Lydstat

Är Israel det internationella samfundets lydstat?
Det verkar så.

Är Sverige det internationella samfundets lydstat?
Naturligtvis inte.

Var ligger skillnaden?
Båda länderna är suveräna nationalstater vars regeringar har som uppgift att värna om sina medborgares väl och ve.
Båda länderna har ett demokratiskt styressätt med fri press, yttrandefrihet och en massa andra friheter.

Den svenska regeringen ser som sin första plikt att tillgodose sina egna medborgares behov, inte norrmännens eller danskarnas, vilket också ses naturligt och riktigt av omvärlden.
Om den israeliska regeringen agerar utifrån samma kriterier anses det onaturligt och riktigt ordentligt galet.

Omvärlden förväntar sej att den israeliska regeringen först och främst ska värna om palestinierna och före allt annat se till att just deras önskningar blir uppfyllda.
Om så inte sker utlöser man hot om både det och detta och drevet är igång...
Israel har blivit det internationella samfundets lydstat.

Nu kommer naturligtvis förståsigpåarna ilande och hävdar med tordönsröst att ”Israel befinner sej ju i krig...” och eftersom krig är fult så anser de sej har en given rätt att torgföra sina synpunkter.

Det finns många länder som befinner sej i krig och som absolut inte förväntas påtaga sej rollen som lydstat – USA är ett exempel.
Därtill kan man lägga det faktum att krigstillståndet som råder här är frukten av en serie krig som angriparna av förståeliga skäl talar mycket tyst om.

Israel ska lyda, annars...

Det där ’annars...’ betyder lite olika beroende på vem som yttrar sej.
Per Gahrton tycker Israel ska bojkottas för de lyder ju inte honom.
Helle Klein tycker Israel ska pressas för de lyder ju inte henne heller.
Andreas Malm tycker att Israel ska kräla i stoftet för de gör ju inte som han säger.
Carl Bildt – egentligen vet jag inte riktigt vad han tycker mer än att, naturligtvis, Israel ska lyda.

Lyd Israel, lyd.

Jag leker ibland med tanken att TT skulle stötta Israel i sin självklara uppgift att tillgodose behoven för sina medborgare.
Detta är ju ett krav på varje regering i varje fritt land.
Denna tankelek får alltid ett abrupt slut när verkligheten tränger sej på och TT’s propaganda med tsunamins hastighet sköljer över landet.
Deras kallsupar sväljs av intet ont anande mediakonsumenter och resultatet ser vi i dag.
Ett land som sålt sin själ till högstbjudande liksom Helle Klein sålde sin prästsjäl för att kunna glufsa i sej från kapitalets köttgrytor.

Israel lyd – eller...

Lyd och ge palestinierna vad palestinierna begär.
Olmert och Livni gav palestinierna vad de begärde, hela tiden mer och mer, vilket resulterade i att de idag står nakna och tomhänta.

Netanyahu och Lieberman har förstått var deras lojalitet bör ligga och tänker först och främst se till sina egna medborgares behov – precis som den svenska regeringen förväntas göra.
Inget konstigt med det.

Det konstiga är att vad som är rätt för Sverige är inte rätt för Israel
- men vad bryr sej ett drev om vad som är rätt?

lydstat, Israel, Sverige, nationalstat, drevet går, Per Gahrton, Helle Klein, Andreas Malm, Carl Bildt, TT, tsunami, palestinier, Olmert, Livni, Netanyahu, Lieberman, kapitalets köttgrytor, ...

DN DN DN T K BLT SmP Y SvD HD DN PS D AB D HD

BLOGGPÄRLOR

MXp: Tzafrir Ronen: Eldsjälen som lämnade Vänstern för Israel

Israel i Sverige: Obama kanske till Mellanöstern i juni

Fred i Mellanöstern: Svenska humanister och sionister försvarar rätten att kritisera religion

Bertils blogg: Ingen bojkott planerad inför EM i bowling

Ilya Meyer: Måttlighet genom islamisternas ögon

Rabnor tycker o tänker: Yttrandefrihet och böter

Hellströms okultiverade tanketrädgård: Upprepade dumheter om arabvärlden och palestinierna

Dick Erixon: FN-resolution förbjuder varje form av islamkritik

Sverige väljer

Javisst ja, det har varit val i Israel…
Israelerna har inte glömt det och ingen annan heller – som det verkar.

