Kasta nyckeln?

Oj, vad palestinierna älskar sin ockupation.
Visste ni det?
De älskar sin ockupation lika mycket som de älskar att hålla kvar sitt folk i flyktingläger decennium efter decennium.
Visste ni inte det heller?

Mankell-båtarna börjar bli ganska tjatiga nu och israelerna har faktiskt viktigare saker att syssla med än att tvingas äntra båt efter båt som inkräktar på Israels lagliga rättigheter.
Båtar som ger sej in i leken men inte har lust att ta konsekvenserna.

Israels utrikesministerium utarbetade därför en plan som de presenterade för EU’s utrikesbaronessa, Cathrine Ashton.
Hon visade ett välvilligt intresse för planen men hur hon tänker hantera den i fortsättningen är höljt i dunkel.

Vad gick då denna plan ut på?
Jo, kort och gott gick den ut på att för Israels del avbryta alla kontroller och kontakter med Gaza och överlåta på EU att hantera problemet enligt mallar de anser vara rätta och riktiga.

Israel ockuperar inte Gaza i egentlig mening och det vet Hamas som inte missar några tillfällen att påpeka hur de genom jihad besegrade och drev ut sionistslöddret...
Vad Israel gör idag är att skydda sej själva från Hamas och deras krigsupptrappningar genom att, i den mån de kan, hindra ytterligare införsel av vapen och annan krigsmateriel.
Detta har Israel rätt till eftersom krigstillstånd råder – går det någon dag utan att Hamas hotar Israel med utplåning?

Nåväl, utrikesministeriets plan går i korthet ut på att EU bl.a. förser Gaza med kraftstationer för elektricitet och avsaltnings/ reningsanläggningar för att tillgodose gazabornas vattenförsörjning.
Enligt numera känt mönster sa hamasledarna nej till att bli självförsörjande trots att det markant skulle främja välbefinnandet hos befolkningen.
En förändring till det bättre för dem själva är av intet värde om den på något sätt kan misstänkas gynna Israel.
Vad kallar man sådant – finns det ord för att beskriva ett sådant beteende?
Det är inte vanlig avundsjuka utan något mycket djupare – ett hat så djupt att vi har svårt att greppa det.

En rolig detalj i detta ganska avancerade spel är att om Israel till punkt och prickar tillgodosåg kraven från alla organisationer som utsett sej till jihadisternas företrädare (human rights hit och human rights dit...) och öppnade gränsen mot Gaza på vid gavel och upphörde med sina ofta fåfänga försök att stoppa vapenimporten – då, DÅ hade det som av vissa fortfarande kallas ockupation i sanning upphört och Israel kunde, utan att någon kunde säga bu, låsa sina gränser mot Gaza och kasta nyckeln i sjön.
Problemen hade fallit på någon annan men så roligt verkar ingen tycka vi ska ha – en kvarnsten om Israels hals är propagandamässigt alltför värdefull för att bara slarvas bort si-så-där.

Jag gissar att hur det än går med utrikesministeriets ”Free-Gaza-plan” så närmar vi oss en lösning i stil med ovanstående.
Därför kära gazabor, njut av ockupationen så länge ni kan för mörka moln lägrar sej vid horisonten.
Snabbare än ni tror kan den gyllene ockupationen vara över, ni blir ockupationslösa och Hamas kommer att tillsammans men Iran brutalt kasta er ur askan och in i elden.
In i en sharia-ockupation där frihet är ett både farligt, förbjudet och förskräckande begrepp.

Ovanstående funderingar baseras på en artikel av Jonathan Halevi du finner här:

http://www.globallawforum.org/ViewPublication.aspx?ArticleId=131

Läs även andra bloggares åsikter om palestinier, ockupation, Mankell-båtarna, Israel, Cathrine Ashton, Gaza, Hamas, EU, hat, sharia, ...

NSK, SDS, SDS, DN, SVD, SVD, D, GP, HD, SMP,

Det är så tyst där ute...

Världens sorgebarn beter sej allt sorgligare för var dag.
Världens sorgebarn har fått fria tyglar vilket de är mycket väl medvetna om.
Världens sorgebarn utmanar förnuftet till förmån för evig oförsonlighet.

Palestinierna gillar inte ockupationen men jobbar stenhårt på att ha den kvar.
Palestinierna gillar inte bosättningarna men jobbar lika stenhårt på att ha också dem kvar.

Hade de vetat bli av med ockupationen hade de väl gjort allt som står i deras makt för att få slut på den?
Skapat en värdig fred, avslutat konflikten och blivit av med allt vad ockupation heter.
För det är väl fred de vill ha...???

De kanske till och med hade kunnat lägga vantarna på några bosättningar de nu kastar så längtansfulla blickar efter.

