Obamas hand

http://freelargephotos.com/  

Någon skrev att Israel har farligare fiender än Obama men jag undrar...???

Tänkte skribenten möjligen på Hamas, kanske på Hizballah eller rent av på Iran?

Hur som helst så tror jag han hade fel – Israels störste fiende är Obama.

Det är naturligtvis ganska ruskigt att säga så men eftersom hans signum är att leda "from behind" så har vi lärt oss att se hans hand slingra sej fram ur skuggorna lite överallt.

Mellanöstern mådde inte bra innan Obamas inträde på scenen men denna del av världen är idag på väg till akuten i rasande fart.

Obamas hand ströp Egypten genom att sparka undan käppen Mubarak stödde sej på, syrierna förlorade sin livsluft när Obama fick kalla fötter och nu när Iran börjat le mot omvärlden är Obama den förste att le tillbaka.

Var någonstans i Mellanöstern är läget stabilare nu än innan Obama-administrationen började sin ideologiska nedmontering som inleddes med hans famösa tal i Kairo strax efter att han svurit presidenteden.

När det gäller Israel så är ord billiga.

Obama vidhåller att USA är Israels bäste vän och att de fortsätter att vara måna om landets säkerhet.

Vad han inte säger är hur det landet bör se ut.

Kanske menar Obama att det  består av Tel Aviv med förstäder?

Av någon oförklarlig anledning så verkar Israel ligga bättre till ju mindre det blir medan ett Palestina blir allt mer intagande ju större det blir.

Varifrån härstammar det axiomet?

Obama har ju predikat att israelerna borde dra sej tillbaka i stort sett till sandstranden vid Medelhavet så visst anar vi hans hand även där.

USA är ju kända världen över som ett land som inte förhandlar med kidnappare eller terrorister.

Alla vet det, även kidnapparna och terroristerna men också de som arbetar för USAs intressen runt om i världen.

"Kommer du i knipa så ring inte oss".

Som vanligt gäller andra regler när det gäller Israel.

Först tvingade USA Israel betala blodspengar till Abbas i form av frigivandet av ett stort antal dömda mördare för att överhuvudtaget få honom till förhandlingsbordet.

Obamas hand var snudd på synlig för blotta ögat.

Sådana billiga och förnedrande knep skulle USA aldrig förfalla åt men att kräva det av andra går alldeles utmärkt.

Nu fortsätter det s.k. förhandlandet dessutom under hot.

Det skulle USA aldrig acceptera men att förvänta sej att Israel ska böja sej för sådant snusk går bra.

Palestinierna hotar dagligen med att om inte Kerry ser till att de får vad de vill så kommer de att dra vapen.

Knivarna slipas redan i källare och bakom husknutar men förhandlandet fortgår som om ingenting hade hänt.

När det börjar brinna i knutarna då är det som vanligt läge för hot.

Obamas hand regisserar sina tennsoldater lite snett bakifrån med en precision som endast idogt 'arbete' kan åstadkomma.

Dessutom hotar Kerry Israel.

Ett par gånger har han officiellt hotat och försökt skrämma israelerna med obönhörliga bojkotter och intifador om de inte accepterar hans förslag.

Han leker spågubbe och drar glatt fram allt ont han kan komma på för att på det sättet agera som Obamas förlängda hand.

Vad har han hotat palestinierna med?

Jag fortsätter att leta.

Jag tror inte att om Israel fortfarande lever och andas efter ett fredsfördrag detta rakt av skulle accepteras av menigheten.

Det måste då handla om en total kapitulation från Israels sida annars kommer de med 100% säkerhet att hålla grytan kokande.

Har ni funderat över det så ofta förekommande uttrycket "en rättvis fred"?

Vad menar folk egentligen med en rättvis fred?
Naturligtvis menar man en rättvis fred för palestinierna vilket enligt bojkottarnas synsätt är liktydigt med total israelisk kapitulation.

Händerna bakbundna och ansiktet i dyngan medan Obamas hand skvätter bort lite skit från näsan.

Rättvisa är ju ett allmänt accepterat och 'fint' ord som ingen, inte ens de gruvliga israelerna, borde ha något att invända mot.

I det här fallet är det dock kraftigt förledande eftersom man inte klart och tydligt säger att vad de eftersträvar är en rättvis fred enbart för palestinierna.

Israelerna kan dra något gammalt över sej.

Jag vet inte om Obama använt sej av just det ordet men han har ju också andra möjligheter -

som att leda bakifrån med en hand som slingrar sej fram ur skuggorna utan att väja för någonting.

Läs även andra bloggares åsikter om Israel, Obama, Mellanöstern, Abbas, palestinierna, Kerry, ...

Dissonanser

Mördandet är igång igen

... och husbyggandet.

Det är billigt att mörda israeler numera för de vet att snart nog kommer det att pratas fred och då går mördarna fria.

Först mördades Tomer Hazan och sedan Gabriel Koby, unga killar som väl knappast ägnat döden en tanke – i varje fall inte deras egen död.

Häromdagen blev en 9-årig flicka svårt skjuten i bröstet och vårdas nu på sjukhus.

Ungefär så här ser vardagen ut samtidigt som palestinierna pratar fred.

Dissonanserna är skärande.

Sade jag att dessa unga människor mördats och sårats av palestinier?

Om jag glömde det så var det förmodligen för att jag var säker på att ni förstod utan speciellt förtydligande.

Vad jag inte är säker på är om ni överhuvudtaget hört talas om dessa grymma händelser i Sverige?

Jag tror inte det för de anses inte vara intressanta för den belevade svenska menigheten och dessutom något störande.

Någon skulle ju kunna ju få sin världsbild på rätt köl och det vill naturligtvis inte svensk media medverka till.

Ashton var också knäpptyst (rätta mej om jag har fel).

Låt oss nu jämföra med hur mediaintresset skulle sett ut om israelerna bygger ett hus på en plats där EU inte anser att israelerna ska bygga några hus... så skulle du få se hur pluggen dras ut.

Ashton skulle hoppa upp från sin stol och aggressivt attackera sitt tangentbord.

"Jag fördömer i starkast möjliga ordalag att israelerna bygger hus... hindrar fredsprocessen... extremt oroad... olagligt...?

Vi har hört det så många gånger nu så vi kan flosklerna utantill.

Jag har aldrig förstått hur hon har mage att lägga sej i en annan stats inre angelägenheter på det övermaga sätt hon gör.

Vad får henne att tro att hon har någon sorts beslutsrätt över vad självständiga demokratiska stater anser ligger i deras nationella intresse. 
Nämn en stat som glatt skulle tolerera denna hennes blötlagda näsa.

