..."så måste det ju först finnas en"

Elden som brinner på gatorna i arabvärlden börjar ge upphov till allt fler frågetecken.
Visst blir man spontant glad när folk som levt i diktaturer och autokratier tar sitt öde i sina egna händer, kastar ut sina plågoandar och får chansen att börja andas fritt.
För det är väl det de kommer att få göra?
Andas fritt?!

Man ska tassa mycket försiktigt fram när man närmar sej de dagsaktuella händelserna och i möjligaste mån ha ett öppet sinne.
Visst, först kastar man av sej oket och därefter börjar man fundera över hur man nu ska få jobbet gjort.
Kanske måste man själv, personligen, ta i med dubbel kraft nu och inte som tidigare tro att ’systemet’ kommer att fixa allt.

Vad är det vi ser och hör som låter oss förstå att något stort är på gång?
Jo vi ser hur massiva människoskaror drar ut för att tala om att de inte vill spela med längre i elakt spel.
Ett diskriminerande, förödmjukande och elakt spel.
När människorna sedan inte går hem när de förväntas gå hem utan i stället blir fler och fler då börjar gemene man ana att historiens berömda vingslag är i antågande.

Härskare faller – om inte som käglor men bara att de faller är stort – och segersångerna börjar ljuda över nejden.
Där ungefär är vi nu och då plötsligt ramlar Bildt ner i denna soppa.
Inte för att jag förstår vad han tror han har att erbjuda dessa sargade länder men resa är väl vad utrikesministrar förväntas göra.

Han var intervjuad i Jerusalem Post och jag måste erkänna att han genom ett par förbluffande realistiska uttalanden klättrade upp några pinnhål på min privata förtroendetopp.
Han sa i princip att för att kunna erkänna en palestinsk stat så måste det ju först finnas en...
Bildts krassa logik kan vara ganska träffande vid utvalda tillfällen.

“I will look forward to recognizing a Palestinian state as soon as possible, but there has to be a Palestinian state,” Bildt said during an interview.“
And a state has to be founded on an end of occupation, and an end of occupation is based upon an agreement with Israel.”

Vadan denna plötsliga klarsyn?
Börjar karl’n växa upp?
Har han slitit av sej skygglapparna och plötsligt börjat se världen?

Vad finns det då att se?
Jo, ett antal araber som i ett alldeles speciellt syfte börjat kalla sej palestinier och som nu leker stat.
(Hade de rätt och slätt kallat sej araber hade ingen någonsin funnit någon anledning till varför det på just denna lilla landremsa skulle blidas ytterligare en arabisk stat).

Som sagt de leker stat utan att vara en stat.
De leker regering utan att vara en stat.
De leker premiärminister och president utan att vara en stat.
De leker en hel massa annat också – och det kan säkert vara kul – men det mest magnifika är att resten av världen leker med.
Obama och Bildt leker med hela tiden och det sägs att de singlar slant om vems tur det är att leka med brandbilen.

Vad jag menar är att palestinierna har producerat en världsbild utan en värld (om ni förstår) men alla leker med som om det handlar om en verklig verklighet.
En verklig värld.

Här på sluttampen passar jag på att slänga in Bildts senaste blänkare igen.
Bevingade ord har blivit bevingade ord av simplare anledningar.

”För att kunna erkänna en palestinsk stat så måste det ju först finnas en.”
Läs även andra bloggares åsikter om Jerusalem Post, Carl Bildt, palestinier, Obama, ...

Prioriteringar

Jag undrar många gånger över folks prioriteringar.
Man orkade spilla galla över hur USA röstade i FN om några hus allt medan större delen av arabvärlden brinner.
Sveriges utrikesminister, Carl Bildt, hör till dem vars prioriteringar ofta är synnerligen verklighetsfrämmande - så också i det här fallet.

I Libyen bör det ansvariga ledarskiktet ha gjort sitt med några hundra mördade demonstranter i bagaget.
Det var inte terrorister som fyllde gator och torg utan vanliga människor som lämnade sin rädsla för makten hemma och krävde ett bättre liv.
Alltför många av dem finns inte längre.

Vad tänkte Libyens makthavare med Gadhafi i spetsen på när de lät helikoptrar och fighter jets skjuta ner människorna på gatorna?
Åtminstone är detta vad obekräftade ögonvittnesrapporter berättar.
Som jag sa – det bör ha gjort sitt.

Nu tillbaka till husen och Carl Bildt.
Bildt som trots sin barnablå blick varit centralt placerad i politiken under många år har tyvärr allt färre fullträffar i sina uttalanden.
När Olmert ganska regelbundet och under lång tid förhandlade med Abbas var Bildt utrikesminister i Svea Rike.

Trots detta kan jag inte påminna mej att han någonsin klassade dessa förhandlingar som både snuskiga och omoraliska eftersom israelerna samtidigt byggde de hus omständigheterna krävde.
Inte heller anklagade han Abbas för att gång efter annan ta sej till förhandlingsbordet utan att samtidigt kräva ett absolut byggstopp.

Idag är det annan låt i skällan.
Fördömanden förstärks av en ganska otrevlig besservisser-attityd som enbart upprepar, sprider och förstärker palestiniernas senaste käpphäst.
Palestinierna kräver nu plötsligt byggstopp och eftersom Bildt gärna fungerar som deras megafon så kräver han också byggstopp.

Det skulle vara roligt att höra Bildts egen förklaring till varför han inte krävde byggstopp under Olmerts förhandlingar men nu ganska ilsket kräver byggstopp av Netanyahu?
Naturligtvis är det megafon-fenomenet som spökar men att sticka emellan med lite konsekvens och logik hade inte skadat.

Tänk om han hade haft lite stake och sagt till sina utrikesministerkolleger i EU att – ”nu har det här faktiskt sprungit iväg lite väl långt”.
”Om vi gör oss besväret att tänka till så både ser vi och hör att israelerna varit redo att duka förhandlingsbordet sedan första dagen den nuvarande regering tillträdde men under tiden har vi sett hur palestinierna plockar fram den ena ursäkten mera långsökt än den andra för att undvika detta bord.
De söker smutsiga genvägar som visat sej vara typiska senvägar.
Vi har försökt hjälpa dem eftersom Israel av någon anledning betraktas som den starkare parten men idag ser vi klart att vi blivit utsatta för inget mindre än en palestinsk PR-kupp.
De har spelat upp snyftvalsen och vi har bidragit med vårt gråtande.
Shame on us!”

En sådan tillnyktring hade gjort Bildt odödlig och dessutom bidragit till konfliktens lösning på ett oöverträffat sätt.

Slut på drömmarna.
Det dagliga hackandet på Israel fortsätter enligt väl uppkörda hjulspår, palestinierna gräver fram nya fräscha svepskäl för att inte förhandla och allt är precis som vanligt.
Bildt hade kunnat bidraga till freden men han ägnar hellre sitt liv åt att hata hus.
Hans prioriteringar är gravt felprioriterade.

Mellanöstern brinner och smarta killar är alltid användbara men det krävs att de har lagt sina prioriteringar rätt.

Läs även andra bloggares åsikter om USA, FN, Carl Bildt, Libyen, Gadhafi, Olmert, Abbas, palestinier, Netanyahu, EU, Israel, Mellanöstern, ...

En knäppgök bland andra knäppgökar

Knäppgök är ordet för dagen.
Enligt Svenska Akademiens Ordlista anses en knäppgök vara en konstig person, ett orginal.
Så intelligent beskriver Jan Guillou i dagens i Aftonblad den ömklige terroristen från Tranås som försökte få ett torg uppkallat efter sej någonstans i Mellanöstern.
Nu blir det väl som mest en gatlykta.
Detta hände i det Sverige som alltid vet bäst – i varje fall så länge Carl Bildt styr landet.

Att rädda någon ur en knipa genom att framhålla att personen i fråga inte är normalt funtad är ett gammalt knep som dock oftast genomskådas.
I Guillous fall tycker jag dock det är lite genant att han använder denna iofs reflexmässiga förklaring men ändå – han borde hållit sej för god för dylika lågvattenmärken.

Att svenskarna nu måste greppa att den stora stygga världen sipprat in i ankdammen är trist men inte desto mindre ett faktum.
Om någon knäppgök försöker förklara att självmordsbombare på uppdrag är en äkta gammelsvensk företeelse lika hemvävd som snapsgöken, då kommer nog en och annan ornitolog att tappa både haka och kikare.

Efter att Nidal Malik Hasan avlivat 13 personer och skadat 30 i Fort Hood massakern den 6 november 2009, uppmanade president Obama sina lyssnare att inte dra några förhastade slutsatser.
”Don't jump to conclusions”, var hans budskap.
Han ville som Guillou förmedla intrycket att terroristen kanske inte alls var en terrorist utan bara en – knäppgök.
En knäppgök man inte kunde förvänta sej vara i stånd att ta ansvar för sina handlingar.

Att inte ”jump to conclusions” är liktydigt med att inte lära av historien.
Inte nödvändigtvis den historiska historien utan det räcker bra med dagsfärsk nutidshistoria.
Folk som begår terrorbrott i Islams namn får finna sej i att folk faktiskt drar sina slutsatser.
Motsatsen handlar om feghet, brist på civilkurage och kanske rent av ett generellt knäppgöksbeteende.

Guillou drar sej heller inte för att dra för hela slöjan genom att plocka fram något som enligt honom är etter värre.
Värre än överlagda mord.
Han börjar prata om demokrati och något han kallar antidemokrati vilket förmodligen handlar om någon sorts ’demokrati light’.
Nu tror jag ju inte att de människor terroristen avsåg att mörda skulle blivit på bättre humör på vägen till bårhuset av varken demokrati eller antidemokrati men går det så går det tänkte väl Guillou – det finns alltid folk som längtar efter att bli bluffade.

