Rita

Rita går upp varje morgon 05.30 och är på sitt jobb 06.30.

Hon jobbar numera bara 5 dagar i veckan men tills helt nyligen jobbade hon 6 dagar varje vecka.

Rita kommer ursprungligen från Ryssland men flydde i unga år till Sydamerika där hon bildade familj, etablerade sej som 'ört-läkare' och som författare.

Jag vet inte riktigt vad som fick henne att lämna Sydamerika men sedan ganska många år nu befinner hon sej här på vår kibbuts och arbetar som så många andra, många och långa timmar varje dag.

Rita är 89 år gammal.

Rita arbetar med att ta hand om den rena tvätten och hennes absoluta specialitet är att vika skjortor.

Säker hand och säkert ögonmått är viktigt men allra viktigast är kärleken till jobbet.

Hon stannar aldrig hemma även om hon känner sej krasslig för då känner hon sej bara ännu krassligare.

Kibbutsen har gett henne allt och genom sitt arbete vill hon ge tillbaka vad hon kan bidraga med.

För att vara riktigt ärlig så avviker Rita några timmar från jobbet ett par gånger i veckan.
Då deltager hon i en kursverksamhet ett par mil bort för att låta tankeverksamheten förslöas ligger inte för Rita. 

Rita och jag har ett gott öga till varandra.

Rita och min man Jacob hade också mycket gemensamt, framför allt den respekt de kände för varandra.

Rita är intelligent och skarp i tanken men hjärtat är ömsint och varmt och den kombinationen är ganska svårslagbar.

Nej nej nej – man MÅSTE inte arbeta tills man är 89 år på en kibbuts.

Många väljer dock att arbeta också efter pensioneringen eftersom de mår bra av det.

En del byter jobb och andra 'startar eget'.

Man kan gå lite kurser och bli t.ex. hudterapeut och på det sättet serva kibbutsmedlemmarna.
Lite lyx och flärd är alltid välkommet.
En god vän till Jacob innehade det delika uppdraget att gå omkring bland kossorna och meddela när individen i fråga var redo att bli mamma.

M.a.o. dags för insemineringsgubben – en annan pensionär.

Rita jobbar fram till lunchen som hon avnjuter i glada vänners lag i matsalen.

Därefter sover hon middag och jag förstår av vad hon berättat för mej att hon insett vikten av ett ordnat liv.

Kanske blir det något mindre välordnat när hon reser till Schweiz eller till England där hon har delar av sin familj.

När hon kommer tillbaka är hon alltid mycket välekiperad eftersom den europeiska kvaliteten tilltalar Rita.

När man blir äldre så krymper ju ens värld bit för bit.

Rita drar sej numera för att besöka sina vänner på kvällstid om där finns trappor men annars rattar hon käckt runt sin lilla trehjuling som de flesta andra här på kibbutsen.

Rita är ett föredöme i mångt och mycket.

Hon är positiv och jag har aldrig sett eller hört att hon deltager i sladdersvängen.

Hon är vänlig, har stil, god smak och är 89 år.

Rita är helt oslagbar.

Läs även andra bloggares åsikter om kibbuts, örtläkare, Sydamerika, ...

En högtidlig dag

Jom Kippur anlände mycket sakta.
Jag satt ute på altanen och upplevde hur en vanlig fredag sakta övergick i Jom Kippur och hur allting blev stilla för att slutligen helt upphöra att andas.
Alltet håller fortfarande andan och så kommer det att förbli till morgondagens solnedgång.

Jom Kippur kan inte jämföras men någon annan dag och det är inte meningen heller.
Det är inte en glad dag men det är heller inte en sorglig dag, det är bara en så otroligt högtidlig dag.
Så högtidlig och så speciell att allt vanligt liv stannar av för att man ostörd ska kunna samtala med sin skapare.
Inga dåliga grejer.

Skymningen var vacker, tung och mycket rogivande.
Molnen som tidigare varit gråvita vandrade genom hela färgspektrat för att slutligen spraka loss i en orgie av guld, silver och ädla stenar.
Någonting ditåt i alla fall för hur ska man annars kunna beskriva en solnedgång som utmynnar i Jom Kippur.

