Kavajernas språk

Det verkar som att när Obama äntligen kommit till Israel så får han problem med att ta sej härifrån.

Även presidenter är beroende av hyfsat flygväder.

En sandstorm drog snabbt in över landet och planerna fick justeras men just att lösa plötsligt uppkomna situationer är israelernas styrka så allt ordnade sej – på något sätt.

När jag skriver detta är Obama på väg till Amman i Jordanien med Airforce One.

Det hela är faktiskt lite omtumlande.

Obama kom i förrgår, for runt i landet igår och reser härifrån idag.

Ingen visste riktigt vad vi kunde förvänta oss och ingen verkade heller riktigt bry sej.

Själv var jag ute några ärenden och hörde Israels nationalsång 'Hatikva' (hoppet) från en radio i mataffären och kom då plötsligt ihåg att det var då Obama skulle komma till Israel.

Väl hemma satte jag på TVn och såg Obama ta alla i den uppställda raden i hand och säga några vänliga fraser.

Solen sken och en mässingsorkester spelade käcka låtar.

Israels president Peres och premiärminister Netanyahu var naturligtvis där och stämningen var god – mycket god, även mellan Obama och Netanyahu.

Det var varmt och Obama slängde sin kavaj och en minut senare hivade Natanyahu upp byxorna och gjorde sedan samma sak.

Båda hade vita skjortor och blå slipsar och såg ut som bröder draperade i den israeliska flaggan.

När Obama gjorde sej kvitt kavajen, gjorde han sej då också kvitt Obama A?

Vad det här besöket kommer att ha för effekter vet vi inte idag men israelerna har i varje fall fått en chans att lära känna Obama lite mer.

Atmosfären har varit god och var och en kan hämta sina favoriter från de olika tal Obama hållit och det är väl så en politiker jobbar.

Kastar ett ben till labradoren Snuffen men glömmer inte att terriern Snuffan också vill ha ett ben för annars kan det lätt bli avundsjuka och bråk.

Obama ville träffa vanliga människor och dit räknas väl unga forskare och innovatörer.

Han stod vid ett bord med två robotar och några unga killar förklarade hur de jobbar och hur robotarna fungerar.

Sist sade en av pojkforskarna, 14 år, att snart är det ju helg, Pesah, och --- han startade robotarna som tog långa kliv fram mot Obama (woaooo ska de börja skjuta nu...?)

De snälla robotarna, ja de var snälla, räckte i stället fram en bit osyrat bröd (Matza) till Obama som skrattade gott medan han knaprade i dej den torra brödkanten.

Det var bara i Ramalla det skar sej.

Abbas mötte Obama när helikoptern landat och sedan hade de en stund alldeles för sej själva vilket betyder att det fortfarande fanns en massa människor i rummet men att media hölls utanför.

Annars var scenen satt för den planerade presskonferensen där jornalister och övriga inbjudna väntade. 

Tiden gick och gick men slutligen kom då Obama och Abbas med sina springpojkar och ställde sej i var sin talarstol.

Inte ett leende, inte ett skämt – bara hårda ansikten och hårda röster.

Jag är helt övertygad om att Obama bakom de slutna dörrarna framhållit en eller annan för Abbas ganska obehaglig sanning som möjligen hade något att göra med hur man klättrar ned från ett träd utan att förlora ansiktet.

Kroppsspråket var återhållsamt och man hörde inga försök att försöka nå varandra via språket heller.

Obama svarade på några frågor och framhöll att om alla problem ska vara lösta redan innan förhandlingar överhuvudtaget inleds så finns det ju ingenting kvar att förhandla om.

Kalla det matematik eller logik men även detta självklara faktum verkade vara svårsmält och märk väl - detta sa Obama i Ramallas hjärta, i Mukata, Abbas högborg. 

Abbas avslutade den bedrövliga tillställningen med ett brinnande tal till försvar av sin gamla skåpmat.

Om allt han vill ha... vill ha... vill ha...

På eftermiddagen träffade Obama det unga gardet.

Jo han var polulär, speciellt när han sade till de ensamma israelerna att "ni är inte ensamma".

Då var Obama gud.

Igår kväll var det fest hos President Peres med medaljutdelning och underhållning.

Jag utgår från att de fick sej något till livs också.

David D'Or sjöng en amazing 'Amazing Grace' medan Obama nynnade med och Rita förstörde totalt 'Jerusalem of Gold'.

Vi är många som försöker förstå det signifikanta av Obamas besök.

