Att demonstrera och att demonstrera

De kloke säger att bloggar man så bör man göra det regelbundet, helst dagligen.
Eftersom jag inte förser omvärlden med dagliga bidrag så bloggar jag följdaktligen inte.
Låt oss i stället säga att jag då och då präntar ned spridda epistlar och så får det vara bra med det.

Min epistel idag kommer att handla om modiga demonstranter.
Inte de som demonstrerar under röda flaggor den första maj utan om människorna som demonstrerar i Syrien.
De drar ut på gator och torg med livet som insats liksom de frihetstörstande demonstranterna i Iran som heller inte räds dödens käftar.

De som trotsar allt vad självbevarelsedrift heter och har ’fräckheten’ att demonstrera mot sin ledare, Bashar Assad, har inte bara presidenten som fiende utan också polisen, militären och hela den övriga säkerhetsapparaten vilket är nyckeln till om diktatorer sitter kvar eller försvinner.

Resultaten ser vi efter att Assads folk skingrat en demonstration och folk ligger i blödande drivor i gränderna.
Skulle någon vara oförståndig nog och röra på sej blir han strax immobiliserad med hjälp av påkar, kängor eller vapen.
Tortyrmetoderna har lyfts mot nya höjder.

Efter en dag av hårt arbete eller möjligen av lika hård arbetslöshet fortsatte Mahmoud ner till kvällens demonstrationen.
Hans hustru Leila såg till att han åtminstone fick lite couscous i sej innan han gav sej iväg medan de 7 barnen gjorde sitt bästa för att övertala pappa att stanna hemma.
De större barnen visste att det händer läskiga saker nere i stan på kvällarna och de är rädda – ”pappa gå inte, det är farligt.”
De vet inte hur rätt de har.
Det är mycket farligt att demonstrera mot president Assad.

Den svarta natten är svartare än på länge, ”We want freedom” hörs på engelska och ”Allahu Akbar” ekar på arabiska.

Demonstranterna framförde till och med slogans till tonerna av den gamla juldängan Jingle bells...
”We want freedom”, ”Allahu Akbar” och de nu allt vanligare automatvapnen börjar smattra.
Folket skingras utom de som fortsätter att viska ”Allahu Akbar” medan blodet dräneras från deras kroppar.

Mahmoud är på väg hem.
Trött och ledsen men ändå lite stolt över att han vågat stå upp mot den statsunderstödda orättvisan.
Han inser att vägen framåt kan vara lång men hämtar mod från sina kompisar trots att de förlorade en man i kväll.

Vilka är då dessa krafter som driver folk att riskera sina liv för en möjlig förändring.
Alla vill vi ju få det bättre och de flesta av oss arbetar målmedvetet i den riktningen – men inte under dödshot.
Mahmoud och hans vänner ser inte någon annan utväg för att få en förändring till stånd än genom att sätta sina liv på spel.
Alla andra möjligheter verkar vara uteslutna.
Att arbeta demokratiskt för demokrati och frihet i Syrien är lika livsfarligt som att demonstrera för demokrati och frihet - men mindre effektivt.
Därför väljer folket idag demonstrationerna.

Idag efter bönen i moskéen gick Mahmoud och hans vänner inte som vanligt raka vägen hem till sina familjer utan de anslöt sej i stället till den stora, planerade demonstrationen i stan.
Alla gick dit och till slut blev man en tusenhövdad skara.
President Assad var nervös vilket också gjorde hans hantlangare nervösa.
Vad som helst kunde hända --- och det hände.
Bara idag rapporteras det om 40-50 mord i Syrien men det är naturligtvis inget som intresserar verken Ship to Gaza, Diakonia eller Gunnar Olofsson och hans palestinagrupper.

Leila är orolig för hon har ingen aning om Mahmoud överhuvudtaget kommer hem igen.
Barnen är oroliga för de förstår att något farligt har kommit till deras stad.
De är rädda.
Mahmoud är inte rädd för han vet att det gäller nu eller aldrig om han och hans familj ska få en chans till ett bättre liv.
Visst, det är en chans på tusen att de kommer att lyckas men likaväl en chans de måste ta.

