Gått för långt? Jag?

När har palestinierna gått för långt – om de nu kan gå för långt och om någon i så fall skulle våga knysta om att de faktiskt har gått för långt?

De som idag kallar sej palestinier gick tillsammans med sina bröder ut i krig som de nesligen förlorade.
Israel vann mot alla odds.
Idag uppträder palestinierna som om de skulle vara de egentliga segerherrarna och begär, kräver och i övrigt uppför sej som om de skulle ha några rättigheter kvar.
De rättigheter de en gång hade har de effektivt bombat sönder genom decennierna tillsammans med sina NEJ NEJ NEJ.
De delar ut ultimatum, hotar och beter sej allmänt småaktigt vilket ger varje sunt tänkande människa en bitter eftersmak i munnen.
Att ödmjuka sej och erbjuda kompromisslösningar är lika avlägset som julen är från midsommar.

Går palestinierna för långt?
Inte då.
Ingen säger ju något.

Ramallapalestiniernas förhållande till Gazapalestinierna är också värda några rader.
När Hamas gör bort sej lite för uppenbart är Ramallapalestinierna noga med att påpeka hur svaga de är (snyft) och att de inte har något att säga till om när det gäller Gazapalestinierna.
Hur de har tänkt sej att få Gazapalestinierna att acceptera ett eventuellt fredsfördrag med Israel och ett slut på konflikten förblir en gåta vars uppenbara förklaring ligger i att de aldrig någonsin tänkt sej signera ett sådant papper.

Häromdagen när Gazapalestiniernas krig mot Israel eldade på lite extra varnade Erekat (Ramallapalestiniernas mästare på orientaliska skrönor) Israel för att överhuvudtaget reagera.
”Om ni så bara...” ja då skulle fredsprocessen -----------------
Ni har hört det förut, många gånger, och känner förmodligen väl till hans något egenartade(!) sätt att uttrycka sej.
Det faktiska händelseförloppet var ju annars att när gazaraketerna föll i ett allt häftigare tempo då tyckte israelerna att de på något sätt borde visa att de inte gillade läget och det där sistnämnda gillade inte Erekat.
Om gazaraketerna höll han tyst, --- man får ju inte tappa stinget genom för mycket logik.

Går palestinierna för långt?
Inte då.
Ingen säger ju något.

De signerar gärna allt de vet västvärlden älskar att se och höra - väl medvetna om glömskans makt - för att därefter i ett senare skede handla precis tvärtom.
De skrev glatt under att vilka områden på Västbanken som ska tillhöra vem ska lösas vid förhandlingsbordet och nu klarar de inte ens av att ta sej fram till detta bord.
I stället regredierar de till en ganska enfaldig populism utan annan betydelse än som ytterligare ett sätt att uttrycka en åsikt.
De vill ta sina mest ökända svapskäl till Säkerhetsrådet för att få en snabbstämpel med snabbtorkande bläck på att bosättningsfrågan är något Israel måste ge upp --- innan några förhandlingar ens inletts.
Detta helt i kontradiktion mot vad de själva skrivit under, men folk glömmer ju så lätt...
Med rätta gav USA palestinierna en rejäl näsbränna som i praktiken innebar att de allvarligt ifrågasatte deras läsförmåga, för att inte nämna deras minne.
Om de kommer att tillåta resolutionen att passera vete dock gudarna – med den administrationen...

Går palestinierna för långt?
Inte då.
Ingen säger ju något.

Häromdagen var Abbas i högform och tyckte att det var dags att fräscha upp ett av sina nygamla löften – att inga israeler kommer att tillåtas i en eventuell palestinsk stat.
Han har sagt det tidigare men ytterst få anser det vara värt ens en kommentar.
Man vill ju inte i onödan pådyvla sina påläggskalvar rubriker om etnisk rensning och värre.

Vad hade resultatet blivit om Bildt eller Reinfeldt en dag hade proklamerat att i fortsättningen kommer inga norrmän att tillåtas inom Sveriges gränser - inte ens en endaste liten lusekofta.
Norrmännen är ju grannfolk till Sverige likaväl som israelerna är grannfolk till en eventuell palestinsk stat.
Jag tror inte öppen konflikt skulle bryta ut mellan Norge och Sverige men katastrofen skulle inte vara långt borta och förmodligen skulle både Bildt och Reinfeldt snarast tvingas krypa till korset.
Abbas däremot säger vad han säger och upprepar vad han säger medan de allra flesta sedesamt tiger och samtycker.

Vad vi hör väldigt lite om är hur i så fall israelerna skulle hantera araberna som idag befinner sej i Israel?
Lika för lika - eller???

Har palestinierna gått för långt?
Inte då.
Ingen säger ju något – inte du heller.

Mahmoud Zahar, en av åldermännen i Gaza, sade häromdagen att trots en markant ökad aktivitet av hans krigsmakt så var de intresserade av att iakktaga det relativa lugn (inte direkt men... hmmm, ändå) som rått sedan Hamaskriget för två år sedan.
I nästa ögonblick skickar han över en ännu större svärm Kassamraketer och annat flygande skräp.
Som sagt – ingen säger något.

Exemplen är precis hur många som helst och jag har bara skopat upp lite av vad som flöt på ytan just nu men även om vi tvingats vänja oss och blivit mer eller mindre avtrubbade så är brotten för grova för att ignoreras.
Palestinierna går för långt med en förbluffande regelbundenhet och kommer att fortsätta med det så länge ingen finner det mödan värt att påtala eländet.

Fast det kräver förstås en smula civilkurage och den varan för tyvärr en alltmer tynande tillvaro.

Läs även andra bloggares åsikter om palestinier, Israel, Ramalla, Gaza, Erekat, Västbanken, Säkerhetsrådet, USA, Abbas, Zahar, Hamas, ...

Masspsykosens offer

Jag undrar hur de tänker, för jag förmodar att de i alla fall på något vis tänker...
Hur har masspsykosens offer tänkt sej komma till slutmålet när vägen dit är full av hinder som forceras av ingen, allra minst av förnuftet.

Alla de som är gripna av masspsykosen Palestina vill ha en palestinsk stat.
OK, de vill ha en palestinsk stat men det är Israel ska fixa den åt dem.
Palestinierna säger också att de vill ha en egen stat men deras handlingar och generella agerande motsäger detta.
”Jag hör inte vad du säger för vad du gör skriker så högt.”

Åter till masspsykosens offer.
Jag undrar hur deras palestinska stat ska se ut och hur det ska gå runt liksom?
Självförsörjande? Fridsam? Tolerant? Demokratisk? Fri?
En stat där ledarna vänder ut och in på sej för medborgarnas bästa?
Ni kommer väl ihåg mantrat: ”live side by side in peace and security.”
Nåväl, även för ett mantra kan glorian hamna på sned.

Sedan är det ju det där om hur en palestinier ska se ut?
Ska han vara skäggig som Haniye i Gaza eller slätrakad som Abbas i Ramalla?
Gruvligt religiös eller något mindre gruvligt religiös?
Både och är en utopi så man undrar vem som kommer att äta upp vem?

Hade masspsykosens offer varit realistiska hade de satsat på Hamas och inte på en ex-president som inte klarar av att ta minsta lilla beslut utan att fråga sina stora bröder i Ligan.
Får jag prata med Israel eller ska jag vänta ett tag till?
Får jag träffa Netanyahu eller bör jag skicka små lappar med springpojken?

Hamas frågar inte Ligan för de är tillräckligt starka för att fatta egna beslut.
”Kan själv...”
Hade det bara varit fråga om att genomföra vad man lovat så håller jag helt klart på Hamas framför Abbas och hans fatahpojkar.
Tala om crybabies.

Jag undrar vad det är som gör att masspsykosens offer är så besatta av Abbas?
Har han åstadkommit något positivt för någon någon gång?
Jag menar nu inte prasslande kuvert diskret levererade till hans medbrottslingar utan positiva förändringar för mannen på gatan.
Sällan – så då måste det alltså vara kostymen!
En arab i kostym anses vara lättare att handskas med än någon i fladdrande skynke.

Efter dessa långa rader är det förmodligen dags att närma sej pudelns kärna.
Jag tycker således att innan palestinierna kan anses klara av att sköta en egen stat med allt vad det innebär av ansvar och kompromisser, så måste de sopa rent framför egna dörren.
... och där behövs en rejäl kvast för där finns mycket att sopa bort.

Först naturligtvis är det den där lilla detaljen med Hamas.
Hur i hela friden har masspsykosens offer tänkt sej att få ihop detta, kungariket Gaza och republiken Västbanken?
Hur många palestinska stater tänker de skapa (läs – Israel skapa åt dem)?
Varför tror de att Abbas kommer att fortsätta att chefa i Ramalla om israelerna lämnar Västbanken?
Abbas vet, så i den frågan ligger han lågt.
Vad tänker masspsykosens offer göra när deras nya palestinska stat tas över av Hamasligan?

Ingenting, naturligtvis.
Det kommer att vara Israel som ensamma, i vanlig ordning, får ta smällen.
Detta vet israelerna så var inte förvånade om de är aningens på sin vakt.

Ashtons senaste. (Baronessan borde snart kunna dubbla gaget för sina framträdanden som skulle kunna beskrivas som en samling burleska utbrott.)
Det senaste hon proklamerade var att hon kräver att Israel ovilkorligen ska öppna gränserna mot Gaza.
Bara ställa upp grindarna så vem som helst kan komma och gå som de behagar.
Tyvärr tror jag inte att hon menar att grindarna ska öppnas för Gilad Shalit som för hennes del gärna får fortsätta att ruttna bort i sin fängelsehåla någonstans i Gaza.

Snälla, vilket annat land hanterar sina gränser på det sättet?
Högst oansvarigt och förresten – jag bara undrar – gav hon samma order till Egypten?
Människorna i Gaza är värda allt stöd men det bästa stödet vore att befria dem från hamastyranniet men si det är det ingen som törs.
Hamas har låst in sina undersåtar i denna fanatismens högborg och gömt nyckeln som ingen är ett dugg intresserad av att leta efter.
Nej inte Ashton heller...