Är hon Gud?

Om hon nu anser sej vara Gud, eller möjligen Allah, så tycker jag hon skulle ha ett allvarligt samtal med Assad i Syrien.

Det värsta är att jag vet att det finns en svensk person med relativt stort inflytande som stöder henne – Carl Bildt.

Var gång hon öppnar munnen tänker han förmodligen att han inte kunde sagt det bättre själv och det säger ganska mycket.

I Mellanöstern handlar mycket om liv eller död.

Det mesta hänger i sköra trådar som brister med jämna mellanrum.

Att bygga hus, handlar det om liv eller död?

Naturligtvis inte.

Att mörda den ena unga israeliska människan efter den andra, handlar det om liv eller död?

Naturligtvis.

Vad sysslar EU och Ashton då med?

Jo med att via hot, påtryckningar och ekonomisk strypning ändra ett demokratiskt FN-lands politik i den riktning som kliar dem i öronen.

Möjligen agerar de på uppdrag av grupperingar de aldrig skulle avslöja namnen på?

I vilket fall som helst så är det något som stinker.

Irak är på väg att bli ett nytt Syrien och Egyptens eldar blossar upp med jämna mellanrum och vad gör EU – de blir högröda i ansiktet av indignation när israelerna gör något så konstruktivt som att bygga hus.


Läs även andra bloggares åsikter om Tomer Hazan, Gabriel Koby, Ashton, israeler, palestinier, Bildt, Mellanöstern, EU, ...

I väntrummet

... eller teorier och sorkhögar

Väntrum är ofta trista historier.

Plaststolar och sönderlästa heminredningstidningar som ingen egentligen läst – bara bläddrat i.

En tavla med byns kyrka och ett par högst ointressanta krukväxter.

Rent och välpolerat men utan själ.

Det jobbigaste med väntrum än naturligtvis det man kommit dit för att vänta på.

Tandläkarborren, läkarens besked eller ett avslag på en ansökan.

Man bläddrar synbarligen intresserad bland elektriska installationer och ytbehandlingsmaterial för att inte visa sina med-väntare att man på något vis är orolig.

Man tittade liksom bara in...

I Israel är det helg nu och inga krig så långt ögat når.

Nåja, bara några stenkast längre bort rasar diverse krig som man helst inte vill tänka på medan vi själva sitter i väntrummet och oroar oss för vad som eventuellt komma skall.

Fattar ni?

Ungdomar som gör lumpen undrar om de om några dagar kommer att skumpa runt inne i en stridsvagn.

Mammor och pappor som tacksamt skulle se sina ungdomar drabbas av snuva, nackspärr eller annat för att med åtminstone halvgott samvete kunna hållas kvar hemma.

Inte ens officerarna i armén undgår detta väntrum.

De kan visserligen grilla sin kyckling men de äter den i omedelbar närhet av en öppen telefon.

Jag läser artiklar och lyssnar på diskussioner där det ältas om det väntade anfallet är värt sitt pris men blir inte klokare för det.

De verkar prata om en massa olika saker.

Att ge Assad en läxa, att ta ifrån honom möjligheten att i fortsättningen använda sej av giftgas och långdistansraketer.

Att stärka rebellerna inklusive Al Qaida – att inte stärka Al Qaida – att blunda för Al Qaida...

Att visa Iran att USA står vid sina ord, att låta Hezballah förstå att om deras raketer börjar falla över Galiléen deras saga är all men framför allt ge Assad en tydlig vink om att hans tid vid makten bestäms av hans eget fortsatta handlande.

Att Israel tillsammans med Hizballah med både tyst och högre röst håller tummarna för Assad visar väl om något hur galet det mesta gått.

Värre än den berömda rödgröna röra Carl Bildt en gång gav vingar.

Ett litet anfall ger mindre negativ press men mindre positiv effekt.

Ett större anfall riskerar en samlad negativ press men kanske ett säkrare Mellanöstern – eller motsatsen.

Det är ungefär detta Kongressen ska diskutera och sedan besluta om utifall de nu har någon uppfattning alls vad omröstningen gäller.

 Ingen lösning är perfekt och ett amerikanskt anfall på Syrien kommer att vara långt ifrån perfekt.

Möjligen något bättre, eller sämre, än inget anfall alls.

Man tager sig för pannan... och jag tror faktiskt jag föredrar att sitta kvar i det trista väntrummet ett tag till, det finns fortfarande ett par heminredningstidningar jag inte hunnit bläddrat i.  

Just nu känns det som om varje framtida äventyr kommer att förvärra situationen, åtminstone göra den osäkrare och med detta för ögonen är jag inte beredd att rösta på Obama – om jag nu hade fått göra det.

Skulle jag gå efter magkänslan så skulle hela Mellanösterna läggas in i frysen tills alla otrevliga småkryp vittrat sönder.

Sedan skulle rejält folk kunna bygga upp denna osaliga del av världen enligt sundare principer och i bästa fall göra den normalt trivsam och anständig.

Vägen dit verkar idag mest bestå av teorier och sorkhögar.

Inga autostrador här inte.

Läs även andra bloggares åsikter om Israel, Assad, Syrien, Al Qaida, Hizballah, Iran, USA, Mellanöstern, Obama, ...

Putins väg och min

Jag pratade i morse med en arabisk god vän och och han berättade om diverse framtidsplaner han hade – om det nu inte blir krig...

Detta är realiteten i vår del av världen.

Vi måste alltid ha med i alla beräkningar att plötsligt kan kriget ramla över oss och kullkasta alla planer.

Det är långt ifrån en utopi, det har hänt alltför många gånger tidigare för att anses overkligt.

Min arabiske vän pratade också om Putin.

Han förklarade för mej i synnerligen målande ordalag vad som står på spel för Ryssland just nu.

Det var kanske inte helt nya tankegångar men han berättade om sin oro på ett så levande och logiskt sätt att även mina tankar fick nytt liv.

Det är inte bara "stam" (som de säger på hebreiska och som betyder ingenting särskilt, utan särskild orsak och liknande) att ryssarna går emot de flesta andra i Säkerhetsrådet när det gäller Syrien.

(Varför Kina gör dem sällskap har jag aldrig riktigt förstått.)

Det är nu i dessa dagar som Rysslands fortsatta inflytande i Mellanöstern ligger i vågskålen.

Faller Assad så försvinner nog Rysslands enda flottbas i Medelhavet där de ankrat upp bl.a. kärnvapenbestyckade krigsfartyg.

