Skampålar

OM MÄNNISKORÄTTSAKTIVISTER.

Att vara människorättsaktivist borde ju vara något fint, något berömvärt man kunde vara stolt över.
Alla vill vi ju att så många människor som möjligt ska ha det så bra som möjligt.
Vad är det då som gjort att denna beteckning börjat lukta?

Jag kan tänka mej två - förmodligen finns det fler - omedelbara orsaker.
Uppsåt och arbetsmetod.

Har du någonsin träffat på en människorättsaktivist som kämpar för judars rätt till ett mänskligt liv utan hot, hotbilder och hotfulla ’löften’?
Det är snarare så att det blivit synonymt att vara människorättsaktivist och att vara mot judar och Israel.
(Kom inte med tjafset att man är mot Israels politik men bara ääälskar judar.)
Att vara en gedigen människorättsaktivist är numera liktydigt med att kämpa mot Israel i alla upptänkliga sammanhang på alla upptänkliga sätt.
Ett sammanhang som frenetiskt putsar på sin fasad för att möjligen få hänga med ett tag till innan de imploderar är UNHRC.
FN’s ökända människorättsråd, UN Human Rights Council.

Ni kommer väl ihåg Goldstone Rapporten!?
Goldstone som rapporterade vad Hamas rapporterade.
Goldstone och hans kumpaner intervjuade Hamas i Gaza och omsatte sedan deras historier till en ’respektabel’ rapport dekorerad med UN’s alla uppblåsta stämplar.
Uppsåtet var, bl.a. i kommetarer från folk i Goldstones eget gäng, att sätta dit Israel och i det avseendet var de på intet sätt unika.

Man skulle kunnat tänka sej att Goldstone tvekade inför sitt uppdrag när han insåg att Israel av goda och erfarenhetsmässiga skäl inte ville spela med i elakt spel och man skulle också kunnat tänka sej att han skulle fråga sej själv en extra gång vad han egentligen var i färd med att sparka igång.
Inte minst dess konsekvenser i ett längre perspektiv.
Man skulle dessutom kunnat tänka sej att han övervägt sin moraliska motivation för att ställa upp som språkrör för en genuint destruktiv terrororganisation med en fast övertygelse att vi skulle få en bättre värld om det folk Goldstone själv tillhör utrotades.

Därmed är vi inne på arbetsmetoden och vi utvidgar samtidigt exemplen till den nyligen släppta utredningen från samma källa - UNHRC.
Utredningen som, surprise surprise, anklagar Israel för uppsåtliga mord när Mavi Marmara försökte leverera terrorsympatisörer till Gaza.
Sin arbetsmetod tog de från Goldstone så de intervjuade bara inkräktarna.
Israel höll sej visligen undan men det hindrade inte människorättsaktivisterna i människorättsrådet från att gosa upp ordentligt med båtfolket som ”bara ville leverera livets nödtorft till Gaza”.

Jag undrar när det blev acceptabelt internationellt att vid en tvist höra bara ena sidan och låta den partens utsagor ensamt ligga till grund för en rapport, ett domslut?
Det är så UNHRC arbetar.
Nu hävdar förmodligen vän av ordning att israelerna var tillfrågade men, som vid Goldstone Rapportens färdigställande, såg de inte någon vits med att deltaga i ett redan avgjort och dömt spel.

Israelerna valde att samarbeta med en annan utredning under FN's generalsekreterare Ban Ki-Moons ledning som bedömdes vara något mindre bekymmersam.

När UNHRC’s båtrapport presenterades för några dagar sedan följde dessa förutsägbara reaktioner där man lätt kunde skilja agnarna från vetet.
Folk som anser att ca. 350 raketer avfyrade mot Israel från Gaza bara under år 2010 och utplacering av ett sextiotal bomber längs gränsstängslet under samma tid är helt i sin ordning, hyllade denna rapport.
Andra mer insatta individer hängde bara upp den på bakgårdens torklina som ytterligare en i raden av FN’s missfoster.

Tillbaka till människorättsaktivisterna som i dessa dagar arbetar i huvudsak med en sak – att i alla situationer, rakt av, hävda palestiniernas sak genom att hacka sönder Israel.
Oftast utan kunskaper men med säcken full av redan söndersmulade argument.
Detta fenomen kallar jag inte människorättsaktivism utan ren --- feghet.