En ClubCar körde förbi och tror du inte att människorna redan hade fått på sej sina vita skjortor.
Alltid när det är något extra på gång så tar speciellt killarna på sej något vitt upptill.
Vad de sedan har för slags byxor är ointressant - jeans eller liknande duger bra.
Kvinnfolket får naturligtvis också gärna klä sej i vitt men där är valfriheten större.

Fler vita skjortor traskade nerför backen till matsalen där de tänkte inta sina sista måltider.
Nåja, sista måltiderna innan fastan borde jag kanske tillägga.
Därefter är det upp till var och en om man vill besöka synagogan eller gå hem och bara ta det lugnt.
Detta gäller naturligtvis de som av en massa olika skäl valt att fasta på Jom Kippur.

Många fastar av religiösa skäl, andra fastar av traditionella skäl.
En del fastar för att markera sin förankring i den judiska nationen medan andra fastar av lojalitet.
Därutöver finns det en massa andra skäl till att man fastar och förbluffande många gör faktiskt det.
Fastar alltså.

På vår kibbuts beräknas runt hälften av de vuxna medlemmarna fasta och då ska du komma ihåg att det är en sekulär kibbuts med många och långa socialistiska traditioner.
Jag måste erkänna att jag är ganska imponerad när något är så viktigt att man är beredd att offra något av sin egen bekvämlighet.
Man kan naturligtvis raljera om det men jag tycker inte riktigt att ett sådant beteende är på sin plats och när jag tänker efter så inser jag att toleransen faktiskt är bra mycket större.
Alla frågar alla om man tänker fasta men ingen försöker övertala någon att göra något annat än vad man planerat, så den biten fungerar.

Jag hörde för ett tag sedan en söt liten historia från USA.
En liten flicka berättade för sina föräldrar hur avundsjuk hon var på sina judiska klasskamrater för de hade så många mysiga helgdagar och det bästa av alltihop var att de inte behövde gå till skolan då.

Idag är det nog inte så många som är avundsjuka på judarna men fira sina helger det kan de och det gör de.
Kanske borde vi andra trots allt vara lite avundsjuka för nog behöver man dessa trafikljus i livet då man växlar ner, stannar upp och tänker till för att sedan köra på igen med något fräschare förhoppningar om en ljusnande framtid.
Livet behöver inte vara sossegrått sju dagar i veckan under årets alla veckor utan en liten Jom Kippur en gång om året med vita skjortor, fasta eller bara fasta mellan måltiderna – sådant är en markering, en rättning i leden som i den bästa av världar gör fortsättninget aningens rikare.

Läs även andra bloggares åsikter om Jom Kippur, kibbuts, judiska högtider, fasta,

Sirenen

Ljudet är rått, fränt och hotfullt.
Det bär på otaliga outtalade minnen vars vidd ingen ändå skulle förstå.
Sirenen stiger i tonhöjd och ökar i styrka tills medvandraren inte orkar mer.
Den fräser, den gnyr, den etablerar kontakt med djup du inte visste du hade.

Medan sirenen brölar tänds elden.
Elden är tyst, het och betvingande.
Evig såväl som förgänglig.

Israels kollektiva minnen aktualiseras en dag som denna, minnesdagen för människor som dött för sitt land eller blivit offer för sitt lands fiender.
Alla minns någon eller några och man undrar hur de personerna hade haft det idag om de tillåtits leva.

Vår kibbuts tillhör ”de lyckligt lottade” som inte helt dränerades på ungdomar men 26 människor är ändå 26 människor för mycket i ett relativt litet kollektiv.
Under gårdagskvällens minnesstund satt den församlade skaran och tittade dessa personer i ögonen och försjönk i tankar.
Tankar som borrade sej in i hjärnbalken och varken musik och sång eller bildspel och namnrecitationer hade en chans.
Allt var vackert och fint men de dödas människornas ögon brände djupa hål i ceremonielet.

Några hade dödats på Gilboa, några i Negev och andra på Golan – ingen del av landet har undgått krigen.
En snygging hade ett vildvuxet men charmigt skägg, en annan en tjurig hårlock i pannan.
Ett par killar såg alldeles för unga ut och andra verkade helt enkelt bara starka, friska och lyckliga.

