I Gilboas svala skugga: 'celebrity status'

08 december 2009

Palestinierna som slagträ

Ingen bryr sej egentligen om palestinierna.
Eftersom de fyller en viktigare uppgift än vad du ser vid ett första påseende så fortsätter dock spelet.
År efter år, decennium efter decennium.

Några som absolut inte bryr sej om palestinierna är deras bröder – araberna i resten av världen.
Deras bidrag till UNRWA som arbetar med palestiniernas välbefinnande är mikroskopiskt.
De största bidragsländerna år 2008 är USA (inte förvånande med 95.726.691 dollar) och Sverige (förvånande med 40.645.161 dollar).
Det land som vann arabligan är Kuwait som kom in på plats 20.
De bidrog med 2.499.958 dollar.
Detta kan ställas i relation till att deras oljeinkomster ökade det året med 44%, till nästan 78 miljarder dollar.
Bahrain, Oman, Saudiarabien och Förenade Arabemiraten bidrog tillsammans med 3.6 miljoner dollar trots att deras samlade oljeinkomster uppgick till 575 miljarder dollar.
Dessutom är trenden nedåtgående – 1980 bidrog dessa länder med 8% av sin årliga budget medan de 2008 nöjde sej med 3%.

Detta kallar jag inte direkt någon översvallande kärlek.

Varför står då palestinierna alltid i centrum?
Det beror inte på att de åstadkommit några mirakler eller att de har det sämre än några andra. Det handlar mera om att de fungerar som ett utmärkt slagträ mot Israel.
Hade inte Israel funnits hade förmodligen aldrig palestinierna skapats och ingen hade brytt sej mer än man idag bryr sej om exempelvis kurderna.
Palestinierna kan med andra ord tacka Israel för sin ’celebrity status’.

En fråga som kanske ligger lite närmare oss är om Sverige med Carl Bildt i spetsen (sorry Fredrik Reinfeldt) bryr sej om palestinierna?
Jag tror att för personer som Carl Bildt, Helle Klein och Per Gahrton fungerar palestinierna bara som ett slagträ för att komma åt Israel.
För Carl Bildt handlar det om att tona ned snobbstämpeln och bli sedd som en engagerad företrädare för folk han egentligen inte beblandar sej med.
För Helle Klein betyder palestinierna att hon får utlopp för de aggressioner hon inte gärna kan vädra från predikstolen.
Eller – det kanske hon kan idag...
För Per Gahrton med sina palestinagrupper betyder palestiniernas nedslag i mediacirkusens centrum att han inte behöver bli arbetslös.

En sak är jag dock tämligen säker på – att ingen av dem gjort några personliga uppoffringar för att hjälpa palestinierna.
Prata är en sak men att smutsa ner fingrarna och lätta på plånboken är något helt annat.

Nåväl – palestinierna är en gudagåva till alla dem som tagit som sin livsuppgift att bekämpa judarna och Israel.
EU’s senaste gimmick är att de i sin ariska visdom lämnat demokratin bakom sej för att ägna sej åt diktatoriska diktat.
Carl Bildt som den store ”påhittaren” är övertygad om att han vet bättre än folket på plats.
Han litar bara på sin egen förmodade visdom – inte på folk med decenniers erfarenhet.

Nu hör jag röster som framhåller bristen på resultat vilket visar just hur komplicerade både de formella och informella regionala mönstren är.
Detta är dock inget som Bildt varken förstår eller respekterar så han går på i sina allvisa ullstrumpor och förkunnar det ena utrikesministerliga diktatet efter det andra.
'Jerusalemdiktatet' blev väl inte direkt kronan på hans politiska karriär.

Israel ska det och det och det och måste det och det och det medan palestinierna måste --- hoppsan, jag måste ha missat någonting.
Bildt tillsammans med den stora högljudda massan har lyckliga och glada upptäckt vilken klenod palestinierna är i kampen mot Israel.
En sådan juvel kan man ju inte börja gruffa på eller överhuvudtaget kräva något av.
De måste smöras ordentlig för att på bästa sätt fungera som ett slagträ och ett allmänt vedertaget smörjmedel är pengar.
Köpa dem – kosta vad det kosta vill.
... och det kostar!

Detta får dock inte användarna av palestinierna att blinka då ändamålen naturligtvis helgar medlen på ett övertygande sätt.

