Gått för långt? Jag?

När har palestinierna gått för långt – om de nu kan gå för långt och om någon i så fall skulle våga knysta om att de faktiskt har gått för långt?

De som idag kallar sej palestinier gick tillsammans med sina bröder ut i krig som de nesligen förlorade.
Israel vann mot alla odds.
Idag uppträder palestinierna som om de skulle vara de egentliga segerherrarna och begär, kräver och i övrigt uppför sej som om de skulle ha några rättigheter kvar.
De rättigheter de en gång hade har de effektivt bombat sönder genom decennierna tillsammans med sina NEJ NEJ NEJ.
De delar ut ultimatum, hotar och beter sej allmänt småaktigt vilket ger varje sunt tänkande människa en bitter eftersmak i munnen.
Att ödmjuka sej och erbjuda kompromisslösningar är lika avlägset som julen är från midsommar.

Går palestinierna för långt?
Inte då.
Ingen säger ju något.

Ramallapalestiniernas förhållande till Gazapalestinierna är också värda några rader.
När Hamas gör bort sej lite för uppenbart är Ramallapalestinierna noga med att påpeka hur svaga de är (snyft) och att de inte har något att säga till om när det gäller Gazapalestinierna.
Hur de har tänkt sej att få Gazapalestinierna att acceptera ett eventuellt fredsfördrag med Israel och ett slut på konflikten förblir en gåta vars uppenbara förklaring ligger i att de aldrig någonsin tänkt sej signera ett sådant papper.

Häromdagen när Gazapalestiniernas krig mot Israel eldade på lite extra varnade Erekat (Ramallapalestiniernas mästare på orientaliska skrönor) Israel för att överhuvudtaget reagera.
”Om ni så bara...” ja då skulle fredsprocessen -----------------
Ni har hört det förut, många gånger, och känner förmodligen väl till hans något egenartade(!) sätt att uttrycka sej.
Det faktiska händelseförloppet var ju annars att när gazaraketerna föll i ett allt häftigare tempo då tyckte israelerna att de på något sätt borde visa att de inte gillade läget och det där sistnämnda gillade inte Erekat.
Om gazaraketerna höll han tyst, --- man får ju inte tappa stinget genom för mycket logik.

Går palestinierna för långt?
Inte då.
Ingen säger ju något.

De signerar gärna allt de vet västvärlden älskar att se och höra - väl medvetna om glömskans makt - för att därefter i ett senare skede handla precis tvärtom.
De skrev glatt under att vilka områden på Västbanken som ska tillhöra vem ska lösas vid förhandlingsbordet och nu klarar de inte ens av att ta sej fram till detta bord.
I stället regredierar de till en ganska enfaldig populism utan annan betydelse än som ytterligare ett sätt att uttrycka en åsikt.
De vill ta sina mest ökända svapskäl till Säkerhetsrådet för att få en snabbstämpel med snabbtorkande bläck på att bosättningsfrågan är något Israel måste ge upp --- innan några förhandlingar ens inletts.
Detta helt i kontradiktion mot vad de själva skrivit under, men folk glömmer ju så lätt...
Med rätta gav USA palestinierna en rejäl näsbränna som i praktiken innebar att de allvarligt ifrågasatte deras läsförmåga, för att inte nämna deras minne.
Om de kommer att tillåta resolutionen att passera vete dock gudarna – med den administrationen...

Går palestinierna för långt?
Inte då.
Ingen säger ju något.

Häromdagen var Abbas i högform och tyckte att det var dags att fräscha upp ett av sina nygamla löften – att inga israeler kommer att tillåtas i en eventuell palestinsk stat.
Han har sagt det tidigare men ytterst få anser det vara värt ens en kommentar.
Man vill ju inte i onödan pådyvla sina påläggskalvar rubriker om etnisk rensning och värre.

