Jag önskar

Det är egentligen ganska fånigt att skriva om något som alla andra redan skrivit om.
Just därför tänker jag göra precis det!
Obama har ju nyss sagt att det ska bli fred och då blir det väl så...
Han är ju president i USA!!!
Innan jag fortsätter vill jag komma med en programförklaring – jag önskar verkligen att det ska bli fred, en riktigt lång, trivsam och gosig fred.
En fred där solen alltid skiner och himlen är blå och där alla är så snälla, så snälla mot varandra.

När detta är sagt så tänker jag börja gnälla för chansen att alla ska börja vara snälla mot varandra är tyvärr försumbar.
Varför?
Jo därför att du kan föra din häst till vattenhon men du kan inte befalla honom att dricka.
Varför kom Abbas till förhandlingsbordet – om han nu kommer?
Jag gissar att han plötsligt upptäckte att han redan avverkat nedersta ursäkten på sin lista och helt inte kunde komma på fler.
Kanske hade han också nått den högsta grenen i sitt vänte-träd och enda vägen framåt ledde nedåt.
(Nedersta ursäkten och högsta grenen - varför i hela friden sågar ingen ned alla högväxande träd i Abbas närhet?)
Jag tror att var och en inser att få Abbas till förhandlingsbordet var den enkla biten och att nu återstår en balansgång som världen sällan skådat.
Vet ni varför det kommer att bli knepigt - så in i vassen knepigt?
Jo för att Abbas och hans hovstat egentligen inte är intresserade av någon fred med Israel.
Obamas speciella sändebud i regionen, George Mitchell, påstår att det kommer att bli fred just för att alla är överens om att en övergripande fred är vad alla önskar.
OK, fred är ju något de flesta av oss inte säger nej till men nu är det så att för de flesta av Mellanösterns aktörer finns det något som ligger dem ännu varmare om hjärtat och det är elimineringen av Israel.
Om freden kan fungera som en språngbräda till deras enda stora hjärtefråga så – be my guest - men aldrig till priset av några gester eller, hu så hemskt, en eftergifter.
Då är det billigare med en liten intifada eller nå’t...
Vi har varit med förr och vet i stort hur valserna går.
Varför är det så få som försöker lära för framtiden genom att studera historien.
Palestiniernas historia.
Kan det möjligen ha samma orsak som varför man inte vill veta hur det går till att producera korv.
Det är helt enkelt lite för obehagligt.
Man vill ju kunna fortsätta att snirkla både senap och ketchup på korven och glufsa i sej med god aptit.
Palestiniernas historia är obehaglig, inte minst moraliskt sett, så vi kniper ihop ögon och öron en stund och kastar oss sedan över ett mera acceptabelt byte, den lilla pluttestaten Israel vid Medelhavets östra strand.
Det går alltid hem i stugorna.
Åter till Obamas/Clintons fredsförhandlingar.
Tänk om vi blir överraskade, tänk om parterna gör framsteg.
Underbart.
Det är bara det att förutsättningarna saknas men som jag sa någonstans i början – jag önskar verkligen att det ska bli fred.
Om inte annat så för omväxlingens skull.

Läs även andra bloggares åsikter om Barack Obama, fred, Mahmoud Abbas, förhandlingar, Hillary Clinton, George Mitchell, intifada, palestinier, Israel, ...

Ordtjuvar

Att stjäla ord är inte straffbart – det är bara att ta för sej.
Inte nog med det, man stjäl ordet och låter det sedan få en ny mening ljusår från den ursprungliga.

Vänsterfolket – speciellt i Mellanöstern – har stulit fredsordet.
Man har lagt beslag på det helt och enbart för egen räkning och låter ingen obehörig komma i närheten och tafsa på det.