Man vill ju inte direkt bli betraktad som lättlurad och naiv men Obama har i varje fall ansträngt sej att få oss att förstå att han förstår.

F.ö. tror jag som många andra att ett fredsavtal mellan Israel och palestinierna inte ligger högst på Obamas prioritetslista.
Det brinner ju många ilsknare eldar runt Israels gränser.

Visst vore det trevligt att få sluta fred, tänker han, men arbetsinsatsen får vara rimlig. (egna tankar om Obamas tankar)

Obama sade en sak under sin första presskonferens som jag inte sett citerad någonstans.

Han sade att han hoppades att han var en bättre president nu efter fyra år i jobbet.

"I hope I am a better president now than I was four years ago"

Var det Obama B som sade detta?

Obama A hade aldrig sagt en sådan sak.

Man vill det ska vara sant så därför är det sant.

Åtminstone tills vidare.

Idag sa rabbi Yisrael Meir Lau vid Yad Vashem till Obama: "Yesterday you promised us we are not alone but please, do not be too late..."
Han vet vad han talar om för han blev själv befriad från Buchenwalds koncentrationsläger 1945 medan nästan hela hans familj blev avlivade av nazisterna.

Frågan kvarstår, fanns det en Obama A som transformerats till en Obama B?

Det hände naturligtvis inte när kavajen åkte av men bilderna var ganska roliga.

Det räcker inte för de som hävdar existensen av Obama B att han numera kallar Netanyahu för Bibi.

Det räcker heller inte han igår möttes av jubel från sina unga åhörare när han påstod att allt prat om att Bibi och han själv inte tidigare dragit jämt bara var en ploj för att ge material till 'Erez Nehederet'.

('Eretz Nehederet', Det Fantastiska Landet, är en älskad satirserie i TV där man hejdlöst driver med sej själva, med Israel och israelerna.)

Någon har viskat att Bill Clinton hade några allvarliga samtal med Obama innan han lämnade USA och talade om för honom hur man umgås med israeler... hur man förvandlar lejon till huskatter och får dem att göra allt vad husse ber om.

Sant eller inte – något har hänt.

Kanske hände det bara under själva besöket men det har i varje fall hänt.

Läs även andra bloggares åsikter om Barack Obama, Israel, Bibi Netanyahu, Shimon Peres, Ramalla, Mahmoud Abbas, ...

Den arabiska våren

Jag letar och letar men hittar inga vårtecken som skulle kunna bekräfta att våren verkligen är här.
The Arab Spring.

Resultaten av upproren i både öst och väst är fortfarande en öppen fråga men jag tycker man borde kunna skönja åtminstone några skissartade fragment om hur framtiden möjligen skulle kunna gestalta sej.
Några tveksamma snödroppar eller en ensam videkvist.
I stället får vi dagliga rapporter av typen ett steg frammåt och två tillbaka och därtill informationer om ofattbara grymheter.

Vad håller det syriska ledarskapet på med egentligen?
De gör ju precis det som alliansen på grund av sin outgrundliga männioskokärlek... sade sej vara tvungna att stoppa i Libyen.
Mördar sitt eget folk i drivor.
En försiktig uppskattning man hör är att ca.200 människor fallit offer för regimen men någonting i magtrakten säger oss att de mördades antal är av en helt annan dignitet.
Offren för den Syriska statsterrorismen i Hama 1982 uppgavs till mellan 17.000-40.000.

Redan då hade syrierna som synes problem med matematiken.

Militärer skjuter skarpt mot sårade som söker medicinsk vård, prickskyttarna på hustaken överträffar varandra i precision och Kashnikovs smattrar i vinden.
Vissa städer har helt isolerats och vad som tilldrar sej där i grändernas dunkel vill vi nog helst inte ens tänka på.

USA beklagar.

Ursäkta men var finns den i Mellanöstern så sällsynta logiken?
Fast det är klart, Ahmadinejad säger att det är infiltratörer från väst som är orsaken till eländet i Syrien, speciellt då naturligtvis från Israel och USA, och då är det väl så...
Blodsbröder i vått som torrt, Bashar(den långe) och Mahmoud(den korte).

I Egypten har en bloggare slängts ner i en fängelsehåla just för att han bloggat.
Han hade synpunkter på hur militären skötte landet och sådana synpunkter får man inte vädra i det nya, fritagna Egypten.

Tahrirtorgs-demonstranterna har vid det här laget effektivt slängts åt sidan till förmån för starkare och mer organiserade krafter som militären och Det Muslimska Brödraskapet och häromdagen blev de med våld hemskickade av den militär de för några veckor sedan förde fram till makten.
Å andra sidan var det faktiskt militären som avsatte Mubarak och som generöst nog lät demonstranterna få äran av kuppen – åtminstone i den mediala världen.