Förmodligen var Tranåsterroristen en stor besvikelse för Allah men det går väl fler tåg.
Misströsta inte, islamister bryts inte ned så lätt och nya bombbälten ligger redan och väntar.
Spikförrådet är stort och räkna spik kan väl även knäppgökar göra.

Läs även andra bloggares åsikter om Jan Guillou, Aftonbladet, Carl Bildt, Nidal Malik Hasan, Fort Hood massakern, Barack Obama, Islam, självmordsbombare, ...

Tjock och fet kommentar

Det kom en kommentar från ägaren till bloggen ’Israel i Sverige’ som var så tjock och fet att den inte fick plats som just kommentar till inlägget ”Mobbning i de fina salongerna”.
Eftersom innehållet var lite för intressant för papperskorgen uppgraderas kommentaren härmed till blogginlägg.

Jag skulle dock vilja säga något om de ganska inflammerade kommentarer som ramlat in, mindre p.g.a. inlägget än de frågeställningar JohannaV inledde sin första kommentar med.

Jag skrev vad jag skrev i blogginlägget och tar inte ställning i sakfrågan men jag är lite besviken på hätskheten i många av kommentarerna. Ämnet är brännbart men med viss ansträngning borde det gå att föra en debatt utan att sparka på den andre. Jag hoppas i fortsättningen att vi kan sänka garden en aning, lyssna, tänka efter för att därefter komponera en kommentar där sakfrågan står i centrum.

Nu till den tjocka, feta kommentar som i den här formen får bre ut sej precis hur mycket som helst.

Håll till godo.

Kommentar av ägaren till bloggen 'Israel i Sverige'.

Många kommentarer suck. Nån slags ordning?
Jag gick med SD just för att kunna kommentera idiotierna "inifrån" och har mailat både Kent och styrelsen tillsammans med en avhoppad präst, som hoppade av pga antisemitismen i Svenska Kyrkan. Där också ingår några faktalänkar från Anders Branderud, .http://bloganders.blogspot.com/

Till SD.
Ni kommer att få många nya röstare på söndag inklusive mej, som röstar på er av utrikespolitiska skäl. Där räknar jag in den muslimska invasionen hit som är helt oproportionerlig mot vad den har varit till andra europeiska länder, speciellt våra grannländer. Den rödgröna klumpen har helt gjort bort sig och upprepade gånger uttalat sig direkt antisemitiskt enligt EU:s definition http://israelisverige.info/?p=205.

En bra översikt av svensk politik och medialiv har jag sett på http://snaphanen.dk/2010/09/12/s%C3%B8ndagskronik-journalistpartiet-och-demokratin/#more-73966

Många av oss röstade på alliansen tidigare och blev chockade när Bildt började köra sin helt privata utrikespolitik utan att bli stoppad av den övriga Alliansen, som när det gäller Mellanöstern också går emot EU:s definition ovan. Minns när han var i Gaza efter Israels försvarskrig där - efter 10.000 raketer/granater, 40 om dagen veckan före kriget, mot judiska kvinnor och barn. Bildt kom ut därifrån efter någon timmes promenad med Hamasröstare och deklarerade "detta har Israel gjort av ren förstörelselusta". Han har fortsatt i samma stil. Att en expert garanterat att Israels sätt att föra stadskrig är mycket mer humanitärt än vad som skett av västmakterna i Irak och Afghanistan - se http://israelisverige.info/?p=41

Vad många av oss har direkt emot SD är dess aktiva antireligiositet hos en del medlemmar, där alla vet att motstånd mot kosherslakt etc. är ett arv från Nazitiden, och alltså associerar er med dem. Något jag vet att ni för övrigt motarbetar mer än t.ex. centerpartiet. Er tanke om religion som något omodernt och ociviliserat bör snarast rensas ut från ert partiprogram om ni vill vinna en andra valperiod. Bli mer Wilderslik! Han skulle aldrig säga sådana osmarta saker om religion i allmänhet. Gör ni den förändringen kommer också era röstsiffror att bli som Wilders, annars inte.

Det ni säger om religiösa byggnader är självklart absurt - det finns inget konstigare och osvenskare byggnadsverk än många moderna svenska kyrkor! Vänligen tänk till innan ni uttrycker er - det är en helt annan sak att muslimerna "pinkar revir" genom mastodontmoskéer i stadscentra och minareter - det krävs inte lång sökning på Internet för att se att dess mening är politisk och annan makt. Saudiernas variant av islam, wahabism har t.ex. inga minareter på sina moskéer så det är ingen religiös nödvändighet, och stora mängder saudiska oljedollars har betalt för våra moskeer.

-----------------------------------------------------------------------------

Omskärelse har alltid skett bland muslimer och judar, att några moderna tror att de är moderna genom att glömma bort sin religion och kultur får stå för dem, liksom Körösi som antagligen hade röstat på den Israelhatande Obama om hon bodde i USA. Som du ser på http://www.circs.org/reviews/rates/usa.html är bortåt 80% av alla killar i USA omskurna - och tycker man att 80% av amerikanerna är idioter så får det stå för den personens räkning. Jag är vanlig svensk men är också omskuren av hygieniska skäl.

Kosherslakt (och antagligen halalslakt, vet inte detaljerna) har en stor portion av djurvänlighet - prova själv att skära av din hals med blodådror och nerver med en döskarp kniv och jag tror du mår mycket bättre än den svinaktiga behandlingen djur får i våra vanliga slakterier.

Som Israelvän är det helt omöjligt att rösta på Alliansen - jag försökte sända en artikel till Newsmill om det, men blev vägrad publicering, så den ligger på http://israelisverige.info/?p=2316

Jag hade också de senaste två dagarna en mycket barnslig dialog med en av Israelpratarna hos KD, david.winks@kristdemokraterna.se se http://www.kristdemokraten.com/article.asp?Article_Id=28984
Han visades helt faktabefriad, och såna har KD som Israelexperter......
När han övergick från att försöka försvara sina argument med fakta, och i stället ägna sig åt personangrepp visste jag att det var dags att stänga butiken.

Läs även andra bloggares åsikter om SD, 'Israel i Sverige', Carl Bildt, Alliansen, Gaza, Israel, Svenska Kyrkan, Mellanöstern, Geert Wilders, omskärelse, kosherslakt, KD, ...

Skampålar

OM MÄNNISKORÄTTSAKTIVISTER.

Att vara människorättsaktivist borde ju vara något fint, något berömvärt man kunde vara stolt över.
Alla vill vi ju att så många människor som möjligt ska ha det så bra som möjligt.
Vad är det då som gjort att denna beteckning börjat lukta?

Jag kan tänka mej två - förmodligen finns det fler - omedelbara orsaker.
Uppsåt och arbetsmetod.

Har du någonsin träffat på en människorättsaktivist som kämpar för judars rätt till ett mänskligt liv utan hot, hotbilder och hotfulla ’löften’?
Det är snarare så att det blivit synonymt att vara människorättsaktivist och att vara mot judar och Israel.
(Kom inte med tjafset att man är mot Israels politik men bara ääälskar judar.)
Att vara en gedigen människorättsaktivist är numera liktydigt med att kämpa mot Israel i alla upptänkliga sammanhang på alla upptänkliga sätt.
Ett sammanhang som frenetiskt putsar på sin fasad för att möjligen få hänga med ett tag till innan de imploderar är UNHRC.
FN’s ökända människorättsråd, UN Human Rights Council.

Ni kommer väl ihåg Goldstone Rapporten!?
Goldstone som rapporterade vad Hamas rapporterade.
Goldstone och hans kumpaner intervjuade Hamas i Gaza och omsatte sedan deras historier till en ’respektabel’ rapport dekorerad med UN’s alla uppblåsta stämplar.
Uppsåtet var, bl.a. i kommetarer från folk i Goldstones eget gäng, att sätta dit Israel och i det avseendet var de på intet sätt unika.

Man skulle kunnat tänka sej att Goldstone tvekade inför sitt uppdrag när han insåg att Israel av goda och erfarenhetsmässiga skäl inte ville spela med i elakt spel och man skulle också kunnat tänka sej att han skulle fråga sej själv en extra gång vad han egentligen var i färd med att sparka igång.
Inte minst dess konsekvenser i ett längre perspektiv.
Man skulle dessutom kunnat tänka sej att han övervägt sin moraliska motivation för att ställa upp som språkrör för en genuint destruktiv terrororganisation med en fast övertygelse att vi skulle få en bättre värld om det folk Goldstone själv tillhör utrotades.

Därmed är vi inne på arbetsmetoden och vi utvidgar samtidigt exemplen till den nyligen släppta utredningen från samma källa - UNHRC.
Utredningen som, surprise surprise, anklagar Israel för uppsåtliga mord när Mavi Marmara försökte leverera terrorsympatisörer till Gaza.
Sin arbetsmetod tog de från Goldstone så de intervjuade bara inkräktarna.
Israel höll sej visligen undan men det hindrade inte människorättsaktivisterna i människorättsrådet från att gosa upp ordentligt med båtfolket som ”bara ville leverera livets nödtorft till Gaza”.

Jag undrar när det blev acceptabelt internationellt att vid en tvist höra bara ena sidan och låta den partens utsagor ensamt ligga till grund för en rapport, ett domslut?
Det är så UNHRC arbetar.
Nu hävdar förmodligen vän av ordning att israelerna var tillfrågade men, som vid Goldstone Rapportens färdigställande, såg de inte någon vits med att deltaga i ett redan avgjort och dömt spel.

Israelerna valde att samarbeta med en annan utredning under FN's generalsekreterare Ban Ki-Moons ledning som bedömdes vara något mindre bekymmersam.

När UNHRC’s båtrapport presenterades för några dagar sedan följde dessa förutsägbara reaktioner där man lätt kunde skilja agnarna från vetet.
Folk som anser att ca. 350 raketer avfyrade mot Israel från Gaza bara under år 2010 och utplacering av ett sextiotal bomber längs gränsstängslet under samma tid är helt i sin ordning, hyllade denna rapport.
Andra mer insatta individer hängde bara upp den på bakgårdens torklina som ytterligare en i raden av FN’s missfoster.