Föräldrar, syskon, syskonbarn och vänner – alla var där.
Människor som inte kände en kotte var också där för att deltaga i Israels minnen.

När sirenen ’Hesa Fredrik’ testas i Sverige är det knappast någon som sätter den i samband med krig.
Den bara ingår i välfärdssamhällets logistika.
Här betyder sirenen krig, död och en aldrig sinande plåga.
Det är verklig och den har en funktion.

Första måndagen i vart kvartal klockan tre på eftermiddagen (så var det förr i alla fall) – testas sirenerna i Sverige.
Här finns det inga regelbundna testkörningar så om du hör den är det säkrast att kolla upp vad som står på.
I Sverige är sambandet siren/krig overkligt medan samma samband här är en del av vardagen.
Att sirenen tvingats användas för sitt egentliga ändamål med förödande regelbundenhet är inget annat än en stor sorg.

Den fräser, den gnyr, den etablerar kontakt med djup du inte visste du hade.
Den gör ont, den vrider runt kniven och penetrerar våra allra känsligaste --- känslor.

Läs även andra bloggares åsikter om "Hesa Fredrik", minnen, eld, Israel, kibbuts, Gilboa, Negev, Golan, Sverige, ögon, ...

'The Arab Street'

Bor man i ett någorlunda välutvecklat land förväntar man sej att lagar och förordningar ska efterlevas – något så när i alla fall.
Jerusalem, Israels huvudstad, hittar du som vanligt bland rubrikerna och nu som så många gånger tidigare är det bristen på efterlevnad av lagar och förordningar som ekar mellan de gamla murarna.

Jerusalem är ordentligt nerslitet – jag vet egentligen inte varför men förmodligen har det religiösa förtecken.
I de delar där det bor araber har husgytter tagit över allt vad stadsplanering heter vilket stadens ledare genom åren får dela ansvaret för.
Detta borde naturligtvis åtgärdats redan när grunden grävdes till det första olagliga huset för nu sitter de där med ändan bar och vet inte hur de ska komma till rätta med problemet.

Jerusalems relativt nye borgmästare, Nir Barkat, svepte in i stadshuset med fräscha idéer som på pappret skulle låta alla, både judar och araber, få det bättre än idag.
Skrutthusen skulle ersättas av nya fräscha byggnader - med bygglov den här gången - och försörjningsmöjligheterna skulle säkras.
Trodde de ja...

Snabbt som ögat vaknade ’The Arab Street’ som berättade för villiga öron att de visst inte tänkte samarbeta – de gillade sina olagliga hus och det är väl inte mycket att säga om det.
Man kan naturligtvis ha synpunkter på lagar, lagbrott och vanligt bus men om vi inte har lagar att rätta oss efter – vad har vi då?
Ditt och mitt alldeles egna privata tyckande?

Här på kibbutsen får medlemmarna sina hus uppfräschade område efter område och skillnaden mellan före och efter är inte av denna världen.
Vi hade restaurerat vårt hus för bara några år sedan och tyckte nog att vi hade det ganska fint som det var så vi sa att vi inte behöver någon ytterligare uppgradering.
Vi levde ett tag i tron att vi skulle kunna bo kvar i lugn och ro men den dagen kom då vi insåg att vi – mot vår vilja – var tvungna att flytta ut.
Det gällde långtidsplanering och var dessutom en fråga om allas bästa.

Idag har vi bott i vårt tillfälliga boende snart ett år och hör och häpna – vi kommer snart att få flytta tillbaka till vårt hus som nu är fräschare än fräscht.
Vi är nöjda, kibbutsfolket är nöjda - alla är nöjda.

I Jerusalem är ingen nöjd för det verkar som om ingenting blir gjort – inte inom rimlig tid i alla fall.
Det olagliga husgyttrets invånare tog naturligtvis tillfället i akt att bråka om saken och är det några som har chefen för stormakten USA’s öra så är det araber i olagliga hus.
(Jag sa inget om bisarra prioriteringar – det var ni själva som tänkte så.)
Det är vid det här laget ett välkänt faktum att en missnöjd och missförstådd arab – oavsett orsak - har världens odelade sympati.
Även president Obamas odelade sympati...