Människorättsaktivisterna är i botten så rädda för islamismen – de ser spåren på allt fler ställen i Europa – att de förfaller till att agera av ren och skär feghet.
Det finns ett fult ord för detta men vi kan i anständighetens nämn kalla det för blidka, ha överseende med och även ibland smickra.
Man smickrar i stället för att säga rent ut att ’vad du håller på med nu det gillar faktiskt inte jag’.
Man fegar ut.
Detta är en av faktorerna till varför det gick som det gick i det svenska valet.

Inte för att jag vill påstå att svenska parlamentariker generellt är några människorättsaktivister men utrikesministern visade tydligt var han har sitt hjärta när han åkte till Turkiet för att trösta en storgråtande Dror Feiler efter den misslyckade kuppen med båten Mave Marmara.
Stackars liten, tänkte Bildt, och satte sej på första plan söderut.
Människorättsaktivisten Bildt försökte trösta människorättsaktivisten Feiler.
Glömde jag Mankell – OK vi tar med honom också i gullegullandet.

Det fanns en tid då människorättsaktivisterna hade en viss resning och vi kunde häpna och beundra deras uppoffringar för de som hade det sämre.
Vem kommer inte ihåg Moder Teresa men Dror Feiler är nu ingen Moder Teresa och förmodligen har han heller aldrig hört talas om henne...

Dagens människorättsaktivister har alltid ett rent politiskt uppsåt och deras arbetsmetod är helt enkelt under all kritik.
Rent juridiskt är de ett skämt – och det luktar skämt.
Vad kan du vänta dej av en sammanslutning där endast 20 av de 47 länder som utgör UNHRC kan betraktas som fria vad gäller mänskliga rättigheter och politisk frihet. (Freedom House)

Hade det inte varit så bedrövligt skulle man kunna skratta åt eländet.
Parodier ska man ju skratta åt – eller gråta över.

Läs även andra bloggares åsikter om människorättsaktivist, Israel, judar, UNHRC, Richard Goldstone, Hamas, Gaza, Mavi Marmara, FN, Ban Ki-Moon, islamism, Dror Feiler, Carl Bildt, Henning Mankell, Turkiet, Moder Teresa, ...


DN302 DN104 X885 Dbl372 ALL369 GP510 Ek328 ST368 Ya194 D705 Sk926 D606 Sk950 SDS943 D676 X531 HD SDS756 Sk987 D653 A373 GD374 LTZ367 BH082 TTe086 DN113 DN668 SDS185 GD556 Dbl551 LTZ548 GP727 ALL550 TTe933 AB992 ST549 A555 Ek756 Blt538 vg248 SvD853

Skogsdoft

Det kommer att vara total bloggtorka här ca. en månad framöver.
Inte som nu, en partiell sådan.
Orsak - besök i det gamla landet, besök i Sverige.

Jag borde naturligtvis skriva att jag reser hem på besök men det river i raggen och krasar under fotsulorna när jag försöker få fram de orden, trots att det idag är Sveriges Nationaldag.
Visst – Sverige med sina underbara människor, sin natur och sin underbara skogsdoft efter ett regn, står i särklass.
Lite ordning och reda skadar inte heller men sedan kommer det svåra för det har hänt något oförklarligt och oförlåtligt med Sverige, något man aldrig trodde skulle kunna hända.

Sverige har trätt betslet på sej själv och låter sej frivilligt föras fram till islamismens slaktbänk.
Via diverse subtila piruetter faller den ena bastionen efter den andra och nu är det inne att vara så förbenat tolerant att man helt tappat sans och vett och totalt förlorat förmågan att se vad som är orsak och verkan.
Förresten, tolerans är inte rätta ordet, feghet är ett mera adekvat ord.

Ingen törs lyfta på förlåten och kika vad som döljer sej bakom exempelvis röjarbåten Mavi Marmara.
Denna båt seglade glatt mot Gaza efter att ha skaffat sej ’beskyddare’ i höga, säkra och respektabla (!) positioner.
Svenska sådana.
Dror Feiler kan vi lämna därhän men ’the bestseller man’, Henning Mankell, var guld värd.
Han försvarade och försvarar även idag hela det solkiga båtäventyret vilket då rimligen bör betyda att han också försvarar islamistbåten med sina intensioner.
Blod och död åt så många judar som möjligt.
Mankells vapen brukar ju annars vara pennan men numera får vi lägga till både knivar, järnstänger och beslagtagna skjutvapen - vilket han uppenbarligen försvarar (miss)bruket av.