Tillbaka till människorättsaktivisterna som i dessa dagar arbetar i huvudsak med en sak – att i alla situationer, rakt av, hävda palestiniernas sak genom att hacka sönder Israel.
Oftast utan kunskaper men med säcken full av redan söndersmulade argument.
Detta fenomen kallar jag inte människorättsaktivism utan ren --- feghet.

Människorättsaktivisterna är i botten så rädda för islamismen – de ser spåren på allt fler ställen i Europa – att de förfaller till att agera av ren och skär feghet.
Det finns ett fult ord för detta men vi kan i anständighetens nämn kalla det för blidka, ha överseende med och även ibland smickra.
Man smickrar i stället för att säga rent ut att ’vad du håller på med nu det gillar faktiskt inte jag’.
Man fegar ut.
Detta är en av faktorerna till varför det gick som det gick i det svenska valet.

Inte för att jag vill påstå att svenska parlamentariker generellt är några människorättsaktivister men utrikesministern visade tydligt var han har sitt hjärta när han åkte till Turkiet för att trösta en storgråtande Dror Feiler efter den misslyckade kuppen med båten Mave Marmara.
Stackars liten, tänkte Bildt, och satte sej på första plan söderut.
Människorättsaktivisten Bildt försökte trösta människorättsaktivisten Feiler.
Glömde jag Mankell – OK vi tar med honom också i gullegullandet.

Det fanns en tid då människorättsaktivisterna hade en viss resning och vi kunde häpna och beundra deras uppoffringar för de som hade det sämre.
Vem kommer inte ihåg Moder Teresa men Dror Feiler är nu ingen Moder Teresa och förmodligen har han heller aldrig hört talas om henne...

Dagens människorättsaktivister har alltid ett rent politiskt uppsåt och deras arbetsmetod är helt enkelt under all kritik.
Rent juridiskt är de ett skämt – och det luktar skämt.
Vad kan du vänta dej av en sammanslutning där endast 20 av de 47 länder som utgör UNHRC kan betraktas som fria vad gäller mänskliga rättigheter och politisk frihet. (Freedom House)

Hade det inte varit så bedrövligt skulle man kunna skratta åt eländet.
Parodier ska man ju skratta åt – eller gråta över.

Läs även andra bloggares åsikter om människorättsaktivist, Israel, judar, UNHRC, Richard Goldstone, Hamas, Gaza, Mavi Marmara, FN, Ban Ki-Moon, islamism, Dror Feiler, Carl Bildt, Henning Mankell, Turkiet, Moder Teresa, ...


DN302 DN104 X885 Dbl372 ALL369 GP510 Ek328 ST368 Ya194 D705 Sk926 D606 Sk950 SDS943 D676 X531 HD SDS756 Sk987 D653 A373 GD374 LTZ367 BH082 TTe086 DN113 DN668 SDS185 GD556 Dbl551 LTZ548 GP727 ALL550 TTe933 AB992 ST549 A555 Ek756 Blt538 vg248 SvD853

Gammal och trött

Konflikten är gammal och trött.
Så trött att både inblandade och åskådare ser i kors.
Man ser vad man vill se och resten får andra ta hand om.

Så trött är konflikten att den ena parten nästan försvunnit utan att någon märkt något.
Endast Abbas är kvar, endast Abbas är vaken.

Abbas säger att han känner sej pressad och det är väl bara att tillägga då – välkommen i klubben.
Vanligtvis är det ju Israel som pressas – fråga Helle Klein.
Hon framhärdar ju i var och varannan mening att – ’Israel måste pressas’ m.fl. liknande standardfraser och nu får hon sällskap av Carl Bildt också som talar om för Israel vad de MÅSTE.
Carl Bildt ger sej själv här ett tolkningsföreträde som faktiskt inte tillkommer honom, varken kvalifikationsmässigt eller politiskt.

Nu vill jag prata lite om den parten i konflikten som försvann.
Israel.
Israel bara försvann.
Vem lyssnar på Israel och vem är intresserad av vad Israel vill diskutera?
Den israeliska versionen finns bara inte.

Världens stora håller på att slå knut på sej själva för att passa in i Abbas världsbild men vem gör några ansatser att förstå eller lyssna på Israel?
Carl Bildts bidrag är att Israel MÅSTE.
Måste underordna sej, måste lägga sej platt.

Abbas har nu – ja, det är väl ungefär ett år – konstruerat den ena undanflykten efter den andra för att slippa sitta ansikte mot ansikte med Netanyahu.
I ärlighetens namn – så handlar inte en man som vill nå resultat.
Nu försöker kvartetter och kvintetter av olika schatteringar (Obama inkluderad) att modulera om anständighetens villkor så Abbas kan smyga in till förhandlingsbordet under deras vingars beskydd.
De försöker rädda något som aldrig funnits.

På ren svenska så tycker jag deras beteende är ganska ynkligt och kanske inte så lite desperat men de försöker ju rädda den världsbild de själva byggt upp genom att fåfängt hålla fast en hägring.

Ta bara fenomenet Hamas.
Låt oss säga att Abbas och Netanyahu signerar samma papper som säger att nu ska vi ha fred.
Kommer Hamas i sitt Gaza att då bidraga med sin signatur?
Vi vet att så inte är fallet - Hamas är ju inte direkt kända för att ändra ståndpunkt på grund av yttre omständigheter.

Detta innebär att Israel kommer att ha fred... (???) med den klick palestinier som omger Abbas och ingenting annat.
En tvåstatslösning där den ena staten är Israel och den andra Ramalla?
Är det detta som är Kvartettens, Obamas och Bildts mål?
Är det någon mer än jag som ser hur dessa distingerade personer och organisationer effektivt och ståndaktigt målat in sej i sitt hörn?

Egentligen är det ganska sorgligt att det inte finns en gnutta nytänkande bland de som innehar makten utan att de satsar hela sitt kapital på en kapitulation inför Abbas och hans piruetter.
Att få parterna att sitta vid samma bord innebär inte automatiskt att en lösning är på väg men det kan naturligtvis ge lite personlig prestige till dessa utomstående aktörer – WOAOW, vi har gjort något.
Gu’ vad vi är duktiga!

Freden då?
Vilken fred?
Vi talade ju bara om ’fredsprocessen’ - denna urgamla och urtrötta fredsprocess.

Läs även andra bloggares åsikter om Abbas, Helle Klein, Israel, Carl Bildt, Netanyahu, Obama, Hamas, Gaza, Ramalla, Kvartetten, 'fredsprocessen', ...

SvD785 DN010 LTZ457 AL573 x AB LTZ vg539 DN064

Hallå Carl Bildt

Hallå Carl Bildt, var håller du hus?
Jag har saknat din lite torra och gnetiga röst men ändå – jag har saknat den.
Mellanöstern du vet..., det hände ju något där igår och vi är vana vid att du då med självsäkert patos framför dina åsikter.

Var är du, varför är du tyst?
Israel var ju inblandat och då brukar inte vilda hästar kunna avhålla dej från att vädra dina antipatier.
Så, var finns du, Carl Bildt?

OK, det är semestertider och du vill kanske vara ledig men du har ju en viss vana att kombinera varm medelhavsluft med politiska aktiviteter.
Vi kommer väl ihåg när du tog första flyg till Turkiet för att fotograferas med Gaza-entusiasterna/Hamas-entusiasterna.
Båtfolket, du vet.
Jag hoppas värmen i Turkiet gjorde dej gott för längtan efter sol och värme är ju något vi svenskar har inbakat i våra gener.

Nu hör det ju till saken att din Turkiet-resa gick helt stick i stäv med FN’s principer men du kanske börjar bli karl för din hatt och börja gå din egen väg?
På gott och ont.

FN har nu klart och tydligt uppmanat sina medlemsländer att om de vill ytterligare göda Gazaborna så bör de lämpligen göra så via den inarbetade landvägen.
Du hyllade sjövägen vilket var en skamlig och oförlåtlig blunder.

Nu har du ytterligare ett tillfälle att gå din egen väg genom att kraftfullt fördöma gårdagens krigshandlingar från Libanon.
Låt dej inte bli alltför störd av att USA redan fördömt den oprovocerade eldgivningen.
Du har alla kort liggande framför dej, allt är klart så du behöver inte krysta fram några egna hemkokta bortförklaringar.
Bara upprepa vad libaneserna och UNIFIL själva sagt.

Libaneserna berättade med klang i stämman att visst var det de som sköt de första dödande skotten och UNIFIL deklarerade att ingen israelisk soldat – inte någon annan heller förresten – passerade gränsen mot Libanon.
På något sätt verkar libaneserna stolta över att de kunde sätta igång ett krig som sedermera av mer moderata krafter i Israel kom av sej.
För den här gången i alla fall.

Carl Bildt, det tillhör väl ditt jobb att framföra synpunkter på omvärlden och här får du en historia serverad på silverbricka.
Bara att upprepa vad libaneserna redan erkänt och fördöma deras handlande.
För detta krävs inte ens någon intellektuell broiler – som du en gång ansågs vara.

Har du redan fördömt Libanon?
Nej, jag trodde väl det.
Frågan är om det i stället hade varit israelerna som skjutit de första dödande skotten – hade du varit lika tyst då?

Ärligt talat är vi ganska trötta på ditt sätt att agera utrikesminister.
Vem som köpt dej och vad köpeskillingen var vet vi inte men det är definitivt något som stinker.
Vi vet att det snart är val och att du måste se om ditt hus men även om Alliansen vinner är vi övertygade om att Sverige, och även EU, skulle befinna sej i ett bättre läge om någon annan fick utrikesministerjobbet.