Obama ansåg att för att hålla våldstendenserna på acceptabel nivå på ’The Arab Street’ så borde man i Jerusalem ge blanka den i vad lagen säger.
Jag undrar om han för ett ögonblick tänkte att man skulle kunna gå den andra vägen, den lagliga, och stödja de som vill riva för att sedan bygga nytt enligt konstens alla regler - lagliga regler.
Jag tror knappast Obama snuddade vid den tanken för han är inte inprogrammerad för ageranden som inte stärker hans popularitet i arabvärlden.
Nåväl, han ’tipsade’ Netanyahu och sedan var borgmästarens auktoritet ett minne blott.

Alltså – det olagliga husgyttret står kvar och ’The Arab Street’ har lugnat ner sej - för den här gången.
I morgon kommer nya utmaningar – det finns hur mycket som helst man kan bråka om i Jerusalem.
Araberna är ju så känsliga... och världen håller just på att lära sej att med arabiska känslor leker man inte.
Ack ja.

Synd att judarna inte är lika känsliga så de kunde leverera sina krav med samma omutliga övertygelse som araberna.
Tyvärr verkar vägen dit vara mycket lång men så har de heller inte begåvats men en alldeles egen gata...

Läs även andra bloggares åsikter om Jerusalem, Israel, husgytter, stadsplanering, Nir Barkat, 'The Arab Street', kibbuts, Obama, Netanyahu, ...

Trauma

I morgon kväll börjar Jom Kippur och många förknippar den dagen med kriget som bröt ut för 35 år sedan.
Om man ville det skulle komma som en överraskning kunde man inte valt en bättre dag då alla medier iakttar sträng Jom Kippur-tystnad.
Jag läste nyss en självupplevd skildring från dagen då kriget startade och fick då idén att skriva ner min mans berättelse från just den dagen.

Som en äkta anarkist drog han iväg till stranden vid Cesarea med sin dotter - i bil!
Inte ens sekulariserade judar använder som regel bilen den dagen – barnen utnyttjar i stället de tomma asfalt-ormarna till cykeläventyr både på korsan och tvärsan.

Nåväl, Jacob och hans dotter kom lyckligt fram till havet och hade några härliga timmar i solen och i sanden.
De simmade och gjorde heder åt den medhavda matsäcken.
Eftersom utflykten var välplanerad hade han redan kvällen innan plockat åt sej grillad kyckling och annat smarrigt från kibbutsens kök.
Nu var de glada över att på detta trivsamma sätt få den långa och tysta Jom Kippur att bli lite mer "mänsklig".
De var i stort sett ensamma på stranden och tyckte de ägde både den och hela världen.

Vid tre-tiden begav de sej hemåt men kom inte längre än till korsningen av stora vägen mellan Tel Aviv och Haifa innan de såg att något brutit stillheten.
Bilar, massor av bilar, och folk som stod och väntade på att bli upplockade i någons bil.
Det verkade som om alla invånare i Tel Aviv var på väg norrut och alla invånare i Haifa söderut.
Jacob frågade vad som stod på och någon svarade innan han sprang vidare att "vet du inte att det är krig"?

Jacob slog på bilradion och mellan knaster och gnissel hördes de repeterade kodorden som endast de berörda kände till.
De visste precis vad som förväntades av dem och det innebar i första svängen att ta sej till sin bas så snabbt som möjligt.
Det var vad som skedde på eftermiddagen denna Jom Kippur 1973.

Jacob och hans dotter körde raka vägen hem till kibbutsen.
Galia begav sej till sin bas nere i söder och Jacob som just repade sej efter en mindre operation tog på sej ansvaret för försvaret av kibbutsen.
Han organiserade allt från vapenträning till utrustning av skyddsrummen.
Klinikens personal organiserades för att kunna möta en eventuell nödsituation och alla övriga visste precis vilka uppgifter de hade om behov skulle uppstå.
Detta mitt i bemödanden om att livet skulle gå vidare så normalt som möjligt.