Egypten planerar att hålla val i september men jag undrar i mitt stilla sinne om, när och hur militären verkligen kommer att frivilligt frånsäga sej makten.
Om egyptierna kommer att ersätta landets grundlagar med sharia-lagar återförs landet effektivt till den öken där den islamska revolutionen startade år 626 e.Kr.

Vad som sker i Libyen är heller inte så vårlikt.

Jag gissar att de som beordrade flygräderna in över Libyskt territorium vid det här laget är ganska förvirrade och önskar de tagit det lilla lugna – som Angela Merkel gjorde.
Hur många av de de avsåg att försvara, de goda libyerna, har de avlivat fram till idag?
Hur många av de onda?

Så kan det gå om man som gör som Obama gjorde.
Han slängde in en brinnande tändsticka i Mellanöstern för att se vad som hände (kul kul) och nu brinner det som aldrig förr.

Sist en liten notis som berättar för oss mer än vad notiser vanligtvis brukar berätta.

Palestiniernas premiärminister Fayyad talade på onsdagen i Bryssel.
Han sade där att nu - nu eller aldrig - skulle palestinierna ta sitt öde i sina egna händer så ge oss 5 miljarder...

Läs även andra bloggares åsikter om Syrien, USA, Mellanöstern, Israel, Bashar Assad, Mahmoud Ahmadinejad, Egypten, Det Muslimska Brödraskapet, Angela Merkel, Barack Obama, Salam Fayyad, ...

Patetiska reaktioner

Är politikens egentliga kärna att aldrig erkänna att man haft fel?
Det verkar så – åtminstone i vissa kretsar.

USA och Israel erkände i veckan att man varit fel ute vad gäller Israels nybyggarverksamhet vilket gav andra självutnämnda aktörer stora skälvan.
Hur skulle de klara sej ur denna prestigeförlust med minsta möjliga skada.

USA och Israel erkände att de inte kommer längre på den inslagna vägen så de gör som kungen, vänder blad och går vidare.
De självutnämnda aktörernas autonoma system löpte amok men satte också strålkastarljuset på dessa yrkespolitikers destruktiva ynkedom.

Folk och organisationer som utnyttjat spänningarna i Mellanöstern för egna mer eller mindre tveksamma agendor blev plötsligt sittande på pottkanten.
Avklädda.
Hur skulle de nu rädda sina ansikten?

USA insåg att de behövde byta taktik eftersom koncentrationen på judarnas nybyggarverksamhet visat sej vara en ’icke-fråga’ som naturligtvis var felplacerad från början.
De insåg att denna besatthet gjorde mer skada än nytta och bör, som det är skrivet i 'Road Map for Peace', lösas vid förhandlingsbordet.
Man hade krävt en massa saker av Israel men behändigt ’glömt’ att också kräva av palestinierna t.ex. att de tvärt slutar med sin både officiella som inofficiella hatpropaganda mot Israel och judarna, något som de själva (faktiskt!) högtidligt lovat och signerat i den nu ganska anorektiska 'Road Map for Peace'.
När balansen haltar då haltar hela projektet – så det sprack.

Nu gällde det att snabbt som ögat rädda vad som räddas kunde.

Först araberna.
De är kanske inte lika sofistikerade i alla sammanhang som européerna så de började helt enkelt gråta...
Hela deras världsbild rasade.
De hade lagt alla sina ägg i en korg, i Obamas korg, och jobbat stenhårt i sina propagandahögkvarter på att hur det nu än gick med sakfrågan så skulle Israel utses till syndabock.
Obama utsåg inte Israel till syndabock.
Arabvärlden rasade i mer än ett avseende.

FN och Ban Ki-moon blev nervösa, de hade ju satsat hela sin prestige på att redan innan några förhandlingar inletts tvinga Israel till något som hade löst sej genska enkelt vid förhandlingsbordet - som det faktiskt var både tänkt och skrivet.

Generalsekreteraren trodde väl att ingen skulle märka något så han gick på i ullstrumporna och berättade hur besviken han var att Israel inte stoppade sin byggverksamhet – trots att USA inte trodde på det längre utan övergivit projektet som villkor för förhandlingar.
Stackars Ban Ki-moon.

