Skampålar

OM MÄNNISKORÄTTSAKTIVISTER.

Att vara människorättsaktivist borde ju vara något fint, något berömvärt man kunde vara stolt över.
Alla vill vi ju att så många människor som möjligt ska ha det så bra som möjligt.
Vad är det då som gjort att denna beteckning börjat lukta?

Jag kan tänka mej två - förmodligen finns det fler - omedelbara orsaker.
Uppsåt och arbetsmetod.

Har du någonsin träffat på en människorättsaktivist som kämpar för judars rätt till ett mänskligt liv utan hot, hotbilder och hotfulla ’löften’?
Det är snarare så att det blivit synonymt att vara människorättsaktivist och att vara mot judar och Israel.
(Kom inte med tjafset att man är mot Israels politik men bara ääälskar judar.)
Att vara en gedigen människorättsaktivist är numera liktydigt med att kämpa mot Israel i alla upptänkliga sammanhang på alla upptänkliga sätt.
Ett sammanhang som frenetiskt putsar på sin fasad för att möjligen få hänga med ett tag till innan de imploderar är UNHRC.
FN’s ökända människorättsråd, UN Human Rights Council.

Ni kommer väl ihåg Goldstone Rapporten!?
Goldstone som rapporterade vad Hamas rapporterade.
Goldstone och hans kumpaner intervjuade Hamas i Gaza och omsatte sedan deras historier till en ’respektabel’ rapport dekorerad med UN’s alla uppblåsta stämplar.
Uppsåtet var, bl.a. i kommetarer från folk i Goldstones eget gäng, att sätta dit Israel och i det avseendet var de på intet sätt unika.

Man skulle kunnat tänka sej att Goldstone tvekade inför sitt uppdrag när han insåg att Israel av goda och erfarenhetsmässiga skäl inte ville spela med i elakt spel och man skulle också kunnat tänka sej att han skulle fråga sej själv en extra gång vad han egentligen var i färd med att sparka igång.
Inte minst dess konsekvenser i ett längre perspektiv.
Man skulle dessutom kunnat tänka sej att han övervägt sin moraliska motivation för att ställa upp som språkrör för en genuint destruktiv terrororganisation med en fast övertygelse att vi skulle få en bättre värld om det folk Goldstone själv tillhör utrotades.

Därmed är vi inne på arbetsmetoden och vi utvidgar samtidigt exemplen till den nyligen släppta utredningen från samma källa - UNHRC.
Utredningen som, surprise surprise, anklagar Israel för uppsåtliga mord när Mavi Marmara försökte leverera terrorsympatisörer till Gaza.
Sin arbetsmetod tog de från Goldstone så de intervjuade bara inkräktarna.
Israel höll sej visligen undan men det hindrade inte människorättsaktivisterna i människorättsrådet från att gosa upp ordentligt med båtfolket som ”bara ville leverera livets nödtorft till Gaza”.

Jag undrar när det blev acceptabelt internationellt att vid en tvist höra bara ena sidan och låta den partens utsagor ensamt ligga till grund för en rapport, ett domslut?
Det är så UNHRC arbetar.
Nu hävdar förmodligen vän av ordning att israelerna var tillfrågade men, som vid Goldstone Rapportens färdigställande, såg de inte någon vits med att deltaga i ett redan avgjort och dömt spel.

Israelerna valde att samarbeta med en annan utredning under FN's generalsekreterare Ban Ki-Moons ledning som bedömdes vara något mindre bekymmersam.

När UNHRC’s båtrapport presenterades för några dagar sedan följde dessa förutsägbara reaktioner där man lätt kunde skilja agnarna från vetet.
Folk som anser att ca. 350 raketer avfyrade mot Israel från Gaza bara under år 2010 och utplacering av ett sextiotal bomber längs gränsstängslet under samma tid är helt i sin ordning, hyllade denna rapport.
Andra mer insatta individer hängde bara upp den på bakgårdens torklina som ytterligare en i raden av FN’s missfoster.

