Kavajernas språk

Det verkar som att när Obama äntligen kommit till Israel så får han problem med att ta sej härifrån.

Även presidenter är beroende av hyfsat flygväder.

En sandstorm drog snabbt in över landet och planerna fick justeras men just att lösa plötsligt uppkomna situationer är israelernas styrka så allt ordnade sej – på något sätt.

När jag skriver detta är Obama på väg till Amman i Jordanien med Airforce One.

Det hela är faktiskt lite omtumlande.

Obama kom i förrgår, for runt i landet igår och reser härifrån idag.

Ingen visste riktigt vad vi kunde förvänta oss och ingen verkade heller riktigt bry sej.

Själv var jag ute några ärenden och hörde Israels nationalsång 'Hatikva' (hoppet) från en radio i mataffären och kom då plötsligt ihåg att det var då Obama skulle komma till Israel.

Väl hemma satte jag på TVn och såg Obama ta alla i den uppställda raden i hand och säga några vänliga fraser.

Solen sken och en mässingsorkester spelade käcka låtar.

Israels president Peres och premiärminister Netanyahu var naturligtvis där och stämningen var god – mycket god, även mellan Obama och Netanyahu.

Det var varmt och Obama slängde sin kavaj och en minut senare hivade Natanyahu upp byxorna och gjorde sedan samma sak.

Båda hade vita skjortor och blå slipsar och såg ut som bröder draperade i den israeliska flaggan.

När Obama gjorde sej kvitt kavajen, gjorde han sej då också kvitt Obama A?

Vad det här besöket kommer att ha för effekter vet vi inte idag men israelerna har i varje fall fått en chans att lära känna Obama lite mer.

Atmosfären har varit god och var och en kan hämta sina favoriter från de olika tal Obama hållit och det är väl så en politiker jobbar.

Kastar ett ben till labradoren Snuffen men glömmer inte att terriern Snuffan också vill ha ett ben för annars kan det lätt bli avundsjuka och bråk.

Obama ville träffa vanliga människor och dit räknas väl unga forskare och innovatörer.

Han stod vid ett bord med två robotar och några unga killar förklarade hur de jobbar och hur robotarna fungerar.

Sist sade en av pojkforskarna, 14 år, att snart är det ju helg, Pesah, och --- han startade robotarna som tog långa kliv fram mot Obama (woaooo ska de börja skjuta nu...?)

De snälla robotarna, ja de var snälla, räckte i stället fram en bit osyrat bröd (Matza) till Obama som skrattade gott medan han knaprade i dej den torra brödkanten.

Det var bara i Ramalla det skar sej.

Abbas mötte Obama när helikoptern landat och sedan hade de en stund alldeles för sej själva vilket betyder att det fortfarande fanns en massa människor i rummet men att media hölls utanför.

Annars var scenen satt för den planerade presskonferensen där jornalister och övriga inbjudna väntade. 

Tiden gick och gick men slutligen kom då Obama och Abbas med sina springpojkar och ställde sej i var sin talarstol.

Inte ett leende, inte ett skämt – bara hårda ansikten och hårda röster.

Jag är helt övertygad om att Obama bakom de slutna dörrarna framhållit en eller annan för Abbas ganska obehaglig sanning som möjligen hade något att göra med hur man klättrar ned från ett träd utan att förlora ansiktet.

Kroppsspråket var återhållsamt och man hörde inga försök att försöka nå varandra via språket heller.

Obama svarade på några frågor och framhöll att om alla problem ska vara lösta redan innan förhandlingar överhuvudtaget inleds så finns det ju ingenting kvar att förhandla om.

Kalla det matematik eller logik men även detta självklara faktum verkade vara svårsmält och märk väl - detta sa Obama i Ramallas hjärta, i Mukata, Abbas högborg. 

Abbas avslutade den bedrövliga tillställningen med ett brinnande tal till försvar av sin gamla skåpmat.

Om allt han vill ha... vill ha... vill ha...

På eftermiddagen träffade Obama det unga gardet.

Jo han var polulär, speciellt när han sade till de ensamma israelerna att "ni är inte ensamma".

Då var Obama gud.

Igår kväll var det fest hos President Peres med medaljutdelning och underhållning.

Jag utgår från att de fick sej något till livs också.

David D'Or sjöng en amazing 'Amazing Grace' medan Obama nynnade med och Rita förstörde totalt 'Jerusalem of Gold'.

Vi är många som försöker förstå det signifikanta av Obamas besök.

Man vill ju inte direkt bli betraktad som lättlurad och naiv men Obama har i varje fall ansträngt sej att få oss att förstå att han förstår.

F.ö. tror jag som många andra att ett fredsavtal mellan Israel och palestinierna inte ligger högst på Obamas prioritetslista.
Det brinner ju många ilsknare eldar runt Israels gränser.

Visst vore det trevligt att få sluta fred, tänker han, men arbetsinsatsen får vara rimlig. (egna tankar om Obamas tankar)

Obama sade en sak under sin första presskonferens som jag inte sett citerad någonstans.

Han sade att han hoppades att han var en bättre president nu efter fyra år i jobbet.

"I hope I am a better president now than I was four years ago"

Var det Obama B som sade detta?

Obama A hade aldrig sagt en sådan sak.

Man vill det ska vara sant så därför är det sant.

Åtminstone tills vidare.

Idag sa rabbi Yisrael Meir Lau vid Yad Vashem till Obama: "Yesterday you promised us we are not alone but please, do not be too late..."
Han vet vad han talar om för han blev själv befriad från Buchenwalds koncentrationsläger 1945 medan nästan hela hans familj blev avlivade av nazisterna.

Frågan kvarstår, fanns det en Obama A som transformerats till en Obama B?

Det hände naturligtvis inte när kavajen åkte av men bilderna var ganska roliga.

Det räcker inte för de som hävdar existensen av Obama B att han numera kallar Netanyahu för Bibi.

Det räcker heller inte han igår möttes av jubel från sina unga åhörare när han påstod att allt prat om att Bibi och han själv inte tidigare dragit jämt bara var en ploj för att ge material till 'Erez Nehederet'.

