"Kom an boys, natten är vår!"

Jag är en stor vän av den ursprungliga tanken med FN men en stor ovän av de slippriga rännilar som idag finns kvar av denna storslagna tanke.

Häromdagen hörde vi talas om att FNs fredsstyrkor i Golan (UNDOF) flyr i drivor från sina uppdrag till ett säkrare och mera bekvämt Israel.

Ursäkta, men vad är detta?

När ett krig rasat i någon del av världen och en mödosam vapenvila tråcklats samman så kittas det hela ihop av fredsbevarande styrkor från FN.

Människorna invaggas i säkerhet genom att pappa FN nu håller de stridande lägren i öronen.

Tryggt och fint.

Nu till verkligheten.

Vid första tendens till nervositet så lägger FN-styrkorna benen på ryggen och, som i det här fallet, flyr till Israel.

Jag antar att om det inte fanns en klausul i deras uppdrag att de inte behöver fullgöra sina plikter om det skulle börja kärva så skulle de överhuvudtaget inte få några frivilliga att ställa upp.

Detta är naturligtvis ett dilemma men samtidigt borde endast folk med lite stake accepteras till ett fredsbevarande jobb där man redan i förväg känner till att det inte handlar om lugna gatan.

OK, lönen är alldeles utmärkt men är ta risker för freden klarar de inte.

Känner ni igen uttrycket att 'ta risker för fred'?

Jovisst , det är så man läxar upp israelerna – att de i den heliga fredens namn bör (måste!) ta risker för fred.

Om de förlorar sej själva i hanteringen är förhållandevis ointressant.

Jag tycker att om man skickar ut folk från FN för att ge freden en chans så bör man förbrereda dem och ge dem de möjligheter som krävs för att de ska kunna fullgöra sina uppdrag även när det mullrar bakom knuten.

Lite tänder borde de väl ändå ha för att, om inte för något annat, inge viss respekt.

Det handlar om att människorna i ett känsligt område ska kunna känna sej lugna och trygga men också om att vidmakthålla respekten för FN.

De som FN var satta att beskydda i det direkta närområdet tvingas nu leva med en oro som inte är svår att förstå.

Hur länge kommer FN att stanna?

Vågar vi sova i natt?

Vågar vi släppa ut våra barn?

Vågar vi gå till jobbet?

Kommer vi åter igen att bli lämnade åt vårt öde medan FN uppsöker lugnare och mer attraktiva platser?

Som grädde på moset läste jag nyss att FN-trupperna inte längre får gå ut efter mörkrets inbrott.

Det är för farligt---------------
Är man mörkrädd så är man.

Om någon på den syriska sidan skulle få för sej att irritera israelerna så vet de nu att under nattens mörka timmar är det fritt fram.

Då sover nämligen FN-styrkorna sött mellan blommiga lakan.

I stället för att vara en buffert mellan två oeniga parter så bidrager nu FN till situationer då krigshandlingar underlättas.

"Kom an boys, natten är vår!"

Hallå där FN, när rebeller kidnappar era pojkar så betyder det inte att ni måste lägga er platt.

Ni har upplevt fysiska övergrepp och tillfångataganden och sådant får inte passera opåtalat – inte ens i det civila livet.

Detta bör naturligtvis dessutom signalera till FN att det är dags för mer adekvata arbetsmetoder som motsvarar behoven på plats, för som det nu är har all respekt för FN blåst bort med de vårligt friska vindarna över Golan.

Läs även andra bloggares åsikter om FN, UNDOF, Golan, ...

Oraklet har talat

Oraklet Obama tror att det bästa som skulle kunna hända denna världen vore om Israel drar sej tillbaka till '1967 lines' med lite inbuktningar här och lite utbuktningar där.
Med andra ord – lite hipp som happ.
Pratkvarn skulle man kunna kalla honom på ren bonnsvenska men en egentligen ganska fantasilös pratkvarn.

Är det av bekvämlighet, lathet eller något ännu mer dubiöst som gör att etablissemanget kedjat sej fast längs '1967 lines'?

