I väntrummet

... eller teorier och sorkhögar

Väntrum är ofta trista historier.

Plaststolar och sönderlästa heminredningstidningar som ingen egentligen läst – bara bläddrat i.

En tavla med byns kyrka och ett par högst ointressanta krukväxter.

Rent och välpolerat men utan själ.

Det jobbigaste med väntrum än naturligtvis det man kommit dit för att vänta på.

Tandläkarborren, läkarens besked eller ett avslag på en ansökan.

Man bläddrar synbarligen intresserad bland elektriska installationer och ytbehandlingsmaterial för att inte visa sina med-väntare att man på något vis är orolig.

Man tittade liksom bara in...

I Israel är det helg nu och inga krig så långt ögat når.

Nåja, bara några stenkast längre bort rasar diverse krig som man helst inte vill tänka på medan vi själva sitter i väntrummet och oroar oss för vad som eventuellt komma skall.

Fattar ni?

Ungdomar som gör lumpen undrar om de om några dagar kommer att skumpa runt inne i en stridsvagn.

Mammor och pappor som tacksamt skulle se sina ungdomar drabbas av snuva, nackspärr eller annat för att med åtminstone halvgott samvete kunna hållas kvar hemma.

Inte ens officerarna i armén undgår detta väntrum.

De kan visserligen grilla sin kyckling men de äter den i omedelbar närhet av en öppen telefon.

Jag läser artiklar och lyssnar på diskussioner där det ältas om det väntade anfallet är värt sitt pris men blir inte klokare för det.

De verkar prata om en massa olika saker.

Att ge Assad en läxa, att ta ifrån honom möjligheten att i fortsättningen använda sej av giftgas och långdistansraketer.

Att stärka rebellerna inklusive Al Qaida – att inte stärka Al Qaida – att blunda för Al Qaida...

Att visa Iran att USA står vid sina ord, att låta Hezballah förstå att om deras raketer börjar falla över Galiléen deras saga är all men framför allt ge Assad en tydlig vink om att hans tid vid makten bestäms av hans eget fortsatta handlande.

Att Israel tillsammans med Hizballah med både tyst och högre röst håller tummarna för Assad visar väl om något hur galet det mesta gått.

Värre än den berömda rödgröna röra Carl Bildt en gång gav vingar.

Ett litet anfall ger mindre negativ press men mindre positiv effekt.

Ett större anfall riskerar en samlad negativ press men kanske ett säkrare Mellanöstern – eller motsatsen.

Det är ungefär detta Kongressen ska diskutera och sedan besluta om utifall de nu har någon uppfattning alls vad omröstningen gäller.

 Ingen lösning är perfekt och ett amerikanskt anfall på Syrien kommer att vara långt ifrån perfekt.

Möjligen något bättre, eller sämre, än inget anfall alls.

Man tager sig för pannan... och jag tror faktiskt jag föredrar att sitta kvar i det trista väntrummet ett tag till, det finns fortfarande ett par heminredningstidningar jag inte hunnit bläddrat i.  

Just nu känns det som om varje framtida äventyr kommer att förvärra situationen, åtminstone göra den osäkrare och med detta för ögonen är jag inte beredd att rösta på Obama – om jag nu hade fått göra det.

Skulle jag gå efter magkänslan så skulle hela Mellanösterna läggas in i frysen tills alla otrevliga småkryp vittrat sönder.

Sedan skulle rejält folk kunna bygga upp denna osaliga del av världen enligt sundare principer och i bästa fall göra den normalt trivsam och anständig.

Vägen dit verkar idag mest bestå av teorier och sorkhögar.

Inga autostrador här inte.

Läs även andra bloggares åsikter om Israel, Assad, Syrien, Al Qaida, Hizballah, Iran, USA, Mellanöstern, Obama, ...

USA i världen - åtminstone i Mellanöstern

Det har inte hänt så många gånger att jag skrivit om USA, det är liksom för stort och för ogripbart.

Klart att Obama fått sina snubbor men här kommer nu en lekmans funderingar kring fenomenet världens enda stormakt.

Jag börjar undra hur USA egentligen mår?

Är de fortfarande en stormakt trots att de är på defensiven på de flesta håll i världen?

Gillar de inte att vara en stormakt?

Klarar de inte av att vara en stormakt?

USA startade ett krig i Irak och fick snart de se sina soldater bli brickor i interna religiösa och dessutom urgamla fejder.

De började tröttna och bestämde sej för att ta hem sina killar och tjejer.
Inte för att det är lugnt där nu utan för att det amerikanska folket inte längre är berett att se kistor komma hem i utbyte för i stort sett ingenting.

Stam-och religionskrigen fortsätter och dagar utan attentat i någon form är sällsynta.

Afganistan har sett en liknande utveckling där man tar hem sina trupper – inte för att situationen i landet tillåter det utan för en princip.

Har presidenten sagt att USA ska lämna landet ett visst år så kan inte bagateller som ett allt mer förskräckande inbördeskrig rucka på denna princip.

Dålig strategi eller brist på strategi?

Inte vet jag.

Vad gäller tragedin i Syrien så säger USA ett men gör sedan raka motsatsen vilket betyder – ingenting.

Kanske är det rätt att göra ingenting i Syrien eftersom det är svårt att finna 'the bad guy' och 'the good guy' inom Syriens gränser.

Det handlar snarare om fenomenet att båda parter är lika goda kålsupare – på ett ungefär.

Resultatet blir dock en enorm förtroendeklyfta och USAs ställning i arabvärlden är så låg att man numera öppet och obehindrat grovskämtar om Obama och hans allt underligare piruetter.

Om Egypten är det svårt att sia för där är läget fortfarande oklart.

Det underliga är att landet förlorat USAs stöd när äntligen någonting görs åt dess katrastrofala säkerhetssituation.

När det äntligen görs något överhuvudtaget.

Sinai som var på god väg att bli ett terrorns ingenmansland håller på att rensas upp och islamisternas Gaza börjar hållas i de tyglar de gjort sej förtjänta av.

Att USA föredrar den menlöse Morsi som inte blev färdig till någonting får väl ses som ett offer på den heliga demokratins altare.

Iranierna kräver respekt av USA men får i stället saktioner så de har slutat prata med varandra.

Iranierna förstår inte att de måste möta USA på halva vägen om de ska få denna respekt så ingenting händer på den fronten heller.

Detta om delar om arabvärlden.

Nu till den del av världen vi tror, trodde i alla fall, att vi kunde "läsa" med lite större förståelse.

Ryssland.

Obama tycker inte om Putin och Putin tycker inte om Obama.

Därför kan de inte enas om någonting för det blir strax personligt och några som kommer i kläm är den syriska befolkningen.

Säkerhetsrådet har blivit ett ställe där man krampaktigt håller sina ställningar med resultat att Assad och rebellerna (vilka de nu är?) fortsätter att mörda människor och skövla landet.

Nu senast gällde dragkampen med Putin en kille som ansåg han hade en mission att fylla, Edward Snowden.

Putin gjorde inte som Obama ville, Obama sparkade bakut och på den vägen är det.

Vad jag undrar över är vad Putin har i kikaren?

Han ska snart hälsa på i Iran, Assad håller han om axlarna och på alla ställen i arabvärlden där Obama tvingas ta ett steg tillbaka tar Putin ett steg framåt.

Kommer Syrien möjligen att bli katalysatorn?

Putin beväpnar Assad medan USA stöder rebellerna och om detta får fortsätta så är väl 'boots on the ground' inte samma utopi som det är idag.

Två tjuskalliga ledare kan lätt börja skalla varandra på ett mera närgånget sätt och då gör vi andra nog bäst i att hålla oss på avstånd.

USA är inget dåligt land men har i händerna på en (milt sagt) underlig ledare får ryggraden knäckt.

Eftersom ryggraden inte är helt av så går den att reparera även om vissa funktioner inte kommer att vara helt fullgoda över en ansenlig tid.

Konvalescenttiden kan inledas först efter nästa presidentval och kommer inte att bli smärtfri. 

Den är dock av största vikt för hela världen.

Läs även andra bloggares åsikter om USA, Obama, stormakt, Irak, Afganistan, Syrien, Iran, Egypten, Morsi, Putin, Ryssland, Assad, ...

Ett flaggskepp i gungning

             

"De e möcke nu" som en av Galenskaparna (tror jag) en gång sade.

Syrien (som ingen längre pratar om), Egypten (som gräver sej allt djupare ned i sitt hål), Iran (som stryps av sanktioner men ändå fortsätter att växa - i sina egna ögon) och så ska ju israelerna och palestinierna "förhandla" nu igen.

Ordet "förhandla" står inom citationstecken eftersom erfarenheten visar att det inte kommer att bli några förhandlingar utan i stället ett köpslående med strategi och taktik som främsta vapen och där prestige sätter stopp för förnuftet.