Vill du bättra på din image bör du snarast förena dej med FN och fördöma sjösmugglingen till Gaza.
Inte ens du kan väl ha något intresse av att Gazas begränsade område alltmer upptas av vapen – eller...???
Förresten – svenskarna är visst på gång igen så du kan redan nu beställa en flygbiljett till Turkiet.

När du ändå håller på att fördöma kan du lämpligen inbegripa gårdagens fatala libanesiska skjutövningar.
Endast det faktum att israelerna höll huvudet kallt räddade lugnet.
För att inte bli alltför ensidig kunde du kanske som omväxling bjuda dem på ett litet erkännande för detta om det nu inte är så att du spontant känner ett obehag över att behöva säga något positivt om Israel.

Jag ska fundera lite till om jag ska önska dej lycka till i valet - eller ej.

Läs även andra bloggares åsikter om Carl Bildt, Turkiet, Gaza, Hamas, båtfolket, FN, Libanon, UNIFIL, USA, Israel, EU, ...

SDS, D, SVD, BT,

På pottkanten

Så hur var det i Sverige då?
Och hur var Sverige?

Två helt skilda frågor.

På frågan hur det var i Sverige måste jag leta superlativer, för att träffa både gamla och nya vänner är definitivt en hjärtesak.
Hur Sverige mår har jag tillräckligt mycket information om för att inte vilja spoliera semestern genom att kleta ner fingrarna.
Följaktligen höll jag mej borta från allt vad TT och Aftonbladet och liknande så kallade informationskällor heter.

När man på det sättet leker struts räddar man semestern och undviker skit under naglarna men företeelsen fortsätter att gro och förgrenas som maskrosorna i gräsmattan.
Den smitta invånarna i nationen Sverige utsatts för botas naturligtvis inte med denna taktik utan där krävs en rejäl ’overhaul’ med skrubbning, skurning och tvagning samt ett antal sköljvatten.

Visst har jag en hatkärlek till Sverige som ändå till största delen består av kärlek.
När jag kan få nostalgifrossa av att se en blå-gul plastpåse från City Gross då är det nog ganska allvarligt.

Sverige är så grönt.
Illgrönt.
Det tar några dagar för ögonen att sluta studsa inför all denna klorofyll.

I Israel är man vid den här årstiden hänvisad till något man mycket vänligt kan kalla för jordfärger.
Beigt, brunt, grått, smutsgrönt, gulbrunt, beigebrunt, gulbeige, brungrått, grågult, smutsbeige o.s.v.
Dessa färgkombinationer ger ingen överskottsenergi men är vänliga nog för själen.
När man plötsligt drabbas av den svenska grönskan kommer explosionerna tätt.

En annan explosion var naturligtvis bröllopet.
BRÖLLOPET.
Tala om sagobröllop.
Jag t.o.m. släpade ner till Israel några kvällstidningar fulla av bilder utan att fundera över nämnda tidnings politiska hemvist.
Allt gott tillönskas dessa härliga människor.

Annars – hur är det i Sverige?

Hur mår Mankell efter missen att inte kolla upp sitt ressällskap?
Att han dessutom försökte trassla sej ur situationen genom att tvinga svenska folket att ta till sej och gärna spilla en tår över hans borttappade favoritsockar – eller vad det nu var han blev av med.
Blev han av med snuttefilten också?

Hur har Bitte blivit som Bitte är?
Bitte Hammargren på Svenska Dagbladet.
Är det hon som har uppfunnit ordet ’insinuationer’?
Insinuationernas drottning lever högt på att insinuera att positiva saker nog egentligen inte är så positiva utan om man synar dem lite noggrannare i sömmarna – som förstås Bitte gjort – då visar det sej att vad som i förstone verkade vara en bra grej i själva verket härstammar från hin håle.

’Skriftställaren’ Gunnar Olofsson då?
Hata-Israel-Gruppernas (PGS) ordförande i Göteborg, som av någon anledning verkar vara vissa redaktörers kelgris, får sprida sitt kacklande gift där sällan en mening har något gemensamt med verkligheten utan att någon höjer ett ögonbryn.
Jag är medveten om att många svenskar djupt ogillar den typen av råpropaganda men de ogillar den inte tillräckligt mycket för att protestera.
I den heliga toleransens och liberalismens namn tillåts Gunnar Olofsson att inte bara som Bitte Hammargren, insinuera, utan att blåljuga stup i kvarten.

Hur mår Carl Bildt egentligen nuförtiden?
Har han hämtat sej efter flygturen ner till Turkiet för att visa sitt stöd för de svenskar som slog sina påsar ihop med jihadisterna på båten Mavi Marmara.
Kanske kommer ni ihåg slaktartyperna på väg till Gaza med livets nödtorft...
Eller?
Snarare var de på väg för att fullfölja sina åtaganden i Istanbul Deklarationen från 2009.
Tre av signatorerna av den deklarationen, där du finner förhärliganden av jihad i var och varannan mening, var med på Mavi Marmara där du i kölvattnet också fann Mankell, Feiler, Gardell m.fl.
På sluttampen anslöt sej även Sveriges utrikesminister Carl Bildt till detta ädla uppsåt.
Därefter gick han och gifte bort Sveriges kronprinsessa.

Konungariket Sverige är smittat.
De flesta av dess invånare tvättar händerna i klorhexidinlösning och gör regelbundna munsköljningar för att undkomma eländet men snusket kommer allt närmare.
Undfallenheten och bugandet inför islamismens framstötar irriterar många men få orkar bry sej.
Folk som har betalt för att bry sej om Sverige bryr sej inte alls och det är ett av de allra grövsta sveken.

Sverige är fantastiskt men kunde vara ännu mer fantastiskt om man åtminstone lite nu och då kunde finna folk med stake, råg i ryggen och kanske aningens vikingaanda.
Mesrumpor ger ingen mersmak för mesrumpor varken ser, hör eller förstår – alternativt har ingen lust att varken se, höra eller förstå.

Vems fel är det att vi ombeds infinna oss på flygplatsen en timma tidigare än vad som var vanligt förr?
Vems fel är det att vi inte får ta med den halvfulla flaskan med kranvatten från Lund in i planet?
Vems fel är det att du vid flygplatsens säkerhetscheck ser rader av mer eller mindre distingerat folk snällt stå och vänta med skorna i handen?

Det är inte jultomtens fel.

Nåväl, ovanstående är bara några mej i tiden närliggande axplock men var lugn – anpassningen fortsätter.
Sverige det sköna sitter på pottkanten där din och min röst för sans och vett kan avgöra framtiden - och nu talar jag inte om valet i september.
Jag talar om hur Sverige ska fortleva som en någorlunda självständig nation med någorlunda självaktning både i egna och andras ögon.
Den politiska/intoleranta/fanatiska islamismen ombedes vänligen att hålla sej på avstånd från Sveriges framtid.

Läs även andra bloggares åsikter om Sverige, TT, Aftonbladet, sagobröllop, City Gross, Henning Mankell, Bitte Hammargren, Svenska Dagbladet, Gunnar Olofsson, Carl Bildt, ...

DN SDS SMP HD DN HP B D SvD DN

De tog en människa

Hamas tog en människa och nu ska de belönas.
Det tycker alla.

Hamas tog Gilad Shalit, den unge israeliska värnpliktige killen, och har hållit honom avskärmad från sin familj, sina vänner och från resten av världen i snart fyra år.
Hurra det ska vi fira utbrister människorättsaktivisterna på väg till Gaza.
Och firar gör de genom att demonstrativt visa att de inte anser Gilad Shalit vara en människa med något människovärde.
Detta kan kallas för selektiv humanism och är ljusår från vad ordet humanism verkligen innebär.
Men vad bryr sej Feiler, Mankell och co. om det?

Hamas tog en människa och alla uppmuntrar israelerna att belöna dem för det.
Det är inte småtjyvar vi pratar om utan människorövare och människorövare får inte belönas.
Överens – eller...???

Jag undrar om Carl Bildt anser det är ok att ta människor?
Vad tycker Sveriges justitieminister?
Anser de att man får ta människor och sedan behålla dem på obestämd tid?

Tycker de det är ok så tycker de likadant som Gazafararna, Hamas och alla ni andra som moltiger om Hamas.
Människorna på väg till Gaza fick erbjudandet att lägga ett gott ord för Gilad Shalit men avböjde vilket måste tolkas som att de inte anser honom vara en människa med något som helst värde.
Sådana får man tydligen ta.

Feiler, Mankell och co. är ju ute på uppdrag för att främja människovärdet, människovärdet hos människorna som bor i Gaza.
De säger däremot nej till att främja människovärdet på den ende jude som befinner sej i Gaza.
Slutsats – judar har inget människovärde.

Är det så Carl Bildt?
Tycker du så?
Om du händelsevis råkar tycka att min slutsats är fel hade du väl sagt så.
Åtminstone sagt att ’så får man inte göra’.
Hade det varit lite stake i dej hade du dessutom krävt att Hamas lämnar tillbaka människan de tog och i samma andetag tipsa dem om att de inte ens borde knysta om någon bytesverksamhet.
De borde betala.
Betala dyrt - men det kan vi ta sen.
Det viktigaste är att den människa Hamas tog lämnas tillbaka snarast möjligt.

Att Hamas tog en människa bryr sej Feiler, Mankell och co. inte om bara de får köra runt med sina båtar en stund.
Kanske får de t.o.m. ge Hamas den cement israelerna levererade för en vecka sedan - men då landvägen.
Inte speciellt kul för Feiler, Mankell och co. men det är inte speciellt kul för Gilad Shalit heller som av dessa herrar inte anses ha något människovärde.

Läs även andra bloggares åsikter om Hamas, Gilad Shalit, Gaza, Dror Feiler, Henning Mankell, Israel, Carl Bildt, människovärde, ...