Det måste ju i rimlighetens namn finnas en uppsjö av idéer att jobba med om någon bara orkar.

Ibland får man intrycket av att vad de strävar efter är någon slags återställare trots att en internationellt erkänd gräns aldrig funnits där gröna linjen nu finns och att något palestinskt ägande aldrig funnits bortom denna linje.

Propagandans vapen är knivskarpt och hugger skoningslöst vettet från omedvetna människor som negligerat att utrusta sej med kunskaper.

Åter till 1967-års gränser som kanske inte är så tokiga när allt kommer omkring.
Under större delen av 1967 var Israel i besittning av, inte Stor-Israel precis men ändå ganska avsevärda landområden.
Man hade vad som är egentliga Israel nu, Västbanken, Gaza, hela Sinai, Golan och till och med Jerusalem var befriat.
Egentligen skulle Netanyahu slå till direkt och med Obamas benägna bistånd skapa denna underbara, åtråvärda och (naturligtvis) eviga fred.

Om nu någon skulle vilja rulla tiden tillbaka till före Sexdagarskriget så var Västbanken ockuperad av Jordanien och om Israel skulle få för sej att dra sej tillbaka till '1967 lines' så skulle i rimlighetens namn landområdet gå tillbaka till ägaren vid det tillfället – Jordanien.
Det stora mysteriet är hur de som valt att kalla sej palestinier ploppat upp från ingenstans och nu gör anspråk på Västbanken för egen del.
De som stöder denna kullerbytta har en hel del att förklara.

Ahmad i någon av de östra delarna av Jerusalem berättar att han på kvällen den sista dagen av sex-dagarskriget gick till sängs som jordanier men vaknade morgonen efter och fann att han plötsligt blivit palestinier.
Underliga äro Herrens vägar...

I ärlighetens namn sägs Jordanien ha avsagt sej anspråk på Västbanken men det innebär knappast att palestinierna med automatik skulle ha några rättigheter där.

Om vi går tillbaka till FN’s delningplan från 1947 så innebar beslutet att två stater skulle bildas i det brittiska mandatet väster om floden Jordan, en judisk och en arabisk.
Vi känner till hur det gick - åt skogen - åtminstone med den tilltänkta arabiska staten.
Ni som förstår vad ni läser har säkert redan observerat att det aldrig var FN’s avsikt att bilda något så tvetydigt som en palestinsk stat på bl.a. delar av nuvarande Västbanken – hela mandatet kallades ju The British Mandate for Palestine.
Man beslutade om en judisk och en arabisk stat.
Sedan inträffade återigen denna mystiska metamorfos där plötsligt människor med etiketten palestinier dök upp.
Jag undrar vem som gnuggade fram anden ur den flaskan?

Min man genomlevde det brittiska mandatet och när han drog ut som soldat under Andra Världskriget så blev han registrerad som palestinier trots att han är heljude och ärkesionist.
På frimärkena stod det Palestine följt av alef jod på hebreiska som stod för Eretz Israel och en av de stora tidningarna hette The Palestine Post, nuvarande Jerusalem Post.

Många vindar har blåst sedan den tiden och på andra sidan gröna linjen skördar man frukterna av sin masochistiska vägrarmentalitet.
Det tragikomiska är att idag vill palestinierna ha precis samma sak som de absolut inte ville ha 1948 – en stat.
Woao woao, så många förlorade år... hur dum får man vara?
Åter igen vägrarmentalitetens frukter.

Som ni vet så accepterade israelerna delningsplanen 1948 trots att landremsan de erbjöds mest liknade ett obetydligt missfoster till prinskorv.
De började från ingenting - nej förresten, de började från minus - eftersom de samtidigt som de byggde landet tvingades försvara det mot ständiga mer eller mindre fantasifulla terrorattacker.

Idag är Israel ett bra land.
Inte ett perfekt land men ett bra land.
Ett land där varje dag är en utmaning.
Vi ska vara rädda om detta lilla land och stötta det när de för sin dagliga kamp mot en elakartad omgivning.
Välkommna i klubben som är större än du anar.

