Att känna sej biblisk

Egentligen krävs det inga gräshopps-svärmar för att man ska känna sej biblisk i dessa trakter men de förstärker naturligtvis upplevelsen.

Egypten har drabbats av elakartade svärmar av vandringsgräshoppor som när de tröttnade på pyramiderna lät sej villigt föras vidare av vindarna till Israel.

Inga mängder, men ändå.

Annat var det på Moses tid och om det kan vi läsa i Exodus, 2 Mosebok, kapitel 10 och vers 14.

"Och gräshopporna kom över hela Egyptens land och slog i stor mängd ned över hela Egyptens område.

En sådan mängd gräshoppor hade aldrig tidigare kommit och skall inte heller komma härefter."

De bibelsprängda vet att detta citat handlar om den åttonde plågan som Gud Fader utsatte den tjurige Farao för när han inte ville släppa ifrån sej de synnerligen användbara israelerna.

Israelerna hade utnyttjats och lidit pin i Egypten och Gud Fader tyckte att enough is enough så han beordrade Moses att förbereda flykten hem till Israel.

Farao fick uppleva den store Gudens vrede men israelerna var alltför värdefulla för att släppas så han gav inte efter en tum.

Den ena plågan efter den andra drabbade inte bara Farao utan hela Egyptens folk men svaret var alltid ett hårdnackat - NEJ!

Läs 2 Mosebok – den är rysligt spännande.

Om allt detta kommer den instundande Pesah-högtiden att handla men för att göra en lång historia (40 år!) kort så kom israelerna slutligen tillbaka till sitt land där de fortfarande lever, bor och verkar.

I Israel har det nog aldrig besprutats så mycket som efter att den första gräshoppan visade upp passet och passerade gränsposteringen mot Egypten.

De använder både flygplansbesprutning och markbesprutning mot de möjliga marodörerna och säger att de uppnått vissa mål.

Trots det har enstaka gräshoppsindivider hittats både i Tel Aviv och Haifa och långt norröver på Golan.

Besprutningen ger bäst resultat om man sprider giftet tidigt på morgonen innan daggen lämnat vingarna för när vingarna torkat  flyger gräshopporna iväg på allehanda upptäktsfärder vilket  ger piloterna extra huvudbry.

Det går också rykten om att israelerna frågat Egyptens president Morsi om lov att bespruta gräshoppssvärmar på väg mot Israel redan över Sinai.

Hur det gick med den saken vet jag inte men vissa saker är det ju bäst att inte tala högt om.

I små mängder är gräshopporna inte skadliga och familjer härstammande från Jemen har med glädje plockat på sej några kilo gräshoppor som är en viktig ingrediens i vissa av deras traditionella rätter.

Att känna sej biblisk gör jag egentligen varje dag t.ex. när jag ser en vägskylt där det står Nasaret 14 km eller när jag ser ut genom fönstret på den del av Gilboas berg där traditionen säger att Saul  i kampen mot filistéerna störtade sej på sitt svärd.

Detta är en av Bibelns många jobbiga berättelser så helt naturligt föredrar jag skönheten och friden vid Genesarets Sjö.

En plats på jorden att alltid och oavbrutet längta tillbaka till.

Läs även andra bloggares åsikter om Egypten, vandringsgräshoppor, Israel, Moses, Farao, Gilboa, Genesarets Sjö, ...

Sirenen

Ljudet är rått, fränt och hotfullt.
Det bär på otaliga outtalade minnen vars vidd ingen ändå skulle förstå.
Sirenen stiger i tonhöjd och ökar i styrka tills medvandraren inte orkar mer.
Den fräser, den gnyr, den etablerar kontakt med djup du inte visste du hade.

Medan sirenen brölar tänds elden.
Elden är tyst, het och betvingande.
Evig såväl som förgänglig.

Israels kollektiva minnen aktualiseras en dag som denna, minnesdagen för människor som dött för sitt land eller blivit offer för sitt lands fiender.
Alla minns någon eller några och man undrar hur de personerna hade haft det idag om de tillåtits leva.