Det finns ett mycket användbart ord som på hebreiska heter 'balagan' och betyder ungefär 'en salig röra'.
I Israel är det balagan just nu.
Förresten, i Israel är det nästan alltid balagan.
Balagan som är följden av en sprudlande demokrati där status quo absolut inte är något drömläge.
Lugn, lugn, allt kommer i sinom tid att lugna ner sej och återgå till den normala balagan-nivån med kiv och gnetighet blandat med gruff och allmän bråkighet.
Som på de flesta andra ställen i världen.

I Israel tar alla för givet att den som skriker högst är den som får mest och jag vågar inte påstå att den slutsatsen är helt fel.
Alla höjda röster och allt domderande till trots så överröstas detta ibland av omvärldens 'tyckanden'.
Man tycker en hel massa om Israel och man anser dessutom att man har en självklar rätt att tycka till.
Inte tycka till för att hitta positiva lösningar utan för att visa att man är med i gänget – det gäng som anser sej ha rätt att berätta för Israel vad de ska göra.
Hur de ska välja, vad de ska välja och vem de ska välja.

Valet gav ett mycket spretigt resultat men vissa tendenser är tydliga.
Först den remarkabla återhämtningen av Likud med Netanyahu i spetsen.
Detta parti var för inte alltför många år sedan Ariel Sharons skötebarn men en dag slog det slint, en dag när han trodde han fått en idé.
Hans idé var egentligen inte ny men den var ny för Sharon.
Han ville av någon oförklarlig anledning sälla sej till de tidigare ledare som plötsligt började ge bort presenter.
Sharon började ge bort landet Israel.
Man kan ha åsikter om han gjorde det av övertygelse eller av andra mer triviala orsaker, men bort skulle det.
Bort med Gaza.
Naturligtvis var hans partivänner måttligt förtjusta men Sharon som var en handlingens man tog den närmsta beundrarskaran med sej och lämnade Likud.
Partiet led svåra förluster men har nu bjudit publiken på en smått fantastisk upphämtning - från 12 mandat till nuvarande 27.

Tsippi Livni var en av dem som följde Sharon i vått och torrt och till slut följde hon honom till Kadima – Sharons nybildade parti.
De som följde med honom gjorde det av olika anledningar.
Den förhärskande orsaken var att de trodde sej kunna avancera sina egna ambitioner snabbare och säkrare under Sharons massiva skugga.
Dessa förhoppningar tog ett abrupt slut i och med Sharons tragiska sjukdom.
Partiet levde länge på Sharons namn och rykte, så till den milda grad att en person som Olmert tilläts ta ledarrollen efter Sharon.
Därefter gick det mesta galet men vad kan man vänta sej av ett parti som består av "flyktingar" från andra partier?
Ingen ideologi i varje fall.

Tsippi Livni som råkat vara på rätt plats vid rätt tillfälle fick chansen till diverse ministerposter men har inte lämnat något mera bestående efter sej, möjligen ett eller annat sandslott.
Vad hon gärna vill presentera som en blomma i rabatten är vapenvilan med Hizballah 2006 som tillåtit denna organisation att i lugn och ro komma tillbaka som en mångdubbelt effektivare krigsmaskin.
Detta har varit möjligt eftersom FN i praktiken fungerat parallellt med denna terrororganisation som de dessutom delat bullarna med under fikarasterna.
Detta anser Tsippi Livni var en utmärkt överenskommelse.

I valet fick Livni ett mandat mer än Netanyahu vilket fick henne att omedelbart sparka igång segerpartyt.
Vad hon inte tänkte på vara att cirka 77% av Israels befolkning inte röstade på henne samtidigt som realisterna mera högerut ökade sin andel med runt 30%!
Detta får tolkas som att israelerna är trötta på att leverera förtroendeskapande åtgärder på löpande band för att få fräsande raketsvärmar som gensvar.

Att detta val är intressant för israelerna är naturligt men att det sysselsatt så många svenska skribenter är svårare att förstå.
Jag tror inte det är av omtanke om israelerna man producerat dessa artiklar utan det ligger andra tankar bakom.