Så en palestinsk stat ska skapas med blommor och trumpetfanfarer som redan dagen efter kommer att bytas ut mot sprängdeg och rörbomber.
Raketerna börjar falla med en allt större regelbundenhet och precision allt medan Ashton envist fortsätter att kräva att gränserna måste öppnas på vid gavel.
Gissa vem som kommer att få betala?
Ledtråd – inte Ashton.

Masspsykosens offer med Ashton i spetsen skulle gärna plocka bort Israel från Mellanöstern för att ge plats åt en palestinsk stat.
Ett Palestina vars förutsättningar entydigt pekar mot ett kommande missfoster.
Sverige är ett av de utvalda länder som Abbas bett om ett erkännande längs något så diffust som den gröna linjen.
Han känner sina pappenheimare och vet precis vilka länder han har i sin lilla ask.
Sverige skulle gladeligen göra som de blivit ombedda, även med Hamas vid rodret, men för skams skull finns det fortfarande saker man ännu inte gör.
Fast egentligen skulle jag inte bli förvånad om ---

Slutsurrat för nu.
Masspsykosens offer kan sova sött för de vet att deras tid är nu.
Endast några få kloka ugglor håller vakt i islamismnatten.
Ugglor som inte blinkar inför varken hot eller hot om våld.
Leve nattens ugglor!

Förresten, offer och offer – det borde förmodligen stå ”offer”.

Läs även andra bloggares åsikter om palestinsk stat, Israel, Haniye, Abbas, Hamas, Västbanken, The Arab League, Netanyahu, Gaza, Ashton, Gilad Shalit, Egypten, Sverige, ...

En knäppgök bland andra knäppgökar

Knäppgök är ordet för dagen.
Enligt Svenska Akademiens Ordlista anses en knäppgök vara en konstig person, ett orginal.
Så intelligent beskriver Jan Guillou i dagens i Aftonblad den ömklige terroristen från Tranås som försökte få ett torg uppkallat efter sej någonstans i Mellanöstern.
Nu blir det väl som mest en gatlykta.
Detta hände i det Sverige som alltid vet bäst – i varje fall så länge Carl Bildt styr landet.

Att rädda någon ur en knipa genom att framhålla att personen i fråga inte är normalt funtad är ett gammalt knep som dock oftast genomskådas.
I Guillous fall tycker jag dock det är lite genant att han använder denna iofs reflexmässiga förklaring men ändå – han borde hållit sej för god för dylika lågvattenmärken.

Att svenskarna nu måste greppa att den stora stygga världen sipprat in i ankdammen är trist men inte desto mindre ett faktum.
Om någon knäppgök försöker förklara att självmordsbombare på uppdrag är en äkta gammelsvensk företeelse lika hemvävd som snapsgöken, då kommer nog en och annan ornitolog att tappa både haka och kikare.

Efter att Nidal Malik Hasan avlivat 13 personer och skadat 30 i Fort Hood massakern den 6 november 2009, uppmanade president Obama sina lyssnare att inte dra några förhastade slutsatser.
”Don't jump to conclusions”, var hans budskap.
Han ville som Guillou förmedla intrycket att terroristen kanske inte alls var en terrorist utan bara en – knäppgök.
En knäppgök man inte kunde förvänta sej vara i stånd att ta ansvar för sina handlingar.

Att inte ”jump to conclusions” är liktydigt med att inte lära av historien.
Inte nödvändigtvis den historiska historien utan det räcker bra med dagsfärsk nutidshistoria.
Folk som begår terrorbrott i Islams namn får finna sej i att folk faktiskt drar sina slutsatser.
Motsatsen handlar om feghet, brist på civilkurage och kanske rent av ett generellt knäppgöksbeteende.

Guillou drar sej heller inte för att dra för hela slöjan genom att plocka fram något som enligt honom är etter värre.
Värre än överlagda mord.
Han börjar prata om demokrati och något han kallar antidemokrati vilket förmodligen handlar om någon sorts ’demokrati light’.
Nu tror jag ju inte att de människor terroristen avsåg att mörda skulle blivit på bättre humör på vägen till bårhuset av varken demokrati eller antidemokrati men går det så går det tänkte väl Guillou – det finns alltid folk som längtar efter att bli bluffade.

Förmodligen var Tranåsterroristen en stor besvikelse för Allah men det går väl fler tåg.
Misströsta inte, islamister bryts inte ned så lätt och nya bombbälten ligger redan och väntar.
Spikförrådet är stort och räkna spik kan väl även knäppgökar göra.

Läs även andra bloggares åsikter om Jan Guillou, Aftonbladet, Carl Bildt, Nidal Malik Hasan, Fort Hood massakern, Barack Obama, Islam, självmordsbombare, ...

Patetiska reaktioner

Är politikens egentliga kärna att aldrig erkänna att man haft fel?
Det verkar så – åtminstone i vissa kretsar.

USA och Israel erkände i veckan att man varit fel ute vad gäller Israels nybyggarverksamhet vilket gav andra självutnämnda aktörer stora skälvan.
Hur skulle de klara sej ur denna prestigeförlust med minsta möjliga skada.

USA och Israel erkände att de inte kommer längre på den inslagna vägen så de gör som kungen, vänder blad och går vidare.
De självutnämnda aktörernas autonoma system löpte amok men satte också strålkastarljuset på dessa yrkespolitikers destruktiva ynkedom.

Folk och organisationer som utnyttjat spänningarna i Mellanöstern för egna mer eller mindre tveksamma agendor blev plötsligt sittande på pottkanten.
Avklädda.
Hur skulle de nu rädda sina ansikten?

USA insåg att de behövde byta taktik eftersom koncentrationen på judarnas nybyggarverksamhet visat sej vara en ’icke-fråga’ som naturligtvis var felplacerad från början.
De insåg att denna besatthet gjorde mer skada än nytta och bör, som det är skrivet i 'Road Map for Peace', lösas vid förhandlingsbordet.
Man hade krävt en massa saker av Israel men behändigt ’glömt’ att också kräva av palestinierna t.ex. att de tvärt slutar med sin både officiella som inofficiella hatpropaganda mot Israel och judarna, något som de själva (faktiskt!) högtidligt lovat och signerat i den nu ganska anorektiska 'Road Map for Peace'.
När balansen haltar då haltar hela projektet – så det sprack.

Nu gällde det att snabbt som ögat rädda vad som räddas kunde.

Först araberna.
De är kanske inte lika sofistikerade i alla sammanhang som européerna så de började helt enkelt gråta...
Hela deras världsbild rasade.
De hade lagt alla sina ägg i en korg, i Obamas korg, och jobbat stenhårt i sina propagandahögkvarter på att hur det nu än gick med sakfrågan så skulle Israel utses till syndabock.
Obama utsåg inte Israel till syndabock.
Arabvärlden rasade i mer än ett avseende.

FN och Ban Ki-moon blev nervösa, de hade ju satsat hela sin prestige på att redan innan några förhandlingar inletts tvinga Israel till något som hade löst sej genska enkelt vid förhandlingsbordet - som det faktiskt var både tänkt och skrivet.

Generalsekreteraren trodde väl att ingen skulle märka något så han gick på i ullstrumporna och berättade hur besviken han var att Israel inte stoppade sin byggverksamhet – trots att USA inte trodde på det längre utan övergivit projektet som villkor för förhandlingar.
Stackars Ban Ki-moon.

Sedan tar vi oss en sväng över till kulturborgens Europa och dess patetiska ledare, både föredettingar och nuvarande.
Cathrine Ashton som bär hela EU på sina spröda axlar... är ännu hätskare när det gäller den judiska staten.
Den bör göra som hon och Abbas säger för annars --------------------------
Balanserad som vanligt – hmmm...
Hon verkade heller inte ha märkt att USA insett att bosättningsproblematiken inte var något att bry sej om i detta skede så hon körde på i sina trötta gamla hjulspår.
Varför hon var hemma och bakade sin plum pudding i stället för att fösa Abbas till förhandlingsbordet under de tio långa månader som Israel – av oklara skäl – stoppade sin byggverksamhet, vill hon heller inte berätta.

Som om inte detta vore nog samsades ett antal politiker med väl passerad bäst-före-datum och krävde att Israel skulle straffas.
Javier Solana, Romano Prodi, Mary Robinson m.fl. – jo jo, idel ädel adel eller hur man nu ska uttrycka sej.
Förtroendegivande är de i alla fall inte men rysligt konsekventa.
Israel ska straffas precis som de krävde på den tiden då det fortfarande fanns en och annan som lyssnade på dem.
Det skulle vara intressant, mycket intressant, att höra deras synpunkter på varför de inte svärmar för en kurdisk stat där behoven, både rättsliga och medmänskliga, långt överskrider de palestinska.

Men som sagt - vissa stater klias på ryggen medan andra (läs Israel) konstant befinner sej i skamvrån.

Alla dessa självutnämnda aktörer försökte med hjälp av anfallstekniken rädda sina ansikten men resultatet blev enbart patetiskt.
Handlingens centrum ligger fortfarande i Jerusalem och i Washington och om Obama kravlat sej ur sin sandlåda och lärt av sina misstag kanske vi får se en politik som bygger på något större mognad, bättre kunskaper och väl beprövade insikter – men bara kanske.

Läs även andra bloggares åsikter om USA, Israel, Mellanöstern, 'Road Map for Peace', palestinier, Barack Obama, FN, Ban Ki-moon, Cathrine Ashton, Mahmoud Abbas, Javier Solana, Romano Prodi, Mary Robinson, kurdisk stat, ...

DN SDS HD D

Fråga mej

Nyheter i Israel är inte som nyheter på andra ställen i vår värld.
De dyker upp på morgonen men är glömda när skymningen lägrar sej.

Nu har Carmel brunnit några dagar och arbetsinsatsen var grotesk.

Resurser saknades både vad gällde utrustning, kunnigt folk och samordning.
Nu stundar räfst och rättarting och sedan förpassas även denna händelse till historien.
Kanske ändå inte... förlorade liv förpassas inte varken till historien eller någon annanstans, de fortsätter att vara en del av vår verklighet.