Tillbaka till människorättsaktivisterna som i dessa dagar arbetar i huvudsak med en sak – att i alla situationer, rakt av, hävda palestiniernas sak genom att hacka sönder Israel.
Oftast utan kunskaper men med säcken full av redan söndersmulade argument.
Detta fenomen kallar jag inte människorättsaktivism utan ren --- feghet.

Människorättsaktivisterna är i botten så rädda för islamismen – de ser spåren på allt fler ställen i Europa – att de förfaller till att agera av ren och skär feghet.
Det finns ett fult ord för detta men vi kan i anständighetens nämn kalla det för blidka, ha överseende med och även ibland smickra.
Man smickrar i stället för att säga rent ut att ’vad du håller på med nu det gillar faktiskt inte jag’.
Man fegar ut.
Detta är en av faktorerna till varför det gick som det gick i det svenska valet.

Inte för att jag vill påstå att svenska parlamentariker generellt är några människorättsaktivister men utrikesministern visade tydligt var han har sitt hjärta när han åkte till Turkiet för att trösta en storgråtande Dror Feiler efter den misslyckade kuppen med båten Mave Marmara.
Stackars liten, tänkte Bildt, och satte sej på första plan söderut.
Människorättsaktivisten Bildt försökte trösta människorättsaktivisten Feiler.
Glömde jag Mankell – OK vi tar med honom också i gullegullandet.

Det fanns en tid då människorättsaktivisterna hade en viss resning och vi kunde häpna och beundra deras uppoffringar för de som hade det sämre.
Vem kommer inte ihåg Moder Teresa men Dror Feiler är nu ingen Moder Teresa och förmodligen har han heller aldrig hört talas om henne...

Dagens människorättsaktivister har alltid ett rent politiskt uppsåt och deras arbetsmetod är helt enkelt under all kritik.
Rent juridiskt är de ett skämt – och det luktar skämt.
Vad kan du vänta dej av en sammanslutning där endast 20 av de 47 länder som utgör UNHRC kan betraktas som fria vad gäller mänskliga rättigheter och politisk frihet. (Freedom House)

Hade det inte varit så bedrövligt skulle man kunna skratta åt eländet.
Parodier ska man ju skratta åt – eller gråta över.

Läs även andra bloggares åsikter om människorättsaktivist, Israel, judar, UNHRC, Richard Goldstone, Hamas, Gaza, Mavi Marmara, FN, Ban Ki-Moon, islamism, Dror Feiler, Carl Bildt, Henning Mankell, Turkiet, Moder Teresa, ...


DN302 DN104 X885 Dbl372 ALL369 GP510 Ek328 ST368 Ya194 D705 Sk926 D606 Sk950 SDS943 D676 X531 HD SDS756 Sk987 D653 A373 GD374 LTZ367 BH082 TTe086 DN113 DN668 SDS185 GD556 Dbl551 LTZ548 GP727 ALL550 TTe933 AB992 ST549 A555 Ek756 Blt538 vg248 SvD853

Skogsdoft

Det kommer att vara total bloggtorka här ca. en månad framöver.
Inte som nu, en partiell sådan.
Orsak - besök i det gamla landet, besök i Sverige.

Jag borde naturligtvis skriva att jag reser hem på besök men det river i raggen och krasar under fotsulorna när jag försöker få fram de orden, trots att det idag är Sveriges Nationaldag.
Visst – Sverige med sina underbara människor, sin natur och sin underbara skogsdoft efter ett regn, står i särklass.
Lite ordning och reda skadar inte heller men sedan kommer det svåra för det har hänt något oförklarligt och oförlåtligt med Sverige, något man aldrig trodde skulle kunna hända.

Sverige har trätt betslet på sej själv och låter sej frivilligt föras fram till islamismens slaktbänk.
Via diverse subtila piruetter faller den ena bastionen efter den andra och nu är det inne att vara så förbenat tolerant att man helt tappat sans och vett och totalt förlorat förmågan att se vad som är orsak och verkan.
Förresten, tolerans är inte rätta ordet, feghet är ett mera adekvat ord.

