I Gilboas svala skugga: judehat

Visar inlägg med etikett judehat. Visa alla inlägg

19 augusti 2009

Värst, värstare, värstast

Ett kilo och ett kilo till.
Sedan bara 400 gram men efter det ett rejält hopp med ytterligare 950 gram.
Nästan ett helt kilo till.
Efter några år står vågen på hundra och det enda som kan rädda vederbörande är en operation – en magsäcksförminskning.
En intressant observation är att den nu relativt korpulente individen inte ser sej själv som tjock, endast om personen i fråga passerar en spegel blir verkligheten verklighet – så att säga.

Judehatet tar sej många uttryck.
En del är brutala men ännu fler är sofistikerade och ökar i kraft och intensitet på ett smygande och försåtligt sätt.
Efter några års smygökning ser vi idag en hundraprocentig acceptans av judehat i svenska media, man sporrar varandra för att vara värst, och endast en operation kan rädda den svenska folksjälen.
En intressant observation är att svenska media inte på något sätt accepterar denna beskrivning utan anser att de utför sina journalistiska plikter på ett fullgott sätt.
För att verkligheten ska hinna ifatt dem och bli verklighet även för dem krävs dock mer än en spegel – kanske blir det nödvändigt med en intensivbehandling på ett avgiftningshem.

Efter dessa jämförande funderingar är det dags att fundera över VARFÖR Aftonbladet publicerade sin famösa artikel om en 17 år gammal händelse.
Vad ville de uppnå och vilken reaktion förväntade de sej?

Kände de ett tvingande behov av att återuppliva en 17 år gammal ögonvittnesskildring som inte hade några svar att ge utan enbart utmynnade i fler frågor?
Trodde de att denna historia skulle ha ett oemotståndligt allmänintresse som motiverade denna något bisarra journalistiska metodik?
Var berättelsen av den kalibern att den kunde inspirera och lyfta folksjälen?
Ville de dra sitt strå till den snabbt växande stacken av judehat – kanske rent av vara en ledande kraft i denna utveckling?

Jan Helin, Aftonbladets chefredaktör, anser i en artikel i SvD idag att det finns frågor de israeliska myndigheterna har en skyldighet att svara på.

Nu börjar det bli knepigt.
Hur ska de israeliska myndigheterna kunna svara på frågor som ännu inte ställts?
Det mest anmärkningsvärda är att Jan Helin och hans medarbetare haft 17 år (sjutton år) på sej att ställa dessa frågor och få sin nyfikenhet stillad.
Detta hade naturligtvis inte haft samma dramatiska och spekulativa sprängkraft som den åsyftade artikeln utan varit bra mycket - ja, mesigare.

Nu tror jag kanske inte att Jan Helin har några dagliga chatt med israeliska myndigheter men nog kunde det vara värt en extra arbetsinsats för att få behålla sin journalistiska heder?

Kilo läggs till kilo och judehat läggs till ännu mera judehat.
Plötsligt är man tjock och vad gäller judehatet är uppviglarna i total avsaknad av självinsikt (eller...?) allt medan offren har svårt att förstå att det tillåts att hända igen...

Läs även andra bloggares åsikter om Aftonbladet, Jan Helin, svenska media, judehat, ...
AB SvD D SvD D DN

17 maj 2009

Utstädning

De flesta säger att de inte blir påverkade av reklam.
”Inte jag inte, jag skulle aldrig låta mej luras av så billiga trick.”
Känner ni igen det eller kanske ni rent av känner igen er själva?

När det är så här vi fungerar borde vi inte heller vara så förundrade över att de som anser sej vara lämpade att styra våra liv också är påverkade av reklamen.
Att förbli kliniskt opåverkade av reklam och propaganda är inget någon av oss kan skryta med.

I mitt förra blogginlägg diskuterade jag den palestinska propagandan och dess makt över skeendena.
Idag vill jag ge några konkreta exempel.

På Västbanken (jo jag skriver Västbanken för enkelhetens skull även om jag borde använda de urgamla och mer korrekta benämningarna Judéen och Samarien) finns det både judiska och arabiska samhällen.
De är byggda på mark som ibland är privatägd och ibland statlig.
Mycket gnet har lagts ned på diverse svåröverskådliga specifikationer utan alltför stora praktiska resultat.
Om man nöjer sej att dra måttligt höga växlar på företeelsen kan man konstatera att dessa byar kommer att få sin slutliga status genom ett eventuellt fredsfördrag mellan Israel och araberna.