Assad är dessutom Putins sjunde största kund när det gäller vapeninköp.

Rysslands engagemang i och för Syrien är en gammal historia men genom business, ömsesidigt beroende och möjliga politiska öppningar har situationen polariserats.

Man har överskridit gränsen för möjliga omvärderingar och Ryssland och Syrien verkar vara bundna tillsammans i samma vissnande blomkvast.

Vem är Putin egentligen?

Jag börjar tro att han lider av mindervärdeskomplex?

Dessutom har han vissa problem med sin personliga image efter sitt andra 'trontillträde'.

Låt dock aldrig någon förleda dej till att underskatta den mannen.

Han använder sej inte av varken korta eller populistiska verktyg utan den agenda han en gång satt jobbar han stenhårt för att förverkliga även om han får se bakslag allt emellanåt.

Jag tror inte att Putin i första hand skramlar med vapnen för flottbasens eller för biljonkontraktens skull utan mera för Rysslands inflytande i Mellanöstern som helhet.

Obama har ju lämnat massor av dörrar öppna som det nu bara är för Putin att kliva in genom.
Vilket drömläge!

I en situation då man ser möjligheten av ett krig närma sej så blir man ganska schitzofren.

Situationen i Syrien kan ju bara inte fortsätta som hitintills, något måste göras.

Å andra sidan vill jag inte att kriget ska komma hit till oss, till vår dal och till våra hem.

Som jag sagt tidigare, självbevarelsedriften är otroligt stark.

Det är nästan svårt att fatta att det som händer är på riktigt och inte är hämtat från någon fantasy-bok eller TV-serie.

Å andra sidan har helvetet för syrierna redan pågått i flera år.

Jag har inte hamstrat någonting.

Inte många andra heller, ingen pratar om det i alla fall.

Det är väl så med denna ovisshet att man hoppas att ingenting ska hända men om det händer så kommer det att bli så ruskigt att det ändå kvittar om man förberett sej eller inte.
De flesta är nog fatalister just nu.

Det jobbigaste för oss kontroll freakar är nog själva väntan och att man kan göra absolut ingenting för att förändra och förbättra situationen.
Det var nästan skönt när vattenvärmaren på taket började läcka för en stund sedan och jag fick jaga upp några killar för att täta den.
Nu har det slutat regna vatten från taket och altanen är på väg att torka upp till katternas stora belåtenhet.

Putin vill ha makt.

Om inte annat så för att kompensera sin ringa längd i jämförelse med Obama.

Makt varhelst han kan komma över den.

De medeltidsmässiga arabstaterna kan duga för stunden men Europa ligger lockande nära.

Vad är ett stor-Israel mot ett stor-Ryssland?!

Åter igen – undervärdera aldrig Putin.

Han sysslar inte med känslor och mjukisfrågor utan följer slaviskt sin alldeles egna väg.

Någon som kan se framför sej Putin hålla ett brandtal och plädera för säkrare bilbarnstolar?

Egentligen är han nog en ganska rädd liten kille.

Varför skulle han annars göra dessa ständiga inskränkningar i pressfriheten?

Varför ser han nogsamt till att bli filmad när han håller på med kampsporter eller kelar med vilda djur?

Nej Putin är inte sympatisk utan oroväckande farlig så jag hoppas Obama har fått sin 'briefing' om vem han har att tampas med.

För en stund sedan plockade jag fram gasmasken från översta hyllan längst in och placerade den fullt synlig på en mera lättillgänglig plats.

Tidigare gömde jag dem bakom högar av tröjor för att slippa bli påmind om vår situation i världen men nu går det inte att blunda längre.

Sådant här har man ingen beredskap för efter att ha levt större delen av sitt liv i trygghets-Sverige, folkhems-Sverige.

Jag undrar om instruktionerna inne i lådan finns också på engelska?

Kan inte kolla för vi får inte öppna dem utan speciell order.

Hittade siten för Home Front Command (pikud haoref) och där ser jag att det mesta står beskrivet.

Bra.

Ska printa ut det i morgon såvida inte sirenerna börjar böla redan i natt.

Godnatt.

Läs även andra bloggares åsikter om Putin, Ryssland, Säkerhetsrådet, Mellanöstern, Assad, Obama, Syrien, ...

Goliath mot Goliath i Syrien?

Nu börjar jag bli nervös...

Rubrikerna talar idag om att USA möjligen kommer att blanda sej i inbördeskriget i Syrien.

Någonstans vill jag tycka att det vore bra men nej, det gör jag inte – av ren självbevarelsedrift.

Ett klart egoistiskt förhållande till omvärlden men det känns definitivt roligare att jobba i trädgården om tecknen i skyn visar på ett fortsatt lugn och en fortsatt lummig grönska.

Om USA ingriper i Syrien så vill naturligtvis de syriska ledarna visa sitt missnöje och eftersom USA ligger så långt borta och de knappast kan skjuta Obama så blir det 'den lille satan' som får ta smällen.

Israel kommer med all säkerhet att få ett raketregn över sej av sällan skådat slag.

De gasattacker som använts i det syriska inbördeskriget är bara en försmak av vad israelerna kommer att få smaka då.

Förmodligen.

En annan aspekt på amerikansk inblandning är hur Ryssland och Putin kommer att reagera och möjligen också agera?

Har ni tänkt på det?

Jag tror inte att Putin kommer att nöja sej med att vara åskådare vid en sådan händelseutveckling och då blir det inte David mot  Goliat utan Goliat mot Goliat.

Vågar och vill USA gå i närkamp med den rysktalande Goliath?

Detta medan Assad avreagerar sej på Israel.

Nästa dag.

Nej USA har inte lagt planerna på hyllan men kanske inte direkt skärpt dem heller.

Folk säger nu alltmer bestämt att giftgas har använts i Syrien och egentligen kan det kanske kvitta vem som använde den.

Läget där är nu så desperat att den som kommer över denna vara använder den.

FNs utsände har idag besökt stället för attacken men kanske ännu viktigare är de prover som sändes ut från Syrien för analys redan första dagen.

Om det visar sej att man i resterna av en artilleripjäs finner giftgaspartiklar så pekar det mot Assads regelrätta armé men just nu är ingen utan skuld.

Vad ska då israelerna göra?

Vi lever liksom i en liten skyddad verkstad medan ruskiga saker pågår runt de flesta av våra gränser.

I kväll är det definitivt mer aktivitet i luftrummet än andra dagar.

Idag kom rubriken jag redan igår såg framför mej när jag började skriva på det här inlägget.