Ingen törs lyfta på förlåten och kika vad som döljer sej bakom exempelvis röjarbåten Mavi Marmara.
Denna båt seglade glatt mot Gaza efter att ha skaffat sej ’beskyddare’ i höga, säkra och respektabla (!) positioner.
Svenska sådana.
Dror Feiler kan vi lämna därhän men ’the bestseller man’, Henning Mankell, var guld värd.
Han försvarade och försvarar även idag hela det solkiga båtäventyret vilket då rimligen bör betyda att han också försvarar islamistbåten med sina intensioner.
Blod och död åt så många judar som möjligt.
Mankells vapen brukar ju annars vara pennan men numera får vi lägga till både knivar, järnstänger och beslagtagna skjutvapen - vilket han uppenbarligen försvarar (miss)bruket av.

Mankell fortsätter att försvara sina ’bed fellows’ medan Israel fortsätter att försöka försvara sina medborgare.

Låt oss säga att din 3-åriga dotter har en favoritsandlåda i en favoritpark dit hon vill gå och leka så snart möjligheten finns.
Låt oss fortsätta att säga att du ser hur hundskiten ständigt ökar i din dotters favoritsandlåda och att hundtrafiken dit börjar likna rusningstid.
Vad gör du då?
Låtsas att du inte varken sett eller luktat vad som sakta fyller sandlådan eller försöker du stoppa hundtrafiken och i förlängningen – hundskiten.

Jo, jag visste väl vilken din attityd skulle vara för du älskar ju din dotter och du vill inte att hon på något vis ska komma till skada.
Du gör vad du kan och israelerna gör vad de kan för att stoppa rusningstrafiken av raketer, missiler, granater och alla övriga upptänkliga vapen på väg till Gaza.
Ingen annan lär göra jobbet åt dem...

I Sverige är Mankell gud.
Vissa skulle inte tveka att stava Mankell-guden med stort G men det hoppar jag över av sentimentala skäl.
Mankell är trots allt bara ett symptom på vad som händer i riket Sverige men hela soppan gör att det numera känns ganska motbjudande att kalla Sverige ’hem’.
Djupt tragiskt och ännu djupare tragik för landet som skulle ha kunnat vara så fint.
Förutsättningarna fanns men sabbades, den ena efter den andra, av denna torftighet och flagranta brist på civilkurage.

På onsdag åker jag i alla fall till Sverige – låt vara via Turkish Airlines med byte i Istanbul(!) – och ser fram emot att träffa nära och kära och en stor bunt gamla och nya kramgo’a vänner.
När det regnat en stund drar jag på sjöstövlarna för då ska jag ut och dofta mej fram genom de bästa skogarna i världen – de svenska skogarna.

På återhörande.
Läs även andra bloggares åsikter om Sverige, tolerans, feghet, Mavi Marmara, Dror Feiler, Henning Mankell, islamism, Gaza, Israel, civilkurage, Turkish Airlines, ...

I dunkla och tysta korridorer

Vad är det som händer?
Egentligen?
Under ytan i dunkla och tysta korridorer utom hörhåll för nyhetsuppläsaren med sitt polerade pokerface.

Där, i de dunkla och tysta korridorerna händer allt som verkligen händer.
Allt som kommer att påverka vår framtid, vår värld.
Allt som är fött i hat och förverkligat i synd.

Det händer inte i FN’s välmodulerade korridorer utan i de dunkla och tysta korridorerna.

Vad är terrorism egentligen?
Terrorism handlar om att pådyvla andra människor sina åsikter till vilket pris som helst.
Priset har absolut ingen betydelse – enbart målet är av intresse.
Tidsfaktorn är också ganska ointressant när det glorifierade slutmålet hägrar.
När vi förstått detta bör vi inte bli förvånade över det välplanerade massmördande vi dagligen ser och hör i våra TV-nyheter.

