Kapning pågår

I kölvattnet av den beramade ’organartikeln’ i Aftonbladet för några veckor sedan riktades spotlighten mot den svenska pressfriheten.
Krisen vis-a-vis artikelns offer, Israel, är inte över men upprördheten och sorgen har lagt sej till ro på en bädd av glödande kol där den fortsätter att svida och bränna och göra förbaskat ont.
När ett sår rivs upp med hjälp av tvivelaktiga avsikter blir det lätt infekterat och läkningsprocessen fördröjs.

Den svenska pressfriheten är en utmärkt inrättning när den används med kunskap, ansvar och med den självsanering man förutsatte när reglerna skapades.
Brister man i dessa avseenden blir pressfriheten endast en frihet att publicera vad som är förenligt med ifrågavarande redaktörs egna böjelser.
Sätts denna avart av pressfrihet dessutom i system utsätts hela samhället för fara.

Pressfriheten har också en annan sida – redaktörernas och de ansvariga utgivarnas exklusiva rätt att välja och vraka.
Välja vad de anser värt att publicera och vraka vad de inte anser vara läsvärt.
I det hårda klimat som numera råder i Sverige vad gäller inställningen till den judiska staten Israel, är det inte realistiskt att antaga att de ansvariga på tidningar och i övrig media orkar (vill?) stå utanför denna tsunami och resultaten ser och hör vi dagligen.

Hade jag haft möjlighet skulle jag genomföra en så heltäckande undersökning som möjligt vad gäller procentsatsen publicerat israelvänligt material och jämföra det med texter som stampar och spottar på Israel.
Undersökningen skulle också omfatta hur stor del inskickat israelvänligt material som skrotas jämfört med den inskickade mängd texter som är negativa till Israel och som aldrig verkar behöva oroa sej för papperskorgen.

Vem är det då som har makten över papperskorgen?
Vad jag förstår är det redaktören och den ansvarige utgivaren.
Vad är dessa nyckelpersoners kriterier, riktlinjer och ansvar?
Vilka är deras egna övertygelser och hur hanterar de dessa i jobbet?
Klarar de av att iakttaga god publicistisk sed och ge sina läsare en heltäckande och sanningsenlig bild av ämnet i fråga eller tillåter dagens mediaklimat att man tar sej friheter som inte fanns i sinnevärlden för bara något år sedan?
Tala om att sitta på makten!

Är det rimligt att vissa ansvariga i tidningsbranchen gör sin tidning till sin egen privata lilla lekstuga där man frossar i material som stämmer väl överens med den egna övertygelsen.
Att steget därifrån till publicering är kort, är i och för sej ganska naturligt.
Frågan är bara om detta är sund journalistik?

I skribentkretsar är det ett väl känt faktum att om man valt att skriva en artikel med förståelse för Israels utsatta situation så finns det tidningar man helt enkelt inte gör sej besvär med att kontakta.
Man vet på förhand att man antingen får ett vänligt avböjande (platsbrist används regelmässigt som motivering även om det också i en platsbristsituation naturligtvis handlar om att välja) eller så möts man av den stora tystnaden.
Sedan finns det andra tidningar där man vet att chansen att få sitt alster publicerat är något större.
Tidningar med fingertoppskänsla.

I stället för att låta textens egna kvaliteter styra blir materialets öde beroende av redaktörers och utgivares vid det här laget välkända preferenser.
Jag frågar igen – är detta sund journalistik eller handlar det om något helt annat, någonting som inte tål dagens ljus?

Nästa gång du öppnar din tidning och möts av en av dessa miljoner (nåja...) ’hata-Israel-artiklar’ så fundera över hur det är förenat med en fri press att endast vissa tankeriktningar är fria att bli publicerade och fria nog att nå sin publik.

Det finns tydliga tendenser som visar att journalistiken är kapad av mediala makthavare som bedriver sina egna små propagandakrig maskerade som den ’obefläckade’ svenska pressfriheten.

Läs även andra bloggares åsikter om Aftonbladet, pressfrihet, Israel, redaktör, ansvarig utgivare, Sverige, tsunami, ansvar, mediaklimat, makt, lekstuga, sund journalistik, fingertoppskänsla, ...