Svenskarna är inte intresserade av att Israel väljer en regering som är bra för israelerna.
Svenskarna vill att israelerna ska välja en regering som är bra för palestinierna.
Så enkelt är det.
Visst, man lindar ibland in dessa tankar i lämplig mängd bomull , men oftast kör man med raka rör.
För svenskarna handlar det israeliska valet först och främst om palestiniernas väl och ve.

Man kan genom detta få intrycket av att frågan om fred eller ofred endast ligger i israelernas händer men så är tyvärr inte fallet för då hade det varit fred i området sedan decennier.
Å andra sidan hade det svenska intresset för israelernas valresultat då på sin höjd resulterat i tre rader på sidan 13.

Israel, valresultat, Netanyahu, Sharon, Likud, Gaza, Livni, Olmert, ideologi, Hizballah, FN, förtroendeskapande åtgärder, palestinierna, Kadima, ...
K Y T SvD SP HD SDS SDS T HD Y K T SP SvD SvD B D D DB DB VG DN PS DN SvD AB SvD
Mera läsning: MXp 2 3 Sapere M-Ö aktualia Meyer Jihad Rabnor

Gullgossen

Att Benjamin Netanyahu inte är popular i vissa kretsar här i Israel kan jag ha en viss förståelse för (avundsjukan är lika illgrön här som i Sverige) men vad är det som gör att svenska skribenter och andra tyckare anser att det värsta som skulle kunna hända Mellanöstern som helhet vore om Netanyahu kom till makten?

Här respekterar man dock hans gedigna kunskaper, hans intelligens och hans förmåga att se till problematiken i stort – att se utanför ramarna.
Hans förslag till lösningar är konstruktiva och svåra att slå bort som skräp och att de inte har sitt ursprung i varken EU eller i Sveriges riksdagskorridorer gör dem definitivt inte sämre.
Under en tid hade han ansvaret för landets finanser och de är väldigt få som anklagar honom för att ha gjort ett dåligt jobb med de slantarna.
Han hade modet och kunskaperna att privatisera där det var lämpligt att privatisera och orkade stå emot trycket från en allmänhet som av naturliga skäl letade efter positiva överraskningar i den egna plånboken, utan att se helheten.

Inte många i Sverige visste vem Tsippi Livni var innan hon blev vald till ledare för Kadima-partiet, Sharons skapelse, som han fyllde med formbara "flyktingar" från andra partier.
Kanske hade de sett henne flimra förbi på en bild någon gång, otåligt svepande bort håret från ansiktet?

(Kan inte människan skaffa sej en hanterbar frisyr?)
Nej, hon lämnar inga outplånliga intryck vid första mötet, speciellt som det mesta hon säger är ordkonstruktioner utan inre övertygelse.

Svenska skribenter av rang utsåg henne dock snabbt till Mellanösterns räddande ängel.
Frågan är varför?

Svaret är naturligtvis att hennes främste medtävlare om premiärministerposten vid valet i februari är Benjamin Netanyahu.
Så låt bäste man eller kvinna vinna då...

Stopp och belägg, sakta i backarna, lugn, nu måste vi tänka – säger de garvade journalisterna.
Netanyahu har faktiskt stora chanser att vinna valet och det kan vi ju inte gå med på.
Jasså, det kan de inte.

På ytterligare en fråga vill jag veta svaret.
Vad är det då för fel på Netanyahu?
Ärligt, alltså.
Är hans namn alltför svårstavat?
Är hans fru alltför vacker? Alltför blond?
Är han en bortskämd gullgosse född med silversked i munnen?

Allt det där kan man med visst fog lasta honom för, men nu var ju frågan varför han inte skulle vara av lämpligt premiärministermaterial.
Har det med hans åsikter att göra?
Hans politik?
Vi börjar närma oss...

Jag tror det har allt att göra med att han skulle kunna vara bra för Israel.

