Skogsdoft

Det kommer att vara total bloggtorka här ca. en månad framöver.
Inte som nu, en partiell sådan.
Orsak - besök i det gamla landet, besök i Sverige.

Jag borde naturligtvis skriva att jag reser hem på besök men det river i raggen och krasar under fotsulorna när jag försöker få fram de orden, trots att det idag är Sveriges Nationaldag.
Visst – Sverige med sina underbara människor, sin natur och sin underbara skogsdoft efter ett regn, står i särklass.
Lite ordning och reda skadar inte heller men sedan kommer det svåra för det har hänt något oförklarligt och oförlåtligt med Sverige, något man aldrig trodde skulle kunna hända.

Sverige har trätt betslet på sej själv och låter sej frivilligt föras fram till islamismens slaktbänk.
Via diverse subtila piruetter faller den ena bastionen efter den andra och nu är det inne att vara så förbenat tolerant att man helt tappat sans och vett och totalt förlorat förmågan att se vad som är orsak och verkan.
Förresten, tolerans är inte rätta ordet, feghet är ett mera adekvat ord.

Ingen törs lyfta på förlåten och kika vad som döljer sej bakom exempelvis röjarbåten Mavi Marmara.
Denna båt seglade glatt mot Gaza efter att ha skaffat sej ’beskyddare’ i höga, säkra och respektabla (!) positioner.
Svenska sådana.
Dror Feiler kan vi lämna därhän men ’the bestseller man’, Henning Mankell, var guld värd.
Han försvarade och försvarar även idag hela det solkiga båtäventyret vilket då rimligen bör betyda att han också försvarar islamistbåten med sina intensioner.
Blod och död åt så många judar som möjligt.
Mankells vapen brukar ju annars vara pennan men numera får vi lägga till både knivar, järnstänger och beslagtagna skjutvapen - vilket han uppenbarligen försvarar (miss)bruket av.

Mankell fortsätter att försvara sina ’bed fellows’ medan Israel fortsätter att försöka försvara sina medborgare.

Låt oss säga att din 3-åriga dotter har en favoritsandlåda i en favoritpark dit hon vill gå och leka så snart möjligheten finns.
Låt oss fortsätta att säga att du ser hur hundskiten ständigt ökar i din dotters favoritsandlåda och att hundtrafiken dit börjar likna rusningstid.
Vad gör du då?
Låtsas att du inte varken sett eller luktat vad som sakta fyller sandlådan eller försöker du stoppa hundtrafiken och i förlängningen – hundskiten.

Jo, jag visste väl vilken din attityd skulle vara för du älskar ju din dotter och du vill inte att hon på något vis ska komma till skada.
Du gör vad du kan och israelerna gör vad de kan för att stoppa rusningstrafiken av raketer, missiler, granater och alla övriga upptänkliga vapen på väg till Gaza.
Ingen annan lär göra jobbet åt dem...

I Sverige är Mankell gud.
Vissa skulle inte tveka att stava Mankell-guden med stort G men det hoppar jag över av sentimentala skäl.
Mankell är trots allt bara ett symptom på vad som händer i riket Sverige men hela soppan gör att det numera känns ganska motbjudande att kalla Sverige ’hem’.
Djupt tragiskt och ännu djupare tragik för landet som skulle ha kunnat vara så fint.
Förutsättningarna fanns men sabbades, den ena efter den andra, av denna torftighet och flagranta brist på civilkurage.

På onsdag åker jag i alla fall till Sverige – låt vara via Turkish Airlines med byte i Istanbul(!) – och ser fram emot att träffa nära och kära och en stor bunt gamla och nya kramgo’a vänner.
När det regnat en stund drar jag på sjöstövlarna för då ska jag ut och dofta mej fram genom de bästa skogarna i världen – de svenska skogarna.

På återhörande.
Läs även andra bloggares åsikter om Sverige, tolerans, feghet, Mavi Marmara, Dror Feiler, Henning Mankell, islamism, Gaza, Israel, civilkurage, Turkish Airlines, ...

Genuint, genialt eller bara genant

Det var en gång för - som det verkar - oändligt länge sedan.
Sveriges flagga vajade stolt i takt med landets goda och genuina rykte.
En svensk var genuint hjälpsam och genuint ärlig - att han dessutom ofta var genuint tråkig tog man med gott humör.

Sverige var ett genuint land man kunde lita på och i vissa avseenden – beundra.

