Obamas balansakt

Nu börjar det bli riktigt snuskigt.
Nej, det ska inte handla om porr utan om fortsatta reflexioner om vad som händer och sker i Libyen – eller rättare sagt vad som händer och sker i Washington, och det är inga trivsamma saker.

Alltså, Obama igen.

Vi har länge känt till att han i sin arroganta självgodhet rört till det mesta han snuddat vid och visat begränsad förståelse för underliggande faktorer.
Fingertoppskänsla vet han inte vad det är medan han däremot är väl förtrogen med förföriska slogans och till intet förpliktande plattityder.

Nu kan vi tillägga att han också är feg.

Jo, Obama är feg.
Han beordrar Gadhafi ut och när denne man inte visar sej intresserad av att lyda order börjar Obama smida länker.
Inte ska en liten arabdiktator ostörd få den store Obama att framstå som ett fån – något måste göras.
Gadhafis öde var beseglat.

Obama börjar planera sin hämnd.
Han har hört rykten från Europa om viss irritation över Gadhafis arbetsmetoder och förstår att där kan det finnas något att börja nysta från.
Även 'Arabligan' hade visat otillfredsställelse över Gadhafis hårda nypor så möjligen skulle motståndet mot hans planer inte bli alltför påtagligt från det hållet.

Obama blev mer än bönhörd när självaste Amr Moussa föreslog en no-fly-zoone över Libyen och vips var han igång med förbredelserna för en FN resolution som en gång för alla skulle visa vem som bestämmer var skåpet ska stå.

En koalition skapades men nu började verkligheten så smått ge Obama kalla fötter.
Vad skulle den av honom så omhuldade ’arabiska gatan’ säga om denna koalition började spänna musklerna mot ett arabland, även om det inte handlade om ett av de mest populära länderna i Mellanöstern.
Hans enda tröst var att 'Arabligan' var med på noterna och då var det ju enklare att köra igång.
Ned med den retfullt ohörsamme Gadhafi.

För att Obamas anseende på ’den arabiska gatan’ inte skulle störas mer än nödvändigt var han noga med att påpeka, gång på gång på gång, att detta inte var en USA-ledd operation utan handlade om allas strid mot en.
USA var bara en pytteliten del i det hela – det förstår ni väl där borta i Mellanösterns gränder?
Snälla, ni måste tro mej.

Nu visar det sej dock att fram till nu är det USA och inga andra som lett krigandet men vid varje mikrofontillfälle påpekar man att det bara handlar om ett par dagar.
För att sparka igång eländet – liksom.
Sedan får resten ta över vad gäller Tomahawks och annat.
Obama planerar att smyga ut bakvägen.

Obama beordrar, planerar och konspirerar, initierar och ser till att hela operationen flyter friktionsfritt och sedan försvinner han snett ut till höger.
Några använder sej av tjusiga ord som delegering, ansvarsspridande och annat men jag väljer ett banalare ord – feghet.

Obama hade att välja mellan att svälja Gadhafis nonchalans eller att straffa honom men då samtidigt få sitt redan usla anseende på ’den arabiska gatan’ kört ned i stövelskaften.
Han tvingades till en balansakt.

Obamas balansakt låter ungefär så här:
Jag köper in några lämpliga länder och helst också några fikonlöv från Mellanöstern och när hela maskineriet rullat igång då pyser jag och hoppas att ingen märkte att jag ens var där.

Man kan naturligtvis kalla ett sådant beteende för en färgglad strategi förpackad i tjusiga taktiska kläder men jag kallar det rätt och slätt för – feghet.

Läs även andra bloggares åsikter om Libyen, Washington, Obama, Gadhafi, Amr Moussa, 'Arabligan', FN, 'arabiska gatan', Mellanöstern, Tomahawks, ...

Om att bota galenskap med mera galenskap

Nej, jag vet inte...
Det känns inte rätt att som Obama och co. börja bomba Libyen för att få Libyen att sluta bomba.
Människor dödas nu och ännu fler människor kommer att dödas då.
Fler bomber i ett område brukar leda till fler offer eller står det på de godhjärtade västerländska bomberna att de endast ska träffa libyska bomber och annat libyskt järnskrot?

De säger att de måste skydda civila libyer men vad de menar är att de kommer att skydda vissa civila libyer medan de dödar andra civila libyer.
Knepig logik och knepig matematik.

Missförstå mej inte för Gadhafi är uppenbarligen en galen typ men att bota galenskap med mera galenskap kan bara resultera i en ännu galnare värld.

