Drömvärld eller räkmackornas krig

Vilken underbar värld vi skulle haft om det vore tillräckligt att önska och sedan, vips så fanns det man önskade sej inom räckhåll.

Jag vill ha en motorcykel och plötsligt står den utanför dörren.

Jag vill ha tre små kattungar och strax ligger de där i korgen.

Palestinierna vill ha Jerusalem och alla som lyssnar instämmer i att visst ska de ha Jerusalem.

Rena drömvärlden.

Nu är det, som väl är, inte så det fungerar ute i verkliga livet utom i ett alldeles speciellt fall - när det gäller vad palestinierna vill ha.

FN’s generalsekreterare, Ban Ki-moon gav ett magnifikt prov på denna bisarra företeelse när han för cirka en månad sedan sa:

“Israel must halt construction for Jews in all of the areas where the Palestinian Authority claim sovereignty”.

På ren skånska – Israel måste(!) stoppa all konstruktion för judar i de områden palestinierna vill ha.

Vill ha.

VILL HA. (Sorry men Erekat skriker faktiskt ganska högt, speciellt på arabiska.)

Läs gärna vad generalsekreteraren sa en gång till för det är en av nycklarna till den pandemi som i dessa dagar sliter sönder vår värld på ett synnerligen raffinerat sätt.

"Claim sovereignty", de begär överhöghet över vissa områden, just like that, och högste FN-chefen niger och bockar och säger - naturligtvis, det ska vi ordna.

När du eller jag vill ha något får vi först göra rätt för oss och ofta kämpa hårt för att få det.

Trots detta får vi långt ifrån allt vi vill ha.

Endast en grupp valsar runt på en räkmacka och får allt de vill ha kastat efter sej - ungefär den effekten har ett uttalande av FN's generalsekreterare.

Det räcker alltså med att palestinierna berättar att de vill ha något och hög som låg står i givakt och ödmjukt instämmer i att visst......

Palestinierna vill ha Jerusalem och de vill ha Israel.

Som varje sunt tänkande varelse vid det här laget inser så är de inte intresserade av en egen stat med allt arbete och ansvar det innebär utan vad de är ute efter är, vilket är mycket viktigare, att ta ifrån judarna sin stat.

Först Jerusalem och sedan hela Israel.

När du väl förstått detta faller de andra bitarna ganska lätt på plats.

By the way, när Jordanien ockuperade Jerusalem och Västbanken var palestinierna så tysta... så tysta......så tysta.........

Låt oss för ett ögonblick kika in på scenen från den motsatta ingången.

Nu är det, hör och häpna, Israel som vill ha.

Säkerhet för sitt folk de aldrig någonsin upplevt, gränser som det finns en rimlig chans att försvara, ett slut på det explosiva järnskrot gazanerna skjuter upp i luften med en bön till Allah om en fullträff på första bästa jude, att palestiniernas officiella media ägnar något mindre tid åt hatpropaganda mot Israel där judar regelmässigt kallas söner av apor och svin.

Med mera med mera.

Vad Israel vill ha av sin motpart är vad vi i dagligt tal brukar kalla för ett civiliserat beteende.

Ingen håller med.

OK, de flesta säger inte direkt emot - för skams skull - men endast ett litet fåtal ställer sej på barrikaderna för att folk som bor i Israel ska få samma rättigheter som människor i vilken annan nation som helst.

Slutsats - ingen drömvärld för Israel.

En variant på drömvärlden fanns att läsa i Jerusalem Post för ett par dagar sedan.

En av Hamas skyltdockor, Mahmoud Zahar, upplät förra helgen sin stämma och proklamerade att judarna snart skulle bli bortjagade från 'Palestina'.

Det var väl inga nyheter direkt att judejakt och judeslakt är vad Hamas väntar på men jag lät tanken segla vidare...

Vi vänder på steken och låter för jämförelsens skull Netanyahu säga att snart kommer araberna att bli utslängda från Israel.

Tala om världskrig..................................................

Per Gahrton rusar hem till sitt key board för att komma först till Newsmill, Ban Ki-moon glömmer sitt luddiga diplomatspråk och uttrycker sin ilska i klarstext, Jimmy Carter surrar om apartheid och Obama orerar om hur "not helpful" Netanyahus yttrande är.

Inget stopp på alla fördömanden.

Hur många levererade ett maffigt fördömande av Mahmoud Zahars yttrande???

Inte Per Gahrton i varje fall och inte någon annan heller i vår trasiga värld.

Naturligtvis saknades fördömanden från de svenska medlöparna, judiska såväl som icke judiska.

Vid det här laget tror jag du fattat idén så jag lägger ner pennan för den här gången.

Låt drömvärldar stanna på drömstadiet och öppna ögonen för vad som faktiskt pågår.

Plocka sedan fram de talanger du har och ställ dem i rättvisans tjänst där båda parters ord och handlingar vägs på samma våg.

Detta skulle innebära obegränsad tillgång på räkmackor att glida runt på för både israeler och palestinier eller - en total bannlysning av allt vad räkmackor heter.