I övrigt är det ganska många saker som bubblar.
En bubblare bubblade upp för någon vecka sedan då Knesset röstade igenom att innan man börjar ge bort land ska man fråga folket om de faktiskt vill ge bort dessa landsnuttar.
Folket det är vi och visst är det trevligt att bli tillfrågad.
I Schweiz frågar man oss hela tiden.

Är man ett litet utsatt land som Israel så har man inte råd att ge bort land bara hur som helst.
Man vill vara riktigt, riktigt säker på att det verkligen är vad de flesta människorna vill – eller inte vill.
Det handlar om annekterat land som föll i israelernas händer efter att de vann det krig araberna pådyvlat dem.
Vanligtvis är det ju parlamentariker som beslutar för oss men i viktiga frågor som att ge bort land då kliver man upp ett pinnhål och låter folket som bor i detta land bestämma.
Klart och rejält.

Erekat tyckte inte det var varken klart eller rejält utan sa något i stil men vad Bildt brukar säga – ’så får man inte göra’.
Nu har ju varken Erekat eller Bildt något att säga till om i Israel (hoppas de läser detta...) så det kan ju kvitta vad de säger men eftersom den arabiska ryggmärgsreflexen att fördöma denna nya lag säger en hel del om vad Israel har att kämpa mot så blir en sammanfattning ändå ganska intressant.

Allt som stör och förvirrar araberna i deras hundratioprocentigt genomförda vägrarpolitik bör betraktas som ett hår av hin.Det var nu inte bara Erekat på Västbanken som ondgjorde sej över den nya lagen utan han fick retoriskt stöd från de flesta av Israels grannar.
De där föredömliga demokratierna du vet...
Ingen gillar den nya lagen.

Naturligtvis ställer man sej frågan varför de i samlad trupp ställde sej upp och hade synpunkter på vad som tilldrog sej i Israels lagstiftande församling?
Först – hur kom det sej att de ansåg sej ha rätt att ha synpunkter på Israels inre angelägenheter?
Sedan – vad har de emot att det stiftas en lag som låter folket bestämma?
Sist – varför tror de att resultatet skulle bli sämre (för dem? för israelerna?) om folket får bestämma i stället för politikerna?

Svaret är inte särskilt orginellt men uttalas väldigt sällan ute i friska luften.
Araberna har vissa indikationer på att de skulle kunna lura det politiska ledarskiktet till en för Israel ödesdiger eftergiftspolitik men de inser att det kommer att bli aningens svårare att lura folket.

Man brukar ju säga att kunden alltid har rätt men i det här fallet skulle jag vilja säga att folket har alltid rätt och orsaken är – tror jag – att de är mindre prestigefyllda än politikerna.
Folket behöver inte kompromissa mellan koalitionsbröder och inte heller klia varandra på ryggen för att ge uttryck för vad de anser vara rätt och riktigt.
Folket röstar på vad som förefaller vara det klokaste alternativet och sedan är det bra med det.
Folket ger röst åt folket.

Araberna gillar inte att folkets röst blir hörd för de är rädda att folket är klokare än politikerna.
Politikernas brist på klokskap och överskott på prestige gör att araberna ganska lätt kan slå in sina giftiga kilar men folket är genuint och kittet dem emellan tillåter inga kilar att få fäste.
Detta gjorde att araberna blev både nervösa, ängsliga och rädda när Israel klubbade igenom lagen om rösträtt för folket.

Ett pikant sidospår:
Om jag inte minns fel så har de arabiska ledarna själva lovat sina undersåtar att utlysa en folkomröstning innan ett fredsavtal med Israel skrivs under, så vad är skillnaden?
Till och med Hamas säger att de kommer att respektera en sådan omröstning.
Detta är naturligtvis endast en illustration av vad man menar med fagert tal men visar att de är väl medvetna om vad som får västerländska hjärtan att blöda av entusiasm och välvilja.

Som vanligt är det som är tillåtet för andra inte tillåtet för Israel med den skillnaden att den här gången gav Israel blanka katten i detta fenomen och slöt enhälligt upp bakom idén att låta folket bestämma.
Man behöver inte vara revolutionär för att gilla uttrycket – ’all makt åt folket’.

Eftersom detta inte är en nyhetsblogg utan använder sej av frikostiga latenstider så är det nu ganska länge sedan den nya lagens införande var uppe på nyhetssidorna.
Att den finns räcker bra och att den dessutom låter folket sova bättre om nätterna gör den ännu bättre.
Tala om bonus.

Läs även andra bloggares åsikter om Israel, Carmel, Knesset, folkomröstning, Erekat, Bildt, araber, Hamas, ...

Drömvärld eller räkmackornas krig

Vilken underbar värld vi skulle haft om det vore tillräckligt att önska och sedan, vips så fanns det man önskade sej inom räckhåll.

Jag vill ha en motorcykel och plötsligt står den utanför dörren.

Jag vill ha tre små kattungar och strax ligger de där i korgen.

Palestinierna vill ha Jerusalem och alla som lyssnar instämmer i att visst ska de ha Jerusalem.

Rena drömvärlden.

Nu är det, som väl är, inte så det fungerar ute i verkliga livet utom i ett alldeles speciellt fall - när det gäller vad palestinierna vill ha.

FN’s generalsekreterare, Ban Ki-moon gav ett magnifikt prov på denna bisarra företeelse när han för cirka en månad sedan sa:

“Israel must halt construction for Jews in all of the areas where the Palestinian Authority claim sovereignty”.

På ren skånska – Israel måste(!) stoppa all konstruktion för judar i de områden palestinierna vill ha.

Vill ha.

VILL HA. (Sorry men Erekat skriker faktiskt ganska högt, speciellt på arabiska.)

Läs gärna vad generalsekreteraren sa en gång till för det är en av nycklarna till den pandemi som i dessa dagar sliter sönder vår värld på ett synnerligen raffinerat sätt.

"Claim sovereignty", de begär överhöghet över vissa områden, just like that, och högste FN-chefen niger och bockar och säger - naturligtvis, det ska vi ordna.

När du eller jag vill ha något får vi först göra rätt för oss och ofta kämpa hårt för att få det.

Trots detta får vi långt ifrån allt vi vill ha.

Endast en grupp valsar runt på en räkmacka och får allt de vill ha kastat efter sej - ungefär den effekten har ett uttalande av FN's generalsekreterare.

Det räcker alltså med att palestinierna berättar att de vill ha något och hög som låg står i givakt och ödmjukt instämmer i att visst......

Palestinierna vill ha Jerusalem och de vill ha Israel.

Som varje sunt tänkande varelse vid det här laget inser så är de inte intresserade av en egen stat med allt arbete och ansvar det innebär utan vad de är ute efter är, vilket är mycket viktigare, att ta ifrån judarna sin stat.

Först Jerusalem och sedan hela Israel.

När du väl förstått detta faller de andra bitarna ganska lätt på plats.

By the way, när Jordanien ockuperade Jerusalem och Västbanken var palestinierna så tysta... så tysta......så tysta.........

Låt oss för ett ögonblick kika in på scenen från den motsatta ingången.

Nu är det, hör och häpna, Israel som vill ha.

Säkerhet för sitt folk de aldrig någonsin upplevt, gränser som det finns en rimlig chans att försvara, ett slut på det explosiva järnskrot gazanerna skjuter upp i luften med en bön till Allah om en fullträff på första bästa jude, att palestiniernas officiella media ägnar något mindre tid åt hatpropaganda mot Israel där judar regelmässigt kallas söner av apor och svin.

Med mera med mera.

Vad Israel vill ha av sin motpart är vad vi i dagligt tal brukar kalla för ett civiliserat beteende.

Ingen håller med.

OK, de flesta säger inte direkt emot - för skams skull - men endast ett litet fåtal ställer sej på barrikaderna för att folk som bor i Israel ska få samma rättigheter som människor i vilken annan nation som helst.

Slutsats - ingen drömvärld för Israel.

En variant på drömvärlden fanns att läsa i Jerusalem Post för ett par dagar sedan.

En av Hamas skyltdockor, Mahmoud Zahar, upplät förra helgen sin stämma och proklamerade att judarna snart skulle bli bortjagade från 'Palestina'.

Det var väl inga nyheter direkt att judejakt och judeslakt är vad Hamas väntar på men jag lät tanken segla vidare...

Vi vänder på steken och låter för jämförelsens skull Netanyahu säga att snart kommer araberna att bli utslängda från Israel.

Tala om världskrig..................................................

Per Gahrton rusar hem till sitt key board för att komma först till Newsmill, Ban Ki-moon glömmer sitt luddiga diplomatspråk och uttrycker sin ilska i klarstext, Jimmy Carter surrar om apartheid och Obama orerar om hur "not helpful" Netanyahus yttrande är.

Inget stopp på alla fördömanden.

Hur många levererade ett maffigt fördömande av Mahmoud Zahars yttrande???

Inte Per Gahrton i varje fall och inte någon annan heller i vår trasiga värld.

Naturligtvis saknades fördömanden från de svenska medlöparna, judiska såväl som icke judiska.

Vid det här laget tror jag du fattat idén så jag lägger ner pennan för den här gången.

Låt drömvärldar stanna på drömstadiet och öppna ögonen för vad som faktiskt pågår.

Plocka sedan fram de talanger du har och ställ dem i rättvisans tjänst där båda parters ord och handlingar vägs på samma våg.

Detta skulle innebära obegränsad tillgång på räkmackor att glida runt på för både israeler och palestinier eller - en total bannlysning av allt vad räkmackor heter.

Ett alltför sorgligt öde för dessa smarriga läckerbitar.

Läs även andra bloggares åsikter om Jerusalem, Israel, Ban Ki-moon, Saeb Erekat, palestinier, Jordanien, Västbanken, Per Gahrton, Mahmoud Zahar, Newsmill, Jimmy Carter, Barak Obama, ...

