Jom Hashoah

Som ni vet så är judarna lite ’egna’ och nöjer sej inte med att minnas Förintelsen tillsammans med resten av världen den 27 januari.

De trilskas med att dessutom ha en alldeles egen dag, den dagen enligt den judiska kalendern då det judiska upproret inleddes i Warszawagettot 1943.

Av någon anledning... ville de som bodde i gettot inte att vad som återstod av den judiska befolkningen skulle transporteras vidare till utrotningslägret Treblinka, så de började försvara sej.
Dessa krigsmärkta individer stred i kraft av ren övertygelse men slutligen fick även de tappraste bita i gräset.
Tyskarnas krigsmaskiner som var gediget tyskt hantverk gjorde sakta men säkert mos av även de största idealisterna - David mot Goliat i 1943-års tappning.
Det är detta man samlats kring i Israel idag.

Vår minnesstund ägde rum i kibbutsens matsal i går kväll där de mest gripande inslagen var uppläsningen av namnen på medlemmarnas anhöriga som avlivats av nazisterna, i år dessutom med tillgängliga foton.
De var faktiskt alldeles normala människor med barn, hund, hus och Volvo(?) som makten bestämt skulle förintas.

Just den här dagen känner jag en djup skam över att vara från Europa.
Här sitter jag mitt i en stor församling som med förtvivlan minns vad européerna tog sej för under Hitlers ledning.
En livs levande representant för dessa uslingar.
Jag vet att kibbutsfolket inte tänker så men jag upplevde att jag satt där som en slaskhink där de kunde slänga alla sina sorger och bedrövelser vilket naturligtvis var en uppgift så god som någon – om man så säger...

Under programmets fortsättning får vi besök av en danstrupp bestående av ett tiotal tjejer och en kille.
Dessa unga artister framförde med förbluffande stringens hur människor slaktades i drivor och hur ett normalt vardagsliv i ett nu förvandlades till ett inferno.
Detta till ’infernalisk’ musik som naturligtvis i högsta grad förstärkte upplevelsen.

Jom Hashoah, en dag med tyngd.
Judarna känner mer och mer hur deras livsrum krymper och snaran dras åt, sakta men mycket medvetet.
Kriser blir rutin och hatet växer.
I Andra Världskrigets skugga var det ytterst få som reagerade och agerade.
Idag, i Bin Ladens skugga, hur många skulle idag reagera?
Agera?

Detta är den stora och ofrånkomliga frågan för dagen, Jom Hashoah.

Läs även andra bloggares åsikter om Förintelsen, Jom Hashoah, Warszawagettot, Treblinka, Europa, Tyskland, Hitler, Andra Världskriget, ...

Katt-och-råtta-leken

Djurvärlden är bra mycket klokare än människovärlden.
En katt vet att den är en katt och en hund vet att den är en hund som förväntas jaga upp så många katter i träden som möjligt.
En råtta vet att den är en råtta och att den bör vara vaksam när den känner doften av katt.
De vet vad de är och de känner till spelets regler.

I människovärlden är rollerna mer flytande och agerandet beroende av preferenser, motiv och dunkla böjelser.

Iran leker katt-och-råtta-leken med västländerna men västländerna förstår inte att de endast är ett fritidsnöje för Iran.
Iran dansar och ler medan västländerna slår knut på sej själva för att leva upp till en liberalism som inte borde ha någon plats i detta ödesmättade sammanhang.

Återigen erbjuder Iran västländerna samtal och det dröjde inte många timmar innan dessa länder med tacksamhet och förtjusning accepterade.
Kanske sände de t.o.m. blommor...
Man accepterade Irans erbjudande om en ny samtalsrunda (har ni hört det förut?) trots att Iran från sin nya styrkeposition i förväg aviserat att de inte kommer att tillåta några förändringar av sitt nucleära program.
Inga produktionsstopp kommer att övervägas – men det kan ju alltid vara trevligt att träffas och prata lite...

Obama och Solana förstår inte att de är råttor.
Råttor som Iran leker med i väntan på att tiden ska gå och de når sina utstakade mål.
Kanske är dessa mål redan nådda?