Ett alltför sorgligt öde för dessa smarriga läckerbitar.

Läs även andra bloggares åsikter om Jerusalem, Israel, Ban Ki-moon, Saeb Erekat, palestinier, Jordanien, Västbanken, Per Gahrton, Mahmoud Zahar, Newsmill, Jimmy Carter, Barak Obama, ...

Mankells livförsäkring

Jag ramlade över en några dagar gammal rubrik i Aftonbladet där Per Gahrton oroar sej för Henning Mankells framtida hälsa.
I artikeln ”Skydda Ship to Gaza, Bildt” från 22 maj, 2010 utbrister Gahrton i känd stil - "Henning Mankell och övriga ombord riskerar tveklöst sina liv för palestiniernas sak”.

Jo det kan man lugnt säga.
Speciellt om de kommer fram till Gaza.
De som ivrigt väntar på dem där är inte direkt kända för att att trä på silkesvantarna stup i kvarten.

Som jag ser det är Mankells enda chans till ett liv efter ’Ship to Gaza’ att han räddas från Hamas av israelerna och blir hemsänd på svenska ambassadens bekostnad.
Men det var kanske det Gahrton menade när han uppmanade Bildt att rädda livet på Mankell???

Läs även andra bloggares åsikter om Per Gahrton, Aftonbladet, Henning Mankell, Carl Bildt, 'Ship to Gaza', palestinier, Israel, Hamas, ...

Palestinierna som slagträ

Ingen bryr sej egentligen om palestinierna.
Eftersom de fyller en viktigare uppgift än vad du ser vid ett första påseende så fortsätter dock spelet.
År efter år, decennium efter decennium.

Några som absolut inte bryr sej om palestinierna är deras bröder – araberna i resten av världen.
Deras bidrag till UNRWA som arbetar med palestiniernas välbefinnande är mikroskopiskt.
De största bidragsländerna år 2008 är USA (inte förvånande med 95.726.691 dollar) och Sverige (förvånande med 40.645.161 dollar).
Det land som vann arabligan är Kuwait som kom in på plats 20.
De bidrog med 2.499.958 dollar.
Detta kan ställas i relation till att deras oljeinkomster ökade det året med 44%, till nästan 78 miljarder dollar.
Bahrain, Oman, Saudiarabien och Förenade Arabemiraten bidrog tillsammans med 3.6 miljoner dollar trots att deras samlade oljeinkomster uppgick till 575 miljarder dollar.
Dessutom är trenden nedåtgående – 1980 bidrog dessa länder med 8% av sin årliga budget medan de 2008 nöjde sej med 3%.

Detta kallar jag inte direkt någon översvallande kärlek.

Varför står då palestinierna alltid i centrum?
Det beror inte på att de åstadkommit några mirakler eller att de har det sämre än några andra. Det handlar mera om att de fungerar som ett utmärkt slagträ mot Israel.
Hade inte Israel funnits hade förmodligen aldrig palestinierna skapats och ingen hade brytt sej mer än man idag bryr sej om exempelvis kurderna.
Palestinierna kan med andra ord tacka Israel för sin ’celebrity status’.

En fråga som kanske ligger lite närmare oss är om Sverige med Carl Bildt i spetsen (sorry Fredrik Reinfeldt) bryr sej om palestinierna?
Jag tror att för personer som Carl Bildt, Helle Klein och Per Gahrton fungerar palestinierna bara som ett slagträ för att komma åt Israel.
För Carl Bildt handlar det om att tona ned snobbstämpeln och bli sedd som en engagerad företrädare för folk han egentligen inte beblandar sej med.
För Helle Klein betyder palestinierna att hon får utlopp för de aggressioner hon inte gärna kan vädra från predikstolen.
Eller – det kanske hon kan idag...
För Per Gahrton med sina palestinagrupper betyder palestiniernas nedslag i mediacirkusens centrum att han inte behöver bli arbetslös.

En sak är jag dock tämligen säker på – att ingen av dem gjort några personliga uppoffringar för att hjälpa palestinierna.
Prata är en sak men att smutsa ner fingrarna och lätta på plånboken är något helt annat.

Nåväl – palestinierna är en gudagåva till alla dem som tagit som sin livsuppgift att bekämpa judarna och Israel.
EU’s senaste gimmick är att de i sin ariska visdom lämnat demokratin bakom sej för att ägna sej åt diktatoriska diktat.
Carl Bildt som den store ”påhittaren” är övertygad om att han vet bättre än folket på plats.
Han litar bara på sin egen förmodade visdom – inte på folk med decenniers erfarenhet.

Nu hör jag röster som framhåller bristen på resultat vilket visar just hur komplicerade både de formella och informella regionala mönstren är.
Detta är dock inget som Bildt varken förstår eller respekterar så han går på i sina allvisa ullstrumpor och förkunnar det ena utrikesministerliga diktatet efter det andra.
'Jerusalemdiktatet' blev väl inte direkt kronan på hans politiska karriär.