Mankell fortsätter att försvara sina ’bed fellows’ medan Israel fortsätter att försöka försvara sina medborgare.

Låt oss säga att din 3-åriga dotter har en favoritsandlåda i en favoritpark dit hon vill gå och leka så snart möjligheten finns.
Låt oss fortsätta att säga att du ser hur hundskiten ständigt ökar i din dotters favoritsandlåda och att hundtrafiken dit börjar likna rusningstid.
Vad gör du då?
Låtsas att du inte varken sett eller luktat vad som sakta fyller sandlådan eller försöker du stoppa hundtrafiken och i förlängningen – hundskiten.

Jo, jag visste väl vilken din attityd skulle vara för du älskar ju din dotter och du vill inte att hon på något vis ska komma till skada.
Du gör vad du kan och israelerna gör vad de kan för att stoppa rusningstrafiken av raketer, missiler, granater och alla övriga upptänkliga vapen på väg till Gaza.
Ingen annan lär göra jobbet åt dem...

I Sverige är Mankell gud.
Vissa skulle inte tveka att stava Mankell-guden med stort G men det hoppar jag över av sentimentala skäl.
Mankell är trots allt bara ett symptom på vad som händer i riket Sverige men hela soppan gör att det numera känns ganska motbjudande att kalla Sverige ’hem’.
Djupt tragiskt och ännu djupare tragik för landet som skulle ha kunnat vara så fint.
Förutsättningarna fanns men sabbades, den ena efter den andra, av denna torftighet och flagranta brist på civilkurage.

På onsdag åker jag i alla fall till Sverige – låt vara via Turkish Airlines med byte i Istanbul(!) – och ser fram emot att träffa nära och kära och en stor bunt gamla och nya kramgo’a vänner.
När det regnat en stund drar jag på sjöstövlarna för då ska jag ut och dofta mej fram genom de bästa skogarna i världen – de svenska skogarna.

På återhörande.
Läs även andra bloggares åsikter om Sverige, tolerans, feghet, Mavi Marmara, Dror Feiler, Henning Mankell, islamism, Gaza, Israel, civilkurage, Turkish Airlines, ...

Livsfarligt att tro

Hela Israels planering för mottagandet av båtarna på väg mot Gaza grundade sej på vad båtresenärerna sagt.
Inget våld – bara dansa, sjunga och sprida blommor hela vägen till Gaza.
Eller någonting ditåt.

Detta resulterade i att det inte var israelerna som tog emot båtresenärerna utan båtresenärerna som tog emot israelerna.
Och mottagna blev de.
Ingen dans mot gryningen, inga sånger om love-love-love och i stället för blommor möttes de av knivar, påkar och järnrör.
Som extra krydda bjöds de på en gammaldags gedigen lynchstämning.

Kommer ni ihåg lynchningen av två vilsekomna israeliska soldater i Ramalla för ett antal år sedan?
Vi såg inte vad som hände inne i huset men minns mycket väl när palestinierna, lyckliga som små barn, sprang fram till fönstret och visade mobben utanför sina nerblodade händer.
Ljublet där ute visste inga gränser när de förstod att uppdraget var slutfört.
Lynchningen var genomförd till de närvarandes stora förtjusning.

Åter till båtfolket – visst vann de.
De fick vad de var ute efter hela tiden men inte vågat säga rakt ut.
Ingen hade haft mod att berätta att enda målet för denna omständiga och krångliga resa var att lägga ytterligare glödande kol på Israels altare.
Man snyftade i stället om de arma krakarna i Gaza.

Tänk – insamlandet av alla pengarna, inköpen av de stora fartygen och att skrapa ihop några hundra villiga resenärer med den 'rätta' inställningen till terror.
Allt detta för att försöka dölja sina verkliga avsikter – att påskynda Israels hädanfärd.
I det avseendet misslyckades de dock – ingen behövde kryptera deras pampletter för att förstå deras egentliga avsikter.

