Herr Dysterkvist

Före bantning och generell makeover.

Vanor kan lätt förvandlas till ovanor vilket Saeb Erekat är ett levande bevis på.

Han småhotar med ditten och datten för att hinta att han har famnen full av 'inside information' och att ingen borde komma på idéen att tvivla på hans förutsägelser.

Senast han lekte spågumma handlade det om att The Palestinian Authority skulle spricka om inte Israel ger dem vad de kräver.

Tidigare har det ofta handlat om det där fönstret.

'The window of opportunity'.

Hur många gånger har inte Erekat siat om att det just nu var sista gången detta fönster stod på glänt och därefter skulle den stora ödeläggelsen inträda.

Ett annat populärt ämne är intifadorna.

Om Israel inte följer de palestinska diktaten så kommer landet att ätas upp, alternativt brännas upp, av hiskliga intifador.

Erekat kan inte släppa denna för honom ljuvliga tanke så det är väl därför han upprepar den gång på gång.

Vill han skrämmas?

Vill han att folk ska betrakta honom som allvetande?

Vill han agera Gud Fader?

Speciellt det senare verkar tilltala Erekat enormt.

En liten person med stort ego är vanligtvis svår att tolerera, i Erekats fall – omöjlig att tolerera.

Som grädde på moset underhåller han oss med alla sina uppsägningar från jobbet medan han nästa morgon går till samma gamla  jobb som om ingenting hade hänt.

Kul prick.

Ska jag fortsätta "The Erekat Saga"?

Kommer ni ihåg Jenin-massakern som Erekat är pappa till?

Den är en av hans mest berömda skapelser som han mej veterligen aldrig behövt be om ursäkt för.

Erekat känner vid det här laget till ordens makt, att när de en gång är sagda så hjälper inga dementier i världen.

Orden har släppts fria och lever sedan sitt eget liv.

Detta anammade bl.a. BBC som drog ut det göttaste ur denna fabel tills den till slut självdog, förmodligen på grund av överexponering.

Under en enda månad, mars 2002, mördades 102 civila israeler i 16 olika terrorbombningar.

De flesta som stolt tog på sej ansvaret var från Jenin.

IDF insåg att det var nödvändigt att vända den trenden och eftersom de av erfarenhet visste att vackra ord inte skulle ha någon effekt så beslöt de att gå in i Jenin och hämta ut de skyldiga.

Jag känner en kille som var med och han berättade att i stort sett hela staden var minerad så de var bl.a. tvungna att skjuta på både soptunnor och papperskorgar för att undvika att själva bombas sönder och samman.

Resultat: 52 döda palestinier (varav 46 var vuxna män) samt 23 döda israeler.
Man kan på goda grunder antaga att dessa 46 vuxna palestinier var stridande män eftersom, trots att det var vår i luften, det inte var direkt läge för varken promenader eller picnic.

Naturligtvis är 52 plus 23 alldeles för många unga människoliv som fick ett brutalt slut men Erekat satsade ordentligt, han satsade på 500 (eller 523 som han själv säger på videon här) och de uppgifterna förvränger naturligtvis bilden ganska rejält.

Detta om Erekats bidrag till historien som gjort honom berömd i vissa kretsar medan andra äntligen fått upp ögonen för hans rätta ansikte.

Ansiktet av en kameleont som genom ena mungipan ljuger och förbannar samtidigt som han genom den andra småflörtar med tjejerna på CNN och BBC för att vara säker på att bli inbjuden igen.

Du kan läsa en genomgång av vad som verkligen hände i Jenin här men framför allt – ta allt vad Erekat säger med en ordentlig nypa salt för Erekat kommer du aldrig att slippa – han är en överlevare av Guds nåde.

Hans 'fingertip feeling' sviker honom sällan och han vet exakt hur långt han kan gå innan sörjan han slänger ur sej kommer att kleta ner honom själv.

Jag skulle inte vilja säga att han är en Guds gåva till mänskligheten men säkert en gåva till den palestinska generallögnen.