Nej ingenting stämmer – det är i stället någonting som stinker.
Dessa ologiska kullerbyttor är uppenbara för oss alla men trots detta är det så tyst så tyst så tyst...
Tystnaden är bedövande och utmynnar tyvärr i ett nolläge där absolut ingenting händer.
Ingenting händer vare sej på marken eller i det internationella samtalet men vanligt folk, som sätter logiskt tänkande före svepande deklarationer - dessa genuina människor börjar alltmer förakta palestiniernas oförsonliga beteende.

Hur tänker då palestinierna?
De tänker inte – de väntar.
De väntar på att Israel ska pressas, gnuggas och i slutändan tvingas till just de eftergifter de har på sin önskelista.
På det sätter riskerar de inget men har allt att vinna.

Varför är det då så tyst?
Varför finns det ingen som vågar berätta för palestinierna att den väg de valt helt enkelt inte är framkomlig.
Varför finns det ingen med lite civilkurage som klarar av att informera palestinierna om vad ordet förhandling innebär.
Ge och ta och ta och ge och ge och ta – i en salig röra.
Vad som saknas i konceptet är att man varken ger eller tar något innan förhandlingarna börjat.
Inte ens palestinierna kan ändra på detta faktum.

Tystnaden från personer palestinierna kunde tänkas lyssna på är extra tragisk.
Dessa personer skulle eventuellt kunna påverka situationen men de avstår.
Skälen till denna tystnad är intressant men ack så besvärande och jag ska bespara er de tragiska detaljerna.

Carl Bildt skriver den 11 december i sin blogg att han ska träffa palestiniernas premiärminister Salam Fayyad och bl.a. ”diskutera förutsättningarna för att återuppta förhandlingsprocessen”.
Detta superdiplomatiska sätt att uttrycka sej på i en superblogg inger inget förtroende.
Politiskt forcerat språk går inte längre hem i stugorna.

Är det någon som tror att Bildt kommer att påpeka för Fayyad vilka åtgärder som vore lämpliga för palestinierna att ta itu med?
Naturligtvis inte.
Samtalet kommer förmodligen att vara ett pep-talk mot deras gemensamma fiende – Israel.

De sansade rösterna skriker ut sin tystnad.
Det är så otroligt tyst där ute...

Läs även andra bloggares åsikter om ockupation, bosättningar, palestinier, Salam Fayyad, eftergifter, civilkurage, Carl Bildt, förhandlingar, Israel, ...

D

De förlorade nitton åren

Historien börjar 1967 – det vet ju alla.
Historien om Mellanöstern.

Vad som hände före 1967 är så till den grad ointressant att det bara inte finns.
Gud skapade Mellanöstern 1967.
Det vet ju alla.

Nu ska jag berätta något som sällan berättas.
Mellan 1948-1967 var Västbanken och Gaza ockuperat.
Inte av Israel - utan av Jordanien och Egypten.
Jordanien ockuperade Västbanken och Egypten ockuperade Gaza.

Ni som var med på den tiden, har ni några minnen av att palestinaaraberna på Västbanken sprängde jordanska bussar i luften och att andra palestinaaraber i Gaza sköt så många egyptier de kunde för att befria sej från ockupationens tunga ok?
Hur många intifador hann palestinaaraberna med mot Jordanien och Egypten under åren 1948-1967?
Inte speciellt många...

Palestinaaraberna under jordansk och egyptisk ockupation visste att deras gemensamma fiende var Israel och ockupationen var en bisak.
När Israel 1967 blev tvunget att gå ut och försvara sej mot ett grymt och olagligt anfallskrig blev både Jordanien och Egypten tvugna att dra sej ur.
Israel satt där plötsligt med en massa land, land med invånare men ingen ledning.
Israel fick träda in.

Det sorgliga i denna historia är att hade palestinaaraberna gjort vad Israel gjorde 1948 – accepterat FN´s delningsplan – hade de redan haft allt de kämpar för idag.
De hade kunnat haft ett eget land under 61 år och under den tiden aldrig varit nära en ockupation.

De förlorade nitton åren då?
Om det nu är så att bästa sättet att slänga av sej en ockupation är att starta intifador och mörda så många människor det bara är möjligt, ja då förlorade palestinaaraberna alla dessa gyllene möjligheter under ockupationsåren 1948 till 1967.
Tänk så många bombbälten som inte fick explodera och tänk så många fullpackade bussar de missade att bränna ut.
Tänk vilken lycka det skulle ha varit för dem att bli självständiga och låta allt vad jordanier och egyptier heter lägga benen på ryggen och dra hemöver.
I stället jagade palestinaaraberna judar under den tiden som om inte ockupationen existerade, som om ockupationen inte var det allt överskuggande problemet.

För det var det väl...???
Är det väl??
Eller?