Israel ska det och det och det och måste det och det och det medan palestinierna måste --- hoppsan, jag måste ha missat någonting.
Bildt tillsammans med den stora högljudda massan har lyckliga och glada upptäckt vilken klenod palestinierna är i kampen mot Israel.
En sådan juvel kan man ju inte börja gruffa på eller överhuvudtaget kräva något av.
De måste smöras ordentlig för att på bästa sätt fungera som ett slagträ och ett allmänt vedertaget smörjmedel är pengar.
Köpa dem – kosta vad det kosta vill.
... och det kostar!

Detta får dock inte användarna av palestinierna att blinka då ändamålen naturligtvis helgar medlen på ett övertygande sätt.

Ingen bryr sej egentligen om palestinierna.
Araberna bryr sej inte om palestinierna och Carl Bildt bryr sej inte om palestinierna – de utnyttjar dem.
Palestinierna låter sej också gärna utnyttjas eftersom deras intressen sammanfaller med intressena hos de som bekämpar Israel, så – slutet gott, allting gott???

Det är bara det att positiva resultat når man inte med en fjäskkultur – om det nu verkligen är positiva resultat man är ute efter?

Läs även andra bloggares åsikter om UNRWA, Kuwait, USA, Sverige, Israel, 'celebrity status', Carl Bildt, Helle Klein, Per Gahrton, EU, Jerusalem, fjäskkultur, ...

Det är mänskligt att glömma...

Myntet på bilden är från åren 66-70 e.Kr.

Texten är skriven med hjälp av det antika hebreiska alfabetet och säger: "Yerushalayim hakdosha"

"Jerusalem, den heliga".

Det är mänskligt att fela men också att glömma.
Denna glömska går dock att rätta till ganska enkelt genom att man, så snart man kommit på vad man glömt, strax delger sitt forum vad som inte kom med i första vändan.
Om glömskan var medveten eller omedveten kan vi för tillfället kasta en barmhärtighetens slöja över och enbart hålla oss till fakta.

Är Israel det enda landet i världen som inte är berättigat till sin huvudstad?

Bildt håller som bäst på att samla sin flock till en sällsynt illa genomtänkt framstöt mot Jerusalem.
Att Helle Klein och Per Gahrton är hejarklack åt denna framstöt ger en första fingervisning om attackens ensidighet och grava brister.

Bildt vill att EU under hans ordförandeskap ska rösta för att delar av Israels huvudstad i framtiden ska ges till palestinierna av skäl som egentligen inte existerar.
Om skälet är att ’de vill’ ha Jerusalem till sin huvudstad så är detta naturligtvis inte relevant.

Jag får inte allt jag pekar på och Israel får långt ifrån allt de önskar sej.
Ju snabbare man lär sej i livet att man inte kan få allt, ju enklare blir det att leva.
Att palestinierna 'vill ha' Jerusalem är absolut inget skäl för att de ska få detta.
De palestinier som bor där får gärna bo där de bor men detta har inte något att göra med Jerusalems status som är en helt och hållet israelisk angelägenhet.
’Men de vill ju...’
Israelerna vill också en massa saker men det är inget som intresserar varken Bildt eller EU.

Vad var det Bildt glömde?
Han glömde att i sitt förslag till EU kräva att Jerusalem, eller ens delar av Jerusalem, ska erkännas som Israels huvudstad.
Han orkade inte klämma in ens att de judiska delarna av Jerusalem ska erkännas som Israels huvudstad.
Innebär denna glömska att han inte anser att Israel har någon som helst rätt till Jerusalem?

Palestinierna ska erkännas rätten till de arabiska delarna av Jerusalem men judarna får av Bildt ingen motsvarande deklaration.

Hur ska vi tolka detta?
Glömska?
Omedveten glömska?
Medveten och uppsåtlig glömska???

Är Bildt så ängslig för att argumenten mot att placera den svenska ambassaden i Jerusalem ska tryta, att han för skams skull kommer att behöva flytta denna institution till ett Jerusalem som är erkänt av en hel värld som Israels huvudstad?
Detta ingår naturligtvis inte i Bildts världsbild och måste bekämpas, även med glömskan som medel.
Var det därför Bildt glömde att slå fast att någon som helst del av Jerusalem är och kommer att förbli Israels och judarnas huvudstad?

Vad de bakomliggande orsakerna än var så förväntar vi oss ett snabbt tillrättaläggande.
Ett tillrättaläggande som ger Israel den erkända och suveräna rätten till sin huvudstad de alltför länge saknat – den moraliska rätten har de haft sedan urminnes tider.

En detaljerad och mycket upplysande skildring av Jerusalems status under decenniernas gång kan du läsa i bloggen FiM, Fred i Mellanöstern.

Läs även andra bloggares åsikter om Israel, Carl Bildt, Helle Klein, Per Gahrton, EU, Jerusalem, palestinier, svenska ambassaden, FiM (Fred i Mellanöstern), ...

Lydstat

Är Israel det internationella samfundets lydstat?
Det verkar så.

Är Sverige det internationella samfundets lydstat?
Naturligtvis inte.