Syrian official: "Israel will come under fire if Syria attacked" top member of Assad's party warns, "we have strategic weapons aimed at Israel".

Jo käre 'top member', det vet vi.

Vi känner mycket väl till att era raketer är riktade mot oss och vi gillar det inte så att skrämma oss har ni i alla fall lyckats med.

Vi vet också att era bröder i anden, Hizballah, är väl rustade och jag erkänner gärna att jag inte gillar det heller.

Kärnfrågan är hur israelerna planerar att ta dem ur illusionen att de skulle kunna förstöra och förinta Israel.

Även om jag visste svaret skulle jag inte avslöja det här utan det får bli en liknande överraskning som då Israel vann ett krig på 6 dagar mot en kvantitativt övermäktig fiende.

Dagens fiender till den judiska staten är väl rustade rent materiellt men skillnaden ligger i motivationen.

Om Syrien, Iran och Hizballah förlorar så kryper de bara tillbaka till sina hålor och slickar sina sår men om Israel förlorar så finns det inte mer.

En motivation så god som någon.

Som avslutning lite svart ironi.

Att det skulle behövas en giftattack för att USA skulle få sina prioriteringar rätt.

Palestinierna är inte världens medelpunkt, inte ens Mellanösterns, även om de varit ute och röjt idag så att soldater var tvungna att bistå andra soldater för att rädda livhanken.

Dålig stil men ger de sej in i leken får de leken tåla.

Ingen tvingade dem ut att kasta ner stenblock och järnrör från hustaken på israelerna.

USA inser kanske nu att palestinierna är ett fejkat problem medan Syrien är ett grymmare och ett allt mer växande problem.

Läs även andra bloggares åsikter om USA, Syrien, Obama, Ryssland, Putin, Goliath, Assad, giftgas, Israel, FN, Hizballah, Mellanöstern, ...

Ett flaggskepp i gungning

             

"De e möcke nu" som en av Galenskaparna (tror jag) en gång sade.

Syrien (som ingen längre pratar om), Egypten (som gräver sej allt djupare ned i sitt hål), Iran (som stryps av sanktioner men ändå fortsätter att växa - i sina egna ögon) och så ska ju israelerna och palestinierna "förhandla" nu igen.

Ordet "förhandla" står inom citationstecken eftersom erfarenheten visar att det inte kommer att bli några förhandlingar utan i stället ett köpslående med strategi och taktik som främsta vapen och där prestige sätter stopp för förnuftet.

Egentligen har allt i denna soppa samma ingredienser och Obama gillar att röra om i den lite nu och då, allt eftersom vindarna blåser.

Detta tog den alltid lika träffsäkre Barry Rubin fasta på i en rapport som nu är ett par veckor gammal men trots det rykande aktuell.

Rubin skriver om bl.a. Egypten och han frågar sej vad som egentligen är USAs politik gentemot det landet?

Som det ser ut idag så stöder USA en anti-amerikansk, anti-kristen, anti-semitisk, anti-kvinnor och anti-gay regim men sådana petitesser kommer naturligtvis inte att störa Obamas inre krets.

Rubin får genom några korta meningar till det ganska elegant.

Amerikaner och andra som fortfarande tror att om USA lyfter ett finger så bävar himlakropparna bör läsa och begrunda följande.

- Den iranska regeringen vill inte alls att USA ska hjälpa dem nå en överenskommelse vad gäller deras kärnvapenambitioner.

- Den palestinska regimen vill inte alls att USA hjälper dem fram till en tvåstatslösning.

- Den syriske diktatorn Assad vill inte alls att USA ska hjälpa till med en diplomatisk lösning om vem som ska styra Syrien.

- De syriska rebellerna vill inte alls att USA ska hjälpa dem fram till en demokratisk stat i Syrien.

- De egyptiska islamisterna vill inte alls ha någonting med USA att göra, bara ha deras pengar.

Varför är detta så svårt att förstå?

Ta t.ex. palestinierna som varje dag satsar stor tankemöda på att hitta nya ursäkter för att inte behöva förhandla med israelerna.

Detta har pågått under så lång tid att ingen borde kunnat undgå dessa piruetter, såvida man inte medvetet bortser från obekväm information.

Sista konstaterandena av Rubin är något mera sötsura.

"Riktigt olycklig blir du när du förstår att Irans regim är smartare än USAs regering.

Botten av olycka är dock när du förstår att både Irans, Det Muslimska Brödraskapets, al-Qaidas och Turkiets ledare är smartare än USAs."

Obama har det inte lätt och hans egotrippade självkänsla får sina törnar var gång Rubin riktar strålkastarljuset direkt i hans teleprompter.

Inte många av Obamas uttalanden klarar den ljusterapin men etablissemanget skyndar sej att dämpa belysningen för en soppa bestående av skumma ingredienser blir bäst om den får sjuda just i skumrasket.

Jag vet inte vad resultatet kommer att bli av dessa high profile-demonstrationer i Kairo?

Att bli av med Morsi gick snabbare än jag väntat mej vilket förmodligen visar på graden av frustration hos egyptierna.

Annat var det på Mubaraks tid.

Att bli av med honom tog hela 18 dagar trots att Obama spolade honom i ett tidigt skede.

Den karlen hade onekligen mer substans än den menlöse Morsi även om han inte direkt var en demokratins förespråkare... men det var ju å andra sidan inte Morsi heller.

Demokrati är svårt för vad som menas med demokrati i Mellanöstern förstås sällan som demokrati i väst och den demokrati som väst tillämpar förstår man sej inte alls på i Mellanöstern.

På Mubaraks tid, när marken gungade under hans fötter, var det Obama som fällde de avgörande orden som tvingade den åldersdigre och ganska krasslige diktatorn att gå.

Så han gick.

Nu när Morsi suttit på tronen ett år och gemene man var grundligt trötta på både honom och hans muslimska bröder så fanns det ingen Obama som bad honom gå.

Varför?

Jo, därför att Obama varken är trött på Morsi eller på de muslimska bröderna.

I stället fick Egyptens gedignaste maktfaktor, armén, göra jobbet.

Bra eller dåligt för Egypten får framtiden utvisa – det landet har inte bråttom, pyramiderna byggdes inte igår.

Obamas flaggskepp när det gäller arabiska vårkänslor är i gungning och var gång han rör om i soppan gungar det etter värre.

Tänk om folk, både stora och små, kunde låta bli att lägga sej i vad de ändå inte begriper.

Detta sagt med tanke både på Obama och Ashton.

Har någonting de rört vid någonsin blivit guld?

Jasså, inte det.

Då så.


