De tog en människa

Hamas tog en människa och nu ska de belönas.
Det tycker alla.

Hamas tog Gilad Shalit, den unge israeliska värnpliktige killen, och har hållit honom avskärmad från sin familj, sina vänner och från resten av världen i snart fyra år.
Hurra det ska vi fira utbrister människorättsaktivisterna på väg till Gaza.
Och firar gör de genom att demonstrativt visa att de inte anser Gilad Shalit vara en människa med något människovärde.
Detta kan kallas för selektiv humanism och är ljusår från vad ordet humanism verkligen innebär.
Men vad bryr sej Feiler, Mankell och co. om det?

Hamas tog en människa och alla uppmuntrar israelerna att belöna dem för det.
Det är inte småtjyvar vi pratar om utan människorövare och människorövare får inte belönas.
Överens – eller...???

Jag undrar om Carl Bildt anser det är ok att ta människor?
Vad tycker Sveriges justitieminister?
Anser de att man får ta människor och sedan behålla dem på obestämd tid?

Tycker de det är ok så tycker de likadant som Gazafararna, Hamas och alla ni andra som moltiger om Hamas.
Människorna på väg till Gaza fick erbjudandet att lägga ett gott ord för Gilad Shalit men avböjde vilket måste tolkas som att de inte anser honom vara en människa med något som helst värde.
Sådana får man tydligen ta.

Feiler, Mankell och co. är ju ute på uppdrag för att främja människovärdet, människovärdet hos människorna som bor i Gaza.
De säger däremot nej till att främja människovärdet på den ende jude som befinner sej i Gaza.
Slutsats – judar har inget människovärde.

Är det så Carl Bildt?
Tycker du så?
Om du händelsevis råkar tycka att min slutsats är fel hade du väl sagt så.
Åtminstone sagt att ’så får man inte göra’.
Hade det varit lite stake i dej hade du dessutom krävt att Hamas lämnar tillbaka människan de tog och i samma andetag tipsa dem om att de inte ens borde knysta om någon bytesverksamhet.
De borde betala.
Betala dyrt - men det kan vi ta sen.
Det viktigaste är att den människa Hamas tog lämnas tillbaka snarast möjligt.

Att Hamas tog en människa bryr sej Feiler, Mankell och co. inte om bara de får köra runt med sina båtar en stund.
Kanske får de t.o.m. ge Hamas den cement israelerna levererade för en vecka sedan - men då landvägen.
Inte speciellt kul för Feiler, Mankell och co. men det är inte speciellt kul för Gilad Shalit heller som av dessa herrar inte anses ha något människovärde.

Läs även andra bloggares åsikter om Hamas, Gilad Shalit, Gaza, Dror Feiler, Henning Mankell, Israel, Carl Bildt, människovärde, ...

Mankells livförsäkring

Jag ramlade över en några dagar gammal rubrik i Aftonbladet där Per Gahrton oroar sej för Henning Mankells framtida hälsa.
I artikeln ”Skydda Ship to Gaza, Bildt” från 22 maj, 2010 utbrister Gahrton i känd stil - "Henning Mankell och övriga ombord riskerar tveklöst sina liv för palestiniernas sak”.

Jo det kan man lugnt säga.
Speciellt om de kommer fram till Gaza.
De som ivrigt väntar på dem där är inte direkt kända för att att trä på silkesvantarna stup i kvarten.

Som jag ser det är Mankells enda chans till ett liv efter ’Ship to Gaza’ att han räddas från Hamas av israelerna och blir hemsänd på svenska ambassadens bekostnad.
Men det var kanske det Gahrton menade när han uppmanade Bildt att rädda livet på Mankell???

Läs även andra bloggares åsikter om Per Gahrton, Aftonbladet, Henning Mankell, Carl Bildt, 'Ship to Gaza', palestinier, Israel, Hamas, ...

Armadan

Alla skriver om armadan på väg till Gaza och visst blir man sugen...
Inte på att åka dit utan på att skala av projektet in på bara kroppen.

Hela denna pseudohändelse är ganska fascinerande för den innehåller så många absurda ingredienser att hälften hade kunnat ge stoff för en ny Stieg Larsson, om så varit möjligt.

