Syrien i en del människors hjärtan

Mänskligheten lider med den del av mänskligheten som dagligen drabbas av ett elände utan slut.
Har någon undgått att ha hört talas om Aleppo i Syrien?
Bara som ett exempel.
Man blir ilsken, stum, gråtfärdig och förundrad.
Förundrad över att ingen - INGEN - klarar av att komma till de drabbades hjälp och räddning.

Jag tror säkert det finns enstaka småskaliga initiativ som fungerar men det är ju och förblir en droppe i havet.
Det handlar som ni säkert vet om en ovilja att smutsa ner sina händer.
Bland annat.

Det handlar nu mer om att få stopp på rysligheterna och hjälpa de drabbade än om vilken muslimsk sekt som bör tilldelas det eller det landområdet.

Är det då stört omöjligt att få slut på stridigheterna?
Det finns ju en ansenlig arsenal att tillgå men kvantiteten måste ju stå i någon slags relation till vad som krävs.
Här inberäknar jag både förhandlingsarsenal, morots-och piskaarsenal och även krigsvapenarsenal som ställs till förfogande i den storleksordning som krävs.
Inte minsta möjliga insatser för att tillgodose vissa grupper och inte reta upp andra.
Det kommer alltid att finnas grupperingar som tycker illa om det ena eller andra tillvägagångssättet men detta får i det här fallet stå tillbaka för att slutligen få ett slut på kollektivmördandet i Syrien.

Dessutom kommer kvalificerade ledare att behöva headhuntas eftersom de idag nogsamt lyser med sin frånvaro.

Förhandlingar är naturligtvis det mest humana men blir inte grundproblemet löst så kommer meningsskiljaktligheterna att blomma upp igen förr eller senare.
Att tillåta den ena sidan eller den andra att vinna garanterar däremot en nystart för både vinnare och förlorare såvida man inte tillåter prestigen att ta över.

År 2006 utkämpade Israel ett flera veckor långt krig med Hizballah i Libanon där ingen egentligen tilläts vinna.
FN bröt in och på sluttampen gick Israels utrikesminister Tsippi Livni med på ett avtal som aldrig gick att upprätthålla eller kontrollera.
Men det stationerades ju FN-observatörer i området...
Well, vad kan FN-observatörer göra när Hizballah nattetid tar emot den ena vapenlasten efter den andra från Iran?
De kan så klart observera... men säger de något eller kräver åtgärder så säger ju Libanon bara upp avtalet med FN och observatörerna får åka hem till fru och barn.

Idag är Hizballah starkare och flera gånger bättre utrustade än någonsin och hela Israel ligger inom räckhåll för deras raketer och de är många...
Alla vet att det bara är en tidsfråga innan de bestämmer sej för att använda dem.

Detta är ett exempel på en av FN framförhandlad vapenvila.
De vill bara få ett slut på yttringarna av "missnöjet", inte gå till botten och reda ut "missnöjet".
FN's inkompetens och handlingsförlamning har väl aldrig varit så tydlig som när Syrien kommer på tal.
FN - lev upp till föresatserna och förväntningarna som en gång var orsaken till att du skapades.

Varför har alla konferenser och möten mellan parterna i Syrien spruckit?
Jo för man var bara ute efter att hantera symptomen.
Ingen var beredd att låta starkaste sidan vinna för att sedan börja på nytt med nya ideer och ny entusiasm.
Nu bara fortsätter det makabra spelet med människoliv med en halvhjärtad och lite skumraskig inblandning av diverse stormakter.
Man anar ett "leadingfrombehind" syndrom.
Upplagt för en fortsättning utan slut.

Utsvultna småbarn med armar och ben i gips (i bästa fall) - vem bryr sej om dem när den egna prestigen står på spel?
På ren skånska kallar jag både hög som låg som deltar i detta för ynkryggar.
Ni är inte värda det förtroende ni fått.
Ni har makt att göra slut på vad som försiggår i Syrien men uppenbarligen är priset inte acceptabelt.
Priset får andra nu betala - den icke krigförande civilbefolkningen som dagligen brutalt både decimeras och vandaliseras.
Vi hörs.


Läs även andra bloggares åsikter om Syrien, Israel, FN, Hizballah, ...

I väntrummet

... eller teorier och sorkhögar

Väntrum är ofta trista historier.

Plaststolar och sönderlästa heminredningstidningar som ingen egentligen läst – bara bläddrat i.

En tavla med byns kyrka och ett par högst ointressanta krukväxter.

Rent och välpolerat men utan själ.

Det jobbigaste med väntrum än naturligtvis det man kommit dit för att vänta på.

Tandläkarborren, läkarens besked eller ett avslag på en ansökan.

Man bläddrar synbarligen intresserad bland elektriska installationer och ytbehandlingsmaterial för att inte visa sina med-väntare att man på något vis är orolig.

Man tittade liksom bara in...

I Israel är det helg nu och inga krig så långt ögat når.

Nåja, bara några stenkast längre bort rasar diverse krig som man helst inte vill tänka på medan vi själva sitter i väntrummet och oroar oss för vad som eventuellt komma skall.

Fattar ni?

Ungdomar som gör lumpen undrar om de om några dagar kommer att skumpa runt inne i en stridsvagn.

Mammor och pappor som tacksamt skulle se sina ungdomar drabbas av snuva, nackspärr eller annat för att med åtminstone halvgott samvete kunna hållas kvar hemma.

Inte ens officerarna i armén undgår detta väntrum.

De kan visserligen grilla sin kyckling men de äter den i omedelbar närhet av en öppen telefon.

Jag läser artiklar och lyssnar på diskussioner där det ältas om det väntade anfallet är värt sitt pris men blir inte klokare för det.

De verkar prata om en massa olika saker.

Att ge Assad en läxa, att ta ifrån honom möjligheten att i fortsättningen använda sej av giftgas och långdistansraketer.

Att stärka rebellerna inklusive Al Qaida – att inte stärka Al Qaida – att blunda för Al Qaida...

Att visa Iran att USA står vid sina ord, att låta Hezballah förstå att om deras raketer börjar falla över Galiléen deras saga är all men framför allt ge Assad en tydlig vink om att hans tid vid makten bestäms av hans eget fortsatta handlande.

Att Israel tillsammans med Hizballah med både tyst och högre röst håller tummarna för Assad visar väl om något hur galet det mesta gått.

Värre än den berömda rödgröna röra Carl Bildt en gång gav vingar.

Ett litet anfall ger mindre negativ press men mindre positiv effekt.

Ett större anfall riskerar en samlad negativ press men kanske ett säkrare Mellanöstern – eller motsatsen.

Det är ungefär detta Kongressen ska diskutera och sedan besluta om utifall de nu har någon uppfattning alls vad omröstningen gäller.

 Ingen lösning är perfekt och ett amerikanskt anfall på Syrien kommer att vara långt ifrån perfekt.

Möjligen något bättre, eller sämre, än inget anfall alls.

Man tager sig för pannan... och jag tror faktiskt jag föredrar att sitta kvar i det trista väntrummet ett tag till, det finns fortfarande ett par heminredningstidningar jag inte hunnit bläddrat i.  

Just nu känns det som om varje framtida äventyr kommer att förvärra situationen, åtminstone göra den osäkrare och med detta för ögonen är jag inte beredd att rösta på Obama – om jag nu hade fått göra det.

Skulle jag gå efter magkänslan så skulle hela Mellanösterna läggas in i frysen tills alla otrevliga småkryp vittrat sönder.

Sedan skulle rejält folk kunna bygga upp denna osaliga del av världen enligt sundare principer och i bästa fall göra den normalt trivsam och anständig.

Vägen dit verkar idag mest bestå av teorier och sorkhögar.

Inga autostrador här inte.

Läs även andra bloggares åsikter om Israel, Assad, Syrien, Al Qaida, Hizballah, Iran, USA, Mellanöstern, Obama, ...

Goliath mot Goliath i Syrien?

Nu börjar jag bli nervös...