('Eretz Nehederet', Det Fantastiska Landet, är en älskad satirserie i TV där man hejdlöst driver med sej själva, med Israel och israelerna.)

Någon har viskat att Bill Clinton hade några allvarliga samtal med Obama innan han lämnade USA och talade om för honom hur man umgås med israeler... hur man förvandlar lejon till huskatter och får dem att göra allt vad husse ber om.

Sant eller inte – något har hänt.

Kanske hände det bara under själva besöket men det har i varje fall hänt.

Läs även andra bloggares åsikter om Barack Obama, Israel, Bibi Netanyahu, Shimon Peres, Ramalla, Mahmoud Abbas, ...

Världen är sej lik, möjligen ännu 'likare'

Världen är sej lik, vilket betyder något rörig.
Om ni tycker den är rörigare än vanligt så kan jag hålla med om det också.
Alla drabbas vi förr eller senare av trassligheter vi inte tagit med i beräkningen och dit hör naturligtvis sjukdom i familjen.
Även om vi tror vi är beredda så är genomslaget så totalt att till och med en mastodontblogg(!) som ’Gilboan’ får ligga i träda tills ljuset i tunneln blir tillräckligt klart.
Idag hoppas och tror jag att så är fallet (möjligen) men eftersom inga garantier ges så kommer fortsättningen att skrivas med halva tangentbordet hängande ut över stupet.

Det är en person jag tycker ordentligt synd om idag.
Mahmoud Abbas.
Vem bryr sej om Abbas idag trots hans magnifika uppladdning inför de palestinska ledarnas stora uppvisningsshow i FN i september.
Vem bryr sej om Abbas när man i Norge har ihjäl sina tonåringar i stället för att gå på tur och Obamas socialiseringsiver satt USA i den ekonomiska skamvrån.
Stackars, stackars Abbas.

Ingen normalt funtad människa kan heller säga att Hamasflottillan till Gaza blev någon större succé (var håller du hus Mankell?) och ’flytillan’, då så många hamassympatisörer som möjligt tänkte landa samtidigt på Israels internationella flygplats för att ställa till största möjliga oreda, blev ett dundrande fiasko.
Lyfte den ens, ’flytillan’?

Nej, käre Abbas, det ser tyvärr ut som om du håller på att förlora greppet.
Möjligen kan allt detta ha att göra med att vanligt folk helt enkelt är trötta på dina tokerier och ser det både meningslösa och farliga i att fortsätta att stödja dina galenskaper.
Hur skulle det vara om du, åtminstone lite emellanåt, visar lite stake tillsammans med en gnutta positivt tänkande.
Din bitterhet och avundsjuka börjar faktiskt synas i ditt ansikte och nu om någonsin, inför din stora dag i FN, borde du tänka lite på ditt utseende.

Sedan var det det där med Nabil Shaat, denne super-super-supermoderate palestinier som trots berg av korruptionsanklagelser alltid lyckas hålla näsan över vattnet.
I ANB TV den 13 juli 2011 sa denne osedvanligt hale palestinier att han inte kommer att gå med på en tvåstatslösning där man menar att skapa två stater för två folk.
OK, där är vi faktiskt överens han och jag, även om våra bevekelsegrunder skiljer sej avsevärt.
Shaat vill ha en stat enbart för palestinierna på Västbanken (apartheid någon?) och samtidigt ytterligare en stat för palestinierna i Israel, möjligen uppblandad med lite judar och annat löst folk som folkloristisk kuriosa.
Allt detta som tillägg till den palestinska stat som redan är etablerad sedan många år – Jordanien.
Oj då, jag höll nästan på att glömma den fjärde palestinska staten, den vid Medelhavets sköna strand, Hamastan (benämns ibland som Gaza), men det är väl ett tecken så gott som något på att det börjar bli lite för många palestinska stater här i grannskapet.

Min tvekan inför en tvåstatslösning är mer pragmatisk.
Det finns helt enkelt inte rum för ytterligare en statsbildning på denna lilla prinskorv till landremsa, speciellt som denna stat inte har några som helst förutsättningat att bli fredligt sinnad - vilket diverse FN-resolutioner kräver.
Man kan heller inte driva en stat på ett ekonomiskt ansvarsfullt sätt om merparten av manfolket är anställda i de många biståndsbetalda säkerhetsstyrkorna (ofta rivaliserande) och dessutom assimilera de palestinska flyktingar som möjligen är intresserade av att bo i ett nyinrättat Palestina.

Att det som trots allt produceras på Västbanken blir ekonomiska fiaskon skylls regelmässigt på de av palestinierna själva upprättade vägspärrarna (se vådan av alltför välutvecklade våldstendenser).
Detta vittnar naturligtvis endast om ett embryopathiskt sinne för proportioner vilket alltid gör sej gällande när oinitierade diskuterar Mellanöstern.
Idag är det arabiska Västbanken ett ihålig välfärdsområde utan förmåga att försörja sej självt och ett framforcerat FN-Palestina skulle bli minst lika ihåligt.
Realiteter Abbas – inte drömmar.

Nu är det väl inte fler som idag lyssnar till Shaat än de som lyssnar på den övergivne Abbas.
Stackars Abbas som trots att han kör sin propaganda på högsta volym har så få åhörare.

Några av orsakerna till detta öde kan hämtas från konkurrenter om uppmärksamheten som Syrien och Libyen.
Om ni råkar se NATO rodna så beror det på deras taffliga pillande i Libyen.
Hur många månader är det nu som det stora och mäktiga NATO försökt få bukt med ökenretorikens mästare Gadhafi, utan att rubba någon av hans cirklar.
Detta kommer att bli en pärla i framtidens historieböcker och förklaringarna kommer att bli många varav de flesta kommer att peka bakåt på Obama.

Syrien är en desto ilsknare varböld.
Att Bashar får fortsätta att hållas pekar också på Obama eller rättare sagt på Obamas tystnad (jämför gärna hans pratgladhet när Egypten hade sina ’torgmöten’).
Syrien är dessutom ett utmärkt exempel på FN’s ofattbara tafatthet, fumlighet och --- feghet.
Visst kommer det lite atrofiska uttalanden från FN då och då men snart nog återgår man till att vända sina papper allt medan Bashar fortsätter att låta sina tanks massakrera ytterligare några hundra syrier.