Vår kibbuts tillhör ”de lyckligt lottade” som inte helt dränerades på ungdomar men 26 människor är ändå 26 människor för mycket i ett relativt litet kollektiv.
Under gårdagskvällens minnesstund satt den församlade skaran och tittade dessa personer i ögonen och försjönk i tankar.
Tankar som borrade sej in i hjärnbalken och varken musik och sång eller bildspel och namnrecitationer hade en chans.
Allt var vackert och fint men de dödas människornas ögon brände djupa hål i ceremonielet.

Några hade dödats på Gilboa, några i Negev och andra på Golan – ingen del av landet har undgått krigen.
En snygging hade ett vildvuxet men charmigt skägg, en annan en tjurig hårlock i pannan.
Ett par killar såg alldeles för unga ut och andra verkade helt enkelt bara starka, friska och lyckliga.

Föräldrar, syskon, syskonbarn och vänner – alla var där.
Människor som inte kände en kotte var också där för att deltaga i Israels minnen.

När sirenen ’Hesa Fredrik’ testas i Sverige är det knappast någon som sätter den i samband med krig.
Den bara ingår i välfärdssamhällets logistika.
Här betyder sirenen krig, död och en aldrig sinande plåga.
Det är verklig och den har en funktion.

Första måndagen i vart kvartal klockan tre på eftermiddagen (så var det förr i alla fall) – testas sirenerna i Sverige.
Här finns det inga regelbundna testkörningar så om du hör den är det säkrast att kolla upp vad som står på.
I Sverige är sambandet siren/krig overkligt medan samma samband här är en del av vardagen.
Att sirenen tvingats användas för sitt egentliga ändamål med förödande regelbundenhet är inget annat än en stor sorg.

Den fräser, den gnyr, den etablerar kontakt med djup du inte visste du hade.
Den gör ont, den vrider runt kniven och penetrerar våra allra känsligaste --- känslor.

Läs även andra bloggares åsikter om "Hesa Fredrik", minnen, eld, Israel, kibbuts, Gilboa, Negev, Golan, Sverige, ögon, ...

Shabat Shabaton

Shabat Shabaton.
Det låter så mäktigt, så segervisst.
Man hör hur evigheten studsar mot Murens urgamla stenar.
Shabat Shabaton.
Jom Kippur.

I den hebreiska Bibeln är denna dag beskriven som shabaternas shabat, vilodagarnas vilodag, lördagarnas lördag - om du så vill - då du är förbjuden att arbeta, beordrad att späka dej och dessutom att offra eldsoffer åt Herren.
Om du inte lyder dessa budord kommer du att utrotas ur din släkt eller förgöras på annat sätt.
Ord och inga visor!

I den svenska översättningen i Tredje Mosebok (Leviticus) kapitel 23, verserna 26-32, kallas dagen för Försoningsdagen, som är satt att vara en vilosabbat.
Det står också att detta gäller från denna afton till nästa afton.

I den judiska traditionen har dessa budord blivit konkretiserade genom bl.a. en påbjuden fasta.
Man behöver inte vara ortodox i sin tro eller bo i Mea Shearim i Jerusalem för att fasta – många gör det av tradition och för att det ger en positiv känsla av tillhörighet.
Jag hörde idag att mer än halva Israels befolkning fastar och ber just nu.

De icke så uppenbart troende hälsar varandra med "Tsom kal", vilket betyder att man överbringar en önskan om att fastan ska upplevas som lätt.

Vi diskuterade detta uttryckssätt hemma och fann att det egentligen var ganska ologiskt.
(Kanske lika ologiskt som att vara icke troende...)
Hela idén med fastan är ju att man ska späka sej, så varför önskar man då sin nästa en lättsam fasta med så lite späkning som möjligt?
Är det inte att missa målet?
Jag antar det hänger ihop med att mitt bland dessa heliga budord är vi vanliga vardagliga människor.

Jag kikade ut genom fönsterluckorna för en stund sedan och såg då en fridfull dal framför ett ruvande Gilboa.
Månen höll just på att tränga igenom ett svart moln för att sprida allt mer silverglans över ond som god.
Ett gott tecken?

Vi behöver många genuint goda, hoppfulla och upplyftande tecken.

Klagomuren, Jom Kippur, Gilboa, fasta, Försoningsdagen, ..

