Eko-fenomenet

Att man vill ha någonting har det någon juridisk tyngd?

Det verkar faktiskt så.

Inte framför domarskranket men i praktiken, i det verkliga livet.

Om jag vill ha den där skogsbacken, är det samma sak som att jag har rätt till skogsbacken?

Om jag vill ha den där röda bilen, är det samma sak som att jag har laglig rätt till den?
Om jag vill ha den där godispåsen, är det samma sak som att jag har rätt till den?

Ja kanske det?!

Åtminstone ibland.

Palestinierna säger att de vill ha Västbanken, Gaza och Jerusalem men är det samma sak som att de skulle ha rätt till dessa områden?

Naturligtvis inte.

Palestinierna vill ha massor, inte bara land. 
De vill ha ut sina mördare på gatorna och sina krigsplanerare på torgen.

De vill ha pengar och de vill ha ära.

Framför allt så vill de ha prestige.

Palestinierna vill ha en massa land de aldrig haft och aldrig brytt sej om förrän på senare tid och då endast i ett bestämt syfte.

Att få bort israelerna från detta land via osthyvelsmetoden.
Samma sak gäller för Jerusalem.

Palestinierna har aldrig förr brytt sej om Jerusalem och de bryr sej inte om Jerusalem idag heller.

Vad de bryr sej om är att israelerna inte ska ha tillgång till Jerusalem.

Palestinierna 'vill ha' och ekot från det samlade världssamfundet ekar 'vill ha vill ha vill ha' och i samma ögonblick har en "Sanning" etablerats.

Det är ju så det fungerar.

Det är bara palestinierna som har tolkningsföreträde.

När de en gång upprättat detta faktum, denna kanal, då är det enkelt - bara att köra på.

De vet nu att vad de än väljer att lyfta fram, sant eller osant, så kommer eko-fenomenet att fungera.

Ett av hundratals exempel lyder som följer.

Palestinierna anklagade israelerna för att sälja billiga tuggummin med skumt innehåll och jordgubbssmak till palestinska ungdomar som skulle göra flickorna galna av åtrå och i efterförloppet göra dem sterila.

Vad gäller pojkarna skulle deras' genetiska system' gå upp i rök och i slutändan skulle inga nya palestinier kunna födas och israelerna skulle få vad de ville.

Undersökningar gjordes efter initiativ av Washington Post och naturligtvis fann de ingenting – förutom ett ganska osmakligt tuggummi med någon form av jordgubbssmak.

Rubrikerna var dock palestiniernas eftersom eko-fenomenet hade aktiverats.

"Israelerna har nu åter igen gjort det och detta mot de stackars palestinierna".

Barriären som israelerna tvingades resa när det palestinska mördandet av israeler steg mot astronomiska höjder (mer än tusen människor mördades som borde ha levt idag), kallas av palestinierna för muren eller ännu hellre apartheid-muren.

I vanlig ordning tog det bara minuter innan de som har förmånen att få göra sej hörda i vår värld också kallar skyddsanläggningen för apartheid-mur.

Varför?

Mycket simpelt - därför att palestinierna har sagt så.

Palestinierna själva vet att det inte har någon rätt till området så de väljer en annan väg – att få folk att misstro Israel.

Läs gärna den här länken om San Remobeslutet som idag är gällande internationell lag trots att det har 90 år på nacken.

Den så hett åtrådda fabeln om en tvåstatslösning som de flesta utanför Mellanöstern inte kan leva utan är från palestiniernas synsätt endast ett medel, inte ett mål.

Ett medel att skala bort Israel, bit för bit, tills det inte längre finns.

Palestinierna vet att de har massornas öra så de behöver inte ens föra fram några genialiskt uttänkta anklagelser, några slappa smålögner fungerar lika bra för snabbt som ögat hör de ekot av sina påståenden med helig entusiasm vidarebefordras genom etern.

Det finns numera ett axiom som säger att allt vad palestinierna säger är sant.

Är detta möjligen det elfte budordet?

Snarare den åttonde dödssynden.

I dagarna läser vi att:

Kemiska massutrotningsvapen används (eller inte används) på befolkningen i Syrien.

Rebellerna i Libyen belägrar premiärministens kontor.

Kravaller uppstår i Libanon när premiärministern avgår efter standoff mot den av Europa ICKE terrorstämplade terrorgruppen Hizballah.

I Kairo, Egypten, var det våldsamma demonstrationer mot Det Muslimska Brödraskapet.

Tillståndet i de länder som smittats av den arabiska vårsnuvan kunda ha varit bättre.

I Ramalla fortsätter palestinierna att vilja ha allt de kunde skaffat sej genom arbete, samarbete och en gnutta god vilja.

Synd att dessa begrepp fortsätter att vara okända i Ramalla.

Läs även andra bloggares åsikter om palestinierna, Västbanken, Gaza, Jerusalem, San Remobeslutet, Ramalla, ...

Tak över huvudet

Israelerna kommer att fortsätta att ge tak över huvudet åt invånarna i landets huvudstad.
Grymt, menar omvärlden.
För det mesta motiverar de inte sina grymtanden utan grymtar mest för att det är ju så man ska göra nuförtiden.
Grymta på Israel.
Förresten, det finns en orsak till; palestinierna grymtar och då måste ju alla andra sympatigrymta.
Rättning i leden till varje pris allt medan man säljer sin själ till högstbjudande.

Låt oss nu säga att palestinierna vill ge tak över huvudet åt invånarna i en arabisk by inte långt från den gröna linjen, 1949-års stilleståndslinje.
Tänk om just denna by kommer att tillfalla Israel i ett eventuellt kommande fredsfördrag?
”Mutually agreed landswaps” – remember?
Att ’swappa’ landsnuttar åligger alltså inte bara Israel utan också palestinierna vilket betyder att även områden där det idag bor araber kan komma att tillfalla Israel vid en eventuell fredsöverenskommelse.

Någon som hör några ilskna grymtanden om byggboomen bland palestinierna?
Naturligtvis inte.
’Double standard’ är rutin i vår del av världen.
Palestinierna har utökat sitt husbestånd med 25% under de senaste fyra åren, dock inte med egna surt förvärvade slantar utan med våra surt förvärvade slantar.
Inte ett grymt.

Jag förundras också över världsmedborgarnas syn på verkliga grymheter som borde orsaka ett antal magnifika grymtanden.
I Syrien förintar Bashar Assad dagligen för honom misshagliga individer och vilka undanflykter man än tillgriper blir slutsatsen att han utan egentliga störningar får fortsätta sitt makabra hantverk.
Hade Israel andats om att göra något liknande med t.ex. sina arabiska medborgare hade NATO’s bombflyg redan slutfört sina uppdrag.
Assad får frisedel för mordorgier medan Netanyahu får på pälsen för husbyggen.
En sådan rutten logik kan bara centrifugeras fram via hjärntvätt.

Hillary Clinton hade en av sina många dåliga dagar häromdagen.
Hon glömde att historien inte började igår och att en konflikt som pågått under decennier inte löses på en kafferast.
Hon sade att om bara gränserna mellan Israel och palestinierna var fastställda (busenkelt...) skulle bosättningarna inte vara något problem.
På ett sätt har hon ju rätt men ändå inte.
Man fastställer inte en gräns innan man vet vad som förväntas rymmas inom denna gräns.
Naturligtvis kan Israel inte sätta några gränser innan de vet om de palestinska flyktingarna kommer att hamna här eller där – eller här.
De måste också förvissa sej om att landet Palestina kommer att bli en fredligt sinnad nation och inte som idag – ställa till största möjliga förtret i jakten på största möjliga PR poäng.
Gränser slänger man inte ut lite hur som helst utan först när relevanta fakta ligger på bordet.
Idag ligger fakta varken på bordet eller någon annanstans eftersom palestinierna har slutat prata, åtminstone med dem de borde prata med.
Prata med CNN är ok men med Netanyahu - no no.
CNN ställer inga obehagliga frågor men det gör inte Netanyahu heller – han ställer frågor som möjligen kan upplevas obehagliga om man inte har rent mjöl i påsen.
Ärligt uppsåt – vad är det?

Åter till dessa arma husbyggen.
Innan jag fortsätter så lägg gärna märke till HUR de som rackar ner på den israeliska byggverksamheten säger vad de säger, Ban Ki-Moon, Clinton och andra.
De upprepar palestiniernas envetna propagandafloskler med en uppenbar likgiltighet och trötthet – ungefär som att fullgöra en generande och ganska obehaglig plikt.
Som papegojor.
Man undrar vad (vem?) som tvingar dem att förfalla till denna menlöshet.

De judiska delarna av Jerusalem har aldrig varit förhandlingsbara lika lite som Abbas anser Ramalla vara en förhandligsbar stad.
Vissa delar av Jerusalem där det bor araber kan det för Israels del kanske vara klokt att göra sej av med, av praktiska skäl.
Frågan kommer att diskuteras där den diskussionen hör hemma - på det idag imaginära förhandlingsbordet.

De människor som sedan några decennier kallar sej palestinier har aldrig varit i närheten av någon sorts överhöghet över Jerusalem och har lika lite rätt till den staden som svenskarna har rätt till Oslo.
Jerusalem står omnämnt 700 gånger i Bibeln men o (noll!) gånger i Koranen men nu plötsligt vill palestinierna ha (”vill ha mamma, vill ha, vill ha...”) Israels huvudstad.
Inte för att vårda den och få den att blomstra utan bara för nöjet att få ta den från israelerna.