Rubrikerna talar idag om att USA möjligen kommer att blanda sej i inbördeskriget i Syrien.

Någonstans vill jag tycka att det vore bra men nej, det gör jag inte – av ren självbevarelsedrift.

Ett klart egoistiskt förhållande till omvärlden men det känns definitivt roligare att jobba i trädgården om tecknen i skyn visar på ett fortsatt lugn och en fortsatt lummig grönska.

Om USA ingriper i Syrien så vill naturligtvis de syriska ledarna visa sitt missnöje och eftersom USA ligger så långt borta och de knappast kan skjuta Obama så blir det 'den lille satan' som får ta smällen.

Israel kommer med all säkerhet att få ett raketregn över sej av sällan skådat slag.

De gasattacker som använts i det syriska inbördeskriget är bara en försmak av vad israelerna kommer att få smaka då.

Förmodligen.

En annan aspekt på amerikansk inblandning är hur Ryssland och Putin kommer att reagera och möjligen också agera?

Har ni tänkt på det?

Jag tror inte att Putin kommer att nöja sej med att vara åskådare vid en sådan händelseutveckling och då blir det inte David mot  Goliat utan Goliat mot Goliat.

Vågar och vill USA gå i närkamp med den rysktalande Goliath?

Detta medan Assad avreagerar sej på Israel.

Nästa dag.

Nej USA har inte lagt planerna på hyllan men kanske inte direkt skärpt dem heller.

Folk säger nu alltmer bestämt att giftgas har använts i Syrien och egentligen kan det kanske kvitta vem som använde den.

Läget där är nu så desperat att den som kommer över denna vara använder den.

FNs utsände har idag besökt stället för attacken men kanske ännu viktigare är de prover som sändes ut från Syrien för analys redan första dagen.

Om det visar sej att man i resterna av en artilleripjäs finner giftgaspartiklar så pekar det mot Assads regelrätta armé men just nu är ingen utan skuld.

Vad ska då israelerna göra?

Vi lever liksom i en liten skyddad verkstad medan ruskiga saker pågår runt de flesta av våra gränser.

I kväll är det definitivt mer aktivitet i luftrummet än andra dagar.

Idag kom rubriken jag redan igår såg framför mej när jag började skriva på det här inlägget.

Syrian official: "Israel will come under fire if Syria attacked" top member of Assad's party warns, "we have strategic weapons aimed at Israel".

Jo käre 'top member', det vet vi.

Vi känner mycket väl till att era raketer är riktade mot oss och vi gillar det inte så att skrämma oss har ni i alla fall lyckats med.

Vi vet också att era bröder i anden, Hizballah, är väl rustade och jag erkänner gärna att jag inte gillar det heller.

Kärnfrågan är hur israelerna planerar att ta dem ur illusionen att de skulle kunna förstöra och förinta Israel.

Även om jag visste svaret skulle jag inte avslöja det här utan det får bli en liknande överraskning som då Israel vann ett krig på 6 dagar mot en kvantitativt övermäktig fiende.

Dagens fiender till den judiska staten är väl rustade rent materiellt men skillnaden ligger i motivationen.

Om Syrien, Iran och Hizballah förlorar så kryper de bara tillbaka till sina hålor och slickar sina sår men om Israel förlorar så finns det inte mer.

En motivation så god som någon.

Som avslutning lite svart ironi.

Att det skulle behövas en giftattack för att USA skulle få sina prioriteringar rätt.

Palestinierna är inte världens medelpunkt, inte ens Mellanösterns, även om de varit ute och röjt idag så att soldater var tvungna att bistå andra soldater för att rädda livhanken.

Dålig stil men ger de sej in i leken får de leken tåla.

Ingen tvingade dem ut att kasta ner stenblock och järnrör från hustaken på israelerna.

USA inser kanske nu att palestinierna är ett fejkat problem medan Syrien är ett grymmare och ett allt mer växande problem.

Läs även andra bloggares åsikter om USA, Syrien, Obama, Ryssland, Putin, Goliath, Assad, giftgas, Israel, FN, Hizballah, Mellanöstern, ...

Vardag i Israel - finns den?

Diskrepansen mellan vad jag vet och vad jag ser är stor och ganska förvirrande.
Jag vet att lilla Israel är omringat av hätska fiender som bara inväntar rätt tillfälle att göra slut på oss men samtidigt ser jag här ett underbart vackert land där mandelträden blommar och där gräset är fräscht gräsgrönt efter regnen.

Jag ser också människor som aldrig, trots bakslag efter bakslag, förlorar hoppet om lugnare tider.

Frågan är vilken verklighet man ska förhålla sej till?

Naturligtvis blir det vad jag ser och upplever under vardagen – vad Hizballah har för sej uppe i sina trakter berör inte mej.

Fel.

Det berör mej och alla andra som lever här i Israel för om vi inte förbereder oss, bara hoppas på det bästa, då kan vi inte skylla på någon annan när det en dag går åt skogen.
Att syndabockar är värda sin vikt i guld har vi lärt av en viss granne som använder dem mycket flitigt.

Här frågar man sej inte OM kriget kommer utan NÄR.

Syrien är med snabba steg på väg i samma riktning som Sinai – att bli en bit land där anarkin är enda rättesnöret.

Fel igen.

Vi som medborgare kan inte göra så mycket mer än att se till att vardagslivet rullar på som vanligt, att det finns mjölk till kaffet i kylskåpet och att ungarna kommer iväg till sina tennislektioner.

Politikerna får sköta politiken och IDF försvaret.

Ännu mera fel.

Hemmafronten är oerhört viktig när det krisar var och en av oss kan göra skillnad.

Hemmafronten blir förmodligen också den som får ta emot de hårdaste törnarna när raketer med kemiska och/eller biologiska otäckheter exploderar runt knutarna.

Vi måste förstå vad som händer och förbereda oss men inte oroa oss säger de kloke.

Well, lätt att säga...

- Hur skulle det vara om höga vederbörande i Europa snabbar på lite med att terrorstämpla Hizballah.

Det kommer inte att hindra dem att spy ut sitt gift men kanske kan det få dem att göra det med lite mindre självgodhet.

Detta virriga resonemang är Israel.

Många i Sverige frågar om man verkligen kan leva ett normalt liv i Israel medan det smäller i gathörnen och otryggheten skjuter i höjden.

Svar – det kan man, därför att man måste.

Vad är egentligen alternativet?

Att lägga av i förtid är inte speciellt tilltalande så man kör helt enkelt på.

Man hör medan man dammsuger om 70.000 döda några mil bort i Syrien och på kvällen ser man i TV när folkmassorna i Kairo kastar brandbomber mot presidentpalatset.

Dags att sova?

Visst, en jättemysig bok väntar.

Kontraster kan vara charmiga men de kan också i längden suga all must ur en.

Man kastas mellan hopp och förtvivlan på samma sätt som när man följer en sjuk nära anhörig.

Man förtvinar.

Precis som i Sverige så hör vi nyheterna i media med den skillnaden att vi vet att en Katyusha när som helst kan ramma huset och göra spintved av taket.

Det ÄR en skillnad men i vardagslivet är det en skillnad som inte påverkar någonting.

I Israel finns ett vardagsliv precis som i Sverige och morgnarnas rusningstrafik är samma plåga här som där – nej värre.

Rusningstrafiken här är galen och blir värre för varje dag.

Hur långt det är mellan X och Y mäts inte i kilometer utan i tid eftersom allting hänger på hur situationen på vägarna ser ut vid varje särskilt tillfälle.

För två dagar sedan hade vi en dödsolycka nere på stora vägen och idag ytterligare en.

En solnedgång är lika för alla, lika odiskutabel och omöjlig att påverka som vädret.

Den är alltid en mycket speciell upplevelse, nästan i stil med nyårsafton.

Man tänker igenom dagen som varit och undrar hur morgondagen ska gestalta sej.

Från en av altanerna i vårt hus har vi stor föreställning varje kväll då solen tackar för sej i en orgie av sprakande färgprakt.