Ibland får jag känslan av att resten av världen inte bara skulle acceptera ett nucleärt Iran utan också ta emot det med en ganska nöjd suck.
Då behöver man inte längre riskera att bli beskyllda för att fjanta för Israel och leka sanktionspolitik mot Iran.
När de äntligen skaffat sej bomben kan man i lugn och ro satsa på att hålla sej väl med den nya kärnvapenmakten för att på så vis kunna fortsätta sin trygga välfärdspolitik.
Smäller det är det ju ändå bara Israel som smäller av.

I första smällen.

Mullorna i Iran har nog aldrig haft så roligt.
Tidigare hade de någon slags förträngd respekt för västländerna, för USA och för Europa, men i samma takt som dessa länders oförklarliga svaghet, förvirring och velighet blivit allmän egendom har mullornas belåtna leenden blivit allt bredare.
Det har varit mycket enklare att lura väst än de förutspådde – de har ju i princip gått på vad som helst.
Otroligt och förbluffande infantilt.

Katten Iran har gett råttorna i väst en nådatid som Iran utnyttjar till bristningsgränsen.
Man gör allt för att påskynda den 12:e imamen Mahdis återkomst och det bästa välkomnande de kan ge honom är ett Mellanöstern utan Israel.
Detta kan enklast åstadkommas genom en nätt liten kärnladdning som lyfter bort Israel med sina invånare på ett bekvämt och slutgiltigt sätt.

Katt-och-råtta-leken går mot sitt slut.

Katten vässar belåtet sina långa klor medan råttorna i väst ägnar sej åt önsketänkande.
Nådatiden är över, råttorna sargade och Israel...???

Läs även andra bloggares åsikter om Iran, Obama, Solana, Israel, sanktionspolitik, kärnvapenmakt, USA, Europa, Mellanöstern, nådatid, ...

DN SDS

BLOGGPÄRLOR:

MXp: Bruce Springsteen-YouTube till Sahlin, ev. statsminister
Israel i Sverige: Ser du något konstigt i TT:s rapportering?

FiM: Dottern till ledare för svenska muslimer gripen med Ghezali

Jihad i Malmö: Safia Benaouda gripen i Pakistan
Rabnor tycker och tänker: Bosättningar

Turistanarkisten

Anarkister är på modet, anarkister är inne.
Anarkism är lösningen på förlamande sysslolöshet.

Att vara anarkist idag är enligt anarkisten själv liktydigt med att vara ung, stark och – lycklig.
Han är dessutom socialt och politiskt aktiv – en som offrar sitt eget blod för sin broder.

Naturligtvis behöver man inte skrapa speciellt hårt på denna självuppoffrande yta för att finna en grupp vilsekomna själar.
De uppträder alltid i grupp - men det visste ni väl.
Förmodligen känns det tryggare så.

Det finns en plats på Västbanken som heter Biliin.
Säkerhetsbarriären med de många smeknamnen drar fram inte långt därifrån så därför har denna lilla ort utsetts till anarkisternas högborg.
Anarkisternas Mecca.

Där samlas varje fredag ett gäng turistanarkister för att demonstrera men i ännu högre grad för att skaffa sej dessa åtråvärda kvitton på att man är en äkta anarkist.
Varje litet blåmärke är värt ett kungarike.

Vilka är då dessa anarkister som kommer till Biliin?
Om ni tror det är bekymrade bybor då är ni fel ute för merparten är europeiska ungdomar som tycker Europa är alltför välordnat, alltför välorganiserat och alldeles för väluppfostrat.
Om ni händelsevis ser några araber bland demonstranterna så har dessa bussats in från avlägsna orter via ett numera väloljat transportsystem.

Europeerna är lätta att känna igen för de ser likadana ut allihop.
En kafiya inköpt på Kensington High Street.
Jeans i 400-dollar-klassen.
Sportskor ur Limited Edition.
BlackBerry.
Videokamera.
Nycklar i bakfickan till den nya sportbilen från pappa.
Solglasögon från Cartier och så detta åtråvärda blåmärke på axeln...