Läs även andra bloggares åsikter om Obama, Israel, gröna linjen, '1967 lines', Västbanken, Gaza, Sinai, Golan, Jerusalem, Netanyahu, Jordanien, FN's delningsplan, The British Mandate for Palestine'...

DN SvD DN D

Fabricerade axiom

Vi känner alla till tesen om droppen som urholkar stenen men när vi konfronteras med resultatet vill vi inte erkänna att vi inte förstod vad som var på gång.
När man upprepar en sak tillräckligt många gånger, rimlig eller orimlig, blir den för var gång alltmer identifierad som en sanning.
När man dessutom upprepar sin tes med pondus och utan att darra på manchetten blir den imaginära sanninghalten ytterligare förstärkt.

Detta var en av de första och viktigaste lärdomarna palestiniernas propagandamaskinerister fick lära sej och resultatet är strålande.
DARRA ALDRIG PÅ MANCHETTEN vad du än säger.

Det finns några företeelser eller slogans som blivit så inarbetade att ingen idag på något sätt ifrågasätter varken dess rimlighet eller sanningshalt.
Vi avslöjar härmed hur ytliga våra resonemang är och på vilken skakig grund vi bygger våra slutsatser.

Visst har ni hört talas om att palestinierna kräver Jerusalem som sin huvudstad.
Åtminstone östra delarna – blygsamma som vanligt...
Var har denna idé egentligen kommit ifrån?
Människor som vid ett otal tillfällen gett sej in i krigandets ’ädla konst’ men aldrig lyckats varken genomföra eller slutföra sina avsikter.
Dessa människor har mage att ställa krav...

Varför Jerusalem?
Därför att de vet att Jerusalem tillhör judarna, har alltid tillhört judarna och kommer alltid att tillhöra judarna.
Just därför är Jerusalem så attraktiv för araberna för de vet att om de via den berömda droppen kan norpa åt sej Jerusalem från judarna då orsakas de nuvarande ’ägarna’ största möjliga skada.
Omvärlden nickar instämmande – Jerusalem till araberna.

Ett axiom har skapats.

Om vi sedan tar oss lite norröver så närmar vi oss Golan.
Golans gröna bergskedja har en skuggsida som de som bor vid dess fot aldrig kan skaka av sej.
På den tiden då Golan tillhörde Syrien odlades varken äpplen eller vin utan bergsryggen utnyttjades som natursköna avskjutningsramper med avsikt att utrota de hårt arbetande judarna nere på slättlandet.
De hade verkligen naturen som sin allierade medan judarna sakta men säkert decimerades, en efter en.

När Syrierna samlade tillräckligt mod för att starta ett regelrätt krig då förlorade de rätt och slätt.
De förlorade både kriget och sina avsjutningsramper på Golanbergen.
När någon nu börjar tala om fredssamtal är det första Syrierna säger – ’ men först ska vi ha Golan’.
Omvärlden nickar instämmande – Golan till syrierna.

Ytterligare ett fabricerat axiom har skapats.

Alla goda ting sägs ju vara tre så vi ska slutligen ta en titt på den Gröna Linjen.
Palestinierna kräver idag att få vad de tidigare förkastat – rakt av.
Som om ingenting hade hänt under mellantiden, under alla dessa år?
Som om de inte blåst ur ett antal bussar, bombat sönder ett antal restauranger och skjutit ett oändligt antal människor till döds.
Eftersom, enligt palestinierna, ingenting har hänt så kräver de nu att erbjudandet står kvar i oförändrat skick – en gräns längs den gröna stilleståndslinjen.
(Jämför gärna med ICA’s erbjudanden som oftast finns tillgängliga någon vecka eller så.)

FN stadgade dock att vid en fredsuppgörelse skulle Israel tillerkännas säkra och försvarbara gränser för på den tiden insåg till och med FN att Israels strategiska läge krävde just detta.
Ingenstans står det att allt vad Israel ockuperar idag ska återlämnas – vad som står skrivet är att gränser och annat ska fastställas genom förhandlingar.
Idag när palestinierna utan att rodna kräver att vad de tidigare förkastat nu ska serveras dem på silverbricka då nickar omvärlden instämmande.
’Allt vad palestinierna kräver må tillfalla dem’.