Israel lät sej överraskas - de var helt enkelt olovligt naiva.
Visserligen lär man sej i söndagsskolan att man alltid ska tala sanning och att vi följdaktligen ska tro på vad folk säger men det verkar tyvärr inte som om de inblandade tillbringade tillräckligt många söndagsmorgnar tillsammans med den alltid lika tacksamme negerdockan som tackade och bockade för varje 25-öring han fick av svettiga barnahänder.
(Detta med referens till min egen söndagsskola.)

Många gör ansatser att spå om vad som kommer att ske nu.
Jag avstår.
Orsaken är att jag bor i Mellanöstern och att spå om Mellanöstern är ingenting jag rekommenderar.
Många levererar sina egna önskescenarier medan andra upprepar vad andra redan sagt.
Jag vet inte vilket som är värst men här står vi nu och jag upptäcker att det finns ett sidospår som irriterar som en hungrig mygga om natten.

Folk får gärna försöka hjälpa palestinierna men varför koncentrerar man sej på de palestinier vars existens bygger på Israels förintelse?
Varför satsar man inte sina resurser på de palestinier som visar upp ett någorlunda demokratiskt och civiliserat beteende?
Förmodligen är det mer exotiskt att frottera sej med Hamas-terrorister än med folk i slips i Ramalla.
Jag tänker inte läsa lagen för dem för de är i allmänhet vuxna människor men ordet ’ynkedom’ kommer för mej – inte helt utan anledning.

Fler båtar är på väg mot Gaza och antingen de stoppas eller kommer i hamn kommer Israel att få stryk.
Greta Berlin kommer aldrig att frivilligt avstå från att som en kelsjuk katta gnugga sej mot Haniyes breda bringa och Dror Feiler kommer att göra allt för att få den kick han så länge drömt om.
Livet får sin guldkant och terrorn blir rumsren tills den dag någon kör sitt flygplan genom tornet på Stockholms Stadshus.
Hamas unga garde står i kö för att ta flyglektioner...

Det är nog nu, Israel – utbrister Helle Klein.
Det är nog nu, Helle Klein – utbrister jag.
I den kristna Bibeln står det talat om den breda respektive smala vägen och de flesta känner nog till ungefär vad som avses.
Att gå den breda vägen kostar ingenting, det är bara att jama med och upprepa vad Helle Klein sagt.
Att gå den smala vägen kostar egentligen inte mycket mer, bara att tänka ett steg längre och sedan våga stå för det.

Vad vi inte behöver är fler Helle Kleinare.
Ni kommer väl ihåg när hon efter ett möte med folk från Hizballah(!) käckt påstod att de säkert inte var några terrorister – de bar ju kostym!
Tablå.

Alltså, inga fler Helle Kleinare men gärna fler som tänker efter före och inte låter sej störas av den svenska mediala masspsykosen.
Denna masspsykos som bl.a. resulterade i det nu ökända 'Ship to Gaza'.

Läs även andra bloggares åsikter om Gaza, Israel, 'Ship to Gaza', lynchstämning, palestinier, Mellanöstern, Hamas, Greta Berlin, Dror Feiler, Ismail Haniye, Hizballah, ...

De tog en människa

Hamas tog en människa och nu ska de belönas.
Det tycker alla.

Hamas tog Gilad Shalit, den unge israeliska värnpliktige killen, och har hållit honom avskärmad från sin familj, sina vänner och från resten av världen i snart fyra år.
Hurra det ska vi fira utbrister människorättsaktivisterna på väg till Gaza.
Och firar gör de genom att demonstrativt visa att de inte anser Gilad Shalit vara en människa med något människovärde.
Detta kan kallas för selektiv humanism och är ljusår från vad ordet humanism verkligen innebär.
Men vad bryr sej Feiler, Mankell och co. om det?

Hamas tog en människa och alla uppmuntrar israelerna att belöna dem för det.
Det är inte småtjyvar vi pratar om utan människorövare och människorövare får inte belönas.
Överens – eller...???

Jag undrar om Carl Bildt anser det är ok att ta människor?
Vad tycker Sveriges justitieminister?
Anser de att man får ta människor och sedan behålla dem på obestämd tid?

Tycker de det är ok så tycker de likadant som Gazafararna, Hamas och alla ni andra som moltiger om Hamas.
Människorna på väg till Gaza fick erbjudandet att lägga ett gott ord för Gilad Shalit men avböjde vilket måste tolkas som att de inte anser honom vara en människa med något som helst värde.
Sådana får man tydligen ta.