Svenska skribenter får strax skrivkramp när något eller någon kommer på tal som skulle kunna vara bra för Israel.
Man slår bakut.
Man känner sina vänsterdogmer hotade och är rädda för att bli avslöjade.
Avslöjade att man egentligen bara har ett mål - att skada Israel.
Till varje pris.
Även till priset av att puffa för en för dem okänd kvinnlig politiker med frisyrproblem som i en annan värld skulle kunna sätta käppar i hjulet för folkviljan som tydligt signalerar sin önskan att äntligen få en premiärminister som är bra för Israel.

Netanyahu, Livni, frisyrproblem, flyktingar, gullgosse, Israel, vänsterdogmer, ..

D SvD K HD DN

En sjuk jord

Vi bor på en sjuk jord.
Det tragiska är att botemedlet består av långt starkare mediciner än ett plåster.

Idag har två eländiga nyheter stångats med varandra.
Olmert och Mumbai.

Om hela den uppmärksamhet Mumbai fått idag orsakats av en önskan att folk en gång för alla ska lära sej att staden bytt namn från Bombay till Mumbai – då tycker jag nog de spelat över en aning.
Mumbai som ibland kallas Indiens New York upplever just nu sitt 9/11.
En bombastisk men välplanerad terrorattack där ett tiotal välvalda mål blev attackerade började för cirka ett dygn sedan och de sitter fortfarande mitt i smeten.
Att förövarna är muslimer behövde ingen berätta.

By the way - det är sällan man hör de utmärglade flykningarna i Darfur iscensätta spectaculära serieattacker.
Konstigt egentligen – de om några borde väl vara "frustrerade".

Olmert, på vilken den kriminella snaran dragits åt ytterligare ett varv, har blivit sågad av sitt parti, Kadima.
Han har efter ett gemensamnt beslut blivit ombedd att lämna sitt uppdrag men några sådana tankar har inte Olmert.
Han har så mycket att göra...

Olmert/Kadima/Livni-affären betraktas i många kretsar som valfläsk (kan så vara) men det kan nog också ses som den berömda droppen.
Någon gång har man liksom fått nog.
Detta spel har idag fått en del oväntade konsekvenser.
Vi har sett ett nytt fräscht par träda fram, en nybildad koalition.

Olmert + Bibi = sant
Bibi + Olmert = lika sant

Under ett möte där landets finanser vädrades och nya idéer luftades prisade Olmert Bibi och Bibi återgäldade vänligheterna.
Det är inte helt säkert att Bibi önskar Olmert ut just nu för med Livni i premiärministerstolen fram till valet kan hon skaffa sej en starkare ställning bland potentiella väljare.
Om hon sköter sej – vill säga.

Olmertaffären har hela dagen fått ge vika så snart det funnits uppdateringar från Mumbai och uppdateringarna har varit många.
Nya explosioner och nya ögonvittnen.
Ny skottlossning och nya bränder.
Overkligt – som en film.

Jag försökte föreställa mej hur det skulle kännas att barrikadera sej i ett hotellrum av skräck för att antingen bli ihjälskjuten eller att bränderna skulle sprida sej.
Jag misslyckades totalt.
Jag försökte sedan föreställa mej hur det skulle kännas att vänta på tåget och plötsligt bli skjuten på, se hur den ene efter den andre segnade ner död i sin egen blodpöl medan jag själv var förlamad av skräck.
Jag kunde inte frambringa någon skräck hemma i vardagsrummet.
En allmän sorg över vår sjuka jord drabbade mej dock och den sorgen kommer nog att hänga med ganska länge.

När det blev tid för Olmert igen var den stora frågan vad Livni och Kadima gör nu.
Olmert låtsas som om det regnar och Livni sa faktiskt det hon sa.
Hon sa dessutom att det inte fanns någon annan utväg än att Olmert drar på sej mjukisbrallorna och drar iväg på semester.
... och om han nu inte gör det som han sa att han inte tänker göra?
Vad gör Livni då?

En sak är säker – hon kan inte kosta på sej att låtsas som om det regnar.
Hon har i så fall gjort det en gång för mycket.
Mumbai, Indien, Darfur, Olmert, Kadima, Livni, ..
SvD DN DN SvD SvD SvD AB SvD DN SvD DN DN SvD P P P P P DB DB DB DB DB
DB DB DB SDS AB

Prat

Är prata lösningen på världens problem?

En del kommer att säga ja medan andra lika övertygat kommer att säga nej.