Det finns ett tragiskt moment 22 i arabvärlden.
Man har två val.
Antingen en pro-västlig diktatur eller en anti-västlig teokrati.
De pro-västliga diktaturerna fördöms och raseras av väst med Obama i spetsen medan de anti-västliga teokratierna med sina utlöpare i praktiken lämnas ostörda, också här med Obama i spetsen.
Bli inte ledsen om du inte förstår logiken för det finns ingen.

Hoppas i stället att detta ruskiga moment 22 bryts och att åtminstone något som liknar demokrati sprids i Mellanöstern.

En demonstration i Stockholm är inte detsamma som en demonstration i Damaskus.
I Stockholm demonstrerar man om vädret inbjuder till uteliv men i Damaskus demonstrerar man för att man inte har något val.
Antingen man kommer hem levande eller inte.

Läs även andra bloggares åsikter om Syrien, demonstrationer, Iran, Bashar Assad, tortyr, Allahu akbar, Ship to Gaza, Diakonia, Gunnar Olofsson, palestinagrupper, Obama, Damaskus, Stockholm, ...

På pottkanten

Så hur var det i Sverige då?
Och hur var Sverige?

Två helt skilda frågor.

På frågan hur det var i Sverige måste jag leta superlativer, för att träffa både gamla och nya vänner är definitivt en hjärtesak.
Hur Sverige mår har jag tillräckligt mycket information om för att inte vilja spoliera semestern genom att kleta ner fingrarna.
Följaktligen höll jag mej borta från allt vad TT och Aftonbladet och liknande så kallade informationskällor heter.

När man på det sättet leker struts räddar man semestern och undviker skit under naglarna men företeelsen fortsätter att gro och förgrenas som maskrosorna i gräsmattan.
Den smitta invånarna i nationen Sverige utsatts för botas naturligtvis inte med denna taktik utan där krävs en rejäl ’overhaul’ med skrubbning, skurning och tvagning samt ett antal sköljvatten.

Visst har jag en hatkärlek till Sverige som ändå till största delen består av kärlek.
När jag kan få nostalgifrossa av att se en blå-gul plastpåse från City Gross då är det nog ganska allvarligt.

Sverige är så grönt.
Illgrönt.
Det tar några dagar för ögonen att sluta studsa inför all denna klorofyll.

I Israel är man vid den här årstiden hänvisad till något man mycket vänligt kan kalla för jordfärger.
Beigt, brunt, grått, smutsgrönt, gulbrunt, beigebrunt, gulbeige, brungrått, grågult, smutsbeige o.s.v.
Dessa färgkombinationer ger ingen överskottsenergi men är vänliga nog för själen.
När man plötsligt drabbas av den svenska grönskan kommer explosionerna tätt.

En annan explosion var naturligtvis bröllopet.
BRÖLLOPET.
Tala om sagobröllop.
Jag t.o.m. släpade ner till Israel några kvällstidningar fulla av bilder utan att fundera över nämnda tidnings politiska hemvist.
Allt gott tillönskas dessa härliga människor.

Annars – hur är det i Sverige?

Hur mår Mankell efter missen att inte kolla upp sitt ressällskap?
Att han dessutom försökte trassla sej ur situationen genom att tvinga svenska folket att ta till sej och gärna spilla en tår över hans borttappade favoritsockar – eller vad det nu var han blev av med.
Blev han av med snuttefilten också?

Hur har Bitte blivit som Bitte är?
Bitte Hammargren på Svenska Dagbladet.
Är det hon som har uppfunnit ordet ’insinuationer’?
Insinuationernas drottning lever högt på att insinuera att positiva saker nog egentligen inte är så positiva utan om man synar dem lite noggrannare i sömmarna – som förstås Bitte gjort – då visar det sej att vad som i förstone verkade vara en bra grej i själva verket härstammar från hin håle.

’Skriftställaren’ Gunnar Olofsson då?
Hata-Israel-Gruppernas (PGS) ordförande i Göteborg, som av någon anledning verkar vara vissa redaktörers kelgris, får sprida sitt kacklande gift där sällan en mening har något gemensamt med verkligheten utan att någon höjer ett ögonbryn.
Jag är medveten om att många svenskar djupt ogillar den typen av råpropaganda men de ogillar den inte tillräckligt mycket för att protestera.
I den heliga toleransens och liberalismens namn tillåts Gunnar Olofsson att inte bara som Bitte Hammargren, insinuera, utan att blåljuga stup i kvarten.

