, Broderskapsrörelsen, Palmecentret samt en samling privatpersoner.
Gelotte är en repekterad medlem i denna kör och får ofta framträda med solopartier.

Den falska kristendom Diakonia och Broderskapsrörelsen representerar är så grov att den är värd ett eget blogginlägg.

Diakonias krasch

DIAKONIA GRÅTER.

"A recent opinion poll conducted by Harvard University's Kennedy School of Government found that 77 percent of Israeli Arabs would rather live in Israel than in any other country in the world."

Detta är ett bevis på att alla deras ansträngningar varit förgäves, att deras lögner fallit på hälleberget och att de israeliska araberna är klokare än de tror.

Under år som gått har Diakonia tagit alla tillfällen i akt att svartmåla Israel och berättat hur eländigt araberna har det där. De har otroligt konsekvent bedrivit sin hätska hatpropaganda mot landet Israel och man har fysiskt känt deras obehag om de någon gång tvingats ta ordet jude i sin mun.
Att Israel finns har man spottat på medan man lullat och gullat med arabernas systematiska terror.
Visat "kristen" förståelse... (hmmm...)

Läser man deras övergripende målbeskrivning ser det ganska skapligt ut men går man till underrubrikerna upptäcker man att det bara är Israels påstådda försyndelser man plockar fram medan arabernas förintelsetaktik gentemot Israel snyggt sorteras bort.
Internationella mänskliga rättigheter är något de lärt sej slå i huvudet på folk. Det är begrepp som har en medmänsklig klang men av Diakonia används för egna, lurviga syften.
Inga särskilt hedervärda sådana.

Att Israel behöver skydda sin befolkning mot själmordsmarodörer och annat genom att kontrollera vilka de släpper in i landet (gör inte Sverige det?) utmålas som större brott än döden medan arabernas välplanerade utnötnings-och utrotningskrig, väl dokumenterat i deras charter, förbigås med en smekning.

Hur kan Diakonias massiva propaganda så ha missat sitt mål.
Har inte Israels arabiska befolkning lyssnat ordentligt på Diakonia?
Kanske har de lyssnat men snabbt insett att de glättade broschyrerna gör sej bäst i papperskorgen.

Diakonias propagandakrasch är en krasch för bigotteriet men en seger för rättvisa, rim och reson.

Olmerts Diakonia

En fruktansvärd situation som nu dessutom håller på att bli nedsmutsad.
De kidnappade killarna har suttit där de sitter i två år utan att mycket gjorts, inte mycket som lett till några resultat i alla fall. Nu plötsligt, när det möjligen börjar sjunka in i Olmerts medvetande att han är på väg bort, då börjar han agera.
Naturligtvis är han åter igen ute efter folkets kärlek som han tror han skulle få om killarna fick komma hem.
Att han är jättepatetisk är han förmodligen helt omedveten om.

Nu har han sparkat igång deras frigivning genom att lova sådant han inte lovat tidigare. Om han kan lova det nu hade han kunnat lova det tidigare och frågan varför han inte gjorde det samma dag de kidnappades borde utredas i domstol.
Det som tilldrar sej nu är oerhört grymt.
Missförstå mej inte nu - det grymma är att det inte skedde långt tidigare, inte att de eventuellt kommer hem snart.
Det kusliga är att Olmert inte drar sej för att utnyttja killarnas situation för sin egen personliga vinning. Ingen tror att han agerar av människokärlek - det passar bara så innerligt väl in just nu i Olmerts försvar av Olmert.

En annan företeelse som tilldrar sej i Sverige är också något som ger sken av att vara något det inte är. Diakonias outgrundliga människokärlek som omfattar alla palestinier sprids inte för att hjälpa palestinierna. Det är endast en ruggig täckmantel för att få tillfälle att sprida sina hatorgier om Israel.
Samma gäller för palestinagrupper av olika slag - de är inte grundade för att hjälpa palestinierna utan för att under rubriken humanitet avhumanisera Israel.
Jag har en stark känsla av att det till stor det handlar om ren och skär avundsjuka.

Likaväl som att en rubrik ska ge en fingervisning om innehållet i resten av artikeln ska en organisation som utger sej för att verka för rätt och rättvisa inte göra det genom att slänga giftiga spottloskor efter den parten som sedan decennier är utsatt för metodisk avpollettering.
Diakonia vet att de kan göra det med framgång och utan att behöva stå till svars, för medelsvensson, som får sin huvudsakliga information från TT och andra mindre respektabla utgåvor, har ingen möjlighet att tränga igenom falsariet.
Alltså fortsätter de.

Olmert då och hans Diakonia?
Han fortsätter att dupera folket och sina underhuggare med illusioner. Illusioner om att han gör allt han förmår för landets bästa. Att han är en klok och förståndig karl som inte har något annat för ögonen än ditt och mitt bästa.
Kan man komma längre bort från sanningen?