Man cyklade till badsjön, åkte skridskor i viken och vann en rökt ål i krämarståndet vid Valborgsmässobålet.
När man vid skolavslutningen i början av juni tågade till bykyrkan för att sjunga sommarpsalmerna visste man att framför låg en oändlig frihet med äventyr, upptäckarglädje och evigt solsken.
De flesta av dessa aktiviteter fortsätter i god tradition men den trygga bakgrunden har fått en bismak av smutsigt köpslående.
Deras fortsatta existens har blivit beroende av petrodollar uppblandade med allmän mesighet.

Idag är Sverige ett land man höjer ögonbrynen åt.
Vad som en gång var genuint är numera förvandlat till en jakt efter billiga poänger.
För att försöka behålla flaggan i topp även under år 2009 har man förfallit till ängsliga piruetter med sorgliga och förfärande resultat.

Carl Bildt ansågs en gång vara en genialt begåvad strateg om än oroväckande brådmogen.
Idag har fernissan krackelerat och vi ser en naken kille som försöker skyla sina värsta vanföreställningar med arrogans parad med selektiv blindhet.

Sverige har många invandrare av alla kategorier.
Invandrare i behov av hjälp ska hjälpas. Punkt.
Detta borde dock inte nödvändigtvis vara liktydigt med att våra folkvalda börjar fungera som deras lydiga tjänare.
Steget mellan dessa två ytterligheter har blivit alltför kort och diffust.
En politikers uppgift är inte att bjuda upp till fjäskvalsen utan att presentera en genuin, ansvarsfull och rättvis ideologi som genererar genuina och respektabla beslut.

Jag misstänker att många i Sverige blivit hemmablinda.
Åtminstone vill jag tolka det så – en vänlig och positiv tolkning av ett fenomen som förskräcker.

Har man lite perspektiv från hagarna bortom ankdammen ser man att Sverige lever farligt.
Sverige håller på att bli uppätet både utifrån och inifrån.

Utifrån av religioner och ideologier som inte vill något högre än att ta över ett redan välutvecklat och väletablerat samhälle.
Att piffa upp det med lite sharia-lagar skull dock inte vara helt fel...
Inifrån av brist på civilkurage och av en uppluckring av urgamla och urmodiga begrepp som vad som är rätt eller fel, gott eller ont.
Detta kan tyckas enkelt, banalt och självklart men när förståelsen för sådana basala företeelser eroderar börjar själva fundamenten för vår existens skaka i sina grundvalar.

För att anknyta till bloggens genomgående tema där Israels kamp för sin existens står i centrum är det tydligaste och mest genomgripande felet Sverige som nation gör att inte förstå vad som är orsak och verkan i Mellanöstern.

En bomb exploderar – israelerna får rycka ut.
En raket faller – israelerna får rycka ut.
En familj blir nerskjuten – israelerna får rycka ut.

Slutsats – israelerna rycker ut.

Att israelerna rycker ut är det enda som rapporteras och följdaktligen det enda som folk får reda på vilket resulterar i att det enda man går ut på gatorna och demonstrerar mot är att israelerna ryckt ut till sitt försvar.
Orsaken till att israelerna tvingats rycka ut blir historia snabbare än krutdoften försvinner.

Orsak och verkan i Mellanöstern eller rättare sagt - i Mellanösternrapporteringen.

En genuin förståelse av spelets regler och en lika genuin förståelse av hur dessa spelregler missbrukas hade kunnat göra underverk under det förlorade halvår då Sverige fungerade som EU’s ansikte utåt.
Nu blev det inte så.
Det blev i stället ett platt fall – ett genuint och genant platt fall.

Det var en gång ett land som hette Sverige som var respekterat, aktat och – genuint.
Volvo, smörgåsbord och ungjäntor var varumärkena.
Genialt eller inte – Sverige var ett föredöme.

År 2009 var ett genant år för Sverige.
År 2010 kommer att bli --- ?
Genuint, genialt eller bara genant?!


Läs även andra bloggares åsikter om Sverige, petrodollar, Carl Bildt, sharia-lagar, civilkurage, Israel, Mellanöstern, EU, ...

Det är så tyst där ute...

Världens sorgebarn beter sej allt sorgligare för var dag.
Världens sorgebarn har fått fria tyglar vilket de är mycket väl medvetna om.
Världens sorgebarn utmanar förnuftet till förmån för evig oförsonlighet.

Palestinierna gillar inte ockupationen men jobbar stenhårt på att ha den kvar.
Palestinierna gillar inte bosättningarna men jobbar lika stenhårt på att ha också dem kvar.

Hade de vetat bli av med ockupationen hade de väl gjort allt som står i deras makt för att få slut på den?
Skapat en värdig fred, avslutat konflikten och blivit av med allt vad ockupation heter.
För det är väl fred de vill ha...???

De kanske till och med hade kunnat lägga vantarna på några bosättningar de nu kastar så längtansfulla blickar efter.