Var ligger skillnaden?
Båda länderna är suveräna nationalstater vars regeringar har som uppgift att värna om sina medborgares väl och ve.
Båda länderna har ett demokratiskt styressätt med fri press, yttrandefrihet och en massa andra friheter.

Den svenska regeringen ser som sin första plikt att tillgodose sina egna medborgares behov, inte norrmännens eller danskarnas, vilket också ses naturligt och riktigt av omvärlden.
Om den israeliska regeringen agerar utifrån samma kriterier anses det onaturligt och riktigt ordentligt galet.

Omvärlden förväntar sej att den israeliska regeringen först och främst ska värna om palestinierna och före allt annat se till att just deras önskningar blir uppfyllda.
Om så inte sker utlöser man hot om både det och detta och drevet är igång...
Israel har blivit det internationella samfundets lydstat.

Nu kommer naturligtvis förståsigpåarna ilande och hävdar med tordönsröst att ”Israel befinner sej ju i krig...” och eftersom krig är fult så anser de sej har en given rätt att torgföra sina synpunkter.

Det finns många länder som befinner sej i krig och som absolut inte förväntas påtaga sej rollen som lydstat – USA är ett exempel.
Därtill kan man lägga det faktum att krigstillståndet som råder här är frukten av en serie krig som angriparna av förståeliga skäl talar mycket tyst om.

Israel ska lyda, annars...

Det där ’annars...’ betyder lite olika beroende på vem som yttrar sej.
Per Gahrton tycker Israel ska bojkottas för de lyder ju inte honom.
Helle Klein tycker Israel ska pressas för de lyder ju inte henne heller.
Andreas Malm tycker att Israel ska kräla i stoftet för de gör ju inte som han säger.
Carl Bildt – egentligen vet jag inte riktigt vad han tycker mer än att, naturligtvis, Israel ska lyda.

Lyd Israel, lyd.

Jag leker ibland med tanken att TT skulle stötta Israel i sin självklara uppgift att tillgodose behoven för sina medborgare.
Detta är ju ett krav på varje regering i varje fritt land.
Denna tankelek får alltid ett abrupt slut när verkligheten tränger sej på och TT’s propaganda med tsunamins hastighet sköljer över landet.
Deras kallsupar sväljs av intet ont anande mediakonsumenter och resultatet ser vi i dag.
Ett land som sålt sin själ till högstbjudande liksom Helle Klein sålde sin prästsjäl för att kunna glufsa i sej från kapitalets köttgrytor.

Israel lyd – eller...

Lyd och ge palestinierna vad palestinierna begär.
Olmert och Livni gav palestinierna vad de begärde, hela tiden mer och mer, vilket resulterade i att de idag står nakna och tomhänta.

Netanyahu och Lieberman har förstått var deras lojalitet bör ligga och tänker först och främst se till sina egna medborgares behov – precis som den svenska regeringen förväntas göra.
Inget konstigt med det.

Det konstiga är att vad som är rätt för Sverige är inte rätt för Israel
- men vad bryr sej ett drev om vad som är rätt?

lydstat, Israel, Sverige, nationalstat, drevet går, Per Gahrton, Helle Klein, Andreas Malm, Carl Bildt, TT, tsunami, palestinier, Olmert, Livni, Netanyahu, Lieberman, kapitalets köttgrytor, ...

DN DN DN T K BLT SmP Y SvD HD DN PS D AB D HD

BLOGGPÄRLOR

MXp: Tzafrir Ronen: Eldsjälen som lämnade Vänstern för Israel

Israel i Sverige: Obama kanske till Mellanöstern i juni

Fred i Mellanöstern: Svenska humanister och sionister försvarar rätten att kritisera religion

Bertils blogg: Ingen bojkott planerad inför EM i bowling

Ilya Meyer: Måttlighet genom islamisternas ögon

Rabnor tycker o tänker: Yttrandefrihet och böter

Hellströms okultiverade tanketrädgård: Upprepade dumheter om arabvärlden och palestinierna

Dick Erixon: FN-resolution förbjuder varje form av islamkritik

Skam

Skam är fult – ingen vill ju behöva skämmas eller stå i skamvrån.
I byskolan för ett antal decennier sedan var skamvrån en skräckens vrå som gav upphov till många svettiga mardrömmar.

Nu händer det likaväl skamliga saker, både planerade och oplanerade, men lika skamliga ändå.
Inte bara människor kan känna skam utan också djur.
Om en hund blir tagen ’red handed’ när han försöker lägga beslag på julskinkan (ack och ve) visar han ofta något som kan liknas vid skam.

Dessvärre finns det människor som inte förstår när det är läge att skämmas utan låtsas som om det regnar – en attityd som ofta spetsas med anklagelser mot andra för att på så sätt framstå i en ljusare dager.
Genomskinligt för de flesta men ack så vanligt.