Taktiken är underbar.
Fred är ju något av det finaste vi kan önska varandra och andra och när nu detta ord blivit kapat accepterar vi det – snudd på – för fred är ju så fint, så bra och så vackert.
Vänstern borde ju må bra av att i någon mån blanda upp sina trista floskler med ett fint ord som – fred.
Det tarvar lite extra tankemöda att förstå att genom denna exklusivitet utesluter och avskärmar man andra från att använda sej av och identifiera sej med detta ord.
De som är måttligt attraherade av vänsterns tänkesätt är härmed effektivt uteslutna från användandet av detta ord – är man inte vänster har man ingen rätt att tala om fred.

Fredsordet är kapat.

Fredsläger
Fredsdemonstrationer
Fredsmöte
Fredsaktiviteter
Fredsrörelse
Fredsarbetare

Fred, fred, fred.
Vänstervriden fred.
Fred endast på vänsterns villkor vilket meddelas med viskande röster och nedtecknas med mikroskopiska bokstäver.

Att en mera högerinriktad person skulle kunna utge sej för att vara ’pro-peace’ anses uteslutet och om detta ändå skulle ske blir vederbörande betraktad med stor misstänksamhet, som en rå inkräktare som inte vårdar sin självbevarelsedrift.
Det har nu gått så långt att man i vissa kretsar synonymiserar vänstern med fred.
Högern förknippar man däremot med krig och allmänt elände.

Fredsordet är definitivt kapat.

Jag tror du skulle få stora problem om du ger dej ut för att hitta någon som inte önskar sej fred för både sej själv, sin familj och sitt land.
Surprise, surprise – även en person som lutar åt höger önskar sej fred, arbetar för fred och skulle göra stora uppoffringar just för att uppnå fred med sin omgivning.
För att generalisera en aning söker vänstern en fred på motpartens villkor medan en person som representerar en mer realistisk världsbild arbetar för en fred acceptabel för sitt eget folk och land.
Denna skillnad är avgrundsdjup och oerhört viktig att ha i minnet.
För att hindra att dimmorna skingras ropar man fred högre och högre medan man slänger ut sina egna till vargarna.

Motparten har lärt sej att den som skriker högst är den som får mest och att droppen verkligen urholkar stenen.
De vet att uttalanden som ”vi kräver”, ”det här är våra rättigheter” smäller högre än israelernas envisa ”vi vill ha freeeeed”.

Att det finns fler sätt än vänsterns krokiga stigar att nå ett fredstillstånd på verkar inte vara helt klart för ”peace-maffian”.
De navelskådar och lyfter blicken till tårna... men har sällan något grepp om sakernas rätta tillstånd, dess djupaste orsaker och följdverkningar.

Att säga att Netanyahu är en fredens premiärminister inriktad på att stifta fred med sin motpart är som att svära i kyrkan.
Rabin däremot har nu, ganska många år efter hans död, förvanskats till en mesig ’peacenik’ eftersom man förnekar eller har ’glömt’ vad han verkligen sade och vad han stod för.
Han var inte ute efter att skapa en palestinsk stat, han var heller inte ute efter att slumpa bort Jordandalen och han var heller inte intresserad av Gröna Linjen.
Möjligen som utflyktsmål men inte som gräns.
Eftersom han är död kan man friskt använda honom som vänstersymbol utan risk att han protesterar men om man var intresserad av vad han faktiskt sade skulle man finna att hans idéer överensstämmer ganska snyggt med vad folkmajoriteten i Israel anser idag.

Man skulle kunna säga att Rabin också är kapad.

Vänstern kapar och gapar som i sina regelbundna demonstrationer tillsammans med gud vet vilka samtidigt som deras bas stadigt minskar.
Att erkänna att man varit fel ute åtminstone från Oslo-överenskommelsens signering till dagens dödsryckningar är inte att tänka på.
”Skulle vi haft fel...inte då”, säger en person som fortfarande anser att Arafat var värdig sitt Nobelpris – Shimon Peres.
Att landet är ett tusental israeler fattigare --- well, man kan som bekant konstruera ursäkter för det mesta här i världen.

Ordtjuvarna har varit framme.