Rabin, en legendförfalskning

Jaha så var det dags igen.
Lika säkert som att semlorna numera dyker upp på juldagen så dyker den mördade Yitzhak Rabins andliga kvarlevor upp ungefär den här tiden varje år.
Det handlar inte om att högtidlighålla en minnesdag utan om en period på flera veckor.
Orsaken har ni kanske redan lurat ut, den judiska kalendern, som inte har många likheter med den kalender vi använder oss av i större delen av västvärlden.

Först sörjer man mordet på Israels premiärminister enligt den vanliga västerländska kalendern den 4 november.
Sedan upprepar man det hela enligt den judiska kalendern - för att nu inte nämna allt ’Rabinistiskt’ där emellan.

Visst kommer det reaktioner på detta organiserade sörjande – det är faktiskt 15 år sedan det hände – och inte alla anser det vara på sin plats att avsätta så mycket tid och energi på en legend.
Legender har i allmänhet ett gemensamt - att de har ganska lite gemensamt med upphovet till legenden.
Detta kan ibland vara en del av charmen men i Rabins fall handlar det om historieförfalskning.

Att en galning sköt ihjäl Israels premiärminister är ett katastrofalt trauma i sej som inte behöver spädas på med halvsanningar som inte kan ursäktas med dåligt minne.
Rabins minne behöver varken fernissas eller poleras för han var faktiskt bra som han var.

Hur var han då?
Vi kan börja med att konstatera att han inte var sådan som han framställs idag och som folk som traskade ner till minnesstunden i Tel Aviv framställde honom.
Rabins egna tankar om situationen i Israel är tydligt och klart framlagda i ett tal i Knesset, 5 oktober 1995, det vill säga en månad innan han mördades.

Kortfattat och i punktform ansåg Rabin att:
Ingen palestinsk stat skulle upprättas
Inget återvändande till stilleståndslinjerna från 1967
Fortsatt israelisk kontroll av Jordandalen
Nybyggarnas städer och samhällen skulle bestå
Jerusalem, Israels huvudstad, skulle fortsätta att vara en enad stad under israeliskt styre.

Frågan som omedelbart inställer sej är – var den denne Rabin som massorna hyllade och sörjde häromdagen i Tel Aviv?
Uppenbarligen inte.
De hyllade endast sina egna önsketänkanden som de – mycket fult – pådyvlade en person som i nuläget inte har någon möjlighet att gå i svaromål.

Rabins minne är sjanghajat för billiga politiska poäng men de enda som köper denna nybryggda brygd är de som tillrett den.
Vi som tycker att Rabin dög som han var, utan beska tillsatser, tycker att vänsterfolket – hur desperata de än må vara – borde låta Israels premiärminister vila i frid och inte förvanskas, förnedras och våldtas varje höst.

Läs även andra bloggares åsikter om Tel Aviv, Knesset, Jerusalem, Jordandalen, palestinier, Israel, ...

Lika barn leka bäst

Du känner till uttrycket att man har det eftertraktade ordet ’på tungan’.
Ofta fortsätter det att vara fastklistrat på tungan men ibland lyckas man spotta ur sej det och då kan man lättad skjuta de första demenstecknen framför sej ytterligare en stund.

Det är inte bara ord som kan fastna halvvägs utan också tankar.
Ibland kan man känna ett vagt obehag när vissa associationer aktualiseras men sammanhangen försvinner ofta bort som en hägring.
Vårt medvetende ter sej ibland aningens överreklamerat.

Jag har länge haft en känsla av att det finns en gemensam nämnare mellan islamisternas jihadrop och Diakonia.
Nu har dimman lättat och sambandet klarlagts.
Båda företeelserna använder sin religion i politiska syften.

Att utöva sin religion är mindre viktigt än att utnyttja den som en ”respektabel” språngbräda för politiska piruetter som utan denna dimridå hade haft en stadigt vikande publik.
Nu är maskineriet synnerligen väloljat (lyssna på Joakim Wohlfeil) och markörorden flödar utan tillstymmelse till självkritik.
Insikten om att även andra kan ha rätt saknas helt.

De islamistiska jihadisterna har lärt sej att dra den ena växeln efter den andra på sin religion.
Eftersom de anser att just deras religion står över alla andra religioner anser de sej ha rätt att kräva total underkastelse från oss andra som går under rubriken ’otrogna’.
Vi ska ta all hänsyn till dem medan deras religion inte tar någon hänsyn till andra än deras egna efterföljare.
”Allt vad vi vill att ni ska göra för oss ger vi blanka katten i att göra för er” – i en lös parafrasering.

I religionens namn kräver de politiska eftergifter var de än drar fram och terror rättfärdigas med religiösa förtecken.
Kvinnor behandlas som hundar och hedersmord förhärligas – allt i religionens namn.

Diakonia (som får representera alla som marscherar under den obibliska banderollen ”vänsterkristna”) vill naturligtvis inte vara sämre än det islamistiska jihadfolket så de trampar på i väl uppkörda hjulspår.
Jag har ingen aning om ifall Diakonia diskriminerar mot kvinnor men de diskriminerar vilt mot allt som har med Israel att göra och gullar frenetiskt med dess fiender.
Allt i den heliga religionens namn.

Dessa människor tänker reflexmässigt med ändalykten och gör en arbetshypotes av att allt palestinskt – från grovterror till finlirsterror – är en försvarbar yttring av ’den svagare parten’(!)
(Jämför gärna Israel med den arabiska/muslimska världen - storlek, invånarantal och petrodollar - och försök sedan lura ut vem som ligger sämst till.)
Möjligheten att ’den svagare parten’ kan ha fel och vara den egentliga orsaken till eländet finns heller inte i deras världsbild.
Fast det är klart, för att komma fram till den slutsatsen krävs en del tankemöda och sådant är inte vardagsmat i deras kretsar.
Det räcker att vifta med lite religion så går man fri – islamism såväl som vänsterkristendom.
Lika barn leker ju bäst som bekant.

Att försöka nå politiska mål med religionen som täckmantel är egentligen ursmart.
Religion är ju tänkt att vara något positivt och respektfullt och tanken är naturligtvis att denna positiva respekt ska lägga sej som skylande bomull kring ett annars förkastligt projekt - och visst fungerar det.
Nu är det upp till dej och mej att demaskera (avmaska!) dessa figurer, ställa fram dem till allmänt beskådande i all sin ömkliga ömklighet och säga – hit men inte längre.

Törs du?
Törs du låta bli?

Läs även andra bloggares åsikter om islamister, jihad, Diakonia, Joakim Wohlfeil, religion, hedersmord, vänsterkristendom, ...

Carina om ondska

Det finns en ännu oskriven bok vars fullbordan jag redan ser fram emot.
En bok som förhoppningsvis kommer att skrivas av en kvinna mitt i livet som vågar göra något så ovanligt som att stanna upp och fundera över mänsklighetens villkor, dess gränser och dess oerhörda och outforskade djup.

Kvinnan jag talar om är den svenska skådespelerskan Carina Lidbom.

När jag flyttade till Israel hade jag väl inga direkta planer på att prenumerera på en veckotidning men veckorna gick och jag förstod snart att livet skulle bli ganska meningslöst(!) utan denna färgklick i tillvaron.
Ni vet väl att veckotidningar fungerar på samma sätt som veckans avsnitt i en TV-serie - ren och skär avkoppling.
Återstod valet av tidning.
Jag hade några blygsamma krav men de var snudd på omutbara.
Tidningen i fråga skulle vara fri från stickbeskrivningar och fri från matlagningsrecept men full av frustande skvaller.
När uteslutningsmetoden var genomförd återstod bara en tidning – Svensk Damtidning och i denna tidning kunde jag nu läsa om Carina Lidbom.

Hennes liv har inte varit spikrakt.
Som mycket ung flyttade hon med familjen till Afrika och sedermera har hon haft sina bopålar placerade både i Nice och nu senast i Bulgarien.
Annars bor hon i Stockholmsområdet tillsammans med vovven Selma.
En sak har hon dock gemensamt med massorna – hon gick in i väggen för ett antal år sedan men kom ut på andra sidan enormt mycket klokare, enligt henne själv.

Denna bloggpost skulle egentligen inte i första hand handla om Carina Lidbom utan om hennes planerade bok.
Carina älskar att skriva och har samlat på sej miljoner små lappar i sina 50 handväskor.
Nu ska det bli ordning och reda och allt tänkande ska sättas på pränt.

Som så många andra är Carina fascinerad av människor och i synnerhet varför människor gör onda saker i godhetens tecken.
Hur långt kan man egentligen tänja sitt psyke...?

Denna frågeställning kunde ligga till grund för en hel bokserie och vem vet?
Jag väntar i första hand på hennes första bok som kommer att behandla denna ödesfråga - historiskt, idag och inför framtiden.

Själv såg jag framför mej skrivet med stora klumpiga bokstäver - Svenska Kyrkan - Diakonia - Broderskapsrörelsen - Bilda - 'följeslagarna' (ni vet vilka jag menar), m.fl.
Diakonia har t.o.m. känt sej föranlåtna att anställa en policyansvarig, Joakim Wohlfeil, för att i ren självbevarelsedrift slå folk i huvudet med lerklumpar från det diakonala träsket.

Dessa falska profeter osar rutten skenhelighet som är resultatet av en av mänsklighetens grövsta svek.
Sveket mot den judiska nationen.
Med religion som täckmantel frossar de i ’onda saker i godhetens tecken’.
Mycket lägre kan man faktiskt inte sjunka.

Jag vet att det är ute att prata om ont och gott men det innebär inte att det inte finns ont i motsats till gott.
Alla detta vet man men trots det försöker folk krångla till vokabulären genom krystade förklaringar och bortförklaringar.

Biltjuven gav sej iväg i den stulna bilen för att han är missförstådd på jobbet.
Mördaren slog ihjäl sin kompis för att han misstänkte att han stötte på hans fru.
Terroristen blåste ut en buss för att han inte gillar judar.

Mankell köper en båt tillsammans med en turkisk terrorsupportande organisation för att ’göra onda saker i godhetens tecken’.

