På pottkanten

Så hur var det i Sverige då?
Och hur var Sverige?

Två helt skilda frågor.

På frågan hur det var i Sverige måste jag leta superlativer, för att träffa både gamla och nya vänner är definitivt en hjärtesak.
Hur Sverige mår har jag tillräckligt mycket information om för att inte vilja spoliera semestern genom att kleta ner fingrarna.
Följaktligen höll jag mej borta från allt vad TT och Aftonbladet och liknande så kallade informationskällor heter.

När man på det sättet leker struts räddar man semestern och undviker skit under naglarna men företeelsen fortsätter att gro och förgrenas som maskrosorna i gräsmattan.
Den smitta invånarna i nationen Sverige utsatts för botas naturligtvis inte med denna taktik utan där krävs en rejäl ’overhaul’ med skrubbning, skurning och tvagning samt ett antal sköljvatten.

Visst har jag en hatkärlek till Sverige som ändå till största delen består av kärlek.
När jag kan få nostalgifrossa av att se en blå-gul plastpåse från City Gross då är det nog ganska allvarligt.

Sverige är så grönt.
Illgrönt.
Det tar några dagar för ögonen att sluta studsa inför all denna klorofyll.

I Israel är man vid den här årstiden hänvisad till något man mycket vänligt kan kalla för jordfärger.
Beigt, brunt, grått, smutsgrönt, gulbrunt, beigebrunt, gulbeige, brungrått, grågult, smutsbeige o.s.v.
Dessa färgkombinationer ger ingen överskottsenergi men är vänliga nog för själen.
När man plötsligt drabbas av den svenska grönskan kommer explosionerna tätt.

En annan explosion var naturligtvis bröllopet.
BRÖLLOPET.
Tala om sagobröllop.
Jag t.o.m. släpade ner till Israel några kvällstidningar fulla av bilder utan att fundera över nämnda tidnings politiska hemvist.
Allt gott tillönskas dessa härliga människor.

Annars – hur är det i Sverige?

Hur mår Mankell efter missen att inte kolla upp sitt ressällskap?
Att han dessutom försökte trassla sej ur situationen genom att tvinga svenska folket att ta till sej och gärna spilla en tår över hans borttappade favoritsockar – eller vad det nu var han blev av med.
Blev han av med snuttefilten också?

Hur har Bitte blivit som Bitte är?
Bitte Hammargren på Svenska Dagbladet.
Är det hon som har uppfunnit ordet ’insinuationer’?
Insinuationernas drottning lever högt på att insinuera att positiva saker nog egentligen inte är så positiva utan om man synar dem lite noggrannare i sömmarna – som förstås Bitte gjort – då visar det sej att vad som i förstone verkade vara en bra grej i själva verket härstammar från hin håle.

’Skriftställaren’ Gunnar Olofsson då?
Hata-Israel-Gruppernas (PGS) ordförande i Göteborg, som av någon anledning verkar vara vissa redaktörers kelgris, får sprida sitt kacklande gift där sällan en mening har något gemensamt med verkligheten utan att någon höjer ett ögonbryn.
Jag är medveten om att många svenskar djupt ogillar den typen av råpropaganda men de ogillar den inte tillräckligt mycket för att protestera.
I den heliga toleransens och liberalismens namn tillåts Gunnar Olofsson att inte bara som Bitte Hammargren, insinuera, utan att blåljuga stup i kvarten.

Hur mår Carl Bildt egentligen nuförtiden?
Har han hämtat sej efter flygturen ner till Turkiet för att visa sitt stöd för de svenskar som slog sina påsar ihop med jihadisterna på båten Mavi Marmara.
Kanske kommer ni ihåg slaktartyperna på väg till Gaza med livets nödtorft...
Eller?
Snarare var de på väg för att fullfölja sina åtaganden i Istanbul Deklarationen från 2009.
Tre av signatorerna av den deklarationen, där du finner förhärliganden av jihad i var och varannan mening, var med på Mavi Marmara där du i kölvattnet också fann Mankell, Feiler, Gardell m.fl.
På sluttampen anslöt sej även Sveriges utrikesminister Carl Bildt till detta ädla uppsåt.
Därefter gick han och gifte bort Sveriges kronprinsessa.

Konungariket Sverige är smittat.
De flesta av dess invånare tvättar händerna i klorhexidinlösning och gör regelbundna munsköljningar för att undkomma eländet men snusket kommer allt närmare.
Undfallenheten och bugandet inför islamismens framstötar irriterar många men få orkar bry sej.
Folk som har betalt för att bry sej om Sverige bryr sej inte alls och det är ett av de allra grövsta sveken.

Sverige är fantastiskt men kunde vara ännu mer fantastiskt om man åtminstone lite nu och då kunde finna folk med stake, råg i ryggen och kanske aningens vikingaanda.
Mesrumpor ger ingen mersmak för mesrumpor varken ser, hör eller förstår – alternativt har ingen lust att varken se, höra eller förstå.