Är det möjligen så att araber gärna kan ockupera varandra lite hipp som happ men så snart israelerna kommer in i bilden så...
Nog tycker jag att jag ser palestinaarabernas mask flyga all sin kos i kvällsbrisen.
Deras ursäkt att det är ockupationen som gjort dem lite våldsamma(!) förlorar den lilla trovärdighet detta påstående eventuellt en gång hade och de står där nakna.

Det är inte ockupationen som är problemet utan problemet är att Israel finns där det finns – men det anser de sej inte kunna säga rakt av.
Kanske skulle pengaflödet tryta då, ve och fasa, och vem vet, kanske skulle den store Obama överväga att höja röstläget och offentligt börja peka på deras uppenbara falskspel?
Kanske rent av börja kräva något också av dem.
”Nej, sådana otrevligheter kan vi ju inte riskera så vi drar väl ett varv till om ockupationen!”

Den kända frasen Abba Eban en gång yttrade känns lika aktuell idag.
"Palestinians never miss an opportunity to miss an opportunity."

Delar av det här blogginlägget bygger på tankar av Tilman Tarach framförda i artikeln ”Why a two-state solution?”

BLOGGPÄRLOR
MXp: Abba Eban: Mike Wallace-intervju från 1958 ännu aktuell
Israel i Sverige: USA bygger armé åt Abbas, Frankrike vill bygga en till.
FiM: Bluffen Free Gaza – hur lättlurade journalister utnyttjas

Mellanöstern, Västbanken, Gaza, Israel, Jordanien, Egypten, ockupation, intifada, anfallskrig, delningsplanen, bombbälten, exploderande bussar, Barak Obama, Abba Eban, Tilman Tarach, ...

Titeln vandrar vidare

Det är bara sådär alldeles otroligt vackert.
Solnedgångarna från ’Det lilla huset på höjden’ där vi nu tillfälligtvis bor är fascinerande nästan i överkant.

Man tappar den så kallade andan.

Himmel, himmel och ännu mera himmel med en envis och stolt palm i förgrunden.

När kvällsföreställningen börjar lägger man lätt vad man håller på med åt sidan och bara förundras.

Vår kibbuts, som är något så ovanligt som en kibbuts stadd vid kassa, är mitt uppe i ett projekt som innebär att alla ruckel som medlemmarna bor i ska genomgå en övergripande uppsnofsning och i år har turen kommit till vårt område.

Alla körs ut för en period om 1/2 till 1 år med hotelser om indragen ström och avbruten vattentillförsel.

När det dessutom stod klart att stjärnorna skulle komma att ha fri insyn - ja då började vi packa.

Om någon är road av jämförelser av boendestandard kan ni exempelvis passera Umm-el-Fahm och fascineras av de palatsliknande tusen-och-en-natt-villorna och sedan jämföra med skruttarna kibbutsfolket bor i.
Bara som jämförelse – alltså.

Inga som helst insinuationer...

Nåväl, grovjobbet är gjort men finliret återstår och just när vi lyckats bo in oss är det väl dags att flytta tillbaka till vårt ordinarie hus som då förmodas vara både rymligare och fräschare men ändå ligga ljusår från standarden i Umm-el-Fahm.
Medan vi packade, släpade och allmänt brydde våra hjärnor fick Israel en ny regering.
’Regeringen Lieberman’ - skulle man kunna tro...

Ja, man kan verkligen undra.
Finns det en oskriven lag som säger att utrikesministrar, speciellt utrikesministrar från Israel, måste inskränka sej till att säga vad andra utrikesministrar från Israel tidigare sagt.
Dessutom förvänta sej samma resultat – d.v.s. inga.

Lieberman har tydligen missat denna oskrivna lag så därför berättar han om vad han tror är bra för Israel och är dessutom beredd att genomföra det.
Det är väl ungefär det utrikesministrar är till för.
Premiärministrar också naturligtvis men i dag talar vi om Lieberman.

Det har sagts en hel massa om personen Lieberman men inte så mycket om vad han faktiskt säger.
Han säger sådant som mannen på gatan i Israel mår bra av att höra men som inte passerat världssamfundets lämplighetstest.
Naturligtvis storknar pc-folket men det gör de ju ganska regelbundet även utan Lieberman.
De som haft en pratstund med honom och de som verkligen lyssnat till vad han har att säga letar förgäver efter något att sätta extremiststämpeln på.

Nej, Lieberman är inte extrem – bara klok.

Pragmatisk och klok.
Han gillar inte tomma slogans (typ ’tvåstatslösning’, ’ockupation’, ’bosättningar’) och har lärt sej vad som är meningsfulla åtgärder, och motsatsen, i den här delen av världen.
Han har lärt sej av bl.a. Tsippi Livnis misstag och kommer inte att göra om dem.
Araberna ska inte kunna välja och vraka bland åtaganden de signerat medan Israel dagligen avkrävs fullbordade resultat.