Politik handlar ibland om att vilja men i det här fallet väger det oerhört lätt vad palestinierna vill, det handlar i stället om Israels RÄTT till sin eviga huvudstad.
Sedan må omvärlden grymta så mycket den orkar.
Om denna omvärld mellan grymt-utbrotten försöker tänka en enda liten sund tanke skulle både grymtanden och övriga felkalkyler snabbt försvinna från dagordningen.


Läs även andra bloggares åsikter om Israel, palestinier, Bashar Assad, Bibi Netanyahu, Hillary Clinton, Ban Ki-Moon, Jerusalem, ...

Oraklet har talat

Oraklet Obama tror att det bästa som skulle kunna hända denna världen vore om Israel drar sej tillbaka till '1967 lines' med lite inbuktningar här och lite utbuktningar där.
Med andra ord – lite hipp som happ.
Pratkvarn skulle man kunna kalla honom på ren bonnsvenska men en egentligen ganska fantasilös pratkvarn.

Är det av bekvämlighet, lathet eller något ännu mer dubiöst som gör att etablissemanget kedjat sej fast längs '1967 lines'?

Det måste ju i rimlighetens namn finnas en uppsjö av idéer att jobba med om någon bara orkar.

Ibland får man intrycket av att vad de strävar efter är någon slags återställare trots att en internationellt erkänd gräns aldrig funnits där gröna linjen nu finns och att något palestinskt ägande aldrig funnits bortom denna linje.

Propagandans vapen är knivskarpt och hugger skoningslöst vettet från omedvetna människor som negligerat att utrusta sej med kunskaper.

Åter till 1967-års gränser som kanske inte är så tokiga när allt kommer omkring.
Under större delen av 1967 var Israel i besittning av, inte Stor-Israel precis men ändå ganska avsevärda landområden.
Man hade vad som är egentliga Israel nu, Västbanken, Gaza, hela Sinai, Golan och till och med Jerusalem var befriat.
Egentligen skulle Netanyahu slå till direkt och med Obamas benägna bistånd skapa denna underbara, åtråvärda och (naturligtvis) eviga fred.

Om nu någon skulle vilja rulla tiden tillbaka till före Sexdagarskriget så var Västbanken ockuperad av Jordanien och om Israel skulle få för sej att dra sej tillbaka till '1967 lines' så skulle i rimlighetens namn landområdet gå tillbaka till ägaren vid det tillfället – Jordanien.
Det stora mysteriet är hur de som valt att kalla sej palestinier ploppat upp från ingenstans och nu gör anspråk på Västbanken för egen del.
De som stöder denna kullerbytta har en hel del att förklara.

Ahmad i någon av de östra delarna av Jerusalem berättar att han på kvällen den sista dagen av sex-dagarskriget gick till sängs som jordanier men vaknade morgonen efter och fann att han plötsligt blivit palestinier.
Underliga äro Herrens vägar...

I ärlighetens namn sägs Jordanien ha avsagt sej anspråk på Västbanken men det innebär knappast att palestinierna med automatik skulle ha några rättigheter där.

Om vi går tillbaka till FN’s delningplan från 1947 så innebar beslutet att två stater skulle bildas i det brittiska mandatet väster om floden Jordan, en judisk och en arabisk.
Vi känner till hur det gick - åt skogen - åtminstone med den tilltänkta arabiska staten.
Ni som förstår vad ni läser har säkert redan observerat att det aldrig var FN’s avsikt att bilda något så tvetydigt som en palestinsk stat på bl.a. delar av nuvarande Västbanken – hela mandatet kallades ju The British Mandate for Palestine.
Man beslutade om en judisk och en arabisk stat.
Sedan inträffade återigen denna mystiska metamorfos där plötsligt människor med etiketten palestinier dök upp.
Jag undrar vem som gnuggade fram anden ur den flaskan?

Min man genomlevde det brittiska mandatet och när han drog ut som soldat under Andra Världskriget så blev han registrerad som palestinier trots att han är heljude och ärkesionist.
På frimärkena stod det Palestine följt av alef jod på hebreiska som stod för Eretz Israel och en av de stora tidningarna hette The Palestine Post, nuvarande Jerusalem Post.

Många vindar har blåst sedan den tiden och på andra sidan gröna linjen skördar man frukterna av sin masochistiska vägrarmentalitet.
Det tragikomiska är att idag vill palestinierna ha precis samma sak som de absolut inte ville ha 1948 – en stat.
Woao woao, så många förlorade år... hur dum får man vara?
Åter igen vägrarmentalitetens frukter.

Som ni vet så accepterade israelerna delningsplanen 1948 trots att landremsan de erbjöds mest liknade ett obetydligt missfoster till prinskorv.
De började från ingenting - nej förresten, de började från minus - eftersom de samtidigt som de byggde landet tvingades försvara det mot ständiga mer eller mindre fantasifulla terrorattacker.

Idag är Israel ett bra land.
Inte ett perfekt land men ett bra land.
Ett land där varje dag är en utmaning.
Vi ska vara rädda om detta lilla land och stötta det när de för sin dagliga kamp mot en elakartad omgivning.
Välkommna i klubben som är större än du anar.

Läs även andra bloggares åsikter om Obama, Israel, gröna linjen, '1967 lines', Västbanken, Gaza, Sinai, Golan, Jerusalem, Netanyahu, Jordanien, FN's delningsplan, The British Mandate for Palestine'...

DN SvD DN D

Drömvärld eller räkmackornas krig

Vilken underbar värld vi skulle haft om det vore tillräckligt att önska och sedan, vips så fanns det man önskade sej inom räckhåll.

Jag vill ha en motorcykel och plötsligt står den utanför dörren.

Jag vill ha tre små kattungar och strax ligger de där i korgen.

Palestinierna vill ha Jerusalem och alla som lyssnar instämmer i att visst ska de ha Jerusalem.

Rena drömvärlden.

Nu är det, som väl är, inte så det fungerar ute i verkliga livet utom i ett alldeles speciellt fall - när det gäller vad palestinierna vill ha.

FN’s generalsekreterare, Ban Ki-moon gav ett magnifikt prov på denna bisarra företeelse när han för cirka en månad sedan sa:

“Israel must halt construction for Jews in all of the areas where the Palestinian Authority claim sovereignty”.

På ren skånska – Israel måste(!) stoppa all konstruktion för judar i de områden palestinierna vill ha.

Vill ha.

VILL HA. (Sorry men Erekat skriker faktiskt ganska högt, speciellt på arabiska.)

Läs gärna vad generalsekreteraren sa en gång till för det är en av nycklarna till den pandemi som i dessa dagar sliter sönder vår värld på ett synnerligen raffinerat sätt.

"Claim sovereignty", de begär överhöghet över vissa områden, just like that, och högste FN-chefen niger och bockar och säger - naturligtvis, det ska vi ordna.

När du eller jag vill ha något får vi först göra rätt för oss och ofta kämpa hårt för att få det.

Trots detta får vi långt ifrån allt vi vill ha.

Endast en grupp valsar runt på en räkmacka och får allt de vill ha kastat efter sej - ungefär den effekten har ett uttalande av FN's generalsekreterare.

Det räcker alltså med att palestinierna berättar att de vill ha något och hög som låg står i givakt och ödmjukt instämmer i att visst......

Palestinierna vill ha Jerusalem och de vill ha Israel.

Som varje sunt tänkande varelse vid det här laget inser så är de inte intresserade av en egen stat med allt arbete och ansvar det innebär utan vad de är ute efter är, vilket är mycket viktigare, att ta ifrån judarna sin stat.

Först Jerusalem och sedan hela Israel.

När du väl förstått detta faller de andra bitarna ganska lätt på plats.

By the way, när Jordanien ockuperade Jerusalem och Västbanken var palestinierna så tysta... så tysta......så tysta.........

Låt oss för ett ögonblick kika in på scenen från den motsatta ingången.

Nu är det, hör och häpna, Israel som vill ha.

Säkerhet för sitt folk de aldrig någonsin upplevt, gränser som det finns en rimlig chans att försvara, ett slut på det explosiva järnskrot gazanerna skjuter upp i luften med en bön till Allah om en fullträff på första bästa jude, att palestiniernas officiella media ägnar något mindre tid åt hatpropaganda mot Israel där judar regelmässigt kallas söner av apor och svin.

Med mera med mera.

Vad Israel vill ha av sin motpart är vad vi i dagligt tal brukar kalla för ett civiliserat beteende.

Ingen håller med.

OK, de flesta säger inte direkt emot - för skams skull - men endast ett litet fåtal ställer sej på barrikaderna för att folk som bor i Israel ska få samma rättigheter som människor i vilken annan nation som helst.

Slutsats - ingen drömvärld för Israel.

En variant på drömvärlden fanns att läsa i Jerusalem Post för ett par dagar sedan.

En av Hamas skyltdockor, Mahmoud Zahar, upplät förra helgen sin stämma och proklamerade att judarna snart skulle bli bortjagade från 'Palestina'.

Det var väl inga nyheter direkt att judejakt och judeslakt är vad Hamas väntar på men jag lät tanken segla vidare...

Vi vänder på steken och låter för jämförelsens skull Netanyahu säga att snart kommer araberna att bli utslängda från Israel.

Tala om världskrig..................................................