Vill man slänga fotogen på lågorna räcker det med att kalla de judiska byarna och städerna för ’bosättningar’.
Motsvarande arabiska byar och städer i Israel slipper av någon anledning detta klistermärke.

I alla resolutioner som vill främja en tvåstatslösning, två stater för två folk, är det första och viktigaste villkoret att araberna ska kunna visa att de klarar av att leva i fred med sina grannar.
Well – är det någon som sett några spår av dylika fenomen?
En arabisk fredsrörelse kanske eller några demonstrationståg som med plakat och skanderingar proklamerar sin längtan efter fred med Israel?
Arabiska företrädare som berättar vad de tänker bidraga med för att se denna fred komma till stånd?

Jag talar inte om Egypten och inte heller om Jordanien utan om de araber som kallar sej palestinier och som vill få något de aldrig någonsin haft – en stat.
Jo jag vet att de ännu hellre än att få sin stat - inte bygga den - vill se Israel skrotat, men detta intrikata upplägg får vi återkomma till.

Strax intill där jag bor finns några arabiska bosättningar - förlåt byar - men ingen i Israel skulle komma på den befängda idén att kontakta CNN om någon bygger ett nytt hus där.
Om någon bygger ett nytt hus i en judisk by – förlåt bosättning - på Västbanken blir inte bara CNN kontaktat utan också alla andra mäktiga mediaföretag.
Protestskrivelser lämnas in och anmälningar haglar.

Var ligger skillnaden?
Jag kan inte se någon annan skillnad än att araberna på Västbanken hatar judarna så mycket att de använder vilka medel som helst för att fördriva och utrota dem.
Detta beteende kallas i andra sammanhang etnisk rensning på gravt rasistiska grunder men palestinierna har sina automatiska fribrev - för detta som för så många andra mindre väl valda aktiviteter.

Det logiska vore naturligtvis att israelerna använder samma taktik och börjar tömma landet på araber enligt mönsterbilden från vad som pågår på Västbanken.
Det finns bara en hake – israelerna har inga automatiska fribrev, de har inga fribrev alls.
De anses skyldiga långt innan någon skuld fastställts.
Ropen skallar...

Vad jag egentligen vill komma fram till är i hur stor omfattning det internationella samfundet med sina ledare påverkats av palestiniernas förmåga att urholka stenen.
De är helt fast, de köper allt och är inte medvetna om de mekanismer som styr deras handlande.
De upprepar helt okritiskt allt palestinierna påstår – och det är inte lite det.
Självständigt tänkande anses farligt och bör tydligen undvikas till varje pris.

Bosättningar, bosättningar, bosättningar.
En judisk 'bosättning' är en judisk by eller stad i ett landområde som ännu inte har någon ägare.
Bosättningar är fult - för det säger palestinierna, och då måste det ju vara sant.
I ’The Roadmap for Peace’ står det att man inte bör syssla med företeelser som föregriper en slutlig lösning men palestinierna föregriper hela tiden denna lösning genom att påstå att hela Västbanken ska bli deras – redan är deras.
'Palestinskt land' ...

Alla som medvetet eller omedvetet låtit sej påverkas av reklampropagandan att hela Västbanken redan idag tillhör palestinierna bryter också mot intentionerna i denna ’Roadmap’.
Hade de inte varit påverkade av denna outtröttliga reklampropaganda hade de sagt att det nu är dags att reda ut den här soppan och komma fram till rimliga lösningar som inbegriper de judiska samhällena på Västbanken likaväl som de arabiska samhällena i Israel.
Om etnisk rensning och rasism är OK på Västbanken borde samma lagar gälla för Israel – fast sådan jämlikhet är israelerna inte bortskämda med.

Att denna jämlikhet lyser med sin frånvaro idag är resultatet av att våra ledare påverkats av den palestinska propagandan SÅ TILL DEN MILDA GRAD......
Att få dem att inse detta borde vara ett första steg mot jämställdhet och jämlikhet inför lagen, inför internationell lag och rätt och inför humanitär lag och rätt.

reklampropaganda, Västbanken, Israel, araber, tvåstatslösning, CNN, bosättningar, judehat, fribrev, rasism, etnisk rensning, 'The Roadmap for Peace', palestinier, ...