Feiler, Mankell och co. är ju ute på uppdrag för att främja människovärdet, människovärdet hos människorna som bor i Gaza.
De säger däremot nej till att främja människovärdet på den ende jude som befinner sej i Gaza.
Slutsats – judar har inget människovärde.

Är det så Carl Bildt?
Tycker du så?
Om du händelsevis råkar tycka att min slutsats är fel hade du väl sagt så.
Åtminstone sagt att ’så får man inte göra’.
Hade det varit lite stake i dej hade du dessutom krävt att Hamas lämnar tillbaka människan de tog och i samma andetag tipsa dem om att de inte ens borde knysta om någon bytesverksamhet.
De borde betala.
Betala dyrt - men det kan vi ta sen.
Det viktigaste är att den människa Hamas tog lämnas tillbaka snarast möjligt.

Att Hamas tog en människa bryr sej Feiler, Mankell och co. inte om bara de får köra runt med sina båtar en stund.
Kanske får de t.o.m. ge Hamas den cement israelerna levererade för en vecka sedan - men då landvägen.
Inte speciellt kul för Feiler, Mankell och co. men det är inte speciellt kul för Gilad Shalit heller som av dessa herrar inte anses ha något människovärde.

Läs även andra bloggares åsikter om Hamas, Gilad Shalit, Gaza, Dror Feiler, Henning Mankell, Israel, Carl Bildt, människovärde, ...

Armadan

Alla skriver om armadan på väg till Gaza och visst blir man sugen...
Inte på att åka dit utan på att skala av projektet in på bara kroppen.

Hela denna pseudohändelse är ganska fascinerande för den innehåller så många absurda ingredienser att hälften hade kunnat ge stoff för en ny Stieg Larsson, om så varit möjligt.

Först – hur uppkom denna idé?
Det kan inte ha varit situationen i Gaza som satt båtarna i rullning för frånsett att befolkningen där hålls fångna av Hamas så har de i stort sett vad de behöver – det är i varje fall vad höga FN-representanter anser.
Mängderna varor som israelerna dagligen kör in är något de flesta fattiga länder i världen bara kan drömma om.
Det båtarna kan leverera är som att spotta i havet – negligerbart, de är bara symboler för något arrangörerna inte vill att vi ska prata högt om.

Det är alltså inte varorna som sådana som är intressanta utan tankekedjan bakom idén.
Man tror sej här ha funnit en vattentät grej för att sätta Israel på pottan och ett sådant tillfälle kan man ju inte bara spola.
Ingredienser som eventuellt uppflammande våld med följande flashiga videosnuttar lämpliga för You Tube kittlar många svenskar som lider av den svenska långtråkigheten.
Många har transformerat denna kittling till penninggåvor för ett projekt de flesta inte känner till bakgrunden om mer än någon slags luddig ’tycka-synd-om-grej’.
Förmodligen tror man att man vet men mycket få känner exempelvis till att det är brottsligt att understödja en terrororganisation som Hamas som har andra folkgruppers utplåning högst på sitt program.

Det är naturligtvis Hamas som kommer att lägga vantarna på båtlasten för diktatorer ser till att få vad de vill och terrorbenägna diktatorer ser till att få vad de vill till vilket pris som helst.
Förresten - kanske är de inte ens intresserade av cementen och avsaltninggrunkorna men desto mer intresserade av den sköna PR de kommer att kunna sola sej i och som båtkändisarna så gärna förser dem med.

Någon av resenärerna berättade frejdigt att han minsann inte tänkte träffa någon Hamasrepresentant och jag misstänker att han inte har en aning om hur blåögt hans resonemang är.
Ingenting i Gaza sker utan att först kramats och krystats, vänts och vridits på av bläckfisken Hamas tentakler.

Den officiella avsikten med resan sägs vara att ge gazaborna vad de trånar efter... men sammansättningen av armadan visar på något helt annat.
Det är mest folk som ska fraktas till Gaza.
Inte hantverkare eller annat dugligt folk som skulle kunnat hugga i och verkligen åstadkomma något utan (läs sakta och omsorgsfullt) – kändisar.
Att vara kändis räcker tydligen för att få en biljett till Gaza.
Det räcker också att ha skrivit en bok – hur nu denna bok skulle kunna hjälpa någon i Gaza?