Först – hur uppkom denna idé?
Det kan inte ha varit situationen i Gaza som satt båtarna i rullning för frånsett att befolkningen där hålls fångna av Hamas så har de i stort sett vad de behöver – det är i varje fall vad höga FN-representanter anser.
Mängderna varor som israelerna dagligen kör in är något de flesta fattiga länder i världen bara kan drömma om.
Det båtarna kan leverera är som att spotta i havet – negligerbart, de är bara symboler för något arrangörerna inte vill att vi ska prata högt om.

Det är alltså inte varorna som sådana som är intressanta utan tankekedjan bakom idén.
Man tror sej här ha funnit en vattentät grej för att sätta Israel på pottan och ett sådant tillfälle kan man ju inte bara spola.
Ingredienser som eventuellt uppflammande våld med följande flashiga videosnuttar lämpliga för You Tube kittlar många svenskar som lider av den svenska långtråkigheten.
Många har transformerat denna kittling till penninggåvor för ett projekt de flesta inte känner till bakgrunden om mer än någon slags luddig ’tycka-synd-om-grej’.
Förmodligen tror man att man vet men mycket få känner exempelvis till att det är brottsligt att understödja en terrororganisation som Hamas som har andra folkgruppers utplåning högst på sitt program.

Det är naturligtvis Hamas som kommer att lägga vantarna på båtlasten för diktatorer ser till att få vad de vill och terrorbenägna diktatorer ser till att få vad de vill till vilket pris som helst.
Förresten - kanske är de inte ens intresserade av cementen och avsaltninggrunkorna men desto mer intresserade av den sköna PR de kommer att kunna sola sej i och som båtkändisarna så gärna förser dem med.

Någon av resenärerna berättade frejdigt att han minsann inte tänkte träffa någon Hamasrepresentant och jag misstänker att han inte har en aning om hur blåögt hans resonemang är.
Ingenting i Gaza sker utan att först kramats och krystats, vänts och vridits på av bläckfisken Hamas tentakler.

Den officiella avsikten med resan sägs vara att ge gazaborna vad de trånar efter... men sammansättningen av armadan visar på något helt annat.
Det är mest folk som ska fraktas till Gaza.
Inte hantverkare eller annat dugligt folk som skulle kunnat hugga i och verkligen åstadkomma något utan (läs sakta och omsorgsfullt) – kändisar.
Att vara kändis räcker tydligen för att få en biljett till Gaza.
Det räcker också att ha skrivit en bok – hur nu denna bok skulle kunna hjälpa någon i Gaza?

Vad i hela friden ska alla dessa människor göra i Gaza?
Har de tänkt göra nytta, göra rätt för sej eller bara prata i mikrofoner tillsammans mer Hamas?
Kändisar som vill bli ännu större kändisar genom spel under täcket med terrororganisationernas Gossen Ruda i bästa orientaliska stil.

Om skälet till denna kändisexplosion är att vara iakttagare som sedan kan skriva sympatifrustande berättelser... då hade det väl räckt med en, eller är det så svårt att finna någon trovärdig person i kändisgänget så ni måste satsa på kvantitet över kvalitet?
Puh, jag blir matt.

Sedan undrar jag över alla dessa artiklar och föredrag de presumptiva sjöfararna distribuerat som förspel till båtresan.
Känner de ett så starkt behov av att rättfärdiga sina egna bevekelsegrunder att de måste trycka ner sin propaganda i våra arma strupar gång efter annan?
Dror Feiler, Mattias Gardell, Henning Mankell, Mehmet Kaplan, Bo Forsberg m.fl. - (Får inte Gunnar Olofsson från Göteborgs palestinagrupper följa med eller är han inte tillräckligt känd? Kanske lider han av sjösjuka?) - alla har de försökt rättfärdiga sina idéer och sitt handlande i omväxlande tårdrypande eller hatiska framträdanden.
Hade de haft samveten som inte var nedtyngda av falskspel och undergroundverksamhet hade inget av detta behövts - deras agerande hade gett tillräcklig legitimitet.

Nu börjar folk verkligen undra, även de som från början tyckte idén var OK.
Det börjar lukta...

Om nu Feiler och co. anser att gazaborna befinner sej i en prekär situation - vilket många gör - då borde de åtminstone försöka ta sej an problemets kärna.
Det kommer inte att bli enkelt, hade det varit enkelt hade det naturligtvis skett för länge sedan, men grejen är att båtfolket väljer att inte se problemet Hamas och föredrar att knipa ihop - inte bara ögonen.
Det finns bara ett ord för ett sådant beteende - feghet.