Obama blev president för att han är bra på att prata, vill prata och kommer att prata.
Räcker det?
Kanske en bit.
Kanske hela vägen.

I FN pratar man och ibland skriver man ner pratet på ett papper och kallar det för en resolution.
Sedan röstar man och de som vinner får ett pris...
Nej, inte riktigt så – men nästan.
I FN är det nästan alltid samma grupp som får ett pris – israelhatargruppen.
De är många, fler än hälften och då vet du ju hur det går.
Om fler än hälften tycker samma sak så vinner de och det kallas för majoritetsbeslut.
I FN är israelhatarna alltid fler än hälften och därför vinner de.
Inte för att de har rätt utan för att de är flest.
Var gång.

I en artikel i DN häromdagen propagerade ledarskribenten för att låta det halta och lytta FN få fortsätta att trampa vatten.
Ett sådant resonemang tyder på grav handlingsförlamning.

Fatah och Hamas pratar och bråkar och pratar igen.
Trots detta är de mer oense än någonsin.
Att de någonsin kommer att prata sej samman är tveksamt och ju snabbare de inser att äpplen och päron inte är samma sorts frukt ju enklare blir det att hitta en vettig lösning.

Iran ska gu´bevars också pratas med.
EU har redan pratat med Iran en längre tid och jag misstänker att iranierna har roat sej kungligt.
"Dessa naiva européer som vrider sej som maskar..."
Nu tänker Obama prata med mullorna och visst – lycka till!

Israel och palestinierna pratar.
Olmert pratar med sin favorit (Abbas) och Livni pratar med sin (Qurei).
Förmodligen vet inte det ena paret vad det andra pratar om, de bara pratar på.
Olmert bjuder på ceremoniela middagar medan Livni ställer fram burken med snabbkaffet.
Båda pratparen utför sina hemliga ritualer och en kuslig konsekvens är att israelerna i början av februari kommer att rösta med förbundna ögon.
De är inte betrodda att veta, dessa lägre stående varelser.
Pratet har uppenbarligen inte lett någonstans men ingen vet.
För att eventuellt nå någonstans fortsätter man att prata.

Låter det klokt, ansvarsfullt och som en framkomlig väg mot ett fredligare Mellanöstern?
Ingen aning.

Nu till det svåra.
Var är alternativet till att prata?

Kanske att skapa "facts on the ground"?
Jag tror inte två parter kan genomföra förhandlingar innan det finns en vinnare och en förlorare.
Detta är idag oerhört avlägset eftersom Olmert är rädd för att vinna och Abbas aldrig skulle erkänna att han förlorat – hur många gånger han än förlorar.
Förhandlingar i detta läge blir följdaktligen mest – prat.
Prat utan resultat.

förhandlingar, Obama, FN, samtal, Abbas, Qurei, Olmert, Livni, Iran, ..

Vriden

Jag har sparat den här bilden på Olmert för det speciella tillfälle jag var övertygad om skulle komma.
Nu är det tillfället här.

I dessa dagar börjar vi förstå vilken vriden premiärminister vi haft de senaste åren.
Vriden och förvanskad till oigenkännlighet.
Kanske är det bara vi som inte förmått tränga genom fernissan men slutsatsen blir likaväl att han är fullkomligt vriden.
Vänstervriden.
Vänster-vänster-vänstervriden.

Det kan han väl i och för sig få vara men inte i den position han än så länge innehar.
Han representerar fortfarande Kadima och det partiet har en plattform han är skyldig att ta hänsyn till.
Nu har Olmert blivit så stor i sina egna ögon att han anser sej stå över alla plattformar för att på det viset presentera för oss små medborgare och för den stora världen där ute endast vad Olmert själv väljer att presentera.
Olmert representerar idag ingen annan än Olmert men det förstår inte Olmert.

Häromdagen träffade Tsippi Livni och Mahmoud Abbas Kvartettens representanter i Sharm el Sheikh och fick deras välsignelse över fortsatta förhandlingar.
Ingen saknade Olmert.
Vad jag undrar är vad Olmert och Abbas egentligen haft för sej på sina mediebevakade små sammankomster under året?
Ätit gott och pratat om vädret?
Förmodligen delvis för att sedan övergå till utbyten av några glassiga fraser.
Jag misstänker att det verkliga jobbet utförts av Tsippi Livni och Abu Ala även om ingen känner till dess innehåll.