Vem sysslar med dessa makabra beställningsverk?
Det är folk som anser att deras väg är den enda rätta och dessutom den enda väg som har något existensberättigande.
Därför anser de sej vara i sin fulla rätt att välja ut vilka människor som har rätt att leva och vilka som bör avrättas.

Fanatismen är boven.
Fanatismen har som kännemärke ett utpräglat tunnelseende, man ser inte den andre – vad man ser är målet.
Fanatismen har som få andra företeelser orsakat lidande genom seklerna och dagens fanatiska islamism är en värdig efterföljare till historiens alla skamliga ismer.

Den fanatiska islamismen är roten till fördärvet i dagens alla oroshärdar.
Det är islamismen som lastar stora containerfartyg fulla av maffiga, blankpolerade och sprillans nya vapen att användas av Hizballah, Hamas och likasinnade, mot människor de inte anser har något människovärde.

En bläckfisk har som bekant många tentakler.
Islamismen är inte längre en marginell företeelse om vilken vi kan bry oss eller låta bli.
Den angår oss alla på ett rent personligt plan, åtminstone oss som inte vill bli manipulerade in i en fälla där insatsen är framtiden.

Hur ska vi då hantera detta ”snusk”?
I ett drömläge skulle vi kunna gå till FN och be denna överjordiskt goda och rättvisa organisation om hjälp och råd men tyvärr utlöser en sådan tanke enbart ett snett leende.
Vi lär oss mer för varje dag om det taskspel som idag bedrivs i FN’s regi vars huvudsysselsättning verkar vara att skicka rapporter från det ena rummet till det andra och sedan tillbaka igen.
Det kan de väl i och för sig få hålla på med men att så många länder, demokratier som diktaturer, spelar med i detta spel för gallerierna är minst sagt förvånande.
Snarare fegt, ynkligt och djupt deprimerande.

Vad FN borde syssla med är att rädda världen från sej själv.
Förpassa islamismen till den plats där den hör hemma – på sophögen, och uppmuntra och stödja länder och folk som på allvar och genom stora uppoffringar tar sej an denna knepiga hantering.
Fanatism och terrorism kan idag fira allt större segrar medan FN kniper med ögonen och blundar hårt i förhoppning att denna elakartade företeelse ska försvinna och lämna dem ifred med sina rapporter.

För att inte göra detta alltför långt avslutar jag med en fundering om Sveriges förhållande till FN.
Sveriges förhållande till FN är gott eftersom man i likhet med denna organisation lever för sina rapporter.
Sverige har blivit hela världens lilla vindflöjel.
Man gömmer sej bakom EU och FN och låter dessa mer eller mindre ruttnande organisationer bestämma vad Sverige ska tycka och tänka.
Vad FN säger säger Sverige, vad FN gör gör Sverige.

Kanske beöver vi inte gå längre än så för att förstå varför FN har blivit en sådan verklighetsfrånvarande organisation där bollandet med rapporter överskuggar farorna med islamismen och i förlängningen den fria världens fortbestånd.

I de dunkla och tysta korridorerna händer allt som verkligen händer.

Läs även andra bloggares åsikter om FN, terrorism, islamism, massmördande, fanatism, Hizballah, Hamas, sophögen, den fria världen, ...

SvD SDS DN

Skam

Skam är fult – ingen vill ju behöva skämmas eller stå i skamvrån.
I byskolan för ett antal decennier sedan var skamvrån en skräckens vrå som gav upphov till många svettiga mardrömmar.

Nu händer det likaväl skamliga saker, både planerade och oplanerade, men lika skamliga ändå.
Inte bara människor kan känna skam utan också djur.
Om en hund blir tagen ’red handed’ när han försöker lägga beslag på julskinkan (ack och ve) visar han ofta något som kan liknas vid skam.

Dessvärre finns det människor som inte förstår när det är läge att skämmas utan låtsas som om det regnar – en attityd som ofta spetsas med anklagelser mot andra för att på så sätt framstå i en ljusare dager.
Genomskinligt för de flesta men ack så vanligt.