Per Gahrton rusar hem till sitt key board för att komma först till Newsmill, Ban Ki-moon glömmer sitt luddiga diplomatspråk och uttrycker sin ilska i klarstext, Jimmy Carter surrar om apartheid och Obama orerar om hur "not helpful" Netanyahus yttrande är.

Inget stopp på alla fördömanden.

Hur många levererade ett maffigt fördömande av Mahmoud Zahars yttrande???

Inte Per Gahrton i varje fall och inte någon annan heller i vår trasiga värld.

Naturligtvis saknades fördömanden från de svenska medlöparna, judiska såväl som icke judiska.

Vid det här laget tror jag du fattat idén så jag lägger ner pennan för den här gången.

Låt drömvärldar stanna på drömstadiet och öppna ögonen för vad som faktiskt pågår.

Plocka sedan fram de talanger du har och ställ dem i rättvisans tjänst där båda parters ord och handlingar vägs på samma våg.

Detta skulle innebära obegränsad tillgång på räkmackor att glida runt på för både israeler och palestinier eller - en total bannlysning av allt vad räkmackor heter.

Ett alltför sorgligt öde för dessa smarriga läckerbitar.

Läs även andra bloggares åsikter om Jerusalem, Israel, Ban Ki-moon, Saeb Erekat, palestinier, Jordanien, Västbanken, Per Gahrton, Mahmoud Zahar, Newsmill, Jimmy Carter, Barak Obama, ...

Rabin, en legendförfalskning

Jaha så var det dags igen.
Lika säkert som att semlorna numera dyker upp på juldagen så dyker den mördade Yitzhak Rabins andliga kvarlevor upp ungefär den här tiden varje år.
Det handlar inte om att högtidlighålla en minnesdag utan om en period på flera veckor.
Orsaken har ni kanske redan lurat ut, den judiska kalendern, som inte har många likheter med den kalender vi använder oss av i större delen av västvärlden.

Först sörjer man mordet på Israels premiärminister enligt den vanliga västerländska kalendern den 4 november.
Sedan upprepar man det hela enligt den judiska kalendern - för att nu inte nämna allt ’Rabinistiskt’ där emellan.

Visst kommer det reaktioner på detta organiserade sörjande – det är faktiskt 15 år sedan det hände – och inte alla anser det vara på sin plats att avsätta så mycket tid och energi på en legend.
Legender har i allmänhet ett gemensamt - att de har ganska lite gemensamt med upphovet till legenden.
Detta kan ibland vara en del av charmen men i Rabins fall handlar det om historieförfalskning.

Att en galning sköt ihjäl Israels premiärminister är ett katastrofalt trauma i sej som inte behöver spädas på med halvsanningar som inte kan ursäktas med dåligt minne.
Rabins minne behöver varken fernissas eller poleras för han var faktiskt bra som han var.

Hur var han då?
Vi kan börja med att konstatera att han inte var sådan som han framställs idag och som folk som traskade ner till minnesstunden i Tel Aviv framställde honom.
Rabins egna tankar om situationen i Israel är tydligt och klart framlagda i ett tal i Knesset, 5 oktober 1995, det vill säga en månad innan han mördades.

Kortfattat och i punktform ansåg Rabin att:
Ingen palestinsk stat skulle upprättas
Inget återvändande till stilleståndslinjerna från 1967
Fortsatt israelisk kontroll av Jordandalen
Nybyggarnas städer och samhällen skulle bestå
Jerusalem, Israels huvudstad, skulle fortsätta att vara en enad stad under israeliskt styre.

Frågan som omedelbart inställer sej är – var den denne Rabin som massorna hyllade och sörjde häromdagen i Tel Aviv?
Uppenbarligen inte.
De hyllade endast sina egna önsketänkanden som de – mycket fult – pådyvlade en person som i nuläget inte har någon möjlighet att gå i svaromål.

Rabins minne är sjanghajat för billiga politiska poäng men de enda som köper denna nybryggda brygd är de som tillrett den.
Vi som tycker att Rabin dög som han var, utan beska tillsatser, tycker att vänsterfolket – hur desperata de än må vara – borde låta Israels premiärminister vila i frid och inte förvanskas, förnedras och våldtas varje höst.

Läs även andra bloggares åsikter om Tel Aviv, Knesset, Jerusalem, Jordandalen, palestinier, Israel, ...

Fortsätta eller sluta?

Hur ska de ha det?

Hur ska det vara egentligen?

Fortsätta eller sluta eller båda delarna.

Kanske varken eller.

Abbas kräver stopp för all byggverksamhet på Västbanken och i Jerusalem och Netanyahu kräver stopp för all terror och all hatpropaganda.

Vems krav anses viktigast, har mest genomslag i debatten – Abbas eller Netanyahus?

Det beror naturligtvis på vem du frågar men om jag omformulerar frågan så här – vems krav har mest nyhetsvärde och figurerar mest i media – blir det kanske tydligare.

Med andra ord, vems krav är mest populära och vems krav går bäst hem i stugorna?

Visa mej den reporter, det nyhetsankare eller den skribent som inte stöttar Abbas krav om att byggverksamheten på Västbanken måste upphöra.

Nota bene, byggverksamheten för judarna.

Varför är det ingen som pratar om den arabiska byggverksamheten i samma område?

Det finns en massa arabiska bosättningar där araber bygger för araber så det bara skvätter om det men det är uppenbarligen som det ska vara för de bygger ju på ”arabiskt land”.

Gör de?

Hade det redan idag varit ”arabiskt land” hade det ju inte funnits mycket mer att förhandla om.
Om allt hade varit klappat och klart då ansträngde sej ju Obama i onödan vid de högtidliga ceremonierna för några dagar sedan.

Om du törs kan du ägna en stund åt den kusliga tanken att vissa delar av Västbanken kommer att tillfalla israelerna vid ett eventuellt fredsfördrag.

Ingen omöjlig tanke då luften regelbundet surrar om diverse landbyten.

Tänk om de områden där araberna idag bygger för fullt, utan att vi hör några mantra om ’ unlawful settlement activity’ och annat, en dag kommer att tillfalla Israel?

Nu tror jag inte att israelerna skulle göra så stor affär av detta – vill man kan man alltid reda ut saker och ting i efterhand.

Jämför detta med arabernas hus-rädslor när det är judarna som bygger.

Tala om att blåsa upp ett icke-problem till megalomaniska proportioner.

Om vi använder oss av samma resonemang som ovan kan naturligtvis, vid ett eventuellt fredsfördrag, hus och annat justeras i efterförloppet.

Jag t.o.m. snuddar vid tanken att de som inte fattar detta är klent utrustade upptill.

- Detta om Abbas krav, hans både populära och grymt populistiska krav.

Nu till Netanyahus krav.

Han kräver stopp för terrorismen och stopp för hatpropagandan.

Båda dessa företeelser är så djupt rotade i den arabiska traditionen att det verkligen kräver sin man att bli av med dem.

Inte bara sopa under mattan utan att dra upp eländet med rötterna.

Den största skillnaden mellan Abbas och Netanyahus krav är att Netanyahu vill rädda människoliv medan Abbas är rädd för hus.

Terrorism handlar bl.a. om att på det mest utsökta och det mest fasansfulla sätt avliva vanliga människor och hatpropaganda handlar om att förlora den ena generationen efter den andra.

Abbas är - som sagt - rädd för hus.

Hur var det nu vi började, jo om vi ska fortsätta eller sluta och vems krav som bäst gagnar mänskligheten.

Svaret är – nej förresten – efter det ovan sagda får du faktiskt skaffa dej en egen uppfattning.

Det kommer inte att vara lätt eftersom du förmodligen redan är färgad av alla tyckares tyckanden men gör ett försök.

Ställ husbyggande i relation till förlorade liv och förlorade generationer och vips, där har du svaret.

Grattis - världen har just nu berikats med ytterligare en självtänkande människa.

Läs även andra bloggares åsikter om Abbas, Netanyahu, Västbanken, Jerusalem, terror, hatpropaganda, "arabiskt land", Obama, Israel, ...

Fabricerade axiom

Vi känner alla till tesen om droppen som urholkar stenen men när vi konfronteras med resultatet vill vi inte erkänna att vi inte förstod vad som var på gång.
När man upprepar en sak tillräckligt många gånger, rimlig eller orimlig, blir den för var gång alltmer identifierad som en sanning.
När man dessutom upprepar sin tes med pondus och utan att darra på manchetten blir den imaginära sanninghalten ytterligare förstärkt.

Detta var en av de första och viktigaste lärdomarna palestiniernas propagandamaskinerister fick lära sej och resultatet är strålande.
DARRA ALDRIG PÅ MANCHETTEN vad du än säger.

Det finns några företeelser eller slogans som blivit så inarbetade att ingen idag på något sätt ifrågasätter varken dess rimlighet eller sanningshalt.
Vi avslöjar härmed hur ytliga våra resonemang är och på vilken skakig grund vi bygger våra slutsatser.

Visst har ni hört talas om att palestinierna kräver Jerusalem som sin huvudstad.
Åtminstone östra delarna – blygsamma som vanligt...
Var har denna idé egentligen kommit ifrån?
Människor som vid ett otal tillfällen gett sej in i krigandets ’ädla konst’ men aldrig lyckats varken genomföra eller slutföra sina avsikter.
Dessa människor har mage att ställa krav...