Präster och prelater utnyttjar sin påstådda kontakt med Honom där uppe för att ge extra tyngd åt sin förnekelse.
Förnekelsen av sitt ursprung.
Det faktum att kristendomen är en avknoppning av judendomen visar sej vara alltför svårsmält för alltför många vilket yttrar sej i ett förtäckt hat mot det folk som är de eviga bärarna av kristendomens rötter.
Man förtränger fakta med vulgärt förtal.
Skam är ordet!

Man borde naturligtvis akta sej för den här sortens kvasipsykologi men vissa saker är bara alltför uppenbara och kan inte döljas ens av de fräckaste intellektuella floskler.

Carina har funderat på de här sakerna och förmodligen sätter hon sin egen prägel på frågeställningarna men jag hoppas verkligen hon kommer igång med sin bok om hur långt man kan tänja sitt psyke utan att gangrän och nekros tillstöter.
Sedan hoppas jag att någon tycker att den boken kunde vara en lämplig present till mej för vi ska ju vara snälla mot varandra...
Eller hur?

Läs även andra bloggares åsikter om Carina Lidbom, Svensk Damtidning, ont och gott, Svenska Kyrkan, Diakonia, Broderskapsrörelsen, Bilda, följeslagarna, Joakim Wohlfeil, den judiska nationen, Mankell, ...

Heureka

Heureka – jag har kommit på det.
Alla dessa sömnlösa gryningstimmar jag spenderat utan att få rätsida på någonting men nu vet jag, nu förstår jag.
Det mesta som skrivs är ju totalt utan rim och reson och argument möts av hembakad pajkastning.
Orsak och verkan är helt ointressant och verifierbara kunskaper negligeras så det måste finnas en helt annan drivkraft.
Nu vet jag.

Vilka är då dessa palestinier och framför allt, varför är de så intressanta?
Nu kan jag ge svaret – de är inte intressanta alls, inte av egen kraft utan endast i kombination med Israel och judarna.
Hade konflikten varit mellan palestinierna och exempelvis...... egyptierna, då hade den inte varit värd många spaltmeter.
Den hade varit som vilken konflikt som helst, utan övertoner och utan brasklappar.
Som kurdernas nationella aspirationer ungefär och ändå är deras rätt till ett eget nationellt hemland oerhört mycket mer både akut och behjärtansvärt.

Det är den fascinerande möjligheten att inte bara ge judarna en näsbränna utan att faktiskt få dem att springa iväg med svansen mellan benen som är drivkraften.
Att åter igen bli förskingrade, förnedrade, föraktade, förbannade, förskjutna och förödmjukade.
Palestiniernas arbetshypotes är att det bara är en tidsfråga innan den israeliska bastionen faller eftersom de snärjt inte bara araberna och muslimerna utan också hela det internationella vänsterblocket i sina garn.

Hur detta gått till är värt en egen bloggpost som får hänvisas till framtiden.
Kom gärna med förslag på vad som möjliggjort denna osaliga allians där Mankell på Mave Marmara är ett självlysande exempel.

Åter till uppgraderingen av palestinierna framför, som tidigare nämnts, kurderna.
Palestinierna kan tacka sin lyckliga stjärna för att deras motpart består av judar för annars hade inget varken brytt sej eller överhuvudtaget reagerat.
Ungefär lika lite som världsopinionen reagerar inför kurdernas sekler-långa kamp för självstyre.
Folk hade bara ryckt på axlarna och mumlat något om att som man bäddar får man ligga.

Hur ser det ut för resten av världens frihetstörstande folk?
Inget av intresse, inga rubriker, för inget av de andra folken som aspirerar på självbestämmande har judar som sin motpart.

Stackars Tibet och Taiwan som har Kina som motpart - och inte judarna.
Stackars Chechniya och Dagestan som har Ryssland som motpart - och inte judarna.
Stackars Väst Sahara som har Marocko som motpart - och inte judarna.

Andra stackare som heller inte har judarna som sin motpart är Berberna, Baluchistan, Kashmir, Baskien och Korsika m.fl.
Du kan säkert själv göra listan längre men ta bara med de som inte har judarna som motpart för trist nog är det just detta faktum som gör att deras sak är lika hopplös idag som igår.

Som du ser så borde alla palestinier vara ytterst ödmjuka och tacksamma inför det faktum att det är just judarna som är deras motpart.
Hade du frågat hur det går för Abbas och hans palestinier utan denna konstellation hade svarat blivit -

Vem?
Vaddå?
Vilka palestinier???


Läs även andra bloggares åsikter om Israel, judar, kurder, palestinier, ...

Titelsjuka

En inledande fråga: Hur många chefsförhandlare behöver palestinierna?
Jag har hitintills träffat på tre – kanske har du hittat fler?

Först naturligtvis vår vän från bl.a. CNN, Saeb Erekat, som är du och syster med denna nyhetskanals alla tjusiga journalissor.
Du har säkert hört honom när han plockar fram sängkammarblicken, lägger huvudet på sned och på sin fladdrande engelska säger till nyhetsankaret - ”Rosemary (Church), du kommer väl ihåg... ”

För några år sedan upptäckte denne ’Chief Palestinian Negotiator’ att han var i behov av en makeover så plötsligt var han ca. 20 kilo lättare och framträdde i både ny frissa och nya glasögon.
Allt för att bättre smälta in i den glassiga miljön hos Rosemary på CNN.

Sedan har vi den gamle trotjänaren Nabil Shaat.
En seriös man med mycket pengar.
Han gör affärer runt om i världen och behöver inte, som de människor han säger sej förhandla för, suga på ramarna.
Han har haft sitt finger med i de flesta kringelikrokar i palestiniernas korta historia men spåren är inte direkt iögonenfallande.
Så snart det slås på trumman för palestinierna av ena eller andra orsaken så finns Nabil Shaat på plats, redo att förljuva vår tillvaro med ett uttalande.
Nu titulerar han sej ’palestinsk chefsförhandlare’ till Erekats stora förtret – rivaliteten dem emellan är inte speciellt diskret.
Häromdagen hotade han med att palestinierna skulle upplösa sin nuvarande ledningsorganisation på Västbanken (PA) om de inte får som de vill i de trötta gamla förhandlingarna.
Detta var naturligtvis lille Erekat snabbt ute och dementerade, och i den stilen fortsätter de.

Ganska nyss upptäckte jag ytterligare en ’Chief Negotiator’ i palestiniernas brokiga persongalleri – Yasser Abed Rabbo.
Åtminstone var han titulerad som sådan i Jerusalem Post där han berättade vitt och brett om sin husskräck.
Yasser Abed Rabbo är en gammal Arafat-räv som sedermera tillsammans med bl.a. Jossi Beilin knaprade sej fram till något de kallade ’The Geneva Initiative’ – förmodligen för att schweizarna betalade både deras arbetsluncher och övriga utgifter för att på så sätt förvissa sej om önskvärt resultat.
Nu är karl’n den tredje aspiranten på titeln ’Chief Palestinian Negotiator’.

Varför tre?
OK, man säger ju att ’alla goda ting är tre’ men man säger också att ’ ju fler kockar desto sämre soppa’.
Av resultaten hitintills att döma ligger sista varianten närmast sanningen.

Kanske är det ont om fräcka titlar bland palestinierna så de måste samsas om de som finns?
Kanske tror man att Rosemary på CNN hör av sej oftare om man stilar runt med titlar som börjar med ’Chief......”
Kanske har de helt enkelt drabbats av titelsjukan?

Det mest slående är annars att trots långa och invecklade titulaturer så känner man inte till vad dessa står för.
Fråga några palestinier vad ordet förhandlingar innebär och du kommer att få många svar men inget som är korrekt.

Under förhandlingar diskuterar man både länge och väl med målet att komma överens.
Eftersom utgångspunkterna är olika så måste båda parter kompromissa och där, just där har vi stötestenen.
Araber kompromissar inte.
De gör en hel massa andra saker men de kompromissar inte.

De kan klä sina ståndpunkter i olika färgställningar och leka med ord tills motparten varken vet ut eller in.
Att gång efter gång efter gång – i det oändliga – upprepa sina krav, är en annan strategi.
Någonstans någongång måste ju ändå någon ta till sej budskapet och det är precis vad som sker.
Folk lyssnar, tar till sej och sprider vidare – 'jomenvisst, just så här är det'.

Ett krav kan aldrig ges upp och en ståndpunkt kan aldrig ändras.
Med andra ord så kommer palestinierna aldrig att kompromissa och därför är det i stort sett ogenomförbart att föra regelrätta förhandlingar med en arab eftersom deras kultur och mentalitet likställer kompromiss med skam, förlora ansiktet och att ens fel och brister blir allmän egendom.
Med sådana kulturella belastningar förstår man bättre varför Abbas beter sej som han gör.
För att slippa kompromissa förfaller han till samtidens absurdaste undanflykter och Obama och hans jämlikar spelar med.

Blanda för all del inte ihop kompromiss med prutning i basarerna – den läckra företeelsen är mer besläktad med underhållningsbranschen och är ett stickspår jag inte tänker syssla med idag.

Att vara palestinsk förhandlare i chefställning förpliktar.
Ett antal miljoner människor är beroende av att han gör ett bra jobb.
Vad vi ser är tre personer med aspirationer på samma jobb men där ingen imponerar trots glammiga titlar.

En slutsats vi kan dra är att en titel inte är någon garanti för ett positivt resultat.
Kanske skulle grönsakshandlaren i Jenin klara biffen på ett både ärligare och mera självklart sätt men nu är vi hänvisade till alla dessa ’Chief Palestinian Negotiators’ som verkligen inte gör någon lycklig.

En ännu sistare slutsats – akta er för titelsjukan.
Den krymper både hjärta och hjärna på det gruvligaste och läker inte ut förrän förruttnelsen är ett faktum.
Ingen nobelpristagare har funnit något botemedel så skydda vad som skyddas kan.
Låt alla ’Chief Palestinian Negotiators’ bli varnande exempel på hur det kan gå när det inte går...

Med detta önskar jag er alla både hälsa och välgång.

Läs även andra bloggares åsikter om palestinier, CNN, Saeb Erekat, Rosemary Church, Nabil Shaat, Västbanken, Yasser Abed Rabbo, Jerusalem Post, Jossi Beilin, Mahmoud Abbas,
kompromiss, ...