Dessutom är ingen föreställning den andra lik, en ny och fräsch uppsättning bjuds var kväll.

På varje plats på jorden finns en vardag och så också i Israel.

Det är bara det att vi tar vardagarna en och en, inte månader i stöten, för vi vet – inte bara vid solnedgången – att varje dag är en gåva och att dessa gåvor när som helst kan förvandlas till exploderande infernon.


Vi föredrar definitivt den exploderande färgsymfonin vid solnedgången framför varje annan typ av explosioner.

Läs även andra bloggares åsikter om Israel, Hizballah, krig, IDF, Syrien, Katyusha, ...

Kommentatorer

Ni vet nog själva hur lätt det är att fastna bland kommentarerna till en nätartikel man nyss läst och sedan blir man arg för att man slösat bort sin tid på dessa ofta ganska infantila utbrott.

Jag har i dagarna fått lära mej att rucka lite på dessa mina uppfattningar när jag läst en del av svenska folkets kommentarer till artiklar om Ship to Gaza.
En mycket större procent än jag trodde visar sej ha stor distans till denna företeelse och förvånansvärt många kallar en spade för just en spade.
De har med andra ord lärt sej skilja agnarna från vetet.

Luften verkar vara på väg att gå ur hela båtprojektet men de sörjandes skara är försumbar.

Att det alls fanns någon luft i projektet berodde på att det hela tiden försörjdes med artificiell luft.
Många verkar helt enkelt trötta på tjafset om Gaza och har klart för sej att folket som tänker ta sej dit sjövägen är människor som accepterat och solidariserat sej med Hamas ideologi och övertygelse att Israel ska bort, ju snabbare desto bättre.
Det får man ju i och för sej tycka men det är osedvanligt fegt att gömma sej bakom ett kvasihumanitärt projekt som Ship to Gaza.
Vi förstår alltmer att båtprojektet just nu kämpar för sitt liv och att desperationens tjocka täcke sakta men säkert kväver de resterande ryckningarna.
Nu är det ju så att ett skadeskjutet djur är ganska oberäkneligt och ingen borde bli förvånad om israelerna möts av diverse ’överraskningar’ från inkräktarna.
Det har ju liksom hänt förr...

Åter igen till svenska folkets kommentarer där vi ska ta en stund och resonera kring fenomenet.
Vi kan lätt urskilja vissa distinkta grupper och några av dem tänker jag plocka fram här.

1. Hamasapologeterna
Naturligtvis finns det kommentatorer som glorifierar Gazabåtsprojektet men också en hel del som öppet och ärligt proklamerar en motsatt uppfattning.
Jag undrar om de som sprudlar av beundran över de stora uppoffringar... Mankell, Feiler och co. gör för att nå ’Gazas lidande befolkning' tycker det är rätt och riktigt att på detta naiva sätt solidarisera sej med regimen Hamas.
Denna islamistiska terrorgrupp uttryckte nyss sin ilska över att Bin Laden blev oskadliggjord och lider med Syriens president Assad nu när det syriska folket försöker spränga sina bojor allt medan Assad slaktar dem i drivor - för att inte tala om gullegullandet med Hizballah.
Hamasregimen får dessutom ungefär (+-) hundra miljoner gånger mer bistånd från Iran än någon armada med destination Gaza någonsin skulle kunna bidraga med.

Vill ni ha mer hamasinfo så finns det gott om ytterligare godbitar men även den klene läsaren borde vid det här laget ha skaffat sej en bild av de teokratiska diktatorer som bl.a. svenskarna på väg till Gaza trånar efter att frottera sej med.
När kommentatorerna pressas att förtydliga sin relation till Hamas så blir ofta det enda de kommer på att – ’ja men de vann ju i alla fall ett demokratiskt val’.
Valet må ha varit utan påvisbara odemokratiska inslag men hur de sedan skött om sina undersåtar är så långt från demokrati du kan komma och inte vet jag om dessa shariainfluerade och korrupta ledare är personer någon tänkande person borde uppmuntra.

2. Katalogbitarna
En specialgrupp bland kommentatorerna är de som gjort till sin livsuppgift att föra bok över Israels alla påstådda försyndelser genom tiderna och sedan spotta ut dem över hög som låg.
De drivs av en sjuklig besatthet som gör att allt vad proportionalitet, sammanhang och ärligt uppsåt är försvinner i hanteringen.
De har dessutom oftast grava hörselfel inför fakta och sakargument och bör följdaktligen inte ägnas någon större tankemöda.

3. Yrkeshatarna
Sedan har vi naturligtvis argumentationsproffsen som oftast uppträder i grupp för att egga varandra till det ena övertrampet efter det andra.
Debatten blir en sportgren där man tävlar om vem som kan vräka ur sej mest och värst.
Ju fräckare desto fler poäng.
De känns igen på ett ytterst begränsat och generellt sett fattigt ordförråd som naturligtvis inte ger läsaren någon egentlig information annan än en beklämmande olustkänsla för skribenten.

4. Kändisarna
Den kanske mest maligna grupp av kommentatorer är de som i kraft av position, kändisskap eller annan påklistrad icke-etikett uttalar sej som givna specialister.
De frossar ofta i högtravande ord och högstämda floskler för att överskugga ett hav av okunskap vilket naturligtvis kan imponera på den vilsne Svensson.
De drar på sej ett ansvar de sällan orkar leva upp till eftersom de torgför falska, felaktiga och djupt vinklade åsikter utan någon kontakt med verkligheten.
Dessa människor tillåts framföra vilka tokerier som helst endast i kraft av position eller kändisskap.

5. Humoristen och antihumoristen
Dessa kommentatorer är naturligtvis varandras motpoler och skriver direkt från hjärtat, ofta mot varandra.
Humoristen har svårt att hålla sej till ämnet men vill så hjärtans gärna gjuta olja på debattens grymma vågor, få folk att le mitt i katastrofen.
Antihumoristen känns igen på att han tar sej själv och sina åsikter på blodigaste allvar och blir oerhört upprörd om inte alla andra gör sammalunda.
Speciellt svårt har han för humorister som han tycker klampar in i hans egen seriösa värld med dynga på skorna.

6. Kombinationskommentatorerna
Det finns naturligtvis folk som representerar ett hopkok av ovanstående grupperingar och som har det gemensamt att endast högre syften som kampen mot Israel har förmågan att ge livet dess mening.
De kan allt och vet allt samtidigt som de behändigt viftar bort historiskt verifierbara fakta.
Dessa människor är ofta ganska lätta att genomskåda eftersom deras argument sakta men säkert övergått i ett okontrollerat patos och rester av fradga kan anas i mungiporna.
Lite snyft är aldrig fel heller för dessa kommentatorer.

Som jag sade i början så har glädjande nog många svenskar insett det galna och smått löjliga i vad Ship to Gaza håller på med.
Är månne en sundare insikt om Mellanösterns trixare på ingång, börjar folk bli tveksamma till att även i fortsättningen leta fram ursäkter för palestiniernas vägrarmentalitet och till slut inse att de inte kan fortsätta att vara världens störste bidragstagare genom tiderna alla kategorier utan att behöva lära sej vad ordet kompromiss innebär.

Kan möjligen en tillnyktring vara i sikte?

Läs även andra bloggares åsikter om Ship to Gaza, Hamas, Israel, Mankell, Feiler, Bin Laden, Syrien, Assad, Hizballah, Iran, Mellanöstern, ...

Om att bestämma

Bashar Assad, Syriens president, sliter sönder sitt land och framför allt sliter han sönder sitt folk medan alla tänker – Obama???
Sitter den amerikanske ambassadören Robert Ford fortfarande och trycker någonstans i Damaskus?
Obegripligt men kanske ändå... kanske ändå relativt begripligt enligt en viss sorts världsbild.

Tanks omringar städer, militärgubbar i full mundering intar sina positioner, elektriciteten stängs av liksom all annan komunikation med omvärlden.
För säkerhets skull stänger man också gränsen mot det närbelägna Jordanien så man ostörd kan utföra ordern från högste chefen.
Slakten kan börja.