Egentligen har allt i denna soppa samma ingredienser och Obama gillar att röra om i den lite nu och då, allt eftersom vindarna blåser.

Detta tog den alltid lika träffsäkre Barry Rubin fasta på i en rapport som nu är ett par veckor gammal men trots det rykande aktuell.

Rubin skriver om bl.a. Egypten och han frågar sej vad som egentligen är USAs politik gentemot det landet?

Som det ser ut idag så stöder USA en anti-amerikansk, anti-kristen, anti-semitisk, anti-kvinnor och anti-gay regim men sådana petitesser kommer naturligtvis inte att störa Obamas inre krets.

Rubin får genom några korta meningar till det ganska elegant.

Amerikaner och andra som fortfarande tror att om USA lyfter ett finger så bävar himlakropparna bör läsa och begrunda följande.

- Den iranska regeringen vill inte alls att USA ska hjälpa dem nå en överenskommelse vad gäller deras kärnvapenambitioner.

- Den palestinska regimen vill inte alls att USA hjälper dem fram till en tvåstatslösning.

- Den syriske diktatorn Assad vill inte alls att USA ska hjälpa till med en diplomatisk lösning om vem som ska styra Syrien.

- De syriska rebellerna vill inte alls att USA ska hjälpa dem fram till en demokratisk stat i Syrien.

- De egyptiska islamisterna vill inte alls ha någonting med USA att göra, bara ha deras pengar.

Varför är detta så svårt att förstå?

Ta t.ex. palestinierna som varje dag satsar stor tankemöda på att hitta nya ursäkter för att inte behöva förhandla med israelerna.

Detta har pågått under så lång tid att ingen borde kunnat undgå dessa piruetter, såvida man inte medvetet bortser från obekväm information.

Sista konstaterandena av Rubin är något mera sötsura.

"Riktigt olycklig blir du när du förstår att Irans regim är smartare än USAs regering.

Botten av olycka är dock när du förstår att både Irans, Det Muslimska Brödraskapets, al-Qaidas och Turkiets ledare är smartare än USAs."

Obama har det inte lätt och hans egotrippade självkänsla får sina törnar var gång Rubin riktar strålkastarljuset direkt i hans teleprompter.

Inte många av Obamas uttalanden klarar den ljusterapin men etablissemanget skyndar sej att dämpa belysningen för en soppa bestående av skumma ingredienser blir bäst om den får sjuda just i skumrasket.

Jag vet inte vad resultatet kommer att bli av dessa high profile-demonstrationer i Kairo?

Att bli av med Morsi gick snabbare än jag väntat mej vilket förmodligen visar på graden av frustration hos egyptierna.

Annat var det på Mubaraks tid.

Att bli av med honom tog hela 18 dagar trots att Obama spolade honom i ett tidigt skede.

Den karlen hade onekligen mer substans än den menlöse Morsi även om han inte direkt var en demokratins förespråkare... men det var ju å andra sidan inte Morsi heller.

Demokrati är svårt för vad som menas med demokrati i Mellanöstern förstås sällan som demokrati i väst och den demokrati som väst tillämpar förstår man sej inte alls på i Mellanöstern.

På Mubaraks tid, när marken gungade under hans fötter, var det Obama som fällde de avgörande orden som tvingade den åldersdigre och ganska krasslige diktatorn att gå.

Så han gick.

Nu när Morsi suttit på tronen ett år och gemene man var grundligt trötta på både honom och hans muslimska bröder så fanns det ingen Obama som bad honom gå.

Varför?

Jo, därför att Obama varken är trött på Morsi eller på de muslimska bröderna.

I stället fick Egyptens gedignaste maktfaktor, armén, göra jobbet.

Bra eller dåligt för Egypten får framtiden utvisa – det landet har inte bråttom, pyramiderna byggdes inte igår.

Obamas flaggskepp när det gäller arabiska vårkänslor är i gungning och var gång han rör om i soppan gungar det etter värre.

Tänk om folk, både stora och små, kunde låta bli att lägga sej i vad de ändå inte begriper.

Detta sagt med tanke både på Obama och Ashton.

Har någonting de rört vid någonsin blivit guld?

Jasså, inte det.

Då så.


Läs även andra bloggares åsikter om Syrien, Egypten, Iran, Israel, palestinierna, Barry Rubin, Obama, USA, Morsi, Mubarak, Mellanöstern, ...

Ashton i askan av förhandlingarna

Baronessan Cathrine Ashton må tycka att Irans chefsförhandlare Saeed Jalili är en tjusig karl men något inflytande över honom har hon inte.
Inte första gången de träffades och inte heller idag.

Ursäkta, men vem har satt det fruntimret på det jobbet?
Om hon ska vara EUs ansikte utåt må Gud bevara EU.

Nu har hon i alla fall sagt något som alla andra vetat sedan hedenhös... att förhandlingarna om Irans kärnkraftsprogram har misslyckats.
Under tiden Ashton suttit och pratat - och hon har pratat under många år - så har Irans kärnkraftsprogram gjort stora framsteg.
Iranierna känner sej numera så säkra i sadeln att de nobbar Ashton rakt upp och ned.

Hur är det nu talesättet går?
Någonting om att säkraste sättet att visa att någon inte är vid sina sinnens fulla bruk är om personen ifråga upprepar en identisk handling gång på gång och hela tiden förväntar sej olika resultat.
- Kanske hade den som myntade det begreppet Ashton i tankarna?

Jag kan visst förstå att man vill vända och vrida på varje sten innan man ger spelet förlorat, speciellt med tanke på dess allvarliga karaktär.
Det finns dock ett stort MEN.
Vill man dra fördelar av någon så bör man lära sej så mycket som möjligt om sitt tilltänkta 'offer' för att kunna närma sej honom på ett för en själv fördelaktigt sätt.
Det kanske låter cyniskt men i så fall är all business cynisk.

Om du sitter i förhandlingar med japaner så kan det hända att deras chefsförhandlare plötsligt tar en liten lur.
Detta ska du inte se som ett etikettsbrott utan som något helt naturligt.
Det betyder bara att han har delegerat förhandlingarna till sin närmaste man.

Om du förhandlar med indier så var beredd på att inga beslut fattas på en kafferast och börjar de använda uttryck som "jag ska försöka" eller "möjligen" så kan du vara säker på ett avslag.
Du bör heller aldrig nudda vid någon med din fot som anses oren vilket kan sänka förhandlingarna innan du hunnit blinka.

Om du vill förhandla med iranier så kanske du funderar på att smörja lädret genom att först ge en gåva men då bör du samtidigt beklaga att gåvan är så ynklig och otillräcklig.
Förmodligen ingår en och annan businesslunch och då förväntas man äta enbart med högra handen.
När man blir bjuden att ta en andra gång av maten så bör man först avböja ett par gånger och ge värden tillfälle att truga.
Först tredje gången kan man äntligen acceptera.

Kanske glömde Ashton att uttrycka sin sorg över gåvans obetydlighet och strax var den åtrådda gåvoeffekten borta. 
Kanske åt Ashton med kniv och gaffel och spolade effektivt alla möjligheter till uppgörelse.

Kanske tog Ashton för sej redan vid första erbjudandet om påfyllning och sjönk som en sten i iraniernas ögon.

Kanske uttalade Ashton “Salaam 'Alaykum” med cockney-dialekt eller kanske vippade hon med lilla foten så Jalili kunde se hennes skosula vilket han i så fall uppfattade som en grov förolämpning.

Vi känner naturligtvis inte till i vilka fallgropar Ashton fallit men hon lär inte stå högt i kurs i Teheran idag.
Hennes klantigheter kommer kanske att kosta Mellanöstern både fred och frihet som hon då naturligtvis kommer att beskylla Israel för.
Israelerna är ju fräcka nog att t.ex. anse att deras huvudstad är deras huvudstad(!)

För iranierna har förhandlingarna varit ett lite kul tidsfördriv, ungefär som att gå runt och pruta i bazarerna, men jag tror inte Ashton ens kan stava till det ordet och ännu mindre vara en medspelare i detta sofistikerade kulturella mönster.

Allt är naturligtvis inte Ashtons fel för iranierna har aldrig övervägt några eftergifter men möjligheten finns att med en något mera både ståndaktig och insiktsfull person vid EU-rodret så hade iranierna kanske åtminstone börjat svettas.
Som det nu är låter de sej inte störas av något eller någon och snart har de nått det enda mål som varit viktigt för dem det senaste decenniet - att bli en stat med alldeles egna kärnvapen att leka med.

Läs även andra bloggares åsikter om Cathrine Ashton, Saeed Jalili, Iran, EU, ...