Nej ingenting stämmer – det är i stället någonting som stinker.
Dessa ologiska kullerbyttor är uppenbara för oss alla men trots detta är det så tyst så tyst så tyst...
Tystnaden är bedövande och utmynnar tyvärr i ett nolläge där absolut ingenting händer.
Ingenting händer vare sej på marken eller i det internationella samtalet men vanligt folk, som sätter logiskt tänkande före svepande deklarationer - dessa genuina människor börjar alltmer förakta palestiniernas oförsonliga beteende.

Hur tänker då palestinierna?
De tänker inte – de väntar.
De väntar på att Israel ska pressas, gnuggas och i slutändan tvingas till just de eftergifter de har på sin önskelista.
På det sätter riskerar de inget men har allt att vinna.

Varför är det då så tyst?
Varför finns det ingen som vågar berätta för palestinierna att den väg de valt helt enkelt inte är framkomlig.
Varför finns det ingen med lite civilkurage som klarar av att informera palestinierna om vad ordet förhandling innebär.
Ge och ta och ta och ge och ge och ta – i en salig röra.
Vad som saknas i konceptet är att man varken ger eller tar något innan förhandlingarna börjat.
Inte ens palestinierna kan ändra på detta faktum.

Tystnaden från personer palestinierna kunde tänkas lyssna på är extra tragisk.
Dessa personer skulle eventuellt kunna påverka situationen men de avstår.
Skälen till denna tystnad är intressant men ack så besvärande och jag ska bespara er de tragiska detaljerna.

Carl Bildt skriver den 11 december i sin blogg att han ska träffa palestiniernas premiärminister Salam Fayyad och bl.a. ”diskutera förutsättningarna för att återuppta förhandlingsprocessen”.
Detta superdiplomatiska sätt att uttrycka sej på i en superblogg inger inget förtroende.
Politiskt forcerat språk går inte längre hem i stugorna.

Är det någon som tror att Bildt kommer att påpeka för Fayyad vilka åtgärder som vore lämpliga för palestinierna att ta itu med?
Naturligtvis inte.
Samtalet kommer förmodligen att vara ett pep-talk mot deras gemensamma fiende – Israel.

De sansade rösterna skriker ut sin tystnad.
Det är så otroligt tyst där ute...

Läs även andra bloggares åsikter om ockupation, bosättningar, palestinier, Salam Fayyad, eftergifter, civilkurage, Carl Bildt, förhandlingar, Israel, ...

D

'En rättvis fred'

Det är inte så att jag ligger sömnlös på grund av detta bedrägliga uttryck men jag får heller ingen ordning på vad det betyder.
En rättvis fred – för vem?
En rättvis fred – i vilket avseende?
En rättvis fred - från vems utgångspunkt?

Kan en rättvis fred vara rättvis för två parter?
Är det viktigaste att freden blir rättvis endast för ena parten?
Vem ställer upp som domare och dömer vad som är en rättvis fred och vad som inte kan räknas som en rättvis fred?

Att köra minimalistiskt och kräva en rättvis fred rakt ut i det blå, utan att sätta kött på benknotorna, är ett ypperligt sätt att själv ha ryggen fri.
Man behöver inte kräva rättvisa exklusivt för palestinierna - det ligger ändå som en kletig gyttjeström under själva påståendet.
Man behöver heller inte framhålla att det är Israels skyldighet att se till att palestinierna får allt de pekar på - detta faktum är själva luften de andas.

Rättvisa är ett viktigt ord som inger stor respekt.
Vårt rättsväsende är en viktig hörnpelare i dagens samhälle och att försöka norpa glans från denna företeelse och föra över den till egna grumliga vatten är ganska smart av Helle Klein.

”Bara förhandlingar om en rättvis fred kan kallas fredsförhandlingar”.
Så ljöd avslutningsfrasen i gårdagens Helle Kleinare - till allas vår uppbyggelse.

Det är alltså H.K. som alltid spelar på rättvisesträngarna och jag förmodar att hon anser att det är hon själv som ska döma om en eventuell fred kan betraktas som rättvis eller inte.
Det är inte freden i sej H.K. eftersträvar utan en enligt hennes egna preferenser skräddarsydd fred.

H.K. har trots sina billiga trick inte behövt känna sej ensam.
Hon har i dagarna fått sällskap av det gamla go’a gänget bestående av bl.a. Gunnar Olofson, Bo Staaf, Per Gahrton och den prydlige Dror Feiler, vilka alla har fallenhet för samma rättvisesyn som H.K.
Jodå, det finns fler...

Blir de aldrig trötta på sej själva när de regelbundet träder ut i det offentliga rummet, drar ur pluggen och låter flosklerna forsa ut genom avloppet i deras ädla och självuppoffrande kamp mot det ’skurkaktiga’ Israel.