I arabvärlden gäller det idag att vara lyckligt lottad annars kan det lätt gå åt skogen.
I Libyen är rebellerna lyckligt lottade för de har storebror Obama med flera lydkungar till sitt förfogande.
Dessa till och med dödar för rebellernas skull.

I Syrien är ingen på rebellernas, eller rättare sagt på demonstranternas sida.
Inte ens Bildt.
För lite mer än ett år sedan var Bildt på ett vänskapligt besök hos Bashar Assad men jag har inget minne av att vi hörde Bildt be sin värd dra åt skogen, inte ens på diplomaternas eget språk.

Detta trots att han mycket väl visste att det var just vad människorna i Syrien önskade.
Vad som var viktigt för Bildt var att hålla sej väl med den syriska regimen eftersom de är snälla mot Hizballah och Hamas som i sin tur är stygga mot Israel.
Att hålla sej väl med Turkiet är viktigt för Bildt av samma skäl.
Turkiet är snälla mot Syrien som är snälla mot Hizballah och Hamas som är stygga mot Israel.

Nej detta ska inte bli en anti-Bildt blogga utan jag vill bara påpeka hur det mesta hänger ihop och får sina följdriktiga konsekvenser.
Eftersom ingen hjälpt syriens folk tidigare har de nu varit tvungna att börja tala för sej själva.
Folket har ingen armé till sitt förfogande och heller ingen amerikansk ambassadör som sitt fikonlöv... de betalar med sitt blod vilket i dagens Syrien är ganska billigt.
Fråga Assad.
Slakten pågår just nu efter att Assad sett till att insynsskyddet blivit uppdaterat.
Nästan till hundra procent.
Det som trots alla försiktighetsåtgärder sipprar ut är vittnesmål om avgrundsdjup kriminalitet mot den egna befolkningen som egentligen begär så lite – bara lite mer frihet.

De skulle naturligtvis heller inte ha något emot om familjen Assad kastade in handsken för gott.

Obama dreglade över Mubarak och fortsätter att dregla över Gadhafi men Assad har frisedel för allt han kan tänkas ta sej för.
Vem bryr sej om vad folket i Syrien vill?

När det gällde Egypten och Libyen var Obama noga med att påpeka att det var folket som skulle bestämma men i Syrien tillåter han Assad, ensam och i egen hög person, att bestämma.
Jag hoppas den amerikanska väljarkåren genomskådat Obama bluff och framöver visar honom vad resultatet blir när det amerikanska folket bestämmer sej för att bestämma.

Läs även andra bloggares åsikter om Bashar Assad, Robert Ford, Obama, Bildt, Syrien, Hizballah, Hamas, Turkiet, Mubarak, Gadhafi, Egypten, Libyen, ...

Början till början

I torsdags gjorde historiens vingslag en tabbe, de glömde att stanna vid hållplatsen.
På fredagen gjorde de bot och bättring och slog ner där det var tänkt från början – bland torgdemonstranterna i Kairo.
De förvandlade deras dröm till en sanndröm medan andra stilla undrade vad som väntar på andra sidan staketet.
Är gräset verkligen alltid grönare på andra sidan staketet?

I torsdags kväll sa Mubarak att han tänkte sitta kvar som Egyptens president till valet i september och sköta vad som bör skötas allt medan man förbereder sej för en fräschare framtid.
På fredagen sa han ungefär precis tvärtom – eller rättare sagt hans nyutnämnde vicepresident, Suleiman, sa det.
Han levererade Mubaraks avgång i ett rekordkort TV-inslag med i stort sett en enda mening.
Mubarak avgår och militären tar över.

Resultatet av denna TV-snutt gav eko i hela Mellanöstern på ett ganska handgripligt sätt.
Vi har ju alla våra rutiner vid sänggåendet och när fredagen övergick i natt utökade Mellanösterns övriga autokrater och despoter sina kvällsrutiner genom att kolla en extra gång om ytterdörren verkligen var låst.
De har all anledning att känna en viss osäkerhet inför framtiden.
Kunde de så kan väl vi också, muttras det bland sanddyner, slöjor och kamelskit.
Åtminstone får vi vara med i CNN.

På Tahrir Square var detta höjdpunkten på 18 demonstrationsdagar men egentligen är det nu allting börjar.
Allt i Egypten ska bli nytt utom då möjligen pyramiderna.

Lite får man ju offra på turismens altare.
Nyskapande tar tid speciellt som inga ansatser till förberedelser är gjorda och snart nog kommer vi att bli varse den mänskliga faktorn.
Den mänskliga faktorn kommer i det här fallet att yttra sej i strider om makten som kommer att bli extra tydliga eftersom inget givet alternativ finns tillgängligt.
Jag tror inte torgdemonstranterna vill att militären ska styra landet i det oändliga.

Demokratin då?
Visa mej förebilderna så ska jag försöka ge ett svar.
De demokratiskla valen bland palestinierna som producerade Hamas-styret i Gaza?
De demokratiska valen i Iran som gav världen Ahmadinejad, mullorna och The Revolutionary Guard?
De demokratiska valen i Libanon som gett Hizballah den makt de krävt?

Jag är full av beundran inför demonstranternas uthållighet och för deras fredliga metoder och önskar verkligen de får lön för sin möda.
Jag bara undrar vem som kan leda dem fram – inte bara till demokratiska val utan också till ett demokratiskt Egypten.

Demokrati är inte en valdag utan oändligt mycket mer.
Att t.ex. fritt och utan påtryckningar genomföra en valrörelse.
Att respektera allas lika värde vad gäller både rättigheter och skyldigheter.
Att varje person har en röst, en röst som förväntas bli hörd.
Att de som är lyckliga nog att få majoriteten av folkets röster bildar folkets regering.
Att majoriteten inte har rätt att förtrycka minoriteten – inte ens genom lite lagom mobbning.

Demokrati är inget perfekt styresskick men förmodligen bättre än andra.
Vi kommer att följa egyptiernas väg med stort intresse och hoppas att de kommer att bli det stora undantaget – en lyckad demokratisk demokrati i Mellanöstern.

Läs även andra bloggares åsikter om Kairo, Egypten, Mubarak, Suleiman, CNN, Tahrir Square, demokrati, Hamas, Gaza, Ahmadinejad, Iran, Hizballah, Libanon, Mellanöstern, ...

Livsfarligt att tro

Hela Israels planering för mottagandet av båtarna på väg mot Gaza grundade sej på vad båtresenärerna sagt.
Inget våld – bara dansa, sjunga och sprida blommor hela vägen till Gaza.
Eller någonting ditåt.

Detta resulterade i att det inte var israelerna som tog emot båtresenärerna utan båtresenärerna som tog emot israelerna.
Och mottagna blev de.
Ingen dans mot gryningen, inga sånger om love-love-love och i stället för blommor möttes de av knivar, påkar och järnrör.
Som extra krydda bjöds de på en gammaldags gedigen lynchstämning.

Kommer ni ihåg lynchningen av två vilsekomna israeliska soldater i Ramalla för ett antal år sedan?
Vi såg inte vad som hände inne i huset men minns mycket väl när palestinierna, lyckliga som små barn, sprang fram till fönstret och visade mobben utanför sina nerblodade händer.
Ljublet där ute visste inga gränser när de förstod att uppdraget var slutfört.
Lynchningen var genomförd till de närvarandes stora förtjusning.

Åter till båtfolket – visst vann de.
De fick vad de var ute efter hela tiden men inte vågat säga rakt ut.
Ingen hade haft mod att berätta att enda målet för denna omständiga och krångliga resa var att lägga ytterligare glödande kol på Israels altare.
Man snyftade i stället om de arma krakarna i Gaza.

Tänk – insamlandet av alla pengarna, inköpen av de stora fartygen och att skrapa ihop några hundra villiga resenärer med den 'rätta' inställningen till terror.
Allt detta för att försöka dölja sina verkliga avsikter – att påskynda Israels hädanfärd.
I det avseendet misslyckades de dock – ingen behövde kryptera deras pampletter för att förstå deras egentliga avsikter.