Finns det ingen som kommit på idén att medla?

Jag förstår heller inte Obamas och co. urvalsmetod.
Vad är så bra med Jemens diktator att Obama tillåter honom att sitta kvar?
Vad är så bra med Bahrains diktator att Obama tillåter honom att sitta kvar?
Vad är så bra med --- raden utökas lätt med Saudiarabiens, Syriens och Irans diktatorer m.fl.

Jag misstänker starkt att hela denna 'FN-Obama och co.-cirkusen' kommit till för att rädda Obamas ansikte.

Gör inte misstaget att tro att Obama bara är ett bihang i det här sammanhanget.
Av ideologiska skäl vill han framstå som ett sådant men om någon är motorn i operationen så är det han.

Ansiktena på Frankrikes Sarkozy och Englands Cameron behöver i viss mån också räddas för hela detta lustra gäng har ju tagit sej ton och befallt Gadhafi att gå.
Gå, lämna, säga upp sej, ge sej ut i öknen – vad du vill.
Ingen som får sej en sådan befallning nerkörd i halsen tillåts negligera den och låtsas som om det regnar.
Gadhafi låtsas som om det regnar.

Inte många vet vad den mannen i sina maskeradutstyrslar har för sej idag.

Rebellerna säger att han är ute efter att utrota dem medan Gadhafis folk säger att alla libyer älskar varandra dyrt och innerligt.
Gadhafis dödssynd var att inte ta Obamas order till sitt hjärta, lyda och gå.
Således måste han straffas så Obama kan rädda sitt ansikte och i kraft av sin sällsamma svada fortsätta att bestämma vem som ska leva och vem som ska dö.

Om nu Obama och co. bombar Gadhafi och hans trogna sönder och samman och ansiktena räddats – vad händer sen?
Har de funderat över det?
Ska Libyen delas upp i sina månghövdade klaner eller ska Benghazi bilda ett eget litet oljerike?

Ett oljerike som inte kommer att tillåtas glömma Obamas och co. hjältemodiga insatser genom påtvingade trivselpriser på olja?

Det ska en tysk kvinna till för att tänka efter före och sakta upp i backen.
Angela Merkel tvekade, vände på klacken och drog sej tillbaka för konsultationer.

Man vet hur man ser ut när man sticker näsan in i ett krig men ingen vet i vilket tillstånd man befinner sej i när man drar sej ur – eller försöker dra sej ur.

Läs även andra bloggares åsikter om Obama, Libyen, Gadhafi, Jemen, Bahrain, Saudiarabien, Syrien, Iran, Sarkozy, Cameron, Merkel, ...

Itamar-massakern

Udi (36) och Ruth (35), och deras barn Yoav, 11, Elad, 4, och 3 månader gamla Hadas.

Visst, folk dör…
'Vi ska alla den vägen vandra' och andra liknande epitet kantar vår väg fram till graven.
Vi gillar det inte och vill helst inte tänka på vår dödsdag men likaväl vet vi att en dag är det över.

Vad som hände på Västbanken i fredags var varken väntat eller på något annat sätt förenligt med naturens lagar.
Snarare tvärtom.
Det var oväntat, ohyggligt och rent ut sagt djävulskt.
Ren och skär barbari.
Massaker.

Om det var någon som trodde att palestinierna ägnat sej åt någon form av sinnesändring så glöm det.
Ett bevis är den sönderhackade familjen Fogel i samhället Itamar på Västbanken men den insatte vet att det sker dagliga ’incidenter’ med stenbumlingar, slaktarknivar och annat skräp i området.
Så blir det när man är uppfödd enligt Abbas specialmeny – hatfrukost, hatlunch, hatmiddag och så en extra dos judehat före sängdags – för säkerhets skull.
Tala om förlorade generationer.

Jag har funderat över hur man ska se på personer som med sina egna händer torterar och avlivar föräldrar och barn.
Som grädde på moset tycker de sedan att de gjort något bra, något fint och något otroligt ädelt – något som verkligen är värt att firas.

Hur ska man kunna greppa att det handlar om människor?

... för de är väl människor?
Man ska absolut inte kalla dem djur för ett djur skulle aldrig bete sej på detta onaturliga sätt.
De är 'mänskligare' än så.