En sådan händelse upplevde israelerna framför sina TV-apparater härom kvällen då den förre presidenten i Israel kallat till presskonferens.
Moshe Katzav som är anklagad för bl.a. våldtäkt talade till folket för att söka folkets välsignelse i sin häxjakt på de myndigheter och media han anser har felat.
Tro det eller ej men han orerade i nästan tre timmar men min vana trogen somnade jag framför TV’n efter en kvart.
I efterhand förstår jag att jag inte missade något väsentligt trots att han utlovat sensationella avsöjanden.

Det allmänna omdömet är att både han och lyssnarna/tittarna hade mått bättre utan denna famösa tillställning och min personliga reflexion blir en fråga – har denne man verkligen innehaft ämbetet som Israels president?
Katzav kände ingen skam – han hade inte förstånd nog att göra det men alla vi som lyssnade till hans förklaringar, som mera tedde sej som bortförklaringar, kände stor skam.
Skam över att en människa man hade väntat sej mer av krymper inför ens ögon och förvandlas till en ömklig och ganska otrevlig figur.
Jag tycker bara så otroligt synd om hans lilla runda fru som fortsätter att stå vid hans sida i vått och torrt, som säkert ser och förstår hur han ställer till det för sej men är den absoluta lojaliteten personifierad.

Sverige - å andra sidan - är ett fint land med fina människor och fina traditioner.
Ett fint land med fina människor och fina traditioner som borde känna en enorm skam.
Skam över att man tillåtit att landet blivit ockuperat – ockuperat och hänfört av några av vår tids mest intoleranta och fanatiska organisationer som genom denna uppmuntran naturligtvis känner vind i seglen.
Hamas och Hizballah tillsammans med sina ’fäder’ i Iran uppträder tillsammans i en våldsam tango som inte tillåter några frivola danssteg.

Att höga representanter för socialdemokratin och vänstern var så fängslade av denna ideologi att de glatt marscherade och demonstrerade under dessa gröna resp. gula flaggor för någon månad sedan kom trots allt som en överraskning för många.
En skamlig överraskning som kanske trots allt medverkade till att öppna ögonen på många människor.
För er som inte kommer ihåg namnen så talar jag om Mona Sahlin och Jan Eliasson.
Många i Sverige känner skam, oro och förtvivlan över vad dessa personer och andra tillfogat Sverige, möjligen utan att förstå vidden av den skada de åsamkat landet.

Det finns andra personer som Per Gahrton och Lars Ohly med sina respektive ligamedlemmar som verkligen borde skämmas för jag anser att dessa agitatorer uppviglar folket på ett ännu grymmare och mera utstuderat sätt.
De spelar på massaker-och bojkottsträngade lyror de själva mycket väl vet är konstruerade av falsk och rutten propaganda men eftersom de har ett mål med sin verksamhet skyr de inga medel.
Deras massmediala slughet för dem för var dag närmare målet – dödsstötet för Israel.
Om detta scenario är bra eller dåligt för palestinierna är dem ganska likgiltigt.
Palestinierna får nöja sej med att fungera som täckmantel för dessa människors vilda judahat.

Israel känner djup skam över sin förre president som genom sin intellektuella ohederlighet (för att inte tala om de grundläggande anklagelserna) dragit skam över presidentämbetet, sin familj och sina vänner.
Sverige borde känna skammens rodnad sprida sej över att ha varit ett så infantilt byte för islamistiska landvinningar, för billigt röstfiske och för att med historiens vingslag som bakgrund än en gång tvinga judarna i Sverige att känna sej som något katten släpat in.

Hamas, agitatorer, Israel, Hizballah, häxjakt, Iran, Jan Eliasson, Lars Ohly, mardrömmar, Mona Sahlin, Moshe Katzav, Per Gahrton, skamvrå, Sverige, judehat, täckmantel, islamism, ...
SvD HD SvD BLT SVT-O

BLOGGPÄRLOR
Israel i Sverige
MXp
Fred i Mellanöstern
Sapere aude!
Bertils blogg
Ilya Meyer
Rabnor tycker o tänker
Tundra Tabloids

Härdsmälta

Det är ju ett känt faktum att när man bor utomlands blir man mycket svenskare än man var på den tiden då man bodde i Sverige och följdaktligen vill man att Sverige ska uppfattas som ett bra land av människorna i ens nya hemland.

Jag kan bli riktigt lyrisk när jag kommer till IKEA i Netanya och ser den svenska flaggan vaja i vinden bredvid den israeliska.

När jag sedan ser bokhyllan 'Billy' och soffan 'Klippan' - ja, då är det kört...

Jag bor i Israel sedan många år och den första tiden besvarade jag frågan var jag kom ifrån med stolthet.

"Från Sverige" sa jag och jag såg frågeställarens ansikte lysa upp av både intresse och nyfikenhet.
Följdfrågorna blev ofta början på en trivsam konversation.

Gissa om läget ändrats...

I dag vädrar gamarna blod i Malmö.
Stridsstyrkorna är mobiliserade och ropen skallar.

Israel, Israel, Israel.
Ingen annan än Israel, bara Israel, alltid Israel.
Alltid Israel som världsalltets hackkyckling.

Vi var nere vid matsalen idag och småpojkarna sparkade fotboll på gräsmattan som var smaragdgrön efter några dagars efterlängtat regn.
Jag funderade över vad det var som gjorde dessa småkillar så hatade i Sverige?