Läs även andra bloggares åsikter om Saeb Erekat, Israel, The Palestinian Authority, intifada, Jenin-massakern, IDF, ...

Jag önskar

Det är egentligen ganska fånigt att skriva om något som alla andra redan skrivit om.
Just därför tänker jag göra precis det!
Obama har ju nyss sagt att det ska bli fred och då blir det väl så...
Han är ju president i USA!!!
Innan jag fortsätter vill jag komma med en programförklaring – jag önskar verkligen att det ska bli fred, en riktigt lång, trivsam och gosig fred.
En fred där solen alltid skiner och himlen är blå och där alla är så snälla, så snälla mot varandra.

När detta är sagt så tänker jag börja gnälla för chansen att alla ska börja vara snälla mot varandra är tyvärr försumbar.
Varför?
Jo därför att du kan föra din häst till vattenhon men du kan inte befalla honom att dricka.
Varför kom Abbas till förhandlingsbordet – om han nu kommer?
Jag gissar att han plötsligt upptäckte att han redan avverkat nedersta ursäkten på sin lista och helt inte kunde komma på fler.
Kanske hade han också nått den högsta grenen i sitt vänte-träd och enda vägen framåt ledde nedåt.
(Nedersta ursäkten och högsta grenen - varför i hela friden sågar ingen ned alla högväxande träd i Abbas närhet?)
Jag tror att var och en inser att få Abbas till förhandlingsbordet var den enkla biten och att nu återstår en balansgång som världen sällan skådat.
Vet ni varför det kommer att bli knepigt - så in i vassen knepigt?
Jo för att Abbas och hans hovstat egentligen inte är intresserade av någon fred med Israel.
Obamas speciella sändebud i regionen, George Mitchell, påstår att det kommer att bli fred just för att alla är överens om att en övergripande fred är vad alla önskar.
OK, fred är ju något de flesta av oss inte säger nej till men nu är det så att för de flesta av Mellanösterns aktörer finns det något som ligger dem ännu varmare om hjärtat och det är elimineringen av Israel.
Om freden kan fungera som en språngbräda till deras enda stora hjärtefråga så – be my guest - men aldrig till priset av några gester eller, hu så hemskt, en eftergifter.
Då är det billigare med en liten intifada eller nå’t...
Vi har varit med förr och vet i stort hur valserna går.
Varför är det så få som försöker lära för framtiden genom att studera historien.
Palestiniernas historia.
Kan det möjligen ha samma orsak som varför man inte vill veta hur det går till att producera korv.
Det är helt enkelt lite för obehagligt.
Man vill ju kunna fortsätta att snirkla både senap och ketchup på korven och glufsa i sej med god aptit.
Palestiniernas historia är obehaglig, inte minst moraliskt sett, så vi kniper ihop ögon och öron en stund och kastar oss sedan över ett mera acceptabelt byte, den lilla pluttestaten Israel vid Medelhavets östra strand.
Det går alltid hem i stugorna.
Åter till Obamas/Clintons fredsförhandlingar.
Tänk om vi blir överraskade, tänk om parterna gör framsteg.
Underbart.
Det är bara det att förutsättningarna saknas men som jag sa någonstans i början – jag önskar verkligen att det ska bli fred.
Om inte annat så för omväxlingens skull.

Läs även andra bloggares åsikter om Barack Obama, fred, Mahmoud Abbas, förhandlingar, Hillary Clinton, George Mitchell, intifada, palestinier, Israel, ...

De förlorade nitton åren

Historien börjar 1967 – det vet ju alla.
Historien om Mellanöstern.

Vad som hände före 1967 är så till den grad ointressant att det bara inte finns.
Gud skapade Mellanöstern 1967.
Det vet ju alla.

Nu ska jag berätta något som sällan berättas.
Mellan 1948-1967 var Västbanken och Gaza ockuperat.
Inte av Israel - utan av Jordanien och Egypten.
Jordanien ockuperade Västbanken och Egypten ockuperade Gaza.