Åter igen – hur ska man se på människor som egenhändigt massakrerar småbarn och sedan firar det hela med sliskiga kakor?
Man kan naturligtvis stapla alla starka adjektiv på varandra för att försöka beskriva sin oförmåga att förstå men det blir gärna både tafatt och otillräckligt.
Jag vet att det t.o.m. finns folk som psykologiserar över dessa utstuderade barnamord och i sin överjordiska tolerans kräver att vi ska förstå(!?) förövarna...
Något i stil med det klassiska om en olycklig barndom.

Nej, dessa människor som med yttersta frenesi ägnar sej åt att karva sönder småbarn och deras föräldrar är inte värda någon som helst förståelse.
Att de dessutom vill få folk att tro att det endast handlar om ovälkomna judar på Västbanken är ganska barnsligt för vid det här laget vet vi att det handlar om hela Israel.

Det handlar inte om Itamar - det handlar om Tel Aviv.

Abbas kan dock känna sej nöjd för han har fått ytterligare ett kvitto på att hans idoga och omhuldade hatpropaganda mot judar burit frukt.

Läs även andra bloggares åsikter om Västbanken, Itamar, palestinier, Abbas, Israel, Tel Aviv, ...

..."så måste det ju först finnas en"

Elden som brinner på gatorna i arabvärlden börjar ge upphov till allt fler frågetecken.
Visst blir man spontant glad när folk som levt i diktaturer och autokratier tar sitt öde i sina egna händer, kastar ut sina plågoandar och får chansen att börja andas fritt.
För det är väl det de kommer att få göra?
Andas fritt?!

Man ska tassa mycket försiktigt fram när man närmar sej de dagsaktuella händelserna och i möjligaste mån ha ett öppet sinne.
Visst, först kastar man av sej oket och därefter börjar man fundera över hur man nu ska få jobbet gjort.
Kanske måste man själv, personligen, ta i med dubbel kraft nu och inte som tidigare tro att ’systemet’ kommer att fixa allt.

Vad är det vi ser och hör som låter oss förstå att något stort är på gång?
Jo vi ser hur massiva människoskaror drar ut för att tala om att de inte vill spela med längre i elakt spel.
Ett diskriminerande, förödmjukande och elakt spel.
När människorna sedan inte går hem när de förväntas gå hem utan i stället blir fler och fler då börjar gemene man ana att historiens berömda vingslag är i antågande.

Härskare faller – om inte som käglor men bara att de faller är stort – och segersångerna börjar ljuda över nejden.
Där ungefär är vi nu och då plötsligt ramlar Bildt ner i denna soppa.
Inte för att jag förstår vad han tror han har att erbjuda dessa sargade länder men resa är väl vad utrikesministrar förväntas göra.

Han var intervjuad i Jerusalem Post och jag måste erkänna att han genom ett par förbluffande realistiska uttalanden klättrade upp några pinnhål på min privata förtroendetopp.
Han sa i princip att för att kunna erkänna en palestinsk stat så måste det ju först finnas en...
Bildts krassa logik kan vara ganska träffande vid utvalda tillfällen.

“I will look forward to recognizing a Palestinian state as soon as possible, but there has to be a Palestinian state,” Bildt said during an interview.“
And a state has to be founded on an end of occupation, and an end of occupation is based upon an agreement with Israel.”

Vadan denna plötsliga klarsyn?
Börjar karl’n växa upp?
Har han slitit av sej skygglapparna och plötsligt börjat se världen?

Vad finns det då att se?
Jo, ett antal araber som i ett alldeles speciellt syfte börjat kalla sej palestinier och som nu leker stat.
(Hade de rätt och slätt kallat sej araber hade ingen någonsin funnit någon anledning till varför det på just denna lilla landremsa skulle blidas ytterligare en arabisk stat).

Som sagt de leker stat utan att vara en stat.
De leker regering utan att vara en stat.
De leker premiärminister och president utan att vara en stat.
De leker en hel massa annat också – och det kan säkert vara kul – men det mest magnifika är att resten av världen leker med.
Obama och Bildt leker med hela tiden och det sägs att de singlar slant om vems tur det är att leka med brandbilen.

Vad jag menar är att palestinierna har producerat en världsbild utan en värld (om ni förstår) men alla leker med som om det handlar om en verklig verklighet.
En verklig värld.

Här på sluttampen passar jag på att slänga in Bildts senaste blänkare igen.
Bevingade ord har blivit bevingade ord av simplare anledningar.

”För att kunna erkänna en palestinsk stat så måste det ju först finnas en.”
Läs även andra bloggares åsikter om Jerusalem Post, Carl Bildt, palestinier, Obama, ...