FN – släng dej i väggen.
Pratkvarnar och pappersvändare behöver varken en maffig, pengaslukande organisation eller en blåmålad skyskrapa för sina aktiviteter.

Förresten (mera FN) – vad är det för jeppar som tänker tilltyrka upprättandet av en stat som regelbundet skjuter raketer med dödsbringande krafter in över det grannland de är uppmanade av samma FN att leva i fred med.
Vem sa att terrorism inte lönar sej?

Allt detta bekymrar Abbas eftersom han sedan länge är bortskämd med att ha scenen för sej själv.
Allt ljus på Abbas!
När gruppbilden nu tas får han finna sej i att stå någonstans i de bakre leden.
Trist Abbas men det är nog så att du har gjort ditt.
Gå du till FN, det blir nog bra ska du se, men skyll inte på mej när det inte blir riktigt som du tänkt dej.
Envisas du med detta bara för att få den uppmärksamhet du idag saknar så visst – uppmärksamhet kommer du att få.
En riktig stat kommer du däremot inte att få men möjligen en låtsas-stat liksom du själv är en låtsas-president och dina ministrar är välgödda låtsasministrar.
Det palestinska folket är beundransvärt som stått ut med sina ledare/förledare under så många år allt medan de effektivt tystats med rosiga drömmar.

Nu ligger ju dessutom Abbas f.d. beskyddare gentemot Hamas illa till.
Jag tänker på Mubarak som just börjat ligga sej igenom en rättegång där han anklagas (som de flesta andra av Mellanösterns potentater) för korruption och för att ha beordrat fram ond bråd död.
Hur det nu än är med det så önskar jag att de lämnar denne döende man ifred för har han syndat under sitt jordeliv kommer säkerligen krafter på andra sidan att se till att rättvisa skipas.

Att Mubarak i sin bur inleder världens TV-nyheter tilltalar absolut inte Abbas som skulle ge sin högra arm i utbyte mot några fräscha notiser om ’det stackars lidande palestinska folkets kamp mot ockupationen’ och mot de allt igenom illasinnade israelerna.
Vet ni förresten att det första ord en nyfödd palestinsk bebis lär sej uttala är ordet ’o-cku-pa-tion’.
Inte mamma eller pappa eller ens da-da-da utan ’ockupation’.
Så ska en slipsten dras.
(Ovanstående är inte vetenskapligt bevisat men ändå...)

Och Abbas fortsätter att traska fram på sin autostrada mot ett jublande FN.
Förresten så hörde jag nyss att det fortfarande finns folk som anser att FN är en organisation värdig vår respekt.
Oyvey...

Lycka till min vän men bli inte alltför förvånad om du dagen efter omröstningen i FN finner att solen är lika stekhet över ditt fikusträd som vanligt och att Hamas är ute efter din skalp - som vanligt.
Världen kommer att vara sej lik och allt är - som sagt - precis som vanligt.

Läs även andra bloggares åsikter om Mahmoud Abbas, FN, Obama, Hamas, Gaza, Nabil Shaat, Mubarak, Västbanken, ...

Patetiska reaktioner

Är politikens egentliga kärna att aldrig erkänna att man haft fel?
Det verkar så – åtminstone i vissa kretsar.

USA och Israel erkände i veckan att man varit fel ute vad gäller Israels nybyggarverksamhet vilket gav andra självutnämnda aktörer stora skälvan.
Hur skulle de klara sej ur denna prestigeförlust med minsta möjliga skada.

USA och Israel erkände att de inte kommer längre på den inslagna vägen så de gör som kungen, vänder blad och går vidare.
De självutnämnda aktörernas autonoma system löpte amok men satte också strålkastarljuset på dessa yrkespolitikers destruktiva ynkedom.

Folk och organisationer som utnyttjat spänningarna i Mellanöstern för egna mer eller mindre tveksamma agendor blev plötsligt sittande på pottkanten.
Avklädda.
Hur skulle de nu rädda sina ansikten?

USA insåg att de behövde byta taktik eftersom koncentrationen på judarnas nybyggarverksamhet visat sej vara en ’icke-fråga’ som naturligtvis var felplacerad från början.
De insåg att denna besatthet gjorde mer skada än nytta och bör, som det är skrivet i 'Road Map for Peace', lösas vid förhandlingsbordet.
Man hade krävt en massa saker av Israel men behändigt ’glömt’ att också kräva av palestinierna t.ex. att de tvärt slutar med sin både officiella som inofficiella hatpropaganda mot Israel och judarna, något som de själva (faktiskt!) högtidligt lovat och signerat i den nu ganska anorektiska 'Road Map for Peace'.
När balansen haltar då haltar hela projektet – så det sprack.

Nu gällde det att snabbt som ögat rädda vad som räddas kunde.

Först araberna.
De är kanske inte lika sofistikerade i alla sammanhang som européerna så de började helt enkelt gråta...
Hela deras världsbild rasade.
De hade lagt alla sina ägg i en korg, i Obamas korg, och jobbat stenhårt i sina propagandahögkvarter på att hur det nu än gick med sakfrågan så skulle Israel utses till syndabock.
Obama utsåg inte Israel till syndabock.
Arabvärlden rasade i mer än ett avseende.

FN och Ban Ki-moon blev nervösa, de hade ju satsat hela sin prestige på att redan innan några förhandlingar inletts tvinga Israel till något som hade löst sej genska enkelt vid förhandlingsbordet - som det faktiskt var både tänkt och skrivet.

Generalsekreteraren trodde väl att ingen skulle märka något så han gick på i ullstrumporna och berättade hur besviken han var att Israel inte stoppade sin byggverksamhet – trots att USA inte trodde på det längre utan övergivit projektet som villkor för förhandlingar.
Stackars Ban Ki-moon.

Sedan tar vi oss en sväng över till kulturborgens Europa och dess patetiska ledare, både föredettingar och nuvarande.
Cathrine Ashton som bär hela EU på sina spröda axlar... är ännu hätskare när det gäller den judiska staten.
Den bör göra som hon och Abbas säger för annars --------------------------
Balanserad som vanligt – hmmm...
Hon verkade heller inte ha märkt att USA insett att bosättningsproblematiken inte var något att bry sej om i detta skede så hon körde på i sina trötta gamla hjulspår.
Varför hon var hemma och bakade sin plum pudding i stället för att fösa Abbas till förhandlingsbordet under de tio långa månader som Israel – av oklara skäl – stoppade sin byggverksamhet, vill hon heller inte berätta.