Mankells livförsäkring

Jag ramlade över en några dagar gammal rubrik i Aftonbladet där Per Gahrton oroar sej för Henning Mankells framtida hälsa.
I artikeln ”Skydda Ship to Gaza, Bildt” från 22 maj, 2010 utbrister Gahrton i känd stil - "Henning Mankell och övriga ombord riskerar tveklöst sina liv för palestiniernas sak”.

Jo det kan man lugnt säga.
Speciellt om de kommer fram till Gaza.
De som ivrigt väntar på dem där är inte direkt kända för att att trä på silkesvantarna stup i kvarten.

Som jag ser det är Mankells enda chans till ett liv efter ’Ship to Gaza’ att han räddas från Hamas av israelerna och blir hemsänd på svenska ambassadens bekostnad.
Men det var kanske det Gahrton menade när han uppmanade Bildt att rädda livet på Mankell???

Läs även andra bloggares åsikter om Per Gahrton, Aftonbladet, Henning Mankell, Carl Bildt, 'Ship to Gaza', palestinier, Israel, Hamas, ...

Armadan

Alla skriver om armadan på väg till Gaza och visst blir man sugen...
Inte på att åka dit utan på att skala av projektet in på bara kroppen.

Hela denna pseudohändelse är ganska fascinerande för den innehåller så många absurda ingredienser att hälften hade kunnat ge stoff för en ny Stieg Larsson, om så varit möjligt.

Först – hur uppkom denna idé?
Det kan inte ha varit situationen i Gaza som satt båtarna i rullning för frånsett att befolkningen där hålls fångna av Hamas så har de i stort sett vad de behöver – det är i varje fall vad höga FN-representanter anser.
Mängderna varor som israelerna dagligen kör in är något de flesta fattiga länder i världen bara kan drömma om.
Det båtarna kan leverera är som att spotta i havet – negligerbart, de är bara symboler för något arrangörerna inte vill att vi ska prata högt om.

Det är alltså inte varorna som sådana som är intressanta utan tankekedjan bakom idén.
Man tror sej här ha funnit en vattentät grej för att sätta Israel på pottan och ett sådant tillfälle kan man ju inte bara spola.
Ingredienser som eventuellt uppflammande våld med följande flashiga videosnuttar lämpliga för You Tube kittlar många svenskar som lider av den svenska långtråkigheten.
Många har transformerat denna kittling till penninggåvor för ett projekt de flesta inte känner till bakgrunden om mer än någon slags luddig ’tycka-synd-om-grej’.
Förmodligen tror man att man vet men mycket få känner exempelvis till att det är brottsligt att understödja en terrororganisation som Hamas som har andra folkgruppers utplåning högst på sitt program.

Det är naturligtvis Hamas som kommer att lägga vantarna på båtlasten för diktatorer ser till att få vad de vill och terrorbenägna diktatorer ser till att få vad de vill till vilket pris som helst.
Förresten - kanske är de inte ens intresserade av cementen och avsaltninggrunkorna men desto mer intresserade av den sköna PR de kommer att kunna sola sej i och som båtkändisarna så gärna förser dem med.

Någon av resenärerna berättade frejdigt att han minsann inte tänkte träffa någon Hamasrepresentant och jag misstänker att han inte har en aning om hur blåögt hans resonemang är.
Ingenting i Gaza sker utan att först kramats och krystats, vänts och vridits på av bläckfisken Hamas tentakler.

Den officiella avsikten med resan sägs vara att ge gazaborna vad de trånar efter... men sammansättningen av armadan visar på något helt annat.
Det är mest folk som ska fraktas till Gaza.
Inte hantverkare eller annat dugligt folk som skulle kunnat hugga i och verkligen åstadkomma något utan (läs sakta och omsorgsfullt) – kändisar.
Att vara kändis räcker tydligen för att få en biljett till Gaza.
Det räcker också att ha skrivit en bok – hur nu denna bok skulle kunna hjälpa någon i Gaza?

Vad i hela friden ska alla dessa människor göra i Gaza?
Har de tänkt göra nytta, göra rätt för sej eller bara prata i mikrofoner tillsammans mer Hamas?
Kändisar som vill bli ännu större kändisar genom spel under täcket med terrororganisationernas Gossen Ruda i bästa orientaliska stil.

Om skälet till denna kändisexplosion är att vara iakttagare som sedan kan skriva sympatifrustande berättelser... då hade det väl räckt med en, eller är det så svårt att finna någon trovärdig person i kändisgänget så ni måste satsa på kvantitet över kvalitet?
Puh, jag blir matt.

Sedan undrar jag över alla dessa artiklar och föredrag de presumptiva sjöfararna distribuerat som förspel till båtresan.
Känner de ett så starkt behov av att rättfärdiga sina egna bevekelsegrunder att de måste trycka ner sin propaganda i våra arma strupar gång efter annan?
Dror Feiler, Mattias Gardell, Henning Mankell, Mehmet Kaplan, Bo Forsberg m.fl. - (Får inte Gunnar Olofsson från Göteborgs palestinagrupper följa med eller är han inte tillräckligt känd? Kanske lider han av sjösjuka?) - alla har de försökt rättfärdiga sina idéer och sitt handlande i omväxlande tårdrypande eller hatiska framträdanden.
Hade de haft samveten som inte var nedtyngda av falskspel och undergroundverksamhet hade inget av detta behövts - deras agerande hade gett tillräcklig legitimitet.

Nu börjar folk verkligen undra, även de som från början tyckte idén var OK.
Det börjar lukta...

Om nu Feiler och co. anser att gazaborna befinner sej i en prekär situation - vilket många gör - då borde de åtminstone försöka ta sej an problemets kärna.
Det kommer inte att bli enkelt, hade det varit enkelt hade det naturligtvis skett för länge sedan, men grejen är att båtfolket väljer att inte se problemet Hamas och föredrar att knipa ihop - inte bara ögonen.
Det finns bara ett ord för ett sådant beteende - feghet.

Alltså nu väntar vi bara.
Vi väntar på nästa armada med kändisar på väg till exempelvis Sudan för att berätta även för sudaneserna vilka godhjärtade människor de är.
De kan ju alltid göra som gazafararna – ta med lite symbolisk last för att lättare klassas som rumsrena.
Om de lärt ordentligt av sina misstag kan de ju den här gången i god tid traska upp till Bildt och be om hans ministerliga beskydd när skitångsten börjar bli alltför påtaglig.

Läs även andra bloggares åsikter om Gaza, Hamas, FN, Israel, kändisar, Dror Feiler, Mattias Gardell, Henning Mankell, Mehmet Kaplan, Bo Forsberg, Gunnar Olofsson, Sudan, Carl Bildt, ...

Terrorissan och Carl Bildt

Jag försöker förstå hur Abbas tänker men det är inte helt lätt.
Det är ungefär som om Bildt och co. skulle sponsra, hedra och skapa monument och ärofulla minnesmärken av en person som mördat 37 svenskar.
Jag har inte hört att någon i Sverige skapat idoler och förebilder av folk som uppsåtligt mördat andra människor – bara tanken är frånstötande, omoralisk och sjuk.

Detta till trots uppmuntras folk som sysslar med dylik hantering av Bildt och co.
De uppmuntras så till den milda grad att svenska knegare tvingas bidraga med runt 800 miljoner/år till bl.a. 800.000(!) offentligt anställda i palestiniernas rike.
Dessa offentligt anställda består till stor del av dubbelarbetande Al-Aksa-terrorister som på dagarna drar på sej sin nystärkta polisuniform och hjälper gamla tanter över gatan medan de nattetid svidar om till den väl ingångna kamoflagemunderingen som gör sej så bra tillsammans med automatvapnen.

Sveriges ledare betraktar fortfarande Abbas som en hedervärd person värd allt stöd han kan få vilket naturligtvis är både absurdt och svekfullt.
Det kan ju faktiskt hända att någon svensk tror på detta, tror att Abbas är en fridsam person vars högsta önskan är att sluta fred med Israel.

Vad svenskarna inte blir informerade om av Bildt och co. är att denne Abbas nyss hedrade minnet av den terrorist som mördat flest israeler på ett bräde.
Abbas sponsrade häromdagen en ceremoni med anledning av denna terrorists födelse för 50 år sedan.

Terrorissans namn är Dalal Mughrabi som skapade sej 'evigt liv' genom att 1978 kapa en buss och effektivt avliva 37 vanliga människor.
Hon kan i ensamt majestät ståta med titeln ”den i sitt slag enastående och mest effektiva terroristen, oavsett kön, i Israels historia”.



Värt att fira?
Anser Bildt och co. att detta är värt att fira?
Är det på grund av dylika ceremonier Abbas får allt mer pengar av Bildt och co?

Det är något som inte stämmer här.
Man ger i allmänhet inte ekonomisk support till någon som offentligt glorifierar handlingar man själv föraktar och tar avstånd ifrån.

Är Bildt och co. ovetande om vad Abbas har för sej?
Är Bildt och co. väl medvetna om vad som pågår men föredrar att blunda för eländet?

Förresten – klart att de vet och lika klara är deras bevekelsegrunder men de redovisas aldrig i några regeringsprotokoll.
Dessa protokoll är som vanligt bara en uppvisning i fagert tal.

Att villkorslöst fylla Abbas kassakistor, som är välkända för sina stora, svarta bottenhål, är en ängslig, feg, och naturligtvis helt galen strategi som inte har någonting gemensamt med att hjälpa palestinierna utan enbart är inriktad på att stärka den terroristglorifierande Abbas i hans kamp mot Israel.
Bildt och co. stöder aktivt och djupt engagerat Abbas kamp mot staten Israel.

Jag undrar om majoriteten av hyggliga svenskar egentligen ställer upp på detta men så länge de undanhålls fakta och via TT’s tentakler i stället delges någon hemkokt smörja – vad ska de tro?
De tror naturligtvis att Abbas är vår tids fredsapostel i stället för den person som genom att celebrera mord och mördare kraftfullt uppmuntrar nya generationer att följa i Dalal Mughrabis fotspår.