Ni som var med på den tiden, har ni några minnen av att palestinaaraberna på Västbanken sprängde jordanska bussar i luften och att andra palestinaaraber i Gaza sköt så många egyptier de kunde för att befria sej från ockupationens tunga ok?
Hur många intifador hann palestinaaraberna med mot Jordanien och Egypten under åren 1948-1967?
Inte speciellt många...

Palestinaaraberna under jordansk och egyptisk ockupation visste att deras gemensamma fiende var Israel och ockupationen var en bisak.
När Israel 1967 blev tvunget att gå ut och försvara sej mot ett grymt och olagligt anfallskrig blev både Jordanien och Egypten tvugna att dra sej ur.
Israel satt där plötsligt med en massa land, land med invånare men ingen ledning.
Israel fick träda in.

Det sorgliga i denna historia är att hade palestinaaraberna gjort vad Israel gjorde 1948 – accepterat FN´s delningsplan – hade de redan haft allt de kämpar för idag.
De hade kunnat haft ett eget land under 61 år och under den tiden aldrig varit nära en ockupation.

De förlorade nitton åren då?
Om det nu är så att bästa sättet att slänga av sej en ockupation är att starta intifador och mörda så många människor det bara är möjligt, ja då förlorade palestinaaraberna alla dessa gyllene möjligheter under ockupationsåren 1948 till 1967.
Tänk så många bombbälten som inte fick explodera och tänk så många fullpackade bussar de missade att bränna ut.
Tänk vilken lycka det skulle ha varit för dem att bli självständiga och låta allt vad jordanier och egyptier heter lägga benen på ryggen och dra hemöver.
I stället jagade palestinaaraberna judar under den tiden som om inte ockupationen existerade, som om ockupationen inte var det allt överskuggande problemet.

För det var det väl...???
Är det väl??
Eller?

Är det möjligen så att araber gärna kan ockupera varandra lite hipp som happ men så snart israelerna kommer in i bilden så...
Nog tycker jag att jag ser palestinaarabernas mask flyga all sin kos i kvällsbrisen.
Deras ursäkt att det är ockupationen som gjort dem lite våldsamma(!) förlorar den lilla trovärdighet detta påstående eventuellt en gång hade och de står där nakna.

Det är inte ockupationen som är problemet utan problemet är att Israel finns där det finns – men det anser de sej inte kunna säga rakt av.
Kanske skulle pengaflödet tryta då, ve och fasa, och vem vet, kanske skulle den store Obama överväga att höja röstläget och offentligt börja peka på deras uppenbara falskspel?
Kanske rent av börja kräva något också av dem.
”Nej, sådana otrevligheter kan vi ju inte riskera så vi drar väl ett varv till om ockupationen!”

Den kända frasen Abba Eban en gång yttrade känns lika aktuell idag.
"Palestinians never miss an opportunity to miss an opportunity."

Delar av det här blogginlägget bygger på tankar av Tilman Tarach framförda i artikeln ”Why a two-state solution?”

BLOGGPÄRLOR
MXp: Abba Eban: Mike Wallace-intervju från 1958 ännu aktuell
Israel i Sverige: USA bygger armé åt Abbas, Frankrike vill bygga en till.
FiM: Bluffen Free Gaza – hur lättlurade journalister utnyttjas

Mellanöstern, Västbanken, Gaza, Israel, Jordanien, Egypten, ockupation, intifada, anfallskrig, delningsplanen, bombbälten, exploderande bussar, Barak Obama, Abba Eban, Tilman Tarach, ...

Men ingen reagerar

'Men ingen reagerar' - så löd en ganska färsk bloggkommentar från ett tidigare inlägg.
Är det likaväl någon som reagerar så blir det kortslutning.

Just nu ser vi skriften på väggen, förebuden och förberedelserna.
Scener sätts och opinioner förbereds.
Men ingen reagerar.