Alltså nu väntar vi bara.
Vi väntar på nästa armada med kändisar på väg till exempelvis Sudan för att berätta även för sudaneserna vilka godhjärtade människor de är.
De kan ju alltid göra som gazafararna – ta med lite symbolisk last för att lättare klassas som rumsrena.
Om de lärt ordentligt av sina misstag kan de ju den här gången i god tid traska upp till Bildt och be om hans ministerliga beskydd när skitångsten börjar bli alltför påtaglig.

Läs även andra bloggares åsikter om Gaza, Hamas, FN, Israel, kändisar, Dror Feiler, Mattias Gardell, Henning Mankell, Mehmet Kaplan, Bo Forsberg, Gunnar Olofsson, Sudan, Carl Bildt, ...

Får - får inte

Vad får israelerna göra?
Vad får israelerna inte göra?

Får de bygga hus för judar i de östra delarna av Jerusalem?
Svar nej.

Får de bygga hus för araber i de östra delarna av Jerusalem?
Svar ja.

Får de riva olagligt uppförda hus som bebos av araber i de östra delarna av Jerusalem?
Svar nej.

Får de riva olagligt uppförda hus som bebos av judar i de östra delarna av Jerusalem?
Svar ja.

Hur ska man tolka detta?
Det beror naturligtvis på vem som anser sej ha tolkningsföreträde.

Det handlar således inte bara om att riva olagligt byggda hus för att ge plats för en ordentligt stadsplanerad bebyggelse utan det handlar om vem som bor i husen, vem som äger husen eller uppges äga husen – vilket inte nödvändigtvis är samma sak.
Det viktiga är alltså vilken folkgrupp husens ägare tillhör – inte om huset som sådant.

Ibland är ett hus inte bara ett hus.
I Jerusalem har hus förvandlats till politiska symboler helt fristående från normala perspektiv och referensramar.

Hus som bebos och ägs av judar får man riva ner men hus som bebos av araber får man inte riva.
Man får inte bygga hus för judar men naturligtvis får man bygga hus för araber.
Börjar det bli knöligt nu?
Det är inget mot hur det kommer att bli om detta skuggspel får fortsätta.

Vad bottnar då denna rasism i?
Hoppsan – där trillade ordet dit alldeles av sej självt.
Bra jobbat.

Trots att ’DET STÅR SKRIFVET’ i diverse Road Mappar, FN-resolutioner och annat att man inte bör föregripa utkomsten av förhandlingarna (det lär visst pågå sådana) så envisas en viss stormakt med att redan från början tillskriva palestinierna vissa landområden, däribland östra delen av Jerusalem.

Att araberna skulle ha någon sorts rättmätiga krav på Jerusalem är egentligen oerhört verklighetsfrämmande och har ploppat upp till ytan endast de senaste decennierna.

De berättade en dag att nu ville de ha Jerusalem och plötsligt tyckte alla att visst skulle de ha Jerusalem.

Israelerna önskar sej också vissa saker men av någon anledning har detta aldrig upphöjts till lag.
Ordet rasism knackar på dörren även i det här sammanhanget.

Man blir aningens fundersam när man ser Obamas prioriteringar.
USA har problem, stora problem och världen i övrigt (som han också gärna vill sköta) har ännu större problem.
Inget av detta verkar störa Obamas sinnesfrid men Gud nåde den som nuddar vid ett hus som bebos av araber i Jerusalem eller dristar sej till att bygga till en klädkammare i ett judiskt hus i Jerusalem.

Då brakar helvetet loss och stackars USA känner sej både förolämpat, förrått och försmått.
Obama plockar fram brösttonerna eller skickar Clinton att anklaga Israel för att hota världsfreden om denna klädkammare, ve och fasa, skulle ta form.
Lite målarfärg på väggarna skulle naturligtvis ytterligare förvärra situationen.

Tänk att tillskriva hus denna apokalyptiska makt.

Om det nu hade varit människor i ett arabiskt hus som byggt denna klädkammare???
- - - Nej, jag orkar inte med fjantet längre – det får väl finnas gränser även för en stormakts absurditeter.