Slutsats.
Sverige har ledare som stöder, både ekonomiskt och moraliskt (om man nu överhuvudtaget kan tala om moral i detta sammanhang), en person som hyllar och glorifierar både massmord och massmördare.
Sverige har ledare som frotterar sej med dessa terroristkramare och som trots detta förväntar sej att bli betraktade som vördade liberaler med tolerans och vidsynthet i blick.
Sverige har ledare som förlorat sitt folks respekt, förlorat omvärldens respekt och även förlorat min respekt.

Har vi de ledare vi förtjänar eller förtjänar vi möjligen något bättre?


Läs även andra bloggares åsikter om Mahmoud Abbas, Carl Bildt, Sverige, Israel, massmord, Dalal Mughrabi, Al-Aksa-terrorister, automatvapen, regeringsprotokoll, TT, ...

Sparka ut, röka ut eller lyncha?

Om president Mahmoud Abbas är den moderate fredsarbetaren så betraktas premiärminister Salam Fayyad som något av en klippa i västvärldens ögon.
Vad som gör Fayyad speciell är att han betraktas som halv-amerikan, halvt västlig – halvt som vi...

Sådana resonemang är naturligtvis inte rumsrena men är vardagsmat i slutna sällskap i slutna rum.
Salam Fayyad, någon att hänga upp den nya religionen på, ’palestinianism’.

Någon att lita på - som omväxling.

Denne Fayyad sade något vid en konferens i närheten av Ramalla häromdagen som vid första anblicken enbart verkade var ”mer av detsamma” men som vid en närmare granskning visar ’sitt fula, etniskt rensade tryne’.

Fayyad berättade för sin publik att en framtida palestinsk stat skulle bli ’fri från stängsel och fri från bosättningar’.
Jag väljer att för tillfället bortse från stängselbiten för att se lite närmare på vad han menar med bosättningar.

Fayyad talar naturligtvis inte om husen, trädgårdarna eller skolorna – han talar om människorna som bor där.
Judarna.

Premiärminister Fayyad tänker alltså inte tillåta förekomsten av judar i en eventuell framtida palestinsk stat.
Idag, i väntan på att palestinierna ska börja tänka och tala fred, bor det massor av judar i dessa omtvistade områden - så vad har han tänkt göra med dem?

Sparka ut dem?
Röka ut dem?
Lyncha dem?

Inte vet jag men han borde få den frågan med det snaraste.

Tänk dej nu in i följande scenario.
Tänk om Israels premiärminister Netanyahu hade sagt samma sak – fast omvänt.
Tänk om han hade sagt att Israel i framtiden kommer att vara fritt från arabiska byar.
Fritt från araber.

Finns det någon som tror att ett sådant uttalande hade passerat lika smärtfritt som Fayyads tal?
Förmodligen skulle det satt världen i brand eller något om möjligt ännu värre.
”The arabic street” skulle krevera och Helle Klein skulle vässa tangentbordet lite extra inför nästa knastertorra kria.
Carl Bildt skulle i sin nåd lämna ett pressmeddelande där han berättar om sin indignation och sedan något om att ’så får man verkligen inte säga’.

Vari ligger då den stora skillnaden?
Fayyad berättade att han tänker avyttra judarna och Netanyahu sade i vårt virtuella samtal att han tänkte göra sammalunda med araberna.
Detta till trots är skillnaden avgrundsdjup.

När en palestinier berättar att han tänker göra sej av med judarna betraktas det som en fullt legitim handlingsplan.
Om en jude berättar att han tänker göra sej av med araberna betraktas det som något man inte får tänka, än mindre säga och absolut inte göra.
En annan inte helt oviktig detalj är att Netanyahu aldrig sagt vad jag här ovanför lade honom till last medan Fayyad inte missar några tillfällen att uttrycka sitt bestämda avståndstagande från judarna och allt med judisk anknytning.

Nyss tog Fayyad dessutom tillfället i akt att odla sina pyromana böjelser när han slängde varor tillverkade av judar på brasan.

Det ovan beskrivna är ett lättfattligt exempel på den overkliga verklighetsuppfattning Israel har att kämpa emot.
Dag in och dag ut.
Media, politiker och intellektuella – ingen vill stå bredvid när det yppas en chans att sparka på den som alla andra sparkar på.
Enklast så – åtminstone för de som anser att livets mening är att förenkla det intill oigenkännlighet.

Läs även andra bloggares åsikter om Mahmoud Abbas, Salam Fayyad, 'palestinianism', Ramalla, bosättningar, judar, Benjamin Netanyahu, Helle Klein, Carl Bildt, ...

Genuint, genialt eller bara genant

Det var en gång för - som det verkar - oändligt länge sedan.
Sveriges flagga vajade stolt i takt med landets goda och genuina rykte.
En svensk var genuint hjälpsam och genuint ärlig - att han dessutom ofta var genuint tråkig tog man med gott humör.

Sverige var ett genuint land man kunde lita på och i vissa avseenden – beundra.

Man cyklade till badsjön, åkte skridskor i viken och vann en rökt ål i krämarståndet vid Valborgsmässobålet.
När man vid skolavslutningen i början av juni tågade till bykyrkan för att sjunga sommarpsalmerna visste man att framför låg en oändlig frihet med äventyr, upptäckarglädje och evigt solsken.
De flesta av dessa aktiviteter fortsätter i god tradition men den trygga bakgrunden har fått en bismak av smutsigt köpslående.
Deras fortsatta existens har blivit beroende av petrodollar uppblandade med allmän mesighet.

Idag är Sverige ett land man höjer ögonbrynen åt.
Vad som en gång var genuint är numera förvandlat till en jakt efter billiga poänger.
För att försöka behålla flaggan i topp även under år 2009 har man förfallit till ängsliga piruetter med sorgliga och förfärande resultat.

Carl Bildt ansågs en gång vara en genialt begåvad strateg om än oroväckande brådmogen.
Idag har fernissan krackelerat och vi ser en naken kille som försöker skyla sina värsta vanföreställningar med arrogans parad med selektiv blindhet.

Sverige har många invandrare av alla kategorier.
Invandrare i behov av hjälp ska hjälpas. Punkt.
Detta borde dock inte nödvändigtvis vara liktydigt med att våra folkvalda börjar fungera som deras lydiga tjänare.
Steget mellan dessa två ytterligheter har blivit alltför kort och diffust.
En politikers uppgift är inte att bjuda upp till fjäskvalsen utan att presentera en genuin, ansvarsfull och rättvis ideologi som genererar genuina och respektabla beslut.

Jag misstänker att många i Sverige blivit hemmablinda.
Åtminstone vill jag tolka det så – en vänlig och positiv tolkning av ett fenomen som förskräcker.

Har man lite perspektiv från hagarna bortom ankdammen ser man att Sverige lever farligt.
Sverige håller på att bli uppätet både utifrån och inifrån.

Utifrån av religioner och ideologier som inte vill något högre än att ta över ett redan välutvecklat och väletablerat samhälle.
Att piffa upp det med lite sharia-lagar skull dock inte vara helt fel...
Inifrån av brist på civilkurage och av en uppluckring av urgamla och urmodiga begrepp som vad som är rätt eller fel, gott eller ont.
Detta kan tyckas enkelt, banalt och självklart men när förståelsen för sådana basala företeelser eroderar börjar själva fundamenten för vår existens skaka i sina grundvalar.

För att anknyta till bloggens genomgående tema där Israels kamp för sin existens står i centrum är det tydligaste och mest genomgripande felet Sverige som nation gör att inte förstå vad som är orsak och verkan i Mellanöstern.

En bomb exploderar – israelerna får rycka ut.
En raket faller – israelerna får rycka ut.
En familj blir nerskjuten – israelerna får rycka ut.

Slutsats – israelerna rycker ut.

Att israelerna rycker ut är det enda som rapporteras och följdaktligen det enda som folk får reda på vilket resulterar i att det enda man går ut på gatorna och demonstrerar mot är att israelerna ryckt ut till sitt försvar.
Orsaken till att israelerna tvingats rycka ut blir historia snabbare än krutdoften försvinner.

Orsak och verkan i Mellanöstern eller rättare sagt - i Mellanösternrapporteringen.

En genuin förståelse av spelets regler och en lika genuin förståelse av hur dessa spelregler missbrukas hade kunnat göra underverk under det förlorade halvår då Sverige fungerade som EU’s ansikte utåt.
Nu blev det inte så.
Det blev i stället ett platt fall – ett genuint och genant platt fall.

Det var en gång ett land som hette Sverige som var respekterat, aktat och – genuint.
Volvo, smörgåsbord och ungjäntor var varumärkena.
Genialt eller inte – Sverige var ett föredöme.

År 2009 var ett genant år för Sverige.
År 2010 kommer att bli --- ?
Genuint, genialt eller bara genant?!


Läs även andra bloggares åsikter om Sverige, petrodollar, Carl Bildt, sharia-lagar, civilkurage, Israel, Mellanöstern, EU, ...

Ahava - love

Egentligen handlar detta inte alls om love, kärlek, utan om decenniers rått hat.

Ahava betyder kärlek.

Hur orkar någon hata så mycket så länge?
Vad är det man tror sej vinna med dessa orgier?

Vi har i dagarna kunnat läsa hur palestinierna, PA, skrotat Ahava-produkter för 50.000 dollar eftersom de anser att mineralerna som används i dessa cremer m.m. borde tillhöra dem.
De anser dessutom att de tillverkats i en ’bosättning’.