BLOGGPÄRLOR
Empatisk men inte patetisk: Aftonbladets vänner
Rabnor tycker o tänker: Följetong
Al Hamatzav: Al-Khabar: Aftonbladets drömpartner?
Israel i Sverige: FN:s rättvisa innebär att Israel alltid döms på förhand
Ilya Meyer: From the sublime to the ridiculous

Lydstat

Är Israel det internationella samfundets lydstat?
Det verkar så.

Är Sverige det internationella samfundets lydstat?
Naturligtvis inte.

Var ligger skillnaden?
Båda länderna är suveräna nationalstater vars regeringar har som uppgift att värna om sina medborgares väl och ve.
Båda länderna har ett demokratiskt styressätt med fri press, yttrandefrihet och en massa andra friheter.

Den svenska regeringen ser som sin första plikt att tillgodose sina egna medborgares behov, inte norrmännens eller danskarnas, vilket också ses naturligt och riktigt av omvärlden.
Om den israeliska regeringen agerar utifrån samma kriterier anses det onaturligt och riktigt ordentligt galet.

Omvärlden förväntar sej att den israeliska regeringen först och främst ska värna om palestinierna och före allt annat se till att just deras önskningar blir uppfyllda.
Om så inte sker utlöser man hot om både det och detta och drevet är igång...
Israel har blivit det internationella samfundets lydstat.

Nu kommer naturligtvis förståsigpåarna ilande och hävdar med tordönsröst att ”Israel befinner sej ju i krig...” och eftersom krig är fult så anser de sej har en given rätt att torgföra sina synpunkter.

Det finns många länder som befinner sej i krig och som absolut inte förväntas påtaga sej rollen som lydstat – USA är ett exempel.
Därtill kan man lägga det faktum att krigstillståndet som råder här är frukten av en serie krig som angriparna av förståeliga skäl talar mycket tyst om.

Israel ska lyda, annars...

Det där ’annars...’ betyder lite olika beroende på vem som yttrar sej.
Per Gahrton tycker Israel ska bojkottas för de lyder ju inte honom.
Helle Klein tycker Israel ska pressas för de lyder ju inte henne heller.
Andreas Malm tycker att Israel ska kräla i stoftet för de gör ju inte som han säger.
Carl Bildt – egentligen vet jag inte riktigt vad han tycker mer än att, naturligtvis, Israel ska lyda.

Lyd Israel, lyd.

Jag leker ibland med tanken att TT skulle stötta Israel i sin självklara uppgift att tillgodose behoven för sina medborgare.
Detta är ju ett krav på varje regering i varje fritt land.
Denna tankelek får alltid ett abrupt slut när verkligheten tränger sej på och TT’s propaganda med tsunamins hastighet sköljer över landet.
Deras kallsupar sväljs av intet ont anande mediakonsumenter och resultatet ser vi i dag.
Ett land som sålt sin själ till högstbjudande liksom Helle Klein sålde sin prästsjäl för att kunna glufsa i sej från kapitalets köttgrytor.

Israel lyd – eller...

Lyd och ge palestinierna vad palestinierna begär.
Olmert och Livni gav palestinierna vad de begärde, hela tiden mer och mer, vilket resulterade i att de idag står nakna och tomhänta.

Netanyahu och Lieberman har förstått var deras lojalitet bör ligga och tänker först och främst se till sina egna medborgares behov – precis som den svenska regeringen förväntas göra.
Inget konstigt med det.

Det konstiga är att vad som är rätt för Sverige är inte rätt för Israel
- men vad bryr sej ett drev om vad som är rätt?

lydstat, Israel, Sverige, nationalstat, drevet går, Per Gahrton, Helle Klein, Andreas Malm, Carl Bildt, TT, tsunami, palestinier, Olmert, Livni, Netanyahu, Lieberman, kapitalets köttgrytor, ...