Vad hade resultatet blivit om Bildt eller Reinfeldt en dag hade proklamerat att i fortsättningen kommer inga norrmän att tillåtas inom Sveriges gränser - inte ens en endaste liten lusekofta.
Norrmännen är ju grannfolk till Sverige likaväl som israelerna är grannfolk till en eventuell palestinsk stat.
Jag tror inte öppen konflikt skulle bryta ut mellan Norge och Sverige men katastrofen skulle inte vara långt borta och förmodligen skulle både Bildt och Reinfeldt snarast tvingas krypa till korset.
Abbas däremot säger vad han säger och upprepar vad han säger medan de allra flesta sedesamt tiger och samtycker.

Vad vi hör väldigt lite om är hur i så fall israelerna skulle hantera araberna som idag befinner sej i Israel?
Lika för lika - eller???

Har palestinierna gått för långt?
Inte då.
Ingen säger ju något – inte du heller.

Mahmoud Zahar, en av åldermännen i Gaza, sade häromdagen att trots en markant ökad aktivitet av hans krigsmakt så var de intresserade av att iakktaga det relativa lugn (inte direkt men... hmmm, ändå) som rått sedan Hamaskriget för två år sedan.
I nästa ögonblick skickar han över en ännu större svärm Kassamraketer och annat flygande skräp.
Som sagt – ingen säger något.

Exemplen är precis hur många som helst och jag har bara skopat upp lite av vad som flöt på ytan just nu men även om vi tvingats vänja oss och blivit mer eller mindre avtrubbade så är brotten för grova för att ignoreras.
Palestinierna går för långt med en förbluffande regelbundenhet och kommer att fortsätta med det så länge ingen finner det mödan värt att påtala eländet.

Fast det kräver förstås en smula civilkurage och den varan för tyvärr en alltmer tynande tillvaro.

Läs även andra bloggares åsikter om palestinier, Israel, Ramalla, Gaza, Erekat, Västbanken, Säkerhetsrådet, USA, Abbas, Zahar, Hamas, ...

Den heta och mustiga soppan

När man tänker berätta lite om palestinierna slås man strax av frågan – vilka palestinier?
Det är egentligen ganska underligt att inte fler ställer samma fråga men man har ju blivit tillvand på något sätt.
Att klumpa ihop dem till en homogen grupp funkar inte i verkligheten.

Vi har de någorlunda sekulariserade palestinierna på Västbanken där Abbas är kung och så har vi de islamistiska palestinierna nere i Gaza där Hamas försöker regera.
Detta är naturligtvis en grov uppdelning men ungefär så ser det ut vid ett första påseende.

Dessutom kan vi dela upp dem enligt politiska gränsdragningar och då blir söndringen ännu tydligare.
Vi har presidenen, Mahmoud Abbas med sitt krigarnamn Abu Mazen, som av någon oförståelig anledning kallades "a man of peace" av både Bush och Rice.
Vi får se om Obama nu hakar på trenden.
Nere i hamasgettot i Gaza finns en man som kallar sej för premiärminister och heter Ismail Haniye allt medan Västbankspalestinierna har sin egen premiärminister vid namn Salam Fayyad.
Att palestinierna håller sej med dubbel upplaga av premiärministrar är det ytterst få som reagerar över trots att det knappast kan vara någon idealisk lösning.

Abbas är den som i världssamvetets ögon är klassad som acceptabel och ska både stödjas och stöttas för utan uppholstring inser de att hans regim kommer att falla ihop som ett korthus.
Han är den omvärlden satsat alla sina kort på och enligt prestigens lagar kan man inte bara ge upp utan han måste stöttas och stärkas och stärkas och stöttas, även om man egentligen inte vet vad man håller på med.
Alla inser att han bara är en annonspelare men ingen vågar säga det högt.
Ingen vet bättre än han själv att utan beskydd från IDF hade han varit bortplockad från sitt kontor för länge sedan.
Dessutom gick hans ämbetsperiod ut i januari men det verkar ingen anse vara speciellt viktigt – viktigare då att uppehålla skenet av honom som palestiniernas starke man.
Skenet får bli en ersättare för verkligheten.