Att slösa så till den milda grad med sina tillgångar kan endast mycket välmående organisationer tillåta sej men det är klart – det är alltid lättare att slösa bort pengar man fått till skänkt och inte behövt arbeta ihop själv.
De 50.000 dollar som gick upp i rök när Ahava-produkterna dumpades kommer naturligtvis att omgående ersättas – palestiniernas kassakistor fylls ju på med förbluffande regelbundenhet.

Jag försöker föreställa mej hur Ahava-produkternas utveckling sett ut om de varit i händerna på palestinierna – men lyckas dåligt.
Att satsa på något bortom kampen mot staten Israel är inget palestinierna är speciellt bra på.

Att kasta Ahava-cremer på sophögen som en symbolhandling i det ständigt pågående propagandakriget är snudd på löjligt.
Visst vet jag att de offrar både sans och vett när det handlar om judebekämpning men att förbjuda sina kvinnor att använda en bra hudcreme verkar vara aningens ’off topic’.

Å andra sidan finns det inget som i dessa dagar överskuggar det pågående propagandakriget – som palestinierna ser det.
Där kan även en sådan bisarr handling som att oskadliggöra Ahavas kroppsvårdsprodukter finna sin nisch.

När palestinierna förstått att de inte kan förinta Israel varken med regelrätta krig och intifador eller bomber och raketer – då förfaller man till ett rasande propagandakrig.
Om det är palestinierna som är bra eller israelerna som är dåliga på denna företeelse i tiden låter jag vara osagt men av alla utrotningstaktiker de tidigare provat så är det pågående mediakriget det mest framgångsrika.
Ni kommer väl ihåg Goldstone som de kollrade bort så totalt – för att inte tala om Bildt...

De har lyckats så bra att västvärlden nu, utan att varken blinka eller reflektera, köper det palestinska narrativet.
Ordet ’narrativ’ är ett inlåningsord från engelskan som väl enklast kan översättas med berättelse eller uttolkning.
Med andra ord – vad palestinierna säger är ”the whole truth and nothing but the truth.”.
Det enda rättesnöret.
Andras synpunkter göre sej icke besvär.

Ahava som är en alldeles utmärkt hudcreme, och som funnit sin väg även till min samling, har blivit ett oförtjänt redskap för det blinda palestinska hatet.

När jag ser hur de handskas även med banalitetet inser jag hur långt från civiliserat tänkande och handlande de fortfarande står.

Alla vi som med glädje fortsätter att inhandla och använda Ahavas hudvårdsprodukter gör det dels för att de är bra och dels för att vi därigenom stöder Israel och alla de fantastiska ’grunkor’ som kommer från detta lilla land av kärlek - mitt i en öken av hat.

Läs även andra bloggares åsikter om Ahava-produkter, hatorgier, palestinier, propagandakrig, Richard Goldstone, Carl Bildt, mediakrig, ...

Det är så tyst där ute...

Världens sorgebarn beter sej allt sorgligare för var dag.
Världens sorgebarn har fått fria tyglar vilket de är mycket väl medvetna om.
Världens sorgebarn utmanar förnuftet till förmån för evig oförsonlighet.

Palestinierna gillar inte ockupationen men jobbar stenhårt på att ha den kvar.
Palestinierna gillar inte bosättningarna men jobbar lika stenhårt på att ha också dem kvar.

Hade de vetat bli av med ockupationen hade de väl gjort allt som står i deras makt för att få slut på den?
Skapat en värdig fred, avslutat konflikten och blivit av med allt vad ockupation heter.
För det är väl fred de vill ha...???

De kanske till och med hade kunnat lägga vantarna på några bosättningar de nu kastar så längtansfulla blickar efter.

Nej ingenting stämmer – det är i stället någonting som stinker.
Dessa ologiska kullerbyttor är uppenbara för oss alla men trots detta är det så tyst så tyst så tyst...
Tystnaden är bedövande och utmynnar tyvärr i ett nolläge där absolut ingenting händer.
Ingenting händer vare sej på marken eller i det internationella samtalet men vanligt folk, som sätter logiskt tänkande före svepande deklarationer - dessa genuina människor börjar alltmer förakta palestiniernas oförsonliga beteende.

Hur tänker då palestinierna?
De tänker inte – de väntar.
De väntar på att Israel ska pressas, gnuggas och i slutändan tvingas till just de eftergifter de har på sin önskelista.
På det sätter riskerar de inget men har allt att vinna.

Varför är det då så tyst?
Varför finns det ingen som vågar berätta för palestinierna att den väg de valt helt enkelt inte är framkomlig.
Varför finns det ingen med lite civilkurage som klarar av att informera palestinierna om vad ordet förhandling innebär.
Ge och ta och ta och ge och ge och ta – i en salig röra.
Vad som saknas i konceptet är att man varken ger eller tar något innan förhandlingarna börjat.
Inte ens palestinierna kan ändra på detta faktum.

Tystnaden från personer palestinierna kunde tänkas lyssna på är extra tragisk.
Dessa personer skulle eventuellt kunna påverka situationen men de avstår.
Skälen till denna tystnad är intressant men ack så besvärande och jag ska bespara er de tragiska detaljerna.

Carl Bildt skriver den 11 december i sin blogg att han ska träffa palestiniernas premiärminister Salam Fayyad och bl.a. ”diskutera förutsättningarna för att återuppta förhandlingsprocessen”.
Detta superdiplomatiska sätt att uttrycka sej på i en superblogg inger inget förtroende.
Politiskt forcerat språk går inte längre hem i stugorna.

Är det någon som tror att Bildt kommer att påpeka för Fayyad vilka åtgärder som vore lämpliga för palestinierna att ta itu med?
Naturligtvis inte.
Samtalet kommer förmodligen att vara ett pep-talk mot deras gemensamma fiende – Israel.

De sansade rösterna skriker ut sin tystnad.
Det är så otroligt tyst där ute...

Läs även andra bloggares åsikter om ockupation, bosättningar, palestinier, Salam Fayyad, eftergifter, civilkurage, Carl Bildt, förhandlingar, Israel, ...

D

Palestinierna som slagträ

Ingen bryr sej egentligen om palestinierna.
Eftersom de fyller en viktigare uppgift än vad du ser vid ett första påseende så fortsätter dock spelet.
År efter år, decennium efter decennium.

Några som absolut inte bryr sej om palestinierna är deras bröder – araberna i resten av världen.
Deras bidrag till UNRWA som arbetar med palestiniernas välbefinnande är mikroskopiskt.
De största bidragsländerna år 2008 är USA (inte förvånande med 95.726.691 dollar) och Sverige (förvånande med 40.645.161 dollar).
Det land som vann arabligan är Kuwait som kom in på plats 20.
De bidrog med 2.499.958 dollar.
Detta kan ställas i relation till att deras oljeinkomster ökade det året med 44%, till nästan 78 miljarder dollar.
Bahrain, Oman, Saudiarabien och Förenade Arabemiraten bidrog tillsammans med 3.6 miljoner dollar trots att deras samlade oljeinkomster uppgick till 575 miljarder dollar.
Dessutom är trenden nedåtgående – 1980 bidrog dessa länder med 8% av sin årliga budget medan de 2008 nöjde sej med 3%.

Detta kallar jag inte direkt någon översvallande kärlek.

Varför står då palestinierna alltid i centrum?
Det beror inte på att de åstadkommit några mirakler eller att de har det sämre än några andra. Det handlar mera om att de fungerar som ett utmärkt slagträ mot Israel.
Hade inte Israel funnits hade förmodligen aldrig palestinierna skapats och ingen hade brytt sej mer än man idag bryr sej om exempelvis kurderna.
Palestinierna kan med andra ord tacka Israel för sin ’celebrity status’.

En fråga som kanske ligger lite närmare oss är om Sverige med Carl Bildt i spetsen (sorry Fredrik Reinfeldt) bryr sej om palestinierna?
Jag tror att för personer som Carl Bildt, Helle Klein och Per Gahrton fungerar palestinierna bara som ett slagträ för att komma åt Israel.
För Carl Bildt handlar det om att tona ned snobbstämpeln och bli sedd som en engagerad företrädare för folk han egentligen inte beblandar sej med.
För Helle Klein betyder palestinierna att hon får utlopp för de aggressioner hon inte gärna kan vädra från predikstolen.
Eller – det kanske hon kan idag...
För Per Gahrton med sina palestinagrupper betyder palestiniernas nedslag i mediacirkusens centrum att han inte behöver bli arbetslös.

En sak är jag dock tämligen säker på – att ingen av dem gjort några personliga uppoffringar för att hjälpa palestinierna.
Prata är en sak men att smutsa ner fingrarna och lätta på plånboken är något helt annat.

Nåväl – palestinierna är en gudagåva till alla dem som tagit som sin livsuppgift att bekämpa judarna och Israel.
EU’s senaste gimmick är att de i sin ariska visdom lämnat demokratin bakom sej för att ägna sej åt diktatoriska diktat.
Carl Bildt som den store ”påhittaren” är övertygad om att han vet bättre än folket på plats.
Han litar bara på sin egen förmodade visdom – inte på folk med decenniers erfarenhet.

Nu hör jag röster som framhåller bristen på resultat vilket visar just hur komplicerade både de formella och informella regionala mönstren är.
Detta är dock inget som Bildt varken förstår eller respekterar så han går på i sina allvisa ullstrumpor och förkunnar det ena utrikesministerliga diktatet efter det andra.
'Jerusalemdiktatet' blev väl inte direkt kronan på hans politiska karriär.

Israel ska det och det och det och måste det och det och det medan palestinierna måste --- hoppsan, jag måste ha missat någonting.
Bildt tillsammans med den stora högljudda massan har lyckliga och glada upptäckt vilken klenod palestinierna är i kampen mot Israel.
En sådan juvel kan man ju inte börja gruffa på eller överhuvudtaget kräva något av.
De måste smöras ordentlig för att på bästa sätt fungera som ett slagträ och ett allmänt vedertaget smörjmedel är pengar.
Köpa dem – kosta vad det kosta vill.
... och det kostar!