Abbas sista-minuten-resa

När Israel pressades att ställa in byggverksamheten för judar på Västbanken (araberna kunde i sann apartheid-anda fortsätta att lägga sten på sten) – då hette det att orsaken var att ge Abbas det magiska budskap han behövde för att sätta igång att förhandla vilket han sade sej (hmmm...)vara intresserad av.
Byggstoppet för judar trädde i kraft och vad hände?
Ingenting.
Absolut ingenting.

Alltså en grav felkalkyl från första början parad med kunskapsbrister som närmsta Wikipedia-artikel hade kunnat avhjälpa.
Fel från början.

Palestinierna fick dock en oväntad present från ovan – en tjusig diplomatisk seger över Israel.
Nu skulle de bara vila på lagrarna.
Länge, länge.

Mystiskt tänkte den oskyldige, varför sparkar palestinierna inte igång att förhandla nu när de fått som de velat?
Varför trängdes de inte redan kring förhandlingsbordet?
Naturligtvis var situationen inte lika solklar i verkligheten som för vår oskyldige vän och månaderna rullade på.
Snart hade ett halvår förflutit och ännu inga förhandlingar i sikte.
Abbas inväntade sin sista-minuten-resa.

Han var massivt tjurskallig och lika massivt ologisk men vad gjorde det när han hade en kumpan i Vita Huset.
Tillsammans planerade Abbas och Obama hur de skulle gripa sej an Israel och Netanyahu och fann att bästa tidpunkt för aktivitet var några veckor innan byggstoppet var över.
Sagt och gjort, Obama inbjöd parterna till Vita Huset och överlämnade var sin penna och anteckningsblock och sa – sätt igång och förhandla.

Ovanstående stycke är inte försett med varken länk eller annan hänvisning eftersom det är vilda fantasier från min sida men ett inte desto mindre troligt scenarie.
Dessa båda herrar skulle genom förenade ansträngningar få Netanyahu att förlänga byggstoppet rakt av men så blev nu inte fallet.

Abbas hade satsat på en sista-minuten-resa med femstjärnig hotellkomfort.
Som vanligt ville han få allt utan att själv behöva betala någonting.

Vad händer nu?
Jo helt enligt planerna så är det Israel som ensamt pressas att förlänga byggstoppet för vem skulle i sin vildaste fantasi komma på något så otroligt som att be Abbas att för en stund glömma sin besatthet av hus och fortsätta förhandla i en någorlunda pragmatisk anda.
Cathrine Ashton, EU’s utrikes... nån’ting, kräver slentrianmässigt (vad kan man annars förvänta sej av EU?) att Israel MÅSTE förlänga byggstoppet ”för att ge freden en chans”.
Måste... (who is this lady and where did she come from???)
“Ge freden en chans” – banaliteternas banalitet.

Naturligtvis finns det inte i hennes sinnevärld att hon skulle kunna be Abbas (hon behöver inte använda ordet ’måste’ även om det skulle ge en viss balans åt stollerierna) att fortsätta förhandla som om ingenting hade hänt – för ingenting har ju hänt, bara en återgång till vad som var normalt före denna helt meningslösa paus i byggandet.
Hennes attityd säger mer än ord, den berättar med iskall övertydlighet hur hon och hennes EU anser att slipstenen ska dras.
Att hon borde dra den i motsatt riktning i ett helt annat sammanhang är förvisso en annan historia.

Abbas bad Obama om ett byggstopp som han strax omvandlade till axiom.
Inga fredssamtal utan ett byggstopp för hus för judar.
Eftersom detta var rent trams så blev det som det blev.
Abbas gick i ide i stället för att förhandla och vaknade upp lagom till sin sista-minuten-resa.
När några få dagar återstår av byggstoppet sparkar Abbas och Obama igång cirkusen ”Pressa Israel” och Ashton eldar på.

Att vänta med bokningen till sista minuten innebär risker men de riskerna tar Abbas med jämnmod.
Han vet att om det blåser lite extra kan han alltid ringa Obama om vilken man kan fråga samma sak som angående Cathrine Ashton – vem är den karlen egentligen och var kommer han ifrån?
Detta får vi dock lägga åt sidan ikväll eftersom Abbas högljutt klagar på komforten på sin sista-minuten-resa.
Sängen är för mjuk och tvålen luktar målarfärg men det värsta av allt är utsikten – han ser bara den israeliska försvarsarmén, i stället för solstolar ser han IDF.

Vad som irriterar honom allra mest är att han vet att utan deras kontinuerliga beskydd vore han varken president eller överhuvudtaget någonting.
Nästa fråga måste bli om han, med eller utan IDF’s beskydd, egentligen alls är president och i så fall i vilket land?
Därom tvista de lärde så tills de enats säger jag bara - så det kan bli...

Läs även andra bloggares åsikter om Israel, Västbanken, Abbas, Obama, byggstopp, palestinier, Netanyahu, Ashton, EU, IDF, ...

Tjock och fet kommentar

Det kom en kommentar från ägaren till bloggen ’Israel i Sverige’ som var så tjock och fet att den inte fick plats som just kommentar till inlägget ”Mobbning i de fina salongerna”.
Eftersom innehållet var lite för intressant för papperskorgen uppgraderas kommentaren härmed till blogginlägg.

Jag skulle dock vilja säga något om de ganska inflammerade kommentarer som ramlat in, mindre p.g.a. inlägget än de frågeställningar JohannaV inledde sin första kommentar med.

Jag skrev vad jag skrev i blogginlägget och tar inte ställning i sakfrågan men jag är lite besviken på hätskheten i många av kommentarerna. Ämnet är brännbart men med viss ansträngning borde det gå att föra en debatt utan att sparka på den andre. Jag hoppas i fortsättningen att vi kan sänka garden en aning, lyssna, tänka efter för att därefter komponera en kommentar där sakfrågan står i centrum.

Nu till den tjocka, feta kommentar som i den här formen får bre ut sej precis hur mycket som helst.

Håll till godo.

Kommentar av ägaren till bloggen 'Israel i Sverige'.

Många kommentarer suck. Nån slags ordning?
Jag gick med SD just för att kunna kommentera idiotierna "inifrån" och har mailat både Kent och styrelsen tillsammans med en avhoppad präst, som hoppade av pga antisemitismen i Svenska Kyrkan. Där också ingår några faktalänkar från Anders Branderud, .http://bloganders.blogspot.com/

Till SD.
Ni kommer att få många nya röstare på söndag inklusive mej, som röstar på er av utrikespolitiska skäl. Där räknar jag in den muslimska invasionen hit som är helt oproportionerlig mot vad den har varit till andra europeiska länder, speciellt våra grannländer. Den rödgröna klumpen har helt gjort bort sig och upprepade gånger uttalat sig direkt antisemitiskt enligt EU:s definition http://israelisverige.info/?p=205.

En bra översikt av svensk politik och medialiv har jag sett på http://snaphanen.dk/2010/09/12/s%C3%B8ndagskronik-journalistpartiet-och-demokratin/#more-73966

Många av oss röstade på alliansen tidigare och blev chockade när Bildt började köra sin helt privata utrikespolitik utan att bli stoppad av den övriga Alliansen, som när det gäller Mellanöstern också går emot EU:s definition ovan. Minns när han var i Gaza efter Israels försvarskrig där - efter 10.000 raketer/granater, 40 om dagen veckan före kriget, mot judiska kvinnor och barn. Bildt kom ut därifrån efter någon timmes promenad med Hamasröstare och deklarerade "detta har Israel gjort av ren förstörelselusta". Han har fortsatt i samma stil. Att en expert garanterat att Israels sätt att föra stadskrig är mycket mer humanitärt än vad som skett av västmakterna i Irak och Afghanistan - se http://israelisverige.info/?p=41

Vad många av oss har direkt emot SD är dess aktiva antireligiositet hos en del medlemmar, där alla vet att motstånd mot kosherslakt etc. är ett arv från Nazitiden, och alltså associerar er med dem. Något jag vet att ni för övrigt motarbetar mer än t.ex. centerpartiet. Er tanke om religion som något omodernt och ociviliserat bör snarast rensas ut från ert partiprogram om ni vill vinna en andra valperiod. Bli mer Wilderslik! Han skulle aldrig säga sådana osmarta saker om religion i allmänhet. Gör ni den förändringen kommer också era röstsiffror att bli som Wilders, annars inte.

Det ni säger om religiösa byggnader är självklart absurt - det finns inget konstigare och osvenskare byggnadsverk än många moderna svenska kyrkor! Vänligen tänk till innan ni uttrycker er - det är en helt annan sak att muslimerna "pinkar revir" genom mastodontmoskéer i stadscentra och minareter - det krävs inte lång sökning på Internet för att se att dess mening är politisk och annan makt. Saudiernas variant av islam, wahabism har t.ex. inga minareter på sina moskéer så det är ingen religiös nödvändighet, och stora mängder saudiska oljedollars har betalt för våra moskeer.

-----------------------------------------------------------------------------

Omskärelse har alltid skett bland muslimer och judar, att några moderna tror att de är moderna genom att glömma bort sin religion och kultur får stå för dem, liksom Körösi som antagligen hade röstat på den Israelhatande Obama om hon bodde i USA. Som du ser på http://www.circs.org/reviews/rates/usa.html är bortåt 80% av alla killar i USA omskurna - och tycker man att 80% av amerikanerna är idioter så får det stå för den personens räkning. Jag är vanlig svensk men är också omskuren av hygieniska skäl.

Kosherslakt (och antagligen halalslakt, vet inte detaljerna) har en stor portion av djurvänlighet - prova själv att skära av din hals med blodådror och nerver med en döskarp kniv och jag tror du mår mycket bättre än den svinaktiga behandlingen djur får i våra vanliga slakterier.