Som om inte detta vore nog samsades ett antal politiker med väl passerad bäst-före-datum och krävde att Israel skulle straffas.
Javier Solana, Romano Prodi, Mary Robinson m.fl. – jo jo, idel ädel adel eller hur man nu ska uttrycka sej.
Förtroendegivande är de i alla fall inte men rysligt konsekventa.
Israel ska straffas precis som de krävde på den tiden då det fortfarande fanns en och annan som lyssnade på dem.
Det skulle vara intressant, mycket intressant, att höra deras synpunkter på varför de inte svärmar för en kurdisk stat där behoven, både rättsliga och medmänskliga, långt överskrider de palestinska.

Men som sagt - vissa stater klias på ryggen medan andra (läs Israel) konstant befinner sej i skamvrån.

Alla dessa självutnämnda aktörer försökte med hjälp av anfallstekniken rädda sina ansikten men resultatet blev enbart patetiskt.
Handlingens centrum ligger fortfarande i Jerusalem och i Washington och om Obama kravlat sej ur sin sandlåda och lärt av sina misstag kanske vi får se en politik som bygger på något större mognad, bättre kunskaper och väl beprövade insikter – men bara kanske.

Läs även andra bloggares åsikter om USA, Israel, Mellanöstern, 'Road Map for Peace', palestinier, Barack Obama, FN, Ban Ki-moon, Cathrine Ashton, Mahmoud Abbas, Javier Solana, Romano Prodi, Mary Robinson, kurdisk stat, ...

DN SDS HD D

Titelsjuka

En inledande fråga: Hur många chefsförhandlare behöver palestinierna?
Jag har hitintills träffat på tre – kanske har du hittat fler?

Först naturligtvis vår vän från bl.a. CNN, Saeb Erekat, som är du och syster med denna nyhetskanals alla tjusiga journalissor.
Du har säkert hört honom när han plockar fram sängkammarblicken, lägger huvudet på sned och på sin fladdrande engelska säger till nyhetsankaret - ”Rosemary (Church), du kommer väl ihåg... ”

För några år sedan upptäckte denne ’Chief Palestinian Negotiator’ att han var i behov av en makeover så plötsligt var han ca. 20 kilo lättare och framträdde i både ny frissa och nya glasögon.
Allt för att bättre smälta in i den glassiga miljön hos Rosemary på CNN.

Sedan har vi den gamle trotjänaren Nabil Shaat.
En seriös man med mycket pengar.
Han gör affärer runt om i världen och behöver inte, som de människor han säger sej förhandla för, suga på ramarna.
Han har haft sitt finger med i de flesta kringelikrokar i palestiniernas korta historia men spåren är inte direkt iögonenfallande.
Så snart det slås på trumman för palestinierna av ena eller andra orsaken så finns Nabil Shaat på plats, redo att förljuva vår tillvaro med ett uttalande.
Nu titulerar han sej ’palestinsk chefsförhandlare’ till Erekats stora förtret – rivaliteten dem emellan är inte speciellt diskret.
Häromdagen hotade han med att palestinierna skulle upplösa sin nuvarande ledningsorganisation på Västbanken (PA) om de inte får som de vill i de trötta gamla förhandlingarna.
Detta var naturligtvis lille Erekat snabbt ute och dementerade, och i den stilen fortsätter de.

Ganska nyss upptäckte jag ytterligare en ’Chief Negotiator’ i palestiniernas brokiga persongalleri – Yasser Abed Rabbo.
Åtminstone var han titulerad som sådan i Jerusalem Post där han berättade vitt och brett om sin husskräck.
Yasser Abed Rabbo är en gammal Arafat-räv som sedermera tillsammans med bl.a. Jossi Beilin knaprade sej fram till något de kallade ’The Geneva Initiative’ – förmodligen för att schweizarna betalade både deras arbetsluncher och övriga utgifter för att på så sätt förvissa sej om önskvärt resultat.
Nu är karl’n den tredje aspiranten på titeln ’Chief Palestinian Negotiator’.

Varför tre?
OK, man säger ju att ’alla goda ting är tre’ men man säger också att ’ ju fler kockar desto sämre soppa’.
Av resultaten hitintills att döma ligger sista varianten närmast sanningen.

Kanske är det ont om fräcka titlar bland palestinierna så de måste samsas om de som finns?
Kanske tror man att Rosemary på CNN hör av sej oftare om man stilar runt med titlar som börjar med ’Chief......”
Kanske har de helt enkelt drabbats av titelsjukan?

Det mest slående är annars att trots långa och invecklade titulaturer så känner man inte till vad dessa står för.
Fråga några palestinier vad ordet förhandlingar innebär och du kommer att få många svar men inget som är korrekt.

Under förhandlingar diskuterar man både länge och väl med målet att komma överens.
Eftersom utgångspunkterna är olika så måste båda parter kompromissa och där, just där har vi stötestenen.
Araber kompromissar inte.
De gör en hel massa andra saker men de kompromissar inte.

De kan klä sina ståndpunkter i olika färgställningar och leka med ord tills motparten varken vet ut eller in.
Att gång efter gång efter gång – i det oändliga – upprepa sina krav, är en annan strategi.
Någonstans någongång måste ju ändå någon ta till sej budskapet och det är precis vad som sker.
Folk lyssnar, tar till sej och sprider vidare – 'jomenvisst, just så här är det'.

Ett krav kan aldrig ges upp och en ståndpunkt kan aldrig ändras.
Med andra ord så kommer palestinierna aldrig att kompromissa och därför är det i stort sett ogenomförbart att föra regelrätta förhandlingar med en arab eftersom deras kultur och mentalitet likställer kompromiss med skam, förlora ansiktet och att ens fel och brister blir allmän egendom.
Med sådana kulturella belastningar förstår man bättre varför Abbas beter sej som han gör.
För att slippa kompromissa förfaller han till samtidens absurdaste undanflykter och Obama och hans jämlikar spelar med.