Vems fel är det att vi ombeds infinna oss på flygplatsen en timma tidigare än vad som var vanligt förr?
Vems fel är det att vi inte får ta med den halvfulla flaskan med kranvatten från Lund in i planet?
Vems fel är det att du vid flygplatsens säkerhetscheck ser rader av mer eller mindre distingerat folk snällt stå och vänta med skorna i handen?

Det är inte jultomtens fel.

Nåväl, ovanstående är bara några mej i tiden närliggande axplock men var lugn – anpassningen fortsätter.
Sverige det sköna sitter på pottkanten där din och min röst för sans och vett kan avgöra framtiden - och nu talar jag inte om valet i september.
Jag talar om hur Sverige ska fortleva som en någorlunda självständig nation med någorlunda självaktning både i egna och andras ögon.
Den politiska/intoleranta/fanatiska islamismen ombedes vänligen att hålla sej på avstånd från Sveriges framtid.

Läs även andra bloggares åsikter om Sverige, TT, Aftonbladet, sagobröllop, City Gross, Henning Mankell, Bitte Hammargren, Svenska Dagbladet, Gunnar Olofsson, Carl Bildt, ...

DN SDS SMP HD DN HP B D SvD DN

'Kung Av Palestinagrupperna'

Det är intressant att iakttaga vilka fantasifulla piruetter svenska media ägnar sej åt för att legitimisera Hamas.
De till och med använder sej av skribenter som Per Gahrton, "Kung Av Palestinagrupperna", vilket är en lika desperat som deprimerande åtgärd.
Gahrtons artiklar innehåller aldrig några överraskningar, aldrig något nytt – har man läst en har man läst alla.
Att han får hållas i en tidning som Svenska Dagbladet är verkligen ett fattigdomsbevis.

Hamas våldskultur ursäktar han med "desperation".
Detta må vara en bit av sanningen, men en ytterst liten bit och även denna lilla bit har inget med Israel att göra utan är en hemmaprodukt.
Vad som driver Hamas att ägna sej åt sitt råa serievåld är i stället "aspiration".
Deras renrasiga islamism leder dem till detta extremistiska beteende och på sådant biter ingen logik.
Underligt egentligen att så få självmordsbombare kommer från Darfur där desperationen är påtaglig på ett helt annat sätt än i Gaza.

Efter en veckas krig mot Iran i Gaza är Hamas fortfarande fyllda av denna aspiration.
Detta krig som Hamas iscensatt under en längre uppladdningsperiod skördar nu sina offer.
Att be dem sluta är förmodligen lika fruktbart som att be en groda sluta hoppa.
I kväll berättade en Hamasledare från sin bunker att han ser endast två möjliga utvägar – seger eller att bli shahid (en som dör för Allah).
Hans kroppshydda vittnade om att han missat att "i Gaza svälter man..."

Logiken i hans uttalande lyser också med sin frånvaro.
Om han eftersträvar seger skulle han ju hjälpa sitt folk där uppe på markplanet.
Om han å andra sidan verkligen ville bli shahid skulle han inte gömma sej som en skrämd råtta nere i bunkersystemet.

Vad Hamasledarna håller på med är att utsätta sitt eget folk för det krig de själva tuggat till.
Att plåga oskydiga straffar sej förr eller senare.
Bibelläsare, möjligen också Koranläsare, berättar att efter sådd kommer skörd.
Idag skördar Gaza vad Hamasledarna sått under många, långa år.

De klagar över förluster och förlusterna finns.
Alla förluster är tragiska förluster.
Vad jag inte förstår är hur kan de kan anklaga andra för dessa förluster.
De bör ju veta att de bor i ett tättbefolkat område och när de nu valt att bekriga Israel med utgångspunkt från just detta område...
Var finns överraskningsmomentet?

Hizballahledaren Nasrallah blev ljusskygg i och med senaste Libanonkriget och har nu tillbringat över 2 år i sina bunkers.
Modig kille.
Nu har Hamas ledargarnityr slunkit ner i sina bunkers och lär förbli där tills faran är över.
Lika modiga killar.

Vad är det som gör att folket inte slänger denna typ av ledare på sophögen.
De drar ju inget annat än eländes elände över dem?
Ingen chans i världen att de åtnjuter folkets kärlek – det handlar mer om hot, rädsla och iskall skräck.

Ytterligare ett steg varmed ledarna planerar att kväsa sitt folk består i de nyss antagna sharialagarna.
Är det någon som på allvar tror att piskning, stympning och hängning är något folket med glädje ser fram emot?

Gahrton skriver en tjock bok och dussintals av artiklar men tar aldrig avstånd från arabiskt våld.
Han finner ursäkter, den ena mer fantasifull än den andra.
Han finner också ett perverst nöje i att glorifiera "the arab street" i stället för att visa sitt stöd för de trots allt mer moderata krafterna.
De krafter som inte är druckna av fanatismans skumpa och som i någon mån stuckit ut hakan i kampen mot Irans förlängda arm – Hamas.
Hamas lever och frodas tack vara världens alla "Gahrtons", folk som smittats av samma sjuka.