Dagen efter demonstrationen slängde han sin Tshirt och vandrar nu runt i bara ett linne med det synliga beviset på axeln att han är en tvättäkta anarkist.
Ingen kick han tidigare provat slår detta.

I Biliin blommar kommersen.
Restaurangerna har fått anställa mer folk och bordskapaciteten har fördubblats.
Övernattningar med frukost erbjuds i snart sagt varje hus.
Affärerna går lysande.
Vem vill inte ha med sej hem en nyckelring med en liten söt snutt av skyddsbarriären dinglande och pinglande bland villanycklarna?

Frågar du mannen på gatan i Biliin om han vill ha bort skyddsbarriären så tittar han sej först över axeln innan han svarar.
Svaret blir därefter ett NEJ.

Detta är det tragikomiska i berättelsen att det som började med bybornas ogillande av skyddsbarriären har blivit en attraktion för arbetslösa och uttråkade ungdomar med rika föräldrar.
På hemmaplan skulle dessa gunstlingar aldrig smutsar ner sina välmanikyrerade handsingar med stenkastning men i Biliin må det vara hänt – man känner sej ju så härligt anarkistisk efteråt.

anarkism, Biliin, skyddsbarriären, blåmärke, Europa, kafiya, ...

Frukt och grönt

Ni kommer inte att tro att det är sant men det stora samtalsämnet i Israel idag är om det ska bli skatt eller inte på frukt och grönt.
Hade detta monstruösa hot tilldragit sej i Sverige (som naturligtvis redan har en ansenlig skatt på dessa klenoder) hade det lätt smält in i tapeten.

Man skulle ju kunna tänka sej att Israel har en del andra små problem som borde lösas, men nej – idag handlade det om frukt och grönt.

Hela problematiken har haft alla poänger som hör till en livsavgörande diskussion.
Först rykten följda av snabba dementier.
Någon lade sedan ihop två och två och fick ut en story som strax engagerade både press och allmänhet och som ett brev på posten kom hoten att spräcka regeringen.
Shas har spräckt många regeringar under sin livstid.

Finansministern förklarade och försvarade medan premiärministern lurade i vassen.
Idag hade han lurat färdigt och bestämde sej för att plocka bort överflödig prestige från sin finansminister.
Han gick emot dennes förslag genom att hänvisa till folkviljan.
Kunden har ju alltid rätt, sägs det.

Ingen skatt och följdaktligen inga nya slantar att slösa på ministrarnas engelsklektioner.
Tragiskt, för de har ju så låg lön...

Varför berättar jag detta och inte råskäller på palestinierna?
Därför att det pekar på kompliciteten i Israel.
Israel består inte bara av kampen mot terrorismen utan också av kampen mot nya skatter.
Hederligt folk i Europa har på sistone fått sej till livs ett synnerligen förenklat budskap från världens ledare.
’Skicka iväg alla judar från Västbanken till Tel Aviv så kommer vi strax att kunna inleda en fredens guldålder i Mellanöstern.’

Vad skönt det är med enkla och klara budskap.
Att de inte har något med verkligheten att göra är marginellt.

I Israel gillar folk att äta massor av frukt och grönt och vill naturligtvis inte betala mer än nödvändigt för dessa naturprodukter.
Man vill också ha fred men vill inte bli lurad på konfekten - en gång till.
Israels fredslängtan är lika stark idag som för några år sedan då man sparkade ut sina egna från Gaza.
Den gesten togs emot med kalla handen – död mans hand.

Nu vill Obama att Israel ska göra om proceduren i Västbanken.
Sluta att bygga hus där för att sedan lättare kunna sparka ut människorna.
Och vad får Israel för det?
Vad får Israel den här gången?
Well – det verkar i pressläggningsögonblicket inte riktigt klart, men – ja det ordnar sej nog.

Visst, det kommer att ordna sej för i motsats till Abbas så har Hamas gjort upp planer.
Obama borde ha hört talas om Hamas planer men jag börjar undra, för han nämner dem aldrig...