Blanda för all del inte ihop kompromiss med prutning i basarerna – den läckra företeelsen är mer besläktad med underhållningsbranschen och är ett stickspår jag inte tänker syssla med idag.

Att vara palestinsk förhandlare i chefställning förpliktar.
Ett antal miljoner människor är beroende av att han gör ett bra jobb.
Vad vi ser är tre personer med aspirationer på samma jobb men där ingen imponerar trots glammiga titlar.

En slutsats vi kan dra är att en titel inte är någon garanti för ett positivt resultat.
Kanske skulle grönsakshandlaren i Jenin klara biffen på ett både ärligare och mera självklart sätt men nu är vi hänvisade till alla dessa ’Chief Palestinian Negotiators’ som verkligen inte gör någon lycklig.

En ännu sistare slutsats – akta er för titelsjukan.
Den krymper både hjärta och hjärna på det gruvligaste och läker inte ut förrän förruttnelsen är ett faktum.
Ingen nobelpristagare har funnit något botemedel så skydda vad som skyddas kan.
Låt alla ’Chief Palestinian Negotiators’ bli varnande exempel på hur det kan gå när det inte går...

Med detta önskar jag er alla både hälsa och välgång.

Läs även andra bloggares åsikter om palestinier, CNN, Saeb Erekat, Rosemary Church, Nabil Shaat, Västbanken, Yasser Abed Rabbo, Jerusalem Post, Jossi Beilin, Mahmoud Abbas,
kompromiss, ...

Abbas inte så hemliga brev

Underliga äro Herrens vägar säger prästen när han inte förstår någonting.
Underliga äro Abbas vägar när han försöker skapa fred.
Det är i varje fall vad han säger till Obama.

Abbas har skickat iväg små brev till sina trognaste supportrar - U.S. President Barack Obama, Russian President Dmitry Medvedev and the High Representative of the European Union on Foreign Policy Catherine Ashton och förberett dem på vad han förväntar sej av dem inom en snar framtid.

Abbas skrev i detta rundbrev att han tänker ta första planet hem om Netanyahu inte går med på att förlänga byggstoppet på Västbanken.
Om/när detta sker då kräver Abbas att dessa personer offentligt ska fördöma Netanyahu och utse honom till den syndabocken.
Typ helgardering.

Inte kommer jag ihåg att Abbas rusade iväg och bad om att få förhandla med Netanyahu efter att byggstoppet inleddes för nu en hel massa månader sedan.
Då hade han ju verkligen chansen.
Förmodligen hade han inte tid eftersom han då var sysselsatt med att klättra högre och högre upp i sitt träd.

När en katt klättrar högre och högre upp i ett träd kan det gå både si och så.
En del katter är lika sluga på att klättra nedför som uppför medan andra måste hämtas av brandkåren.

Abbas uppe i sitt träd var tvungen att plockas ned av brandkåren som förutom brandsprutan medförde en ansenlig arsenal av lockbeten.
Vad som slutligen avgjorde det hela var endast en sak - Abbas ville inte framstå som den som säger nej och eftersom det hela tiden handlar om polityr och fernissa så lät han sej spolas ned av vattenkanonerna.
Plums och slafs, men ner kom han.

Omsorgen om polityren och fernissan tvingar honom nu iväg till Obama och som uppmjukningsövningar ägnade han sej åt lite spam.

Att skriva små brev, antingen de skickas via elektroniken eller brevbäraren, är något som Abbas ägnat sej åt ganska ofta åt på sistone.
Han skriver till domstolen i Haag att han tycker att de ska elda på lite extra under Goldstone.
Han skriver till berörda instanser i England att han tycker det är läge att haffa israeliska politiker och militärer som inte sätter palestiniernas väl och ve framför israelernas.
Han skriver till OECD att han tycker det vore förräderi mot ’den palestinska saken’... om Israel skulle bli medlem i OECD.
Han skriver till sina vänner jorden runt som är engegerade i BDS (Boycott, Divestment, Sanctions) och berättar vilka underbara människor de är.
Han tror de är hans vänner trots att de i första hand är Israels ovänner.

Abbas skriver och skriver men än har han inte skrivit något tal där han förbereder sitt folk för nödvändiga kompromisser, skrotning av hatpropagandan och som dessutom berättar att de inte behöver älska israelerna men heller inte kalla dem för dem vid apor och svin stup i kvarten.

Hans frekventa brevskrivande får ses som en underminering av kommande fredssamtal och är dessutom en underminering av Obamas ansträngningar, men vad gör han inte för polityren och fernissan?

Som sagt, underliga äro Herrens vägar och Abbas vägar är inte mindre underliga.
Jag undrar om ens Herren själv känner till de träsk och sumpmarker som Abbas planerat som kamouflage för sin stora sorti.
Allt för att polityren och fernissan ska bibehållas och för att kattguldet inte ska mista sin glans.

Läs även andra bloggares åsikter om Mahmoud Abbas, Barack Obama, Dmitry Medvedev, Cathrine Ashton, Binyamin Netanyahu, Västbanken, Richard Goldstone, OECD, BDS, ...

SDS DN

Jag önskar

Det är egentligen ganska fånigt att skriva om något som alla andra redan skrivit om.
Just därför tänker jag göra precis det!
Obama har ju nyss sagt att det ska bli fred och då blir det väl så...
Han är ju president i USA!!!
Innan jag fortsätter vill jag komma med en programförklaring – jag önskar verkligen att det ska bli fred, en riktigt lång, trivsam och gosig fred.
En fred där solen alltid skiner och himlen är blå och där alla är så snälla, så snälla mot varandra.