Vad i hela friden ska alla dessa människor göra i Gaza?
Har de tänkt göra nytta, göra rätt för sej eller bara prata i mikrofoner tillsammans mer Hamas?
Kändisar som vill bli ännu större kändisar genom spel under täcket med terrororganisationernas Gossen Ruda i bästa orientaliska stil.

Om skälet till denna kändisexplosion är att vara iakttagare som sedan kan skriva sympatifrustande berättelser... då hade det väl räckt med en, eller är det så svårt att finna någon trovärdig person i kändisgänget så ni måste satsa på kvantitet över kvalitet?
Puh, jag blir matt.

Sedan undrar jag över alla dessa artiklar och föredrag de presumptiva sjöfararna distribuerat som förspel till båtresan.
Känner de ett så starkt behov av att rättfärdiga sina egna bevekelsegrunder att de måste trycka ner sin propaganda i våra arma strupar gång efter annan?
Dror Feiler, Mattias Gardell, Henning Mankell, Mehmet Kaplan, Bo Forsberg m.fl. - (Får inte Gunnar Olofsson från Göteborgs palestinagrupper följa med eller är han inte tillräckligt känd? Kanske lider han av sjösjuka?) - alla har de försökt rättfärdiga sina idéer och sitt handlande i omväxlande tårdrypande eller hatiska framträdanden.
Hade de haft samveten som inte var nedtyngda av falskspel och undergroundverksamhet hade inget av detta behövts - deras agerande hade gett tillräcklig legitimitet.

Nu börjar folk verkligen undra, även de som från början tyckte idén var OK.
Det börjar lukta...

Om nu Feiler och co. anser att gazaborna befinner sej i en prekär situation - vilket många gör - då borde de åtminstone försöka ta sej an problemets kärna.
Det kommer inte att bli enkelt, hade det varit enkelt hade det naturligtvis skett för länge sedan, men grejen är att båtfolket väljer att inte se problemet Hamas och föredrar att knipa ihop - inte bara ögonen.
Det finns bara ett ord för ett sådant beteende - feghet.

Alltså nu väntar vi bara.
Vi väntar på nästa armada med kändisar på väg till exempelvis Sudan för att berätta även för sudaneserna vilka godhjärtade människor de är.
De kan ju alltid göra som gazafararna – ta med lite symbolisk last för att lättare klassas som rumsrena.
Om de lärt ordentligt av sina misstag kan de ju den här gången i god tid traska upp till Bildt och be om hans ministerliga beskydd när skitångsten börjar bli alltför påtaglig.

Läs även andra bloggares åsikter om Gaza, Hamas, FN, Israel, kändisar, Dror Feiler, Mattias Gardell, Henning Mankell, Mehmet Kaplan, Bo Forsberg, Gunnar Olofsson, Sudan, Carl Bildt, ...

Båt till Gaza

Vilken grej!
Och folk går på det!!!

Provokationer under en snyftande täckmantel av humanitärt bistånd.
Ursäkta men är falsk varudeklaration inte något som bör beivras?

De är som barn som hittat en ny leksak – israelhatarna har hittat en ny leksak att provocera sitt hatobjekt med.
Att demonstrera och bojkotta börjar ju bli lite banalt så varför inte ut och köra båt i stället.
Köra båt till Gaza – allt för att ställa till det för israelerna.
Snyggt.

Egentligen förstår jag inte riktigt vad israelerna har med Gaza att göra – de tackade ju för sej och drog iväg för en del år sedan och efter det är det endast deras goda hjärta som får dem att riskera livhanken för att hjälpa de stackarna som hukar under Hamas klubba.

Bara senaste veckan, 11-17 april 2010, har israelerna kört in 700 lastbilar fulla med varor.
Om du föredrar att väga veckans förnödenheter så uppgick de till 17.412 ton.
Från andra hållet passerade 488 människor gränsen för att få medicinsk hjälp i Israel och 115 släpptes in i landet av andra skäl.
OBS – dessa siffror redovisar aktiviteterna vid gränsen under enbart en vecka.