Under de veckor kriget varade var naturligtvis ingenting normalt.
80 män hade begett sej ut i kriget och deras uppgifter fick nu utföras av kvinnorna - som inte varit direkt arbetslösa innan heller.
Normalt, well...

Efter kriget, när sluträkning skedde, visade det sej att 3 unga män från kibbutsen dödats.
En på Golanhöjderna i kampen mot de anfallande syrierna och två i söder för att stoppa egyptierna.
Tre familjer som aldrig kom ur skuggan av Jom Kippur kriget.
Det finns även andra män som resten av sina liv fått leva med trasiga själar.
Minnen som orsakar personlighetsförändringar och mardrömmar som aldrig tar slut.
Svettiga lakan och knöliga kuddar.

Jag har inga direkta minnen av Jom Kippur kriget från Sverige.
Man var väl upptagen med annat...
Här har jag dock lärt mej att 2.688 döda under krigets tre veckor inte går en liten nation som Israel spårlöst förbi.

Ordet som ständigt återkommer är "trauma".
Det verkar vara ett universellt ord och innebörden av ordet är också universell.
Det är bara det att en del får utstå lite mer trauma än andra.

Jom Kippur kriget, Cesarea, kibbuts, trauma,

..

Dagboksanteckningar

Kibbutsen börjar bli gammal.
Att hålla efter grejer och se till att saker och ting hålls i trim är inte israelernas starka sida.
Jag misstänker att ledningar och rör, både under jord och ovan, är i ett skick som närmar sej det katastrofala.
Det går så länge det går och när det inte går längre så löser man problemet med en nödlösning.
Denna nödlösning blir snart en permanent sådan och så är förfallet i gång.

Detta låter kanske lite drastiskt men åtminstone hälften är sant.

Strömavbrott är inget någon höjer på ögonbrynet för, det tillhör vardagen.
Härom dagen hade vi ett sådant som inte betedde sej på det vanliga sättet.
Spänningen löpte amok.
Från dubbel styrka som gjorde att man trodde själva solen hittat in i huset till att sedan gå ner till halv styrka då vi sågs befinna oss i ett skymningsland.
Sedan svart.

Kontentan av det hela blev, bland andra förtretligheter, att datorn inte fungerade – trots en liten "låda" på golvet som ska jämna ut strömtillförseln vid just sådana händelser.
(Mmmmmmmmmmm, vindruvor är en aldrig sinande passion det inte är mycket att göra åt annat än att ägna sej åt att tillfredsställa den...)
Idag är datorn hel och ren och alla är glada.
Nu till dagens övningar, efter en ovanligt onödig inledning.


Att polisen i kväll föreslår att Olmert ska ställas inför skranket kom kanske inte direkt som någon överraskning.
En överraskning skulle det dock bli om han tar konsekvenserna av detta och avlägsnar sej.
I stället hör vi hans närmaste rådgivare sprida skrönor som att "detta betyder absolut ingenting" och annat trams.
Naturligtvis betyder det en hel del att landets premiärminister misstänks ha begått kriminella handlingar.
Sorgligt att han inte förstår att hans fortsatta närvaro i det offentliga livet är en skam för både landet Israel och för dess medborgare.

Nästa vecka ska det vara val i Kadima och de fyra kandidaterna ska få komma till tals i TV.
Bra, för många av dem verkar tro att det det kommer att räcka med ett leende för att överbevisa väljarna om deras förträfflighet.
Först ut i kväll var Shaul Mofaz.
Min spontana reaktion var att med honom i landets ledning skulle jag sova lugnt på nätterna.
Han besvarade kraftfullt och seriöst frågorna med en insikt som gav stort förtroende.

En del klagar på honom för att han lägger alltför stor tyngd på landets säkerhet men om inte säkerheten är så att säga säkrad, blir ju automatiskt de andra nog så viktiga sakerna inte så viktiga längre.
Om säkerheten negligeras och Israel inte längre finns, då finns det heller inga behov av att lösa frågor som har med utbildning, sociala orättvisor och trafiken att göra.
Billigt och bra, men – trist.

Mofaz var bra och jag tror att i en ansvarsposition som PM skulle han bli ännu bättre.