Speciellt sista frasen har blivit ett generellt men ack så fabricerat axiom.

Jag undrar när beslutsfattare av olika digniteter ska börja tänka självständigt och sedan våga dra konsekvenserna av sina slutsatser.
Idag är fantasi en bristvara och idétorkan en verklighet.
Nya infallsvinklar göre sej inte besvär.
Man nöjer sej med gammal skåpmat eftersom det är enklast så - och så slipper man ju sticka ut hakan...

Gammal skåpmat som Jerusalem till araberna, Golan till syrierna och den sköna, gröna gränsen till palestinierna.

I morse blev vi brutalt påminda om det kanske viktigaste axiomet av alla.
Det lyder som följer:
Palestinierna har rätt att skjuta vilka raketer de vill och hur många raketer de vill in över Israels tättbebygda områden.
Israels rätt inskränker sej till att sitta som åskådare till detta sprakande fyrverkeri.

Hamas beslöt alltså i morse att det återigen var läge för deras favoritsport – att skrämma häcken av judarna.
En Grad-raket slog ned mitt i storstaden Askelon och några granater gjorde strategiska nedslag i Gazas övriga närområden.

Allt är sej precis likt och allting är precis som det ska vara... för så är det ju med axiom.
Omvärlden nickar instämmande.

Läs även andra bloggares åsikter om palestinier, slogans, axiom, Jerusalem, Golan, Syrien, Gröna Linjen, FN, Israel, Hamas, Grad raketer, Gaza, ...

Sirenen

Ljudet är rått, fränt och hotfullt.
Det bär på otaliga outtalade minnen vars vidd ingen ändå skulle förstå.
Sirenen stiger i tonhöjd och ökar i styrka tills medvandraren inte orkar mer.
Den fräser, den gnyr, den etablerar kontakt med djup du inte visste du hade.

Medan sirenen brölar tänds elden.
Elden är tyst, het och betvingande.
Evig såväl som förgänglig.

Israels kollektiva minnen aktualiseras en dag som denna, minnesdagen för människor som dött för sitt land eller blivit offer för sitt lands fiender.
Alla minns någon eller några och man undrar hur de personerna hade haft det idag om de tillåtits leva.

Vår kibbuts tillhör ”de lyckligt lottade” som inte helt dränerades på ungdomar men 26 människor är ändå 26 människor för mycket i ett relativt litet kollektiv.
Under gårdagskvällens minnesstund satt den församlade skaran och tittade dessa personer i ögonen och försjönk i tankar.
Tankar som borrade sej in i hjärnbalken och varken musik och sång eller bildspel och namnrecitationer hade en chans.
Allt var vackert och fint men de dödas människornas ögon brände djupa hål i ceremonielet.

Några hade dödats på Gilboa, några i Negev och andra på Golan – ingen del av landet har undgått krigen.
En snygging hade ett vildvuxet men charmigt skägg, en annan en tjurig hårlock i pannan.
Ett par killar såg alldeles för unga ut och andra verkade helt enkelt bara starka, friska och lyckliga.

Föräldrar, syskon, syskonbarn och vänner – alla var där.
Människor som inte kände en kotte var också där för att deltaga i Israels minnen.

När sirenen ’Hesa Fredrik’ testas i Sverige är det knappast någon som sätter den i samband med krig.
Den bara ingår i välfärdssamhällets logistika.
Här betyder sirenen krig, död och en aldrig sinande plåga.
Det är verklig och den har en funktion.

Första måndagen i vart kvartal klockan tre på eftermiddagen (så var det förr i alla fall) – testas sirenerna i Sverige.
Här finns det inga regelbundna testkörningar så om du hör den är det säkrast att kolla upp vad som står på.
I Sverige är sambandet siren/krig overkligt medan samma samband här är en del av vardagen.
Att sirenen tvingats användas för sitt egentliga ändamål med förödande regelbundenhet är inget annat än en stor sorg.