Som Israelvän är det helt omöjligt att rösta på Alliansen - jag försökte sända en artikel till Newsmill om det, men blev vägrad publicering, så den ligger på http://israelisverige.info/?p=2316

Jag hade också de senaste två dagarna en mycket barnslig dialog med en av Israelpratarna hos KD, david.winks@kristdemokraterna.se se http://www.kristdemokraten.com/article.asp?Article_Id=28984
Han visades helt faktabefriad, och såna har KD som Israelexperter......
När han övergick från att försöka försvara sina argument med fakta, och i stället ägna sig åt personangrepp visste jag att det var dags att stänga butiken.

Läs även andra bloggares åsikter om SD, 'Israel i Sverige', Carl Bildt, Alliansen, Gaza, Israel, Svenska Kyrkan, Mellanöstern, Geert Wilders, omskärelse, kosherslakt, KD, ...

Sveket

Stackars svenskar – vem ska ta hand om er?
Inte era förtroendevalda i alla fall.
De har inte tid med er svenskar för all deras energi går åt till att intrigera mot sina nya kolleger.

Gammelpartiernas enda intresse är hur de ska kunna marginalisera SD så naturligtvis har de inte tid för vanliga svenskar.
De förstår inte att svenska folket kommer att döma dem hårt och skoningslöst för svenskar gillar inte att bli svikna.

När det kommer en ny elev i klassen förmanar läraren eleverna att ta väl vara på nykomlingen och hjälpa honom till rätta.
När det kommer en nyanställd till en arbetsplats går ofta någon av cheferna en introduktionsrunda med nykomlingen för att göra inträdet i den nya situation så smidigt som möjligt.

När ett nytt parti enligt folkets vilja kommer in i Riksdagen då gäller andra lagar.
Inte beblanda oss, inte prata med dem, inte låta dem känna sej välkomna på något sätt.
Frysa ut dem.
Låta dem från början känna att de är oönskade och att ingen vill ta i dem med tång.
Vilka fantastiska föredömen våra folkvalda är!

Varför beter sej svenska politiker på det här sättet – med full medial backning?
Kanske arbetar de enligt tesen att om jag kastar smuts på dej så kommer jag själv att framstå i så mycket bättre dager...

Om en nioåring hade betett sej på samma låga sätt mot en annan nioåring som kommer ny till klassen då hade det varit läge för hemrapport.
Om en trettiofemåring hade betett sej på samma låga sätt mot en annan trettiofemåring som nyss introducerats på sin arbetsplats då hade det varit läge för ett prat med chefen, ett litet prat om normer, hyfs och fason.

I parlamentarikerkretsar är idag egoismen gud och ett civiliserat beteende satt på undantag.
Parlamentarikerna borde vara föredömen, de kan ju faktiskt tacka folket för sina jobb – det folk de nu sviker.
Kotterier bildas på löpande band där medlemmarna bara har en sak gemensamt – sitt hat mot SD.
Tala om enfrågepartier.
Fy sjutton, jag skäms och allra mest kanske jag skäms för att inte dessa kotterianslutna förstår att de borde skämmas.

Stackars svenskar som är utlämnade till folk som har den dåliga smaken att förråda er.
Ni behöver inte ha dåligt samvete för att ni inte kan glömma eller förlåta detta svek som för en lång tid framöver lagt sej som ett svettigt och nersmort hästtäcke över Sverige.

Läs även andra bloggares åsikter om svenskar, förtroendevalda, SD, Riksdagen, parlamentariker, kotterier, ...

D BLT GP GP HD

Skampålar

OM MÄNNISKORÄTTSAKTIVISTER.

Att vara människorättsaktivist borde ju vara något fint, något berömvärt man kunde vara stolt över.
Alla vill vi ju att så många människor som möjligt ska ha det så bra som möjligt.
Vad är det då som gjort att denna beteckning börjat lukta?

Jag kan tänka mej två - förmodligen finns det fler - omedelbara orsaker.
Uppsåt och arbetsmetod.

Har du någonsin träffat på en människorättsaktivist som kämpar för judars rätt till ett mänskligt liv utan hot, hotbilder och hotfulla ’löften’?
Det är snarare så att det blivit synonymt att vara människorättsaktivist och att vara mot judar och Israel.
(Kom inte med tjafset att man är mot Israels politik men bara ääälskar judar.)
Att vara en gedigen människorättsaktivist är numera liktydigt med att kämpa mot Israel i alla upptänkliga sammanhang på alla upptänkliga sätt.
Ett sammanhang som frenetiskt putsar på sin fasad för att möjligen få hänga med ett tag till innan de imploderar är UNHRC.
FN’s ökända människorättsråd, UN Human Rights Council.

Ni kommer väl ihåg Goldstone Rapporten!?
Goldstone som rapporterade vad Hamas rapporterade.
Goldstone och hans kumpaner intervjuade Hamas i Gaza och omsatte sedan deras historier till en ’respektabel’ rapport dekorerad med UN’s alla uppblåsta stämplar.
Uppsåtet var, bl.a. i kommetarer från folk i Goldstones eget gäng, att sätta dit Israel och i det avseendet var de på intet sätt unika.

Man skulle kunnat tänka sej att Goldstone tvekade inför sitt uppdrag när han insåg att Israel av goda och erfarenhetsmässiga skäl inte ville spela med i elakt spel och man skulle också kunnat tänka sej att han skulle fråga sej själv en extra gång vad han egentligen var i färd med att sparka igång.
Inte minst dess konsekvenser i ett längre perspektiv.
Man skulle dessutom kunnat tänka sej att han övervägt sin moraliska motivation för att ställa upp som språkrör för en genuint destruktiv terrororganisation med en fast övertygelse att vi skulle få en bättre värld om det folk Goldstone själv tillhör utrotades.

Därmed är vi inne på arbetsmetoden och vi utvidgar samtidigt exemplen till den nyligen släppta utredningen från samma källa - UNHRC.
Utredningen som, surprise surprise, anklagar Israel för uppsåtliga mord när Mavi Marmara försökte leverera terrorsympatisörer till Gaza.
Sin arbetsmetod tog de från Goldstone så de intervjuade bara inkräktarna.
Israel höll sej visligen undan men det hindrade inte människorättsaktivisterna i människorättsrådet från att gosa upp ordentligt med båtfolket som ”bara ville leverera livets nödtorft till Gaza”.

Jag undrar när det blev acceptabelt internationellt att vid en tvist höra bara ena sidan och låta den partens utsagor ensamt ligga till grund för en rapport, ett domslut?
Det är så UNHRC arbetar.
Nu hävdar förmodligen vän av ordning att israelerna var tillfrågade men, som vid Goldstone Rapportens färdigställande, såg de inte någon vits med att deltaga i ett redan avgjort och dömt spel.

Israelerna valde att samarbeta med en annan utredning under FN's generalsekreterare Ban Ki-Moons ledning som bedömdes vara något mindre bekymmersam.

När UNHRC’s båtrapport presenterades för några dagar sedan följde dessa förutsägbara reaktioner där man lätt kunde skilja agnarna från vetet.
Folk som anser att ca. 350 raketer avfyrade mot Israel från Gaza bara under år 2010 och utplacering av ett sextiotal bomber längs gränsstängslet under samma tid är helt i sin ordning, hyllade denna rapport.
Andra mer insatta individer hängde bara upp den på bakgårdens torklina som ytterligare en i raden av FN’s missfoster.

Tillbaka till människorättsaktivisterna som i dessa dagar arbetar i huvudsak med en sak – att i alla situationer, rakt av, hävda palestiniernas sak genom att hacka sönder Israel.
Oftast utan kunskaper men med säcken full av redan söndersmulade argument.
Detta fenomen kallar jag inte människorättsaktivism utan ren --- feghet.

Människorättsaktivisterna är i botten så rädda för islamismen – de ser spåren på allt fler ställen i Europa – att de förfaller till att agera av ren och skär feghet.
Det finns ett fult ord för detta men vi kan i anständighetens nämn kalla det för blidka, ha överseende med och även ibland smickra.
Man smickrar i stället för att säga rent ut att ’vad du håller på med nu det gillar faktiskt inte jag’.
Man fegar ut.
Detta är en av faktorerna till varför det gick som det gick i det svenska valet.

Inte för att jag vill påstå att svenska parlamentariker generellt är några människorättsaktivister men utrikesministern visade tydligt var han har sitt hjärta när han åkte till Turkiet för att trösta en storgråtande Dror Feiler efter den misslyckade kuppen med båten Mave Marmara.
Stackars liten, tänkte Bildt, och satte sej på första plan söderut.
Människorättsaktivisten Bildt försökte trösta människorättsaktivisten Feiler.
Glömde jag Mankell – OK vi tar med honom också i gullegullandet.

Det fanns en tid då människorättsaktivisterna hade en viss resning och vi kunde häpna och beundra deras uppoffringar för de som hade det sämre.
Vem kommer inte ihåg Moder Teresa men Dror Feiler är nu ingen Moder Teresa och förmodligen har han heller aldrig hört talas om henne...

Dagens människorättsaktivister har alltid ett rent politiskt uppsåt och deras arbetsmetod är helt enkelt under all kritik.
Rent juridiskt är de ett skämt – och det luktar skämt.
Vad kan du vänta dej av en sammanslutning där endast 20 av de 47 länder som utgör UNHRC kan betraktas som fria vad gäller mänskliga rättigheter och politisk frihet. (Freedom House)

Hade det inte varit så bedrövligt skulle man kunna skratta åt eländet.
Parodier ska man ju skratta åt – eller gråta över.

Läs även andra bloggares åsikter om människorättsaktivist, Israel, judar, UNHRC, Richard Goldstone, Hamas, Gaza, Mavi Marmara, FN, Ban Ki-Moon, islamism, Dror Feiler, Carl Bildt, Henning Mankell, Turkiet, Moder Teresa, ...


DN302 DN104 X885 Dbl372 ALL369 GP510 Ek328 ST368 Ya194 D705 Sk926 D606 Sk950 SDS943 D676 X531 HD SDS756 Sk987 D653 A373 GD374 LTZ367 BH082 TTe086 DN113 DN668 SDS185 GD556 Dbl551 LTZ548 GP727 ALL550 TTe933 AB992 ST549 A555 Ek756 Blt538 vg248 SvD853

Mobbning i de fina salongerna

Bilden är snodd från en av de mera kända kvällstidningarna och plockas bort på begäran.