Varför Jerusalem?
Därför att de vet att Jerusalem tillhör judarna, har alltid tillhört judarna och kommer alltid att tillhöra judarna.
Just därför är Jerusalem så attraktiv för araberna för de vet att om de via den berömda droppen kan norpa åt sej Jerusalem från judarna då orsakas de nuvarande ’ägarna’ största möjliga skada.
Omvärlden nickar instämmande – Jerusalem till araberna.

Ett axiom har skapats.

Om vi sedan tar oss lite norröver så närmar vi oss Golan.
Golans gröna bergskedja har en skuggsida som de som bor vid dess fot aldrig kan skaka av sej.
På den tiden då Golan tillhörde Syrien odlades varken äpplen eller vin utan bergsryggen utnyttjades som natursköna avskjutningsramper med avsikt att utrota de hårt arbetande judarna nere på slättlandet.
De hade verkligen naturen som sin allierade medan judarna sakta men säkert decimerades, en efter en.

När Syrierna samlade tillräckligt mod för att starta ett regelrätt krig då förlorade de rätt och slätt.
De förlorade både kriget och sina avsjutningsramper på Golanbergen.
När någon nu börjar tala om fredssamtal är det första Syrierna säger – ’ men först ska vi ha Golan’.
Omvärlden nickar instämmande – Golan till syrierna.

Ytterligare ett fabricerat axiom har skapats.

Alla goda ting sägs ju vara tre så vi ska slutligen ta en titt på den Gröna Linjen.
Palestinierna kräver idag att få vad de tidigare förkastat – rakt av.
Som om ingenting hade hänt under mellantiden, under alla dessa år?
Som om de inte blåst ur ett antal bussar, bombat sönder ett antal restauranger och skjutit ett oändligt antal människor till döds.
Eftersom, enligt palestinierna, ingenting har hänt så kräver de nu att erbjudandet står kvar i oförändrat skick – en gräns längs den gröna stilleståndslinjen.
(Jämför gärna med ICA’s erbjudanden som oftast finns tillgängliga någon vecka eller så.)

FN stadgade dock att vid en fredsuppgörelse skulle Israel tillerkännas säkra och försvarbara gränser för på den tiden insåg till och med FN att Israels strategiska läge krävde just detta.
Ingenstans står det att allt vad Israel ockuperar idag ska återlämnas – vad som står skrivet är att gränser och annat ska fastställas genom förhandlingar.
Idag när palestinierna utan att rodna kräver att vad de tidigare förkastat nu ska serveras dem på silverbricka då nickar omvärlden instämmande.
’Allt vad palestinierna kräver må tillfalla dem’.

Speciellt sista frasen har blivit ett generellt men ack så fabricerat axiom.

Jag undrar när beslutsfattare av olika digniteter ska börja tänka självständigt och sedan våga dra konsekvenserna av sina slutsatser.
Idag är fantasi en bristvara och idétorkan en verklighet.
Nya infallsvinklar göre sej inte besvär.
Man nöjer sej med gammal skåpmat eftersom det är enklast så - och så slipper man ju sticka ut hakan...

Gammal skåpmat som Jerusalem till araberna, Golan till syrierna och den sköna, gröna gränsen till palestinierna.

I morse blev vi brutalt påminda om det kanske viktigaste axiomet av alla.
Det lyder som följer:
Palestinierna har rätt att skjuta vilka raketer de vill och hur många raketer de vill in över Israels tättbebygda områden.
Israels rätt inskränker sej till att sitta som åskådare till detta sprakande fyrverkeri.

Hamas beslöt alltså i morse att det återigen var läge för deras favoritsport – att skrämma häcken av judarna.
En Grad-raket slog ned mitt i storstaden Askelon och några granater gjorde strategiska nedslag i Gazas övriga närområden.

Allt är sej precis likt och allting är precis som det ska vara... för så är det ju med axiom.
Omvärlden nickar instämmande.

Läs även andra bloggares åsikter om palestinier, slogans, axiom, Jerusalem, Golan, Syrien, Gröna Linjen, FN, Israel, Hamas, Grad raketer, Gaza, ...

Stötestenen

Så var det det där med jämlikhet och jämställdhet eller - lika inför lagen, om du föredrar att uttrycka dej så.
Basala företeelser i varje rättssamhälle.
Inte i första hand mellan könen och inte heller mellan adel och ofrälse utan jämlikhet vad gäller politiska ställningstaganden och handlingsplaner.

Politik handlar ju ofta om förväntade skeenden – man tar ut i förskott liksom.
Nu börjar vi närma oss...

Jerusalem är idag Israels huvudstad men detta faktum förväntas snart komma att förändras - anser vissa - och redan idag hanterar världspolitiken östra delarna av staden som om den vore en huvudstad för palestinierna.
Man kallar den lite slappt ’det arabiska östra Jerusalem’.

Följden av detta är att man redan nu – i förskott – fråntager Israel bestämmanderätten i sin huvudstad.
’Det är ju ändå araberna som snart kommer att få den, så vad bråkar ni om’ - resonerar man.
Lagbrott får inte beivras och kritiska saneringar får inte fullföljas – östra Jerusalem kommer ju snart att tillhöra araberna så bort med tassarna!

Låt oss nu gå till en annan stadsdel i Jerusalem, Maale Adomin, som kommer att tillhöra Israel i vilket framtida fredsavtal som helst vilket också araberna vet.
Hade man följt ett liknande resonemang vad gäller Maale Adomin som gäller de östra delarna av Jerusalem hade slutsatsen varit att – ’vi vet att Maale Adomin kommer att vara en del av Israel under alla omständigheter så det finns ingen anledning för det utlovade byggstoppet att tillämpas där’.

Trodde ni...

Nej här dansar bristen på logik fram på ett sätt som borde frambringa en generande rodnad på alla inblandades små rosenkinder.

Östra delarna av Jerusalem kommer att bli arabiskt så låt araberna redan nu göra vad de vill där.
Sanktionerat.
Maale Adomim kommer att förbli judiskt så låt judarna redan nu göra vad de vill där.
Avslaget.

Nej så logisk får man naturligtvis inte vara.
Araberna får i vanlig ordning, med världssamfundets välsignelse, ta för sej medan judarna bör hålla sej borta, inte störa och absolut inte ta ut någonting i förskott.

Fattar ni vad jag menar?
Jag hoppas det för annars skulle man ju rent av kunna tro att ni kör med dubbla budskap.

Antingen fortsätter judarna att bestämma i hela sin huvudstad tills en annan status för delar av den är signerad eller så kan byggverksamheten i Maale Adomin sparka igång med full kraft redan på söndag.
Ja ni vet väl att arbetsveckan i Israel börjar på en söndag...

Det är bara att välja för ni vill väl inte att någon ska misstänka att ni kör en repris på ”Våra Favoriter”?

Läs även andra bloggares åsikter om jämställdhet, lika inför lagen, Jerusalem, Maale Adomim, palestinier, Israels huvudstad, ...

Får - får inte

Vad får israelerna göra?
Vad får israelerna inte göra?

Får de bygga hus för judar i de östra delarna av Jerusalem?
Svar nej.

Får de bygga hus för araber i de östra delarna av Jerusalem?
Svar ja.

Får de riva olagligt uppförda hus som bebos av araber i de östra delarna av Jerusalem?
Svar nej.

Får de riva olagligt uppförda hus som bebos av judar i de östra delarna av Jerusalem?
Svar ja.

Hur ska man tolka detta?
Det beror naturligtvis på vem som anser sej ha tolkningsföreträde.

Det handlar således inte bara om att riva olagligt byggda hus för att ge plats för en ordentligt stadsplanerad bebyggelse utan det handlar om vem som bor i husen, vem som äger husen eller uppges äga husen – vilket inte nödvändigtvis är samma sak.
Det viktiga är alltså vilken folkgrupp husens ägare tillhör – inte om huset som sådant.

Ibland är ett hus inte bara ett hus.
I Jerusalem har hus förvandlats till politiska symboler helt fristående från normala perspektiv och referensramar.

Hus som bebos och ägs av judar får man riva ner men hus som bebos av araber får man inte riva.
Man får inte bygga hus för judar men naturligtvis får man bygga hus för araber.
Börjar det bli knöligt nu?
Det är inget mot hur det kommer att bli om detta skuggspel får fortsätta.

Vad bottnar då denna rasism i?
Hoppsan – där trillade ordet dit alldeles av sej självt.
Bra jobbat.

Trots att ’DET STÅR SKRIFVET’ i diverse Road Mappar, FN-resolutioner och annat att man inte bör föregripa utkomsten av förhandlingarna (det lär visst pågå sådana) så envisas en viss stormakt med att redan från början tillskriva palestinierna vissa landområden, däribland östra delen av Jerusalem.

Att araberna skulle ha någon sorts rättmätiga krav på Jerusalem är egentligen oerhört verklighetsfrämmande och har ploppat upp till ytan endast de senaste decennierna.

De berättade en dag att nu ville de ha Jerusalem och plötsligt tyckte alla att visst skulle de ha Jerusalem.

Israelerna önskar sej också vissa saker men av någon anledning har detta aldrig upphöjts till lag.
Ordet rasism knackar på dörren även i det här sammanhanget.

Man blir aningens fundersam när man ser Obamas prioriteringar.
USA har problem, stora problem och världen i övrigt (som han också gärna vill sköta) har ännu större problem.
Inget av detta verkar störa Obamas sinnesfrid men Gud nåde den som nuddar vid ett hus som bebos av araber i Jerusalem eller dristar sej till att bygga till en klädkammare i ett judiskt hus i Jerusalem.