Avslutningsvis tar jag vägen upp till Jerusalem igen.
Jag gör aliyia.
Ingen arab brydde sej om Jerusalem när staden var ockuperad av Jordanien – om det inte handlade om att jaga iväg judar förstås.
Idag när Israels huvudstad står under israelisk kontroll (visst står Sveriges huvudstad under svensk kontroll...???) har den plötsligt blivit intressant för arabvärlden.
Jerusalem har förvandlats till ett vapen – ett propagandavapen.

Förhandlingarna har svårt att komma igång eftersom palestinierna dagligen producerar nya förhandskrav eller är orsaken möjligen den där klädkammaren...???


Läs även andra bloggares åsikter om Jerusalem, palestinier, israeler, Obama, USA, rasism, ...

Erekats jul

Så var det jul igen.
Erekats jul.
En jul utan skinka, risgrynsgröt och julgran men med mängder av önskelistor.

Månaden är maj och normalt sett är julen inte i sikte på ett bra tag än men tidningsrubrikerna lämnar oss ingen ro – alla dessa önskelistor och alla dessa fromma förhoppningar.

Det pågår något mycket märkligt i Mellanöstern i dessa dagar.
Kom med något nytt – säger den insatte som fortsätter att läsa rubriker och någon gång även dyker ner i en artikel.
Nej, särskilt nytt är det kanske inte men det får luktsinnet att vädra både glögg och pepparkakor trots att lövsprickningen i dagarna tar andan ur de naturälskande svenskarna.

Det skrivs önskelistor som aldrig förr men de går inte till tomtefar i Lappland utan sprids ut i strategiska portioner via den alltid lika tjänstvilliga mediacirkusen.
Obama tillhandahåller bläcket, slickar frimärken och är generellt frikostig med käcka tillrop medan Erekat, palestiniernas chefsförhandlare, gör vad han kan för att klämma in allt det göttaste.

Obamas fredsprocess ligger i startgroparna trots att aktörerna är måttligt intresserade – av olika anledningar.
Nu ska det åter igen bli fred mellan israelerna och palestinierna, bara de gör som Obama säger.
Israelerna krälar i stoftet medan palestinierna med klingande vapen rider in på arenan på svettiga springare.

Visst ska vi ha fred säger Obama till israelerna.
Ge bara palestinierna vad de begär så ska det nog bli bra.

Visst ska vi ha fred säger Obama till palestinierna.
Skriv era önskelistor och glöm ingenting så ska det nog bli bra.
Och önskelistor blir det.

Ge oss det och ge oss detta, ge oss det där och ge oss också det där borta.
Sedan måste ni ge oss det vi pratade om igår och vi kräver dessutom allt vi ännu inte kommit på.
Vi kräver allt för allt är precis vad Obama lovat oss.
Alltihop säger Erekat.
Hela rasket.

Israelerna fortsätter att kräla i stoftet.

Så här ungefär ser ett flygfoto över fredsprocessen ut idag där de palestinska förhandlarna med Erekat i spetsen diskuterar med USA och israelerna sparkats in i ett hörn där de av nåd ibland får lite selekterade glimtar av vad Obama och Abbas/Erekat kokar ihop.
Något att säga till om?
Inte israelerna i varje fall som på sin höjd bevärdigas med åskådarplats i detta unkna spel.
Obama som godkänt palestiniernas önskelistor i alla dess beståndsdelar säger till israelerna:
”Ske Min Vilja Annars Tager Jag Ifrån Eder Allt Vad Ni Redan Haver Och Ger Rubbet Till Min Gamle Vän Abbas”.

Israelerna fortsätter således att kräla i stoftet medan palestinierna och Obama lägger sista handen vid sina önskelistor som av någon anledning visar förbluffande samstämmighet.
Tid för lussekatter eller inte – farsen fortsätter.
Erekat gör allt för att hans nuvarande plats i solen om möjligt ska bli förevigad och ett fredsfördrag skulle tyvärr sabba dessa hans planer.

Därför fortsätter han att skriva sina önskelistor för ju mer absurda krav han kan producera desto mindre chans för en överenskommelse.
Detta passar naturligtvis Erekat som senapen till skinkan, som mandeln i risgrynsgröten och som de röda kulorna i julgranen – han bara ÄLSKAR julen.
Erekats jul.