Att israeler dagligen stenas och drabbas av raketsvärmar har väl aldrig bekymrat en vänster/fredsaktivist och om de fortfarande har problem med att förstå varför marken allt mer luckras upp under deras fötter kan de ju börja med att fundera på om det kanske ändå var lite galet och naivt att en gång lägga landets väl och ve i Arafats händer.
I vems händer vill de lägga landets öde idag?
Obama ligger bra till i det avseendet.

Det finns folk och länder som vänstern tror är Israels verkliga och eviga vänner men att sympatier kan skifta över en natt såg vi när Sharon togs emot som en kung i FN någon vecka efter utrymningen av Gaza.
Alla älskade Sharon eftersom han genomfört något som flertalet förstod i längden skulle försvaga Israel och sådant är ju alltid välkommet.
Han hann väl knappt komma hem igen innan det var ’business as usual’.

Slutorden får bli att vänstern och freden inte har speciellt mycket med varandra att göra.
Det hjälper inte att göra som den svagare tiken - lägga sej på rygg och blotta både mage och strupe för att blidka övertiken.

Underdånighet gentemot motparten och en rädsla för att störa och ställa krav är några av vänsterns signum men att tro att detta visar vägen till fred är snudd på genant.

Att stjäla ord gör man dock utan att på något sätt känna sej generade.


Läs även andra bloggares åsikter om Mellanöstern, fred, vänstern, fredsordet, Netanyahu, Rabin, Oslo-överenskommelsen, Arafat, Peres, ordtjuvar, Obama, Israel, Sharon, Gaza, FN, ...

NSK DN DN DN355 X702 Db GP398 Tl188 SvD325 GP227 D046 A585 NSk905 Sk905 KrB904 La905 D052 BLT963 AB783 Ya911 Ya939 Kb911 Kb939 Sk924 Sk923 NSk924 La924 La923 NSk923

Palestinska pass

Tyvärr tar det lite tid ibland innan en tanke mognat, trots att upphovet är en artikel av en professor i praktisk filosofi som tillbringar sommaren med att spela klarinett, springa och läsa Fredrika Bremer.
Professorns namn är Torbjörn Tännsjö och artikeln ifråga var publicerad i Expressen 26 juli under rubriken ”Låt bosättarna bli palestinier.”

Denna tanke är väl värd både en artikel och en världsomstörtande rubrik.
Tanken är dessutom lätt svindlande och inte så lite revolutionerande.
Bosättare med palestinska pass...

Alternativet är att Sverige blir betraktat som aktiv medhjälpare till rasism parad med etnisk rensning genom sitt både verbala som monetära stöd till en välrensad palestinsk stat.
Vi behöver inte ens dra in pengarna i debatten för att tydligt se Sveriges mycket tveksamma moraliska och ofta ganska förvirrade hållning.
En palestinsk stat vill man ha men hur den ska kunna stå på egna ben, utan svenska socialbidrag, lämnar man därhän.

Sverige vill se staten Palestina ta form och så vill större delen av mänskligheten.
Personligen är jag dock inte övertygad om att palestinierna själva är lika entusiastiska.
Under deras korta historia har deras mest framträdande drag varit dessa envist upprepade ”nej, nej, nej” vilket visar på en något annorlunda hållning.

Tännsjös tankekedja snuddar också vid det logiska i att om Palestina ska rensas på judar och allt som möjligen kan lukta judiskt då står det naturligtvis Israel fritt att möta detta med lämpliga åtgärder.
Därmed har två etniskt och religiöst rena stater skapats som kommer att ’leva lyckliga i alla sina dagar.’
Det är ju så de säger...

För ett tag sedan kom dock andra signaler från palestiniernas premiärminister Salaam Fayad.
Han fick en fråga från James Woolsey, tidigare chef för CIA, om israeler skulle tillåtas bo i en eventuell framtida palestinsk stat.
Svar ja.

Eftersom jag inte hört annat än att han fortfarande är vid liv antar jag att denna uppfattning inte enbart är hans egen, så...
Bosättarna kan alltså flytta eller stanna kvar – allt enligt egna önskemål.
Bosättningarna kommer att avdramatiseras och livet kommer att ha sin gång.