Då brakar helvetet loss och stackars USA känner sej både förolämpat, förrått och försmått.
Obama plockar fram brösttonerna eller skickar Clinton att anklaga Israel för att hota världsfreden om denna klädkammare, ve och fasa, skulle ta form.
Lite målarfärg på väggarna skulle naturligtvis ytterligare förvärra situationen.

Tänk att tillskriva hus denna apokalyptiska makt.

Om det nu hade varit människor i ett arabiskt hus som byggt denna klädkammare???
- - - Nej, jag orkar inte med fjantet längre – det får väl finnas gränser även för en stormakts absurditeter.

Avslutningsvis tar jag vägen upp till Jerusalem igen.
Jag gör aliyia.
Ingen arab brydde sej om Jerusalem när staden var ockuperad av Jordanien – om det inte handlade om att jaga iväg judar förstås.
Idag när Israels huvudstad står under israelisk kontroll (visst står Sveriges huvudstad under svensk kontroll...???) har den plötsligt blivit intressant för arabvärlden.
Jerusalem har förvandlats till ett vapen – ett propagandavapen.

Förhandlingarna har svårt att komma igång eftersom palestinierna dagligen producerar nya förhandskrav eller är orsaken möjligen den där klädkammaren...???


Läs även andra bloggares åsikter om Jerusalem, palestinier, israeler, Obama, USA, rasism, ...

Man undrar...

OK, vi lever i en allmänt knepig värld men det finns trots det vissa företeelser som är outstanding.
Den person som via någon sorts pop-messianism blev installerad i världens mest statusfyllda ämbete är en gåta.
Att ha nått dit han nått kan väl inte enbart berott på gynnsamma omständigheter och massornas jubel – han måste väl ha bidragit med några positiva inslag ur egen fatabur – någonting som trots allt visade på viss intelligens och förståelse för hur saker och ting hänger ihop för att sedan samverka till önskat resultat.

Obamas nu ganska många månader i Vita Huset är förvirrande.
Vi vägrade i det längsta tro att det amerikanska folket valt endast efter vindriktningen men när vi ser resultatet förstår vi att det var just vad de gjorde.
De protestvalde, de valde den person som ansågs ligga längst bort från Bush i så många avseenden som möjligt.
Bush hade utvecklats till något inte alltför rationellt och folket längtade efter någonting annat.
Det är i ljuset av detta resonemang vi får se framgången med Obamas ganska infantila slogan – 'change'.
'Change we believe in'.
Kanske finns det fortfarande några som believe in Obamas change?

Jag vill gärna återknyta till Obamas intelligens.
Klart karlen är intelligent på sitt vis.
Han har dessutom en plan – var det inte så någon av jepparna i Jönssonligan sa?

"Jag har en plan!"
Obamas plan som avtäcks bit för bit framför våra misstroende ögon går ut på att montera ned Amerika och dess vänner och ersätta dem med muslimsk makt.
Skitsnack?
Naturligtvis – om man menar att vad vi ser, hör och för övrigt upplever kan rubriceras som skitsnack.

Det beror naturligtvis på vem du frågar men de amerikaner jag känner berättar att allt färre lyssnar till vad Obama säger och än färre bryr sej om vad han säger.
De som var tveksamma redan vid hans valseger är nu övertygade och den skaran bara växer.

De skäms också.
Skäms över hans agerande inom skilda områden speciellt som de för USA positiva resultaten fortfarande låter vänta på sej.

Vältalighet är en gåva men om det stannar vid detta är det bara ett paket utan innehåll.
Fråga gärna lille Joe vad han skulle tycka om att få ett paket utan innehåll i sin strumpa på juldagsmorgonen.
Besvikelse spetsad med gråt och tandagnisslan.
Förresten skulle Obamas tal vara mindre snirkliga om telepromptern strejkade.

Smågriniga rykten säger att han utnyttjar denna teknikpryl som bebisen snuttar på sin napp.
Trygghet 'we believe in'.

Obama har fört upp några planerade husbyggen i Jerusalem till pandemisk alertnivå och en sådan uppmärksamhet är varken den uråldriga eller den nyare bebyggelsen bortskämd med.
De är nog ganska få som kallar det greppet intelligent så där blev det i alla fall lite galet.
Kanske strejkade telepromptern så han fick surra för egen maskin en stund?

Var grodan om bostadsbyggandet resultatet av denna fadäs?

Genant var det i alla fall och att påstå att situationen i Mellanöstern var bättre innan detta hände är nog inte helt fel .

Vad är jag då ute efter egentligen?
Jag tror att diskrepansen mellan världens ljubel när Obama vann presidentämbetet och dagens floppar har utvecklat sej till något ganska ohållbart.
Rykten börjar florera och besvikelsens fjärilar virvlar runt i magtrakten.
Detta kunde man förmodligen leva med men det är värre än så.
Man tycker sej ana ett både djupare och allvarligare mönster och den isande skräcken kryper allt närmre.
Det kan väl ändå inte.......

OK, vi stannar här för vi har ju inget facit i hand men jag ber att få återkomma i ärendet när de dunkla skuggorna och de grådaskiga dimmorna skingrats.
Till dess – lev väl.

Läs även andra bloggares åsikter om Obama, Vita Huset, Bush, 'change', USA, Jerusalem, teleprompter, vältalighet, Mellanöstern, ...

"Dockornas vrede"

Jag vet, jag borde inte skriva eftersom jag inte haft möjlighet att följa det politiska spelet som jag önskat den senaste tiden.
Jag inskränker mej därför till några ord om vad kvällsnyheterna visar med förbluffande regelbundenhet.

Dockteater
Kasperteater
Marionetteater

Ungefär så ser de allra fräschaste upploppen ut i Jerusalem.
Mönstret är bara alltför välbekant.

Vad jag förstår utgick ett påbud från Hamas för några dagar sedan att en viss dag skulle alla ut på gatorna och demonstrera sin vrede – en vredens dag.

När jag blir arg blir jag det på grund av diverse orsaker jag inte kan acceptera – inte för att någon uppmanar mej att bli arg.
Ilska är en känsla och känslor infinner sej i allmänhet inte på kommando.

Arabiska känslor verkar dock ha specifika utgångslägen och aktiveringsmekanismer.

För några dagar sedan gav man således i Jerusalem föreställningen ”Dockornas vrede” och agerandet följde samma banala mönster som så många gånger tidigare.

Ynglingar som efter att ha gnuggat sömnen ur ögonen drog på sej sina dockuniformer – ja ni vet, tröjor som framhäver en eventuell biceps, någon sorts arafatskynke och så ett försök till rånarluveutrustning – lade sej till med sin mest vredgade uppsyn och sände iväg några stenblock mot närmsta polis.
Aktiviteterna spred sej allt medan dockteaterns handling fördes vidare.

Tjusigt värre.

Vad CNN och andra media visade var endast dockornas sprattlande medan de verkliga aktörerna satt anonyma i kulisserna med alla trådar i sina händer.

Vissa ledare hade dock utsett sej själva till eldarnas herrar och spred svavelosande förbannelser över Israel och israelerna på känt maner.

Araberna har fått för sej att Al Aqsa moskén ska sprängas, rasa samman eller på annat sätt förstöras av israelerna men de har i stridens hetta missat något väsentligt.
Al Aqsa moskén är inte sådär över sej intressant för israelerna i annat avseende än att den gör ett hyfsat jobb för turistnäringen.
Ingen skulle satsa tid eller energi för att se den brytas ned i sina beståndsdelar – det finns en hel del viktigare byggnader i Israel.
Detta är dock dolt för dockorna som fått sej till livs ett mera dramatiskt öde för denna moské och därför springer de gatlopp som yra höns när tuppen är i antågande.

Det är egentligen sorgligt att se hur enkelt fanatiska ledare kan modellera sina gräsrötter till önskad skepnad.
Dockorna är ju bara marionetter som utför ett jobb åt sina arbetsgivare, sina ledare.
En del åker i finkan med rumpan bar men de allra flesta sitter nu hemma vid mammas köksbord och får sina blessyrer omsedda medan de trötta och rätt nöjda glufsar i sej sin humus.
Mission accomplished.

Ännu en pseudohändelse har alltså ägt rum och det konstiga är att dockorna med sina ledare, snörenas betvingare, trots allt vill bo kvar i ”eländet” de demonstrerar emot.
Kanske vill de bo kvar just för att de vet att om de uppvisat samma primitiva beteende mot någon i officiell position i Ramalla hade det inte bara blivit blåmärken utan rubbet hade hamnat bakom lås och bom – eller fått andra följder man helst inte bör tala om på fastande mage.

Att araber kan känna sej kränkta och förolämpade av allt och precis ingenting har vi fått lära oss även om det ibland varit ganska svårsmält.
Man vill ju tro att folk i allmänhet är tillgängliga för sunt förnuft och rim och reson.
Idag är läget sådant att ett nersinglande höstlöv i nordanvinden förmodligen skulle kunna utlösa en arabisk vrede och mot nersinglande höstlöv har vi inte mycket att sätta emot.
Länge leve våren!

Läs även andra bloggares åsikter om dockteater, Jerusalem, Hamas, 'vredens dag', CNN, Israel, Al Aqsa moskén, Ramalla, ...