Är de möjligen rädda för detta ’skurkaktiga’ lilla landet Israel?
Tror de att någon någon gång gått på myten att de skulle bry sej om palestinierna?
Förstår de inte att hur de än virkar in sitt israelhat via snirkliga ordvändningar till en filt med bara en sida, står resultatet fram naket, för alla att beskåda – HAT!

Så hur har H.K. nu tänkt sej att hon ska få sin rättvisa fred?
Ingen vet men att pressa Israel vore ett naturligt första steg – det är ju ett annat av hennes favorituttryck ... men hur tänker hon ta itu med vägrarparten i konflikten?
(Naturligtvis skulle H.K. aldrig uttrycka sej så slafsigt om palestinierna så ovanstående ordvändning står helt för mej.)

Tänker hon fortsätta med kriorna i Aftonbladet där hon käckt konstaterar att Hamas-folket nog inte är så läskiga i alla fall – de kan ju både trä på en kostym och tala tjusig engelska?
Tänker hon äntra predikstolen och där ägna sej åt att tycka synd om dessa engelsktalande kostymer?
Tomgång, trampa vatten, på stället marsch.
Är detta allt?
Är detta allt hon klarar av?

Hade jag varit palestinier hade jag nog krävt att bli kliad på ryggen i Sverige av en något mera rättviseförankrad person än H.K.
Någon som inte är så fascinerad av utsidan (klädsidan) att hon inte klarar av att ge en trovärdig analys av vad hon menar med en rättvis fred.

Fast det var ju det där med civilkuraget...

Läs även andra bloggares åsikter om Helle Klein, 'rättvis fred', Israel, palestinier, Aftonbladet, Hamas, Sverige, civilkurage, ...

BLOGGPÄRLOR:
Israel i Sverige: Boström berömd – i iransk press. Organhantering
MXp: Ta itu med 'träsket' Aftonbladet! Jan Helin: 'Jag var naiv'
Fred i Mellanöstern: DN:s chefredaktör: Regeringen får visst kritisera artiklar
Ilya Meyer: How the West was wonSapere Aude: Aftonbladet’s ongoing incitement against Israel
Pophögern: Dershowitz kritiserar Sverige

DN DN AB DN

Ein Mensch

Elisabet Borsiin Bonnier.
Detta är namnet på Sveriges ambassadör i Israel och hon har sin arbetsplats på ambassaden i Tel Aviv.
Jag har besökt ambassaden några gånger för triviala ärenden som körkort och liknande och funnit att den är inrymd i ett maffigt hus som kallas Beit Assia (Asienhuset) och ståtar med både marmor, konstverk och en mycket trevlig dörrvakt.

Jag hade faktiskt inte hört talas om ambassadör Borsiin Bonnier före hennes uttalande till följd av publicerandet av den famösa artikeln i Aftonbladet den 17 augusti.
När hon sade vad hon sade tyckte ingen att det var så märkligt – hon sade ju bara vad varje normalt funtad människa kände.

Det dröjde dock inte många timmar innan svenska media och UD fick kalla fötter – så kan man ju bara inte uttrycka sej, sådant får man inte säga...
Vad ska våra ”nya svenskar” säga om vi uttrycker sympati med judarnas känslor och avsky för en artikel som misstänkliggör samma judar?
Vad ska Sveriges favoritsocialbidragstagare säga?
Palestinierna kunde möjligen bli sårade, de fick ju massor av gratispoäng genom artikelns frustande insinuationer.
Nej, rättning i leden.
Underbart att det fanns en grundlag som kunde få tyst på människan...
Åter till den nu så välbekanta dagsordningen där Israel ska pressas och palestinierna ska - pussas.

Vi kan leka med tanken att ambassadören strött berömmande rosor över Aftonbladsartikeln och varit hänförd över författarens vikingamod att bege sej ut den arabiska natten för att säkra ovärderligt fotografiskt material för eftervärlden.
Jag är inte helt övertygad om att svenska paragrafryttare då hade galopperat i samma sporrsträck för att sätta munkavle på Borsiin Bonnier.
... en ambassadör har ju rätt att uttrycka åsikter som vilken fri svensk medborgare som helst.

Nu blev de bara rädda.
Araberna är ju många, många...

Svensk intelligentia rafsade snabbt fram vad en ambassadör får och inte får säga medan de förträngde det viktigaste - förmågan att vara en människa bland människor.
Ambassadörer är faktiskt människor och ambassadör Borsiin Bonnier är en människa rakt igenom.
Hon uttryckte avsky för en artikel som varje någorlunda balanserad människa känner avsky för - hon visste vad situationen krävde.