Den fräser, den gnyr, den etablerar kontakt med djup du inte visste du hade.
Den gör ont, den vrider runt kniven och penetrerar våra allra känsligaste --- känslor.

Läs även andra bloggares åsikter om "Hesa Fredrik", minnen, eld, Israel, kibbuts, Gilboa, Negev, Golan, Sverige, ögon, ...

Kravfullt

Om man vill ha något så anstränger man sej väl - åtminstone lite - för att få det?!
Jag trodde det var något av en naturlag, men nu börjar jag undra.

Vad vi sett de senaste dagarna är hur palestinierna under sin generalkonferens i Betlehem ställer upp det ena hindret efter det andra för att starta upp förhandlingar med Israel.
Det stämmer liksom inte.
Vill man verkligen ha något så är ju det naturliga att man gör vad man kan för att underlätta och överbrygga eventuella svårigheter.
Något annat ter sej enbart förvirrande och kontraproduktivt.

Palestinierna har nu satt på pränt ett antal villkor för att börja förhandla med Israel.
Det handlar inte om banaliteter som om förhandlingsbordet ska vara fyrkantigt eller runt och heller inte om förtäringen.

Det handlar om att härmas.

Att ställa krav som villkor för förhandlingar har de lärt sej av Syrien som avkräver Israel ett löfte om hela Golan plus lite annat godis INNAN förhandlingarna ens börjat.
Man kan ju undra lite stillsamt vad de sedan ska förhandla om.

Palestinierna har nu lagt sej till med samma taktik och kräver slutmålen redan INNAN de samtycker till förhandlingar.
Att ta för sej så mycket man bara kan är ju en effektiv taktik, för skulle man få nej har ju inget uppseendeväckande hänt.

Möjligen kan man behöva slicka en del sår i fräckhetens kölvatten.

Innan palestinierna inleder några förhandlingar med Israel kräver de:
- Slut på bostadsbyggandet för judar på Västbanken och i Jerusalem.
- Överlämnande av Israels huvudstad, Jerusalem.
- En tidsplan då förhandlingarna ska anses avslutade .
- Ytterligare krav?

Jag ser ett antal orsaker till denna fantasieggande kravlista, en del mer fundamentala än andra.

Den första är att palestinierna vet att de har Obamas gillande vad de än företar sej så varför inte dra till lite extra...?
En annan möjligheten är (jag har snuddat vid tanken i ett tidigare inlägg) att de helt enkelt inte är intresserade av att ta ansvar för en egen stat.
Naturligtvis kan orsaken vara en kombination av båda dessa företeelser.

Vi kan vara överens om att deras krav är helt orealistiska och dessutom något Israel aldrig kan acceptera.

Inbjuder de till en snabbehandling av en palestinsk stat?

Sällan.

Naturligtvis kan det handla om något så enkelt som en förhandlingsteknik och att skaffa sej ett bra utgångsläge.
Det håller dock inte riktigt för vad de gör är ju att stampa så hårt de kan på bromsen.

Inte på frikopplingen utan på bromsen.

Kan det ha med heder och prestige att göra?
Kanske.
Att verkligen visa att de står upp för den palestinska saken är viktigt, inte minst när de har Hamas som flåsar dem i nacken.
Mjukisar lever farligt på ”den palestinska gatan”.
Fatah måste nu visa att de är lika radikala som Hamas – att visa att de har folkets bästa för ögonen har de ännu inte kommit på.

Att ställa krav är lätt när man har frisedel utan slutdatum men nog borde lite fler ha modet att fråga både sej själva och andra vad som egentligen pågår.

Är palestinierna intresserade av att ta ansvar för sej själva eller inte?
Är palestinierna redo att ta ansvar för sej själva eller inte??
Är palestinierna – rädda – för att ta ansvar för sej själva eller inte???

Frågorna är mer berättigade idag än de var igår.

palestinier, generalkonferens, Betlehem, Israel, Syrien, krav, Golan, Jerusalem, Västbanken, Obama, Hamas, "den palestinska gatan", frisedel, ...