Israelerna kan torrskodda fortsätta att klämma sina kopiösa mängder av frukt och grönt utan att bli ruinerade.
De kan behöva alla tillgängliga vitaminer och mineraler för att ta Joe Biden på orden – agera som den fria och suveräna nation de är och inte störas alltför mycket av virrhjärnor som i brist på egen tankeverksamhet nöjer sej med att upprepa vad Obama sagt.
Obama sa – UT, och följdaktligen upprepar världen – UT.

Ett råd till världen – åt mer frukt och grönt.

Israel, frukt och grönt, skatter, Gaza, fred, Mellanöstern, Västbanken, Tel Aviv, Europa, terrorism, Barak Obama, Joe Biden, ...

Rubriceringspyssel

Ibland ser man en rubrik som får en att stanna upp och läsa den en gång till.
I gårdagens Haaretz kunde man läsa ”Abbas warns Europeans against easing boycott of Hamas”.
Abbas varnar europeerna för att lätta på bojkotten av Hamas.

Av detta överraskande uttalande av palestiniernas president kan man dra minst två slutsatser.
Den första är hur lite gemene man i Europa förstår av vad som pågår i Mellanöstern och att de heller inte har någon aning om hur det bör tolkas.

Den andra slutsatsen är att det kommer att bli ytterst knepigt att förena gazapalestinierna och västbankspalestinierna till en fungerande och fredlig enhet.

Vad handlade egentligen rubriken om?
Det stod att palestiniernas egen president varnar för att normalisera förbindelserna med delar av hans eget folk.
Det är som om fadern i en familj varnar vänner och bekanta för att ha någon kontakt med en av hans söner.
En sådan situation går man inte ut med i media om inte sprickan dem emellan är oöverstiglig.

Förhandlingar pågår ju av och till mellan Fatah och Hamas för de inser att båda skulle vinna på en enad front utåt.
Inte minst skulle det bli enklare för Hamas att låta miljarderna rulla direkt ner i deras fickor.
Trots dessa fördelar kan de inte komma till skott vilket låter oss ana att det föreligger ’vissa svårigheter’.

Abbas vill inte att världen ska öppna sin famn för Hamas, inte just nu i alla fall, för det kunde i så fall ge dem fördelar vid förhandlingsbordet.
Visst – ett ganska ’lågt’ resonemang men ändamålen helgar medlen även bland palestinierna.

En annan rubrik i samma anda stod att läsa i Jerusalem Post den 19 mars.
Den löd ”PA (Palestinian Authority) officials welcome failure of prisoner swap talks”.
Från officiellt palestinskt håll välkomnar man att förhandlingarna om en fångutväxling misslyckades.

Rubriken med vidhängande artikel handlade om att utväxla Gilad Shalit mot ett och ett halvt tusen fångar men efter ett och ett halvt tusen sorger och lika många bedrövelser lades förhandlingarna på is.
En del hävdar att de är nedfrusna för gott.

Fatah gläder sej alltså åt att hamaspalestinierna får fortsätta att skaka galler vilket vid första påseendet ter sej ganska underligt.
Börjar man skrapa lite på påståendets yta inser man att skillnaden mellan Fatah och Hamas är som mellan himmel och hav.
De kan ibland ge intryck av att ha samma färg men frånsett detta är de totalt väsensskilda.

Fatha med Abbas i spetsen var rädda att om Hamas lyckades prångla ut ett stort antal fångar ur de israeliska fängelserna skulle deras popularitet öka mångdubbelt och Fatha skulle te sej som de förlorare de egentligen är.
De var av erfarenhetsmässiga skäl också rädda för att ett nytillskott av nyutsläppta hamashjältar på Västbanken skulle öka risken för en upprepning av den blodiga militärkupp Hamas genomförde sommaren 2007.
Den gav definitivt ingen mersmak.