Hur mår Carl Bildt egentligen nuförtiden?
Har han hämtat sej efter flygturen ner till Turkiet för att visa sitt stöd för de svenskar som slog sina påsar ihop med jihadisterna på båten Mavi Marmara.
Kanske kommer ni ihåg slaktartyperna på väg till Gaza med livets nödtorft...
Eller?
Snarare var de på väg för att fullfölja sina åtaganden i Istanbul Deklarationen från 2009.
Tre av signatorerna av den deklarationen, där du finner förhärliganden av jihad i var och varannan mening, var med på Mavi Marmara där du i kölvattnet också fann Mankell, Feiler, Gardell m.fl.
På sluttampen anslöt sej även Sveriges utrikesminister Carl Bildt till detta ädla uppsåt.
Därefter gick han och gifte bort Sveriges kronprinsessa.

Konungariket Sverige är smittat.
De flesta av dess invånare tvättar händerna i klorhexidinlösning och gör regelbundna munsköljningar för att undkomma eländet men snusket kommer allt närmare.
Undfallenheten och bugandet inför islamismens framstötar irriterar många men få orkar bry sej.
Folk som har betalt för att bry sej om Sverige bryr sej inte alls och det är ett av de allra grövsta sveken.

Sverige är fantastiskt men kunde vara ännu mer fantastiskt om man åtminstone lite nu och då kunde finna folk med stake, råg i ryggen och kanske aningens vikingaanda.
Mesrumpor ger ingen mersmak för mesrumpor varken ser, hör eller förstår – alternativt har ingen lust att varken se, höra eller förstå.

Vems fel är det att vi ombeds infinna oss på flygplatsen en timma tidigare än vad som var vanligt förr?
Vems fel är det att vi inte får ta med den halvfulla flaskan med kranvatten från Lund in i planet?
Vems fel är det att du vid flygplatsens säkerhetscheck ser rader av mer eller mindre distingerat folk snällt stå och vänta med skorna i handen?

Det är inte jultomtens fel.

Nåväl, ovanstående är bara några mej i tiden närliggande axplock men var lugn – anpassningen fortsätter.
Sverige det sköna sitter på pottkanten där din och min röst för sans och vett kan avgöra framtiden - och nu talar jag inte om valet i september.
Jag talar om hur Sverige ska fortleva som en någorlunda självständig nation med någorlunda självaktning både i egna och andras ögon.
Den politiska/intoleranta/fanatiska islamismen ombedes vänligen att hålla sej på avstånd från Sveriges framtid.

Läs även andra bloggares åsikter om Sverige, TT, Aftonbladet, sagobröllop, City Gross, Henning Mankell, Bitte Hammargren, Svenska Dagbladet, Gunnar Olofsson, Carl Bildt, ...

DN SDS SMP HD DN HP B D SvD DN

Armadan

Alla skriver om armadan på väg till Gaza och visst blir man sugen...
Inte på att åka dit utan på att skala av projektet in på bara kroppen.

Hela denna pseudohändelse är ganska fascinerande för den innehåller så många absurda ingredienser att hälften hade kunnat ge stoff för en ny Stieg Larsson, om så varit möjligt.

Först – hur uppkom denna idé?
Det kan inte ha varit situationen i Gaza som satt båtarna i rullning för frånsett att befolkningen där hålls fångna av Hamas så har de i stort sett vad de behöver – det är i varje fall vad höga FN-representanter anser.
Mängderna varor som israelerna dagligen kör in är något de flesta fattiga länder i världen bara kan drömma om.
Det båtarna kan leverera är som att spotta i havet – negligerbart, de är bara symboler för något arrangörerna inte vill att vi ska prata högt om.

Det är alltså inte varorna som sådana som är intressanta utan tankekedjan bakom idén.
Man tror sej här ha funnit en vattentät grej för att sätta Israel på pottan och ett sådant tillfälle kan man ju inte bara spola.
Ingredienser som eventuellt uppflammande våld med följande flashiga videosnuttar lämpliga för You Tube kittlar många svenskar som lider av den svenska långtråkigheten.
Många har transformerat denna kittling till penninggåvor för ett projekt de flesta inte känner till bakgrunden om mer än någon slags luddig ’tycka-synd-om-grej’.
Förmodligen tror man att man vet men mycket få känner exempelvis till att det är brottsligt att understödja en terrororganisation som Hamas som har andra folkgruppers utplåning högst på sitt program.