Om det nu är så att hennes uttalande trampade någon lagparagraf på tårna är det lagparagrafen som bör ge vika inför det beprövade överjag vi kallar samvetet.
Samvetet, när det är fräscht och opåverkat, fungerar som en katalysator för allt bråte som kontinuerligt attackerar oss och i lyckliga fall leder det oss in på den bästa av vägar.

Ambassadör Borsiin Bonnier följde denna väg och sade vad som var det naturliga för 'ein Mensch’ att säga efter Aftonbladsattacken.
Att folk hemma i Sverige kände sej obekväma i kölvattnet av hennes uttalande visar på en smitta av tredje graden och är absolut ingen källa till stolthet.

Jag utnämner härmed Sveriger ambassadör i Israel, Elisabet Borsiin Bonnier, till Sveriges Samvete och önskar hon får många efterföljare.
Jag önskar också att svenska lagar och paragrafer uppjusteras till att stödja civilkurage och fördöma all form av feghet och undanflykt – för att nu inte nämna allt som Aftonbladets artikel representerade – ’trash’.

PS
Staten får inte HINDRA eller STRAFFA pressen utan låta dem publicera vad de finner värt att publicera.
Det betyder naturligtvis inte att företrädare för statsmakten inte är fria att kritisera vad pressen skriver.
Detta sker hela tiden och anses normalt – hur skulle de annars kunna deltaga i samhällsdebatten vilket jag utgår från är önskvärt.

Läs även andra bloggares åsikter om Elisabet Borsiin Bonnier, ambassadör i Israel, Tel Aviv, Aftonbladet, UD, svenska media, Sveriges Samvete, civilkurage, pressfrihet, yttrandefrihet, insinuationer, grundlag, ...

SvD DN SDS D AB HD

Låt Sverige bli...

Även datorer behöver lite hälsovård ibland men sådant får en liten blogg lära sej att leva med.
Det värsta är att händelseutvecklingen inte stannar upp och inväntar tillfrisknandet...

Farsen i Malmö gjorde att jag starkt övervägde att gå omkring med en stor lapp på bröstet där det stod ’JAG ÄR INTE FRÅN SVERIGE’ men eftersom mina personliga kontakter bygger på en djupare förståelse lät jag lappen bli av det mentala slaget.

Israelerna var nog mest förvånade över raseriet i Malmö och de barbariska scener som kablades ut.
Människorna här har ju sällan någon orsak att fördjupa sej i vad som händer i Sverige så vad de känner till är flera decennier gammalt.
Ingmar Bergman, Raoul Wallenberg, Volvo och ’vackra svenska flicka’ är väl några av de företeelser en vanlig israel spontant tänker på när han hör ordet Sverige.

Absolut inte rått judehat.

Under tennisturneringen genomgick gemene man ett brutalt uppvaknande och begreppet Sverige fick en helt ny och mycket ruskigare innebörd.
Sedan dess förknippar man Sverige med planerat våld, myndigheters tafatthet och polisens oförsvarliga mesighet.

Under flera dagar har dessa händelser stötts och blötts i snart sagt varje TV-och radiokanal – för att inte tala om papperspressen såväl som den nätburna.
Alla lika förvånade för att så sakteliga låta den sjuka verkligheten sjunka in.

Vad har hänt med Sverige?
Varför har detta drabbat Sverige och hur har svenskarna tillåtit att detta drabbat Sverige?

Zvi Mazel som var Israels ambassadör i Sverige vid tiden för den beramade utställningen i Stockholm där en tjusig självmordsbomberska symboliskt flöt omkring i en blodpö.
Ni kommer kanske ihåg hans icke helt PK-mässiga agerande då han försatte hela härligheten i mörker efter att ha dragit ur sladden.

Mazel har ingående kunskaper om hur det svenska samhället fungerar och han berättade på bästa sändningstid om hur de oerhört starka vänsterkrafterna får centralstyrd draghjälp att förena sej med ännu mörkare krafter.
Han påpekade också att i Sverige var nästan allting tillåtet vilket påverkade polisens arbete så att de för det mesta lät det mesta passera...

Israelernas bild av Sverige har efter händelserna i Malmö förvandlats från att ha varit ett föregångsland till att nu betraktas med en blandning av sorg och bestörtning.
Hur kan ett land som var bra så snabbt brytas ned och förvandlas till ett ormbo med myndigheternas tysta välsignelse?

De israeliska tennisspelarna berättade att det var första gången de personligen upplevde antisemitism och det gav en i övrigt välorganiserad turnering ett lika oväntat som bittert inslag.
Gissa om de så snart de kunde flydde landet för att andas friskare luft på andra breddgrader.