DN DN DN T K BLT SmP Y SvD HD DN PS D AB D HD

BLOGGPÄRLOR

MXp: Tzafrir Ronen: Eldsjälen som lämnade Vänstern för Israel

Israel i Sverige: Obama kanske till Mellanöstern i juni

Fred i Mellanöstern: Svenska humanister och sionister försvarar rätten att kritisera religion

Bertils blogg: Ingen bojkott planerad inför EM i bowling

Ilya Meyer: Måttlighet genom islamisternas ögon

Rabnor tycker o tänker: Yttrandefrihet och böter

Hellströms okultiverade tanketrädgård: Upprepade dumheter om arabvärlden och palestinierna

Dick Erixon: FN-resolution förbjuder varje form av islamkritik

Hat - till varje pris

Hur mycket orkar palestinierna hata?

Uppenbarligen finns det ingen övre gräns för det hat palestinierna känner för Israel.
Uppenbarligen är detta hat både större och starkare än omsorgen om sina egna.
Uppenbarligen väger ett barns död lätt i den tsunami av hat som översköljer palestinierna och som ger dem den ena kallsupen efter den andra.

Förr, när världen var lite normalare, fick Hadassah Medical Center i Jerusalem mottaga i snitt 1.600 ansökningar per månad om avancerad sjukvård för palestinier.
Nu har vårdansökningarna dramatiskt krympt till några dussin.
The Sheba Medical Center i Ramat Gan har i sin tur noterat en 60% minskning av ansökningarna.

Håll i er nu för här kommer förklaringen.
Palestinierna vill inte att Israel ska kunna ”ta åt sej äran” av att dela med sej av sina erfarenheter och kunskaper för att på så vis ”förbättra sin ställning i världens ögon”.
Man tager sej för den ganska svettiga pannan.

De tycker dessutom det är rätt och riktigt att försöka tjäna en slant - på de sjukas bekostnad, naturligtvis.

Palestiniernas hälsovårdsminister, Fathi Abu Moughli, är den person som gav oss denna inblick i palestinskt vård-och omsorgstänkande.
Följden har blivit att stroke får gå obehandlade och livräddande kemoterapi, strålbehandlingar och benmärgstransplantationer för cancerpatienter ställs på en mycket osäker framtid.

Sex-åriga Asil led sedan flera år av tuberkulos med alla dess komplikationer som svårartad stelhet, hög feber och sedermera också lever-och lunginfektioner.
Asil tvingades av den palestinske hälsovårdsministern att tillbringa sina sista veckor på ett sjukhus i Betlehem och nu, efter hennes död, anklagar hennes pappa ministern för detta ödesdigra beslutet och frågar om barn verkligen ska behöva dö på grund av politiska beslut?

Mahmoud är 23 år och lider av leukemi och tvingades förra månaden avbryta sin livsuppehållande behandling i Israel.
”Bara Gud förstår hur mycket jag oroar mej eftersom jag mår sämre för var dag” säger Mahmoud.
Han berättar att han inte kan göra mycket annat än att hoppas på ett mirakel.

Palestinierna dömer sina sjuka till döden hellre än att låta Israel ”ta åt sej äran...”

Är man lycklig nog att tidigare ha varit frisk blir man plötsligt ganska illamående vid tanken på en viss hälsovårdsministers avhumaniserade arbetsmetoder.

palestinier, tsunami, Hadassah Medical Center, Jerusalem, The Sheba Medical Center, hälsovårdsminister Fathi Abu Moughli, cancerpatienter, stroke, tuberkulos, leukemi, avhumanisering, ...
K T Y B AB SvD BLT SDS HD SmP D SDS Ex D HD DN

BLOGGPÄRLOR
Israel i Sverige: Obama börjar visa sitt rätta ansikte
MXp: UNHRC: "Korrupt instans som gör mer skada än nytta..."
Fred i Mellanösterm: 1000 dagar
Rabnor tycker o tänker: Parallell
Sapere aude!: Gideon Levy: Världen älskar Israel
Bertils blogg: FN, Islam mot frihet och frihet från religion
Mellanöstern aktualia: Obamas huvudvärk
Tundra Tabloids: Friends Like This: EU Demands the Impossible.......
Erixon: Våldet tar över i Malmö

Besatthet

Ibland är en företeelse så uppenbart galen, typ 'Kejsarens Nya Kläder', att ingen törs erkänna hur galen den är av rädsla för – ja, för vad då egentligen?
Man spelar med i elakt spel därför att det verkar vara enklast och innebära minst risk för att behöva stå upp och ta några personliga konsekvenser.
Ett gångbart recept är några nypor rädsla tillsammans med ett skålpund feghet spetsat med en god portion dumhet.