Han vill påskina att israeliskt våld är planerat i en frysbox av stål medan det arabiska våldet stammar från en varm och kärleksfull famn.
Detta är naturligtvis inget annat än hans vanliga överslätningsteologi och har inget med verkligheten att göra.
Gahrton kan ju göra ett besök i Gilad Shalits fängelsehåla och fråga om han anser sin situation vara ett kärleksbevis.
I kväll hotar Hamas med att skaffa honom kompisar – ytterligare kidnappningar står högt på agendan.
Ytterst kärleksfullt.

Vad Israel planerat i sin frysbox av stål är att vräka in förnödenheter till Gaza.
De senaste dagarna har de levererat 7800 ton!
I sin iskalla frysbox har de dessutom planerat och genomfört sjuktransporter av sjuka Gazabor för vård på israeliska sjukhus.
Vilken gemen uselhet.

Gahrtons försåtliga agenda är trots mängden av ord lätt att genomskåda.
Är man 'Kung Av Palestinagrupperna' har man skaffat sej den perfekta täckmanteln för sitt agerande mot staten Israel.
Vilka uppoffringar Gahrton gjort för att hjälpa palestinierna är dock höljt i dunkel.
Att vara 'Kung Av Palestinagrupperna' tar på krafterna.

piruetter, Per Gahrton, Svenska Dagbladet, desperation, aspiration, Hamas, serievåld, Darfur, Iran, Gaza, shahid, Bibelläsare, Koranläsare, "the arab street", Gilad Shalit, groda, råtta, ...
AB DN SvD AB SvD SvD SDS SvD SDS SvD SDS SvD SvD SDS SDS SvD SvD SvD DN
DN DN DN DN DN D D HD SvD T AB
SDS Y K B SP DN DN SDS

Motpoler

Pogrom-Olmerts tordönsstämma ljuder allt mäktigare och utvecklar i bedövande klartext sina nyfunna kvasi-ideologier.
Bitte Hammargren bara insinuerar.

Man säger ju ibland att "alla sätt är bra utom de dåliga" och i de här fallen är båda sätten dåliga.
Urdåliga.

Olmert är rädd han ska bli bortglömd redan innan han skickats hem.
Risken var överhängande eftersom hans ämbetsperiod inte lämnat efter sej mycket annat än bedrövelse och skam.
När folket till slut lyckades avveckla "Skam-Olmert" genomgick han en metamorfos och förvandlade sej elegant till "Pogrom-Olmert".

Som den slipade advokat han är känner han väl till ordens betydelse.
Vissa ord fungerar bara som utfyllnad medan andra är känslomässigt laddade bomber.
Ett sådant bomb-ord är "pogrom".
Ett rys-ord som får även den likgiltige att rysa.
Ett skam-ord som får mänskligheten att enas om en kollektiv skam.

Ordet pogrom kommer från det ryska ordet för förrödelse och betyder statsunderstött medborgarvåld mot en utsatt grupp med förföljelser och massakrer som följd.
Eftersom Olmert under en längre tid varit staten Israels ledare är det följdaktligen han själv som är ytterst ansvarig för dessa hans påstådda pogromer.

Detta ord kunde Olmert inte avhålla sej från att missbruka.
Judarna i Hebron gillade inte att bli godtyckligt vräkta vilket de också uttryckte.
Att bli vräkt är en kränkning och kränkta individer kan utveckla metoder som icke kränkta individer inte skulle använda sej av.
De slog i blindo i den mån poliserna inte lyckades kväsa dem.
Detta hade naturligtvis inget med pogrom att göra men det bekymrade inte Olmert.
Ordet var ypperligt för sina syften.
Pogrom-Olmert var skapad.

Bitte Hammargren, levererar "berättelser ur livet" jag ofta har svårt att läsa i sin helhet.
De är så ofattbart naiva i sin framtoning att jag mest blir besvärad och får en känsla av att hon skriver för socialdemokraternas förskoleverksamhet (finns de?) – inte för en av Sveriges största och mest respekterade tidningsdrakar.
Hon vet att hon är iakttagen och aktar sej noga för att tala klartext.
Hon är Pogrom-Olmerts motpol och nöjer sej med att insinuera.

Hon utnyttjar till bristningsgränsen journalistens privilegium att välja sina ämnen.
Valet av ämne säger mer om en journalists moraliska heder än hur hon sedermera hanterar sitt ämne.
Bitte väljer konsekvent ämnen som misstänkliggör Israel och befäster araber/palestinier som offer.
Det är i och för sej hennes rättighet men om en journalist drabbas av diagnosen 'kronisk ensidighet' är botemedlet inget annat än en mycket lång semester.

Pogrom-Olmert fortsätter att sätta ned sina signerade fotavtryck där han drar fram.
Vad han inte vet är att han sätter ned dem i kvicksand.
Det hjälper inte hur många skräckslagna bebisar han pussar.

Bitte Hammargren skriver artikel efter artikel, alltid om samma sak.
Om att Israel och judarna är orsaken till allt ont på denna jord – men så skulle hon naturligtvis aldrig uttrycka sej.
Hon föredrar luddigt snyft som alltid går hem i stugorna.
Även i adventstider.

Olmert, Bitte Hammargren, Svenska Dagbladet, pogrom, Hebron, journalistisk hederlighet, ..

SvD