Det är naturligtvis Hamas som kommer att lägga vantarna på båtlasten för diktatorer ser till att få vad de vill och terrorbenägna diktatorer ser till att få vad de vill till vilket pris som helst.
Förresten - kanske är de inte ens intresserade av cementen och avsaltninggrunkorna men desto mer intresserade av den sköna PR de kommer att kunna sola sej i och som båtkändisarna så gärna förser dem med.

Någon av resenärerna berättade frejdigt att han minsann inte tänkte träffa någon Hamasrepresentant och jag misstänker att han inte har en aning om hur blåögt hans resonemang är.
Ingenting i Gaza sker utan att först kramats och krystats, vänts och vridits på av bläckfisken Hamas tentakler.

Den officiella avsikten med resan sägs vara att ge gazaborna vad de trånar efter... men sammansättningen av armadan visar på något helt annat.
Det är mest folk som ska fraktas till Gaza.
Inte hantverkare eller annat dugligt folk som skulle kunnat hugga i och verkligen åstadkomma något utan (läs sakta och omsorgsfullt) – kändisar.
Att vara kändis räcker tydligen för att få en biljett till Gaza.
Det räcker också att ha skrivit en bok – hur nu denna bok skulle kunna hjälpa någon i Gaza?

Vad i hela friden ska alla dessa människor göra i Gaza?
Har de tänkt göra nytta, göra rätt för sej eller bara prata i mikrofoner tillsammans mer Hamas?
Kändisar som vill bli ännu större kändisar genom spel under täcket med terrororganisationernas Gossen Ruda i bästa orientaliska stil.

Om skälet till denna kändisexplosion är att vara iakttagare som sedan kan skriva sympatifrustande berättelser... då hade det väl räckt med en, eller är det så svårt att finna någon trovärdig person i kändisgänget så ni måste satsa på kvantitet över kvalitet?
Puh, jag blir matt.

Sedan undrar jag över alla dessa artiklar och föredrag de presumptiva sjöfararna distribuerat som förspel till båtresan.
Känner de ett så starkt behov av att rättfärdiga sina egna bevekelsegrunder att de måste trycka ner sin propaganda i våra arma strupar gång efter annan?
Dror Feiler, Mattias Gardell, Henning Mankell, Mehmet Kaplan, Bo Forsberg m.fl. - (Får inte Gunnar Olofsson från Göteborgs palestinagrupper följa med eller är han inte tillräckligt känd? Kanske lider han av sjösjuka?) - alla har de försökt rättfärdiga sina idéer och sitt handlande i omväxlande tårdrypande eller hatiska framträdanden.
Hade de haft samveten som inte var nedtyngda av falskspel och undergroundverksamhet hade inget av detta behövts - deras agerande hade gett tillräcklig legitimitet.

Nu börjar folk verkligen undra, även de som från början tyckte idén var OK.
Det börjar lukta...

Om nu Feiler och co. anser att gazaborna befinner sej i en prekär situation - vilket många gör - då borde de åtminstone försöka ta sej an problemets kärna.
Det kommer inte att bli enkelt, hade det varit enkelt hade det naturligtvis skett för länge sedan, men grejen är att båtfolket väljer att inte se problemet Hamas och föredrar att knipa ihop - inte bara ögonen.
Det finns bara ett ord för ett sådant beteende - feghet.

Alltså nu väntar vi bara.
Vi väntar på nästa armada med kändisar på väg till exempelvis Sudan för att berätta även för sudaneserna vilka godhjärtade människor de är.
De kan ju alltid göra som gazafararna – ta med lite symbolisk last för att lättare klassas som rumsrena.
Om de lärt ordentligt av sina misstag kan de ju den här gången i god tid traska upp till Bildt och be om hans ministerliga beskydd när skitångsten börjar bli alltför påtaglig.

Läs även andra bloggares åsikter om Gaza, Hamas, FN, Israel, kändisar, Dror Feiler, Mattias Gardell, Henning Mankell, Mehmet Kaplan, Bo Forsberg, Gunnar Olofsson, Sudan, Carl Bildt, ...