Israel lät sej överraskas - de var helt enkelt olovligt naiva.
Visserligen lär man sej i söndagsskolan att man alltid ska tala sanning och att vi följdaktligen ska tro på vad folk säger men det verkar tyvärr inte som om de inblandade tillbringade tillräckligt många söndagsmorgnar tillsammans med den alltid lika tacksamme negerdockan som tackade och bockade för varje 25-öring han fick av svettiga barnahänder.
(Detta med referens till min egen söndagsskola.)

Många gör ansatser att spå om vad som kommer att ske nu.
Jag avstår.
Orsaken är att jag bor i Mellanöstern och att spå om Mellanöstern är ingenting jag rekommenderar.
Många levererar sina egna önskescenarier medan andra upprepar vad andra redan sagt.
Jag vet inte vilket som är värst men här står vi nu och jag upptäcker att det finns ett sidospår som irriterar som en hungrig mygga om natten.

Folk får gärna försöka hjälpa palestinierna men varför koncentrerar man sej på de palestinier vars existens bygger på Israels förintelse?
Varför satsar man inte sina resurser på de palestinier som visar upp ett någorlunda demokratiskt och civiliserat beteende?
Förmodligen är det mer exotiskt att frottera sej med Hamas-terrorister än med folk i slips i Ramalla.
Jag tänker inte läsa lagen för dem för de är i allmänhet vuxna människor men ordet ’ynkedom’ kommer för mej – inte helt utan anledning.

Fler båtar är på väg mot Gaza och antingen de stoppas eller kommer i hamn kommer Israel att få stryk.
Greta Berlin kommer aldrig att frivilligt avstå från att som en kelsjuk katta gnugga sej mot Haniyes breda bringa och Dror Feiler kommer att göra allt för att få den kick han så länge drömt om.
Livet får sin guldkant och terrorn blir rumsren tills den dag någon kör sitt flygplan genom tornet på Stockholms Stadshus.
Hamas unga garde står i kö för att ta flyglektioner...

Det är nog nu, Israel – utbrister Helle Klein.
Det är nog nu, Helle Klein – utbrister jag.
I den kristna Bibeln står det talat om den breda respektive smala vägen och de flesta känner nog till ungefär vad som avses.
Att gå den breda vägen kostar ingenting, det är bara att jama med och upprepa vad Helle Klein sagt.
Att gå den smala vägen kostar egentligen inte mycket mer, bara att tänka ett steg längre och sedan våga stå för det.

Vad vi inte behöver är fler Helle Kleinare.
Ni kommer väl ihåg när hon efter ett möte med folk från Hizballah(!) käckt påstod att de säkert inte var några terrorister – de bar ju kostym!
Tablå.

Alltså, inga fler Helle Kleinare men gärna fler som tänker efter före och inte låter sej störas av den svenska mediala masspsykosen.
Denna masspsykos som bl.a. resulterade i det nu ökända 'Ship to Gaza'.

Läs även andra bloggares åsikter om Gaza, Israel, 'Ship to Gaza', lynchstämning, palestinier, Mellanöstern, Hamas, Greta Berlin, Dror Feiler, Ismail Haniye, Hizballah, ...

I dunkla och tysta korridorer

Vad är det som händer?
Egentligen?
Under ytan i dunkla och tysta korridorer utom hörhåll för nyhetsuppläsaren med sitt polerade pokerface.

Där, i de dunkla och tysta korridorerna händer allt som verkligen händer.
Allt som kommer att påverka vår framtid, vår värld.
Allt som är fött i hat och förverkligat i synd.

Det händer inte i FN’s välmodulerade korridorer utan i de dunkla och tysta korridorerna.

Vad är terrorism egentligen?
Terrorism handlar om att pådyvla andra människor sina åsikter till vilket pris som helst.
Priset har absolut ingen betydelse – enbart målet är av intresse.
Tidsfaktorn är också ganska ointressant när det glorifierade slutmålet hägrar.
När vi förstått detta bör vi inte bli förvånade över det välplanerade massmördande vi dagligen ser och hör i våra TV-nyheter.

Vem sysslar med dessa makabra beställningsverk?
Det är folk som anser att deras väg är den enda rätta och dessutom den enda väg som har något existensberättigande.
Därför anser de sej vara i sin fulla rätt att välja ut vilka människor som har rätt att leva och vilka som bör avrättas.

Fanatismen är boven.
Fanatismen har som kännemärke ett utpräglat tunnelseende, man ser inte den andre – vad man ser är målet.
Fanatismen har som få andra företeelser orsakat lidande genom seklerna och dagens fanatiska islamism är en värdig efterföljare till historiens alla skamliga ismer.

Den fanatiska islamismen är roten till fördärvet i dagens alla oroshärdar.
Det är islamismen som lastar stora containerfartyg fulla av maffiga, blankpolerade och sprillans nya vapen att användas av Hizballah, Hamas och likasinnade, mot människor de inte anser har något människovärde.

En bläckfisk har som bekant många tentakler.
Islamismen är inte längre en marginell företeelse om vilken vi kan bry oss eller låta bli.
Den angår oss alla på ett rent personligt plan, åtminstone oss som inte vill bli manipulerade in i en fälla där insatsen är framtiden.

Hur ska vi då hantera detta ”snusk”?
I ett drömläge skulle vi kunna gå till FN och be denna överjordiskt goda och rättvisa organisation om hjälp och råd men tyvärr utlöser en sådan tanke enbart ett snett leende.
Vi lär oss mer för varje dag om det taskspel som idag bedrivs i FN’s regi vars huvudsysselsättning verkar vara att skicka rapporter från det ena rummet till det andra och sedan tillbaka igen.
Det kan de väl i och för sig få hålla på med men att så många länder, demokratier som diktaturer, spelar med i detta spel för gallerierna är minst sagt förvånande.
Snarare fegt, ynkligt och djupt deprimerande.

Vad FN borde syssla med är att rädda världen från sej själv.
Förpassa islamismen till den plats där den hör hemma – på sophögen, och uppmuntra och stödja länder och folk som på allvar och genom stora uppoffringar tar sej an denna knepiga hantering.
Fanatism och terrorism kan idag fira allt större segrar medan FN kniper med ögonen och blundar hårt i förhoppning att denna elakartade företeelse ska försvinna och lämna dem ifred med sina rapporter.

För att inte göra detta alltför långt avslutar jag med en fundering om Sveriges förhållande till FN.
Sveriges förhållande till FN är gott eftersom man i likhet med denna organisation lever för sina rapporter.
Sverige har blivit hela världens lilla vindflöjel.
Man gömmer sej bakom EU och FN och låter dessa mer eller mindre ruttnande organisationer bestämma vad Sverige ska tycka och tänka.
Vad FN säger säger Sverige, vad FN gör gör Sverige.

Kanske beöver vi inte gå längre än så för att förstå varför FN har blivit en sådan verklighetsfrånvarande organisation där bollandet med rapporter överskuggar farorna med islamismen och i förlängningen den fria världens fortbestånd.

I de dunkla och tysta korridorerna händer allt som verkligen händer.

Läs även andra bloggares åsikter om FN, terrorism, islamism, massmördande, fanatism, Hizballah, Hamas, sophögen, den fria världen, ...

SvD SDS DN

Skam

Skam är fult – ingen vill ju behöva skämmas eller stå i skamvrån.
I byskolan för ett antal decennier sedan var skamvrån en skräckens vrå som gav upphov till många svettiga mardrömmar.

Nu händer det likaväl skamliga saker, både planerade och oplanerade, men lika skamliga ändå.
Inte bara människor kan känna skam utan också djur.
Om en hund blir tagen ’red handed’ när han försöker lägga beslag på julskinkan (ack och ve) visar han ofta något som kan liknas vid skam.