Det gäckande bordet

”Bord duka dej” är en berättelse som aldrig upphör att fascinera men

nu kan vi lägga ytterligare ett bord till vår sagovärld – ”Det gäckande bordet”.

Gäcka betyder enligt mitt synonymlexikon; svika, grusa, omintetgöra, lämna ouppfylld, narra, lura, bedra.

Inga vackra beskrivningar av detta berömda bord.

Bordet jag talar om är förstås förhandlingsbordet som det är tänkt att israelerna och palestinierna ska sitta kring och försöka bena ut sina problem.

Tyvärr har det fått stå öde och tomt ett tag och bordduken börjar faktiskt se lite ofräsch ut.

Är det möjligen det som är orsaken till att palestinierna bara vågat sej fram och nosa på det?

Det är inte lätt att vara israel.

Allt vad de tar sej för hamnar på världspressens förstasidor där det – vad det nu än är - stöts och blöts till oigenkännlighet.

Sedan finns det andra gånger då de överhuvudtaget inte syns.

Ingen har sett hur israelerna suttit vid detta gäckande bord i åratal och bara väntat.

Väntat på att få sällskap av några att utbyta tankar med, att tala om problemen och rent av komma med små trevare för att lösa dem.

En konflikt som pågått länge nog skaffar sej ett eget liv.

Detta självgenererande liv måste först dö innan man kan blåsa nytt liv i en tankesmedja byggd på sunda och ärliga avsikter.

Jag lämnar utopin och hamnar återigen vid det gäckande bordet.

Israelerna sitter där de sitter trots att kaffet hunnit kallna flera gånger om.

Det allra underligaste är dock att ingen ser dem.

Genomskinliga.

Osynliga.

Världsmedborgaren säger med darr på rösten att just nu finns det ”ett möjlighternas fönster” (även det ett uttryck designat för Mellanöstern) och vi måste pressa israelerna som aldrig förr att komma till förhandlingsbordet.

Mycket underligt - ingen ser att de redan sitter där.

De väntar sedan år tillbaka på någon från den palestinska sidan som vill prata med dem utan att först bygga berg av undanflykter och förhandvillkor.

Hitintills har de inte funnit en enda person som klarar dessa i förhandlingar naturliga kriterier.

Ett annat bords-uttryck med hemort i Mellanöstern är att ”alla möjligheter ligger på bordet”.

Så säger höga vederbörande när han inte vill låta alltför krigisk men ändå skrämmas lite lagom.

Man lindar in ”erbjudandet” om vapenmakt i sirliga girlander och hoppas att motparten trots allt förstår vinken.

Detta gäller i första hand Irans möjliga kärnvapenutveckling som (jag lovar) ingen ser fram emot här.

Vad gör israelerna i denna utsatta situation.

Jo de grumsar, spottar och fräser lite för det är vad man gör när man har kniven mot strupen.

Man för lite oväsen i hopp om att man inte ska stå där alldeles ensamma när det en dag rycker lite extra i Ahmadinejads lilla finger.

En fanatiker har bara ett i sikte; att leva ut sin fanatism och att fullborda sitt ’gudomliga’ uppdrag.

En regim som offrade 500.000 av sina egna barn för att rensa upp i minfälten under kriget mot Irak 1980 -1988, är fullt kapabel att sända iväg kärnvapenladdade raketer utan tankar på eventuella följder.

Ett runt bord, ett fyrkantigt eller ett avlångt bord – jag är rädd att det inte gör någon skillnad eftersom palestinierna vill ha allt utan att gå omvägen via bordet.

Västvärlden uppmuntrar detta genom att aldrig någonsin ens antyda att Abbas borde ta sej i kragen och äntligen ta ett allvarligt samtal med israelerna.

Utan alla dessa – ” Jo visst, men bara om...”

Abbas och hans palestiniers fredsovilja är lika osynlig som israelernas fredsvilja.

Det gäckande bordet fortsätter att gäcka och omvärlden fortsätter att bestämma vad som ska beskrivas med krigsrubriker och vad som bör betraktas som osynligt.

Läs även andra bloggares åsikter om palestinierna, Israel, Mellanöstern, Iran, Ahmadinejad, Abbas, fredsovilja, ...

Kommentatorer

Ni vet nog själva hur lätt det är att fastna bland kommentarerna till en nätartikel man nyss läst och sedan blir man arg för att man slösat bort sin tid på dessa ofta ganska infantila utbrott.

Jag har i dagarna fått lära mej att rucka lite på dessa mina uppfattningar när jag läst en del av svenska folkets kommentarer till artiklar om Ship to Gaza.
En mycket större procent än jag trodde visar sej ha stor distans till denna företeelse och förvånansvärt många kallar en spade för just en spade.
De har med andra ord lärt sej skilja agnarna från vetet.

Luften verkar vara på väg att gå ur hela båtprojektet men de sörjandes skara är försumbar.

Att det alls fanns någon luft i projektet berodde på att det hela tiden försörjdes med artificiell luft.
Många verkar helt enkelt trötta på tjafset om Gaza och har klart för sej att folket som tänker ta sej dit sjövägen är människor som accepterat och solidariserat sej med Hamas ideologi och övertygelse att Israel ska bort, ju snabbare desto bättre.
Det får man ju i och för sej tycka men det är osedvanligt fegt att gömma sej bakom ett kvasihumanitärt projekt som Ship to Gaza.
Vi förstår alltmer att båtprojektet just nu kämpar för sitt liv och att desperationens tjocka täcke sakta men säkert kväver de resterande ryckningarna.
Nu är det ju så att ett skadeskjutet djur är ganska oberäkneligt och ingen borde bli förvånad om israelerna möts av diverse ’överraskningar’ från inkräktarna.
Det har ju liksom hänt förr...

Åter igen till svenska folkets kommentarer där vi ska ta en stund och resonera kring fenomenet.
Vi kan lätt urskilja vissa distinkta grupper och några av dem tänker jag plocka fram här.

1. Hamasapologeterna
Naturligtvis finns det kommentatorer som glorifierar Gazabåtsprojektet men också en hel del som öppet och ärligt proklamerar en motsatt uppfattning.
Jag undrar om de som sprudlar av beundran över de stora uppoffringar... Mankell, Feiler och co. gör för att nå ’Gazas lidande befolkning' tycker det är rätt och riktigt att på detta naiva sätt solidarisera sej med regimen Hamas.
Denna islamistiska terrorgrupp uttryckte nyss sin ilska över att Bin Laden blev oskadliggjord och lider med Syriens president Assad nu när det syriska folket försöker spränga sina bojor allt medan Assad slaktar dem i drivor - för att inte tala om gullegullandet med Hizballah.
Hamasregimen får dessutom ungefär (+-) hundra miljoner gånger mer bistånd från Iran än någon armada med destination Gaza någonsin skulle kunna bidraga med.

Vill ni ha mer hamasinfo så finns det gott om ytterligare godbitar men även den klene läsaren borde vid det här laget ha skaffat sej en bild av de teokratiska diktatorer som bl.a. svenskarna på väg till Gaza trånar efter att frottera sej med.
När kommentatorerna pressas att förtydliga sin relation till Hamas så blir ofta det enda de kommer på att – ’ja men de vann ju i alla fall ett demokratiskt val’.
Valet må ha varit utan påvisbara odemokratiska inslag men hur de sedan skött om sina undersåtar är så långt från demokrati du kan komma och inte vet jag om dessa shariainfluerade och korrupta ledare är personer någon tänkande person borde uppmuntra.

2. Katalogbitarna
En specialgrupp bland kommentatorerna är de som gjort till sin livsuppgift att föra bok över Israels alla påstådda försyndelser genom tiderna och sedan spotta ut dem över hög som låg.
De drivs av en sjuklig besatthet som gör att allt vad proportionalitet, sammanhang och ärligt uppsåt är försvinner i hanteringen.
De har dessutom oftast grava hörselfel inför fakta och sakargument och bör följdaktligen inte ägnas någon större tankemöda.

3. Yrkeshatarna
Sedan har vi naturligtvis argumentationsproffsen som oftast uppträder i grupp för att egga varandra till det ena övertrampet efter det andra.
Debatten blir en sportgren där man tävlar om vem som kan vräka ur sej mest och värst.
Ju fräckare desto fler poäng.
De känns igen på ett ytterst begränsat och generellt sett fattigt ordförråd som naturligtvis inte ger läsaren någon egentlig information annan än en beklämmande olustkänsla för skribenten.

4. Kändisarna
Den kanske mest maligna grupp av kommentatorer är de som i kraft av position, kändisskap eller annan påklistrad icke-etikett uttalar sej som givna specialister.
De frossar ofta i högtravande ord och högstämda floskler för att överskugga ett hav av okunskap vilket naturligtvis kan imponera på den vilsne Svensson.
De drar på sej ett ansvar de sällan orkar leva upp till eftersom de torgför falska, felaktiga och djupt vinklade åsikter utan någon kontakt med verkligheten.
Dessa människor tillåts framföra vilka tokerier som helst endast i kraft av position eller kändisskap.