Jag undrar om det finns några modiga människor i Sverige som vågar evaluera vad som hänt och vad som ledde fram till den ödesdigra händelseutvecklingen.
Kanske borde vissa agitatorer få markant mindre utrymme i media till förmån för mer sansade individer.
Kanske borde ledare och debattörer offentligt ta avstånd från det grövsta persongalleriet som är välkänt för att elda massorna och spela på dunkla krafter från dunkla tider.
Kanske borde sunda idéer och friska hjärnor få en chans att rensa upp i träsket med stöd av politiker med civilkuraget i behåll och kanske, kanske kan vi med gemensamma krafter vända utvecklingen så vår fria värld får fortsätta att vara fri.
Fri från påtvingade snöpningar till förmån för ett friskare samhälle där sunda människor hjälps åt i ett gemensamt samhällsbyggande.

Låt Sverige återigen bli fantastiskt.

Malmö, Sverige, Ingmar Bergman, Raoul Wallenberg, Volvo, tennis, Zvi Mazel, vänsterkrafter, civilkurage, agitatorer, ...

B Y BLT D SvD T AB K HD SMP B Y BLT D K AB SvD SMP T AB DN DN DN SvD SvD SvD SDS

SDS SDS SDS SDS D DB

BLOGGPÄRLOR

Israel i Sverige

MXp

FiM

Bertils blogg

Ilya Meyer

Jihad i Malmö

Empatisk men inte patetisk

Rabnor tycker o tänker

Moraliskt break down

Jag vet inte riktigt hur jag ska formulera det här för mina funderingar gäller inte huvudpersonen så mycket som det moraliska dilemma hans situation försatt oss i.
De flesta av er har hört talas om att Hamas sedan flera år håller en ung, värnpliktig israelisk kille som gisslan någonstans i Gaza – tror vi.
Han sitter där utan några mänskliga rättigheter och ingen, absolut ingen, vet något om hans tillstånd.
Denna massiva tystnad är en viktig del av den medvetna tortyr Hamas utsätter hans närmaste för.
Inte ens Röda Korset har tillåtits besöka honom trots att det ingår i deras uppdrag - fast ingen vet väl egentligen hur pass ihärdiga de varit.
Klart att Hamas säger nej men folk med ryggrad låter sej inte nöja med det – de ser till att få vad de har rätt till.

Att allt detta är totalt lagvidrigt förstår vi lätt.

Vad jag funderat på är den moraliska aspekten av den upprörande historien om Gilad Shalit.
Han kidnappades från den israeliska sidan av gränsen mot Gaza vilket är en grymt olaglig aktion, ett brott, och släpades in i Gaza där han effektivt gömdes undan för världen.
Nu vill kidnapparna byta honom mot grava kriminalfall, ett tusental eller så från deras eget läger, vilket innebär att en kriminell handling utnyttjas för att tilltvinga sej förmåner.
Detta utan att någon ens påpekar 'snusket' och än mindre agerar.

Man kan naturligtvis säga att Israel kan välja - betala det begärda priset eller glömma Gilad, men mot detta resonemang finns naturligtvis en uppsjö av argument.
Det första, för att nämna några, är att han är en människa av kött och blod som försattes i sin nuvarande situation när han gjorde sin plikt mot sitt land som värnpliktig.
För det andra har han föräldrar, familj och vänner som far illa varje dag och varje stund detta skammens brott pågår.
För det tredje är det inte rätt mot någon att en grupp som Hamas ska kunna utvinna fördelar, bli belönade, som följd av fräck och grym kriminalitet.

För Hamas betyder Gilad som person ingenting – han är endast en handelsvara.
För hans familj betyder han allt!

Det sägs ju att om man är tyst så samtycker man och eftersom världens både stora och små är knäpptysta borde detta innebära att de 'gillar läget'.
Sverige med sina folkvalda verkar samtycka väldigt mycket för jag har sällan hört någon höja sin röst för Gilads frigivning och än mindre krävt det.
Är det förenligt med rätt och rättvisa, med moral och civilkurage att inte göra vad som bör göras för att killen ska bli fri?
Inte betala för att han ska bli fri, bara bli fri.

Jag förstår inte varför inte någon har kommit på tanken att sätta press på Hamas.
Är det möjligen så att det är fint att pressa Israel medan det är fult att pressa Hamas?
Är Hamas en sådan delikat liten terrororganisation att man är rädd för att om man sätter press på dem så kan de bli ledsna?
Är det moraliskt rätt att stillatigande åse hur en organisation som dagligen avlivar oliktänkande bland sina egna ska kunna utnyttja sitt kidnappningsbrott för att få sina mördarkompisar fria?
Om omvärlden hade kombinerat ordentlig press på Hamas med ultimatum (som sedan effektuerades) hade Gilad varit hemma idag och de grova kriminalfallen hade fortfarande suttit där de bör sitta.