Med denna lösning kommer alla inblandade att undgå anklagelser för rasism och etnisk rensning men eftersom vår värld inte är perfekt så återstår dock en liten detalj.
Obama.
Han påstår ju att bosättningarna är ett hinder för en tvåstatslösning, ett hinder för fred.
Abbas har berättat detta för honom och då måste det ju vara sant.

I slutändan verkar det som om det största hindret för fred är – Obama.
Hans käcka ’change’ verkar inte kunna förändra Mellanöstern, i alla fall inte på de tre veckor eller så han hade tänkt sej.
Hans ord är konstigt nog inte lag här - en sådan förmån måste man dessutom förtjäna i ett demokratiskt samhälle.
När det sedan visar sej att han börjar nysta i fel ända då kan det ju inte göra annat än trassla.

I Mellanöstern är vägrarmentaliteten hindret för fred – inte hus.

Torbjörn Tännsjö, bosättare, palestinier, Sverige, etnisk rensning, rasism, Salaam Fayad, Barak Obama, tvåstatslösning, fred, Expressen, ...

DN

Frukt och grönt

Ni kommer inte att tro att det är sant men det stora samtalsämnet i Israel idag är om det ska bli skatt eller inte på frukt och grönt.
Hade detta monstruösa hot tilldragit sej i Sverige (som naturligtvis redan har en ansenlig skatt på dessa klenoder) hade det lätt smält in i tapeten.

Man skulle ju kunna tänka sej att Israel har en del andra små problem som borde lösas, men nej – idag handlade det om frukt och grönt.

Hela problematiken har haft alla poänger som hör till en livsavgörande diskussion.
Först rykten följda av snabba dementier.
Någon lade sedan ihop två och två och fick ut en story som strax engagerade både press och allmänhet och som ett brev på posten kom hoten att spräcka regeringen.
Shas har spräckt många regeringar under sin livstid.

Finansministern förklarade och försvarade medan premiärministern lurade i vassen.
Idag hade han lurat färdigt och bestämde sej för att plocka bort överflödig prestige från sin finansminister.
Han gick emot dennes förslag genom att hänvisa till folkviljan.
Kunden har ju alltid rätt, sägs det.

Ingen skatt och följdaktligen inga nya slantar att slösa på ministrarnas engelsklektioner.
Tragiskt, för de har ju så låg lön...

Varför berättar jag detta och inte råskäller på palestinierna?
Därför att det pekar på kompliciteten i Israel.
Israel består inte bara av kampen mot terrorismen utan också av kampen mot nya skatter.
Hederligt folk i Europa har på sistone fått sej till livs ett synnerligen förenklat budskap från världens ledare.
’Skicka iväg alla judar från Västbanken till Tel Aviv så kommer vi strax att kunna inleda en fredens guldålder i Mellanöstern.’

Vad skönt det är med enkla och klara budskap.
Att de inte har något med verkligheten att göra är marginellt.

I Israel gillar folk att äta massor av frukt och grönt och vill naturligtvis inte betala mer än nödvändigt för dessa naturprodukter.
Man vill också ha fred men vill inte bli lurad på konfekten - en gång till.
Israels fredslängtan är lika stark idag som för några år sedan då man sparkade ut sina egna från Gaza.
Den gesten togs emot med kalla handen – död mans hand.

Nu vill Obama att Israel ska göra om proceduren i Västbanken.
Sluta att bygga hus där för att sedan lättare kunna sparka ut människorna.
Och vad får Israel för det?
Vad får Israel den här gången?
Well – det verkar i pressläggningsögonblicket inte riktigt klart, men – ja det ordnar sej nog.

Visst, det kommer att ordna sej för i motsats till Abbas så har Hamas gjort upp planer.
Obama borde ha hört talas om Hamas planer men jag börjar undra, för han nämner dem aldrig...