5. Humoristen och antihumoristen
Dessa kommentatorer är naturligtvis varandras motpoler och skriver direkt från hjärtat, ofta mot varandra.
Humoristen har svårt att hålla sej till ämnet men vill så hjärtans gärna gjuta olja på debattens grymma vågor, få folk att le mitt i katastrofen.
Antihumoristen känns igen på att han tar sej själv och sina åsikter på blodigaste allvar och blir oerhört upprörd om inte alla andra gör sammalunda.
Speciellt svårt har han för humorister som han tycker klampar in i hans egen seriösa värld med dynga på skorna.

6. Kombinationskommentatorerna
Det finns naturligtvis folk som representerar ett hopkok av ovanstående grupperingar och som har det gemensamt att endast högre syften som kampen mot Israel har förmågan att ge livet dess mening.
De kan allt och vet allt samtidigt som de behändigt viftar bort historiskt verifierbara fakta.
Dessa människor är ofta ganska lätta att genomskåda eftersom deras argument sakta men säkert övergått i ett okontrollerat patos och rester av fradga kan anas i mungiporna.
Lite snyft är aldrig fel heller för dessa kommentatorer.

Som jag sade i början så har glädjande nog många svenskar insett det galna och smått löjliga i vad Ship to Gaza håller på med.
Är månne en sundare insikt om Mellanösterns trixare på ingång, börjar folk bli tveksamma till att även i fortsättningen leta fram ursäkter för palestiniernas vägrarmentalitet och till slut inse att de inte kan fortsätta att vara världens störste bidragstagare genom tiderna alla kategorier utan att behöva lära sej vad ordet kompromiss innebär.

Kan möjligen en tillnyktring vara i sikte?

Läs även andra bloggares åsikter om Ship to Gaza, Hamas, Israel, Mankell, Feiler, Bin Laden, Syrien, Assad, Hizballah, Iran, Mellanöstern, ...

Att demonstrera och att demonstrera

De kloke säger att bloggar man så bör man göra det regelbundet, helst dagligen.
Eftersom jag inte förser omvärlden med dagliga bidrag så bloggar jag följdaktligen inte.
Låt oss i stället säga att jag då och då präntar ned spridda epistlar och så får det vara bra med det.

Min epistel idag kommer att handla om modiga demonstranter.
Inte de som demonstrerar under röda flaggor den första maj utan om människorna som demonstrerar i Syrien.
De drar ut på gator och torg med livet som insats liksom de frihetstörstande demonstranterna i Iran som heller inte räds dödens käftar.

De som trotsar allt vad självbevarelsedrift heter och har ’fräckheten’ att demonstrera mot sin ledare, Bashar Assad, har inte bara presidenten som fiende utan också polisen, militären och hela den övriga säkerhetsapparaten vilket är nyckeln till om diktatorer sitter kvar eller försvinner.

Resultaten ser vi efter att Assads folk skingrat en demonstration och folk ligger i blödande drivor i gränderna.
Skulle någon vara oförståndig nog och röra på sej blir han strax immobiliserad med hjälp av påkar, kängor eller vapen.
Tortyrmetoderna har lyfts mot nya höjder.

Efter en dag av hårt arbete eller möjligen av lika hård arbetslöshet fortsatte Mahmoud ner till kvällens demonstrationen.
Hans hustru Leila såg till att han åtminstone fick lite couscous i sej innan han gav sej iväg medan de 7 barnen gjorde sitt bästa för att övertala pappa att stanna hemma.
De större barnen visste att det händer läskiga saker nere i stan på kvällarna och de är rädda – ”pappa gå inte, det är farligt.”
De vet inte hur rätt de har.
Det är mycket farligt att demonstrera mot president Assad.

Den svarta natten är svartare än på länge, ”We want freedom” hörs på engelska och ”Allahu Akbar” ekar på arabiska.

Demonstranterna framförde till och med slogans till tonerna av den gamla juldängan Jingle bells...
”We want freedom”, ”Allahu Akbar” och de nu allt vanligare automatvapnen börjar smattra.
Folket skingras utom de som fortsätter att viska ”Allahu Akbar” medan blodet dräneras från deras kroppar.

Mahmoud är på väg hem.
Trött och ledsen men ändå lite stolt över att han vågat stå upp mot den statsunderstödda orättvisan.
Han inser att vägen framåt kan vara lång men hämtar mod från sina kompisar trots att de förlorade en man i kväll.

Vilka är då dessa krafter som driver folk att riskera sina liv för en möjlig förändring.
Alla vill vi ju få det bättre och de flesta av oss arbetar målmedvetet i den riktningen – men inte under dödshot.
Mahmoud och hans vänner ser inte någon annan utväg för att få en förändring till stånd än genom att sätta sina liv på spel.
Alla andra möjligheter verkar vara uteslutna.
Att arbeta demokratiskt för demokrati och frihet i Syrien är lika livsfarligt som att demonstrera för demokrati och frihet - men mindre effektivt.
Därför väljer folket idag demonstrationerna.

Idag efter bönen i moskéen gick Mahmoud och hans vänner inte som vanligt raka vägen hem till sina familjer utan de anslöt sej i stället till den stora, planerade demonstrationen i stan.
Alla gick dit och till slut blev man en tusenhövdad skara.
President Assad var nervös vilket också gjorde hans hantlangare nervösa.
Vad som helst kunde hända --- och det hände.
Bara idag rapporteras det om 40-50 mord i Syrien men det är naturligtvis inget som intresserar verken Ship to Gaza, Diakonia eller Gunnar Olofsson och hans palestinagrupper.

Leila är orolig för hon har ingen aning om Mahmoud överhuvudtaget kommer hem igen.
Barnen är oroliga för de förstår att något farligt har kommit till deras stad.
De är rädda.
Mahmoud är inte rädd för han vet att det gäller nu eller aldrig om han och hans familj ska få en chans till ett bättre liv.
Visst, det är en chans på tusen att de kommer att lyckas men likaväl en chans de måste ta.

Det finns ett tragiskt moment 22 i arabvärlden.
Man har två val.
Antingen en pro-västlig diktatur eller en anti-västlig teokrati.
De pro-västliga diktaturerna fördöms och raseras av väst med Obama i spetsen medan de anti-västliga teokratierna med sina utlöpare i praktiken lämnas ostörda, också här med Obama i spetsen.
Bli inte ledsen om du inte förstår logiken för det finns ingen.

Hoppas i stället att detta ruskiga moment 22 bryts och att åtminstone något som liknar demokrati sprids i Mellanöstern.

En demonstration i Stockholm är inte detsamma som en demonstration i Damaskus.
I Stockholm demonstrerar man om vädret inbjuder till uteliv men i Damaskus demonstrerar man för att man inte har något val.
Antingen man kommer hem levande eller inte.

Läs även andra bloggares åsikter om Syrien, demonstrationer, Iran, Bashar Assad, tortyr, Allahu akbar, Ship to Gaza, Diakonia, Gunnar Olofsson, palestinagrupper, Obama, Damaskus, Stockholm, ...

Logik eller komik

Alla vill vara vänner med USA, även de som påstår motsatsen.

Hur ska de då nå detta åtråvärda mål?
Enligt vad som sakta men säkert utkristalliserat sej så verkar det säkraste sättet att komma in på USA’s favoritlista vara att understödja global terrorism och att skaffa sej kärnvapen, naturligtvis i skepnad av fredlig hushållsel.

Iran och Syrien är några av de länder som passar in i den mallen.
Vi glömmer inte i första taget Obamas nonchalans när den iranska frihetsrörelsen tiggde och bad om hans stöd.
I Syrien dödas för var dag allt fler människor av statsapparaten.
Vad gör USA?
Beklagar...

Sämre går det för för Gadhafi som frivilligt lämnade över sin kärnkraftsforskning för ett antal år sedan och som nu hamnat – i högsta grad – i onåd.
Hur den store Obama planerar att hantera askan av Libyen när aggressionerna han iscensatte från ovan klingat av – blir säkert både otrevligt och intressant.
Mest otrevligt.

Vill ni ha fler exempel på hur galet det kan bli om man är ovarsam med mekanismer som har med orsak och verkan att göra?

Med logik?

Hamas skjuter sönder en skolbuss med en pansarbrytande missil men än värre – de skjuter sönder en ung kille som efter operationer i hjärnan och på andra trasiga ställen, fortfarande svävar mellan liv och död.
Israelerna som genom erfarenhet vet att Hamas inte lyssnar på normala mellanmänskliga argument svarade med attacker mot deras stridande krafter.