Läs även andra bloggares åsikter om Syrien, Egypten, Iran, Israel, palestinierna, Barry Rubin, Obama, USA, Morsi, Mubarak, Mellanöstern, ...

Kerry, var är svaren?

Personer utanför Mellanöstern som inte är så bra på arabiska har mycket att tacka Palestinian Media Watch (PMW) för.

Åtminstone den delen av befolkningen som anser sej vara intresserade av hur saker och ting verkligen förhåller sej.

PMV informerar, förklarar och framför allt översätter.

De översätter från arabiska sådant som bara är avsett för arabiska ögon och öron vilket hjälper oss mindre språkkunniga till en bättre förståelse av vår omvärld.

Hade vi bara fått lyssna till de väl utvalda och lika väl avvägda uttalanden som görs på engelska så hade vi inte bara fått otillräcklig information utan också en felaktig sådan.

Det visar sej tyvärr att vad de säger på engelska är en synnerligen glassig variant av vad de delger sina systrar och bröder på arabiska.

Den här veckan då USAs utrikesminister John Kerry varit på besök har PMW publicerat flera intressanta bullentiner.

I bullentinen den 23maj visar författarna ett tiotal foton där Israel ersatts med ett Palestina.

Fantasin är det inget fel på men det blir onekligen lite patetiskt när de plockar fram de där gamla rostiga nycklarna i megaformat.

Inför Nakba-dagen den 15 maj uppmanades araberna att hissa palestinska flaggor runt hela Israel, i varje stad och by, för att visa att landet tillhör dem.

Inte i Västbanken och inte i Gaza utan i Israel.

Läste du det Kerry?

Läste du att om du ska lyckas i ditt medlaruppdrag så måste du först få israelerna att ge sej iväg från Israel och från Mellanöstern för innan detta sker kommer aldrig någon arab att gå med på ett fredsavtal.

För palestinierna är hela Israel palestinskt.

Bullentinen från den24 maj är om möjligt ännu tydligare.

I palestiniernas officiella TV-kanal visades en video där man stolt proklamerade att de aldrig kommer att kompromissa.

Utan att blanda bort korten så trodde jag inte ordet kompromiss fanns på arabiska eftersom de aldrig någonsin kompromissat om någonting.

När Abbas egen TV-kanal tjänstvilligt berättar att han aldrig kommer att kompromissa så finns det väl inte speciellt mycket för Kerry att göra i Ramalla.

Kan det möjligen vara så att han aldrig krävt av Abbas att han ska kompromissa, bara av Netanyahu?

I realismens fotspår är det nog så att Abbas inte kan kompromissa och samtidigt sitta kvar som president – om det nu är det han gör?

Detta leder oss tillbaka till Kerry igen vars huvuduppgift borde vara att klart och tydligt proklamera att eftersom Abbas inte är beredd att göra några som helst kompromisser så blir det heller ingen fred.

Utan kompromiss – ingenting.

Kerry skulle åka hem, ta en avkopplande semester med frugan och därefter ta sej en ordentlig funderare på on Abbas verkligen är en person han skulle vilja köpa en begagnad bil av???

Pålitlig, ärlig, förtroendeingivnde m.m?

Om inte så kanske det är dags att tänka till lite utanför fyrkanten.

Där ute finns det ett jättelager av fräscha idéer och infallsvinklar bara man vågar sej dit.

Läs även andra bloggares åsikter om Mellanöstern, PMW, John Kerry, Israel, Nakba dagen, Abbas, ... 

Inalienable - ett inalienabelt ord

Inalienable betyder en rätt eller rättighet som inte kan säljas, inte ges bort, inte överföras och som heller inte kan slängas i papperskorgen.

Den sista varianten är mitt tillägg efter att jag slagit upp ordet.

Detta ord förekommer alltid när det är något palestinierna är ute efter så jag blev nyfiken.

Palestinierna själva använder ordet tillsammans med de individer och stater som anser det vara deras moraliska plikt att hålla med.

Inalienable är ett starkt ord som inte används hur och när som helst och jag förutsatte att grunden för att använda det just när det gäller palestinierna och deras krav var välgrundad...

Sedan började jag fundera.

Vem eller vilka har bestämt att just det ordet ska användas när palestinierna lägger ytterligare saker och företeelser till sin kravlista?

Är det deras inalienabla (ursäkta försvenskningen) rätt att skapa en palestinsk stat med fullt utarbetade apartheidlagar?

Är det deras inalienabla rätt att kräva att en icke-gräns betraktas som en gräns?

Är det deras inalienabla rätt att hylla judemördare men förskjuta homosexuella?

Är det deras inalienabla rätt att få (inte bygga) en stat på land som aldrig varit deras och få en huvudstad som heller aldrig varit deras?

Har inte kurderna några inalienabla rättigheter?

Tibetanerna?

Ni får gärna göra listan längre för aspiranter saknas inte.

Det känns lite farligt att spekulera i dessa grumliga vatten men jag undrar varför folk och länder är så rädda för palestinierna?

De är i världssamfundets ögon oförmögna att göra någonting fel och känns det tveksamt någon gång så finns ju alltid Israel i närheten som trofast syndabock.

Fråga EU och Ashton.

Om man nu upplever att tiden är inne att skapa lite nya stater så borde man väl göra det med lite historia i ryggmärgen och inte bara gå dem till mötes som skriker högst.

Kurderna t.ex. har varit ett folk oerhört mycket längre än palestinierna som bara har några decennier på nacken.

Varför finns det inget UNRWA för kurderna och inga solidaritetsdagar med kurderna i FN?

Varför får palestinierna detta grymt stora finansiella understöd medan kurderna själva får släpa ihop till brödfödan så gott de kan – eller inte kan.

Varför är människor mer rädda för palestiniernas morranden än för kurdernas?

De anser ju dessutom att det är din och min förb...... skyldighet att underhålla dem.

Är det skyddspengar vi betalar ut till palestinierna?

Hur var det nu igen med palestiniernas påstådda rättigheter till både stat och huvudstad?

Jag tror inte folk är riktigt medvetna om vad de talar om när de hävdar dessa rättigheter för orkar de tänka ett steg upp finner de att det inte finns några som helst historiska grunder för dessa idéer.

Det är i stället den berömda droppen som urholkat stenen för vad som för inte så länge sedan lät som en absurd utopi är nu var mans egendom – att palestinierna har rätt till både stat och huvudstad på områden de för en stund sedan ansågs attraktiva att flytta till.

OK, vi utgår ett tag från att de verkligen äger dessa rättigheter och att de får både stat och huvudstad.

Sedan då?