När detta är sagt så tänker jag börja gnälla för chansen att alla ska börja vara snälla mot varandra är tyvärr försumbar.
Varför?
Jo därför att du kan föra din häst till vattenhon men du kan inte befalla honom att dricka.
Varför kom Abbas till förhandlingsbordet – om han nu kommer?
Jag gissar att han plötsligt upptäckte att han redan avverkat nedersta ursäkten på sin lista och helt inte kunde komma på fler.
Kanske hade han också nått den högsta grenen i sitt vänte-träd och enda vägen framåt ledde nedåt.
(Nedersta ursäkten och högsta grenen - varför i hela friden sågar ingen ned alla högväxande träd i Abbas närhet?)
Jag tror att var och en inser att få Abbas till förhandlingsbordet var den enkla biten och att nu återstår en balansgång som världen sällan skådat.
Vet ni varför det kommer att bli knepigt - så in i vassen knepigt?
Jo för att Abbas och hans hovstat egentligen inte är intresserade av någon fred med Israel.
Obamas speciella sändebud i regionen, George Mitchell, påstår att det kommer att bli fred just för att alla är överens om att en övergripande fred är vad alla önskar.
OK, fred är ju något de flesta av oss inte säger nej till men nu är det så att för de flesta av Mellanösterns aktörer finns det något som ligger dem ännu varmare om hjärtat och det är elimineringen av Israel.
Om freden kan fungera som en språngbräda till deras enda stora hjärtefråga så – be my guest - men aldrig till priset av några gester eller, hu så hemskt, en eftergifter.
Då är det billigare med en liten intifada eller nå’t...
Vi har varit med förr och vet i stort hur valserna går.
Varför är det så få som försöker lära för framtiden genom att studera historien.
Palestiniernas historia.
Kan det möjligen ha samma orsak som varför man inte vill veta hur det går till att producera korv.
Det är helt enkelt lite för obehagligt.
Man vill ju kunna fortsätta att snirkla både senap och ketchup på korven och glufsa i sej med god aptit.
Palestiniernas historia är obehaglig, inte minst moraliskt sett, så vi kniper ihop ögon och öron en stund och kastar oss sedan över ett mera acceptabelt byte, den lilla pluttestaten Israel vid Medelhavets östra strand.
Det går alltid hem i stugorna.
Åter till Obamas/Clintons fredsförhandlingar.
Tänk om vi blir överraskade, tänk om parterna gör framsteg.
Underbart.
Det är bara det att förutsättningarna saknas men som jag sa någonstans i början – jag önskar verkligen att det ska bli fred.
Om inte annat så för omväxlingens skull.

Läs även andra bloggares åsikter om Barack Obama, fred, Mahmoud Abbas, förhandlingar, Hillary Clinton, George Mitchell, intifada, palestinier, Israel, ...

Terrorissan och Carl Bildt

Jag försöker förstå hur Abbas tänker men det är inte helt lätt.
Det är ungefär som om Bildt och co. skulle sponsra, hedra och skapa monument och ärofulla minnesmärken av en person som mördat 37 svenskar.
Jag har inte hört att någon i Sverige skapat idoler och förebilder av folk som uppsåtligt mördat andra människor – bara tanken är frånstötande, omoralisk och sjuk.

Detta till trots uppmuntras folk som sysslar med dylik hantering av Bildt och co.
De uppmuntras så till den milda grad att svenska knegare tvingas bidraga med runt 800 miljoner/år till bl.a. 800.000(!) offentligt anställda i palestiniernas rike.
Dessa offentligt anställda består till stor del av dubbelarbetande Al-Aksa-terrorister som på dagarna drar på sej sin nystärkta polisuniform och hjälper gamla tanter över gatan medan de nattetid svidar om till den väl ingångna kamoflagemunderingen som gör sej så bra tillsammans med automatvapnen.

Sveriges ledare betraktar fortfarande Abbas som en hedervärd person värd allt stöd han kan få vilket naturligtvis är både absurdt och svekfullt.
Det kan ju faktiskt hända att någon svensk tror på detta, tror att Abbas är en fridsam person vars högsta önskan är att sluta fred med Israel.

Vad svenskarna inte blir informerade om av Bildt och co. är att denne Abbas nyss hedrade minnet av den terrorist som mördat flest israeler på ett bräde.
Abbas sponsrade häromdagen en ceremoni med anledning av denna terrorists födelse för 50 år sedan.

Terrorissans namn är Dalal Mughrabi som skapade sej 'evigt liv' genom att 1978 kapa en buss och effektivt avliva 37 vanliga människor.
Hon kan i ensamt majestät ståta med titeln ”den i sitt slag enastående och mest effektiva terroristen, oavsett kön, i Israels historia”.



Värt att fira?
Anser Bildt och co. att detta är värt att fira?
Är det på grund av dylika ceremonier Abbas får allt mer pengar av Bildt och co?

Det är något som inte stämmer här.
Man ger i allmänhet inte ekonomisk support till någon som offentligt glorifierar handlingar man själv föraktar och tar avstånd ifrån.

Är Bildt och co. ovetande om vad Abbas har för sej?
Är Bildt och co. väl medvetna om vad som pågår men föredrar att blunda för eländet?

Förresten – klart att de vet och lika klara är deras bevekelsegrunder men de redovisas aldrig i några regeringsprotokoll.
Dessa protokoll är som vanligt bara en uppvisning i fagert tal.

Att villkorslöst fylla Abbas kassakistor, som är välkända för sina stora, svarta bottenhål, är en ängslig, feg, och naturligtvis helt galen strategi som inte har någonting gemensamt med att hjälpa palestinierna utan enbart är inriktad på att stärka den terroristglorifierande Abbas i hans kamp mot Israel.
Bildt och co. stöder aktivt och djupt engagerat Abbas kamp mot staten Israel.

Jag undrar om majoriteten av hyggliga svenskar egentligen ställer upp på detta men så länge de undanhålls fakta och via TT’s tentakler i stället delges någon hemkokt smörja – vad ska de tro?
De tror naturligtvis att Abbas är vår tids fredsapostel i stället för den person som genom att celebrera mord och mördare kraftfullt uppmuntrar nya generationer att följa i Dalal Mughrabis fotspår.

Slutsats.
Sverige har ledare som stöder, både ekonomiskt och moraliskt (om man nu överhuvudtaget kan tala om moral i detta sammanhang), en person som hyllar och glorifierar både massmord och massmördare.
Sverige har ledare som frotterar sej med dessa terroristkramare och som trots detta förväntar sej att bli betraktade som vördade liberaler med tolerans och vidsynthet i blick.
Sverige har ledare som förlorat sitt folks respekt, förlorat omvärldens respekt och även förlorat min respekt.