Sedan tar vi oss en sväng över till kulturborgens Europa och dess patetiska ledare, både föredettingar och nuvarande.
Cathrine Ashton som bär hela EU på sina spröda axlar... är ännu hätskare när det gäller den judiska staten.
Den bör göra som hon och Abbas säger för annars --------------------------
Balanserad som vanligt – hmmm...
Hon verkade heller inte ha märkt att USA insett att bosättningsproblematiken inte var något att bry sej om i detta skede så hon körde på i sina trötta gamla hjulspår.
Varför hon var hemma och bakade sin plum pudding i stället för att fösa Abbas till förhandlingsbordet under de tio långa månader som Israel – av oklara skäl – stoppade sin byggverksamhet, vill hon heller inte berätta.

Som om inte detta vore nog samsades ett antal politiker med väl passerad bäst-före-datum och krävde att Israel skulle straffas.
Javier Solana, Romano Prodi, Mary Robinson m.fl. – jo jo, idel ädel adel eller hur man nu ska uttrycka sej.
Förtroendegivande är de i alla fall inte men rysligt konsekventa.
Israel ska straffas precis som de krävde på den tiden då det fortfarande fanns en och annan som lyssnade på dem.
Det skulle vara intressant, mycket intressant, att höra deras synpunkter på varför de inte svärmar för en kurdisk stat där behoven, både rättsliga och medmänskliga, långt överskrider de palestinska.

Men som sagt - vissa stater klias på ryggen medan andra (läs Israel) konstant befinner sej i skamvrån.

Alla dessa självutnämnda aktörer försökte med hjälp av anfallstekniken rädda sina ansikten men resultatet blev enbart patetiskt.
Handlingens centrum ligger fortfarande i Jerusalem och i Washington och om Obama kravlat sej ur sin sandlåda och lärt av sina misstag kanske vi får se en politik som bygger på något större mognad, bättre kunskaper och väl beprövade insikter – men bara kanske.

Läs även andra bloggares åsikter om USA, Israel, Mellanöstern, 'Road Map for Peace', palestinier, Barack Obama, FN, Ban Ki-moon, Cathrine Ashton, Mahmoud Abbas, Javier Solana, Romano Prodi, Mary Robinson, kurdisk stat, ...

DN SDS HD D

Abbas inte så hemliga brev

Underliga äro Herrens vägar säger prästen när han inte förstår någonting.
Underliga äro Abbas vägar när han försöker skapa fred.
Det är i varje fall vad han säger till Obama.

Abbas har skickat iväg små brev till sina trognaste supportrar - U.S. President Barack Obama, Russian President Dmitry Medvedev and the High Representative of the European Union on Foreign Policy Catherine Ashton och förberett dem på vad han förväntar sej av dem inom en snar framtid.

Abbas skrev i detta rundbrev att han tänker ta första planet hem om Netanyahu inte går med på att förlänga byggstoppet på Västbanken.
Om/när detta sker då kräver Abbas att dessa personer offentligt ska fördöma Netanyahu och utse honom till den syndabocken.
Typ helgardering.

Inte kommer jag ihåg att Abbas rusade iväg och bad om att få förhandla med Netanyahu efter att byggstoppet inleddes för nu en hel massa månader sedan.
Då hade han ju verkligen chansen.
Förmodligen hade han inte tid eftersom han då var sysselsatt med att klättra högre och högre upp i sitt träd.

När en katt klättrar högre och högre upp i ett träd kan det gå både si och så.
En del katter är lika sluga på att klättra nedför som uppför medan andra måste hämtas av brandkåren.

Abbas uppe i sitt träd var tvungen att plockas ned av brandkåren som förutom brandsprutan medförde en ansenlig arsenal av lockbeten.
Vad som slutligen avgjorde det hela var endast en sak - Abbas ville inte framstå som den som säger nej och eftersom det hela tiden handlar om polityr och fernissa så lät han sej spolas ned av vattenkanonerna.
Plums och slafs, men ner kom han.

Omsorgen om polityren och fernissan tvingar honom nu iväg till Obama och som uppmjukningsövningar ägnade han sej åt lite spam.

Att skriva små brev, antingen de skickas via elektroniken eller brevbäraren, är något som Abbas ägnat sej åt ganska ofta åt på sistone.
Han skriver till domstolen i Haag att han tycker att de ska elda på lite extra under Goldstone.
Han skriver till berörda instanser i England att han tycker det är läge att haffa israeliska politiker och militärer som inte sätter palestiniernas väl och ve framför israelernas.
Han skriver till OECD att han tycker det vore förräderi mot ’den palestinska saken’... om Israel skulle bli medlem i OECD.
Han skriver till sina vänner jorden runt som är engegerade i BDS (Boycott, Divestment, Sanctions) och berättar vilka underbara människor de är.
Han tror de är hans vänner trots att de i första hand är Israels ovänner.