Man borde vara van vid det här laget men jag kände igen den där kittlingen mellan upprördhet och fniss när jag läste att Haniye, Hamaskungen i Gaza, vädjat till FN om hjälp att stoppa Israels svars-och försvarsaktioner.

Det allra underligaste är att inte Bildt och andra vänner till Hamas reagerar.
De borde, om inte annat så för att inte framstå som idioter, vänligt men bestämt påpeka att det inte gillar att bli betraktade som intelligensbefriade utan mycket väl inser att om Hamas håller sej lugna så blir det lugnt.
Enkelt, klart och mycket logiskt.

Nåja, detta är Mellanöstern och som sagt, man borde inte bli förvånad.
Dock, som uppväxt med svensk logik så fortsätter jag att bli förvånad och är ytterst förvånad över att inte resten av mänskligheten också är förvånad.

Jag började visst med USA’s allt underligare ’bed fellows’ medan Hamas allt underligare ’logik’ får avsluta det hela.
Förmodligen handlar det inte om ren logik varken i början eller slutet utan om en plan med stort P som effektivt kör över allt vad vi andra lärt oss om logik.
Kan logiken möjligen ha ersatts av en syster till komiken?

Läs även andra bloggares åsikter om USA, Iran, Syrien, Obama, Gadhafi, Libyen, Hamas, Gaza, FN, Mellanöstern, ...

Om att bota galenskap med mera galenskap

Nej, jag vet inte...
Det känns inte rätt att som Obama och co. börja bomba Libyen för att få Libyen att sluta bomba.
Människor dödas nu och ännu fler människor kommer att dödas då.
Fler bomber i ett område brukar leda till fler offer eller står det på de godhjärtade västerländska bomberna att de endast ska träffa libyska bomber och annat libyskt järnskrot?

De säger att de måste skydda civila libyer men vad de menar är att de kommer att skydda vissa civila libyer medan de dödar andra civila libyer.
Knepig logik och knepig matematik.

Missförstå mej inte för Gadhafi är uppenbarligen en galen typ men att bota galenskap med mera galenskap kan bara resultera i en ännu galnare värld.

Finns det ingen som kommit på idén att medla?

Jag förstår heller inte Obamas och co. urvalsmetod.
Vad är så bra med Jemens diktator att Obama tillåter honom att sitta kvar?
Vad är så bra med Bahrains diktator att Obama tillåter honom att sitta kvar?
Vad är så bra med --- raden utökas lätt med Saudiarabiens, Syriens och Irans diktatorer m.fl.

Jag misstänker starkt att hela denna 'FN-Obama och co.-cirkusen' kommit till för att rädda Obamas ansikte.

Gör inte misstaget att tro att Obama bara är ett bihang i det här sammanhanget.
Av ideologiska skäl vill han framstå som ett sådant men om någon är motorn i operationen så är det han.

Ansiktena på Frankrikes Sarkozy och Englands Cameron behöver i viss mån också räddas för hela detta lustra gäng har ju tagit sej ton och befallt Gadhafi att gå.
Gå, lämna, säga upp sej, ge sej ut i öknen – vad du vill.
Ingen som får sej en sådan befallning nerkörd i halsen tillåts negligera den och låtsas som om det regnar.
Gadhafi låtsas som om det regnar.

Inte många vet vad den mannen i sina maskeradutstyrslar har för sej idag.

Rebellerna säger att han är ute efter att utrota dem medan Gadhafis folk säger att alla libyer älskar varandra dyrt och innerligt.
Gadhafis dödssynd var att inte ta Obamas order till sitt hjärta, lyda och gå.
Således måste han straffas så Obama kan rädda sitt ansikte och i kraft av sin sällsamma svada fortsätta att bestämma vem som ska leva och vem som ska dö.

Om nu Obama och co. bombar Gadhafi och hans trogna sönder och samman och ansiktena räddats – vad händer sen?
Har de funderat över det?
Ska Libyen delas upp i sina månghövdade klaner eller ska Benghazi bilda ett eget litet oljerike?

Ett oljerike som inte kommer att tillåtas glömma Obamas och co. hjältemodiga insatser genom påtvingade trivselpriser på olja?

Det ska en tysk kvinna till för att tänka efter före och sakta upp i backen.
Angela Merkel tvekade, vände på klacken och drog sej tillbaka för konsultationer.

Man vet hur man ser ut när man sticker näsan in i ett krig men ingen vet i vilket tillstånd man befinner sej i när man drar sej ur – eller försöker dra sej ur.

Läs även andra bloggares åsikter om Obama, Libyen, Gadhafi, Jemen, Bahrain, Saudiarabien, Syrien, Iran, Sarkozy, Cameron, Merkel, ...

Obama, var är du?

Obama, var håller du hus?
Typiskt att du gör dej osynlig när du behövs som mest.

Nästan innan demonstranterna i Egypten hunnit fram till sitt torg så krävde du Mubaraks huvud på ett fat.
”Now”, var din order.
Trots en hel del zig-zaggande så stödde du från dag ett demonstranterna på gatan och i samma andetag svek du - lätt som en plätt - en vän.
Det kostade inget för du anade att du satsat på den vinnande hästen och det enda du behövde göra var att hänga på.

Jag undrar om du tänkt igenom vad det betyder för åskådarna när de ser hur lätt du byter fot och sviker långvariga bundsförvanter.
Signalerna du skickar ut talar om för omvärlden att man inte längre kan lita på USA.
Israel lärde sej snabbt denna läxa när Obamaadministrationen vägrade att erkänna vad den tidigare administrationen kommit överens med Israel om.
Sharon hade t.ex. aldrig dragit tillbaka sitt folk från Gaza om inte denna överenskommelse funnits.
När du nonchalerade tidigare ingångna avtal på detta vidriga sätt gjorde du en tabbe som i ett nu visade ditt rätta virke på ett mycket kraftfullare sätt än alla dina vackra tal.

Idag får du en ny chans.
Liksom i Egypten demonstrerar idag människorna i Teheran och kräver frihet för sej själva och sina barn.
Skillnaden mellan Egypten och Iran är både stor och liten.
I Egypten fanns hela tiden militären i bakgrunden men deras uppgift var att se till att allt gick lugnt till och skydda de som behövde skydd.
I Iran är säkerhetsstyrkorna utbeordrade för att till varje pris slå ut demonstrationerna och demonstranterna – vilket de också gör.
Priset som behöver betalas för friheten är betydligt större i Iran än i Egypten.

Obama, vi väntar otåligt.
Vi väntar på ditt otvetydiga ställningstagande för demonstranterna i Iran och mot Ahmadinejad och Khamenei.
Come on, i konsekvensens namn väntar världen på dina ord och alldeles speciellt väntar människorna i Teheran.
Har du inget ”Now” för demonstranterna i Teheran, inget ”Now” mot mullorna?
USA är trots dina många tabbar fortfarande en stormakt och vad den högste representanten för denna stormakt tycker betyder faktiskt något.

Irans folk väntar, världen väntar och vi väntar.
Kommer du att göra oss besvikna ännu en gång?
Kommer du åter igen att blotta dej och visa att du helt saknar ryggrad.
Kommer din ideologi att skymma allt vad konsekvens och medmänsklighet heter?

Obama, du får här en av dina sista chanser att visa lite civilkurage men förmodligen är det att hoppas på för mycket.
Att spela gud när det inte kostar något kan säkert vara kul men att stå upp när det blåser en frostbiten nordan det kräver sin man och den mannen är uppenbarligen inte du.
Kommer du att motbevisa ovanstående påstående kommer jag att med glädje be om ursäkt men där är vi inte än.
Tyvärr.

Läs även andra bloggares åsikter om Obama, Egypten, Iran, Ahmadinejad, Khamenei, Israel, Sharon, Gaza, Teheran, ...

Början till början

I torsdags gjorde historiens vingslag en tabbe, de glömde att stanna vid hållplatsen.
På fredagen gjorde de bot och bättring och slog ner där det var tänkt från början – bland torgdemonstranterna i Kairo.
De förvandlade deras dröm till en sanndröm medan andra stilla undrade vad som väntar på andra sidan staketet.
Är gräset verkligen alltid grönare på andra sidan staketet?

I torsdags kväll sa Mubarak att han tänkte sitta kvar som Egyptens president till valet i september och sköta vad som bör skötas allt medan man förbereder sej för en fräschare framtid.
På fredagen sa han ungefär precis tvärtom – eller rättare sagt hans nyutnämnde vicepresident, Suleiman, sa det.
Han levererade Mubaraks avgång i ett rekordkort TV-inslag med i stort sett en enda mening.
Mubarak avgår och militären tar över.