Har någon tänkt på vad som förmodligen kommer att hända i efterförloppet?

Någon som överhuvudtaget bryr sej?

En sak som inte kommer att hända är att det blir två fria stater som lever i fred med varandra.

En sak som förmodligen kommer att hända är att Hamas tar över hela ruljansen och då kan ni ganska enkelt räkna ut vad fredsöverenskommelsen kommer att vara värd.

Hur som helst så kommer palestinierna att avsevärt flytta fram sina positioner och gnaga sej in bit för bit i det allt mer krympande Israel medan EU och Ashton ler i mjugg.

Flygplatsen blir livsfarlig och att åka från norr till söder kommer att vara som att tränga sej igenom ett nålsöga med bomber och granater vinande runt öronen. 

(Jag syftar på Israels smalaste del i höjd med Netanya där det finns berg lämpliga för avskjutningsramper på bekvämt avstånd).

Ingen kommer naturligtvis att säga ett knyst för palestinierna är nu herrar i eget hus och irriterar Israel alldeles utmärkt på egen hand - i större eller mindre skala, allt efter tycke och smak.

Vad jag menar är att inget kommer att bli som de flesta tror eftersom de ignorerar vad palestinierna säger på arabiska men också vad deras korta historia lär oss.

Någon tyckte att palestinierna skulle ha inalienabla rättigheter men glömde i hastigheten att med det följer inalienabla skyldigheter.

Skyldighet att i diverse sammanhang uppträda aningens mer civiliserat än de gör idag.

Att göra som strutsen - att i uppfostrarrollen låtsas som om Israel inte finns - är absolut inte civiliserat.

Frihet, jämlikhet och broderskap var viktiga ord i Frankrike en gång, mycket viktigare än det hysteriska ordet inalienable.

Om orden frihet, jämlikhet och broderskap en dag kommer att bli gångbara i Mellanöstern så kommer hela den inalienabla sörjan att bli än mer verklighetsfrämmande än den är idag.

Nej förresten, det ordet kommer att totalt sakna betydelse eftersom frihet, jämlikhet och broderskap automatiskt krossar alla självpåtagna, framforcerade och inalienabla krav.

Läs även andra bloggares åsikter om palestinierna, EU, Ashton, Israel, kurderna, Hamas, Frankrike, Mellanöstern, ...

Rak i ryggen

Ser du något underligt med den här bilden?
Någonting du väldigt sällan ser.

I stället brukar det se ut så här.
Ser ni den där omedvetna lilla böjen på huvudet som talar om för Obama och omvärlden att den han talar med är införstådd med att Obama är av högre rang och att inga hot mot hans position i detta avseende föreligger.

Titta sedan en gång till på den första bilden.
Den som talar med Obama har tillräcklig självkänsla (och tillräckligt realistiska uppfattningar om den han talar med) för att inte acceptera rollen som 'underdog'.

Ni känner säkert till hur det går till i hundvärlden.
Hunden som vet att han är 'the underdog' lägger sej på rygg och blottar strupe och mage för att signalera till hunden med högre rang att han inte är det minsta farlig och att han inte ens är värd ett bråk.
Detta för att rädda sitt skinn.

Mannen på den översta bilden som inte skickar ut några som helst underdog-signaler heter Naftali Bennett och är ledare för det politiska partiet Habayit Hayehudi (Det Judiska Hemmet).
Det partiet ökade från 3 till 13 mandat  i senaste valet till Knesset vilket de flesta tackar deras nye ledare för.

Bennett var tidigare en del av Israels High-Tech-värld men sålde sitt företag för att försöka föra in sina politiska idéer i cirklar där han kan påverka.
Nu är han där.
Även i det avseendet har hans ambitioner blivit verklighet.

Sista kvällen Obama var i Israel var det stor middag arrangerad till hans ära hos Shimon Peres i presidentpalatset.
När Peres presenterade Bennett för Obama sa han: "Jag har hört talas om dej. Du är den som kom från ingenstans, fick folket med dej och vann".
Obama fortsatte: "Jag vill att vi träffas och talar med varandra. Det är mycket viktigt för mej att vi talas vid igen, det är viktigt att jag får höra olika uppfattningar från Israel."

Bennett är modig och full av civilkurage.
Han tillhör den ytterst lilla minoritet som öppet säger att han inte tror det skulle vara särskilt lyckat med en palestinsk stat.
Han vågar säga vad de flesta andra lindar in i både tidningspapper och krusiga sidenband med rosetter.

Bennett blir ofta intervjuad av utländsk media bl.a. för att hans engelska är felfri efter att periodvis ha bott i USA.
När han påstår att det faktiskt inte finns någon ockupation hickar intervjuaren till.
Ingen ockupation?
Nej, ingen ockupation!
 - Hur kan man ockupera sitt eget land?

Därefter förklarar han för intervjuaren att landet i Israels hjärta aldrig haft någonting att göra med de araber som numera valt att kalla sej palestinier, att området gavs tillbaka till det judiska folket av NF i San Remofördraget 1922 m.m.

Bennett är väldigt övertygande och väldigt få påstår att han har fel i sak.
Saken är bara den att han säger saker som är förbjudna...
Samma fenomen som i sagan om 'Kejsarens nya kläder' där ett litet barn är den ende som utan PK-nervositet vågar säga - "men han har ju ingenting på sej".

Bennett vågar säga att alla som tror att en palestinsk stat plötsligt skulle lösa Mellanösterns alla problem är ute och cyklar.
Abbas kan ju inte ens förmå sej till att ta uttrycket 'två stater för två folk' i sin mun.
Han vill ha två stater för palestinierna.
Hur ska en lyckad tvåstatslösning kunna födas ur en sådan uppfattning?

Slutligen - håll ett öga på Naftali Bennett.
Han kommer aldrig att smyga ut bakvägen och möjligen kan han lära ut ett och annat när han och Obama har sin nästa träff.




Läs även andra bloggares åsikter om Naftali Bennett, Obama, Peres, Habayit Hayehudi, San Remofördraget, Abbas, Mellanöstern, ...

Gubbvälde

Hur ska det gå för brödraskapet?
Det Muslimska Brödraskapet är inte vilken liten sekt som helst utan förmodligen den starkaste politiskt/religiösa maktfaktorn i Mellanöstern idag.

Mubarak, Egyptens förre president, var nog ganska maktfullkomlig och hade hur som helst suttit alldeles för länge vid makten.
Han kunde dock sitt jobb.
Han visste att skulle hans regering ha en chans att fortsätta regera så var han tvungen att med adekvata medel se till att stabititeten i landet bibehölls.
Om han hade släppt loss brödraskapet så visste han att stabiliteten skulle rubbas så han höll dem i strama tyglar.