Jag kunde dock inte motstå frestelsen att visa en av vänsterpartiets kandidater till Riksdagen i full aktion.

Här mobbar han ett lagligt valmöte med - låt oss säga - tveksamma metoder.

Alla känner väl till Dror Feiler.

Vad i hela friden är de så rädda för?
Alla som får en mikrofon under näsan eller plitar vid ett tangentbord visar samma oresonliga skräck.

I skolan lär man ut att man inte ska mobba, inte någon som är mindre än du, inte någon som tycker annorlunda än du --- nej ingen ska mobbas!
I dagarna har vi dock sett hur etablissemanget gått före som ’goda’ exempel och visat både stora och små hur man gör när man mobbar.
Inga uttryck är dem främmande, allt ifrån okvädningssord till skrämselpropaganda, hot och kroppsskada.
Ingen försöker ens att bemöta SD med normal hyfs i sakfrågorna.

Det är inte SD de ska vara rädda för - det är de människor som röstade på dem.
Varför klarar ingen av att ställa frågan varför alla dessa människor som röstade på SD faktiskt röstade på SD!?
De röstade ju inte på detta parti för att de hade snygga slipsar eller var allmänt trivsamma.
De röstade på SD eftersom inget av de etablerade partierna orkade (vågade?) ta i de känsliga frågor som SD belyser, inte ens med den berömda tången.
Mobbning i de fina salongerna.

Till exempel: Hur ser konsekvenserna ut av den löpande invandringen inklusive ekonomiska och andra effekter på den känsliga samhällsbalansen.
Inga svar från varken vänster eller höger och när då SD åtminstone försöker tränga in i dessa frågor och ge svar med vidhängande förslag till lösningar – ja då hamnar helt naturligt en hel del röster där.
SD har bara fyllt det tomrum som uppstått när gammelpartierna svikit.

Människor i allmänhet är inte dumma.
De vet, de känner på sej, när någon håller inne information eller släpper ut friserade portionssbitar lämpliga att tysta pöbeln.
När sedan SD ger svar man känner i magtrakten ligger bra mycket närmare sanningen då blir det naturligtvis intressant.
Lägg därtill modet att ta bladet från munnen så förstår du varför de kommit in i Riksdagen.

Rasist, extremist, islamofob, främlingsfientlig m.m. – slänger de ur sej som inte har adekvata svar att ge - eller vill ge.
Lätt som en plätt.
Slogans i stället för argument.
Själv kommer man undan medan man smetar ner den andre.
Allt för att själva få ha scenen i fred utan risk för obehagliga frågor.
Mobbning i de fina salongerna.

Människorna som röstade på SD såg rakt igenom denna gyttjepöl men jag kan inte låta bli att undra hur många fler mandat SD skulle ha fått om förövarna hade ägnat sej åt någon form av självkritik och följt de demokratiska spelreglerna?

Reinfeldts stjärna bleknade betänkligt efter hans uttalande då en representant för SD blivit misshandlad.
”Jag vill gärna påpeka att de som lever på att driva upp ett vi-och dom-tänkande och ett i grunden hatfullt sätt att se på relationer mellan människor inte ska bli förvånade om sådant händer.”
Vad sa karlen egentligen?
Hotade han?
Skylla sej själva?
Mobbning i de fina salongerna.

Vi-och-dom-tänkande – hur mycket han än försöker misstänkliggöra den nedslagne så handlar ju faktiskt det mesta i vår vardag om vi och dom och det är inget konstigt med det.
Vi (min familj) bor på den här sidan gatan och dom, de andra (mina barns lekkamraters familj) bor tvärs över gatan.
Hu så förskräckligt – enligt Reinfeldt.
Det där om hatfulla sätt att se på relationer mellan människor får han nog förklara lite bättre – det är bara alltför luddigt.

Dessutom visar Reinfeldt – så statsminister han är - en sällsam brist på respekt för oliktänkande.

Tänker man på ett visst sätt får man tydligen räkna med både sveda och värk och annat otyg enligt Reinfeldt.
I Reinfelds värld finns det ingen tolerans för någon som tänker i annat än väl utstakade banor.
Möjligen tycker Reinfeldt det är enklare att vara tolerant mot en person från fjärran land än mot en skåning?

Bristerna i moderaternas partiledning synes vara många varav en representeras av den applåd de nedlät sej till när de hörde att Ohly vägrat sitta i samma sminkrum som Åkesson.
Ursäkta men var detta inte lite väl mycket av primitiv lekstugemetalitet?
Ohly som av förklarliga skäl fick mindre röster än Åkesson tappade väl masken...
Mobbning i de fina salongerna.

För att avrunda så är SD ett symptom på brister i det etablerade samhället, brister som inget annat parti varit intresserade av att diskutera och än mindre åtgärda.
SD består förmodligen av både bra och dåligt folk men en sådan blandning är vi ju vana vid från de flesta andra sammanhang.
Nu är det upp till SD att visa vad de går för och för resten av det politiska och mediala fältet att respektera de demokratiska spelregler vi själva skapat just för att hantera bl.a. situationer som denna.
Om inte annat så av respekt för de många hundra tusen som röstade på SD.

Om någon undrar – nej, jag röstade inte på SD.
Jag röstade för förbud mot mobbning, speciellt i de fina salongerna.

Läs även andra bloggares åsikter om mobbning, SD, rasism, extremism, islamofobi, främlingsfientlighet, Reinfeldt, moderaterna, Ohly, Åkesson, ...

DN704 DN296 DN329 DN240 DN540 D837 D D815 D030 GP479 GP390 GP214 GP262
Svd903 SvD471 SvD905

I strutsens rike

Underrubrik: Hamas finns inte och knappast Gaza heller.

Det känns som om det inte var så värst mycket att tillägga efter de senaste dagarnas händelser.
Tala om absurd händelseutveckling.
Inte oväntad men absurd.

Netanyahu förhandlar med en person som påstår sej vara president för palestinierna som samtidigt beskjuter, attackerar och försöker ställa till så mycket elände de bara kan.
Jag syftar naturligtvis på den beskjutning palestinierna sysslat med de senaste dagarna vilket bryter mot alla vedertagna lagar och förordningar, nationella som internationella.
Som grädde på moset infinner sej – som vanligt – den internationella acceptansen vilken är den bästa försäkringen för fortsatta attacker.
Näst efter ’gedigna arbeten’ som Goldstone Rapporten förstås...

Netanyahu förhandlar med en krigsherre eller en – nobody.
Jag kunde tänka mej en hel massa andra saker han borde lägga sin premiärministertid på men...

Frågan är naturligtvis hur mycket freden är värd för Israel och vad för sorts fred vi pratar om.
Ingen tror på en fred där skolutflykten förläggs till Gaza men --- möjligen till Ramalla?
Åter igen hamnar vi i denna återvändsgränd som trots vackra ord visar att Västbanken inte är Gaza och att Gaza inte är Västbanken.
Det handlar snarare om två skilda världar som för var dag glider allt längre isär.

Åter till Abbas och hans ansvarsområde.
Vad i hela friden kan han erbjuda Israel?
Var är den morot han borde sitta och dingla med?
Visst kan han signera ett papper som det står FRED på men vad är det värt?
På vilket sätt skulle det pappret medföra något gott för Israel?

Det är en gedigen strutsmentalitet som demonstreras i dessa förhandlingar där de flesta gör sitt bästa för att tänka bort Hamas och Gaza.
De nämns överhuvudtaget inte så kanske finns de inte???
Om du frågar Abbas när han var i Gaza sist så kommer han att rodna samtidigt som du ramlar rakt ner i den verklighet man försöker dölja eftersom han helt enkelt är portförbjuden där.
Hur har Clinton och andra tänkt sej att Abbas ska genomdriva ett avtal för bl.a. Gazas miljonhövdade befolkning när de inte ens låter honom komma i närheten?

Abbas och Netanyahu pratar lustigt nog med varandra om sina små kontroverser i landets centrala delar men Gaza, Hamas, Islamic Jihad och andra trevligheter har redan sopats under den berömda mattan.
Jag vill inte direkt påstå att de är dumma men nog är det dumt om de inte förstår att vi förstår att de bara fejkar.
Fattar ni?
Även om ett avtal mellan Abbas och Netanyahu kommer till stånd så är det ju inget värt för Israel eftersom Hamas fortsätter sitt destruktiva krigshetsande mot den israeliska civilbefolkningen via bl.a. raket-och granatbeskjutning när lusten för ond, bråd död blir dem övermäktig.
Jodå Hamas finns, jag bara skojade tidigare.

Snälla någon, berätta hur Abbas tänker ta befälet i Gaza, för det tänker han väl?
Förresten så är Abbas ingen auktoritet där längre – de är sej själva nog och behöver ingen dadda från Västbanken.
Two states for two people, två stater för två folk, det existerar redan i praktiken.
En i Gaza där man tillbeder Allah och en på Västbanken där man tillbeder Allah Light.
Behöver vi verkligen fler stater på dessa futtiga kvadratkilometer?

Igen – låt palestinierna inbördes reda ut sina ’små’ problem, bli vänner med gazaborna eller sparka ut dem, innan någon begär något av Israel.
Är någon intresserad av att få israelerna på gott humör (för att i sin tur få dem att göra Abbas på gott humör) så får ni ju presentera ett arbetsmaterial som är aningens trovärdigt.
Dagens prat är inte trovärdigt – det är inte ens värdigt en struts.

Det här blev visst ganska rörigt men möjligen kan man säga att det är en spegelbild av situationen i denna fridsamma region... vilket i sin tur bl.a. är ett resultat av för många kockar med utländsk brytning som inte kan skilja mellan socker och salt.
Blev du klokare?
Nej jag trodde väl det men jag fick i alla fall nöjet att skriva av mej.

Läs även andra bloggares åsikter om Hamas, Gaza, Netanyahu, Abbas, palestinier, Israel, Goldstone Rapporten, Ramalla, Västbanken, Clinton, Islamic Jihad, ...