Är det sedan något israelerna glömt ta med sej så finns ju alltid tunnlarna att tillgå.
De är ju några stycken vid det här laget så förutom lejon, slantar, terrorister och Mercedes borde det finnas lite tid och kraft över också för dagligvaror.

By the way, är det någon som kan bidraga med uppgifter om hur många leveranser ovan jord som passerade från Egypten in till Gaza under motsvarande tid så är ni varmt välkomna med det materialet.

Nu finns det alltså folk som tänker sej ut på böljan den blå.
Medelhavskryssning.
Dror Feiler har köpt en båt tillsammans med Mattias Gardell, en båt betald med pengar givarna menade skulle gå till det kuvade folket i Gaza.
Men - det enda viktiga för dem är att de blivit med båt.

Deras båt ska lastas med finfina grejer som medicinsk utrustning och byggmateriel och det låter ju behjärtansvärt och bra.
Jag hoppas de inte tänker hamstra smärtstillande piller för de bränner Hamas upp på löpande band men byggmateriel blir säkert utmärkt tillskott för att förstärka de underjordiska kulvertarna och skyddsrummen för Hamas ledargarnityr.

Förmodligen kommer förnödenheterna att ta minimal plats om man ska gå efter tidigare turer då det största utrymmet uppehölls av journalister, fotografer och diverse kändisar.
Mycket behjärtansvärt (hmmm...)

Att plocka med sej byggmateriel är verkligen ett framsteg om man jämför med vad andra båtar haft med sej.
Några tiotal vattenflaskor var vad israelerna fann i en båt när nyfikenheten tog överhanden och de skaffade sej tillträde till dess lastutrymmen.
Några miljoner (nåja...) fotografer tillsammans med lite vattenflaskor var vad som levererades.



Vi kommer med glädje ihåg en annan båt i raden av dessa provokationsseglatser.
Det var ett tag sedan men vi glömmer aldrig vad de hade tagit med sej till de utmärglade krakarna i Gaza.
Vi förstår att det legat en oöverstiglig tankemöda bakom valet av last men så blev det också succé.
Eller möjligen blev det ingen succé...
Båten lade till i hamnen i Gaza lastad med – ballonger.

Gulligt men knappast avgörande för någons överlevnad.
Dror och Mattias satsar nu på rejäla grejer - det är bara det att de handlar på ett för både bidragsgivarna och bidragstagarna oekononiskt, oetiskt och oansvarigt sätt.
De slösar bort deras pengar på att köpa en båt, ordna besättning, köpa färdkost och drivmedel, köra båten ner till Medelhavet och hem igen – förmodar jag.
Blir det sedan möjligen några penningar över köper de kanske grejer till Gazaborna.

Har de ingen ekonomiskt kunnig som kunde ge några enkla råd – både om handhavandet av givarpengar och om etik.

Hade de varit smarta hade de skickat en vänlig förfrågan till de israeliska myndigheterna om de möjligen skulla kunna få sända med lite förnödenheter till Gaza via de ordinarie lastbilstransporterna.
Svaret hade varit positivt – sådana arrangemang har skett tidigare.

Har jag missat någonting här?
Naturligtvis.
Hela provokationsbiten hade ju försvunnit och hela media-festivalen hade gått upp i rök för vi vet ju – jag är inte övertygad om att de vet att vi vet – att det är det enda de är ute efter.
Kanske förstår de mycket väl att vi förstår men av någon anledning tror de att vi gillar vad de håller på med.
Fel igen.

Människorna i Gaza då?
Jo tack, människorna i Gaza känner hur snaran dras åt.
Fortfarande kan de dra in lite havsbris i lungorna men Hamas islamistpoliser begränsar deras livsrum mer och mer.
Det är dessa fanatiker Dror och Mattias tänker sej ner och gulla med och de gör precis som Obama, de undviker att kalla dem vid deras rätta nämn och vips finns det inga Hamasterrorister mer.
Att tänka bort Hamas har blivit en sport.

Som ni förstår har jag inte lämnat några bidrag till killarnas ädla(!) initiativ och jag skulle råda er att följa mitt exempel – såvida ni inte tillhör de som tror man kan tänka bort Hamas.


Läs även andra bloggares åsikter om Gaza, Israel, Hamas, hjälptransporter, tunnlar, Egypten, medelhavskryssning, Dror Feiler, Mattias Gardell, ...