Ingen bryr sej egentligen om palestinierna.
Araberna bryr sej inte om palestinierna och Carl Bildt bryr sej inte om palestinierna – de utnyttjar dem.
Palestinierna låter sej också gärna utnyttjas eftersom deras intressen sammanfaller med intressena hos de som bekämpar Israel, så – slutet gott, allting gott???

Det är bara det att positiva resultat når man inte med en fjäskkultur – om det nu verkligen är positiva resultat man är ute efter?

Läs även andra bloggares åsikter om UNRWA, Kuwait, USA, Sverige, Israel, 'celebrity status', Carl Bildt, Helle Klein, Per Gahrton, EU, Jerusalem, fjäskkultur, ...

22 augusti 2009

Det är tanken som räknas

Detta uttryck används ibland när någon fått en present som inte direkt motsvarade förväntningarna.
Israel och judarna fick sin present av Aftonbladet den 17 augusti, 2009 - en 17 år gammal present som fräschats upp och omsorgsfullt dammats av.

En chefredaktör, en kulturchef och även en liten redaktör utan chefsbefattning, har väl en tanke bakom sina handlingar?!
I den bästa av världar är denna tanke till och med välgrundad.

Alltså frågar jag mej vilka tankar som låg bakom Aftonbladets artikel från 17 augusti som ter sej som en medveten uppvigling mot ett folk man genom kontinuerliga publikationer tydligt visat att man motarbetar.
Man har gjort så på ett genuint, välregisserat och mycket giftigt sätt.
Är Aftonbladet endast ett medel för de anställda att torgföra sina personliga preferenser?
Är det sådan hantering de får presstöd för?

Åter till de eventuella tankar som föregick artikeln.
De hävdar att syftet var att åstadkomma en utredning av vad dessa rykten bottnar i?
Dåligt Aftonbladet.
Israelerna är duktiga inom många områden men jag tror inte tankeläsning ingår i konceptet.
Donald Boström, det är inte farligt att ta kontakt med israeler, inte heller att prata med dem.

Boström hade dessutom en herrans massa år på sej att samla mod inför detta mandomsprov.

Boström hade till och med haft tid att överklaga dåliga förklaringar och verkligen kunnat gå till bottenskiktet av denna fantastiska historia.
Efter detta hade Aftonbladet möjligen haft orsak att publicera en artikel i ämnet.
De hade då kunnat presentera kalla fakta och inte som nu – rykten som fått ett eget liv genom tidens obönhörliga påverkan.

Att denna variant inte var lika tilltalande som att sprida vilda insinuationer och spretiga rykten kan jag förstå.
Om bubblan spruckit hade ju sensations-och spekulationsartikeln stannat i pressarna.
Det var väl därför Boström under alla dessa år ömt vårdade sin nattliga upplevelse under den orientaliska stjärnhimlen som juveler i ett juvelskrin.
Tanken på kommande ’celebrity status’ var oemotståndlig.

Att publicera personers 17 år gamla fabuleringar är absolut inte av något allmänt intresse medan å andra sidan insinuationerna i artikeln är otroligt intressanta för personer som driver sin personliga agenda, personer som använder Aftonbladet för att driva en hatpropaganda mot Israel värdig palestiniernas egen propagandakultur.

Vad tänkte man innan man gick ut i tryck?
Hur gick resonemangen?
Vad ville man åstadkomma?

Ville man ge kultursidan ett uppsving?
Ville man delge sina läsare ett antal nyfunna sanningar?
Ville man berätta en saga ur ’Tusen och en natt’?
Ville man utöka sin läsekrets genom att berätta om kulturaktiviteter i främmande land?
Ville man vidarebefordra intressanta verifierbara fakta?
Ville man förbättra livskvaliteten för palestinierna genom sin artikel?

Knappast.

Tänkte man möjligen att detta var ett tillfälle man bara inte kunde missa i sin kamp mot staten Israel och dess medborgare?
Tänkte man möjligen på att man skapade det perfekta klimatet för fortsatt ökning av hatbrott mot judar?
Tänkte man möjligen på hur dessa insinuationer snabbt får sitt eget liv i arabiska media vilka naturligtvis likställer en svensk artikel med den absoluta sanningen?

Tänkte man möjligen – VILLE man möjligen – att ovanstående möjligheter förverkligades?

Genom sitt handlande efter publiceringen visar man tydligt att så var fallet.
Man åstadkom vad man var ute efter, man sårade ett folk och man spottade på en nation.

Heja Aftonbladet – ni lyckades!

Läs även andra bloggares åsikter om Aftonbladet, Israel, judarna, chefredaktör, kulturchef,