'The Arab Street'

Bor man i ett någorlunda välutvecklat land förväntar man sej att lagar och förordningar ska efterlevas – något så när i alla fall.
Jerusalem, Israels huvudstad, hittar du som vanligt bland rubrikerna och nu som så många gånger tidigare är det bristen på efterlevnad av lagar och förordningar som ekar mellan de gamla murarna.

Jerusalem är ordentligt nerslitet – jag vet egentligen inte varför men förmodligen har det religiösa förtecken.
I de delar där det bor araber har husgytter tagit över allt vad stadsplanering heter vilket stadens ledare genom åren får dela ansvaret för.
Detta borde naturligtvis åtgärdats redan när grunden grävdes till det första olagliga huset för nu sitter de där med ändan bar och vet inte hur de ska komma till rätta med problemet.

Jerusalems relativt nye borgmästare, Nir Barkat, svepte in i stadshuset med fräscha idéer som på pappret skulle låta alla, både judar och araber, få det bättre än idag.
Skrutthusen skulle ersättas av nya fräscha byggnader - med bygglov den här gången - och försörjningsmöjligheterna skulle säkras.
Trodde de ja...

Snabbt som ögat vaknade ’The Arab Street’ som berättade för villiga öron att de visst inte tänkte samarbeta – de gillade sina olagliga hus och det är väl inte mycket att säga om det.
Man kan naturligtvis ha synpunkter på lagar, lagbrott och vanligt bus men om vi inte har lagar att rätta oss efter – vad har vi då?
Ditt och mitt alldeles egna privata tyckande?

Här på kibbutsen får medlemmarna sina hus uppfräschade område efter område och skillnaden mellan före och efter är inte av denna världen.
Vi hade restaurerat vårt hus för bara några år sedan och tyckte nog att vi hade det ganska fint som det var så vi sa att vi inte behöver någon ytterligare uppgradering.
Vi levde ett tag i tron att vi skulle kunna bo kvar i lugn och ro men den dagen kom då vi insåg att vi – mot vår vilja – var tvungna att flytta ut.
Det gällde långtidsplanering och var dessutom en fråga om allas bästa.

Idag har vi bott i vårt tillfälliga boende snart ett år och hör och häpna – vi kommer snart att få flytta tillbaka till vårt hus som nu är fräschare än fräscht.
Vi är nöjda, kibbutsfolket är nöjda - alla är nöjda.

I Jerusalem är ingen nöjd för det verkar som om ingenting blir gjort – inte inom rimlig tid i alla fall.
Det olagliga husgyttrets invånare tog naturligtvis tillfället i akt att bråka om saken och är det några som har chefen för stormakten USA’s öra så är det araber i olagliga hus.
(Jag sa inget om bisarra prioriteringar – det var ni själva som tänkte så.)
Det är vid det här laget ett välkänt faktum att en missnöjd och missförstådd arab – oavsett orsak - har världens odelade sympati.
Även president Obamas odelade sympati...

Obama ansåg att för att hålla våldstendenserna på acceptabel nivå på ’The Arab Street’ så borde man i Jerusalem ge blanka den i vad lagen säger.
Jag undrar om han för ett ögonblick tänkte att man skulle kunna gå den andra vägen, den lagliga, och stödja de som vill riva för att sedan bygga nytt enligt konstens alla regler - lagliga regler.
Jag tror knappast Obama snuddade vid den tanken för han är inte inprogrammerad för ageranden som inte stärker hans popularitet i arabvärlden.
Nåväl, han ’tipsade’ Netanyahu och sedan var borgmästarens auktoritet ett minne blott.

Alltså – det olagliga husgyttret står kvar och ’The Arab Street’ har lugnat ner sej - för den här gången.
I morgon kommer nya utmaningar – det finns hur mycket som helst man kan bråka om i Jerusalem.
Araberna är ju så känsliga... och världen håller just på att lära sej att med arabiska känslor leker man inte.
Ack ja.

Synd att judarna inte är lika känsliga så de kunde leverera sina krav med samma omutliga övertygelse som araberna.
Tyvärr verkar vägen dit vara mycket lång men så har de heller inte begåvats men en alldeles egen gata...

Läs även andra bloggares åsikter om Jerusalem, Israel, husgytter, stadsplanering, Nir Barkat, 'The Arab Street', kibbuts, Obama, Netanyahu, ...

Obamas förföriska dröm

För en man som gav ordet ‘CHANGE’ ett ansikte är hans föråldrade attityd gentemot konflikten i Mellanöstern både förvånande och djupt oattraktiv.
I ärlighetens namn – skulle man inte kunna förvänta sej lite läcker och sensuell ’change’?!
Lite attraktiv, frestande och eggande ’change’?!

En man som vann hela kungariket genom slogans inlindade i vita leenden borde, trots bristen på substans, kunna bjuda på mer än ”more of the same”.
Lade sej förändringens vindar till ro så snart vinnaren besteg podiet för att mottaga folkets ljubel?

Massorna väntade otåligt på den utlovade nya världsordningen och det tragiska är att de väntar än.
Människorna i Mellanöstern väntar – inte på diktat utan på nya idéer, nya tankebanor och nya infallsvinklar.
Vad erbjuds de?
Skåpmat.

Är detta allt ’Kungen av Change’ har att bjuda på?

I en intervju i Times 15 jan. 2010, berättade Obama för intervjupersonen, Joe Klein, ” I'll be honest with you - this is just really hard”.
I fri översättning – ”det här med Mellanöstern och speciellt problemet med Israel och palestinierna är förbaskat svårt.”

Så Obama tycker det är svårt...
Om han nu tycker det är så svårt så kanske det vore läge för lite självransakan.
Kanske skulle han rent av börja lyssna till vad båda parter säger och inte bara på vad palestinierna säger.

Saeb Erekat, palestiniernas megafon mot västvärlden, säger om det mesta som kommer ut från Israel att det är ”absolutely unacceptable”.
Vad skulle Erekat säga om israelerna började tillämpa samma taktik och påstå med den självklarhet som krävs att Jerusalem aldrig kommer att bli en palestinsk huvudstad.
Aldrig har varit och aldrig kommer att bli.
”Absolutely unacceptable”!

”Acceptable”?

Varför Mellanöstern är så svårt för Obama beror till stor del på att han lyssnar på storheter som Erekat – och enbart på Erekat.
Han har köpt det muslimska narrativet rakt av och då blir det svårt.
Alltför svårt för Obama.

De flesta presidenter i USA lyfter sin blick mot ’fyra nya år’ redan i början av den första ämbetsperioden.
Obama är inget undantag men ska han lyckas med det bör han skynda sej att lämna lågstadiet och åtminstone börja kika på vad de har för sej på mellanstadiet.
En president har kort lärotid och Obamas lärotid är i stort sett över.
Det är dags för ’change’.

Efter 16 års skräckvälde i Oslos kölvatten ligger bevisbördan helt och hållet hos de som vidhåller tvåstatslösningens förträfflighet.
De bör kunna visa upp att denna lösning bjuder på en rimlig chans att lyckas och att riskerna med detta vågspel är acceptabla.
Kan de inte göra detta är det definitivt dags för ’change’.

Obama har inte kunnat visa tillfredsställande prognoser i något av dessa avseenden så nu återstår bara att se om han har tillräckligt med mod för att genomföra en tydlig och offentlig avveckling av denna galna konstruktion.
När han väl har kommit så lång och hans tankävärld är befriad från gammalt bråte kommer han att finna att klokt folk är beredda att samtala med honom om helt andra typer av lösningar.
Lösningar med stor chans att lyckas och med försumbara risker.

Obamas förföriska dröm behöver inte vara speciellt svår – bara klok och med rötter i både historien och i verkligheten.


Läs även andra bloggares åsikter om 'change', Barak Obama, Mellanöstern, ny världsordning, Saeb Erekat, Israel, Jerusalem, USA, bevisbörda, ...

Gottepåsar

Nedanstående kunde lika gärna haft som rubrik ’gester med livet som insats’ men av ren snålhet valde jag det kortare alternativet.

Det har gått troll i det här med gester.
Gester för att blidka, gester för att smöra och för att tala om för motparten hur snäll och vänligt inställd man egentligen är.

Visserligen är ceremonielet runt en överenskommelse en komplicerad process här i Mellanöstern, en ritual, men att låta de lokala traditionerna styra internationella förhandlingar är att ge folkloren mer tyngd än den förtjänar.

Mer tyngd än de nödvändiga kompromisser som krävs för en bestående överenskommelse.

Det krävs som bekant två för att dansa tango men det krävs också likvärdiga insatser och uppoffringar av de två existerande parterna när man ger sej in i förhandlingar.
Om man har anledning att tro att förhandlingar överhuvudtaget är en framkomlig väg i dagens förgiftade atmosfär är en annan historia som vi förmodligen inte kan undvika framöver.

Idag verkar det som om förhandlingar kan påbörjas endast om de föregåtts av gester.
Jag tycker i min enfald att det borde räcka med att ärligt lägga fram sina positioner för att sedermera ställa dessa i relation till motpartens men – inte då.
Det krävs att de som kommer att sitta på andra sidan förhandlingsbordet först får sina gottepåsar innan någon kan komma till skott.

Det är egentligen underligare än så – gottepåsen bör innehålla sådant som står på förhandlingsagendan och helst löften om att utgången av förhandlingarna kommer att bli i enlighet med motpartens krav.
Hänger ni med?
Om inte så är ni ursäktade för hela företeelsen är så vansinnigt absurd.
Som om arbetsgivarna måste lova arbetstagarna att de kommer att få allt vad de begär redan innan några löne-och-anställningsförhandlingar inletts.