Folkvalda väljer sina favoriter medan andra får klara sej bäst de kan.
Folkvalda fegar när det gäller och faller galant i den ökända röstfiskarfällan.
Folkvalda satsar sin själ på 'de nya svenskarna' trots att många av dem inte alls har någon lust att bli någon 'Svensson'.

Men ingen reagerar.

En enda bebis som dog i Gaza är en tragedi.
Om flera bebisar dog är tragedin ännu större.
Under kriget i Gaza dog bebisar men dödandet var en välregisserad föreställning av Hamas scenarbetare som gjort ett grundligt jobb de 7-8 år de haft på sej.
Hade de velat skydda sina bebisar hade de inte inbjudit israelerna genom sin oförtröttliga raket-och bombterror.

Tro inte Hamas är dumma – de känner till allt det här, men de bryr sej inte.
De har dessutom förmågan att uppskatta den välbehövliga PR de får med varje dödad bebis.
Reepalu är en av dem som fastnat på den kroken.

Ingen som inte har tvivelaktigt uppsåt påstår att Israel jagade upp ett antal bebisar i Gaza och därefter dödade dem – förmodligen på löpande band...
Påstår man något sådant är man naturligtvis inte trovärdig när det gäller andra saker heller vilket är särskilt allvarligt när det gäller politiker.
Jag antar Reepalu är införstådd med att bli fälld för överlagt mord om han på väg hem från jobbet kör på en bebis som avlider på grund av sina skador.

För Ilmar Reepalu börjar läget bli prekärt.
Han citerar folk som bevisligen är snett ute (gångbar taktik) och anklagar människor som har vågat ta in hela bilden.
Han kallar Mats Skogkär för 'förnekare, bortförklarare och förminskare', vilket naturligtvis inte är sant.
Jag tar mej friheten att i stället överföra dessa epitet på Reepalu själv när det gäller de palestinska terroraktiviteterna som pågått i decennier - inte under tre veckor.
Förnekare, bortförklarare och förminskare.
De har lyckats mörda – därtill med berått mod – en och annan bebis under den tiden men några protestaktioner med Reepalu i spetsen har aldrig varit aktuella.

Inte heller då USA under senaste decenniet dödat över 100.000 civila i Irak och i Afganistan.
Inte heller då Ryssland dödat tusentals rebeller i Tjetjenien.
Inte heller då Libanon dödat hundratals al-Qaida soldater.
Inte heller då palestinier avlivade palestinier vid det snuskiga maktövertagande av Hamas i Gaza sommaren 2007.
Inte ens massakrerna i Afrika har förmått Reepalu att organisera en liten protestmarsch eller stoppa några sportevenemang.

Som sagt – ingen reagerar - och absolut inte Reepalu.
Han bryr sej inte, utom då han kan spotta på Israel.
Ytterst selektiva spottloskor, kan man säga.

Egentligen borde man förbigå Reepalu med kompakt tystnad eftersom hans okunskap och likgiltighet är bottenlös.
Den sista grodan i hans 'försvarstal' blev spiken i kistan.
Han talar där om "gränser som gällde före 1967"...
Vad då – gräns???
Gräns mellan vad då???
Är Reepalu ute efter att dra in Jordanien i konflikten?
Hade det funnits en gräns hade ju inte palestinierna haft någon orsak att starta alla dessa krig och intifador.
Fast man kan nog inte vara alltför säker...

Att ingen reagerar kan man dock vara ganska säker på.

Malmös Kristallnatt har ännu inte infunnit sej men det är bara en tidsfråga och när vi hör ljudet av krossat glas så reagerar vi förmodligen inte.
Ingen reagerar.

folkvalda, Gaza, Hamas, Ilmar Reepalu, Israel, politiker, Mats Skogkär, intifada, Kristallnatten, ...
SvD, 2, 3, 4, 5, 6, DN, Syd, 2, Ab, 2, 3, Dag, 2, 3, 4, 5, A, N, Smp, 2, B, 2, Kri, Hd, Tra,