I Gaza finns Haniye som påstår att han är den ende laglige premiärministern, men även om han blev vald i ett demokratiskt val så förlorade han snabbt sin legitimitet efter sin blodiga militärkupp mot sina palestinska Fatah-bröder i juni 2007.
Då släpade hans gorillor ut andra palestinier ur sina hus och sköt ner dem framför deras familjemedlemmar och hade några varit dumdristiga nog att försöka gömma sej på ett hustak så jagade de upp dem där också och för att spara några kulor slängdes dessa olyckliga behändigt ut i himlarymden för att sluta sin färd som en oigenkännlig massa nere på asfalten.
Efter den händelsen får Haniye finna sej i att bli betraktad som en diktator.

Tycker ni fortfarande att det palestinska problemet är klart som korvspad?

Vi har det där med religionen.
I Gaza är man besatt av religion – observera att endast den rätta läran är accepterad och sharialagar är på väg att antas där straffen varierar från spöstraff till hängning med lite lämplig kroppsstympning där emellan.
I Gaza företar man sej ingenting om inte Allah saktionerat det så vi utgå från att det är en Allah välbehaglig gärning att hålla den unge Gilad Shalit i fångenskap år ut och år in.
Att det är moraliskt tveksamt - ja, vem bryr sej?
Jag vet inte om de Iran-utbildade gossarna som skjuter raketer in över Israel lite när det passar gör detta för att behaga Allah - kanske är de ute efter bonuspoäng.

På Västbanken där Abbas försöker styla upp sina Fatah-män ägnar man sej åt en Islam utan yvigare gester.
Hans USA-tränade gossar är ofta ute och samlar ihop spridda hamasgäng som satsat sina liv på att göra om Västbanken till Hamasbanken.
Själv far Abbas världen runt gång på gång för att påminna makthavare och andra om att det är han som är president i 'landet som inte är'.
'Landet som inte är' som har både president och en dubbel upplaga av premiärministrar.

Att vara hamasnik i Gaza är heller inte så enkelt för trots sina ökända maktmetoder är de inte herrar i eget hus.
Uppe i Damaskus i Syrien sitter kejsaren av Hamas, Haled Mashal, och driver sin hovstat.
I sina förgyllda sammetssalonger sitter han och bestämmer över sitt Gaza men ledargarnityret där, som befinner sej ljusår från elegansen i Damaskus, blir ibland lite irriterade.
Haniyes tankebanor är inte alltid identiska med Mashals och som extra krydda finns det i Gazas absoluta toppgarnityr ytterligare en man att räkna med, Mahmoud Zahar, vars kännetecken är en obrottslig trohet mot de islamistiska trenderna.
Zahar är den mest dogmatiske av de dogmatiska och det är oftast han som får något gjort.
Ska det smugglas in några miljoner dollar till Gaza är det Zahar som får jobbet.

Tillbaka till Abbas.
Abbas finns där för att västvärlden bestämt att han ska finnas där.
Västvärlden har bestämt att det är honom man ska förhandla med och att det är han som ska ha pengarna, för så snart det handlar om palestinier så handlar det också om pengar.

Mycket pengar.
Inte deras pengar utan pengar de pådyvlas så att risken inte ska finnas att de börjar tjäna egna pengar och då inte kommer att behöva stå i tacksamhetsskuld till väst.
Det är inte helt enkelt detta spel och gallerierna är månghövdade.

I bakgrunden döljer sej naturligtvis de stora oljepengarna.

Att Bush och andra satsade på Abbas från början hade kanske sina grunder men som situationen ser ut idag har han ingen reell uppgift.
Även om han skulle lyckas pränta ner sin signatur på ett fredsfördrag med Israel skulle det bara gälla för Ramalla med omnejd.
Hamas nere i sin ringhörna är förbjudna av Den Högste att stifta fred med Israel, så vad är vitsen?