I Mellanöstern kan de förväntade gesterna vara typ att släppa ut dömda terrorister (det heter visst extremister nuförtiden...) och kriminella på grönbete, plocka bort skyddande väghinder så att framfarten för dessa terrorister (förlåt extremister) underlättas, låta dem få det polisiära ansvaret för ytterligare områden – som om de inte skulle ha nog problem med de områden de redan idag har ansvar för och naturligtvis säckvis med guldpengar.

Som de ärliga sanningssökare ni är antar jag att ni redan nu är brydda över en sak – att vi har talat om gester från endast en av parterna.
Israeliska goodwill gester.
Nå, hur blir det med goodwill gester från den palestinska sidan?

Hör ni hur det ekar???
Ekot ni får tillbaka säger att en sådan fråga är förbjuden att ställa.
Störtförbjuden.
Inte kan väl någon begära att de stackars palestinierna ska bidraga med några gester till elakingarna i Jerusalem och Tel Aviv – de är ju under ockupation...

För att göra klart en sak så ska jag i rättvisans namn erkänna att palestinierna visst bjuder på gester.
Gester i form av raketbeskjutningar från Gaza, bombsprängningar och granatexplosioner lite här och var och en aldrig sinande hatpropaganda.
Gester javisst, men knappast goodwill gester.

Om ockupationen finns bara en sak att säga – den hade kunnat vara över i stort sett när den inleddes om palestinierna visat någon som helst önskan att ta ansvar för sin egen framtid.
Det finns ingen anledning för någon att ockupera ansvarstagande människor.

Det finns symboliska gester, tomma gester och så finns det livsfarliga gester.
De oanständiga gesterna lämnar vi därhän.
Israel förväntas bjuda sin motpart på gester som innebär livsfara för befolkningen så varför skulle de genomföra ett sådant projekt när motparten på sin höjd redovisar sin likgiltighet?

Slutsats.
Inga fler ensidiga gester.
Inga fler livsfarliga gester.
Inga fler gottepåsar till palestinierna innan de visar att de är beredda att åtminstone göra en ansats att återgälda på ett ansvarsfullt, rakt och hedervärt sätt.

Läs även andra bloggares åsikter om goodwill gestures, Mellanöstern, förhandlingar, kompromisser, Israel, palestinier, Tel Aviv, Jerusalem, hatpropaganda, raketbeskjutningar, ...


A, 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, SvD, 2, 3, 4, 5, 6, DN, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13, Gp, 2, 3, Dag, 2, Vlt, Blt, Sr, K, S, Vg, 2, 3, 4, 5, N, 2, Svt, Tv2, P, 2, 3, 4, Vl, Sk, Kri, 2, Y, 2, L, Ns, Etc, Hd, 2, 3, C, Ex, 2, 3, Kt, Tv4, 2, Sr, Ln, F, Svt, E

Jag läste en artikel...

Mellanösterndebatten surrar av frågor, anklagelser och ibland ett och annat svar.
Den här artikeln ger en gruvlig massa svar på ett bräde.

Nytt decennium har inletts och entusiasmen över världens, och mera specifikt Israels, situation är inte direkt överflödande.
Den här artikeln ger, om än inte entusiastiska så åtminstone vederhäftiga svar som kan bygga en grund för större entusiasm framöver.

Artikeln är skriven på engelska av Israels vice utrikesminister Danny Ayalon och översättningen är gjord av Ralph Haglund vars tillstånd jag fått att kopiera den från hans blogg Israel i Sverige.

Du som läser nedanstående är att gratulera eftersom du när du närmar dej slutorden har blivit en hel del klokare än du är just nu.

-------------------------------------------------------------------

Israels rättigheter i de ‘omdiskuterade’ territorierna Dec 31

Av Danny Ayalon

WSJ Online, 30 december 2009
Översättning av originalet nedan.

De senaste uttalandena från EU:s nya chef för ‘utrikes relationer’, Catherine Ashton, och hennes kritik av Israel har återigen väckt internationell uppmärksamhet till Jerusalem och bosättningarna. Tyvärr verkar det föreligga total okunnighet om Israels rätt till vad som i allmänhet kallas “ockuperade områden”, men vad som verkligen är “omtvistade territorier.”

Det beror på att marken som nu kallas Västbanken inte kan betraktas som “ockuperad” i juridisk bemärkelse, eftersom det inte hade uppnått erkänd suveränitet, självständighet före Israels erövring. I motsats till vad vissa tycks ha övertygat sig själva om, har det aldrig funnits en palestinsk stat, och ingen annan nation har någonsin etablerat Jerusalem som huvudstad trots att den varit i islamisk kontroll i hundratals år.

Namnet “Västbanken” användes första gången 1950 av jordanierna när de annekterade marken för att skilja det från resten av landet, som ligger på östra stranden av floden Jordan. Avgränsningen för detta område sattes endast ett år tidigare under vapenvila mellan Israel och Jordanien är de gjorde slut på kriget som inleddes 1948, då fem arabiska arméer invaderade den framväxande judiska staten. Det var Jordaniens krav på att 1949 års stilleståndslinje inte blev en internationellt erkänd gräns utan endast en linje som skiljer arméer. Vapenstilleståndsavtalet nämner specifikt: “Ingen bestämmelse i detta avtal skall på något sätt påverka de rättigheter, krav och ståndpunkter endera parten fattar vid en fredlig lösning av den palestinska frågan, och bestämmelserna i detta avtal dikteras enbart av militära skäl.” (Ayalons kursivering.) Denna gräns blev den berömda “gröna linjen” och kallas så därför att militärer under vapenstilleståndssamtalen använde en grön penna för att rita linjen på kartan.

Efter sexdagarskriget, när än en gång de arabiska arméerna sökte förgöra Israel och den judiska staten, erövrade Israel Västbanken och andra områden, och FN försökte att skapa en varaktig lösning på konflikten. FN:s säkerhetsråds resolution §242 är förmodligen en av de mest missförstådda handlingarna på den internationella arenan. Medan många, speciellt palestinierna, trycker på tanken att dokumentet kräver att Israel återlämnar allt erövrat över den gröna linjen, kunde inget vara längre från sanningen. Resolutionen uppmanar till “fred inom säkra och erkända gränser”, men ingenstans nämns var dessa gränser skulle vara.

Det är bäst att lyssna på avsikterna hos författarna till resolution §242 som visar hur den skall tolkas. Eugene V. Rostow, USA:s statssekreterare för politiska frågor 1967 och redaktör för den artikel som förklarade innehållet 1990 [se min artikel med översättning på denna länk]: “säkerhetsrådets resolution nr 242 och (senare FN:s Säkerhetsråds resolution) §338 … vilar på två principer, Israel skall administrera territorierna till dess de arabiska grannarna sluter fred, och när freden görs bör Israel dra sig tillbaka till “säkra och erkända gränser”, som inte behöver vara samma som vapenstilleståndets demarkationslinjer enligt §194.”

Lord Caradon, den brittiske FN-ambassadören vid den tiden och resolutionens huvudredaktör som introducerade det till Rådet, sade 1974 entydigt att “Det hade varit fel att kräva att Israel återgår till sina ställningar 4 juni 1967, eftersom de positionerna var oönskade och artificiella.

Den amerikanska FN-ambassadören vid den tiden, fd justitierådet Arthur Goldberg, gjorde frågan ännu tydligare när han 1973 förklarade att “resolutionen talar om tillbakadragande från ockuperade områden, utan att definiera omfattningen av tillbakadragandet.” Detta skulle omfatta “mindre än ett fullständigt tillbakadragande av Israels styrkor från ockuperat territorium, eftersom Israel har haft gränser som visat sig vara mycket osäkra.”

Även den sovjetiska delegaten till FN, Vasilij Kuznetsov, som kämpade mot den slutliga texten, medgav att resolutionen gav Israel rätt att “dra tillbaka sina trupper endast till de linjer som de finner lämpligt.”

Efter kriget 1967, då judar började återvända till sina historiska centra på Västbanken, eller Judeen och Samarien, som det området har varit känt för världen i 2000 år tills jordanierna döpte om det, uppstod frågan om bosättningarna. Rostow fann inga rättsliga hinder för den judiska bosättningen i dessa områden. Han vidhöll att reglerna för det ursprungliga brittiska mandatet Palestina fortfarande gällde på Västbanken. Han sa: “den judiska rätten till bosättning i Palestina väster om Jordanfloden, som är i Israel, gjorde äganderätten av Västbanken, Jerusalem, oantastlig. Denna Mandaträtt har aldrig avslutats och kan inte ändras annat än genom en erkänd fred mellan Israel och sina grannar.” Det finns inget internationellt bindande dokument som rör detta område som har upphävt den här rätten till judisk bosättning därefter.

Och ändå existerar denna uppfattningen att Israel ockuperar stulen mark och att palestinierna är det enda partiet med nationell, juridisk och historisk rätt till det. Detta är inte bara moraliskt och sakligt felaktigt, utan innebär också att ju mer denna berättelse accepteras, desto mindre sannolikt är det att palestinierna känner ett behov av att komma till förhandlingsbordet. Uttalanden som de av Lady Ashton’s är inte bara felaktiga, de för en förhandlingslösning längre bort.

Mr Ayalon är vice utrikesminister i Israel.