400.000 mördade i Darfur - men det är Israel som är boven.
38 reportrar arresterade i Iran under ett år – men det är Israel som är boven.
700 människorättsaktivister anhållna och torterade i Zimbabwe – men det är Israel som är boven.
Den mest populära oberoende TV-stationen i Venezuela stängs av regimen – men det är Israel som är boven.

Listan kan göras precis hur lång som helst men företeelsen har bara ett namn – besatthet.
Att det finns en parfym uppkallad efter engelskans motsvarighet till besatthet, obsession, har inget med dagens blogginlägg att göra även om lite väldoft ibland kan mildra ett unket fenomen.

Hur har man under seklernas gång behandlat besatta människor?
Jo, man har försökt att med olika medel driva ut de onda och svårhanterliga demonerna med blandat resultat.
Dessa människor tvingades ofta, för den allmänna säkerhetens skull, att tillbringa sina liv i jordhålor eller blev brända på bål som häxor.
På evangelisternas tid fick en besatt man som inte ens kedjor kunde hålla ordning på, sina demoner utdrivna av demonernas överman, Herren själv.
Dessa for sedan in i en tidigare fridsamt betande svinhjord som i demonisk skräck sprang ut i sjön och drunknade, vilket möjligen var ett bevis på förvillelsens kraft.

År 2009 låter man dessa besatta demonstrera på gator och torg, skriva artiklar, hålla seminarier, uppta dyrbar tid i massmedia och på andra sätt sprida sitt gift bland en befolkning som egentligen inte har någon anledning att misstänka att de är utsatta för en osund och mycket smittsam påverkan.
Att de får hållas är naturligtvis ett både generellt och ganska förnedrande ynkedomsbevis.

Om någon klarar av att sätta sej ner och verkligen tänka efter så inser vederbörande strax – för mera svårartade fall kan det ta längre tid – att denna besatthet av Israel och vad Israel gör eller inte gör, inte har mycket med en verklig verklighet att göra.
Är det något övriga världen borde bekymra sej för så är det landets utsatta läge mitt i ett hav av frustande fientlighet.
Ett litet land som under så lång tid befunnit sej i dessa accelererande svårigheter borde rimligtvis utlösa en stark medkänsla bland andra mera lyckligt lottade, som Sverige till exempel.
Dagens realiteter för oss i rakt motsatt riktning.

Här några utdrag ur 'Boken Om Besatthet'.

När Israel blir anfallet är alla nöjda.
Om Israel försvarar sej är ingen nöjd.

När Israel blir anklagat är alla nöjda.
Om Israel höjer rösten är ingen nöjd.

När Israel blir sönderbombat från norr eller från söder är alla nöjda.
Om Israel skickar bomber tillbaka är ingen nöjd.

Jag kan inte annat än tolka denna verklighetsbeskrivning som 'en aning vinklad'.
Nu tycker naturligtvis vän av ordning att ordet vinklad är alldeles för tamt när det gäller en sådan total brist på logik, jämlikhet och rättvisa så jag omkaraktäriserar företeelsen som 'en aning besatt'.

Besatta människor borde försöka komma ur sin besatthet - med alla medel - för sin egen och för sina medmänniskors skull.
Hjälp finns att få och första steget på väg mot själslig balans är att våga vara ärlig mot sej själv.
Den som är ärlig mot sej själv ser saker och ting som de är och försöker inte placera ut sina syndabockar på de mest stolliga ställena.

När den ödesdigra tsunamin drabbade Thailand så var det faktiskt inte Israels fel.
Fast om man tänker efter så kanske...

besatthet, Darfur, Iran, Zimbabwe, Venezuela, Israel, häxor, svinhjord, ynkedomsbevis, syndabockar, tsunami, Thailand, ...
SvD 2 3 4 5 6 7 8 Sydsvenskan 2 3 4 5 6 7 VG 2 3 Dagbladet 2 3 4 5 AB 2 3 4 5 DN 2 3
Mera läsning: Empatisk M-Ö aktualia FiM Rabnor IiS MXp JiM IiS