En gammal dam glider långsamt fram i sin trehjuling på väg hem från mataffären.
Hon vinkar glatt "Shabat Shalom" och berättar att hon väntar besök av sin dotter med familj till helgen.
Varför är denna åldriga kvinna så hatad av vissa malmöbor?

Mina jobbarkompisar, tjejer i sina bästa år med en självklar stil och integritet – varför betraktas de inte som andra tjejer utan som sataniska monster av de svenska "tennisentusiasterna"?

Det är ju inte den politiska ledningen i Israel som Reepalu och hans gelikar vill jaga bort från sin åsyn utan vanligt folk, vanliga killar och tjejer som i det här fallet gillar att spela tennis.
Jag har aldrig hört eller läst så många omskrivningar på gediget judehat som det som framförts av vissa grupperingar de senaste veckorna.
Vore det inte så sorgligt så vore det nästan komiskt - som om de inte förstår att vi vanliga människor läser dem som en öppen bok.

En sak är tydlig – att helgens tennisturnering kommit som en skänk från ovan för folk som ständigt söker tillfällen att stampa, spotta och fräsa mot Israel.
Kanske har luften redan gått ur dessa världsmoralens väktare men jag tvivlar...
Jag hoppas Gahrton och Ohly dragit på sej långkalsongerna för även om de får med sej en hop individer vars liv verkar vara meningslösa utan regelbundna protester mot företeelser långt borta i något främmande land, så verkar inte vädrets makter vara så lättpåverkade.

Jag hoppas aldrig mina vänner i Israel kommer att höra talas om Reepalu och den skada hans ruttenhet, och i förlängningen hans parti, åsamkat Sveriges anseende i detta land.
De är alldeles för bra människor för att behöva bli medvetna om dylika moraliska och logiska härdsmältor.

Jag får fortsätta att leva på hoppet att så få människor som möjligt kommer att fråga vilket land jag kommer ifrån.

Sverige, IKEA, Israel, Malmö, sataniska monster, judehat, Ilmar Reepalu, Per Gahrton, Lars Ohly, långkalsonger, protestaktioner, hackkyckling, ...

SvD, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 11, 12, 13, 14, 15, 16, DN, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, Ab, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, Vg, 2, 3, 4, Dagb, 2, Dag, Ps, 2, F, Dag, 2, 3, 4, Hd, 2, 3, Y, 2, 3, Kri, 2, Hd, Etc, Smp

BLOGGPÄRLOR

Israel i Sverige

MXp

Fred i Mellanöstern

Ilya Meyer

Jihad i Malmö

Empatisk men inte patetisk

Rabnor tycker o tänker

Svansbo

'Kung Av Palestinagrupperna'

Det är intressant att iakttaga vilka fantasifulla piruetter svenska media ägnar sej åt för att legitimisera Hamas.
De till och med använder sej av skribenter som Per Gahrton, "Kung Av Palestinagrupperna", vilket är en lika desperat som deprimerande åtgärd.
Gahrtons artiklar innehåller aldrig några överraskningar, aldrig något nytt – har man läst en har man läst alla.
Att han får hållas i en tidning som Svenska Dagbladet är verkligen ett fattigdomsbevis.

Hamas våldskultur ursäktar han med "desperation".
Detta må vara en bit av sanningen, men en ytterst liten bit och även denna lilla bit har inget med Israel att göra utan är en hemmaprodukt.
Vad som driver Hamas att ägna sej åt sitt råa serievåld är i stället "aspiration".
Deras renrasiga islamism leder dem till detta extremistiska beteende och på sådant biter ingen logik.
Underligt egentligen att så få självmordsbombare kommer från Darfur där desperationen är påtaglig på ett helt annat sätt än i Gaza.

Efter en veckas krig mot Iran i Gaza är Hamas fortfarande fyllda av denna aspiration.
Detta krig som Hamas iscensatt under en längre uppladdningsperiod skördar nu sina offer.
Att be dem sluta är förmodligen lika fruktbart som att be en groda sluta hoppa.
I kväll berättade en Hamasledare från sin bunker att han ser endast två möjliga utvägar – seger eller att bli shahid (en som dör för Allah).
Hans kroppshydda vittnade om att han missat att "i Gaza svälter man..."

Logiken i hans uttalande lyser också med sin frånvaro.
Om han eftersträvar seger skulle han ju hjälpa sitt folk där uppe på markplanet.
Om han å andra sidan verkligen ville bli shahid skulle han inte gömma sej som en skrämd råtta nere i bunkersystemet.

Vad Hamasledarna håller på med är att utsätta sitt eget folk för det krig de själva tuggat till.
Att plåga oskydiga straffar sej förr eller senare.
Bibelläsare, möjligen också Koranläsare, berättar att efter sådd kommer skörd.
Idag skördar Gaza vad Hamasledarna sått under många, långa år.