Man kan, inte bara på grund av dessa rubriker, med gott fog fråga sej vad som egentligen förenar Fatahpalestinier och Hamaspalestinier?
Frånsett den geografiska separationen är den religiösa hängivenheten ett starkt skiljande fenomen som skär genom ande, märg och ben.
Trosfrågor har en förmåga att både hela och söndra och mellan palestinier och palestinier har det enbart handlat om att söndra.

Att ge upp fanatismen och Allah för det gemensammas bästa kommer Hamas aldrig att göra och Fatah kommer aldrig att låta Allah och fanatismen definiera sin ideologi.
Vad återstår?
Var det någon som viskade något om att det är på tiden att Jordanien och Egypten tar sitt ansvar?
Well – frågan bör i varje fall ställas.

rubricering, Haaretz, Abbas, Hamas, bojkott, palestinier, Europa, Fatah, 'ändamålet helgar medlen', Jerusalem Post, fångutväxling, Gilad Shalit, Västbanken, militärkupp, ...
SvD, 2, 3, 4, DN, 2, 3, 4, 5, 6, 7, Syd, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, Dag, 2, 3, 4, 5, Ab, 1, 2, 3, 4, N, Hd, 2, 3, 4, 5, Ps, N, 2, 3, 4, Svt, R, 2, 3, 4, 5, Vg, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, T2, B, 2, 3, 4, Smp, 2, 3, 4, 5, 6, Kri, 2, 3, Tra, 2, 3, Y, 2, 3, Nm

BLOGGPÄRLOR
MXp: Etiska dilemman i Operation Cast Lead mot terrorismen
Israel i Sverige: Vad sägs om lite fakta
Fred i Mellanöstern: Vilken moralisk måttstock har vi rätt att använda på Israel
Ilya Meyer: Ett möte i frammåtanda
Mellanöstern aktualia: Obamas huvudvärk
Rabnor tycker o tänker: Sprängd anka

Underligheter

I Gaza ligger benranglena i rännstenarna och ber med sina matta röster om en brödsmula men de stygga isralerna vägrar...
Ungefär så kan man sammanfatta de gråtmilda utbrotten av höga representanter både från FN och EU.

Jag skulle inte vilja bo i Gaza för jag tror inte det är en bra plats att bo på – trots medelhavsutsikten.
Bodde jag ändå i Gaza skulle jag antingen vara hjärntvättad eller börja fundera på hur det egentligen förhåller sej med tingens ordning.

Det kom ett mail som berättade om Hamas nyöppnade TV-kanal, Al-Quds, som invigdes den 11 november.
Otroliga summor har satsats på detta nya propagandaredskap utan andra tankar än att sprida deras mycket "personliga" världsbild.
Hade jag bott i Gaza hade jag så smått börjat undra över hur fördelningen av resurserna egentligen ser ut.
Förmodligen hade jag fått undra i tysthet eftersom sådana frågor inte är förenliga med god ton i Gaza.


TV-studion är naturligtvis av det glassiga slaget för är det något Hamas är intresserade av så är det sin image, hur folk uppfattar dem.
Hamas har redan sedan tidigare en TV-kanal med namnet Al-Aqsa och en daglig tidning – Felesteen.
Jag vet inte hur mycket benranglena i rännstenarna förmår att uppskatta dessa tillgångar och möjligheten finns att ingen har frågat dem.

Ett stort antal nyhetsbyråer och mer än tjugo websidor med on line forum har Hamas satsat hemliga givarsummor på och för att vara riktigt övertygade om att nå ut med sitt budskap om fred och allmän medmänsklighet finns dessa tillgängliga på åtta språk.
Detta innebär att, till mänsklighetens fromma, även ett fransktalande benrangel i en rännsten kan ta del av denna service.

Bodde jag i Gaza skulle jag ta mej en allvarlig funderare på om denna ynnest verkligen står överst på det fransktalande benranglets önskelista.

En person som fått stort utrymme under öppningsdagarna är sheikh Ra'ed Salah.
Han är annars mest känd som ledare för den Islamska Rörelsen i norra Israel och dessutom för att hata det land han bor i så till den milda grad att inga upplopp är att förakta, varken små eller stora.
Nu gratulerade han Hamas till den nya TV-kanalen men glömde i hastigheten benranglena...