Dessutom vill han ta det i rätt ordning – som det står skrivet i ”The Road Map For Peace”.
Han vet att genvägar är senvägar och ibland till och med återvändsgränder.
Nej, Lieberman är klok – så klok att han skrämmer folk som är vana vid att ord bara är något man kan att gömma sej bakom.

Slut på självbedrägeriet och slut på självförnekandet.
Israel är ett fritt, fräscht och blomstrande land där den officiella politiken numera värnar om dess invånares väl och ve i högre utsträckning än om gamla utslitna slogans.

Extremisttiteln vidarebefordras härmed till en person som sällan vederfars denna ’ära’ men som sedan lång tid får räknas som tämligen överkvalificerad.
Mahmoud Ahmadinejad.

De små ljusen långt borta på Samariens kullar blinkar och glimmar allt medan himlen långsamt antar nattens färger.

Avigdor Lieberman, solnedgång, Umm-el-Fahm, Israel, tvåstatslösning, ockupation, bosättningar, Tsippi Livni, 'The Road Map For Peace', slogans, Mahmoud Ahmadinejad, ...

Samling under galgen

I Kairo pratas det.
Man pratar om hur man ska enas utan att behöva enas, fast det måste naturligtvis se ut som om man verkligen har enats.
De palestinska fundamentalisterna och de palestinier som är något mindre fundamentalistiska är de som tänker enas.
Man tänker enas utan att egentligen behöva enas för att vinna fördelar kryddade med omvärldens gunst.
Inte minst vill man lägga vantarna på pengarna.

På de flesta platser i världen är de första ord ett litet barn lär sej uttala 'mamma' eller 'pappa' och om pappa dyker upp i barnets vokabulär innan han kan säga mamma blir pappan odrägligt stolt.
I de palestinska områdena är det första ordet ett barn får lära sej 'ockupation', 'ockupation' och ännu mera 'ockupation'.
När de kan rabbla det ordet både baklänges och framlänges blir det nya, djärva framstötar.

'Martyr' – alla barns högsta mål i livet(!)
'Otrogen' – alla otrogna måste dö.
'Motstånd' – kodord för terror.
'Rättigheter' – utan skyldigheter, naturligtvis.
'Judesvin' – shit!

Jag tror dock att vi glömt det allra viktigaste ordet - pengar!
Du kan aldrig tala om palestinierna utan att i nästa ögonblick falla ner i de monetära djupen.
Observera att det aldrig handlar om att de tjänat en viss summa utan alltid om att de saknar denna summa.

I Gaza blev många hus förstörda under kriget och nu vill alla komma och bygga.
Kommer de inte i egen hög person så skickar de slantar.
Många slantar.
Dessa slantar vill nu Hamas ta hand om på sitt eget lilla vis, vilket inte i första hand innebär att de tänker bygga nya hus.
Detta vet inte donatorena men även om de visste skulle det inte hindra deras frikostighet.
Det viktigaste är att visa sin vördnad för Hamas genom att ge dem pengar.

Om palestinierna lyckas tråckla ihop en samlingsregering så är detta precis vad omvärlden extatiskt väntat på.
Hur många gånger har de inte förbannat sin dumhet att kräva vissa "idiotiska" saker av Hamas för att kunna omfamna dem i de respektabla nationernas klubb.
Bara prestige har hindrat omvärlden från att spola dessa krav.
Man kan ju inte vela hit och dit om man vill bli betraktad som trovärdig...

En palestinsk samlingsregering skulle lösa alla problem, både för omvärlden och för Hamas.
- - - och sedan kommer vi att leva lyckliga i alla våra dagar.

Ingen frågar längre efter vad offret för Hamas utrotningspolitik tycker, de har ingen talan.
Israel har liksom ingen direkt anledning att gilla Hamas och de gillar definitivt inte Israel.
Hur mycket de ogillar Israel har de skrivit ner i sina stadgar som gång på gång beskriver hur Israel ska förintas genom våld.
Att de jobbar hårt på just det projektet ser vi dagliga exempel på.

En samlingsregering mellan Hamas och Fatah skulle bli en samling under galgen men lite ideologi får man ju offra när så stora fördelar står på spel.
Att öppet bli älskade av en hänförd omvärld kan vara värt lite återhållsamhet och några halvkvävda visor.
Att dessutom få bra betalt för besväret kommer att bli grädden på moset.

Kairo, fundamentalism, ockupation, martyr, otrogen, motstånd, rättigheter, skyldigheter,

judesvin, pengar, Gaza, Hamas, samlingsregering, Israel, Fatah, ...

SDS DN K SvD B SP Y AB TA SDS HD AB DN DN DN B TA Y AB HD K SvD SP SDS SDS SDS SDS

VG SDS B HD SP K TA Y

Mera läsvärt: IiS Meyer al hamatzav FiM MXp