De klagar över förluster och förlusterna finns.
Alla förluster är tragiska förluster.
Vad jag inte förstår är hur kan de kan anklaga andra för dessa förluster.
De bör ju veta att de bor i ett tättbefolkat område och när de nu valt att bekriga Israel med utgångspunkt från just detta område...
Var finns överraskningsmomentet?

Hizballahledaren Nasrallah blev ljusskygg i och med senaste Libanonkriget och har nu tillbringat över 2 år i sina bunkers.
Modig kille.
Nu har Hamas ledargarnityr slunkit ner i sina bunkers och lär förbli där tills faran är över.
Lika modiga killar.

Vad är det som gör att folket inte slänger denna typ av ledare på sophögen.
De drar ju inget annat än eländes elände över dem?
Ingen chans i världen att de åtnjuter folkets kärlek – det handlar mer om hot, rädsla och iskall skräck.

Ytterligare ett steg varmed ledarna planerar att kväsa sitt folk består i de nyss antagna sharialagarna.
Är det någon som på allvar tror att piskning, stympning och hängning är något folket med glädje ser fram emot?

Gahrton skriver en tjock bok och dussintals av artiklar men tar aldrig avstånd från arabiskt våld.
Han finner ursäkter, den ena mer fantasifull än den andra.
Han finner också ett perverst nöje i att glorifiera "the arab street" i stället för att visa sitt stöd för de trots allt mer moderata krafterna.
De krafter som inte är druckna av fanatismans skumpa och som i någon mån stuckit ut hakan i kampen mot Irans förlängda arm – Hamas.
Hamas lever och frodas tack vara världens alla "Gahrtons", folk som smittats av samma sjuka.

Han vill påskina att israeliskt våld är planerat i en frysbox av stål medan det arabiska våldet stammar från en varm och kärleksfull famn.
Detta är naturligtvis inget annat än hans vanliga överslätningsteologi och har inget med verkligheten att göra.
Gahrton kan ju göra ett besök i Gilad Shalits fängelsehåla och fråga om han anser sin situation vara ett kärleksbevis.
I kväll hotar Hamas med att skaffa honom kompisar – ytterligare kidnappningar står högt på agendan.
Ytterst kärleksfullt.

Vad Israel planerat i sin frysbox av stål är att vräka in förnödenheter till Gaza.
De senaste dagarna har de levererat 7800 ton!
I sin iskalla frysbox har de dessutom planerat och genomfört sjuktransporter av sjuka Gazabor för vård på israeliska sjukhus.
Vilken gemen uselhet.

Gahrtons försåtliga agenda är trots mängden av ord lätt att genomskåda.
Är man 'Kung Av Palestinagrupperna' har man skaffat sej den perfekta täckmanteln för sitt agerande mot staten Israel.
Vilka uppoffringar Gahrton gjort för att hjälpa palestinierna är dock höljt i dunkel.
Att vara 'Kung Av Palestinagrupperna' tar på krafterna.

piruetter, Per Gahrton, Svenska Dagbladet, desperation, aspiration, Hamas, serievåld, Darfur, Iran, Gaza, shahid, Bibelläsare, Koranläsare, "the arab street", Gilad Shalit, groda, råtta, ...
AB DN SvD AB SvD SvD SDS SvD SDS SvD SDS SvD SvD SDS SDS SvD SvD SvD DN
DN DN DN DN DN D D HD SvD T AB
SDS Y K B SP DN DN SDS

En kopp kaffe med Gahrton

Jag kan inte hjälpa det men jag blir faktiskt ganska nyfiken på den mannen.
Vad har format honom och vad är hans drivkrafter?
Han är ju en entusiast på sitt vis även om hans ämnesval är lite udda.
Är man fundersam vill man ju ha svar på sina funderingar så jag såg till att han bjöd ut mej på en kopp kaffe.

När jag var yngre tyckte jag nog han var ganska mysig med sina säckiga manchesterbyxor och sitt skägg för att inte nämna hans genuina "söder-om-landsvägen-mål".
Han var lite mindre driven då och var väl känd under många år mest för att han gillade grönt.

Åren gick och han blev allt med slipad med vilket menas - slängd i käften.
Jag har bestämt för mej att han var nere en sväng i Bryssel också men om han åstadkom något bestående för eftervärlden där var det nog kopplat till anarkistsvängen.

När ansiktet började bli mer fårat blev också den offentliga sidan av Gahrton mer fårad vilket resulterade i att han allt oftare sprang vilse bland fårorna.
Nu när han stigit i graderna så till den milda grad att han blivit högsta hönset i Palestinagrupperna då blir man nästan bländad av hans frustande patos.
Han får liksom till det lite för ofta...
Sådant brukar kallas för besatthet.

Vi börjar närma oss kaffestunden nu för jag måste fråga honom vad det är som gör att han brinner.

Eländes elände – han bjöd på te.
Grönt te.
Metamorfosen var uppenbarligen inte total.