BLOGGPÄRLOR:
MXp: Säg "Nej" till tvåststslösning och säg "Ja" till Israel
Israel i Sverige: Tvåstatslösningen förstås
Ilya Meyer: Meningen med livet

MEDIA:
DN

14 mars 2009

Skam

Skam är fult – ingen vill ju behöva skämmas eller stå i skamvrån.
I byskolan för ett antal decennier sedan var skamvrån en skräckens vrå som gav upphov till många svettiga mardrömmar.

Nu händer det likaväl skamliga saker, både planerade och oplanerade, men lika skamliga ändå.
Inte bara människor kan känna skam utan också djur.
Om en hund blir tagen ’red handed’ när han försöker lägga beslag på julskinkan (ack och ve) visar han ofta något som kan liknas vid skam.

Dessvärre finns det människor som inte förstår när det är läge att skämmas utan låtsas som om det regnar – en attityd som ofta spetsas med anklagelser mot andra för att på så sätt framstå i en ljusare dager.
Genomskinligt för de flesta men ack så vanligt.

En sådan händelse upplevde israelerna framför sina TV-apparater härom kvällen då den förre presidenten i Israel kallat till presskonferens.
Moshe Katzav som är anklagad för bl.a. våldtäkt talade till folket för att söka folkets välsignelse i sin häxjakt på de myndigheter och media han anser har felat.
Tro det eller ej men han orerade i nästan tre timmar men min vana trogen somnade jag framför TV’n efter en kvart.
I efterhand förstår jag att jag inte missade något väsentligt trots att han utlovat sensationella avsöjanden.

Det allmänna omdömet är att både han och lyssnarna/tittarna hade mått bättre utan denna famösa tillställning och min personliga reflexion blir en fråga – har denne man verkligen innehaft ämbetet som Israels president?
Katzav kände ingen skam – han hade inte förstånd nog att göra det men alla vi som lyssnade till hans förklaringar, som mera tedde sej som bortförklaringar, kände stor skam.
Skam över att en människa man hade väntat sej mer av krymper inför ens ögon och förvandlas till en ömklig och ganska otrevlig figur.
Jag tycker bara så otroligt synd om hans lilla runda fru som fortsätter att stå vid hans sida i vått och torrt, som säkert ser och förstår hur han ställer till det för sej men är den absoluta lojaliteten personifierad.

Sverige - å andra sidan - är ett fint land med fina människor och fina traditioner.
Ett fint land med fina människor och fina traditioner som borde känna en enorm skam.
Skam över att man tillåtit att landet blivit ockuperat – ockuperat och hänfört av några av vår tids mest intoleranta och fanatiska organisationer som genom denna uppmuntran naturligtvis känner vind i seglen.
Hamas och Hizballah tillsammans med sina ’fäder’ i Iran uppträder tillsammans i en våldsam tango som inte tillåter några frivola danssteg.

Att höga representanter för socialdemokratin och vänstern var så fängslade av denna ideologi att de glatt marscherade och demonstrerade under dessa gröna resp. gula flaggor för någon månad sedan kom trots allt som en överraskning för många.
En skamlig överraskning som kanske trots allt medverkade till att öppna ögonen på många människor.
För er som inte kommer ihåg namnen så talar jag om Mona Sahlin och Jan Eliasson.
Många i Sverige känner skam, oro och förtvivlan över vad dessa personer och andra tillfogat Sverige, möjligen utan att förstå vidden av den skada de åsamkat landet.

Det finns andra personer som Per Gahrton och Lars Ohly med sina respektive ligamedlemmar som verkligen borde skämmas för jag anser att dessa agitatorer uppviglar folket på ett ännu grymmare och mera utstuderat sätt.
De spelar på massaker-och bojkottsträngade lyror de själva mycket väl vet är konstruerade av falsk och rutten propaganda men eftersom de har ett mål med sin verksamhet skyr de inga medel.
Deras massmediala slughet för dem för var dag närmare målet – dödsstötet för Israel.
Om detta scenario är bra eller dåligt för palestinierna är dem ganska likgiltigt.
Palestinierna får nöja sej med att fungera som täckmantel för dessa människors vilda judahat.