Resultatet av denna TV-snutt gav eko i hela Mellanöstern på ett ganska handgripligt sätt.
Vi har ju alla våra rutiner vid sänggåendet och när fredagen övergick i natt utökade Mellanösterns övriga autokrater och despoter sina kvällsrutiner genom att kolla en extra gång om ytterdörren verkligen var låst.
De har all anledning att känna en viss osäkerhet inför framtiden.
Kunde de så kan väl vi också, muttras det bland sanddyner, slöjor och kamelskit.
Åtminstone får vi vara med i CNN.

På Tahrir Square var detta höjdpunkten på 18 demonstrationsdagar men egentligen är det nu allting börjar.
Allt i Egypten ska bli nytt utom då möjligen pyramiderna.

Lite får man ju offra på turismens altare.
Nyskapande tar tid speciellt som inga ansatser till förberedelser är gjorda och snart nog kommer vi att bli varse den mänskliga faktorn.
Den mänskliga faktorn kommer i det här fallet att yttra sej i strider om makten som kommer att bli extra tydliga eftersom inget givet alternativ finns tillgängligt.
Jag tror inte torgdemonstranterna vill att militären ska styra landet i det oändliga.

Demokratin då?
Visa mej förebilderna så ska jag försöka ge ett svar.
De demokratiskla valen bland palestinierna som producerade Hamas-styret i Gaza?
De demokratiska valen i Iran som gav världen Ahmadinejad, mullorna och The Revolutionary Guard?
De demokratiska valen i Libanon som gett Hizballah den makt de krävt?

Jag är full av beundran inför demonstranternas uthållighet och för deras fredliga metoder och önskar verkligen de får lön för sin möda.
Jag bara undrar vem som kan leda dem fram – inte bara till demokratiska val utan också till ett demokratiskt Egypten.

Demokrati är inte en valdag utan oändligt mycket mer.
Att t.ex. fritt och utan påtryckningar genomföra en valrörelse.
Att respektera allas lika värde vad gäller både rättigheter och skyldigheter.
Att varje person har en röst, en röst som förväntas bli hörd.
Att de som är lyckliga nog att få majoriteten av folkets röster bildar folkets regering.
Att majoriteten inte har rätt att förtrycka minoriteten – inte ens genom lite lagom mobbning.

Demokrati är inget perfekt styresskick men förmodligen bättre än andra.
Vi kommer att följa egyptiernas väg med stort intresse och hoppas att de kommer att bli det stora undantaget – en lyckad demokratisk demokrati i Mellanöstern.

Läs även andra bloggares åsikter om Kairo, Egypten, Mubarak, Suleiman, CNN, Tahrir Square, demokrati, Hamas, Gaza, Ahmadinejad, Iran, Hizballah, Libanon, Mellanöstern, ...

'Vill man så kan man'

Så sitter man här och väntar på historiens berömda vingslag.
Möjligen.
Om man ska gå efter temperaturen i CNN så närmar sej vingslagen med ljusets hastighet.

Mubarak ska tala till folket och folket väntar.
Samma folk och samma torg.

Det kryllar av inside information, fantasifulla och ännu mer fantasifulla, men ytterst få funderar i denna stund på vad som kommer sedan.

Efter Mubarak.
Har man tagit steg ett så kommer man inte undan att därefter ta steg två och steg två kommer att ligga långt från jublet på Tahrir Square.

Jag förstår mycket väl att har man det eländigt så är den första ryggmärgsreflexen att skaka av sej orsaken till sitt elände.
Har huggormen bitit sej fast i armen så sliten man bort den innan man ens börjar tänka på ambulans eller sjukhus.
Om folket i kväll skakar av sej huggormen så kommer snart nog en morgondag då man inser att man nog bör pallra sej iväg till doktorn för att få sviterna omsedda.
Man kan faktiskt dö av ett huggormsbett.

Det lurar dessutom värre odjur i vassen än huggormar och det är folk av samma skrot och korn som de som 1979 revolterade i Iran och sedermera satte Ahmadinejad på tronen – Det Muslimska Brödraskapet.
’Jasså de’ säger man i Sverige för det mesiga och urvattnade budskap man delgivit svenska folket om detta brödraskap är att de är något i stil med Rotary eller liknande.
Snälla och ytterst missförstådda.

”Allah är vårt mål, Koranen är vår konstitution, Profeten är vår ledare, Jihad är vår väg, och död för Allahs skull är vårt högsta strävan” heter det i organisationens manifest.

Är det någon som ser några likheter med andra demokratiska manifest så hör av er.
Intressant är också att notera att ledarna för några av de mest makabra terrororganisationerna är avknoppade från Det Muslimska Brödraskapet.
Namn som Ayman al-Zawahiri och Khalid Sheikh Muhammad som leder al-Qaida från klarhet till klarhet och Khaled Mashaal som sköter Hamas på distans från sina sammetssalonger i Damaskus.
Inga förskolelärare precis.

Obama borta i sina salonger bjuder på sin välkända retorik och om retorik kunde förvandla världen till en bättre plats så skulle han vid det här laget säkert bli nominerad för Nobels fredspris.
Hoppsan --- där kraschlandade jag visst...

Jag önskar att alla som har det svårt, antingen i Egypten eller någon annan stans, ska finna en väg framåt som verkligen för framåt.
En väg utan alltför många sprickor och hålor, en nyasfalterad, bred väg som för raka vägen in i paradiset – eller åtminstone dess förgårdar.

----------------------------------------------------------------------------------

Han blinkade inte ens...
Mubaraks tal var inte världsomvälvande och inte tänker han sätta sej på något plan till Dubai i kväll.
Månaderna fram till valet på höstkanten får han nu se till att vara den klippa han såg ut att vara i sitt tal och verkligen föra Egypten framåt.
’Vill man så kan man’ – som min mamma sa.

Läs även andra bloggares åsikter om Egypten, Mubarak, Det Muslimska Brödraskapet, Tahrir Square, Ahmadinejad, Iran, Obama, al-Qaida, Hamas, ...

På pottkanten

Att palestinierna nu pressar det ena landet efter det andra, den ena kontinenten efter den andra (lugn det kommer), att erkänna Palestina... kan tolkas på flera sätt.

Den empatiske säger att palestinierna är ledsna och besvikna över att inte Obama gjorde vad de beordrade honom att göra och nu behöver lite psykologiskt stöd tillsammans med en god portion sydamerikansk värme och uppmuntran.
Den mera cyniskt lagde ser i dessa erkännanden inget annat än en ny form av sympatiyttring utan praktisk betydelse.
De desperata säger naturligtvis att palestinierna är desperata – även om vi åskådare missat den biten.

Hur skulle dessa deklarationer från främst länder i Sydamerika överhuvudtaget kunna ha någon praktisk betydelse?
De pratar ju om något som aldrig funnits, något som inte finns idag och något som palestinierna själva gör allt för att förhindra även i en framtid.
Jag tror att den relevanta beteckningen för sådana pseudo-företeelser kan gå under rubriken önsketänkande.
Den djupare avsikten är dock helt klar – att sätta Israel på pottan.

Och sen då?
Vad kommer att hända när alla länder erkänt en palestinsk stat?
Kommer den plötsligt att stå där i all sin glans och sprida frid och fred över Mellanöstern???

Det är lite fascinerande att följa alla ansträngningar Abbas gör för att slippa göra vad som förväntas av honom och som han själv under högtidliga former samtyckt till.
De lockar land efter land att erkänna ett Palestina i stället för att sätta alla klutar till för att skapa detta Palestina.
När Israel skapades skedde detta under ofattbart hårt arbete som dessutom hela tiden var tvunget att försvaras mot arabisk förstörelselusta.

En stat måste byggas underifrån och inifrån.
De som tror att man bygger en stat via deklarationer kommer aldrig att få uppleva någon stat se dagens ljus.

En stat byggs dessutom av människor och dessa människor behöver fostras in i statsbyggandets konst av sina ledare – inte i konfrontationens konst.
Inte heller i förtalets konst och absolut inte i hatets konst.
Palestinierna har i dessa avseenden en lång lång väg att vandra.

Eftersom ’the show must go on’ så drar nu palestinierna iväg till FN.
Till sitt FN.
Där planerar de att tillsammans med sina FN-bröder åter igen sätta Israel på pottan.
Förresten – är det något annat de sysslat med på sistone än att just sätta Israel på pottan?
Via FN-bröderna med sin sköna majoritet tänker de nu tvinga på Israel ett beslut i Säkerhetsrådet om bostadsbyggande på Västbanken.
Kruxet är USA, den stora geléklumpen, som kan spola hela upplägget med sitt veto.