Läs även andra bloggares åsikter om Erekat, önskelistor, Mellanöstern, Obama, palestinier, 'fredsprocessen', Israel, USA, Abbas, julen, ...


DN, SvD, Dag, Gp, S, Blt, Vlt, Bl, Tv2, 2, Gd, St, Ab, 2, Ek, Hd, Lö, Db, Kt, Svt, Ex, Sr, Smp, N24, Svt

Ska bara fråga mamma...

… eller rättare sagt pappa, för i merparten av den här delen av världen är patriarkatet det enda gångbara.
Den som tänker fråga är en president och de presidenten tänker ställa frågan till är en liga.
Lika konstig som den här meningen blev är Mellanöstern just nu.
Här har det väl å andra sidan alltid varit ganska ’konstigt’ som det blir när nationella och religiösa intressen mixas till en oätlig soppa.

Det finns folk som anser att höjden av lycka vore om palestinierna och israelerna började prata med varandra.
Officiellt alltså.
Inofficiellt pågår samtal hela tiden men det sker i de mediala strålkastarnas skugga och ger sällan upphov till några rubriker.

Obama sliter sitt hår, biter på naglarna och svidar om till en om möjligt ännu vitare skjorta i hopp om att Abbas och Netanyahu ska inleda vad som allmänt kallas ’fredsprocessen’, även om den beteckningen är inadekvat i sina mest fundamentala beståndsdelar.
Araberna vill ha fred endast om man med fred menar underkastelse och en process är ju inget mål i sej.
Det hade varit bättre om de kallat samtalen för just samtal – samtal om hur vi ska ha det framöver.

Nå, detta var en parentes för vad jag ville tala om var hur en president har kommit att bli en slav.
Abbas klarar inte av att (vågar inte?) fatta några egna beslut så han överlåter den processen till The Arab League.

Min fråga är vad palestinierna under sådana omständigheter egentligen har sin president till?
Obama har låtit sin stämma ljuda och Abbas känner trycket.
Han har nu i ungefär ett år med hjälp av diverse krumbukter lyckats slingra sej bort från att tala med Netanyahu som han med rätta misstänker inte är någon Olmert som ger bort kronan och halva kungariket utan att blinka.
När nu Obama flåsar honom i nacken blir han uppenbarligen nervös och klarar inte av att säga varken bä eller bu.
Han skickar därför stafettpinnen in i det getingbo som kallar sej The Arab League.

Ligahövdingen är den i sina egna ögon så otroligt underbare Amr Moussa och för att uttrycka det enkelt så är han ingen vän av Israel.
Han och en hop arabiska sheiker ska nu fatta det beslut som ger Abbas stora skälvan - om han ska förnedra sej och sitta till bords med Netanyahu eller åter igen stå över.
Jodå, det brukar vankas förtäring vid dessa tillfällen vilket också ger de obligatoriska bildbevisen ett något större gemyt och några förvirrande drag av mänsklighet.

Förhandla eller inte förhandla – det låter alltså Abbas ligamedlemmarna avgöra.
Så mycket för ett självständigt Palestina.
Så mycket för palestiniernas nästan heliga nationella aspirationer.
Så mycket för - ja, vad det nu är de vill ha...

Vi förstår nu att ett eventuellt framtida Palestina kommer att bli ett lydrike till The Arab League vilket i sin tur innebär att alla beslut som kommer att fattas måste godkännas av dessa potentater.
Det innebär i sin tur att det är med Arabligan Israel kommer att förhandla och att det blir med Arabligan Israel kommer att försöka – för vilken gång i ordningen? – försöka skapa fred.

Palestinierna försvinner liksom någonstans på vägen.
Lätt fånget – lätt förgånget.

Obama ställer villkoren som Israel ska underkasta sej och Abbas vågar inte lyfta ett finger utan att fråga Amr Moussa.
Lätt som en plätt – varför är inte fredsriket instiftat för länge, länge sedan?

Glömt något?
Bara en liten detalj.
HAMAS-------------------

Nej, bäst att fråga mamma...
Sorry – pappa.

Idéspruta: http://www.weeklystandard.com/blogs/who-speaks-palestinians

Läs även andra bloggares åsikter om patriarkat, Mellanöstern, palestinier, Israel, Obama, Abbas, Netanyahu, The Arab League, Amr Moussa, Hamas, ...