Detta kan naturligtvis Olmert inte tåla så han gör allt för att skaffa sej den uppmärksamhet som blivit hans livsluft.
Han säger saker för att chockera och för att komplicera läget för sin efterträdare som han avskyr in i hjärteroten.
Man behöver inte älska allt vad Tsippi Livni gör men Olmert har ingen rätt att sprida sina sjuka idéer med målet att sänka henne.

Det är intressant att ta del av vänsterns reaktioner som naturligtvis har sin egen vinkling av problematiken.
De är fly förbannade över att han inte arbetat enligt dessa sina nyfunna teser under hela sin ämbetsperiod utan först nu på vägen ut.
Jag kan förstå deras reaktioner även om jag inte delar dem.

Någon skrev att Olmert nu gör allt vad han kan för att förgöra den nation som skickat ut honom i kylan.
Det stämmer ganska bra.

Det är alltid trist att iakttaga hur en person förfaller och blir patetisk.
Det blir ännu tristare när man förstår att personen i fråga befinner sej ljusår från någon som helst självinsikt.

Olmert, Kadima, Livni, Kvartetten, ..

... och Sverige då?

En del av veckosluten ägnas ofta åt att plöja veckans tidningar.
Den här helgen är inget undantag.
Jag hittade ett gammalt tidningsurklipp från sept. 26 då Caroline B. Glick levererade en av sina högkvalitativa krior med titeln "A road on reality".

Visst kommer jag ihåg att Ahmadinejad höll ett tal i FN och att det inte var av den trivsamma sorten, men nu fick jag läsa delar av det ordagrannt.
Att han sa vad han sa var kanske inte det mest förvånande, utan de reaktioner han fick.

Ingen gick ut, vad jag vet, och ingen höjde sin röst i protest.
Ingen kastade ruttna tomater på honom och ingen arresterade honom.
Nej, han fick entusiastiska applåder!

Talet då?
Här kommer ett smakprov.

"The dignity, integrity and rights of the European and American people are being played with by a small but deceitful number of people called Zionists. (Jag tvivlar på att ordet Zionists var skrivet med stor bokstav i Ahmadinejads manuscript. Min kommentar.)
Although they are a minuscule minority, they have been dominating an important portion of the financial and monetary centers as well as the political decision-making centers of some European countries and the US in deceitful, complex and furtive manner".
He then promised that Israel will soon be destroyed – for the benefit of humanity.

Carolines artikel koncentrerar sej på att i detta sammanhang inte ett knyst hördes från Israels försvarsminister och ev. blivande premiärminister, Livni, som sin vana trogen låste in sej och höll tyst.
Den av Livni nyligen utsedda ambssadören till FN, Gavriela Shalev, har dessutom uttryckt att vad hon ser som den viktigaste uppgiften i sitt nya jobb är att korrigera israelernas syn på FN...
Antiklimax!

Min fråga är varför ingen protesterade under Ahmadinejads tal?
Ville de inte störa ordningen?
Ville de men inte vågade?
Var de osäkra så de ville konferera med hemmafronten först?
Ville de inte stöta sej med en blivande kärnvapenmakt?
Tyckte de han hade rätt i vad han sa?
Andra orsaker.

Resultatet är i vilket fall som helst skrämmande.
Inget är för Ahmadinejad så uppmuntrande som när han upplever ett tyst samtycke för då begriper han att han har dem som i en liten ask.
Ligger Sverige tryggt nerbäddat i Ahmadinejads lilla ask?
Bildt då? Sussar han också gott i asken?

Tänk om Sverige hade varit det enda landet som öppet och frimodigt hade protesterat i FN under hans famösa tal.
Vilken seger, vilken framgång, vilken stolthet medborgarna skulle ha känt.
Eller skulle de inte???

I svaret på den frågan ligger Sveriges framtid som självständig nation, utan att vara beroende av att snegla på andra makters vävilja.
Alternativet är att börja betala skyddspengar.

Ahmadinejad, Bildt, Caroline B. Glick,
FN, Livni, ..