Al-Quds kanalen sänds nu från Bahrain men kommer sedermera att flytta till det mer närbelägna Beirut vilket väl knappast gör svälten i rännstenen mera angenäm.

Både FN och EU och EU och FN måste väl veta vad de pratar om?!
Om benranglena i rännstenarna som fortsätter att svälta för att de stygga israelerna vägrar...
Kanske var dessa höga representanter som med darr på rösten indignerat anklagade Israel för både allmän som specifik omänsklighet – inte bjudna på invigningsfesten?
Kände de sej möjligen en smula förbigångna och tog ut det på Gazas närmsta granne.

Bodde jag i Gaza hade jag haft en hel massa underligheter att fundera på.

Al-Quds TV, Hamas, FN, EU, svält, ..
SvD P DB HD

Iran som gisslan

Man får en djupt tragisk och smått chockartad bild av vad som hänt, och händer, i Iran när man letar efter foton från det landet.
Vad man får upp är naturligtvis Ahmadinejad i alla tänkbara configurationer, folk som hänger och slänger i vinden efter att ha blivit offer för offentlig hängning, och så dessa mullor...
Där emellan finner du militärparader där den ena raketen tävlar i storlek med den andra.
För att hitta det verkliga Iran fick man använda mer stringenta sökord.

Det är inte alltför länge sedan som Iran var känt för helt andra ting.
En vacker huvudstad, en blomstrande kultur och varierande och imponerande naturscenerier.
Vänliga, vackra människor och avundsvärda oljeinkomster.

Vad har hänt?
En hel nation har blivit kidnappad av fanatiska ledare som styrs endast av sin religion parad med en kuslig logik.
Resultatet förskräcker.
Världens ledare är också förskräckta medan vi vanliga gräsrötter är förskräckta över våra lerares naivitet och inkompetens.




Först får man ju bestämma sej för om Iran ska få fortsätta att gå på i ullstrumporna tills de nått sitt mål - eller inte.
Om man inte tycker det är lämpligt får man ju stoppa dem.
Om man finner att det enda riktiga är att stoppa dem blir nästa fråga på vilket sätt?

Världens ledare har nu enats om att stoppa dem genom att vänligt be dem ändra kurs.
Detta gör man genom en blandning av morötter och hot.
Löften och erbjudanden tillsammans med sanktioner.

Iran lyssnar och ler.

Iran har blivit experter på att lura sina trätobröder och vinner på det sättet tid.
Snart har de fått den tid de behövde, de är framme vid målet.

Europeerna med Solana i spetsen hälsar på i Teheran med jämna mellanrum.
Han gör som de tre vise männen (var de från Iran? Irak?), han överbringar gåvor.
Han säger till Ahmadinejad att om ni gör som vi vill ska ni få ännu mer.
Ahmadinejad tackar och bugar och säger som vanligt att han ska fundera på saken.
Han behöver lite mera tid, men bara lite.

Så har det gått till år efter år och Solana förstår ingenting.
Han tror att om han upprepar samma procedur en gång till så kanske han den här gången får ett annorlunda resultat.
Ursäkta, men är detta inte ett bevis på bristande intelligens?

Det är inte svårt att föreställa sej hur roligt Irans ledare har när de ser med vilken lätthet de duperar Solana och hans uppdragsgivare.
Frågan är om vi ska fortsätta att bjuda mullorna på detta nöje.
Om vi fortsätter som hitintills har de sin fortsatta nöjeskvot säkrad.

Gräsrötter kan inte ankrävas svar och ansvar men av våra ledare kräver vi inte bara svar utan också resultat.
Jag talar inte om bomber och granater utan om den enighet som krävs för att få Ahmadinejads leende att slockna.

Så länge de enskilda ländernas ekonomier är viktigare än människosläktets fortbestånd kommer Ahmadinejad att kunna fortsätta att le.

Iran, Solana, Teheran, gisslan, Europa, ..