Israelerna kan torrskodda fortsätta att klämma sina kopiösa mängder av frukt och grönt utan att bli ruinerade.
De kan behöva alla tillgängliga vitaminer och mineraler för att ta Joe Biden på orden – agera som den fria och suveräna nation de är och inte störas alltför mycket av virrhjärnor som i brist på egen tankeverksamhet nöjer sej med att upprepa vad Obama sagt.
Obama sa – UT, och följdaktligen upprepar världen – UT.

Ett råd till världen – åt mer frukt och grönt.

Israel, frukt och grönt, skatter, Gaza, fred, Mellanöstern, Västbanken, Tel Aviv, Europa, terrorism, Barak Obama, Joe Biden, ...

SSU och storhetsvansinnet

Jytte Guteland och hennes undersåtar i SSU är kränkta.
Djupt förnedrade och förolämpade långt ner i hjärteroten.
Tänk att det finns folk och stater som inte lyssnar på dem och som - hemska tanke - inte gör som de säger...

I ett meddelande till pressen igår den 3 mars klockan 10.05 kan man läsa att de tänker stoppa tennismatschen mellan Israel och Sverige i Malmö därför att inte Israel har tagit intryck av vad SSU har sagt.
"utan att ta något som helst intryck av den internationella opinionen"
Usch och fy, Israel!

SSU's lilla Jytte gör sej till uttolkare för hela den internationella opinionen men jag är inte helt övertygad om att den internationella opinionen accepterar hennes självpåtagna roll.
Det finns ett magnifikt ord för sådant – megalomania.
Magnifik megalomania.

Det verkar också som om Guteland varit i kyrkan och lyssnat till Helle Klein för hon har, förmodligen i brist på egna ordval, helhjärtat anammat Kleins standardfraser.
Pressa Israel.
Pressa på ordentligt nu.
Pressa Israel till det yttersta.
Pressa mera, lite mer, lite till.
Pressa Israel tills hon förblöder...

SSU och Guteland kan pressa så mycket de orkar, pressa tills de blir alldeles blåa i ansiktena - ingen i Israel har ändå hört talas om SSU långt borta i ett land där midnattssolen oftast är dold av regntunga skyar och polcirkeln inte syns annat än i kartboken.
Effekten av allt detta pressande lär bli en synnerligen lokal företeelse.
Musen som röt, ni vet.

Får man påstå vad som helst i ett pressmeddelande?
Prata om gränser som inte är några gränser och en stat som inte är någon stat.
Får denna socialdemokratins ormgrop agera juridiska domare för vilket de inte har någon som helst kompetens.
"Vi anser"... ja, de kan anse vad de vill men det betyder inte att vad de anser har något med sanningen att göra.

En hel värld av beskyllningar mot Israel men inte ens i en bisats nämnde SSU den part som genom sin oförtröttliga terror inte gett Israel en lugn stund sedan hon föddes.
Redan under fosterstadiet hade palestinierna regelbundna uppvisningar i folkmord och gav allt som oftast prov på sin bestialiska utrotningspolitik.

Med andra ord – den gamla vanliga visan från det hållet vilket gör att man lätt drar en barmhärtighetens slöja över detta patetiska utbrott från Guteland och SSU.
Den rättvisa fred som offren för de palestinska hatorgiernade så väl behöver lär aldrig SSU vara med om att skapa.
De har ingen aning om hur man skapar fred – de vet inte hur man gör, trots darr på rösten.

SSU, Jytte Guteland, pressmeddelande, tennismatch, Sverige, Israel, Malmö, megalomania, Helle Klein, midnattssolen, polcirkeln, palestinier, ...
HD K SvD HD SDS K T Y AB SvD B SP SP ND AB AB AB DN HD ETC FC FC DN303 SvD397
SvD629 SvD SP SP D DN DN DN DN SvD SvD SDS SDS K SDS SDS
BLOGGPÄRLOR
Israel i Sverige
MXp
Fred i Mellanöstern
Sapere aude!
Bertils blogg
Ilya Meyer
Jihad i Malmö
Mellanöstern aktualia
Rabnor tycker o tänker
Gudmundson
Erixon
Ingerö