Har vi de ledare vi förtjänar eller förtjänar vi möjligen något bättre?


Läs även andra bloggares åsikter om Mahmoud Abbas, Carl Bildt, Sverige, Israel, massmord, Dalal Mughrabi, Al-Aksa-terrorister, automatvapen, regeringsprotokoll, TT, ...

Sparka ut, röka ut eller lyncha?

Om president Mahmoud Abbas är den moderate fredsarbetaren så betraktas premiärminister Salam Fayyad som något av en klippa i västvärldens ögon.
Vad som gör Fayyad speciell är att han betraktas som halv-amerikan, halvt västlig – halvt som vi...

Sådana resonemang är naturligtvis inte rumsrena men är vardagsmat i slutna sällskap i slutna rum.
Salam Fayyad, någon att hänga upp den nya religionen på, ’palestinianism’.

Någon att lita på - som omväxling.

Denne Fayyad sade något vid en konferens i närheten av Ramalla häromdagen som vid första anblicken enbart verkade var ”mer av detsamma” men som vid en närmare granskning visar ’sitt fula, etniskt rensade tryne’.

Fayyad berättade för sin publik att en framtida palestinsk stat skulle bli ’fri från stängsel och fri från bosättningar’.
Jag väljer att för tillfället bortse från stängselbiten för att se lite närmare på vad han menar med bosättningar.

Fayyad talar naturligtvis inte om husen, trädgårdarna eller skolorna – han talar om människorna som bor där.
Judarna.

Premiärminister Fayyad tänker alltså inte tillåta förekomsten av judar i en eventuell framtida palestinsk stat.
Idag, i väntan på att palestinierna ska börja tänka och tala fred, bor det massor av judar i dessa omtvistade områden - så vad har han tänkt göra med dem?

Sparka ut dem?
Röka ut dem?
Lyncha dem?

Inte vet jag men han borde få den frågan med det snaraste.

Tänk dej nu in i följande scenario.
Tänk om Israels premiärminister Netanyahu hade sagt samma sak – fast omvänt.
Tänk om han hade sagt att Israel i framtiden kommer att vara fritt från arabiska byar.
Fritt från araber.

Finns det någon som tror att ett sådant uttalande hade passerat lika smärtfritt som Fayyads tal?
Förmodligen skulle det satt världen i brand eller något om möjligt ännu värre.
”The arabic street” skulle krevera och Helle Klein skulle vässa tangentbordet lite extra inför nästa knastertorra kria.
Carl Bildt skulle i sin nåd lämna ett pressmeddelande där han berättar om sin indignation och sedan något om att ’så får man verkligen inte säga’.

Vari ligger då den stora skillnaden?
Fayyad berättade att han tänker avyttra judarna och Netanyahu sade i vårt virtuella samtal att han tänkte göra sammalunda med araberna.
Detta till trots är skillnaden avgrundsdjup.

När en palestinier berättar att han tänker göra sej av med judarna betraktas det som en fullt legitim handlingsplan.
Om en jude berättar att han tänker göra sej av med araberna betraktas det som något man inte får tänka, än mindre säga och absolut inte göra.
En annan inte helt oviktig detalj är att Netanyahu aldrig sagt vad jag här ovanför lade honom till last medan Fayyad inte missar några tillfällen att uttrycka sitt bestämda avståndstagande från judarna och allt med judisk anknytning.

Nyss tog Fayyad dessutom tillfället i akt att odla sina pyromana böjelser när han slängde varor tillverkade av judar på brasan.

Det ovan beskrivna är ett lättfattligt exempel på den overkliga verklighetsuppfattning Israel har att kämpa emot.
Dag in och dag ut.
Media, politiker och intellektuella – ingen vill stå bredvid när det yppas en chans att sparka på den som alla andra sparkar på.
Enklast så – åtminstone för de som anser att livets mening är att förenkla det intill oigenkännlighet.

Läs även andra bloggares åsikter om Mahmoud Abbas, Salam Fayyad, 'palestinianism', Ramalla, bosättningar, judar, Benjamin Netanyahu, Helle Klein, Carl Bildt, ...

A man of peace

Hur mår Mahmoud Abbas egentligen?
Förmodligen ganska dåligt.
Han slingrar sej som en orm vilket blir tröttsamt i längden – speciellt när man tar hänsyn till att det är ett bra tag sedan han lämnade ungdomsåren bakom sej.

Palestinierna hade planerat att snabbt och behändigt skjuta Israel i sank med hjälp av Goldstonerapporten och efterföljande juridiska processer men därav blev intet.
Vad hände?
Idag är det bara de närmast sörjande som är insatta i alla turerna men uppenbarligen gav någon (några, något?) Abbas kalla fötter.
Iskalla och stelfrusna fötter är inget trevligt så Abbas lade ett av sina bättre kort på länge – på hyllan.
Omröstningen om Goldstonerapporten i UNHRC blev helt enkelt inte av.

Kanske trodde Abbas han gjort något gott för mänskligheten... men han fick snart nog bita i det sura äpplet.
Fotfolket tyckte han sålt ett synnerligen verksamt verktyg mot Israel för en spottstyver medan Hamas ansåg att han sålt sin själ.
De mumlade ord som landsförrädare...
Abbas drabbades av ett lätt illamående.

Vad blev Abbas svar på dessa beskyllningar?
Han började veva med armarna och orera om både det och detta.
Någon hade förrått honom, förrått palestinierna och nu skulle han hitta skurken.
Indignationen var imponerande men gick likaväl inte hem i stugorna.
Abbas började få ont i magen.

Abbas lade på några extra kol och lovade att tillsätta en utredning.
Löften om utredningar brukar ju gjuta olja på vågorna och är ett välkänt knep när man inte har några färdiga svar.
By the way - är det någon som någonsin sett ett resultat av alla de utredningar palestinierna säger de tänker genomföra var gång de befinner sej i ett trängt läge?

Var det Obama som tvingade Abbas att dra tillbaka sitt stöd för Goldstonerepporten?
Vad blev han lovad i stället?
Var det Israel som pressade den palestinske presidenten?
Eftersom den här regeringen inte har några likheter med Olmerts ”böna-och-be-regering” så tror jag knappast det.