Abbas skriver och skriver men än har han inte skrivit något tal där han förbereder sitt folk för nödvändiga kompromisser, skrotning av hatpropagandan och som dessutom berättar att de inte behöver älska israelerna men heller inte kalla dem för dem vid apor och svin stup i kvarten.

Hans frekventa brevskrivande får ses som en underminering av kommande fredssamtal och är dessutom en underminering av Obamas ansträngningar, men vad gör han inte för polityren och fernissan?

Som sagt, underliga äro Herrens vägar och Abbas vägar är inte mindre underliga.
Jag undrar om ens Herren själv känner till de träsk och sumpmarker som Abbas planerat som kamouflage för sin stora sorti.
Allt för att polityren och fernissan ska bibehållas och för att kattguldet inte ska mista sin glans.

Läs även andra bloggares åsikter om Mahmoud Abbas, Barack Obama, Dmitry Medvedev, Cathrine Ashton, Binyamin Netanyahu, Västbanken, Richard Goldstone, OECD, BDS, ...

SDS DN

Jag önskar

Det är egentligen ganska fånigt att skriva om något som alla andra redan skrivit om.
Just därför tänker jag göra precis det!
Obama har ju nyss sagt att det ska bli fred och då blir det väl så...
Han är ju president i USA!!!
Innan jag fortsätter vill jag komma med en programförklaring – jag önskar verkligen att det ska bli fred, en riktigt lång, trivsam och gosig fred.
En fred där solen alltid skiner och himlen är blå och där alla är så snälla, så snälla mot varandra.

När detta är sagt så tänker jag börja gnälla för chansen att alla ska börja vara snälla mot varandra är tyvärr försumbar.
Varför?
Jo därför att du kan föra din häst till vattenhon men du kan inte befalla honom att dricka.
Varför kom Abbas till förhandlingsbordet – om han nu kommer?
Jag gissar att han plötsligt upptäckte att han redan avverkat nedersta ursäkten på sin lista och helt inte kunde komma på fler.
Kanske hade han också nått den högsta grenen i sitt vänte-träd och enda vägen framåt ledde nedåt.
(Nedersta ursäkten och högsta grenen - varför i hela friden sågar ingen ned alla högväxande träd i Abbas närhet?)
Jag tror att var och en inser att få Abbas till förhandlingsbordet var den enkla biten och att nu återstår en balansgång som världen sällan skådat.
Vet ni varför det kommer att bli knepigt - så in i vassen knepigt?
Jo för att Abbas och hans hovstat egentligen inte är intresserade av någon fred med Israel.
Obamas speciella sändebud i regionen, George Mitchell, påstår att det kommer att bli fred just för att alla är överens om att en övergripande fred är vad alla önskar.
OK, fred är ju något de flesta av oss inte säger nej till men nu är det så att för de flesta av Mellanösterns aktörer finns det något som ligger dem ännu varmare om hjärtat och det är elimineringen av Israel.
Om freden kan fungera som en språngbräda till deras enda stora hjärtefråga så – be my guest - men aldrig till priset av några gester eller, hu så hemskt, en eftergifter.
Då är det billigare med en liten intifada eller nå’t...
Vi har varit med förr och vet i stort hur valserna går.
Varför är det så få som försöker lära för framtiden genom att studera historien.
Palestiniernas historia.
Kan det möjligen ha samma orsak som varför man inte vill veta hur det går till att producera korv.
Det är helt enkelt lite för obehagligt.
Man vill ju kunna fortsätta att snirkla både senap och ketchup på korven och glufsa i sej med god aptit.
Palestiniernas historia är obehaglig, inte minst moraliskt sett, så vi kniper ihop ögon och öron en stund och kastar oss sedan över ett mera acceptabelt byte, den lilla pluttestaten Israel vid Medelhavets östra strand.
Det går alltid hem i stugorna.
Åter till Obamas/Clintons fredsförhandlingar.
Tänk om vi blir överraskade, tänk om parterna gör framsteg.
Underbart.
Det är bara det att förutsättningarna saknas men som jag sa någonstans i början – jag önskar verkligen att det ska bli fred.
Om inte annat så för omväxlingens skull.

Läs även andra bloggares åsikter om Barack Obama, fred, Mahmoud Abbas, förhandlingar, Hillary Clinton, George Mitchell, intifada, palestinier, Israel, ...