Dessvärre finns det människor som inte förstår när det är läge att skämmas utan låtsas som om det regnar – en attityd som ofta spetsas med anklagelser mot andra för att på så sätt framstå i en ljusare dager.
Genomskinligt för de flesta men ack så vanligt.

En sådan händelse upplevde israelerna framför sina TV-apparater härom kvällen då den förre presidenten i Israel kallat till presskonferens.
Moshe Katzav som är anklagad för bl.a. våldtäkt talade till folket för att söka folkets välsignelse i sin häxjakt på de myndigheter och media han anser har felat.
Tro det eller ej men han orerade i nästan tre timmar men min vana trogen somnade jag framför TV’n efter en kvart.
I efterhand förstår jag att jag inte missade något väsentligt trots att han utlovat sensationella avsöjanden.

Det allmänna omdömet är att både han och lyssnarna/tittarna hade mått bättre utan denna famösa tillställning och min personliga reflexion blir en fråga – har denne man verkligen innehaft ämbetet som Israels president?
Katzav kände ingen skam – han hade inte förstånd nog att göra det men alla vi som lyssnade till hans förklaringar, som mera tedde sej som bortförklaringar, kände stor skam.
Skam över att en människa man hade väntat sej mer av krymper inför ens ögon och förvandlas till en ömklig och ganska otrevlig figur.
Jag tycker bara så otroligt synd om hans lilla runda fru som fortsätter att stå vid hans sida i vått och torrt, som säkert ser och förstår hur han ställer till det för sej men är den absoluta lojaliteten personifierad.

Sverige - å andra sidan - är ett fint land med fina människor och fina traditioner.
Ett fint land med fina människor och fina traditioner som borde känna en enorm skam.
Skam över att man tillåtit att landet blivit ockuperat – ockuperat och hänfört av några av vår tids mest intoleranta och fanatiska organisationer som genom denna uppmuntran naturligtvis känner vind i seglen.
Hamas och Hizballah tillsammans med sina ’fäder’ i Iran uppträder tillsammans i en våldsam tango som inte tillåter några frivola danssteg.

Att höga representanter för socialdemokratin och vänstern var så fängslade av denna ideologi att de glatt marscherade och demonstrerade under dessa gröna resp. gula flaggor för någon månad sedan kom trots allt som en överraskning för många.
En skamlig överraskning som kanske trots allt medverkade till att öppna ögonen på många människor.
För er som inte kommer ihåg namnen så talar jag om Mona Sahlin och Jan Eliasson.
Många i Sverige känner skam, oro och förtvivlan över vad dessa personer och andra tillfogat Sverige, möjligen utan att förstå vidden av den skada de åsamkat landet.

Det finns andra personer som Per Gahrton och Lars Ohly med sina respektive ligamedlemmar som verkligen borde skämmas för jag anser att dessa agitatorer uppviglar folket på ett ännu grymmare och mera utstuderat sätt.
De spelar på massaker-och bojkottsträngade lyror de själva mycket väl vet är konstruerade av falsk och rutten propaganda men eftersom de har ett mål med sin verksamhet skyr de inga medel.
Deras massmediala slughet för dem för var dag närmare målet – dödsstötet för Israel.
Om detta scenario är bra eller dåligt för palestinierna är dem ganska likgiltigt.
Palestinierna får nöja sej med att fungera som täckmantel för dessa människors vilda judahat.

Israel känner djup skam över sin förre president som genom sin intellektuella ohederlighet (för att inte tala om de grundläggande anklagelserna) dragit skam över presidentämbetet, sin familj och sina vänner.
Sverige borde känna skammens rodnad sprida sej över att ha varit ett så infantilt byte för islamistiska landvinningar, för billigt röstfiske och för att med historiens vingslag som bakgrund än en gång tvinga judarna i Sverige att känna sej som något katten släpat in.

Hamas, agitatorer, Israel, Hizballah, häxjakt, Iran, Jan Eliasson, Lars Ohly, mardrömmar, Mona Sahlin, Moshe Katzav, Per Gahrton, skamvrå, Sverige, judehat, täckmantel, islamism, ...
SvD HD SvD BLT SVT-O

BLOGGPÄRLOR
Israel i Sverige
MXp
Fred i Mellanöstern
Sapere aude!
Bertils blogg
Ilya Meyer
Rabnor tycker o tänker
Tundra Tabloids

Sverige väljer

Javisst ja, det har varit val i Israel…
Israelerna har inte glömt det och ingen annan heller – som det verkar.

Det finns ett mycket användbart ord som på hebreiska heter 'balagan' och betyder ungefär 'en salig röra'.
I Israel är det balagan just nu.
Förresten, i Israel är det nästan alltid balagan.
Balagan som är följden av en sprudlande demokrati där status quo absolut inte är något drömläge.
Lugn, lugn, allt kommer i sinom tid att lugna ner sej och återgå till den normala balagan-nivån med kiv och gnetighet blandat med gruff och allmän bråkighet.
Som på de flesta andra ställen i världen.

I Israel tar alla för givet att den som skriker högst är den som får mest och jag vågar inte påstå att den slutsatsen är helt fel.
Alla höjda röster och allt domderande till trots så överröstas detta ibland av omvärldens 'tyckanden'.
Man tycker en hel massa om Israel och man anser dessutom att man har en självklar rätt att tycka till.
Inte tycka till för att hitta positiva lösningar utan för att visa att man är med i gänget – det gäng som anser sej ha rätt att berätta för Israel vad de ska göra.
Hur de ska välja, vad de ska välja och vem de ska välja.

Valet gav ett mycket spretigt resultat men vissa tendenser är tydliga.
Först den remarkabla återhämtningen av Likud med Netanyahu i spetsen.
Detta parti var för inte alltför många år sedan Ariel Sharons skötebarn men en dag slog det slint, en dag när han trodde han fått en idé.
Hans idé var egentligen inte ny men den var ny för Sharon.
Han ville av någon oförklarlig anledning sälla sej till de tidigare ledare som plötsligt började ge bort presenter.
Sharon började ge bort landet Israel.
Man kan ha åsikter om han gjorde det av övertygelse eller av andra mer triviala orsaker, men bort skulle det.
Bort med Gaza.
Naturligtvis var hans partivänner måttligt förtjusta men Sharon som var en handlingens man tog den närmsta beundrarskaran med sej och lämnade Likud.
Partiet led svåra förluster men har nu bjudit publiken på en smått fantastisk upphämtning - från 12 mandat till nuvarande 27.

Tsippi Livni var en av dem som följde Sharon i vått och torrt och till slut följde hon honom till Kadima – Sharons nybildade parti.
De som följde med honom gjorde det av olika anledningar.
Den förhärskande orsaken var att de trodde sej kunna avancera sina egna ambitioner snabbare och säkrare under Sharons massiva skugga.
Dessa förhoppningar tog ett abrupt slut i och med Sharons tragiska sjukdom.
Partiet levde länge på Sharons namn och rykte, så till den milda grad att en person som Olmert tilläts ta ledarrollen efter Sharon.
Därefter gick det mesta galet men vad kan man vänta sej av ett parti som består av "flyktingar" från andra partier?
Ingen ideologi i varje fall.

Tsippi Livni som råkat vara på rätt plats vid rätt tillfälle fick chansen till diverse ministerposter men har inte lämnat något mera bestående efter sej, möjligen ett eller annat sandslott.
Vad hon gärna vill presentera som en blomma i rabatten är vapenvilan med Hizballah 2006 som tillåtit denna organisation att i lugn och ro komma tillbaka som en mångdubbelt effektivare krigsmaskin.
Detta har varit möjligt eftersom FN i praktiken fungerat parallellt med denna terrororganisation som de dessutom delat bullarna med under fikarasterna.
Detta anser Tsippi Livni var en utmärkt överenskommelse.

I valet fick Livni ett mandat mer än Netanyahu vilket fick henne att omedelbart sparka igång segerpartyt.
Vad hon inte tänkte på vara att cirka 77% av Israels befolkning inte röstade på henne samtidigt som realisterna mera högerut ökade sin andel med runt 30%!
Detta får tolkas som att israelerna är trötta på att leverera förtroendeskapande åtgärder på löpande band för att få fräsande raketsvärmar som gensvar.