Detta får dock inte användarna av palestinierna att blinka då ändamålen naturligtvis helgar medlen på ett övertygande sätt.

Ingen bryr sej egentligen om palestinierna.
Araberna bryr sej inte om palestinierna och Carl Bildt bryr sej inte om palestinierna – de utnyttjar dem.
Palestinierna låter sej också gärna utnyttjas eftersom deras intressen sammanfaller med intressena hos de som bekämpar Israel, så – slutet gott, allting gott???

Det är bara det att positiva resultat når man inte med en fjäskkultur – om det nu verkligen är positiva resultat man är ute efter?

Läs även andra bloggares åsikter om UNRWA, Kuwait, USA, Sverige, Israel, 'celebrity status', Carl Bildt, Helle Klein, Per Gahrton, EU, Jerusalem, fjäskkultur, ...

Luftslott, rökridåer och hägringar.

“Occupied Palestinian Land”.
Har du hört den här ramsan någon gång?
Förresten – du kan inte ha undgått att höra uttrycket ”ockuperat palestinskt land”.
Ibland tar man dessutom till lite extra och skriver ”av Israel ockuperat palestinskt land”.

Underligt.
Luftslott ter sej ofta ganska underliga och rökridåer förvandlar realiteter till oigenkännliga monster.

Om någon ockuperar ett hus betyder det att man lagt beslag på en ägarrätt som tillhör någon annan.
Man har snott något som tillhör någon annan.

Israel har inte snott land från palestinierna.
Palestinierna har aldrig ägt landet i fråga så hur kan Israel ha tagit det från palestinierna?
När vi nu känner till detta - hur kan det betecknas som ockuperat palestinskt land?
Alla vet ju egentligen att detta är galet eller är okunskapen större än befarat?

Västbanken är ockuperad - men inte från palestinierna.
Ockupationen inleddes 1967 efter att Israel framgångsrikt försvarat sej mot en arabisk aggressionsexplosion av sällan skådat slag.
Fram till dess var Västbanken ockuperad av Jordanien så en mera korrekt beskrivning av dagens situation vore att kalla området för ’ockuperat Jordanskt land’.
Detta är nu heller inte korrekt då Jordanien i samma veva avsade sej alla anspråk på Västbanken.
Att kalla området för palestinskt land är dock helt åt skogen såvida man inte ägnar sej åt trolleri – att ett landområde som ingen egentligen äger plötsligt påstås tillhöra en grupp nya spelare.
Ett intressant och ganska fräckt utspel men inte desto mindre fel.

Det finns andra skrönor som borde hängas ut för vädring.
FN-resolutionerna till exempel.
De betraktas i vissa kretsar som heliga även om de allra flesta enbart består av rekommendationer.
Tar man sedan med i beräkningen vilka länder som med automatisk majoritet röstar fram dessa rekommendationer blir respekten noll och får dessutom något av ett löjets skimmer över sej.
Ta till exempel resolution 181 från år 1947.
Den behandlar FN’s delningsplan av det som återstod av det brittiska mandatet i en judisk och en arabisk stat.

Hoppsan - inget omnämnande av någon ’palestinsk stat’ av det enkla skälet att palestinierna inte var uppfunna då.
FN’s lilla önskedröm sprack som bekant genom samma vägrarmentalitet som Abbas använder sej av idag.
Luftslott har en trist benägenhet att spricka och rökridåer döljer en myckenhet av ’trash’.
1947 gick resonemanget att ”kan vi inte lägga beslag på hela området från Jordan till Medelhavet så får det vara”.
Liknande tongångar hör vi idag.
Får vi inte det och det och det och helst lite till, så får det vara.

Detta beteende uppmuntras av bl.a. Carl Bildt som vill ändra förutsättningarna på marken och föregripa förhandlingarna genom ett beslut i EU som överlämnar Jerusalem till palestinierna utan att de behövt sätta sej vid förhandlingsbordet.
Hade jag varit Abbas hade jag tagit detta som en tydlig vink om att han är på rätt väg när han vägrar förhandla - varför riskera att behöva kompromissa när han får en färdig levererans av Bildt och EU utan att på något sätt behövt anstränga sej.

Slutligen den ofta citerade resolutionen 194 från år 1948.
Den nämner flyktingarnas situation i en paragraf bland femton andra paragrafer.
Den berättar inte om arabiska flyktingar och absolut inte om palestinska flyktingar.
Flyktingar, helt enkelt.
Alla sorters flyktingar utan specificeringar.

Vi vet att de judiska flyktingarnas antal var större än de arabiska och dessa lämnade dessutom efter sej avsevärt större värden i form av egendomar, banktillgodohavanden och affärsverksamheter.
Deras situation borde därför behandlas först och erhålla den kompensation som tillhör dem.
Att idag sörja för deras fysiska välbefinnande behöver dock ingen i FN-skrapan göra – det har Israel redan tagit hand om.
Inget UNRWA där inte…

Ett världsberömt palestinskt hemmabygge är frasen “the right of return” men letar du efter den i någon FN-resolution blir du besviken.
Det är endast en politisk/teknisk konstruktion palestinier som Erekat och andra lyckats hamra in i mottagliga medvetanen.
De har på ett fascinerande sätt urholkat stenen och nu vet minsta barn att något av det väsentligaste i vår tillvaro heter ”the right of return” – även om det inte existerar någon dylik skapelse.

Dylika skapelser är som luftslott dolda i en rökridå som förvandlar dag till natt och ljus till mörker.

Det allra mest intressanta med den resolutionen är dock en bisats som sällan eller aldrig citeras trots att den är resolutionens hjärta och dess själva förutsättning.
För att någon flykting överhuvudtaget ska komma ifråga för repatriering måste han (lyssna noga) - leva i fred med sina grannar - i det här fallet Israel.
Den som sett några tecken på en dylik metamorfos - räck upp en hand.

När ett propagandamaskineri har tillgång till obegränsade medel kan vad som helst hända.
Luftiga luftslott och puffiga rökridåer skapar lätt missfoster som inte har något med nakna fakta att göra.
Släktskapen med hägringar känns av någon anledning mer adekvat.

Läs även andra bloggares åsikter om "ockuperat palestinskt land", Israel, Västbanken, aggressionsexplosion, FN resolution 181, Abbas, Carl Bildt, EU, Jerusalem, FN resolution 194, UNRWA, flyktingar, "the right of return", ...

Det är mänskligt att glömma...

Myntet på bilden är från åren 66-70 e.Kr.

Texten är skriven med hjälp av det antika hebreiska alfabetet och säger: "Yerushalayim hakdosha"

"Jerusalem, den heliga".

Det är mänskligt att fela men också att glömma.
Denna glömska går dock att rätta till ganska enkelt genom att man, så snart man kommit på vad man glömt, strax delger sitt forum vad som inte kom med i första vändan.
Om glömskan var medveten eller omedveten kan vi för tillfället kasta en barmhärtighetens slöja över och enbart hålla oss till fakta.

Är Israel det enda landet i världen som inte är berättigat till sin huvudstad?

Bildt håller som bäst på att samla sin flock till en sällsynt illa genomtänkt framstöt mot Jerusalem.
Att Helle Klein och Per Gahrton är hejarklack åt denna framstöt ger en första fingervisning om attackens ensidighet och grava brister.

Bildt vill att EU under hans ordförandeskap ska rösta för att delar av Israels huvudstad i framtiden ska ges till palestinierna av skäl som egentligen inte existerar.
Om skälet är att ’de vill’ ha Jerusalem till sin huvudstad så är detta naturligtvis inte relevant.

Jag får inte allt jag pekar på och Israel får långt ifrån allt de önskar sej.
Ju snabbare man lär sej i livet att man inte kan få allt, ju enklare blir det att leva.
Att palestinierna 'vill ha' Jerusalem är absolut inget skäl för att de ska få detta.
De palestinier som bor där får gärna bo där de bor men detta har inte något att göra med Jerusalems status som är en helt och hållet israelisk angelägenhet.
’Men de vill ju...’
Israelerna vill också en massa saker men det är inget som intresserar varken Bildt eller EU.

Vad var det Bildt glömde?
Han glömde att i sitt förslag till EU kräva att Jerusalem, eller ens delar av Jerusalem, ska erkännas som Israels huvudstad.
Han orkade inte klämma in ens att de judiska delarna av Jerusalem ska erkännas som Israels huvudstad.
Innebär denna glömska att han inte anser att Israel har någon som helst rätt till Jerusalem?

Palestinierna ska erkännas rätten till de arabiska delarna av Jerusalem men judarna får av Bildt ingen motsvarande deklaration.

Hur ska vi tolka detta?
Glömska?
Omedveten glömska?
Medveten och uppsåtlig glömska???

Är Bildt så ängslig för att argumenten mot att placera den svenska ambassaden i Jerusalem ska tryta, att han för skams skull kommer att behöva flytta denna institution till ett Jerusalem som är erkänt av en hel värld som Israels huvudstad?
Detta ingår naturligtvis inte i Bildts världsbild och måste bekämpas, även med glömskan som medel.
Var det därför Bildt glömde att slå fast att någon som helst del av Jerusalem är och kommer att förbli Israels och judarnas huvudstad?

Vad de bakomliggande orsakerna än var så förväntar vi oss ett snabbt tillrättaläggande.
Ett tillrättaläggande som ger Israel den erkända och suveräna rätten till sin huvudstad de alltför länge saknat – den moraliska rätten har de haft sedan urminnes tider.

En detaljerad och mycket upplysande skildring av Jerusalems status under decenniernas gång kan du läsa i bloggen FiM, Fred i Mellanöstern.

Läs även andra bloggares åsikter om Israel, Carl Bildt, Helle Klein, Per Gahrton, EU, Jerusalem, palestinier, svenska ambassaden, FiM (Fred i Mellanöstern), ...