När Obama dragit mattan undan fötterna på Mubarak fylldes tomrummet snabbt av brödraskapare och vips började massornas flykt till torget.
Tahrir-torget i Kairo kommer ni väl ihåg?

Gatans parlament tog makten – så gott det nu gick.
Brödraskapet beblandade sej inte med torgflockarna för de siktade högre – de siktade mot stjärnorna.

De ville heller inte bli synade i några sömmar utan lät omvärlden nöja sej med svepande försäkringarna om att Egyptens sak var deras.
Så gick det till i land efter land - där diktatorerna jagades ut smög brödraskapet in.

Brödraskapet finns i ett flertal muslimska länder och de betraktas av många västerlänningar som 'moderata'.
Om brödraskapet betraktas som moderata så undrar jag vilka som då får anses vara extremisterna?
OK, det finns ännu mer extrema grupperingar än brödraskapet men de är små och utan egentligt politiskt inflytande men kan naturligtvis fungera som påtryckningsgrupper.

DN hade en ledare för några dagar sedan där man diskuterade brödraskapets svar på ett förslag från FN om kvinnors rättigheter.

Brödraskapet anser att om kvinnorna får dessa rättigheter så skulle familjelivet bli lidande och hela samhällsstrukturen falla samman.
Bra, låt den falla samman, krossa den under fotsulorna och kör över den med bulldozers.
Bygg sedan på resterna av bråtet en rättvis och jämställd sammhällsstruktur.

I brödraskapets värld är kvinnan mannens ägodel som han gör med vad honom lyster.
Om hon vill göra något utanför hemmets väggar måste hon först be mannen om lov.
Hon måste lyda, lyda som en slav.

Nu har FN formulerat en deklaration som bl.a. skulle ge kvinnan rätt att bestämma över sin kropp – hemska tanke.
Om mannen tar sej friheter mot kvinnans vilja skall hon ha rätt att anmäla honom, unga flickor skall ha rätt till preventivmedel och kvinnor ska ha laglig rätt att skilja sej och gifta sej med vem hon vill, även med en icke muslim – en ännu hemskare tanke.

Det intressanta är brödraskapets reaktioner inför dessa förslag.
De har som sagt legat lågt och spelat endast med säkra kort men när deras patriarkala ställning i samhället hotas får försiktigheten stå tillbaka för raka puckar.
De har formulerat sej i 10 punkter och medan vi med stigande förbittring läser så förstår vi hur oerhört nödvändig, ja livsviktig, denna deklaration är.

Kanske känner brödraskapet sej nu så säkra i sadeln att de törs ta ut svängarna lite mer utan att riskera bakslag för fruntimmer är ju ändå bara fruntimmer.
Kanske kämpar de å andra sidan för sin överlevnad i en värld där brist på kunskap blir allt svårare att använda i processen att bibehålla mannens privilegier.
Kanske är de rädda för att hur de än vrider och vänder på sej så är det kört.
I den muslimska världen är det inte alltid så lätt att finna logiska samband.

Egypten har snart varken pengar, mat eller turister vilket borde hålla problemlösarna sysselsatta på övertid.
I stället satsar de sina krafter på att binda fast sina kvinnor vid spisen.
Som någon sa: Varje kvinna som befinner sej mer än 2 meter från spisen är på rymmen.
FNs förslag gick igenom men jag misstänker starkt att det finns vita fläckar på kartan där man aldrig ens kommer att ha en aning om att dessa förslag till försvar för kvinnors rättigheter faktiskt existerar.
Av någon mystisk anledning är dessa vita fläckar under inflytande av just Det Muslimska Brödraskapet.

Läs även andra bloggares åsikter om Det Muslimska Brödraskapet, Mellanöstern, Mubarak, Egypten, Obama, FN, ...

Tvåstatslösning - vem tar ansvaret?

Obama är på ingång och då ska det naturligtvis talas 'tvåstatslösning'.

Tvåstatslösningen är något man tar till när man inte har energi nog att fundera ut något bättre - eller som de gamle sade; så har det ju alltid varit.

Att det börjar bli pinsamt lägger väldigt få märke till.

I samma andetag som man pratar tvåstatslösning försöker man så där lite i skymundan åtgärda ytterligare en aspekt av den påstådda problematiken.

Man försöker sej på experimentet att bortse från att storleken faktiskt betyder något.

Jag har länge försökt finna logiken i att Israel är OK om det är så litet som möjligt och att  Palestina är OK om det är så stort som möjligt.

Vad skulle hända om man helt fräckt låter Israel och Palestina byta plats?

Oj vej, då skulle man omedelbart vara inne på detta monster som i extremistkretsar kallas 'stor-Israel' och något ruskigare än detta står knappast att finna.

Stor-Palestina då?

Ett stort leende sprider sej över ansiktena på vår tids fredsänglar som vill ha fred för palestinierna men underkastelse av israelerna.
Jämställdhetsministern för Mellanöstern, var är du?

Mina egna små privata betänkligheter inför en tvåstatslösning är rent praktiska; det finns helt enkelt inte plats för ytterligare en stat på den smala landremsa som ligger mellan floden Jordan och Medelhavet – speciellt som invånarna inte direkt älskar varandra.

Motsatsen ligger betydligt närmare sanningen.

Om man ska gå till internationell lag där de bindande FN-resolutionerna ingår så står det absolut ingenstans att palestinierna ska ha någonting.

Förvånad?

Du kommer i så fall att bli ännu mer förvånad när jag berättar att ordet 'palestinier' inte är nämnt en enda gång i de sammanhangen.

Däremot står det att parterna ska förhandla och att Israel i slutändan ska ha säkra och försvarbara gränser.

Palestinierna existerar dock idag eftersom de säger så och det får vi acceptera.

Vi får också acceptera att det är skillnad på palestinier och palestinier – Västbankspalestinier (Fatah) och Gazapalestinier (Hamas) för att gör det övertydligt.

Kommer ni ihåg Helle Klein som skrev arga men urtrista artiklar om Mellanöstern i Aftonbladet men som gömt sej i prästkappan ett tag?

Hon hade ett favorituttryck när det gällde Israel – Israel skulle alltid pressas.

Pressas till att avstå det och detta och pressas att ge bort utan att få något i gengäld.

Pressa, pressa på nu då, pressa ytterligare en bit –bättre kan du!

Israel fortsätter att känna press på sej att ge och ge men aldrig få och en dag har kanske omvärlden pressat fram en tvåstatslösning.