Vi vet dessutom att Abbas och hans Fatah är den svagare länken medan Hamas, pådrivna av Iran, Syrien och Hizballah, är mycket starkare och mycket mera målmedvetna.

Att sedan Mashal i Damaskus jobbar stenhårt på att peta bort Abbas för att bli palestiniernas oomstridde kultlfigur förenklar inte heller bilden.

Var kommer då Israel in?
Egentligen finns de inte med alls.
Alla ingredienser i den palestinska soppan är hemmaproducerade och att hålla grytan kokande klarar de också av riktigt bra.
Lite uppfriskande hatpropaganda, lite kryddiga bombbälten uppblandade med en delikat raketsvärm då och då gör soppan både het och mustig.

palestinierna, Abbas, Gaza, Hamas, Västbanken, Haniye, Qurei, annonspelare, militärkupp, diktator, sharialagar, Allah, Gilad Shalit, Fatah, Islam, Mashal, Zahar, oljepengar, Ramalla, Iran, ...

SvD 2 TA K Y HD SP B SDS 2 3 HD Y T SvD AB AB D DB VG DN 2 SDS

Mera läsvärt: MXp Meyer JiM FiM Sapere

Geléklumpen

Gaza är en geléklump som ändrar form, färg och doft vad gång någon försöker greppa vad som händer där.
Så snart någon tror han har något att berätta från Gaza tvingas han ändra sin planerade utsaga då tidigare informationer fått nya skepnader.
Nya innebörder och nya tolkningar.

Vad som var löfte igår är hot idag.
Vad som var lag igår är lagbrott idag.
Vad som var tillåtet igår är förbjudet idag.

Vad som var vapenvila igår är artillerield idag.


Gaza är en manet med tentakler i alla riktningar och en kropp som ser olika ut beroende på egna preferenser.
Gaza är ogripbart.

Tentaklernas inflytande sträcker sej från den politiska sfären till religion och vardagsliv.
Ingen kommer undan.


Gaza är ett ormbo, ett hamasgrönt ormbo, med många ormyngel som alla vill ha sista ordet.
Många ormar som talar med olika tungor.

Lyxormen uppe i Damaskus, Mashal, orerar när han känner att han behöver påminna om sin existens.
Påminna oss om att det är han som är ormens huvud och ingen annan.

I Gaza finns många underormar.
Mycket prat, mycket hot och många utpressningsmonologer.
Senast i kväll hörde vi Zahar som var medgörlig som ett lamm bara Israel gjorde som han krävde och uppförde sej som han beordrade.
Om bara...

Gaza är en geléklump med manetens tentakler och ormens svekfulla övertalningsförmåga.

Utrymmet för liknelser är slut.
Tillbaka till verkligheten.

Gaza är svårt.
Gaza är ovisst.
Gaza är plågsamt.

Gaza är en gåta.
Vi tycker synd om dem samtidigt som vi förbannar dem för vanlig logik passar inte in på Gaza.
De är starka och deras envishet driver folk till den yttersta gränsen.
De är råa och tjuriga men vi kan inte ignorera dem.

Lastbilar kommer och lastbilar går.
Båtar kommer och båtar går.
Mera, mera, ha ännu mer.
Få utan att ge, ha utan gensvar.
Krav, krav på mer, krav på allt.

Israel har gått vilse som den går vilse som inte respekterar sej själv.
Vad man lovade göra efter första Kassamraketen när Israel lämnat Gaza det gjorde man inte och har ännu inte gjort.
Nu är det liksom lite överspelat.

Gaza är svårt.
Gaza är en svår geléklump.

Gaza, geléklump, manet, tentakler, ormbo, Mashal, Zahar, yttersta gränsen, gå vilse, ..
SvD T SDS HD SP SvD Y K SP TA HD TA Y K B Y T AB DN D B P DB