Att detta val är intressant för israelerna är naturligt men att det sysselsatt så många svenska skribenter är svårare att förstå.
Jag tror inte det är av omtanke om israelerna man producerat dessa artiklar utan det ligger andra tankar bakom.

Svenskarna är inte intresserade av att Israel väljer en regering som är bra för israelerna.
Svenskarna vill att israelerna ska välja en regering som är bra för palestinierna.
Så enkelt är det.
Visst, man lindar ibland in dessa tankar i lämplig mängd bomull , men oftast kör man med raka rör.
För svenskarna handlar det israeliska valet först och främst om palestiniernas väl och ve.

Man kan genom detta få intrycket av att frågan om fred eller ofred endast ligger i israelernas händer men så är tyvärr inte fallet för då hade det varit fred i området sedan decennier.
Å andra sidan hade det svenska intresset för israelernas valresultat då på sin höjd resulterat i tre rader på sidan 13.

Israel, valresultat, Netanyahu, Sharon, Likud, Gaza, Livni, Olmert, ideologi, Hizballah, FN, förtroendeskapande åtgärder, palestinierna, Kadima, ...
K Y T SvD SP HD SDS SDS T HD Y K T SP SvD SvD B D D DB DB VG DN PS DN SvD AB SvD
Mera läsning: MXp 2 3 Sapere M-Ö aktualia Meyer Jihad Rabnor

Demonstrationsförhinder

Nu är det dags igen.
Nästa demonstrationsobjekt har anmält sej med buller och bång och den här gången är det ännu smarrigare än vanligt.

Nu handlar det om verkligt ont uppsåt i avsikt att döda och skada till skillnad från andra mera löst grundade demonstrationer de senaste veckorna.
Vässa plakaten, fräscha upp röstresurserna och dra på kängorna för nu ska det marscheras och demonstreras om aldrig förr.
Nu har vi äntligen en verklig orsak att demonstrera.

Hamas som inte vågade möta israelerna på markplanet har nu krupit fram ur sina jordhålor och tar ut sin frustration på bröderna i Fatah.
De har lagt beslag på sjukhus, skolor och moskéer och gjort om dem till förhörs-och tortyrkammare.
I sina paranoida hjärnor ser hamaskrigarna kollaboratörer och spioner överallt.
De misstänker varje fatah-sympatisör för att ha skvallrat för Israel och nu låter de kvasten gå.

Har ni spikat färdigt era plakat än?
Det börjar bli bråttom för fatah-folket går åt som flugor.

Blir de inte dödade direkt är en populär metod att skjuta av benen på någon misstänkt.
Därefter blir vederbörande vanligtvis mera medgörlig.
En annan variant är att krossa en handled – att därefter hantera de blanka automatvapnen blir ju då lite knepigare.

Om tortyren inte snabbt nog ger avsedd effekt låter förhörs-och tortyrledaren trycka ut ögonen på den olycklige som därefter förmodligen ger Hamas allt vad de vill ha.

Det är januari och vädret är opålitligt men inget busväder i världen borde hindra någon svensk med rättstänkandet i behåll från att gå med i demonstrationer mot detta vidriga våld.
Naturligtvis ställer alla upp för de svagaste i Gaza.
Upprördheten måste ju vara enorm.

Hamasanhängarna har också samlat ihop tusentals mobiltelefoner och datorer från fatah-folket för att ytterligare utforska och åtgärda om de möjligen haft "otillbörliga" kontakter.
Det var just dessa män som sprang och gömde sej under striderna med israelerna som nu försöker återupprätta sin förlorade respekt genom de grymmaste av våldsmetoder.
Detta måste de demonstrationsglada svenskarna naturligtvis kraftfullt agera emot.

Att deltaga i en väns begravning kan idag vara ödesdigert i Gaza, speciellt om den döde varit fatah-sympatisör.
Inget lär hindra hamasfolk från 'Izaddin Kassam' och 'Internal Security Forces' att spana in lämpliga offer bland de sörjande, dra in honom i en bil och frakta den infångade till närmsta tortyrcenter.

Detta är en så pass grov avart av mänskligt beteende att varje stad, varje by i Sverige borde ordna ett imponerande demonstrationståg som ger eko ända nere i Gaza.
Visst vill ni svenskar solidarisera er med de förföljda i Gaza?!

Det är farligt att le i Gaza idag, visste ni det?
Någon från säkerhetsstyrkorna kunde tolka det som att du egentligen var ganska nöjd efter den israeliska operationen.
Kanske log du helt enkelt för att vädret var fint och för att din familj undkommit med bara förskräckelsen men de stöddiga hamasnikarna gör lätt sin egen tolkning och skjuter sönder dina ben i närmsta moskée.

Detta får naturligtvis inte ske ostraffat så därför blir det många ilskna plakat i kommande demonstrationer.
För det blir väl demonstrationer...??? Många demonstr.........
Va ------ blir det inga demonstrationer?
Inga alls?

Nu förstår jag inte.
Svenskarna älskar ju att demonstrera – de gick ju till och med ut och demonstrerade mot en förtvivlad försvarsaktion av Israel mot en av de mest arroganta och fanatiska terrorgrupper som existerar.
Ni demonstrerade därför att israelerna ville leva utan flygande projektiler runt öronen, ni protesterade för att de ville ha i samma trygghet som svenskarna har.
Detta lilla land som ligger inklämt mellan Hizballah, Hamas och Syrien och f.ö. gränsar till den ohyggligt stora arab/muslimska världen där alla arbetar stenhårt på Israels undergång.
Israel har på grund av yttre tvång skaffat sej en stark försvarsarmé enligt mönster från den mobbade skolgrabben som blir muskelbyggare så snart hans föräldrar tillåter.
Ni demonstrerade inte FÖR detta lilla land, denna lilla flugskit på kartan, som under hela sin existens fått kämpa för sitt liv mot en månghövdad och illasinnad omgivning - ni demonstrerade MOT...

När ni nu har en chans att demonstrera mot en islamist-extremistisk organisation i Gaza som skapades av en enda anledning – för att förinta judarna och deras land – då lägger ni er platt.
Ni tiger och samtycker och låter palestiniernas skräck härja fritt.
Är det möjligen så att en demonstration är ointressant om man inte kan markera Israel som boven?
Well...?

Sverige ligger bra till för att bli ytterligare en i raden av nationer som har försökt utplåna Israel men i stället själva rönt ett liknande öde.
Ta det bokstavligt eller bildligt – allt enligt egna preferenser.

demonstrationer, Hamas, plakat, Gaza, kängor, tortyrkammare, kollaboratörer, spioner, Fatah, automatvapen, 'Izaddin Kassam', Hizballah, ...
T T T SP K K K K Y Y Y B SvD SvD SvD HD SDS SDS AB AB AB AB AB D D DB DB DB VG VG
DN DN DNBloggar:IiS MXp FiM Sapere aude! Ilya Meyer Rabnor

Underdog - utan reservationer

Du vet säkert vad som innefattas i begreppet 'underdog'.
Uttrycket härrör från bilden av ett hundslagsmål där båda kämpar för att få övertaget men allt eftersom striden fortgår visar det sej att den ena hunden har ett sämre utgångsläge och väntas förlora.
Denne arme kraken kallas för 'underdog'.
Hunden som ligger under.
Kanske är hunden rent av en förklädd varg...

Ingen vill vara underdog – i allmänhet – men det finns undantag.
Det finns folk och folkgrupper (jag har slutat att tala om hundar och övergått till mänskliga företeelser) som har kommit på att genom att spela underdog kan de uppnå fördelar de varit tvungna att vara utan om de haft ett överläge.
Man har lärt sej att utnyttja en till synes svag situationen till sin absoluta fördel.