En annan, ännu svartare tanke tränger sej på, en tanke jag inte kan frigöra mej från om jag inte blir överbevisad.
Kan det vara så att ingen bryr sej därför att det handlar om en judeunge?
Judeungar och speciellt judeungar som gör lumpen för att lära sej att försvara sitt land och folk är enligt Hamas rättslösa utan annat värde än som utbytesvara.

Kan det vara så att det inte bara är Hamas som har den uppfattningen?

Jag anser att världssamfundet bör göra en gemensam aktion och pressa Hamas tills de försätter Gilad på fri fot – utan någon absurd 'fångutväxling'.
Tomma fraser och fromma önskningar göre sej ej besvär – nu krävs det språk och handling som leder till önskat resultat.

Hur skulle pressen på Hamas rent praktiskt kunna gå till?
Det finns en sak som svider i hjärterötterna på en hamasnik och det är att förlora land.
Att förlora tusen små människor i ett krig de själva stakat ut riktlinjerna för är inget som orsakar ledarna sömnlösa nätter.

Att förlora bitar av det de idag kallar sitt land skulle de, milt sagt, inte gilla.

Ultimatum handlar ofta om tid och eftersom Gilad redan suttit i sin jordhåla (?) på tok för lång tid så är det dags för omvärlden att avsluta spektaklet.
Ge Hamas en utmätt tid inom vilken Gilad ska befinna sej hos sin familj annars...

Här lämnar jag fältet fritt men kom ihåg att Hamas bör förlora land.
Förlora det till FN, EU, Egypten eller Uganda – vem bryr sej – Hamas bör förlora land.

Det heter ju i dagligt tal att Israel bör ge palestinierna land för fred men i det här fallet bör Hamas pressas att ge Gilad Shalit fri mot att få behålla landet de bebor.

Detta är den oansenligaste bland bloggar men inget hindrar dej som läser från att börja nerifrån, från mitten eller från de högsta tinnarna och kräva att rätt går före orätt och mod går före feghet.
Framför allt att moralisk klarhet går före moraliskt break down.

Gilad Shalit, gisslan, Gaza, mänskliga rättigheter, tortyr, Röda Korset, Hamas, moraliskt dilemma, Israel, handelsvara, civilkurage, ultimatum, ...

D, D, D
SvD, DN, 2, 3, 4, Hd, Syd, 2, 3, 4, Ab, 2, 3, Vg, Etc,
B, Ps, 2, 3, So, 2, Hd, N, Y K

Lösningen

Som ni förmodligen hört och sett så är de i luven på varandra ganska ordentligt, Israel och Hamas.
Som vanligt fördelas Hamasentusiasterna ungefär lika mellan Iran och Sverige.

Vad Hamasentusiasterna inte vet är att glorifiera Hamas är detsamma som att stampa på resten av palestinierna.
Vad Hamasentusiasterna inte vet är att Abbas nu sitter hemma i sin läderfåtölj och myser.
Vad Hamasentusiasterna inte vet är att civiliserade araber och arabstater ber Israel om en enda sak – att inte misslyckas den här gången.

De som iakttog en bedövande tystnad under alla år då Hamas plågade Israel har absolut ingen rätt att idag öppna munnen när Israel säger stopp.
Några bleka till intet förpliktande bisatser för skenets skull räknas inte.
Detta gäller alla från FN till palestinagrupperna i lilla Sverige.
Ni alla som iakttog största möjliga tystnad då är medskyldiga till dagens situation.

Åter till Gaza.
Hamas har med sin klena utrustning bombat Israel under många år.
Det de saknat i kvalitet har de ersatt med uthållighet vilket sakta men säkert förvandlades till rå rutin.
Ingen kunde höra namnet Sderot utan att förknippa det med Kassamraketer, som apelsinmarmeladen på ostsmörgåsen.

Hamas var som en bisvärm – ibland mera ilsket surrande än annars.
När de surrade som mest sköt de också flest Kassamraketer mot Sderot och det hände att människorna blev aningens irriterade.
Någon hade inbillat Hamas att om de skjuter tillräckligt många raketer in över Israel skulle landet försvinna...

Åren gick och barn blev ungdomar som inte visste av något annat liv än att krypa fram mot närmsta mur när larmet gick.
"Tseva adom", "tseva adom" – knastrade den metalliska rösten.
Tseva adom styrde deras liv.