Ärligt sagt tror jag inte det bekymrar dem så mycket eftersom de vet att även utan ett veto kommer de inte en inch närmare Palestina.
Vad de vill är att stå i centrum för världens uppmärksamhet och få människor att gråta över de stackars palestinierna som tvingas leva under ockupationens tunga ok och därtill naturligtvis sätta Israel på pottan.
Tårar smälter som bekant hjärtan men de öppnar också plånböcker och på så vis klarar palestinierna av ytterligare en period som världens mest prominenta mottagare av allmosor.
Allt för att inte smutsa ner sina små fingrar med hederligt arbete.

Åter till FN.
Den verbale Erekat har i detalj förklarat deras strategi så vi vet att om de förlorar i Säkerhetsrådet så traskar de vidare till Generalförsamlingen för att där få ett snudd på 100-procentigt stöd för sitt förslag av alla kreti och pleti, diktatur-och terroriststater, som av någon anledning tillåts befolka detta forum.
De länder som inte platsar under ovanstående rubriceringar presterar oftast ett ljummet lingonmos i dessa omröstningar som mest tyder på en degenererad ryggrad.

Nog om detta spektakel men frågan kvarstår om detta skulle föra dem närmare en reguljär statsbildning.
Naturligtvis inte, men de kan inhösta ytterligare en ganska så officiell sittning på pottan för Israels del.
Vad kan vara viktigare än det?

Israel har kanske gett intryck av att mest vela och ha sej men låt er inte förledas att tro att de saknar resurser att handskas även med nya situationer.
De vill i det längsta visa god vilja och allmän medmänsklighet men blir pottsittandet förenat med allvarligare hot då finns det resurser även för detta – tro inget annat.

Palestinierna låter oss tro att de är intresserade av en egen stat samtidigt som de ägnar all kraft åt att begrava Israel som en självständig stat.
Så har det alltid varit och så är det även idag.
Krumbukterna i Sydamerika och i FN ingår i detta spel och är dessutom en behaglig dimridå för dessa nyttiga idioter som tror att de förstår trots att de aldrig förstått någonting.

Palestinierna, liksom Iran, leker med västvärlden som glatt leker tillbaka.
När Israel ramlat ner i pottan och Iran skickat iväg första bomben – kommer de då att förstå vad det hela – hela tiden - handlat om?
Jag tvivlar.

Läs även andra bloggares åsikter om Israel, palestinier, Obama, Sydamerika, Mellanöstern, Abbas, FN, USA, Erekat, Säkerhetsrådet, Generalförsamlingen, Iran, ...

Hur gör karl'n?

Hur gör han egentligen, han Ahmad......, ja ni vet.
Hur gör karl’n?

Hur klarar han av att dupera folk med makt medan gräsrötterna förstår bara alltför väl?
Var lär man sej sådant?

Irans president har nu hållit på att slå blå dunster i ögonen och öronen på världens kloke ett bra tag men trots det är det ytterst få som betraktar hans utbrott mot en bakgrund av realistiskt blått – de flesta fortsätter att se genom det rosa skimmer som omger naivitetens föregångsmän.
De lyssnar vördnadsfullt och låtsas att de överväger hans synpunkter i akt och mening att inte irritera denne man de mycket väl förstår snart kommer att kunna ge order om att trycka eller inte trycka på knappen.

Stora män varnar för att göra Ahmadinejad upprörd för då...
Tror de att han kommer att skicka iväg en lite mindre bomb om han är lite mindre upprörd?
Att Ahmadinejad inte tänker i sådana banor känner de uppenbarligen inte till, de vill i vart fall inte bli påminda om att den iranske presidenten inte pysslar med samma glädjekalkyler som de själva.

Var har Ahmadinejad lärt sej denna helt suveräna och mycket imponerande taktik som han dessutom personligen förfinat till orientalisk brillians?
Ett steg framåt med löften om samarbete och flexibilitet som strax möts av nya fräscha villkor vilket tvingar omvärlden ta två steg bakåt.
Västvärldens ledare kliar sej i huvudet och förstår ingenting – vi hade ju ett avtal som i en liten ask...
Grejen är att Ahmadinejad aldrig haft någon avsikt att pressa ner ett avtal i någon ask, han gav i stället sina ord vingar för att flyga bort till okända stränder.
Kvar stod förundrade män medan den iranske presidenten på nytt bjuder omvärlden på sina nygamla löften.

Jag är imponerad.
Ahmadinejad är smart och hans skolning från 'Tusen och en natt' har varit en ovärderlig tillgång.
För att göra bilden fullständig så verkar västländerna inställda på att bli lurade men det får naturligtvis inte se ut som att de blir lurade för ingen gillar att tappa ansiktet.
Därför döljs piruetterna under ett förhandlingsbord för det verkar ju ambitiöst och så...
Man har ju sin image att vårda.

Obama hade ambitionen att bryta denna onda cirkel genom att vara snäll.
Om jag är snäll mot Mahmoud så borde i rimlighetens namn han också vara snäll mot mej och sedan kan vi ha ett snack – vi kompisar emellan.
Så tänkte Obama – tror jag.
Det sprack.

Nu mumlas det om sanktioner men detta mummel hörs knappast ut i verkligheten.
Menlösheten har skördat nya triumfer.

Frågan kvarstår – hur gör karl’n?
Kan man gå kurser?
ABF?
Bilda? Bilda – naturligtvis!
De har ju skapat sej en profil som inkluderar ett israelhat som har många kvaliteter gemensamma med vad Ahmadinejad bjuder på.

Borde den iranske presidenten lära av oss eller har vi något att lära av honom?
För att göra en sak klar – han kommer aldrig att lära av oss men kanske blir vi tvungna att lära av honom för att åtminstone förstå grundreglerna i det spel han driver.
Att vinna detta spel kommer vi aldrig att göra, taffliga som vi är, men vi har kommit en bit på väg när vi lärt oss att ord ibland har vingar – att så snart de flugit iväg från den som uttalat dem återstår bara tom ansvarslöshet.
Ord som uttalades igår är bortflugna idag och vi står och stampar på samma ställe – i bästa fall.

Ahmadinejad är en duperingskonstnär av guds nåde och att nå upp till hans nivå är inte att tänka på.
Vad vi möjligen skulle kunna åstadkomma är att våga se i backspegeln, erkänna våra misslyckanden för att sedan – möjligen – lära av dem.
Inte ens för detta blygsamma mål har vi all tid i världen.

Men hur gör han då, han Ahmadinejad?
Ingen aning - men han kör hårt.


Läs även andra bloggares åsikter om Mahmoud Ahmadinejad, Barak Obama, Iran, ...

Förvånad, någon?

Jag förstår inte riktigt…
Varför blev alla så överraskade av att Iran har ytterligare en anläggning för anrikning av uran?
Denna klenod är gömd i urberget och klar att tas i bruk inom kort.
Jag antar att samma människor som nu blev förvånade kommer att fortsätta att bli förvånade för varje ny anläggning som blir avslöjad.

Varför skulle något så naturligt vara förvånande?
Bara de som tror att Ahmadinejad resonerar som du och jag borde vara förvånade.
Överraskningar från det hållet är något vi borde räkna med eftersom Ahmadinejad inte resonerar som du och jag.

Jag tror dessutom att detta bara är förspelet – Ahmadinejad är inte den som lämnar något åt slumpen.
Länder med oljeinkomster av Irans storlek kan lätt köpa sej kunskaper genom att köpa människor.
Köpa hjärnkapacitet.
Dessa köpta människor har gett Iran de vapen som ska tillförsäkra dem en plats i solen bland världens mest beundrade nationer.

Svenskarna köper sej pensionsförsäkringar för att säkra sin ålderdom medan Iran köper sej kärn(vapen)kunskap vilket de kallt räknar med ska fungera som en pensionsförsäkring.
Tryggt och säkert.

Kanske har de rätt – kanske fel.

Det beror på om någon tänker tala om för Iran att innehav av kärnvapen faktiskt inte är liktydigt med trygghet, säkerhet och en allt övergripande kärlek vilket verkar vara deras något tvivelaktiga arbetshypotes.
Irans islamofascistiska mullaregim spelar sitt förföriska katt-och råtta-spel med oss men vi vägrar inse att för dem är det just ett spel.
Ett spel med insatser inga andra än vi själva kommer att få betala.
Ett steg framåt och två tillbaka.

I dag ska det pratas.
Frågan är bara om vad?
Obama och hans europeiska lärjungar vill känna Ahmadinejad på pulsen om hans kärn(vapen)program.
Försiktigt, men dock.

Ahmadinejad vill berätta för dem hur han vill förändra världen.
Att prata om Irans kärn(vapen)spurt kommer att sitta hårt åt.
Det låter för mej som om det kommer att bli typ ett hederligt gammaldags kafferep där alla pratar i munnen på varandra och ingen efteråt har en aning om vad som sagts.