Vi kan ta ett exempel från hälsovårdsområdet.
En sjuk person kan dra fördelar av sin sjukdom genom att mer eller mindre subtilt kräva insatser av sin omgivning han aldrig skulle fått om han inte kunnat hänvisa till sin sjukdom.
Diagnosen för dessa människor sätts ofta som "yrkessjuka" för de har utvecklat sin sjukdomssituation på ett sätt som professionellt extraherar förmåner de annars aldrig kunnat tillgodogöra sej.
Av underdogen blev det en success story.

Detta är naturligtvis känsliga lägen då man inte vill lägga skuld på börda men heller inte låta sej utnyttjas mer än situationen kräver.

Det finns människor som oreflekterat och i alla lägen tar underdogens parti hur han än beter sej och vilka krav han än ställer på sin omgivning.
Underdogen kan vara oärlig, falsk, girig, arrogant, fanatisk, korrupt, hatisk m.m. men om han läst boken "A och O för underdogs" så kan han knepen.
Han vet var våra mänskliga svagheter ligger och spelar högt på denna kunskap.

Människor som har en oreserverad ideologi att alltid stödja underdogen har gått på alla dessa myter.
De köptes billigt.
Tänk om – o, hemska tanke – underdogen har fel?
Tänk om det helt enkelt är så att underdogen är underdog för att han har fel?
Får vi en bättre värld om du okritiskt och i alla situationer håller på underdogen utan att fundera över om han har rätt eller fel?
Naturligtvis inte.

När sanningens minut är inne kommer det att kosta all prestige du satsade på projektet när du upptäcker att det är du som blivit underdogens byte.
Därför försvarar du in absurdum din enligt uruselt underbygda principer utvalda underdog.
Du försvarar allt han tar sej för även om det är uppenbart för alla hur bisarr situationen blivit – du har ju gu´bevars din prestige att tänka på.

Idag försvarar och hyllar dessa underdogsentusiaster entusiastiskt Hamas.
För två och ett halvt år sedan försvarade och hyllade samma plakatbärare Hizballah.
De har ju sin prestige att tänka på – som sagt.
Argumenten är oftast helgalna och sedda genom svenska ankdamsögon vilket inte hindrade diverse folkvalda att ta gatorna i besittning.
Några av dessa var, inte helt oväntat, Mona Sahlin och Jan Eliasson som genom denna aktion effektivt strök under sina krav, "Död åt Israel".
Leve Hizballah och Hamas och varför inte också inkludera Bin Laden och Ahmadinejad – de är ju samma andas barn.

Genom att helt okritiskt och förbluffande naivt traska med i gatloppen under dessa gula och gröna flaggor borde de ha bränt alla sina skepp.
Inte så, inte i Sverige.
Att gulla med dessa nedbrytande krafter anses numera vara en fjäder i hatten men ger samtidigt en föraning om den svenska folksjälens nedgång och fall.
Detta tillsammans med en abrupt hädanfärd för den fria värld vi hitintills tagit för given.
'Död åt Israel' är liktydigt med 'Död för vår fria värld'.

Många gånger är det enda rätta att stötta underdogen men att rakt av, utan reservationer stödja en underdog som i grunden är ute efter din egen strupe är att förvalta sitt pund på ett både ödesdigert och farligt sätt.

underdog, förklädd varg, fördelar, mänskliga svagheter, ideologi, prestige, Hamas, Hizballah, ankdamsögon, Mona Sahlin, Jan Eliasson, Ahmadinejad, Bin Laden, ...
T T SP K K K Y Y B B B SvD SvD SvD SvD HD SDS SDS SDS SDS AB AB AB AB AB D D D D D K
DB DB DB DB VG VG VG VG DN DN
Bloggar: IiS MXp Rabnor FiM Sapere aude! Bertils blogg Ilya Meyer Jihad i Malmö

Världen Idag

Läget är allvarligt men inte livshotande.
Men tänk om det ändå är livshotande...?

Jag vet inte riktigt hur jag ska uttrycka det, men det känns lite "ostabilt" – om jag så säger.
Det underliga är att mitt i kaos är vardagen tryggare än trygg.
Kibbutsen är varm och välkomnande.

Trots akut vattenbrist är den grön.
Jag ser absolut ingen förändring av bevattningsförfarandet – att spruta vatten över gräsmattorna medan solen steker är en alltför vanlig syn.

Vårt hus är byggt av sten och ligger mitt i en grönskande djungel.
Dadelpalmerna står i ring runt den smaragdgröna gräsmattan utanför våra fönster.
Längre bort har vi Gilboas berg som ruvar över våra liv och vår framtid.
Hur skulle något ont kunna drabba denna idyll?

Vi ser dock att det politiska systemets fortbestånd är på starkt obestånd.
Den ena auktoriteten efter den andra pulvriseras och vi undrar ibland om vi egentligen behövde dem?

De allvarligaste hoten kommer naturligtvis utifrån.
Jag har nästan slutat räkna hur många de är.Hamas, Hizballah, Syrien, Iran... Ryssland?
Det borde väl innebära att lilla Israel är oerhört betydelsefullt.

Hamas har helt duperat våra ledare som blev lurade till den "vapenvila" som nu pågår.
En vapenvila som innebär att de skjuter en Kassamraket eller några granater när behovet blir dem övermäktigt.
Kanske handlar det mer om modet att göra Hamas sura – de längtar och trängtar så mycket efter internationell legitimitet att de utövar sin inhemska makt med brutal skärpa.

Hizballah hotar med vedergällning...

Skulle Israel vedergälla för återlämnandet av döda soldater i stället för levande, då skulle vi verkligen ha orsak att tala om vedergällning.
Människorättsgrupper i Libanon bekräftar Israels påståenden att Hizballah beväpnat sej till tänderna och nu bara väntar på marschorder.
Syrien skramlar och skramlar med sina vapen men hitintills har det inte blivit mer än oväsen.

Vi hör dock då och då om den stora mängd raketer med okänt innehåll som står klara och riktade mot mål här runt omkring.

Dessutom pågår diverse affärsuppgörelser med Ryssland och då handlar det inte om vodka.

Iran. Vad ska man säga om Iran?
Är de så förskräckliga som Ahmedinejads vulgärpropaganda utlovar – då ligger vi illa till.
Det börjar sticka upp ursäkter lite här och var om vad han kläcker ur sej, men de stannar i den virtuella världen. De landar aldrig.
Missförstådd? Inte då. Hans persiska är alltför tydlig för det.
Snacksalig? Kan så vara, men snacket talar entydigt om att en morgon ska den nymornade världen finna att Israel är borta.

Kanske fortfarande kvar på kartan men för övrigt – borta.
Mullornas kelgris skrämmer oss, speciellt med tanke på vårt katastrofala ledarskikt.

Ryssland skrämmer oss också med sin storlek som tillåter dem att göra vad de vill.
Frågan är vad de vill? Vad de vill göra med Israel?
De senaste händelserna i Georgien visar att de tar för sej utan att först be om lov och Israel är i det avseendet bara en munsbit.
Om det är det de vill – som sagt?

Efter detta tycker jag vi måste byta perspektiv och ägna oss åt lite vardagsprat.
Båtprovokatörerna med sitt mediauppbåd blev insläppta i Gaza men lurade på propagandakonfekten.
Frågan kvarstår hur Israel kommer att handla om hundra båtar försöker ta sej in till hamnen i Gaza?

Kanske knepet är att ha tillräckligt många journalister med sej...
Förresten så blev Gazaborna besvikna när det visade sej att de hade ytterst lite mat med sej, så de gick hem.
De var endast marginellt intresserade av ballongerna.

Obama valde en stilig karl till vicepresidentkandidat. Biden.
Efter talen vandrade de i sina bländvita skjortor ut i folkhavet för att vara folkliga en stund.
De var omringade av sina livvakter i sina missprydande, ja - fula solglasögon.
I Israel kännetecknas livvakterna av en speciell sorts kortärmade skjortor men i USA bär de dessa osexiga solglasögon.
Är de specialdesignade just för dem?

Små, lite kinessneda och – rysligt fula.

Detta var Världen Idag.