Morgonpoesi

Vi har varit inne i Afula idag och bland annat köpt världens godaste oliver.
Du kan fråga min bror, för när jag åkte till Sverige för någon månad sedan fyllde jag en tom PET-flaska med dessa smakrika tingestar och stoppade ner i resväskan.
Det var en bättre present, förstod jag, än heligt vatten från Jordan eller annat trams.

Nu tänkte jag inte ägna dagens kria åt oliver utan åt min morgonrunda, där Gilboa alltid finns med som en levande kuliss. En kuliss som ändrar utseende dagligen och stundligen ungefär som en nyckfull kvinna.
Själva formen på Gilboas berg liknar också ett välformat fruntimmer som behagfullt lagt sej till ro med ena ögat ständigt vakande över dalen.

Ungefär 6.15 är kängorna på och jag spatserar upp till en av topparna på våran "kulle" där också kibbutsens Bed-and-Breakfast är beläget. Därifrån har jag utsikt över hela dalgången mellan oss och Gilboa från Afula till Beit Shean.
Jag ser också Gileads bergsrygg på andra sidan Jordanfloden inne i Jordanien. När det är mörkt ser vi ljusen från de små byarna och även billyktor som på avstånd liknar eldflugornas flykt.
Vissa tider på året passerar jag denna både bildliga och reella höjdpunkt just när solen går upp och då sprakar dalen och de omgivande bergen av ett ljusspel i eldens alla brinnande färger.
Allt och alla får del av förnyelsens krafter och saker och ting får sina rätta proportioner.

Därifrån tar jag vägen ner mot matsalen och civilisationen...
Jag hör hur folk duschar i stugorna och doften av duschtvål ligger tung över nejden.
Åter igen uppför backen.
Här ska ingen få något gratis.
Det är inte många människor i rörelse än, bara några enstaka nymornade individer på väg till jobbet.

Uppe på kullen igen brukar jag iaktta fåglarna som antingen kastar sej upp mot himlen i oförfalskad glädje eller helt enkelt bara sitter och latar sej på en telefontråd.
Jag har flera gånger hört historien om papegojparet som rymde.
De är illgröna med illröda, böjda näbbar och en lång, stilig stjärt. Det heter visst så på fågelspråk...
De gånger jag ser dem har de alltid gett dagen en extra dimension.

I våras hände det dock vid ett par tillfällen att jag såg endast en av dem, halva styrkan - liksom.
Så rysligt sorgligt - tänkte jag.
Hade den ena förgiftats eller blivit sjuk och dött?
Livet blev plötsligt gråare.

Härom dagen såg jag dem igen och då var de inte bara två - de var fem!
Jag förmodar att den ena tidigare legat på ägg och att det var resultatet av den äggruvningsperioden jag nu såg.
Tänk att fem illgröna papegojor kan göra en så jublande glad.
Jag tror de själva kände något av samma livsglädje för de höll sej tätt tillsammans både i luften och på telefonledningen.

Därefter går jag ner till vårt museum och fiskdammen.
Jag vet inte vad som hänt med fiskarna för det finns nu bara fem stycken kvar och dammen ser allmänt misskött ut.
Jag måste fråga någon...

Strax utanför museet på baksidan utanför ett grått träskjul står den vackraste staty jag sett.
Det är en naken, muskulös man i strechställning med lurvigt hår och mod i blick.
Han är skapad lite större än naturlig storlek, och han är bara är så otroligt vacker...
Jag säger "boker tov" (god morgon) till honom och om jag kommer ihåg det säger jag "Shabat Shalom" på fredagarna.
Jag förstår inte varför denne höjdarkille förvisats till en avkrok som denna medan området runt entrén är fyllt av något löjligt, modernt järnskrot.

Nu börjar rundan gå mot sitt slut men den sista "bergbestigningen" återstår - upp till kullens topp igen.
Om utsikten första gången gick i morgonrodnadens alla rosa toner kan dalen nu vara höljd i ett duvblått eller ljust syrenlila dis.
Är det verkligen samma dal?
Ja, det är vad de säger, i varje fall.

Visst tar det emot en del morgnar att ge sej i kast med höjdskillnaderna här men jag är ju så förtvivlat nyfiken på hur Gilboa, Gilead och dalen med sina fiskdammar ser ut.
Hur de ser ut just den här morgonen.
Det är alltid en överraskning och det ger resten av dagen den substans den behöver.