Eftersom det handlar om en persons världsbild är det lite känsligt men det är bara att kasta sej utför stupet.
"Per, varför hatar du Israel"?
"Snälla du – var teet OK? – jag hatar verkligen inte Israel. Jag bara hatar vad de gör".
"Men vad de gör gör de ju för att överleva".
"Överleva? De torterar ju de stackars palestinierna så snart de ser någon och ..."
"Nej, nu får du väl ändå skärpa dej".
"Läs min nya bok. Där står det att israelerna torterar palestinierna stup i kvarten när de inte bygger murar och jagar bort kvinnor och barn från olivlundarna. Det står i boken".
"Du menar 'Palestinas frihetskamp' – och lite annat tjusigt...? Den där kolossen på 736 sidor?
Har du skrivit den? Jag undrade just vilken dåre som satt en titel på sin bok om något som inte finns? Titeln alltså.
Det enda Palestina (förutom det Brittiska Mandatet) som någonsin funnits fick ju sitt namn år 133 nån gång av den romerske kejsaren Hadrianus och om honom handlar ju inte boken speciellt mycket".
"Men det förstår väl varenda kotte. Jag menar ju Palestina. Arafats – nej, Abbas Palestina förstås och ja, det är faktiskt - hmmm - lite invecklat, Hamas har ju också sin lilla bit av Palestina".
"Men om Palestina redan finns då finns det ju inget att bråka om".
"Nej, det finns inte – jag menar... det finns ju visst. Det står i boken"!
"Ska vi ha varsin kopp te till? Kanske en ...... "
"Nej, jag måste gå. Jag har så mycket att göra.
Vad var det du sa om Palestina, att om det inte finns så... - klart det finns, men då...
Jag måste gå, måste kolla i boken.
Hej då. Jag lämnar en sedel när jag går ut. Hörs".

När Per hade gått satte jag undan resterna av mitt blaskiga te och beställde in en kopp hett, starkt kaffe och en doftande kanelbulle.
Hans sedel räckte nog till det också.

Per Gahrton, palestinierna, Palestinagrupperna, kanelbullar, Hadrianus, ..
DN

PLO utan Israel - PGS utan Israel

En person som har rent mjöl i påsen har inga behov av att tvätta sin smutsiga byk offentligt gång efter annan.
Per Gahrton har av okänd anledning lämnats utrymme i Expressen idag för att kemtvätta sitt handlande vad gäller hans senaste diskrimineringskonsert.

Resultatet - bedrövligt.

Jag har länge undrat över varför hans organisation kallar sej för Palestinagrupp (PGS).
Naturligtvis är det en propagandagrej för det ger ju associationer till en kärleksfull kamp för människor som inte har det så bra som de har det.
Rädda Barnen som ju tidigare varit knutna till just att rädda barn har nu sålt sin själ för ett okänt antal silverpenningar och hamnat i Palestinsgruppernas garn.

Kruxet med Palestinagrupperna och deras väloljade ordförande med skånsk knorr i dialekten är att de inte hjälper palestinierna.
Jovisst, propagandamässigt har de munnen full av Palestina, men det sammanhållande kittet är hatet mot Israel som lätt kommer fram när man skrapar på den polerade ytan.
Siffrorna de tar fram som stöd för sina aktioner är alltid hämtade från systerorganisationer med liknande arbetsmetoder och målsättningar.
Har du någon gång hört eller sett att Palestinagrupperna refererar till det israeliska nyhetsorganet Arutz7?
Naturligtvis inte.
De skulle ju då förlora för dem viktiga propagandapoäng.
I stället använder de den ökända gruppen B´tselems siffror som är snyggt anpassade för att göra deras europeiska uppdragsgivare lyckliga.

Åter till Palestinagrupperna och Gahrton.
Finns det någon (mer än Rädda Barnen) som uppriktigt tror att de bryr sej om palestinierna?
Kanske några få okritiska individer.
Vad de är allra bäst på är att i varje situation propagera för Israels långsamma eller (ännu hellre) snabba försvagning och succesiva undergång.
Denna process sammanfaller helt med PLO´s och Hamas´stadgar där det står att Islam inte tillåter en judisk stat där det just nu finns en judisk stat.
Alltså måste den bort.
Tidsfaktorn är oväsentlig men bort ska den.

Detta skulle de naturligtvis inte erkänna för då skulle de kanske förlora sin senaste gisslan, Rädda Barnen, som genom sina tidigare aktningsvärda insatser, nu fungerar som ett utmärkt fikonlöv.
Deras arbete genom åren har tydligt visat att de är en utpräglat antiisraelisk organistion - vad Gahrton än säger i Expressen - som aldrig missar ett tillfälle att förvanska bilden av Israel.
Möjligen i samarbete med TT?

Bubblan Palestina, som egentligen är en ren taktisk/politisk produkt, kommer en dag att brista och visa att palestinier är palestinaaraber är araber, som andra araber i Mellanöstern.
Tro inte att Gahrton blir arbetslös då, nej han kan bara fortsätta som tidigare med vad han är allra bäst på - att spy sin galla över Israel.

PLO utan Israel – PGS utan Israel.

Palestinagrupperna, Per Gahrton, Rädda Barnen, Expressen, PLO, Atutz7, B´tselem, ..