Abbas skriver under papperslappen och redan samma kväll har Hamas tagit över Västbanken.

Vilka av alla de som satsat alla sina krafter på att pressa Israel fram till denna tvåstatslösning är nu beredda att ta ansvar för resultatet?

Nå???

Inte en själ, naturligtvis.

Detta vet israelerna så var inte förvånade om de kommer att vara aningens försiktiga.

Att köpa grisen i säcken har de gjort tillräckligt många gånger, tyvärr med svinaktiga resultat.

Israelerna har skyldighet att ta tillvara sina medborgares intressen likaväl som palestinierna söker främja palestinska intressen.

Det var precis det de gjorde när de krävde av FN att bli betraktade som en stat som inte är en stat.

Israelernas skyldigheter mot de sina handlar om att inte ge bort eller sälja ut intressen som är vitala för landets fortbestånd.

Om palestiniernas agerande betraktas med förtjusning så bör israelernas betraktas åtminstone med förståelse.

Att bli mötta av samma glödande men ofta intelligensbefriade entusiasm som palestinierna möts av är det ingen i Israel som ens drömmer om.

Rosa moln kan vara charmiga men hälleberget har liksom mera substans.

Det har skrivits ett oändligt antal artiklar om tvåstatslösningens förträfflighet och endast ett fåtal har vågat sej på att tvivla.

Tvivlen handlar då oftast om vem eller vilka som tar ansvar när det går åt skogen?

Ingen kommer naturligtvis att ta något ansvar för i en sådan situation är varken ord eller ryggdunkar tillräckliga.

Detta vet israelerna så de har simmat lugnt ett tag medan palestiniernas president Abbas knappt ens doppat tårna i vassen.

Att Obama är missnöjd med båda parter är ingen hemlighet - han är för övrigt missnöjd med varje världsmedborgare som inte älskar honom förbehållslöst.

Ingen vet vad han har i kikaren så ingen kommer att bli förvånad .

Förvånade skulle människorna bli bara om han levererar intelligenta och väl genomtänkta idéer som kunde resultera i en upplösning av Mellanösterns Gordiska knut.

The teleprompter is yours, Mr. President.

Läs även andra bloggares åsikter om Obama, tvåstatslösning, Israel, palestinierna, FN-resolutioner, Hamas, Fatah, Helle Klein, Mellanöstern, Västbanken, Gordisk knut, ...

Det gäckande bordet

”Bord duka dej” är en berättelse som aldrig upphör att fascinera men

nu kan vi lägga ytterligare ett bord till vår sagovärld – ”Det gäckande bordet”.

Gäcka betyder enligt mitt synonymlexikon; svika, grusa, omintetgöra, lämna ouppfylld, narra, lura, bedra.

Inga vackra beskrivningar av detta berömda bord.

Bordet jag talar om är förstås förhandlingsbordet som det är tänkt att israelerna och palestinierna ska sitta kring och försöka bena ut sina problem.

Tyvärr har det fått stå öde och tomt ett tag och bordduken börjar faktiskt se lite ofräsch ut.

Är det möjligen det som är orsaken till att palestinierna bara vågat sej fram och nosa på det?

Det är inte lätt att vara israel.

Allt vad de tar sej för hamnar på världspressens förstasidor där det – vad det nu än är - stöts och blöts till oigenkännlighet.

Sedan finns det andra gånger då de överhuvudtaget inte syns.

Ingen har sett hur israelerna suttit vid detta gäckande bord i åratal och bara väntat.

Väntat på att få sällskap av några att utbyta tankar med, att tala om problemen och rent av komma med små trevare för att lösa dem.

En konflikt som pågått länge nog skaffar sej ett eget liv.

Detta självgenererande liv måste först dö innan man kan blåsa nytt liv i en tankesmedja byggd på sunda och ärliga avsikter.

Jag lämnar utopin och hamnar återigen vid det gäckande bordet.

Israelerna sitter där de sitter trots att kaffet hunnit kallna flera gånger om.

Det allra underligaste är dock att ingen ser dem.

Genomskinliga.

Osynliga.

Världsmedborgaren säger med darr på rösten att just nu finns det ”ett möjlighternas fönster” (även det ett uttryck designat för Mellanöstern) och vi måste pressa israelerna som aldrig förr att komma till förhandlingsbordet.

Mycket underligt - ingen ser att de redan sitter där.

De väntar sedan år tillbaka på någon från den palestinska sidan som vill prata med dem utan att först bygga berg av undanflykter och förhandvillkor.

Hitintills har de inte funnit en enda person som klarar dessa i förhandlingar naturliga kriterier.

Ett annat bords-uttryck med hemort i Mellanöstern är att ”alla möjligheter ligger på bordet”.

Så säger höga vederbörande när han inte vill låta alltför krigisk men ändå skrämmas lite lagom.

Man lindar in ”erbjudandet” om vapenmakt i sirliga girlander och hoppas att motparten trots allt förstår vinken.

Detta gäller i första hand Irans möjliga kärnvapenutveckling som (jag lovar) ingen ser fram emot här.

Vad gör israelerna i denna utsatta situation.

Jo de grumsar, spottar och fräser lite för det är vad man gör när man har kniven mot strupen.

Man för lite oväsen i hopp om att man inte ska stå där alldeles ensamma när det en dag rycker lite extra i Ahmadinejads lilla finger.

En fanatiker har bara ett i sikte; att leva ut sin fanatism och att fullborda sitt ’gudomliga’ uppdrag.

En regim som offrade 500.000 av sina egna barn för att rensa upp i minfälten under kriget mot Irak 1980 -1988, är fullt kapabel att sända iväg kärnvapenladdade raketer utan tankar på eventuella följder.

Ett runt bord, ett fyrkantigt eller ett avlångt bord – jag är rädd att det inte gör någon skillnad eftersom palestinierna vill ha allt utan att gå omvägen via bordet.

Västvärlden uppmuntrar detta genom att aldrig någonsin ens antyda att Abbas borde ta sej i kragen och äntligen ta ett allvarligt samtal med israelerna.

Utan alla dessa – ” Jo visst, men bara om...”

Abbas och hans palestiniers fredsovilja är lika osynlig som israelernas fredsvilja.

Det gäckande bordet fortsätter att gäcka och omvärlden fortsätter att bestämma vad som ska beskrivas med krigsrubriker och vad som bör betraktas som osynligt.

Läs även andra bloggares åsikter om palestinierna, Israel, Mellanöstern, Iran, Ahmadinejad, Abbas, fredsovilja, ...