Den iranska basaren

Är det bara jag som är klok i den här världen?

Detta är inte ens är en retorisk fråga men ni kan ändå ta den som en kuliss för det här blogginlägget.

Jag hävdar att ytterst få människor förstår vad som händer i Iran, varför det händer och varför resultaten av alla ansträngningar som gjort för att få en förändring till stånd varit som att spotta i motvind.
För att förstå detta krävs inte ens grundskolekompetens utan bara en förmåga att lyssna till vad iranierna själva säger och att därefter lägga ihop två och två.

Varför har alla dessa välmenade förhandlingsförsök endast producerat sneda leenden i Iran?
Varför har absolut ingenting kunnat redovisas efter alla dessa enorma goodwill gester?
Europeiska förhandlare har ju nästan slagit knut på sej själva i sina ansträngning att blidka, muta, övertala och faktiskt ibland – skrämma Iran.
Ingenting.

Västerlänningar berömmer sej av att vara rationellt tänkande varelser som kan väga fördelar mot nackdelar på ett relevant sätt.
Samma västerlänningar utgår från att icke västerlänningar tänker på ungefär samma sätt.
Irans ledare tänker definitivt inte på samma sätt.
De är lika rationella och kan väga fördelar mot nackdelar på ett lika relevant sätt som västerlänningarna men – inte på samma sätt.

Att förhandla har vissa likheter med att pruta.
Att försöka sej på att pruta på NK i Stockholm är naturligtvis dömt att misslyckas men när människor ur NK’s kundkrets tar en weekendtripp till Marocco drar de sej inte för att pruta.
Många känner sej lite kluvna inför prutfenomenet – man har inget emot att tjäna en slant men tycker samtidigt det känns lite genant.

Att pruta på NK i Stockholm är inte rationellt men att pruta i basarerna i Marocco och Teheran är rationellt.
Man måste alltså tränga ner till ”the bottom line” och ta seden dit man kommer.
Vad som är menat som ett generöst erbjudande i västerländska ögon ter sej kanske för iranierna som att alldeles gratis, utan egen ansträngning, ha fått ytterligare i en tidsfrist i sin orubbliga förhalningstaktik.

Man får ju gu'bevars betänketid och löften om nya samtal - och tiden går...
Att ändra denna förhalningstaktik finns inte i deras världsbild – hur många förhandlare inser detta?

Lägg därtill den allra viktigaste faktorn vad gäller västerlandets misslyckanden i Iran – den fanatisk-religiösa faktorn.
I Sverige har religionen bortrationaliserats till något man kan både ha och mista.
Den har förvisats till ett ceremoniel och på senare tid även förirrat sej in i en snårig politisk propagadjungel.

I Iran är religionen lika viktig som luften man andas och kan lika lite förbises.
De iranska ledarna anser sej vara ledda av högre makter och i sådana sammanhang drar EU och andra kolosser definitivt det kortaste strået.
Inte ens Solana har något att sätta emot den gömde imamen Mahdi.
"We see his hand directing all the affairs of the country," sa Ahmadinejad i Mashad i april 2008.

När Solana och andra planterar imamen Mahdi bland morötterna de levererar till Iran kanske slutresultatet inte blir lika odelat förnedrande.

Att förvänta sej att iranierna ska ge upp sin chans att bli Mellanösterns, muslimernas, arabvärldens - ja hela världens stormakt i utbyte mot ett bländande leende av Obama är naivt, på gränsen till förbjudet.

Iran, Solana, EU, förhalningstaktik, imamen Mahdi, Obama, goodwill gester, pruta, ...