Åtminstone lovade de inte guld och gröna skogar men kanske gav de honom lite matnyttiga fakta på vägen.
Tids nog får vi säkert veta.
Abbas började känna att han höll på att förlora fotfästet.

När Abbas inte längre kunde skylla på andra och inte heller kunde sätta till fler utredningar då började hans egna ministrar att tala ur skägget.
Inte bara det – de började anklaga Abbas för det som araber regelmässigt anklagar andra misshagliga araber för – att vara sionistlakejer.
Abbas började må allt sämre.

Rykten började cirkulera och han förstod att hans eget folk inte gick att skrämma till tystnad längre.
Måttet blev rågat när en av hans trognaste korruptionskompisar genom åren, Yasser Abed Rabbo, öppet erkände att de gjorde fel när de inte framhärdade med Goldstonerapporten.
Jag är inte säker på att Abed Rabbo nämnde några namn i sammanhanget men det behövdes heller inte – det är ju Abbas som chefar och följdaktligen är det han som bär ansvaret.

Den natten mådde Abbas inte alls bra, han kände sej riktigt sjuk.
Han hade mardrömmar om att folk kastade guldstenar på honom och redan nästa morgon kröp han fram och berättade att han nu stöder Libyens initiativ - att kräva en diskussion om Goldstonerapporten i FN’s säkerhetsråd.

Tillbaka till ruta ett.
Ungefär.

Nota bene - denne man sägs vara en ärlig och rakryggad fredspartner - a man of peace!!!

Läs även andra bloggares åsikter om Mahmoud Abbas, palestinier, Israel, Goldstonerapporten, UNHRC, Hamas, Obama, utredningar, sionistlakej, Yasser Abed Rabbo, Libyen, FN's säkerhetsråd, ...

Bromsklossar

Här i Mellanöstern blir bromsklossarna allt fler och allt mer bombastiska i sina uttalanden.
För att vara ett fredsälskande folk som gör allt för freden... är dessa bromsklossar ett mysterium.
De proklamerar i moskéer, i barnprogram, på gator och torg att ingen uppoffring är för stor för att förverkliga deras dröm om ett eget land.
Barnmartyrer står högt på önskelistan.

Sedan kommer dessa professionella bromsklossar och ställer till det.

En av dem är arabligans – nej, inte Jönssonligan – arabligans generalsekreterare, Amr Moussa.
Han är egyptier och har varit ambassadör i Indien och Egyptens ambassadör i FN innan han fick sitt nuvarande jobb som arabligans ledare.

Han älskar fredsprocessen men hatar fred.
Han gör vad som helst för att processen ska fortsätta men att förorda ett fredsinriktat tänkande vore honom helt främmande.
Han drar sej inte för att hota om någon vilsekommen arabnation skulle frestas ta kontakt med Israel.
Han lovar dessa stackare en ”tough response”.
Min mamma skulle kallat en sådan typ för en riktig elaking...

Hur hans hjärna arbetar i övrigt får du en bild av genom hans svar på frågan hur han ser på de muslimska kvinnornas situation och hur den skulle kunna förbättras.
"As long as our land is occupied, we cannot think about the rights of women".
Hav tålamod, kvinnor!

Amr Moussa älskar sin fredsprocess men den processen bör hanteras utan israelisk inblandning.
Han förbjuder all tanke på eftergifter åt judarna innan ligans alla krav är mötta.
Amr Moussa gillar tydligen också diktat - men inte fred.

En annan nygammal bromskloss är Mahmoud Abbas.
Allt sedan Obama gick direkt från sitt invigningstal på Capitol Hill i Washington i januari till sin nya Vita Hus-telefon och slog nummret till Abbas har denne man svävat runt på små rosa moln.
Jobbet är lagt på hyllan förutom lite nedslag hos omgivande arabpotentater.
Han har fått rådet att ligga lågt och låta Obama göra jobbet.
Visst förstår jag om han uppskattar en sådan omtanke vid sina 80+.

Verbalt har dock hans tjurighet ökat – så till den milda grad att man förstår att han fortfarande svävar runt på sina rosa moln.
Han ställer krav rakt ut i det blå vilket visar att han är desperat i sin ovilja att förhandla med Israel och en palestinsk stat vill han absolut inte ha.
Bästa sättet att inte behöva få en stat på halsen är att uppföra sej precis som han gör nu.
Typisk genuin bromskloss.

Förresten har hamasledaren i Gaza, Ismail Haniye, i dagarna proklamerat att Abbas inte har någon rätt att förhandla för palestinierna och att varje överenskommelse han gör med USA eller Israel kommer att förkastas av dem.
Någonstans här borde Obama satt in sina stötar.

För övrigt blir det allt tydligare – Gaza tillhör moskéerna och Västbanken tillhör sina shoppingcenter.

Vår sista bromskloss för dagen sitter i Vita Huset, en bit från Mellanöstern.
Obama gör alla möjliga piruetter och krumbukter för att inte behöva ta i Iran med tång.
Snacka, lova, böna, le, och plocka bort otrevligheter från agendan och tiden den går...
Snart är dessa diskussioner inte intressanta längre.

Varför blir man en bromskloss?
Jag kan tänka mej flera orsaker men först och främst för att man vill vinna tid för att i ett senare skede säkra fler fördelar.
En annan orsak är naturligtvis ren feghet.
Svårigheter att rätt utvärdera en situation.
Igångsättningssvårigheter.
Orsaken kan dessutom vara att man helt enkelt inte är intresserad av den aktuella situationen och vill skjuta ett obehagligt avgörande på framtiden.

Grejen är bara att framtiden är nu och Mellanöstern har inte råd med några bromsklossar, inte ens amerikanska sådana som spelar ett högt spel med insatser man låter andra betala.
Att ta tjuren vid hornen kräver sin man – kanske är det vikingar Mellanöstern saknar?


Läs även andra bloggares åsikter om barnmartyrer, Amr Moussa, arabligan, fredsprocessen, Mahmoud Abbas, Barak Obama, palestinsk stat, Ismail Haniye, Israel, USA, Vita Huset, Iran, Mellanöstern, ...