En sådan händelse upplevde israelerna framför sina TV-apparater härom kvällen då den förre presidenten i Israel kallat till presskonferens.
Moshe Katzav som är anklagad för bl.a. våldtäkt talade till folket för att söka folkets välsignelse i sin häxjakt på de myndigheter och media han anser har felat.
Tro det eller ej men han orerade i nästan tre timmar men min vana trogen somnade jag framför TV’n efter en kvart.
I efterhand förstår jag att jag inte missade något väsentligt trots att han utlovat sensationella avsöjanden.

Det allmänna omdömet är att både han och lyssnarna/tittarna hade mått bättre utan denna famösa tillställning och min personliga reflexion blir en fråga – har denne man verkligen innehaft ämbetet som Israels president?
Katzav kände ingen skam – han hade inte förstånd nog att göra det men alla vi som lyssnade till hans förklaringar, som mera tedde sej som bortförklaringar, kände stor skam.
Skam över att en människa man hade väntat sej mer av krymper inför ens ögon och förvandlas till en ömklig och ganska otrevlig figur.
Jag tycker bara så otroligt synd om hans lilla runda fru som fortsätter att stå vid hans sida i vått och torrt, som säkert ser och förstår hur han ställer till det för sej men är den absoluta lojaliteten personifierad.

Sverige - å andra sidan - är ett fint land med fina människor och fina traditioner.
Ett fint land med fina människor och fina traditioner som borde känna en enorm skam.
Skam över att man tillåtit att landet blivit ockuperat – ockuperat och hänfört av några av vår tids mest intoleranta och fanatiska organisationer som genom denna uppmuntran naturligtvis känner vind i seglen.
Hamas och Hizballah tillsammans med sina ’fäder’ i Iran uppträder tillsammans i en våldsam tango som inte tillåter några frivola danssteg.

Att höga representanter för socialdemokratin och vänstern var så fängslade av denna ideologi att de glatt marscherade och demonstrerade under dessa gröna resp. gula flaggor för någon månad sedan kom trots allt som en överraskning för många.
En skamlig överraskning som kanske trots allt medverkade till att öppna ögonen på många människor.
För er som inte kommer ihåg namnen så talar jag om Mona Sahlin och Jan Eliasson.
Många i Sverige känner skam, oro och förtvivlan över vad dessa personer och andra tillfogat Sverige, möjligen utan att förstå vidden av den skada de åsamkat landet.

Det finns andra personer som Per Gahrton och Lars Ohly med sina respektive ligamedlemmar som verkligen borde skämmas för jag anser att dessa agitatorer uppviglar folket på ett ännu grymmare och mera utstuderat sätt.
De spelar på massaker-och bojkottsträngade lyror de själva mycket väl vet är konstruerade av falsk och rutten propaganda men eftersom de har ett mål med sin verksamhet skyr de inga medel.
Deras massmediala slughet för dem för var dag närmare målet – dödsstötet för Israel.
Om detta scenario är bra eller dåligt för palestinierna är dem ganska likgiltigt.
Palestinierna får nöja sej med att fungera som täckmantel för dessa människors vilda judahat.

Israel känner djup skam över sin förre president som genom sin intellektuella ohederlighet (för att inte tala om de grundläggande anklagelserna) dragit skam över presidentämbetet, sin familj och sina vänner.
Sverige borde känna skammens rodnad sprida sej över att ha varit ett så infantilt byte för islamistiska landvinningar, för billigt röstfiske och för att med historiens vingslag som bakgrund än en gång tvinga judarna i Sverige att känna sej som något katten släpat in.

Hamas, agitatorer, Israel, Hizballah, häxjakt, Iran, Jan Eliasson, Lars Ohly, mardrömmar, Mona Sahlin, Moshe Katzav, Per Gahrton, skamvrå, Sverige, judehat, täckmantel, islamism, ...
SvD HD SvD BLT SVT-O

BLOGGPÄRLOR
Israel i Sverige
MXp
Fred i Mellanöstern
Sapere aude!
Bertils blogg
Ilya Meyer
Rabnor tycker o tänker
Tundra Tabloids