Israel känner djup skam över sin förre president som genom sin intellektuella ohederlighet (för att inte tala om de grundläggande anklagelserna) dragit skam över presidentämbetet, sin familj och sina vänner.
Sverige borde känna skammens rodnad sprida sej över att ha varit ett så infantilt byte för islamistiska landvinningar, för billigt röstfiske och för att med historiens vingslag som bakgrund än en gång tvinga judarna i Sverige att känna sej som något katten släpat in.

Hamas, agitatorer, Israel, Hizballah, häxjakt, Iran, Jan Eliasson, Lars Ohly, mardrömmar, Mona Sahlin, Moshe Katzav, Per Gahrton, skamvrå, Sverige, judehat, täckmantel, islamism, ...
SvD HD SvD BLT SVT-O

BLOGGPÄRLOR
Israel i Sverige
MXp
Fred i Mellanöstern
Sapere aude!
Bertils blogg
Ilya Meyer
Rabnor tycker o tänker
Tundra Tabloids

07 mars 2009

Härdsmälta

Det är ju ett känt faktum att när man bor utomlands blir man mycket svenskare än man var på den tiden då man bodde i Sverige och följdaktligen vill man att Sverige ska uppfattas som ett bra land av människorna i ens nya hemland.

Jag kan bli riktigt lyrisk när jag kommer till IKEA i Netanya och ser den svenska flaggan vaja i vinden bredvid den israeliska.

När jag sedan ser bokhyllan 'Billy' och soffan 'Klippan' - ja, då är det kört...

Jag bor i Israel sedan många år och den första tiden besvarade jag frågan var jag kom ifrån med stolthet.

"Från Sverige" sa jag och jag såg frågeställarens ansikte lysa upp av både intresse och nyfikenhet.
Följdfrågorna blev ofta början på en trivsam konversation.

Gissa om läget ändrats...

I dag vädrar gamarna blod i Malmö.
Stridsstyrkorna är mobiliserade och ropen skallar.

Israel, Israel, Israel.
Ingen annan än Israel, bara Israel, alltid Israel.
Alltid Israel som världsalltets hackkyckling.

Vi var nere vid matsalen idag och småpojkarna sparkade fotboll på gräsmattan som var smaragdgrön efter några dagars efterlängtat regn.
Jag funderade över vad det var som gjorde dessa småkillar så hatade i Sverige?

En gammal dam glider långsamt fram i sin trehjuling på väg hem från mataffären.
Hon vinkar glatt "Shabat Shalom" och berättar att hon väntar besök av sin dotter med familj till helgen.
Varför är denna åldriga kvinna så hatad av vissa malmöbor?

Mina jobbarkompisar, tjejer i sina bästa år med en självklar stil och integritet – varför betraktas de inte som andra tjejer utan som sataniska monster av de svenska "tennisentusiasterna"?

Det är ju inte den politiska ledningen i Israel som Reepalu och hans gelikar vill jaga bort från sin åsyn utan vanligt folk, vanliga killar och tjejer som i det här fallet gillar att spela tennis.
Jag har aldrig hört eller läst så många omskrivningar på gediget judehat som det som framförts av vissa grupperingar de senaste veckorna.
Vore det inte så sorgligt så vore det nästan komiskt - som om de inte förstår att vi vanliga människor läser dem som en öppen bok.

En sak är tydlig – att helgens tennisturnering kommit som en skänk från ovan för folk som ständigt söker tillfällen att stampa, spotta och fräsa mot Israel.
Kanske har luften redan gått ur dessa världsmoralens väktare men jag tvivlar...
Jag hoppas Gahrton och Ohly dragit på sej långkalsongerna för även om de får med sej en hop individer vars liv verkar vara meningslösa utan regelbundna protester mot företeelser långt borta i något främmande land, så verkar inte vädrets makter vara så lättpåverkade.

Jag hoppas aldrig mina vänner i Israel kommer att höra talas om Reepalu och den skada hans ruttenhet, och i förlängningen hans parti, åsamkat Sveriges anseende i detta land.
De är alldeles för bra människor för att behöva bli medvetna om dylika moraliska och logiska härdsmältor.

Jag får fortsätta att leva på hoppet att så få människor som möjligt kommer att fråga vilket land jag kommer ifrån.

Sverige, IKEA, Israel, Malmö, sataniska monster, judehat, Ilmar Reepalu, Per Gahrton, Lars Ohly, långkalsonger, protestaktioner, hackkyckling, ...