OK – man ska inte racka ner på goda föresatser men dessa verkar mer än lovligt blåögda.
Samtal på högsta nivå där parterna planerar att prata om olika saker, där ena parten inte tänker diskutera vad den andra anser vara huvudproblemet och själva orsaken till samtalen.

Kanske kommer Iran att berätta för Obama och Solana (Bildt fick inte vara med - har de inte upptäckt hans storhet än?) att de har ytterligare några anrikningsanläggningar utspridda i ödemarken och alla kommer att bli sååååååååå förvånade.

Skulle samtalen mot förmodan resultera i en bättre värld för oss alla lovar jag att ta bort detta inlägg och ersätta det med en ursäkt.

’Det är synd om människorna’

Läs även andra bloggares åsikter om Iran, uran, Ahmadinejad, hjärnkapacitet, pensionsförsäkring, kärnvapen, mullaregim, Obama, kafferep, Solana, Bildt, ...

DN SvD SvD

Bromsklossar

Här i Mellanöstern blir bromsklossarna allt fler och allt mer bombastiska i sina uttalanden.
För att vara ett fredsälskande folk som gör allt för freden... är dessa bromsklossar ett mysterium.
De proklamerar i moskéer, i barnprogram, på gator och torg att ingen uppoffring är för stor för att förverkliga deras dröm om ett eget land.
Barnmartyrer står högt på önskelistan.

Sedan kommer dessa professionella bromsklossar och ställer till det.

En av dem är arabligans – nej, inte Jönssonligan – arabligans generalsekreterare, Amr Moussa.
Han är egyptier och har varit ambassadör i Indien och Egyptens ambassadör i FN innan han fick sitt nuvarande jobb som arabligans ledare.

Han älskar fredsprocessen men hatar fred.
Han gör vad som helst för att processen ska fortsätta men att förorda ett fredsinriktat tänkande vore honom helt främmande.
Han drar sej inte för att hota om någon vilsekommen arabnation skulle frestas ta kontakt med Israel.
Han lovar dessa stackare en ”tough response”.
Min mamma skulle kallat en sådan typ för en riktig elaking...

Hur hans hjärna arbetar i övrigt får du en bild av genom hans svar på frågan hur han ser på de muslimska kvinnornas situation och hur den skulle kunna förbättras.
"As long as our land is occupied, we cannot think about the rights of women".
Hav tålamod, kvinnor!

Amr Moussa älskar sin fredsprocess men den processen bör hanteras utan israelisk inblandning.
Han förbjuder all tanke på eftergifter åt judarna innan ligans alla krav är mötta.
Amr Moussa gillar tydligen också diktat - men inte fred.

En annan nygammal bromskloss är Mahmoud Abbas.
Allt sedan Obama gick direkt från sitt invigningstal på Capitol Hill i Washington i januari till sin nya Vita Hus-telefon och slog nummret till Abbas har denne man svävat runt på små rosa moln.
Jobbet är lagt på hyllan förutom lite nedslag hos omgivande arabpotentater.
Han har fått rådet att ligga lågt och låta Obama göra jobbet.
Visst förstår jag om han uppskattar en sådan omtanke vid sina 80+.

Verbalt har dock hans tjurighet ökat – så till den milda grad att man förstår att han fortfarande svävar runt på sina rosa moln.
Han ställer krav rakt ut i det blå vilket visar att han är desperat i sin ovilja att förhandla med Israel och en palestinsk stat vill han absolut inte ha.
Bästa sättet att inte behöva få en stat på halsen är att uppföra sej precis som han gör nu.
Typisk genuin bromskloss.

Förresten har hamasledaren i Gaza, Ismail Haniye, i dagarna proklamerat att Abbas inte har någon rätt att förhandla för palestinierna och att varje överenskommelse han gör med USA eller Israel kommer att förkastas av dem.
Någonstans här borde Obama satt in sina stötar.

För övrigt blir det allt tydligare – Gaza tillhör moskéerna och Västbanken tillhör sina shoppingcenter.

Vår sista bromskloss för dagen sitter i Vita Huset, en bit från Mellanöstern.
Obama gör alla möjliga piruetter och krumbukter för att inte behöva ta i Iran med tång.
Snacka, lova, böna, le, och plocka bort otrevligheter från agendan och tiden den går...
Snart är dessa diskussioner inte intressanta längre.

Varför blir man en bromskloss?
Jag kan tänka mej flera orsaker men först och främst för att man vill vinna tid för att i ett senare skede säkra fler fördelar.
En annan orsak är naturligtvis ren feghet.
Svårigheter att rätt utvärdera en situation.
Igångsättningssvårigheter.
Orsaken kan dessutom vara att man helt enkelt inte är intresserad av den aktuella situationen och vill skjuta ett obehagligt avgörande på framtiden.

Grejen är bara att framtiden är nu och Mellanöstern har inte råd med några bromsklossar, inte ens amerikanska sådana som spelar ett högt spel med insatser man låter andra betala.
Att ta tjuren vid hornen kräver sin man – kanske är det vikingar Mellanöstern saknar?


Läs även andra bloggares åsikter om barnmartyrer, Amr Moussa, arabligan, fredsprocessen, Mahmoud Abbas, Barak Obama, palestinsk stat, Ismail Haniye, Israel, USA, Vita Huset, Iran, Mellanöstern, ...

Katt-och-råtta-leken

Djurvärlden är bra mycket klokare än människovärlden.
En katt vet att den är en katt och en hund vet att den är en hund som förväntas jaga upp så många katter i träden som möjligt.
En råtta vet att den är en råtta och att den bör vara vaksam när den känner doften av katt.
De vet vad de är och de känner till spelets regler.

I människovärlden är rollerna mer flytande och agerandet beroende av preferenser, motiv och dunkla böjelser.

Iran leker katt-och-råtta-leken med västländerna men västländerna förstår inte att de endast är ett fritidsnöje för Iran.
Iran dansar och ler medan västländerna slår knut på sej själva för att leva upp till en liberalism som inte borde ha någon plats i detta ödesmättade sammanhang.

Återigen erbjuder Iran västländerna samtal och det dröjde inte många timmar innan dessa länder med tacksamhet och förtjusning accepterade.
Kanske sände de t.o.m. blommor...
Man accepterade Irans erbjudande om en ny samtalsrunda (har ni hört det förut?) trots att Iran från sin nya styrkeposition i förväg aviserat att de inte kommer att tillåta några förändringar av sitt nucleära program.
Inga produktionsstopp kommer att övervägas – men det kan ju alltid vara trevligt att träffas och prata lite...

Obama och Solana förstår inte att de är råttor.
Råttor som Iran leker med i väntan på att tiden ska gå och de når sina utstakade mål.
Kanske är dessa mål redan nådda?

Ibland får jag känslan av att resten av världen inte bara skulle acceptera ett nucleärt Iran utan också ta emot det med en ganska nöjd suck.
Då behöver man inte längre riskera att bli beskyllda för att fjanta för Israel och leka sanktionspolitik mot Iran.
När de äntligen skaffat sej bomben kan man i lugn och ro satsa på att hålla sej väl med den nya kärnvapenmakten för att på så vis kunna fortsätta sin trygga välfärdspolitik.
Smäller det är det ju ändå bara Israel som smäller av.

I första smällen.

Mullorna i Iran har nog aldrig haft så roligt.
Tidigare hade de någon slags förträngd respekt för västländerna, för USA och för Europa, men i samma takt som dessa länders oförklarliga svaghet, förvirring och velighet blivit allmän egendom har mullornas belåtna leenden blivit allt bredare.
Det har varit mycket enklare att lura väst än de förutspådde – de har ju i princip gått på vad som helst.
Otroligt och förbluffande infantilt.

Katten Iran har gett råttorna i väst en nådatid som Iran utnyttjar till bristningsgränsen.
Man gör allt för att påskynda den 12:e imamen Mahdis återkomst och det bästa välkomnande de kan ge honom är ett Mellanöstern utan Israel.
Detta kan enklast åstadkommas genom en nätt liten kärnladdning som lyfter bort Israel med sina invånare på ett bekvämt och slutgiltigt sätt.

Katt-och-råtta-leken går mot sitt slut.

Katten vässar belåtet sina långa klor medan råttorna i väst ägnar sej åt önsketänkande.
Nådatiden är över, råttorna sargade och Israel...???

Läs även andra bloggares åsikter om Iran, Obama, Solana, Israel, sanktionspolitik, kärnvapenmakt, USA, Europa, Mellanöstern, nådatid, ...

DN SDS

BLOGGPÄRLOR:

MXp: Bruce Springsteen-YouTube till Sahlin, ev. statsminister
Israel i Sverige: Ser du något konstigt i TT:s rapportering?

FiM: Dottern till ledare för svenska muslimer gripen med Ghezali

Jihad i Malmö: Safia Benaouda gripen i Pakistan
Rabnor tycker och tänker: Bosättningar