Israel’s Right in the ‘Disputed’ TerritoriesWSJ online december 30, 2009
By DANNY AYALON

The recent statements by the European Union’s new foreign relations chief Catherine Ashton criticizing Israel have once again brought international attention to Jerusalem and the settlements. However, little appears to be truly understood about Israel’s rights to what are generally called the “occupied territories” but what really are “disputed territories.”

That’s because the land now known as the West Bank cannot be considered “occupied” in the legal sense of the word as it had not attained recognized sovereignty before Israel’s conquest. Contrary to some beliefs there has never been a Palestinian state, and no other nation has ever established Jerusalem as its capital despite it being under Islamic control for hundreds of years.

The name “West Bank” was first used in 1950 by the Jordanians when they annexed the land to differentiate it from the rest of the country, which is on the east bank of the river Jordan. The boundaries of this territory were set only one year before during the armistice agreement between Israel and Jordan that ended the war that began in 1948 when five Arab armies invaded the nascent Jewish State. It was at Jordan’s insistence that the 1949 armistice line became not a recognized international border but only a line separating armies. The Armistice Agreement specifically stated: “No provision of this Agreement shall in any way prejudice the rights, claims, and positions of either Party hereto in the peaceful settlement of the Palestine questions, the provisions of this Agreement being dictated exclusively by military considerations.” (Italics added.) This boundary became the famous “Green Line,” so named because the military officials during the armistice talks used a green pen to draw the line on the map.

After the Six Day War, when once again Arab armies sought to destroy Israel and the Jewish state subsequently captured the West Bank and other territory, the United Nations sought to create an enduring solution to the conflict. U.N. Security Council Resolution 242 is probably one of the most misunderstood documents in the international arena. While many, especially the Palestinians, push the idea that the document demands that Israel return everything captured over the Green Line, nothing could be further from the truth. The resolution calls for “peace within secure and recognized boundaries,” but nowhere does it mention where those boundaries should be.

It is best to understand the intentions of the drafters of the resolution before considering other interpretations. Eugene V. Rostow, U.S. Undersecretary of State for Political Affairs in 1967 and a drafter of the resolution, stated in 1990: “Security Council Resolution 242 and (subsequent U.N. Security Council Resolution) 338… rest on two principles, Israel may administer the territory until its Arab neighbors make peace; and when peace is made, Israel should withdraw to “secure and recognized borders,” which need not be the same as the Armistice Demarcation Lines of 194.”

Lord Caradon, the British U.N. Ambassador at the time and the resolution’s main drafter who introduced it to the Council, said in 1974 unequivocally that, “It would have been wrong to demand that Israel return to its positions of June 4, 1967, because those positions were undesirable and artificial.”

The U.S. ambassador to the U.N. at the time, former Supreme Court Justice Arthur Goldberg, made the issue even clearer when he stated in 1973 that, “the resolution speaks of withdrawal from occupied territories without defining the extent of withdrawal.” This would encompass “less than a complete withdrawal of Israeli forces from occupied territory, inasmuch as Israel’s prior frontiers had proven to be notably insecure.”

Even the Soviet delegate to the U.N., Vasily Kuznetsov, who fought against the final text, conceded that the resolution gave Israel the right to “withdraw its forces only to those lines it considers appropriate.”

After the war in 1967, when Jews started returning to their historic heartland in the West Bank, or Judea and Samaria, as the territory had been known around the world for 2,000 years until the Jordanians renamed it, the issue of settlements arose. However, Rostow found no legal impediment to Jewish settlement in these territories. He maintained that the original British Mandate of Palestine still applies to the West Bank. He said “the Jewish right of settlement in Palestine west of the Jordan River, that is, in Israel, the West Bank, Jerusalem, was made unassailable. That right has never been terminated and cannot be terminated except by a recognized peace between Israel and its neighbors.” There is no internationally binding document pertaining to this territory that has nullified this right of Jewish settlement since.

And yet, there is this perception that Israel is occupying stolen land and that the Palestinians are the only party with national, legal and historic rights to it. Not only is this morally and factually incorrect, but the more this narrative is being accepted, the less likely the Palestinians feel the need to come to the negotiating table. Statements like those of Lady Ashton’s are not only incorrect; they push a negotiated solution further away.

Mr. Ayalon is the deputy foreign minister of Israel.

Läs även andra bloggares åsikter om Danny Ayalon, Ralph Haglund, EU, Cathrine Ashton, Israel, Jerusalem, Västbanken, "Gröna Linjen", FN, pargraf 242, Lord Caradon, Arthur Goldberg, Vasilij Kuznetsov, Eugene V. Rostow, ...

Palestinierna som slagträ

Ingen bryr sej egentligen om palestinierna.
Eftersom de fyller en viktigare uppgift än vad du ser vid ett första påseende så fortsätter dock spelet.
År efter år, decennium efter decennium.

Några som absolut inte bryr sej om palestinierna är deras bröder – araberna i resten av världen.
Deras bidrag till UNRWA som arbetar med palestiniernas välbefinnande är mikroskopiskt.
De största bidragsländerna år 2008 är USA (inte förvånande med 95.726.691 dollar) och Sverige (förvånande med 40.645.161 dollar).
Det land som vann arabligan är Kuwait som kom in på plats 20.
De bidrog med 2.499.958 dollar.
Detta kan ställas i relation till att deras oljeinkomster ökade det året med 44%, till nästan 78 miljarder dollar.
Bahrain, Oman, Saudiarabien och Förenade Arabemiraten bidrog tillsammans med 3.6 miljoner dollar trots att deras samlade oljeinkomster uppgick till 575 miljarder dollar.
Dessutom är trenden nedåtgående – 1980 bidrog dessa länder med 8% av sin årliga budget medan de 2008 nöjde sej med 3%.

Detta kallar jag inte direkt någon översvallande kärlek.

Varför står då palestinierna alltid i centrum?
Det beror inte på att de åstadkommit några mirakler eller att de har det sämre än några andra. Det handlar mera om att de fungerar som ett utmärkt slagträ mot Israel.
Hade inte Israel funnits hade förmodligen aldrig palestinierna skapats och ingen hade brytt sej mer än man idag bryr sej om exempelvis kurderna.
Palestinierna kan med andra ord tacka Israel för sin ’celebrity status’.

En fråga som kanske ligger lite närmare oss är om Sverige med Carl Bildt i spetsen (sorry Fredrik Reinfeldt) bryr sej om palestinierna?
Jag tror att för personer som Carl Bildt, Helle Klein och Per Gahrton fungerar palestinierna bara som ett slagträ för att komma åt Israel.
För Carl Bildt handlar det om att tona ned snobbstämpeln och bli sedd som en engagerad företrädare för folk han egentligen inte beblandar sej med.
För Helle Klein betyder palestinierna att hon får utlopp för de aggressioner hon inte gärna kan vädra från predikstolen.
Eller – det kanske hon kan idag...
För Per Gahrton med sina palestinagrupper betyder palestiniernas nedslag i mediacirkusens centrum att han inte behöver bli arbetslös.

En sak är jag dock tämligen säker på – att ingen av dem gjort några personliga uppoffringar för att hjälpa palestinierna.
Prata är en sak men att smutsa ner fingrarna och lätta på plånboken är något helt annat.

Nåväl – palestinierna är en gudagåva till alla dem som tagit som sin livsuppgift att bekämpa judarna och Israel.
EU’s senaste gimmick är att de i sin ariska visdom lämnat demokratin bakom sej för att ägna sej åt diktatoriska diktat.
Carl Bildt som den store ”påhittaren” är övertygad om att han vet bättre än folket på plats.
Han litar bara på sin egen förmodade visdom – inte på folk med decenniers erfarenhet.

Nu hör jag röster som framhåller bristen på resultat vilket visar just hur komplicerade både de formella och informella regionala mönstren är.
Detta är dock inget som Bildt varken förstår eller respekterar så han går på i sina allvisa ullstrumpor och förkunnar det ena utrikesministerliga diktatet efter det andra.
'Jerusalemdiktatet' blev väl inte direkt kronan på hans politiska karriär.

Israel ska det och det och det och måste det och det och det medan palestinierna måste --- hoppsan, jag måste ha missat någonting.
Bildt tillsammans med den stora högljudda massan har lyckliga och glada upptäckt vilken klenod palestinierna är i kampen mot Israel.
En sådan juvel kan man ju inte börja gruffa på eller överhuvudtaget kräva något av.
De måste smöras ordentlig för att på bästa sätt fungera som ett slagträ och ett allmänt vedertaget smörjmedel är pengar.
Köpa dem – kosta vad det kosta vill.
... och det kostar!

Detta får dock inte användarna av palestinierna att blinka då ändamålen naturligtvis helgar medlen på ett övertygande sätt.

Ingen bryr sej egentligen om palestinierna.
Araberna bryr sej inte om palestinierna och Carl Bildt bryr sej inte om palestinierna – de utnyttjar dem.
Palestinierna låter sej också gärna utnyttjas eftersom deras intressen sammanfaller med intressena hos de som bekämpar Israel, så – slutet gott, allting gott???

Det är bara det att positiva resultat når man inte med en fjäskkultur – om det nu verkligen är positiva resultat man är ute efter?

Läs även andra bloggares åsikter om UNRWA, Kuwait, USA, Sverige, Israel, 'celebrity status', Carl Bildt, Helle Klein, Per Gahrton, EU, Jerusalem, fjäskkultur, ...