Hamas valdes vid ett demokratiskt val som nog egentligen inte alls var särskilt demokratiskt.
Enligt PLO´s egna stadgar fick inga terrorgrupper deltaga i val men med hjälp av lite amerikanskt mygel kom de upp på valsedlarna.
Hamas vann valet men trots nyansade skägg och skrynkelfria kostymer var de inte nöjda utan iscensatte strax en blodig statskupp.
Nu äger de Gaza och siktar in sej på sharialagar med stympningar på programmet.

Sedan en tid har bombningarna och beskjutningarna från Gaza övergått från att vara irritationsmoment till ren tortyr och Israel började fundera.
När de hade funderat färdigt meddelade de att de inte gillade läget längre.
När du plågat din hund tillräckligt länge så biter den.
Kassamraketerna fick bli ett avslutat kapitel men ni kommer kanske ihåg att jag sade att Hamas var uthålliga...
Raketerna fortsatte att falla i Israels land och ingen var glad.

Israel bad Hamas sluta.
De bönade och bad och bad och bönade.
De mutade och hotade om vartannat, men ingenting hjälpte.
Raketerna anlände i en aldrig sinande ström.
Många kallade det en kris.
Det är denna kris jag nu ska lösa.

Konceptet är naturligtvis reaktionärt men samtidigt banalt.
Logiskt men fördolt.
Förbjudet men oundvikligt.
Bara personer med civilkurage går i land med det.

- Sätt, som omväxling, press på Hamas!

Aftonbladet och Helle Klein har ett favorituttryck - pressa Israel.
Israel måste pressas, Bildt måste pressa Israel, EU måste sätta press på Israel.
Pressa på ordentligt och allt kommer att bli så bra så bra.

Israel försöker nu att plocka bort så många Kassamraketer som möjligt innan de når Sderot och människor far illa på båda sidor av staketet.
FN levererar sin vanliga uppmaning om att alla bör bli snälla och sluta slå på varandra.
Proportionalitens idioti vädras och vapenvila krävs.

Den som tänker smaka på ordet proportionalitet bör göra det endast om han är övertygad om att evig konflikt är vad han eftersträvar.
Om båda parter slår på varandra med lika kraft i slagen finns ju inget avgörande i sikte.
Inget slut på konflikten.

Hamas tar inte order av någon annan än sin Gud och deras Gud vet inte vad en vapenvila innebär.
Möjligen vet han vad hudna är men eftersom en hudna upprättas till förmån för ena parten är den inte intressant.
Om det ändå, mot alla odds, skulle bli en vapenvila innebär det ju 'status quo' vilket i sin tur betyder ännu fler Kassamraketer.
Den gamla vanliga visan, alltså...

Alla, från FN till palestinagrupperna, måste kräva att Hamas skrotar sina Kassamraketer tillsammans med sina övriga krigsdetaljer.
Om de börjar prioritera ett civiliserat beteende vet vi att israelerna blir mer än glada över att få koncentrera sej på andra saker som att gå till jobbet på morgnarna och ta hand om sina familjer.
Det är inte Israel som ska pressas, det är Hamas.
Pressas så att de inte längre har något val.
Kom igen nu, Helle...
Du vill väl palestiniernas väl?!

Om de vill fortsätta att spela en roll i den här delen av världen måste de lämna sina diktatoriska fasoner, sin krigshetsande propaganda och bli en demokrati bland andra demokratier.
Demokratier skjuter inte Kassamraketer på varandra vilket skulle frigöra tid, kraft och pengar så de skulle kunna börja bygga sitt land.

Ett underbart land vid Medelhavets underbara strand.

Israel, Hamasentusiaster, Gaza, Abbas, Sderot, exploderande raketer, statskupp, sharialagar, stympningar, civilkurage, proportionalitet, FN, Helle Klein, medelhavsstrand, ...

Vågar Rädda Barnen rädda barnen?

Dessa bilder kräver naturligtvis inga kommentarer men man undrar stillsamt om Rädda Barnen inte börjat nysta i fel ända?

Det verkar som om deras strategi är att ge konserter till förmån för resultatet av en gravt negligerad barnmisshandel, i stället för att förebygga en sådan.
Av politiska hänsynstaganden väljer man att i stället för att rädda ett antal förlorade generationer, peka finger åt de som får ta hand om offren.
Kanske krävs det extra mod att påpeka för det palestinska ledarskiktet att de borde överväga en, vad man i vissa kretsar kallar "sinnesändring", men det borde väl finnas någon inom Rädda Barnen som utrustats med civilkurage???

Om så inte är fallet borde detta snabbt och effektivt spridas till potentiella givare.

Rädda Barnen, palestinierna, Hamas, civilkurage, barnmisshandel, ..